En lite mer manisk måndag.

Intresseklubben kan anteckna att jag kom hem från jobbet för en halv timme sedan. Jag är en av de lärare som handleder årsboksredaktionen och våra studerandes alster ska gå i tryck imorgon bitti. Layouten blev klar i morse och efter det återstod bara att läsa korrektur och det var vi - jag och mina två kolleger - helt enkelt tvungna att göra idag. Om jag är helt ärlig måste jag väl erkänna att det kändes ganska uppfriskande att jobba för att möta en deadline av det här slaget för omväxlingens skull.

Vad arbetet beträffar är det på något vis lite upphetsande och förvirrande tider just nu. Jag kan bli sjukt uppspelt då jag tänker på sommarlovet som hägrar i horisonten, men också känna mig en gnutta uppgiven då jag tänker på det träsk av essäer och andra texter jag borde vada igenom innan två veckor har gått och sommaravbrottet sätter stopp för all den den arbetstid jag just nu känner jag är i störst behov av.

Fast vet ni vad? Jag har sovit på veckoslutet och det gör att inget just nu känns övermäktigt. Bara lite överväldigande, och det känner jag att jag klarar av att leva med. Alla gånger gör jag det.

Publicerad idag kl. 00:22

Vårens vildaste vecka.

Jag har hunnit med mycket den här veckan. Mycket mera än rampfebersfredagar och berg av lästa texter. Tisdag och onsdag var jag på arbetsresa till Sverige. Jag fick besöka Uppsala och Stockholm tillsammans med en litterturkurs och det var sjukt skoj.

Det var full vår och nästan sommar i Sverige vilket jag dokumenterade i Uppsala, men inte i Stockholm för där besökte vi fotografiska och min telefonkamera drabbades av mindervärdeskomplex.

Uppsala är väl ändå vackert? Vi såg en gammal stad, vackra byggnader, blommor, en domkyrka, ett universitet, en botanisk trädgård och ett slott.

Någonstans kan jag känna att jag avundas vår västra granne som får stoltsera med fina hus och en arkitektur som präglas av såväl ålder som värdighet. Varför har vi inget sådant i Finland?

Publicerad 20.05.2018 kl. 06:53

Språkfel, språkvård och rampfeber.

Jag inledde den här arbetsveckan med att bli akut medveten om ett språkfel jag alltid gör då jag talar och avslutade den genom att snacka blogg och språk och lärarskap inför en publik på 160 människor av vilka 120 procent talar bättre svenska än jag. Lyckligtvis snackade jag med Amanda, för där jag var sjukt nervös och ett med min rampfeber, var hon lika lika sansad och välformulerad som hon alltid är på sin blogg och det hjälpte mig över den värsta paniken och mot slutet - då vi diskuterade på scen och svarade på frågor från publiken - tror jag att jag faktiskt också lyckades leverera något av värde och det kändes fint.

För vet ni vad? Jag har alltid avskytt att tala inför publik och trots att mitt eget inlägg var långt ifrån perfekt och kanske till och med en god bit från bra så lyckades jag idag med något jag aldrig någonsin ens hade vågat försöka mig på för fem, tio eller femton år sedan. Jag stod på scen och jag talade. Det gick ibland hackigt, det kändes som om rösten inte ville bära, men jag vågade.

Och precis som Amanda säger är det viktigt att vi som lärare ibland tvingar oss själva att våga. Inte minst med tanke på hur ofta vi kräver att våra studerande gör just det.

 

Publicerad 18.05.2018 kl. 23:08

Om tråkiga rubriker.

Det här inläggets rubrik ska läsas som en kommentar till den rubrik som pryder det föregående.

P.s. Känner mig fyndig och stolt som lyckades skriva ett så här kreativt och påhittigt inlägg.

Publicerad 12.05.2018 kl. 19:30

Om mobbning.

Jag sitter och läser studerandes texter. Läser smarta texter, långa texter, imponerande texter. Läser texter om vänskap, ensamhet, mobbning. Stannar upp och funderar en stund på det sista temat. Tänker som jag ofta gjort att vi är så tandlösa inför fenomenet för att vi tenderar ställa oss själva utanför problemet. Kanske för att det är mänskligt att automatiskt göra just det.

Det medmänskliga vore att göra precis tvärtom.

Publicerad 12.05.2018 kl. 16:00

Ännu ett gnälligt inlägg.

Det förra inlägget blev ju ganska gnälligt det också, att tydligen är jag en sådan som orkar klaga trots att ingen orkar lyssna. Lovar bot och bättring i framtiden.
Publicerad 03.05.2018 kl. 06:20

Vet ni vad?

Jag tror att jag aldrig har bloggat så oregelbundet som jag har gjort den här våren. Jag har aldrig förr känt mig så trött, varit så splittrad eller haft en så mosig hjärna att jag dagar och veckor i sträck saknat förmåga att tänka, tala och skriva på ett sådant sätt att jag själv och andra förstår vad jag vill säga. Den här våren har på många sätt varit ett undantag och mycket gott har varvats med mycket grått och liv har levts en dag, vecka och månad i taget. Det har varit skittungt ibland kan jag berätta och det är därför jag i många dagar och under långa stunder helt saknat lust att skriva, för vem orkar gnälla hela tiden och vem orkar med någon som aldrig förmår göra något annat?

Det är ingenting som är fel, märker jag att jag vill säga. Jag är inte ledsen, jag är inte arg och jag är inte deprimerad. Jag är bara lite trött, om nu någon undrar. Det senaste dryga halvåret har jag jobbat heltid på gymnasium och det har varit fantastiskt men ibland också sjukt tungt. Mängden arbete med många nya kurser och ännu nyare (och dubbelt längre) studentprov har överskridit allt jag någonsin varit med om tidigare och i långa perioder har jag jobbat under så många av dygnets och veckans timmar att jag fått välja bort sömn för att också hinna med hundar, hem och M.

Jag vet inte om det är rimligt att påstå att jag gjort några uppoffringar under det gångna läsåret, men jag har jobbat häcken av mig och har ännu slutspurten framför mig och jag vet att när alla kurser är avslutade och alla studenter är dimitterade och det äntligen är dags att ta ledigt kommer jag att vara trött. Därför tänker jag i år för första gången sedan utexamineringen inleda sommarlovet med vila och sedan jobba precis så lite jag täcks orkar och vill under resten av ledigheten.

Jag tänker - i motsats till tidigare år -ägna noll energi åt att skämmas och ha dåligt samvete för att avbrottet är så långt att jag känner att jag riskerar framstå som både lat och slapp om jag inte aktivt deklarerar att jag hela tiden jobbar och självutvecklar och inte bara lever loppan på skattebetalarnas pengar. Jag tänker vara egoistisk och prioritera allt det som är viktigt för mig och som jag inte hinner med under det fullspäckade läsåret. 

Någonstans känns det ändå att det viktigaste är att försäkra sig om att en är på hugget för ungdomarna på hösten. Att använda sommaren till att bevisa hur duktig jag är tänker jag att är mindre konstruktivt. Tycker inte du?

Publicerad 02.05.2018 kl. 21:40

JAG HAR SÅ MÅNGA FRÅGOR!

I dagens HBL står det att en svenskspråkig Helsingforsskola snart ska börja undervisa på engelska och jag har SÅ MÅNGA FRÅGOR! Till exempel: varför är en tvåspråkig skolgång på svenska och engelska ok då en motsvarande på svenska och finska inte är det? Och hur blir det med skolspråket - det eleverna ändå behöver för att överleva andra stadiet - om upp till 50 procent av undervisningen ska gå på engelska? Vi vet ju att svenskan som det är för många är en stor utmaning och något som står mellan dem och skolframgång och fortsatta studier. Hur tänker man stöda svenskan och utvecklandet av en tillräcklig begreppsapparat om hälften av undervisningen sker på ett främmande språk.

Dessutom: snackar vi svenska och domänförlust är engelskan ett betydligt större hot än finskan. Jag kan tycka att det känns lite makabert att vi är villiga att ge så mycket plats åt ett helt främmande språk i en miljö där våra unga borde få satsa på att utveckla ett starkt och bärande skolspråk.

P.s. Jag inser att jag nu motsätter mig tvåspråkiga skolor och språkkombinationen svenska- engelska med ungefär samma patos som jag försvarat kombinationen svenska- finska. Kanske att det aktuella förslaget hjälper mig se fenomenet tvåspråkig skola i ett lite annat ljus. 

Samtidigt är det så att jag inte ser finskan som ett (riktigt) hot mot svenska, medan jag nog uppfattar engelskan som ett sådant. Det bidrar också till inkonsekventa åsikter och skenhelighet i just den här frågan.

Publicerad 21.04.2018 kl. 09:45

Lördagsbilder.

Jag cyklade omkring på Degerö idag och såg olecisterner, en rolig sandgrop, Sveaborg och södra Helsingfors. Det var kul.

Publicerad 14.04.2018 kl. 23:05

Eller kanske alla egentligen hela tiden bara hyllar alla lärare.

Eller så känns det bara som att folk hela tiden är kritiska. Kanske de som uttalar sig alltid hyllar det som redan är bra och vi lärare bara missar det positiva för att vi redan står och spänner kroppen och stålsätter oss för att ta emot nästa ödeläggande stöt mot vår ykesidentitet. Vad vet jag.

Bara det att jag har världens bästa jobb och att det irriterar mig att beslutsfattarna inte verkar tycka det jag och andra lärare jobbar med är något värt att satsa på. En sån sak vet jag.

Publicerad 09.04.2018 kl. 06:25

En iakttagelse med anknytning till förra inlägget.

En iakttagelse med anknytning till förra inlägget: det blir snabbt svårt att förankra reformer om den retorik som ska övertyga folk att förnya bygger på att det inte finns just något som är bra i det gamla. Jag tror alltid folk är mer öppna för utveckling om man börjar med att identifiera och ta vara på det som redan är bra. Lite märkligt faktiskt att så få politiker, konsulter och läroplansförfattare verkar ha koll på så här grundläggande grejer då de uttalar sig i det offentliga rummet.

Publicerad 08.04.2018 kl. 22:17

Om varför den finska skolan bara blir sämre.

Idag läser jag röster om läraryrket. I Hbl fastnar jag för rubriken Lärare: Nedskärningar ger sämre resultat och tar del av en artikel som handlar om att lärarfacket OAJ gjort en undersökning och kommit fram till något som närmast framstår som en självklarhet: att undervisningen lider då resurserna krymper i takt med att arbetsuppgifterna blir flera.

Jag läser också Arno Kotros kolumn Meistä tuli liian kilttejä (på svenska ungefär: Vi blev för snälla) i vilken han kommenterar retoriken kring utbildningen i Finland - ni vet, den som lägger skuld för alla den finska skolans misslyckanden på den lärarkår som gjort vår skola till den bästa i världen, medan de politiker som står enbart för nedskärningar får all ära för framgångarna - och tänker att det ligger något i det Kotro säger.

Då Kotro till exempel skriver om konsulter som utan någon som helst kunskap om vare sig läroplaner eller skolvardag föreläser om allt som är fel med undersviningen, kan jag inte annat än nicka igenkännande och tänka på alla timmar och dagar som de senaste åren slösats på att lyssna på den ena oinvigda idioten efter den andra som uppenbarligen sett sin chans att tjäna en hacka på att skolan med våld ska reformeras. Och jag tänker att det är tragiskt att dessa konsulter tillåts ta plats.

Och apropå artikeln i Hbl och OAJ:s undersökning tänker jag på att jag tror på många av de arbetssätt som förespråkas i den nya läroplanen. Jag tror på mindre katederundervisning, jag tror på mångsidig undervisningsmetodik, jag tror på att jobba digitalt då det är motiverat och ger mervärde och jag tror på att handleda hellre än att föreläsa (och jag vet att inget av detta är nytt).

Dessutom har jag egentligen alltid jobbat på ungefär just det sätt som det nu talas för och inte minst därför kan det kännas lite kränkande att folk som uppenbarligen saknar insyn i skolvärlden tar sig friheten att upplysa oss om vad vi gör fel. Framförallt som de som upplyser ofta är samma personer som ställer flera och större krav utan att skjuta till resurser.

Ett praktexempel är kravet på ett mer handledande lärarskap. Att handleda och ha tid för individen är en av hörnstenarna i min lärarroll. Det är så jag vill jobba och därför kan jag bli frustrerad då indexbundna hyror och andra kostnader på många håll innebär att den budjet som på papper är oförändrad i praktiken hela tiden ger sämre förutsättningar att erbjuda högklassig undervisning. Då trenden nationellt verkar vara att spara pengar genom att förstora undervisningsgrupper oroar jag mig för hur jag och alla andra som jobbar med undervisning ska orka och hinna arbeta på ett sätt som vi vill och tror på och som dessutom är i samklang med de krav som ställs på oss i läroplaner och andra styrdokument.

Jag har absolut inget emot att reformera och tror på att förnya så länge det görs för att utveckla, men reformer måste vara genomtänkta och de måste få kosta pengar och vara värda långsiktiga investeringar. Annars är de inga reformer, utan billigt politiskt poängplockeri i stil med det vår regering och inte minst vår nuvarande undervisningsminister gärna verkar syssla med - till synes utan någon som helst insyn i skolvärlden - och sådant spel har jag inget till övers för.

 

P.s. Sedan är jag också kritisk till tanken att det skulle finnas rätt eller fel sätt att undervisa. Jag tycker till exempel illa om att det i debatten ofta skapas en motsättning mellan att föreläsa och att handleda. En lärare måste utgå från sina styrkor för att nå sina elever och studerande och det sker aldrig om inte läraren får jobba på ett sätt hen själv tror på. 

 

Publicerad 07.04.2018 kl. 13:38

Dagens sanning(ish).

Jag markerar aldrig stavfel då en studerande skriver sannfinländarna med litet s i en uppsats av något slag.
Publicerad 06.04.2018 kl. 12:23

Det jag funderat på idag.

Jag har hela dagen idag funderat på vad jag ska tycka om Jan Vapaavuoris och Helsingfors stadsfullmäktiges offensiv mot vård- och landskapsvansinnet? Jag har ju - trots att jag i vanliga fall känner starkaste tänkbara avsmak för hans parti - svårt att inte beundra Borgmästaren som säger exakt det jag som Helsingforsare vill höra och dessutom i motsats till sina partikamrater i regeringen har ryggrad nog att säga åt de onda centerpartisterna att de är dumma i huvet.

Är jag ett offer för populism?

Publicerad 05.04.2018 kl. 22:52

Några boktips på Edith Södergrans födelsedag.

Jag har fått ge boktips på Ratatas framsida. Det blev de tre böckerna nedan. Vad tycker du om mina val och vilka böcker skulle du ha tipsat om ifall du fått chansen?

Kampen om Edith av Agneta Rahikainen

Det är den 4 april, Edith Södergrans födelsedag, då jag skriver det här, så det känns lämpligt att tipsa om en av de bästa södergranbiografier (och biografier i allmänhet) jag någonsin läst. I sin bok Kampen om Edith gör Agneta Rahikainen – till synes en gång för alla - upp med myten om Edith Södergran som en fattig och sjuk naturbegåvning som uteslutande diktar om sin trängda belägenhet. Med boken sällar sig Rahikainen till den skara litteraturvetare som i sin forskning fokuserar på Södergrans obestridliga begåvning, istället för att som hennes tidigaste biografer reducera henne till något slags kvinnligt naturbarn – ett öde som många skrivande kvinnor utsatts för av de män som gett sig själva makten att avgöra vad som är konst och vad som inte är det.

Kampen om Edith är lätt att närma sig och erbjuder sund eskapism för den som vill fly till en annan tid och ta del av ett spännande människoöde.

Samlade dikter av Edith Södergran

Jag försöker inte göra det lätt för mig, jag lovar. Tycker bara att dikter är en bra grej och vad skulle passa bättre att kombinera med en södergranbiografi än Edith Södergrans Samlade dikter. I just den här samlingen ingår typ allt Södergran någonsin har skrivit och gett ut och den ger därför en bra bild av varför Södergran är en av våra absolut största författare.

Dessutom är lyrik en bra genre för den som har ont om tid. En hinner alltid läsa en dikt, också under perioder då det finns på tok för lite tid för att njuta av att läsa romaner eller noveller. Jag läste själv Södergrans Samlade dikter under en ovanligt stressig period och njöt stort av de skönlitterära pauser verket bjöd på. Tyckte dessutom det var intressant att märka att de flesta av dikterna fortfarande kändes aktuella och gick att känna igen sig i.

 

Arthur Conan Doyle’s Sherlock Holmes – the definitive audio collection inläst av Stephen Fry

Jag lyssnar på en massa ljudböcker nuförtiden och vill passa på att tipsa om Arthur Conan Doyle’s Sherlock Holmes – the definitive audio collection inläst av Stephen Fry. Utöver att Frys röst kanske är en av de mest behagliga någonsin bjuder boken på en imponerande samling av Arthur Conan Doyle’s berättelser om mästerdetektiven Sherlock Holmes. Jag är själv inne på det tredje äventyret och skulle kanske beskriva boken som något slags trygghetsläsning eller -lyssning: en vet ju vad en får då en väljer Sherlock Holmes. Samtidigt hittar jag som inte läst verken tidigare hela tiden likheter och tydliga beröringspunkter mellan Conan Doyle’s original och tv-serierna Sherlock och Elementary som jag blivit lite besatt av på senare år. Att hitta kopplingarna blir ett eget slags detektivarbete och det är både fascinerande och underhållande.

Så är det ju inte alls fel att Stephen Fry verkar fullkomligt förälskad i berättelserna om mästerdetektiven Holmes. Mellan de olika äventyren i samlingen står Fry för förord i vilka han kort presenterar det aktuella mysteriet, kontextualiserar, bjuder på trivia och kopplar till samtid. Visste ni till exempel att Hugh Lauries karaktär Gregory House i tv-serien House i och med sitt sätt att diagnostisera sjukdomar har en uppenbar förebild i Conan Doyle’s detektiv och dennes sätt att lösa brott? Det tycker jag är fascinerande.

Publicerad 04.04.2018 kl. 21:33

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. 32 år gammal, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer