Hur vet ni att ni gör rätt i att publicera det ni skriver?

Brukar ni fundera på varför ni skriver era inlägg? Nu tänker jag inte i första hand på vad som driver er att blogga, utan är främst nyfiken på om ni tillämpar någon form av moraliskt regelverk på ert skrivande. Hur ofta brukar ni granska era motiv och fundera på om en text verkligen är värd att publicera? Hur vet ni om den är det? I vilka situationer upplever ni att det här är något ni behöver fundera på? Tycker ni att det alls är det?

I mitt fall är det så att jag börjar grubbla över moral och motiv i det skede jag vet att det jag skriver kommer att kännas väldigt obekvämt för någon, att det finns risk för att någon tar illa upp, blir sårad eller känner sig uthängd.

Jag tror att jag grubblar då jag gör eftersom jag vet att samma text som sannolikt sårar någon precis lika sannolikt kommer locka många läsare. Och om jag vet att det jag publicerar sannolikt kommer att såra är det extremt viktigt för mig att själv kunna tro på att jag inte publicerar för att i första hand få uppmärksamhet. Jag behöver tro på att det finns någon bland dem som läser som kanske behöver höra just det jag har att säga.

Det är länge sedan jag reflekterat över det här senast. Det måste ha varit då jag ännu skrev för Andetag, för då bloggade jag för kyrkan och skrev ofta om ämnen jag visste att många tyckte helt olika om än jag, så varje gång jag talade för jämlik äktenskapslagstiftning (X, X), allas rätt att adoptera (X) eller ens pronomenet hen (X) ifrågasatte jag mina motiv, frågade mig om jag lockades att skriva enbart av alla klick och all uppmärksamhet som hägrade i horisonten eller om jag faktiskt trodde på det jag hade att säga och tyckte att det var viktigt att det blev sagt. Hade svaret på någon av de två senare frågorna någonsin varit nej hade jag låtit bli att publicera.

Det är länge sedan jag funderat på det här senast, men igår då jag skrev inlägget om att göra sig förstådd märkte jag att jag ifrågasatte mina motiv. Jag visste att Ida-Marie skulle läsa och att sannolikheten var stor att det inte skulle kännas bra för henne att ta del av det jag skrev.

Så jag funderade och övervägde, granskade mina motiv och fann att de höll.

Det främsta motivet var att jag trodde på det jag hade att säga och på det sätt jag sade det på. Jag valde medvetet att främst hålla mig till Ida-Maries inlägg och att undvika att kommentera annat än innehållet i det och de kommentarer och andra texter det gett upphov till. Med andra ord visste jag att jag inte skrev för att sätta på plats eller såra.

Det andra motivet var att det var viktigt för mig att säga ifrån. ZiiO är så vitt jag kan förstå en av de större bloggarna i svenskfinland och Ida-Marie en person med en hel del inflytande. Det är många som läst hennes inlägg och läst det på samma sätt som jag och jag ville visa att den läsningen höll och att det var helt okej att bli sårad av det hon skrev trots att hennes avsikt inte var att såra. All eventuell uppmärksamhet kändes ärligt talat ganska oviktig i sammanhanget och faktiskt så var det därför jag visste att inlägget var okej att publicera.

Så här gör alltså jag då jag skriver om något svårt: granskar och ifrågasätter mina motiv för att försäkra mig om att det jag skriver är något jag kan och vill stå för (och läser texten några gånger innan jag publicerar).

Hur brukar ni göra?

Publicerad igår kl. 22:40

Om att göra sig förstådd.

Vet ni vad jag har funderat på hela dagen idag? Nå den där diskussionen om psykisk ohälsa som startades av ZiiOs inlägg förstås. Jag har läst och läst om inlägget flera gånger, kollat kommentarer och inlägg av dem som backar ZiiO, gått tillbaka till det ursprungliga inlägget och försökt hitta den åsikt som enligt många är den som ska vara central i den text som startat debatten: en vilja att problematisera en uppfattad tendens till oförsiktig begreppsanvändning i fråga om psykisk ohälsa.

Och vet ni, den åsikten uttalas inte i själva inlägget - den sägs aldrig rakt ut*. Den kommer fram först i kommentarer och inlägg som backar det ursprungliga inlägget och det får mig att tänka att det bara är de som har en tämligen likadartad refernsram som ZiiO själv som som ser och förstår den implicita intentionen.

Vi andra - jag själv inräknad - får nöja oss med det som står skrivet och det begränsar tyvärr våra möjligheter att förstå texten som annat än ett ifrågasättande av legitimiteten i människors upplevelser av psykiskt illamående. Inlägget uttrycker en misstro mot folks förmåga att tolka och förstå sina egna känslor, för hur annars ska vi tolka en mening som "[n]är jag läser om eller någon säger att de har psykisk ohälsa, så känner jag bara att det är något de säger för att de själva upplever det så". Jag har väldigt svårt att hitta andra infallsvinklar och då är det ju på sätt och vis en ganska stor del av mitt jobb att förstå olika sorters texter.

Inte minst därför har jag funderat mycket på ZiiOs inlägg och diskussionen kring det. För att det fascinerar mig att så många av oss tolkar innehållet på så diametralt olika sätt.

Eftersom jag anser mig besitta ett visst mått av expertis då det kommer till att hitta sådant i texter som gör det svårt för en tilltänkt mottagare att förstå dem på ett sätt som avsändaren tänkt sig, vill jag visa på ett par punkter som jag tror ställer till det då det kommer till främst innehållet i just ZiiOs inlägg.

1. Vagheten

Då en skriver om ett känsligt ämne och vet om att en är ute på djupt vatten måste en vara mån om att uttrycka sig så precist som möjligt. Bra frågor att ha i åtanke då en skriver om vad som helst är: vad? Var? När? Hur? Tydlighet är av yttersta vikt.

Argumentationen i Ziios inlägg bygger på svepande generaliseringar. Vi får inte veta i vilka situationer det påstådda missbruket av begrepp med anknytning till psykisk ohälsa äger rum, vi får veta ungefär vad som görs men inte var, när eller hur. Det här leder till att budskapet blir ganska allmänt och och luddigt och att vi tolkar det utgående från våra egna referensramar. Kolla in Cindys inlägg för ett exempel på en möjlig referensram.

2. Ordvalen

Varje ord och varje uttryck bär på en laddning. De ord vi väljer säger något om våra värderingar och ett felvalt ord eller uttryck kan leda till att vi till slut säger något vi egentligen inte menar eller vill stå för.

ZiiOs inlägg innehåller uttrycket "lätt lösning" och i texterna kring det förekommer ord som "svepskäl", "ursäkt", "täckmantel", "modeord" och "modegrej". Då dessa ord och uttryck används i samband med att folks sätt att tala om mental ohälsa kommenteras blir de extremt värdeladdade, faktiskt till den grad att det blir nästan omöjligt att tolka dem som annat än värderande, nedlåtande och anklagande. Och det här är problematiskt.

Så här gör jag alltså när jag försöker förstå vad det är som skaver. Jag bryter ner och analyserar, letar reda på det som gör att jag uppfattar och tolkar på ett visst sätt. Så här har jag funderat kring ZiiOs inlägg.

Vad skulle jag då ha önskat mig mera av? Konkreta exempel. Sådana skulle ha gjort det lättare att undvika missförstånd. Knappast skulle exemplen ha fått mig att ändra åsikt, men de kanske hade hjälpt mig förstå utgångspunkten för argumentationen lite bättre. Och jag är säker på att de skulle ha tonat ner den värderande, nedlåtande och anklagande tonen i de svepande generaliseringarna. För texten var ju inte avsedd att såra, det sägs tydligt i den.

Nu blir texten tyvärr aldrig så konkret att det skulle finnas något handgripligt att ta ställning till, så det blir omöjligt att kommentera annat än det svepande och generaliserande. Och åtminstone det är både osakligt och sårande.

Så jag håller ändå fast vid min läsning. Jag står med dem som uppfattar texten som ett angrepp mot människor som tampas med olika former av psykisk ohälsa, som reagerar på att den ifrågasätter autenticiteten och legitimiteten i folks känslor, som uppfattar den som värderande. För ser vi till det som står skrivet är den läsningen den mest hållbara och objektiva.

Det säger jag utan att alls ta ställning till författarens intentioner. För på basen av texten i inlägget kan jag inte göra anspråk på att veta särskilt mycket om dem.

Jag vill ännu avsluta med en eloge till ZiiO som med det här inlägget visar att hon verkligen lyssnat. Det tycker jag är starkt gjort, för det är ingalunda lätt. Tack för mig.

*Ni får gärna motbesvisa mig med ett citat till exempel.

Publicerad 09.12.2016 kl. 20:15

Om hur vi talar om psykisk ohälsa.

Jag har träffat och träffar i olika sammanhang en hel del människor som lider av olika former av psykisk ohälsa. Vet ni vad ingen av dem någonsin sagt mig: att det är för lätt att tala om det de lider av. Jag har aldrig hört någon av dem klaga på att tröskeln att erkänna att de mår illa är för låg. Däremot har jag mött flackande blickar, skam och osäkerhet.

Och vet ni vad? I de här sammanhangen har jag alltid vunnit på att kunna nämna att jag har egen erfarenhet*, på att våga vara öppen om att jag varit med om och kunna säga att "också jag" och "det är bra att tala med proffs" och "ibland blir det så" och "det är helt okej". Och jag har märkt att min förmåga att vara öppen har underlättat för andra. Det är inte minst på grund av just den här erfarenheten som jag tycker det är så himla viktigt att tala om psykisk hälsa. För att det blir lättare när folk märker att de inte är ensamma med sina problem. Att också andra kämpar och håller uppe fasader. 

Och på ett personligt plan tycker jag det är viktigt att tala om det här för att jag fortfarande alltid använder omskrivningen "tala med proffs" istället för att säga som det heter på riktigt. Och vad tror vi det kan tänkas bero på?

Inte på att tröskeln att tala skulle kännas låg eller ämnet jättetryggt åtminstone.

All erfarenhet jag har av psykisk ohälsa, all kontakt jag haft med fenomenet, säger mig att det här är ett ämne vi borde våga tala mera, inte mindre om. Jag är övertygad om att det är viktigt att vi ställer frågor, att vi gör oss bättre på att förstå, maximerar vår potential till empati. Det gör vi genom att lyssna på sådana som vet mera än vi.

Därför förhåller jag mig med blandade känslor till Ziios inlägg här. Dels bejakar jag initiativet till diskussion (finns mycket konstruktivt och bra i den diskussion som pågår i kommentarsfältet), dels känner jag mig främmande inför det sätt att tala om psykisk ohälsa som förekommer i inlägget och då framförallt ifrågasättandet av legitimiteten i människors upplevelser av psykiskt illamående.

Det ska vi helst aldrig göra. Framförallt inte i tider då allt fler unga och äldre riskerar att få det allt tuffare att få den hjälp de behöver och har rätt till och allt fler människor i arbetsför ålder riskerar gå in i väggen på grund av att tröskeln att dra i handbromsen fortfarande är på tok för hög.

*Om detta kanske kan anses vara relevant information i sammanhanget. Har dock aldrig haft diagnos eller behövt medicin, eller behövt gå långa sjok hos proffs vilket också känns viktigt att påpeka och samtidigt säger något om hur stigmatiserande jag tyvärr fortfarande tycker det är att alls tala om ämnet.

Andra som bloggat om detta: Linnea, Julie, Jennie och Ellen.

Publicerad 08.12.2016 kl. 18:23

Dagens stora insikt.

Vet ni, jag har igen förstått innebörden i något jag vetat om hur länge som helst; nämligen att vi européer aldrig har upptäckt en enda jävla kontinent. Eller kanske Antarktis för den har väl aldrig varit bebodd. Men inte Afrika, inte Asien och definitivt inte Amerika. Det här är så självklart att jag inte fattar hur jag inte har lyckats förstå det tidigare.

Det fanns ju människor på alla de där kontinenterna långt innan vi européer med våra västerländska världshärskarperspektiv trängde in i dem. Det var bara det att vi kom med vapen och makt och förtryck och kuvade (det här visste jag alltså), att vi inte betraktade de människor som redan fanns som likvärdiga utan såg oss själva och vår erfarenhet som det per definition mänskliga (det visse jag också) och att det av det följde och därför passade in i vårt narrativ att lögnaktigt påstå att det var vi som upptäckte (här började insikten) och förbisåg alla dem som redan bodde på de kontinenter vi erövrade (här sjönk den in).

Naturligtvis behövde jag hjälp för att nå denna insikt. Allt började med att jag läste den här artikeln. Läs du också!

Publicerad 08.12.2016 kl. 10:45

612.

Apropå självständighetsdagar, demonstrationer och fackeltåg igår: är det bara jag som automatiskt förknippar rörelser med en sifferkombinationer som enda namn med fascism och nazism?

Gissar att svaret på min fråga är nej.

Därför tycker jag det är värt att en kort stund begrunda den "politiskt obundna"* 612-rörelsen som både fackelmarscherade och självständighetsfirade igår. På vår självständighetsdag. Vars datum de har kapat för sina politiskt obundna och oideologiska** syften.

Så här är det: bara någon som inte bryr sig om att kolla upp fakta kan tro att 612-rörelsen, dess evenemang eller dess fackeltåg är politiskt obundna eller fria från osunda nationalistiska ideologier***. De kan bedyra sin obundenhet i all oändlighet men faktum är att de är politiska och de tar ställning.

För hur politiskt obunden - och det här säger de sig uttryckligen vara - är en organisation som väljer att bjuda in ordföranden för Suomen Sisu i Lappland som huvudtalare på sitt självständighetsdagsevenemang? Hur opolitiskt är det att erbjuda en platform för en person som tillhör samma organisation som i sitt medlemsregister stoltserar med politiska tungviktare [sic!] med namn som Halla-aho, Immonen och Hirvisaari? Nå inte jätte. Inte på någondera punkten. Inte på något sätt.

Och mindre politiskt verkar organisationen inte efter att en snabbt googlat namnet på talaren och hittat till hans blogg. Tuukka Kuru är långt ifrån politiskt obunden. Redan de första inläggen genomsyras av ett ideologiskt tänk som får åtminstone mig att känna att det är tragiskt att en organisation som påstår sig inte syssla med politik**** väljer att låta en person med hans åsikter och värderingar vara huvudtalare på sitt självständighetsdagsevenemang.

Kan det vara så att rörelsen i sin enfald inte uppfattar nationalismen som en politisk ideologi? Att de ser den som ren och obefläckad, inte snudd på motbjudande?

Tanken känns inte omöjlig. Det finns nämligen mycket annat som tyder på att den politiskt obundna***** 612-rörelsen inte har något särskilt bra grepp om vad allt som kan uppfattas som politiskt.

Vi kan för enkelhetens skull hoppa över det mest uppenbara - att man kallar sig nationalistisk - och gå vidare till likaså självklara politiska handlingar: att man väljer att inte fördöma utan välkomna föreningar som Nordiska motståndsrörelsen eller Suomen Sisu. Att man istället för att ta avstånd öppnar dörrar och erbjuder platformer och sedan gömmer sig bakom förbjudna politiska symboler.

När jag tänker på 612-rörelsen, på fackeltåg genom min hemstad, vandalism vid hjälltegravar blir jag kallsvettig, spyfärdig, äcklad och helt och hållet matt.

Hur täcks de?

Fy fan.

*Bullshit.

**Bullshit!

***Bullshit!!!

****BULLSHIT!

*****BULLSHIT!!!

Publicerad 07.12.2016 kl. 23:30

Veckans mörkaste dag.

Jag är så fruktansvärt besviken jut nu. Har precis tagit del av dagens överlägset sämsta nyhet: att Finland fortfrande placerar sig bland de fem bästa länderna i Pisa-mätningen. Detta trots att resultaten för de finska elevernas del fortfarande rasar och att ojämlikheten mellan de finska skolorna fortsätter att öka.

I åratal har jag enträget hoppats på, bönat och bett att Finland äntligen ska rasa i Pisa-rankingen. Att det sätt på vilket regering efter regering konsekvent våldfört sig på vårt skolsystem, vår världsbästa grundskola, äntligen ska ge avkastning och på ett påtagligt sätt synas i statistiken. Men icke.

Istället landar Finland på en respektabel placering som  om vi nöjer oss med att betrakta bara ytan ger vid hand att vi inte har något att oroa oss för och att inga åtgärder krävs. Om vi däremot bemödar oss att ens snegla under ytan kommer vi snart att märka att läget är snudd på katastrofalt.

Resultaten i Pisa-undersökningen talar sitt klara språk och på basen av det jag läst talar de om följande saker:

  1. Klyftorna mellan pojkar och flickor ökar. Samtidigt som flickorna klarar sig allt bättre går det allt sämre för pojkarna och risken för att allt fler av dem faller mellan fogarna i eller helt landar utanför systemet redan under och senast strax efter grundskolan blir bara större och större. Det här är sjukt illa, för vet ni vad? Det finns inget riktigt bra system för att fånga upp de här killarna efter grundskolan. Faktiskt så borde grundskolan vara det där systemet! Men vi väljer att spara, fortsättningsvis.

    Naturligtvis gäller samma för de flickor som inte klarar sig, även om det just nu är pojkarna som är sämst i det här sammanhanget.
     
  2. Klyftorna mellan regionerna blir allt större. Överlag klarar sig städerna bättre och huvudstadsreginonen bäst. I praktiken betyder detta att vi genom att inte satsa på grundskolan minskar och minimerar möjligheterna till social rörlighet. Samtidigt undergräver vi en av grundskolans främsta mål och förtjänster: förmågan att ge alla barn, oavsett socioekonomisk bakgrund ens relativt jämlika möjligheter att klara sig i livet. Som det är nu väljer vi aktivt att inte överbygga klyftorna mellan samhällsklasserna för att i stället befästa och bekräfta de strukturer som gör att fattigdom, rikedom och bildningsnivå går i arv. Och vem gynnar det i det långa loppet?

Jag tycker utvecklingen är minst sagt oroväckande. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de senaste resultaten inte säger något om hur de nedskärningar som gjorts och görs nu kommer att påverka de barn som drabbas hårdast av dem. De resultat som publicerats idag talar om hur våra femtonåringar påverkats av nedskärningarna de senaste tio åren. De säger väldigt lite om hur katastrofala följderna blir för de barn vars hela tid i grundskolan kommer att präglas och fläckas av den katastrofala och skandalösa utbildningspolitik den nuvarande regeringen gör sig skyldig till.

Men hej, vi blev åtminstone femte. Ännu har vi råd att spara. Jag har fullt förtroende för att regeringen Sipilä kommer att göra just det.

Att grattis bara Finland. Vi som levt under dina första hundra år får vara tacksamma för att ha upplevt din blomstringstid.

De kommande generationerna får klara sig själv.

Publicerad 06.12.2016 kl. 14:23

Okej WTF betyder det där ens?

Okej, så ni vet hur jag igår skröt om hur mitt bloggande blivit mer strukturerat nu då jag skriver ett inlägg per dag. Jag borde vetat att jag kommer få ångra den självgodheten. Satt nyss och bläddrade igenom de där berömda bloggidéerna som bara flockar sig kring mig och som jag samlar i mitt lilla svarta moleskine häfte. LOL, nej, samlar dem i min telefon.

Den enda oanvända idén jag hittade var denna från 21.11.2016: "skulle jättegärna vara antietablissemang men samtidigt är jag ju en del av etablissemanget för hallå - lärare*!"...

Okej WTF betyder det där ens? Tankar? Förslag? Jag är öppen för allt.

Gissar själv att jag en kort stund har uppfattat mig som något slags anarkistiskt superhjälte som ska rädda världen genom att trotsa systemet. Men det är inte alls jag.

I regel tor jag på systemet. Jag föredrar att verka inom det. Och kanske det är kärnan i idén ovan: att jag bör vara medveten om att jag verkar inom en maktstruktur. Och att jag är en av dem med makt.

Eller, tror du på systemet och vad tror du att jag menade?

*Är en ens del av ett etablissemang som lärare?

 

 

 

Publicerad 05.12.2016 kl. 23:18

Ett inlägg per dag.

För en knapp månad sedan bestämde jag mig för att skriva minst ett inlägg per dag. För det mesta tycker jag det har gått bra. Jag anser på riktigt att de allra flesta inläggen har varit helt ok. Tillräckligt bra. Jag kan inte påstå att jag känt någon press att skriva, tvärtom har det känts skönt att veta att jag valt att få blogga, minst en gång varje dag.

Det enda jag saknar lite är det spontana. Eller, vet inte om jag saknar det så mycket som jag oroar mig för att ha blivit mindre spontan. Då jag skriver varje dag sker det mer sällan att jag lämnar allt jag håller på med och sätter mig ner för att skriva det där stora världsförändrande inlägget utgående från ett plötsligt infall. Mitt skrivande har blivit mer planerat och strukturerat.

Det har blivit så att jag samlar infall längs med dagen och skriver så fort jag får en chans. Det känns onekligen mindre spontant, mindre gudomlig insikt och inspiration, mindre instinkt. Men mycket mer genomtänkt då de allra sämsta idéerna ratas efter att ha fått mogna en stund.

Har också tänkt att det kanske inte alls är vardagligheten som gör att jag känner mig mindre inspirerad och spontan. Det kan vara annat. Till exempel att både jag och min hjärna är trötta. Det är mycket på gång just nu. Mycket som gör mig splittrad. Tusen järn i elden. Ni vet.

Med tanke på allt det där som splittrar, det som gör det svårt för mig att samla mina tankar, är det inte alls så dumt att ha en blogg och ett inlägg per dag att få fokusera på. Det är ganska skönt, faktiskt, tycker jag.

Publicerad 04.12.2016 kl. 07:30

Vad jag har gjort idag?

Vad jag har gjort idag? Nästan ingenting och det har känts underbart.

Jag har sovit mycket. Mest hela tiden. Så fort jag har stannat upp har jag somnat. Sovit tupplur ett tiotal gånger, inte valt att göra det en enda av dem.

En gång kollade vi på Netflix. Snark.

En annan låg vi i sängen och talade. Snark.

Resten av gångerna grep jag stunden och läste vidare i min roman. Snark.

Har mest sovit under de tusen tupplurarnas dag. Min läsning har lidit av det men jag har mått bra. Inte en enda gång har jag haft dåligt samvete för att inte prestera, inte en enda gång har jag ångrat att jag gett mig själv tid att vila.

 

Publicerad 03.12.2016 kl. 22:47

Förmågan att skriva kort.

Jag skriver nästan bara långa texter nuförtiden. Det är länge sedan det bara blev ett stycke, några fåniga rader, något kärnfullt och koncist. Så känns det i alla fall. Undrar om jag förlorat förmågan att uttrycka mig kort och om jag samtidigt förlorat något av mig själv, av den jag är. För också just det här kan en fundera på om en vill.

Vad tänker du på?

Publicerad 02.12.2016 kl. 22:23

Stor i Ryssland!

Jag märkte nyss att jag de tre senaste dagarna har haft sjukt många besök på bloggen. Sjukt många fler än vanliga dagar då jag (lovar att) det också är sjukt många som tittar in. Jättehejsan tänkte jag och highfiveade mig själv för det var uppenbart att min blogg nu blivit stor.

Jag bestämde mig prompt för att onanera lite till min egen förträfflighet* och gotta mig genom att dyka djupare in i statistiken. Bara för att omedelbart bli besviken. Att säga att mitt uppblåsta ego fick sig en törn är att säga för lite. Orden räcker inte till.

Så här är det: jag har av allt att döma lyckats attrahera ganska otippade typer till min blogg. Av allt att döma är Kaffepausen THE SHIT i staden Samara i Ryssland just nu. Av den sjuka mängden nya läsare kommer en överväldigande majoritet från denna ort vars existens jag visserligen känt till men helt lyckats glömma bort.

Naturligtvis fattar jag att det inte finns hundratals riktiga människor i Samara som läser min blogg [BRÖL]. Det är klart att jag inte är stor i Ryssland [snyft] och några hundra skulle hursomhelst inte räcka till för att vara det.

När allt kommer omkring är hela det här inlägget bara en patetisk åsnebrygga och transportsträcka som ska föra mig till det jag egentligen vill säga med inlägget, nämligen att: jag har märkt att jag fått en del helt riktiga nya läsare de senaste veckorna och månaderna. Faktiskt har mängden läsare nästan fördubblats och det gör mig så himla glad att ni alla hittat hit.

Tackar så ödmjukt. Kul att ni vill läsa! Men, vilka är ni egentligen? Ni får så gärna berätta om ni vill, har alltid undrat.

 

*Okej, inser att två gånger på en höst är mycket för det uttrycket. Får vara sista gången på ett tag jag använder det nu.

Publicerad 02.12.2016 kl. 21:55

En dag utan andningspauser.

Alltså vet ni vad det här blir till ingenting jag hade en jättefin anekdot jag ville berätta om hur jag somnade i soffan med min bok igår kväll och som ett resultat av tuppluren vaknade mitt i natten och var tvungen att jobba till två för att så hade jag bestämt och vaknade sex och hade en av de där morgnarna då jag var sen redan då jag vaknade och febrilt försökte hinna i fatt tidsskillnaden jag lyckats skapa men istället tappade jag bort en halv timme någonstans och blev upprörd och stressad och onödigt medveten om att jag hade bråttom och att det nu var läge att skynda vilket i sin tur ledde till att allt bara gick långsammare och jag var lite sen till jobbet och inte riktigt på hugget och dagen kunde ha utmynnat i katastrof och varit riktigt besvärlig och tung om inte jag blivit pigg och engagerad så fort jag gick in klassrummet och såg eleverna och om inte det hade fortsatt så  hela dagen förutom stunderna mellan lektionerna och arbetsplatserna då jag mest var stirrig vilket jag i och för sig tycker är naturligt då en jobbar från åtta till åtta och apropå det så har det varit en lång dag så nu sätter jag punkt säger tack och går och lägger mig.

Hur har din dag varit?

Publicerad 01.12.2016 kl. 23:47

Att vara medveten om positioner och privilegier, eller: sparkar vi inte alla neråt? En kort studie i makt.

Hej jag har funderat på en grej. Ni vet när vi ofta är ganska snabba att kalla dem rasister som uttalar sig rasistiskt om till exempel flyktingar och andra invandrare? Ni vet hur vi brukar ha ganska låg tröskel att stämpla dem som otacksamma eller missunsamma eller dumma eller obildade eller främlingsfientliga? Jag tror att ni gör.

Jag tror också att ni vet att vi som stämplar ofta har det bättre än de vi stämplar och att vi kanske inte tänker på det så ofta som vi borde. Helt ärligt: brukar ni fundera på ur vilken position ni uttalar er, vilken er samhälleliga ställning är i förhållande till dem ni dömer? Åtmistone jag gör det allt för sällan.

Samtidigt vet jag att det här är frågor vi måste tänka på och ta ställning till, för det handlar om makt och vi har en tendens att blunda för vår egna och anklaga dem som uttalar sig rasistiskt för att sparka neråt och ge sig på de svagaste i samhället.

Då inställer sig frågan: vad gör vi själva? Kan vi påstå att vi är bättre? Handen på hjärtat nu.

Jag tänker så här: det är inte orimligt att säga att oviljan att dela med sig av sina privilegier är något som genomsyrar precis hela vårt samhälle. Den är en egenskap som är kännetecknande för alla samhällsgrupper, börjande från dem som har det allra bäst. Och vet ni vad? Vi sparkar alla åtminstone neråt. Ibland då vi kommer ihåg och inte är upptagna med att slicka, sparkar vi uppåt också, men vi sparkar alltid neråt. Av detta följer att vi i något skede kommer ner till sådana samhälleliga grupperingar som inte har andra att sparka på än de som kommer utifrån och det är ju absolut inget konstigt med det.

För vi är ganska dåliga på att dela med oss av våra privilegier samtidigt som vi är rätt bra på att fånga upp orättvisor som drabbar oss själva. Och det kanske inte är orimligt att tänka att de motsättningar som leder till rasism inte alls skapats av dem som nu uttalar sig rasistiskt*, att det de sysslar med istället åtminstone delvis är ett resultat av vår ovilja att dela med oss av vårt överflöd. Förstår ni vad jag menar?

*Menar inte sannfinländarna nu, de skapar ela tiden förutsättningar för rasism, men tänk på vilken position de gör det ur.

 

Publicerad 30.11.2016 kl. 08:28

Om att planera lektioner men aldrig följa planer.

Vet ni vad? Efter magplasket jag skrev om förra veckan satte jag mig vid skrivbordet och tänkte om. Hela upplägget, alla prioriteringar och tyngdpunkter. Allt. Skapade ny ryggrad och byggde ny struktur och hittade ny tro och såg framför mig att det blev bra.

Idag inledde jag två nya kurser och ledde - enligt min högst objektiva mening - två av höstens bästa undervisningspass. Vi snackar lektioner som både blickade framåt och kopplade bakåt, rörde sig horisontellt och vertiklat och typ tredimensionellt och som för mig som lärare kändes riktigt riktigt bra. Allt tack vare planeringen.

Det var faktiskt det jag tänkte när jag satt ensam i klassrummet efter den sista lektionen. Att jag älskar att planera.

Att tänka igenom en lektion på förhand, att ha en plan som täcker alla eventualiteter och helt saknar luckor, som beaktar varje behov och redogör för varje steg och som i sin fullkomlighet uppfyller och överträffar alla de krav den mest anala handledaren på Övis någonsin lyckades hitta på att ställa på mig. Det är det bästa jag vet.

Jag njuter av att planera och älskar noggranna och detaljerade planer, men jag tror jag aldrig någonsin har följt en av mina egna planer till punkt och pricka.

Det är inte därför jag planerar. Jag planerar för att bygga ramar och skapa riktning, för att åstadkomma tryggt manöverutrymme. Ju mer och ju bättre jag planerar, desto större frihet har jag att avvika och stanna upp vid sådant som intresserar mig och eleverna. Så länge jag vet vartåt jag är påväg kommer vi att nå vårt mål. Så är det och så har jag alltid tänkt.

Minns att väldigt många lärarutbildare tänkte annorlunda. Att de brukade påpeka att jag gång på gång avvek från någon av de hundratals minutplaner jag skapade enkom för dem och aldrig hade för avsikt att följa.

Det var bara en som sade att jag inte borde tänka så mycket på tiden. Henne valde jag att lyssna på, det lät som ett sunt råd. Och vet ni, mina lektioner brukar hålla tiden och vi brukar hinna med allt jag har tänkt. Inte för att jag alltid håller mig till planen, utan för att jag har planerat så bra att jag har råd att improvisera och avvika.

Det ni. Det är det bästa jag vet.

Publicerad 29.11.2016 kl. 23:20

Skam gör ingen nykter.

Jag dricker ju inte alkohol, så det här angår egentligen inte mig, men eftersom jag tycker diskussionen om folks dryckesvanor är intressant tänker jag bidra med några tankar.

Har nyligen läst bland annnat den här samt en intressant tråd på facebook och kommit fram till att jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om att det snart ska vara tillåtet att sälja lite starkare alkoholdrycker i matbutikerna. Det enda jag vet säkert är att jag har svårt att se det som ett problem eller tro att vi finländare som ett resultat kommer att bli allt mer alkoholiserade.

Jag har de senaste åren med glädje följt med rapporteringen om hur unga dricker allt mindre. Jag har med beundran hört unga bekräfta rapporteringen och just nu tänker jag att hos de unga har vi gjort något rätt och det är knappast frågan om ökad reglering.

Eftersom tonåringar i alla tider har druckit trots att det varit förbjudet, antar åtminstone jag att vi har blivit bättre på sådan förebyggande verksamhet som inte demoniserar, men sakligt upplyser om alkoholens skadeverkningar. Jag vill tro att det är därför ungdomar dricker mindre, för jag har svårt att tro att det skulle vara svårare idag än då jag var ung att som minderårig få tag på sprit. Fast vad vet jag.

Egentligen tänker jag mig väl närmast att tillräcklig information och upplysning, ökad kunskap om riskbeteende, varningsklockor och faktorer som kan bidra till alkoholproblem eller alkoholism är en ganska konstruktiv väg att gå. Jag tror aldrig att vi når hem till vare sig dem med alkoholproblem eller dem som riskerar utveckla sådana genom att demonisera dem som dricker för mycket eller själva alkoholen.

De som har problem vet nog om dem, eller också förnekar de dem. Oavsett kommer inga ögon vilja se och inga öron ha lust att höra om vi fortsätter att lasta skam på de axlar som redan tyngs av plågade samveten. Få missbrukare vill se sanningen i vitögat och erkänna fakta. Än färre om de först får höra att de och deras livsstil är skit.

Sedan kan jag också tycka att vi behöver diskutera vems sak det är att säga att någon annan har ett problem. Vem är det som definierar och var går gränsen. Och finns det överhuvudtaget ett problem om ingen tar skada?

Jag vill påstå att svaret på den sista frågan är nej. Det finns inget problem så länge ingen tar skada. I de fallen vill jag hävda att det är individens eget val att fylla sitt liv med sådant hen upplever att hen mår bra av. Och trots att objektiv forskning kanske säger annat om välmående, har varken jag eller du något att säga till om så länge det bara handlar om att vi kanske inte håller med om en viss livsstil. Jag gör mina val och andra gör sina och det vill jag respektera.

När jobb, barn, nära och kära lider är situationen givetvis en annan. Då finns det mycket som talar för att vi som medmänniskor har en skyldighet att ingripa. Respektfullt, kärleksfullt och medvetet. Utan att döma. På ett sätt som visar att vi bryr oss och klarar av att göra det utan att för den skull se ner på den med problem.

Nu kanske ni undrar varför jag som inte ens dricker funderar så mycket på hur vi talar om alkoholbruk. Eller?

Svaret är enkelt: det har att göra med att också jag påverkas av diskussionen och hur den påverkar människor i min omgivning. Det händer ibland att jag märker att folk inte vet hur de ska förhålla sig till mitt ickedrickande. Att jag ser att min alkoholfrihet gör dem självmedvetna.

Jag märker det och frågar mig om det kan finnas ett samband mellan hur vi talar om alkohol idag och hur folk reagerar på min alkoholfrihet. Kan det vara så att folk typ tror att jag sitter där med min lightcola och dömer den som vågar ta sig en öl? Kan det vara så att de tror jag blir besvärad?

Jag funderar en hel del på det där eftersom jag ju överhuvudtaget inte bryr mig vad andra dricker så länge de står ut med mig. Det är ju mig och inte andra som jag har kommit fram till att alkohol inte passar. Jag har absolut inget intresse at döma någon, det är inte min plats och det finns ett otal argument för att jag inte är rätt person.

Hursomhelst tänker jag så här: hur vi i samhället talar om alkohol påverkar oss alla. Om vi själva dricker spelar en underordnad roll i det sammanhanget. Därför kanske vi borde se över hur vi för diskussionen om alkohol. Om målet är att nå ut till dem som mår dåligt på grund av sin konsumtion, kan metoden inte vara att demonisera, förakta och förödmjuka. Skam gör ingen nykter.

Eller? Vad tycker du?

 

Publicerad 28.11.2016 kl. 06:30

 

 

 

kuva (11)