Ett litet förtydligande.

Idag har jag funderat på om gårdagens inlägg kräver ett litet förtydligande. Jag undrar om man kan få intrycket att jag tycker det är grundskolan som är problemet, att det undervisningen på årskurs 1-9 som orsakar de problem många studerande tampas med på gymnasiet. Så är naturligtvis inte fallet, åtminstone inte i fråga om modersmålsämnet.

Det stora problemet är att gymnasiet i allmänhet och moddan i synnerhet verkar utvecklas i en helt annan riktning än gymnasiet. Studentprovet i modersmål och litteratur, spöket som styr undervisningen har gjorts svårare, mer krävande, mer akademiskt. Målet verkar vara att de studerande då de lämnar gymnasiet ska lära sig sådant som på min tid presenterades först universitetets kurs om akademiskt skrivande.

Den utveckling som sätter sin prägel på mitt undervisningsämne är helt i linje med den maniska ovilja att ge unga tid att utvecklas och upptäcka världen i egen takt som på senare år genomsyrat allt läroplansarbete och alla utbildningspolitiska beslut. De med makten verkar anse att det är för dyrt att låta unga mogna, att det är bättre att tvinga in i en form och in på en bana, än att ge tid att hitta rätt. Det kan jag tycka är fruktansvärt.

Unga kan mycket, mer än vi tror. Om vi ger dem ansvar och möjlighet att bevisa sitt kunnande kommer de att överträffa våra förväntningar gång på gång. Det här innebär ändå inte att vi kan tvinga fram utveckling. Vissa processer måste få ta tid.

Språkutvecklingen är en av dessa processer. Att det ibland eller rent av ofta är bättre att skynda långsamt märks tydligt i mitt undervisningsämne. Förmågan att utnyttja ett språk utvecklas i olika takt hos olika individer, och för en del tar det längre att forma sitt språk till ett verktyg som tillåter dem analysera, tolka och abstrahera. Att beslutsfattarna vägrar inse och acceptera detta är tragiskt. Och ytterst tråkigt för alla dem som tvingas känna att de inte kan, trots att de säkert skulle kunna om de bara fick lite mera tid på sig att lära sig.

Det är alltså inte grundskolan som är problemet. Problemet är att många unga inte har kapacitet att mogna och utvecklas i den takt gymnasiet signalerar att de borde göra. Problemet är alltså beslutsfattarna och en utbildningspolitik i vilken pedagogiska och utvecklingspsykologiska principer är av underordnad betydelse i förhållande till ekonomiska ideal. Det kan jag tycka är ganska tråkigt.

igår kl. 00:29

Nytt läsår, gamla utmaningar.

Idag hade jag läsårets första lektioner. Jag började mjukt med fyra stycken på en dag. Det är lika med fem timmar undervisning och ungefär hundra studerande. Det var roligt, men också lite utmattande. Ska jag vara helt ärlig blir jag lite mosig av att försöka hålla koll på innehållet på fyra olika kurser och att behålla fokus genom hela dagen är utmanande. Likväl är det skönt att vara igång. Jag gillar vardag och att semestra blir snabbt lite enformigt.

De senaste veckorna har jag försökt identifiera utmaningar för läsåret. Den största är fortsättningsvis att hitta sätt att stöda de studerandes skrivutveckling och hjälpa dem hitta strategier för att förbättra språk och överleva studentexamen. Det finns en och bara en riktigt bra lösning: att skriva mera än vi gör just nu. Tyvärr är just den lösningen inget riktigt alternativ, för de studerande skriver redan nu flera texter än åtminstone jag egentligen har tid att läsa och dessutom är läroplanen så full av stoff som ska hinnas med att det inte går att satsa på att skriva mycket utan att välja bort något annat viktigt.

Ibland känner jag att jag vill göra uppror. Min inre anarkist höjer rösten och uppmanar mig att skita i läroplanen och fokusera på det jag vet att de studerande mest behöver: tid att dröja vid sina texter, att bearbeta dem och i lugn takt få utvecklas till de självsäkra och skickliga skribenter som var och en av dem har potential att bli. Språket är ändå det bästa verktyg jag kan ge dem med tanke på framtida liv och fortsatta akademiska utmaningar.

Samtidigt skulle ett beslut att prioritera skrivandet framom allt annat innebära att ge avkall på mycket av det som sätter sin prägel på själva undervisningsämnet. Vad skulle modersmål och litteratur vara utan litteraturen, de historiska perspektiven, allt det som bidrar till formandet av en egen språklig och kulturell identitet? Inte jättemycket tycker jag.

I år, då studentexamensnämnden introducerar ett nytt och sjukt krävande prov i modersmål och litteratur känns de utmaningar som har att göra med skrivutveckling särskilt påtagliga. De studerande som tar studenten det här läsåret ska skriva texter som är längre och mer krävande än de någonsin varit förut. Detta i det enda ämne de inte kan välja bort då de skriver studenten, det enda ämne som beaktas vid antagningen till all fortsatt utbildning. Dessa höjda krav ställs dessutom på dem i en tid då ungdomar i hela Finland enligt många undersökningar lämnar grundskolan med ett allt svagare skolspråk i bagaget. 

Jag kan tycka att det är ganska fult gjort mot våra unga. Det är både oförskämt och orättvist att samma beslutsfattare som gör sitt bästa för att åderlåta utbildningen i hela landet, inte drar sig för att kräva mera av dem som drabbas av deras dåliga beslut. Beslutsfattarna borde ju veta att det inte finns resurser att hjälpa alla dem som behöver stöd, att skolorna är tvungna att prioritera dem med de svåraste utmaningarna. Det är ju beslutsfattarna själva som har farit iväg med pengarna.

Fast de kanske inte bryr sig så mycket om konsekvenserna. det är de kortsiktiga besparingarna som räknas. Landets ekonomi måste balanseras och som vanligt är det de unga som får betala notan.

 

15.08.2018 kl. 23:47

Om att ta jobbet med sig hem.

Vissa kvällar är det inte så farligt att ha ett jobb som följer med en hem. Ikväll har jag till exempel varit tvungen att läsa skönlitteratur i ett par timmar. Det är inte alls så dumt. Jag njuter mer än när jag förirrar mig på sociala medier och förlorar timmar på att uppdatera facebook eller slösurfa på instagram.

Jag har överlag försökt byta digitalt mot analogt på sistone, helt enkelt för att jag märkt att jag blir lite trött av det flöde av ohejdade impulser som den digitala världen medför. Om jag däremot lämnar telefonen i ett annat rum och ger mig tid att slukas av böcker eller egna texter känner jag att mina sinnen vilar, hjärnan varvar ner och kroppen återhämtar sig.

Jag märker för övrigt att jag läser snabbare nu än jag gjorde för bara ett halvt år sedan, att jag inte lika ofta behöver backa i texten, läsa om, att jag inte tappar fokus som jag gjorde förr. Nu läser jag allt oftare lika koncentrerat som jag gjorde då jag studerade litteratur, före allehanda mediala plattformar och applikationer stal min uppmärksamhet och fick mig att tappa läslusten.

Jag vet inte exakt vad denna utveckling innebär eller beror på, men jag tror att den är bra. Någon annan som har experimenterat med att begränsa sin skärmtid?

14.08.2018 kl. 23:38

En lukt av höst.

Då jag vaknade idag kände jag att något hade förändrats. Ute med hundarna såg jag vissna blommor och fallna löv. Luften luktade höst och stora förhoppningar. I det ännu svaga och ganska kalla morgonljuset åkte jag till Borgå och terminens första riktiga arbetsdag. Det kändes bra att träffa arbetskamrater, att skvallra och snacka jobb.

Imorgon kommer de studerande. Jag ska vara handledare för en grupp, min första helt egna. Det känns stort och spännande. Jag hoppas jag ska duga och att vi får ett riktigt bra år.

13.08.2018 kl. 21:13

Skyhög töntfaktor?

Jag och M gjorde något lite sjukt igår. Vi ställde oss i en vansinnigt lång kö och väntade tillsammans med allt från businessmänniskor till avdankade festprissar på att få köpa muminmuggar. Dörrarna till popup-affären i köpcentret i centrala Helsingfors öppnade vid midnatt natten mellan onsdag och torsdag och när vi väl hittade vår plats i ledet ringlade sig kön från Simonsgatans och Mannerheimvägens korsning ända till Kalevagatan. Den som någon gång besökt Helsingfors vet att det är fråga om en inte alldeles obetydlig sträcka.

Det var en märklig upplevelse att stå i kön. Intressant att se hur Tove Jansson och Mumin berör och samlar människor. Efteråt funderade vi en del på hur vi skulle förhålla oss till det vi varit med om, eller kanske snarare det vi gjort.

Är det för töntigt att köa i timmar för att få köpa en kopp? Är det att gå över en gräns? Vi enades båda om att vi aldrig skulle komma på tanken att göra något liknande om det handlade om gratis ämbar elle biobiljetter, men Mumin kändes helt okej. Och som ni ser på bilden är jag mer än mycket nöjd med den nya koppen.

Hur som helst utlöste köandet en liten existentiell kris. Är även detta jag? Är jag faktiskt en som ställer sig i kö, trotsar nyfikna turister och fotokåta fyllon och stolt accepterar att de som raglar förbi skrattar åt min uppenbara töntighet. Tydligen. Och varför inte, egentligen.

Dagen idag var av det tyngre slaget. Åtminstone inledningsvis. Den korta nattsömnen gjorde sitt och det tog mig evigheter att krypa upp ur sängen. När jag väl lyckade var jag ändå nöjd. Det var vackert väder, M skulle ut till en holme med några vänner och jag passade på att packa med hundarna och ta mig till Nybondas i Nordsjö där jag inrättade tillfälligt kontor på en klippa vid stranden. Jag ska jobba med Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse på en av höstens kurser och jag passade på att komma igång med en genomläsning för att kunna hitta ingångar till olika undervisningasmoment. Efter att ha läst nästan en tredjedel av boken är jag övertygad om att jag valt rätt roman.

Att hänga på klipporna var inte alls dumt. Jag drack mitt medhavda kaffe och kände ett visst obehag för getingarna som flockade sig kring mig, men njöt samtidigt av att få blicka på hundarna som gottade sig i solen.

I skrivande stund sitter jag ute på balkongen och njuter av en av årets sista bekymmerslösa sommarkvällar. Jag ska strax rigga upp ficklampan som belyser mitt läsande och plöja igenom ytterligare några sidor Atwood. Det känns inte alls fel.

Har du haft en bra dag?

09.08.2018 kl. 23:51

Lägesrapport.

Beklagar att det varit lite tyst här på bloggen. I helgen var jag på svensexa i Tallin och hade jätteroligt med sjukt trevliga typer och efter det äventyret har jag varit sjukt trött. Tydligen kan en bli hur bakis som helst helt utan att dricka. Det blev två väldigt korta nätter och dessa har följts av två väldigt sega dagar, men med handen på hjärtat vågar jag intyga att det äventyret var värt allt efterföljande lidande.

Jag har fått vara ganska tacksam för att ha M i mitt liv de senaste dagarna. Mitt humör har varit något ojämnt, och mina försök att komma igång med arbetet inför det nya läsåret har gjort väldigt lite för att muntra upp mig. Just nu känns allt ganska oformligt och stort och jag ser hemskt mycket framemot att få börja jobba på riktigt nästa vecka. När de studerande kommer och det blir dags att börja undervisa får en ta en dag i taget, vilket hjälper åtminstone mig att fokusera och känna att jag klarar av.

Nog för att jag vet att jag klarar av, känner jag att jag behöver säga. Jag har reviderat alla kursplaner och märker att jag börjar veta vad som krävs för att kurserna ska bli åtminstone okej och allra helst bra. Det ska bli riktigt kul att få träffa alla nya och gamla ungdomar när de dyker upp nästa vecka.

Innan det blir dags för undervisning ska jag ännu planera lektioner, förbereda klassrum och lära mig sova tillräckligt om nätterna. Har stort förtroende för att allt förutom det sista kommer gå hur lätt som helst.

Imorgon går bilen till arbetsstaden senast klockan åtta. Det ni. 

08.08.2018 kl. 00:38

Dagens viktiga existentiella fråga.

Jag skulle vilja veta vad ni tror om en sak jag har funderat ganska mycket på. Jag vet egentligen inte vad det är som fått mig att undra, men jag är nyfiken på när människor blir varse sin egen felbarhet och ofullkomlighet och om alla ens blir det.

Jag tänker till exempel på kristna som är snabba att döma och därmed kan verka självgoda. Jag tänker också på människor som ibland frågat mig varför jag inte dricker alkohol och sedan lyssnat på svaret med en min som avslöjar att de är övertygade om att de själva aldrig skulle kunna råka ut för något liknande. Jag tänker alltså på det att vi väl som människor när vi är barn och unga är övertygade om att vi är mer eller mindre genomgoda och jag tänker på att det åtminstone enligt min erfarenhet är en illusion som i något skede kommer krossas.

När förstår vi som människor att till exempel idiotiska gärningar, felbeslut, missbruksproblematik och saker som går emot allt vi står för inte bara är något som finns utanför oss, utan att potentialen till ondska - i brist på bättre ord - också finns inom oss? När fattar vi att vi inte är bättre eller mera värda än någon annan, att vi inte är i en ställning att döma bara för att vi lyckats leva ett liv som ur vårt eget perspektiv är mera helgjutet och gott än någon annans? När går det upp för oss att det aldrig har funnits något som garanterar att vi kommer få ha det bra, att vår personlighet har fått stöd av gynsamma omständigheter och slumpen?

Är jag konstig som undrar?

Jag frågar för att jag själv så många gånger har haft tillfälle att få möta min egen ofullkomlighet. Jag kan till exempel skönja en väg jag kunde ha kommit att gå om jag inte valt bort alkoholen, jag kan ibland ute på stan, på tidningssidor och forskningsrapporter möta skuggan eller vålnaden av den jag kunde ha blivit. Och jag tänker ofta att jag är tacksam för insikten. Att den är den stora lärdomen, det goda som mina erfarenheter ändå utmynnat i: viljan och i allt högre grad även förmågan att bemöta människor som har det svårt, att känna empati hellre en avsmak eller oförmåga att förstå.

På något vis föreställer jag mig att det jag lärt mig via långa och tidvis hemska omvägar, borde gå att lära sig och förstå bara genom att leva. Du ska väl inte själv behöva drabbas av motgångar eller av dig själv, för att kunna förstå att det du uppfattar som ont, fult eller svagt inte är något som bara andra sysslar med eller råkar ut för. Förstår ni vad jag menar?

 

03.08.2018 kl. 20:02

Minns ni?

Minns ni att jag för ett par dagar sedan skröt om att jag gjort en anteckning om några förändringar jag vill göra på en kurs nu på hösten? Idag hittade jag exakt samma anteckning i ett dokument från maj. Vad lär vi oss av detta? Att jag är en glömsk, tankspridd och reformkåt individ. Fast det visste vi ju redan, egentligen.

02.08.2018 kl. 16:28

En lite bättre onsdag.

Onsdagen var alla gånger en bättre dag än tisdagen. På jobbfronten lyckades jag skapa ordning i ett kaos som bestod av hundratals oorganiserade filer. Nu känner jag att jag verkligen kan börja från ett tomt bord, vilket säkerligen kommer underlätta planeringen.

Jag hade också lyckats lämna trotsålderstrilskandet bakom mig, var i högsta allmänhet på gott humör och skjutsade M till Blåbärslandet där hon skulle träffa en vän. Själv lämnade jag bilen på parkeringen och promenerade in till centrum.

Eftersom jag är en lycklig ägare av ett museikort, bestämde jag mig för att traska till Kiasma och se vad de har att erbjuda. Den moderna konsten var den här gången lite för modern för mig, men jag tilltalades av en flotte som någon byggt av tomma ölburkar och sedan seglat från Porkala till Estland och av Greyson Perrys ryor.

På det hela taget var min onsdag en succé. Hoppas din dag också var det.

02.08.2018 kl. 01:27

Söndagsstämning.

Okej, tydligen tog jag i onödigt hårt då jag mjukstartade läsåret igår. Detta trots att jag ju verkligen inte gjorde nästan någonting.

Hela den här tisdagen har känts som en söndag och som vi ju alla vet är söndagarna veckans värsta dagar. De är dagar som handlar om att aldrig kunna slappna av och ständigt vara medveten om att det snart är dags att jobba igen. Undrar om resten av mitt sommarlov tänker vara en evighetssöndag. Hoppas inte, för jag har ingen lust att sitta och stressa över att snart vara tvungen att återvända till ett jobb jag verkligen tycker om. Dessutom känns det lite väl tidigt att sörja en ledighet som inte på nära nejder är över.

Hur brukar ni hantera vetskapen om att semestern snart ska ta slut?

31.07.2018 kl. 22:51

Första arbetsdagen.

Idag har jag både mentalt och rent praktiskt återvänt till jobbet. Lite. Ganska försiktigt. Jag har mjukstartat genom att ladda batteriet på arbetsdatorn. Jag har loggat in, kollat uppdateringar och bytt lösenord. Som körsbär på tårtan har jag dessutom gjort en anteckning om ett par förändringar jag vill göra på en terminens första kurser. Det tycker jag är nog arbete för en dag. Det är en dag imorgon också och just nu finns det ännu gott om tid. Bråttom och stress hinner en med sedan, under hösten, vintern och våren.

30.07.2018 kl. 22:56

Om böcker som slukar mig.

Har ni någonin läst böcker av Carlos Ruiz Zafón? Han är en av mina favoritförfattare. Kanske den av våra samtida jag gillar allra mest. Inte för att han nödvändigtvis skriver så jättestor litteratur, men för att han skriver böcker som gång på gång lyckas fånga min uppmärksamhet och som får mig att känna att det är böckerna som slukar mig och inte tvärtom.

Det första jag läste av honom var Vindens skugga. Efter det har jag slukat allt av honom jag lyckats lägga vantarna på och på alla språk jag behärskar. Berättelserna har fungerat lika bra oberoende av översättning och också i det finns det något som ändå känns ganska imponerande.

Just nu sitter jag och läser Andarnas labyrint. Den sista delen i serien om de förlorade böckernas gravkammare, och jag hänförs totalt av hans förmåga att väva fram komplexa historier i vilka olika världar och tidsplan vävs samman och bildar historier som känns både fascinerande och trovärdiga.

Och så kretsar ju allt kring böcker, mysterier och något som hela tiden verkar röra sig på gränsen till det övernaturliga. Karaktärerna rör sig i historiska miljöer, främst i ett Barcelona som jag själv bara en gång besökt kort, men som Zafóns böcker har gjort till en av de städer som jag finner mest fascinerande.

Jag har svårt att beskriva läsupplevelsen, men jag njuter, förtrollas och blir lite rädd när jag tar dela av de mystiska händelseförlopp min favoritförfattare lyckas skapa. Och de där händelserna, de är faktiskt ibland ganska skrämmande. Ofta då jag läser känner jag att pulsen stiger och är det riktigt läskigt händer det att jag hoppar till då jag ser min egen skugga och får svårt att sova om nätterna.

Igår då jag var ensam hemma över natten och kanske läste lite väl långt in på natten var jag faktiskt tvungen att försäkra mig om att ha lamporna tända och hundarna nära innan jag gick och la mig. Så paranoid blev jag av berättelsen.

Så hur är det med er, har ni någonsin läst något av Carlos Ruiz Zafón?

30.07.2018 kl. 00:39

Ensam hemma.

Jag sitter ensam i en tom lägenhet. Eller nej, det där var både överdramatiskt och falskt. Jag sitter i en onödigt het lägenhet tillsammans med två hundar, svettdrypande armhålor och ett ostädat kök. M är ute i skärgården med ett par vänner, ska stanna där en natt. Jag har hela lägenheten för mig själv, vilket händer ganska sällan. Som alltid när tillräckligt lång tid har förlöpt sedan jag senast har övernattat på annat ställe än M hade jag också den här gången sett framemot den totala tystnaden och tänkt att det ska bli skönt med lite egentid. Den joddlande frihetskänslan och sprudlande ensamhetseuforin varade i ett par timmar. Det brukar de göra innan de övergår i något slags meningslöshetens apati och jag förvandlas till en oformlig klump av ensamhet som sitter i soffan och äter glass med bara händerna rakt ur paketet och tycker oändligt mycket synd om mig själv. Det är typ det jag gör just nu.

Eller ja, exakt så är det ju inte heller, men ni fattar. Det är konstigt att vara för sig själv när en nästan aldrig är det. Tystnaden känns onaturlig och alla ljud huset utstöter mer påtagliga. Och så är det ju så att jag vanligtvis bara saknar något när jag och M är isär. När vi är på samma ställe har jag allt jag behöver och ibland så det räcker och blir över. Det är så jag vill ha det.

Nu tänker jag ändå rycka upp mig och röja köket, koka kaffe och läsa och skriva. Klämma i mig allt ohälsosamt jag hittar i skafferiet och försöka njuta lite. Identtifierar mig starkt med huvudpersonen i den här serien av Basse Nyberg, och helt ärligt så känns det inte alls helt fel.

Vad gör ni läsare denna överhettade lördag?

 

28.07.2018 kl. 18:13

Rapport från en händelselös dag.

Klockan är mycket. Jag sitter på balkongen och ser på månen som forfarande är lite röd. Känner att jag vill berätta om den här dagen, som har varit en bra dag trots att inget egentligen har hänt. Eller jo, jag har röjt i arbetsrummet. Det rum som vi hela sommaren har tänkt städa. Rummet med de ouppackade flyttlådorna som i ett år har väntat på att vi ska ha tid. Det har inte känt så viktigt, att packa upp. Vi har vilat och laddat batterier istället. Nu har jag skapat lite ordning, tömt arbetsbordet och skapat fysiska ytor som tillåter mig inleda arbetet med det nya läsåret. Det känns bra.

Ännu bättre känns det att jag får fira att jag fortfarande är ledig tillsamman med M och våra hundar. Vi trivs bäst i varandras sällskap och har fått njuta av tillvaron i en hel lång sommar. Visserligen är ingen av oss skapt för värme och de senaste veckornas tropiska hetta har varit något av en plåga, men jag klagar inte. Så länge jag får dela varadag och utmanande väderförhållanden med M är jag nöjd. Bara en sån sak.

28.07.2018 kl. 01:56

En pedagogisk (?) fundering.

Jag har i snart ett år gått omkring med en vag känsla av att jag är på väg att inse något stort. Känslan har inte lämnat mig och epifanin låter följaktligen vänta på sig. De senaste dagarna har ändå grubbleriet som förväntas leda till uppenbarelsen återvänt.

Det handlar om jobb, naturligtvis. Pedagogik (eller är det snarare didaktik?). Jag vill hitta en hållbar lösning på ett ständigt problem: den evinnerliga tidsbristen. Den verkar bli mer akut varje år och det händer ofta att jag funderar på om jag med våld ska försöka hinna med allt som står i läroplanen eller om jag istället borde satsa på att stöda utvecklandet av de färdigheter som förutsätts för att mina studerande ska klara av studentexamen. Jag tror mig veta att det är ett val som väldigt många lärare i modersmål och litteratur regelbundet ställs inför. Själv brukar jag välja att satsa på studentexamen, tänker nämligen att allmänbildningen antagligen tröstar ganska lite om ens språk inte räcker till att få avgångsbetyg.

Det som skulle behövas är ett pedagogiskt trollspö som tillåter mig göra både och, vilket för övrigt är det jag tror min insikt ska komma att handla om: hur jag ska jobba för att hinna med allt som stipuleras i läroplanen och samtidigt ha tid att fördjupa, utveckla och stöda. Jag tror epifanin kommer anta formen av en uppgiftsbeskrivning och att den formuleringen kommer att vara av en art som leder till att mina studerande förvärvar basfärdigheter, allmänbildning och spetskompetens alltmedan de författar en enkel liten text. Låter lätt som en plätt eller hur?

 

26.07.2018 kl. 20:37

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. 32 år gammal, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer