Dagens sanning om skolan och den nya läroplanen.

Den nya läroplanen är inte ett hot mot den finska skolan. Ibland kan jag tycka att den känns som en skenåtgärd vars huvudsakliga uppgift är att styra bort uppmärksamheten från de verkliga problem skolan tampas med, men jag kan lova att den nya läroplanen inte är det som kommer att leda till vårt utbildningssystems undergång.

Om skolan går under, om något äventyrar dess framtid, stavas hotet nedskärningar, ständig underfinansiering, växande undervisningsgrupper, inga skolgångshandledare*, brist på nya läromedel eller valfri annan punkt på en oändlighetslång lista som växer sig längre i takt med att resurserna minskar. Jag kunde på riktigt hålla på hur länge som helst. Faktum och min poäng är ändå, att en ny läroplan är ett ickeproblem i en tid då vi som nation gör vårt bästa för att undergräva skolors möjlighet att erbjuda högklassig eller ens läroplansenlig utbildning.

När folk klagar på den nya läroplanen tänker jag på alla de skolor vars timresurs krympts till minimum, där rätten till skolgångshandledare har skurits ned från en eller flera heltidstjänster till en eller två timmar per vecka, där läsåren inleds utan att det finns läromedel för alla elever, där lärarna år efter år är tvugna att välja mellan läsböcker och arbetsböcker för att skolan aldrig i världen har råd att erbjuda eleverna båda och där lärarna inte får ersättning för stödundervisning på egen tid och därför i praktiken tvingas utföra arbete gratis. Då någon säger att den nya läroplanen förstör den finska skolan kan jag inte låta bli att tänka på att det finns skolor och kommuner där lärare inte har rätt till vikarie då de är sjuka för att det helt enkelt inte finns pengar, där elever inte får det stöd de har rätt till om inte föräldrarna har ork att kämpa för det och där lärare är frustrerade för att de gång på gång förväntas utföra mer och bättre arbete med krympande resurser och allt mindre tid. Jag kan inte låta bli att tänka på det här för att det jag tänker på, på ett eller annat sätt är varje skola jag någonsin jobbat i.

Om det finns ett hot mot den finska skolan, stavas hotet inte läroplan, utan t o t a l  a v s a k n a d  a v  p o l i t i s k  
o c h  e k o n o m i s k  v i l j a
. Den nya läroplanen ger kanske ett sken av att något händer och att skolan uppfattas som viktig. De ständigt krympande resurserna talar däremot ett helt annat språk. De säger att alla barns rätt till högklassig utbildning har noll prioritet. 

Borde vi skifta fokus från läroplanen till de verkliga problemen?

* Det som förr hette skolgångsbiträden.

Publicerad idag kl. 08:34

Om risker med den nya läroplanen.

Ville passa på att tipsa om en insändare i Hbl. I den tar professorn Patrik Henelius fasta på vilka farhågor pedagogiken i den nya läroplanen väcker hos honom. Jag är inte säker på att jag delar hans oro, men visst innehåller texten några goda poänger.

Den kanske största insikten som insändaren bjuder mig på är att den nya läroplanen faktiskt går att tolka på ett sätt som antyder att vi i Finland är beredda offra goda baskunskaper till förmån för mer kreativ (läs rolig) undervisning*. Att en sådan läsning är möjligt tror jag personligen har att göra med hur snabbt läroplanen kom till. Den känns ställvis luddig, spretig och kanske till och med halvfärdig, i sina värsta stunder ogenomtänkt.

Men, precis som insändarskribenten konstaterar finns ingen motsättning mellan "målmedveten träning av basfärdigheter och kreativitet". Det hoppas jag att ingen av oss som jobbar i skolor glömmer bort. För visst går det att jobba målmedvetet och att nöta in basfärdigheter samtidigt som en arbetar kreativt och tar in nya arbetsmetoder. Det gäller att först lära ut grundläggande kunskaper och sedan använda dem i praktiken. Det finns många studier som visar att det här är ett effektivt sätt att lära sig på, att koppla ett teoretiskt innehåll till en praktisk tillämpning av något slag.

Henelius uttrycker också en oro för att elevbedömningen ska sluta vara målinriktad och att antalet elever med olika svårigheter kommer att öka som ett resultat av de nya arbetssätt som läroplanen förespråkar. Det här är antagligen en risk som finns, men bara om vi tolkar läroplanen så att eleven ensam bär ansvar för sitt lärande. Men så uppfattar åtminstone inte jag läroplanen.

Lärarens ansvar för de enskilda elevernas lärande blir inte mindre bara för att hen förväntas handleda och stöda mera och på ett lite annat sätt än hittills. Jag skulle snarare säga att ansvaret växer. Så vitt jag vet förväntas lärare fortfarande ställa ambitiösa lärandemål och undervisa sina elever.

Jag har tidigare skrivit om att den nya läroplanen gynnar lärare vars styrka är att arbeta på ett visst sätt. Det här är kanske ett av den nya planens större misslyckanden, att den inte lyckas med att inkludera alla lärare. Mer fruktbart hade kanske varit att uppmuntra lärarna att hitta skärningspunkten mellan sina egna styrkor och de kunskaper elevern behöver lära sig. För jag är helt säker på att en bra lärare utgår från sina styrkor, från det som kommer naturligt för en själv. Det fungerar också alla gånger bättre för eleverna än om undervisningen för sakens skull, som ett självändamål anpassas efter föreställningar om vad eleverna vill ha.

Det vi i Finland är dåliga på är att lyfta fram de styrkor eleverna har. Det måste vi bli bättre på. Det förutsätter både målmedvetenhet och ärlighet, att starka sidor behandlas sida vid sida med svaga, att målet med respons och bedömning är att utveckla.

Den nya läroplanen innebär en chans för den finska skolan att bli bättre på det den inte kan så bra, men det förutsätter ett målmedvetet arbete och att skolan vågar ställa krav på såväl elever som lärare. Annars går det som Patrik Henelius befarar och skolan blir ett ställe eleverna lämnar med oupptäckta inlärningssvårigheter och en falsk uppfattning om sin egen förmåga i bagaget.

Sedan är det värt att påpeka att synen på färdigheter och kunskap kanske ser lite annorlunda ut än i den föregående läroplanen. Att den nya läroplanen prioriterar att lära ut bra arbetssätt, medan den gamla prioriterade innehållet. Här finns säkert en diskussion som behöver föras.

*Anser detta vara en falsk motsättning, vilket Henelius också göt.

Publicerad 22.08.2016 kl. 15:08

WTF utbildningsstyrelsen?

Den senaste halva timmen har jag och M använt till att googla fram en definition på ordet bildkultur och dess finska motsvarighet kuvakulttuuri. De här orden spelar en ganska avgörande roll om en vill läsa och dessutom förstå innebörden i vissa relativt centrala delar av kapitlet om bildkonst i den splitternya läroplanen. Och vet ni vad? Vi hittar ingen definition. Ordet bildkultur finns inte i Svenska akademiens ordlista och följaktligen inte i svenskan (!) och samma gäller det finska kuvakulttuuri, som i sin tur inte finns i Kielitoimiston sanakirjaDet här är tragiskt.

Orden bildkultur och kuvakulttuuri förekommer sammanlagt 56 gånger i de svensk- och finskspråkiga läroplanerna för den grundläggande utbildningen. Inte en enda gång i samband med en definition. På tal om tragiskt.

Det känns inte som ett orimligt krav att utbildningsstyrelsen skulle använda sig av riktiga, väletablerade ord och begrepp i sitt mest centrala styrdokument. Absoluta minimi skulle väl vara att de inkluderade en ordlista över de ord de konstruerat enkom för läroplanen eller som av en eller annan anledning inte är etablerade i de språk planen är författad på. Det känns viktigt med tanke på öppenhet och demokrati, tillgänglighet, föräldrar och barn.

Istället verkar författarna ha räknat med att betydelsen klarnar i sammanhanget. Det fungerade inte för mig. Hur jag än läser förstår jag inte. Å andra sidan är det där med språk och läsning inget jag är speciellt bra på.

Publicerad 18.08.2016 kl. 20:11

Hektiskt.

Skolstart den här veckan. Jag har åkt mellan två städer, planerat, undervisat, umgåtts, motionerat, handlat. Varit igång dygnet runt utan att egentligen uträtta någonting alls. Just nu unnar jag mig några lugna minuter, ett blogginlägg medan jag väntar på att klockan blir sju och hunden färdigtrimmad. Tänker att det här är livet, att det är bra.
Publicerad 18.08.2016 kl. 18:49

Saker föräldrar bör veta om skola och mobbning.

Jag antar att de flesta vet ungefär vad mobbning är för något, så ska inte fokusera allt för mycket på just det i det här inlägget. Istället tänkte jag kolla lite på elevers rättigheter och skolors skyldigheter i fråga om mobbning. Föreskrifterna är rätt entydiga.

I både den nya och den gamla läroplanen står att varje elev har rätt till en trygg lärmiljö. I praktiken innebär det här att skolan har en skyldighet att garantera varje enskild elevs trygghet under skoldagen. Detta kan i sin tur innebära en mångfald saker, men bör även betyda att ingen elev ska behöva gå omkring och vara rädd för att bli utsatt för mobbning och trakasserier.

Just i fråga om mobbning har skolan vissa entydiga skyldigheter och det är dessa det är viktigt att föräldrar känner till.

Det här säger läroplanen om skolans ansvar i fråga om mobbning.

1. Skolan har en skyldighet att skydda samtliga elever mot mobbning.

2. Det här innebär att skolan måste ingripa då mobbning uppdagas.

3. För att detta ska lyckas förutsätts varje skola ha en handlingsplan, det vill säga en plan för hur skolan arbetar för att skydda elever mot mobbning och för att göra slut på den mobbning som förekommer trots förebyggande åtgärder.

Vad innebär det här för dig som förälder?

Först och främst betyder det som står i läroplanen att skolan måste ställa upp och hjälpa till om ditt barn blir mobbat. Det finns inga ursäkter eller bortförklaringar. Ditt barn har rätt till en trygg vardag.

Det betyder också att skolan måste ha en färdig plan för hur de går till väga ifall ett barn blir mobbat. Du har rätt att ha tillgång till denna plan. Samma gäller ditt barn.

Kräv att få se planen om ditt barn blir mobbat, kräv att se den trots att ditt barn inte blir mobbat, men kräv att se den. Det är bra att du känner till processen både för att du då känner till ditt barns rättigheter och för att det gör det lättare för dig att stöda ditt barn ifall det skulle gå så illa att hen utsätts för mobbning.

Och sist men inte minst: blir ditt barn mobbat och skolan ingriper - kräv uppföljning. Nöj dig inte med ett par sporadiska uppföljningsträffar, förutsätt kontinuitet och att skolan verkligen försäkrar sig om att mobbningen upphör.

Läs också om varför det är svårt att motarbete mobbning och vad skolan måste göra för att motarbeta mobbning.

Ps. De flesta skolor torde ha en plan för hur de tar i tu med mobbning. Däremot verkar skolor på basen av en snabb googling inte vara jättebra på att ladda upp planerna på sina hemsidor. Det lönar sig att till exempel på ett föräldramöte redan långt innan den behövs fråga efter handlingsplanen.

 

 

Publicerad 14.08.2016 kl. 18:10

Skrämmande tankar och insikter.

Vet ni, jag har den senaste tiden gradvis insett en ganska skrämmande sak. Vår globala ekonomi är ju typ helt beroende av att vi konsumerar varor och tjänster. Det här betyder att ju mer vi konsumerar desto bättre är det för ekonomin och i förlängningen för oss själva. Om vi bortser från planeten vi lever på, vill säga.

För att fungera kräver vår ekonomi alltså att vi utarmar den värld vi lever i, att vi konsumerar allt mer då vi egentligen borde konsumera mindre. Köpkraft är mantrat och det magiska nyckelordet som allt från samlingspartister till rödhåriga idioter i amerika svär vid och upprepar i all oändlighet. I en tid då vi vet att planeten mår illa av att vi konsumerar för mycket, vet vi(ssa) också att ökad konsumtion är det enda sättet att rädda vår ekonomi. Men är en sådan ekonomi värd att rädda? Är det en ekonomi vi vill ha?

Nu vill jag inte sticka under stol med att jag minsan njuter av att ha det bra. Jag köper nytt allt för ofta. Jag gillar att ha nytt. Men ju äldre jag blir, desto mer inser jag att det är ohållbart. Jag är inte säker på att jag vill ha en värld där välfärd är beroende av konsumtion. Jag är inte det.

Det här med ekonomin är en helt ny tanke för mig. Jag förstår mig inte på finansmarknaden - heter det ens så? - eller hur den fungerar. Men jag reagerar då jag gång på gång läser att vi måste öka köpkraften. Jag kan förstå att vår ekonomi som den fungerar just nu förutsätter det, men är det hållbart? Antagligen inte.

Fatta att vi har skapat ett system som är så ruttet, att vi för att få ut det mesta eller ens tillräckligt av det är tvungna att offra den värld vi lever i. Det är både perverst och ironiskt, tycker inte ni?

Publicerad 14.08.2016 kl. 11:28

Vad skolan måste göra för att kunna motarbeta mobbning.

I läroplanen för den grundläggande utbildningen, både den från 2004 och den som trädde i kraft i höst, står att varje skola ska ha en plan för att skydda elever mot - det vill säga förebygga, motarbeta och utreda - mobbning. Som jag skrev i slutet av mitt senaste inlägg, hör det till mina arbetsuppgifter i den skola jag jobbar i att utreda mobbningsfall. Jag ska strax berätta lite om hur jag tänker kring utredningsarbetet och ur vi gör där jag jobbar, men först några rader om förebyggande verksamhet.

Så här är det: vi kommer aldrig att helt kunna förebygga mobbning. Vi kan lära oss själva och eleverna att känna igen mobbning, vi kan lära eleverna att säga ifrån då någon blir mobbad eller illa bemött, vi kan berätta för dem om alla människors okränkbarhet och lika värde och vi kan lära dem att det är på vårt ansvar att inte kränka - aldrig på någon annans ansvar att inte bli kränkt. Vi kan göra allt det här och genom att göra det förebygga en stor del av den mobbning som annars skulle äga rum och dessutom göra det lättare att reda ut de mobbningsfall som oundvikligen dyker upp. Men, vi kommer aldrig att förebygga bort mobbningen. Därför behöver vi veta vad vi gör då det visar sig att en elev blir mobbad.

Vi tar det viktigaste först. För att överhuvudtaget ha en chans att komma åt den mobbning som förekommer behöver vi elevernas hjälp. Det här innebär att vi behöver deras förtroende, vilket i sin tur innebär att eleverna absolut måste kunna lita på att det att vi tar i tu med mobbningen om de kontaktar oss. Jag kan inte nog betona hur viktigt det här är. Vill vi ha en chans att göra slut på den mobbning som förekommer i våra skolor är vi beroende av eleverna. De är på plats när någon blir mobbad, eller känner den som blir utsatt för trakasserier eller är själva offer. De besitter med andra ord information som vi behöver och vill ha. Att de litar på oss är A och O.

Hur kan vi då göra för att få elevernas förtroende? Många av de elever ja talat med har sagt att de upplever att lärarna ser och vet om mobbning, men att inget görs. Att inget händer även om de kontaktar en lärare och ber om hjälp. Att det högst blir ett eller två samtal och att ärendet verkar anses avklarat med det, samtidigt som mobbningen tillåts fortsätta. På basen av det här har jag dragit två slutsatser:

1. Det är viktigt att en skola har tydliga rutiner i fråga om mobbning och det är ytterst viktigt att såväl elever som vårdnadshavare har tillgång till och känner till dessa rutiner.

2. Uppföljning. En gång är ingen gång och två är lika med noll. Det kan krävas både veckor och månader för att ens på något plan kunna försäkra sig om att mobbningen faktiskt har upphört. Träffarna bör vara regelbundna. Det är viktigt att alla elever känner till att detta är rutin.

I den skola jag jobbar i är det jag och en annan lärare som ansvarar för att utreda de mobbningsfall som förekommer hos oss. Det är vi som utreder, men vi har naturligtvis ett nära samarbete med kuratorn och resten av elevvårdsteamet. Vi har jobbat mycket med att sänka tröskeln för eleverna att komma fram med information om mobbning och det verkar ha fungerat.

Hos oss går det till så här: vem som helst som känner till att mobbning förekommer kan kontakta vilken lärare som helst. Den lärare som tar emot anmälan för vidare informationen till oss och fyller i en så kallad sållningsblankett. Vi sållar i regel inte utan träffar alltid eleverna.

Vi är alltid två då vi träffar elever. Först träffar vi den mobbade för att få reda på vad som hänt, sedan den eller dem som mobbat för att informera dem om att det kränkande beteendet måste upphöra. Vårdnadshavare informeras samma dag. Både elever och vårdnadshavare vet att vi kommer att följa upp tills vi är övertygade om att allt är som det ska.

Sedan gäller uppföljning. Först minst en gång per vecka, sedan en gång varannan och till slut en gång per månad. Under de intensivare perioderna träffar vi såväl den mobbade som mobbaren, då intervallerna blir längre är vi måna om att hålla kontakten till den som blivit utsatt.

Ungefär så ser vår modell* ut och den fungerar ganska bra. Det finns garanterat många andra bra modeller också. Jag tror att det viktigaste är att hitta en sådan som passar den egna skolan. En färdig modell går hur som helst sällan att tillämpa utan anpassning.

Oavsett hur en jobbar med mobbningsfrågor, är det viktigaste  ändå att skapa ett förtroende mellan dem som blir utsatta och dem som har verktyg, makt och möjlighet att hjälpa. Det gör vi bäst genom att ha en tydlig struktur, en modell som alla känner till, bemöta alla elever jämlikt och att alltid ta en anmälan om mobbning på allvar. Precis varenda elev ska kunna lita på att lärarna ställer upp då de ber om hjälp för sig själv eller någon annan.

Att skapa förtroende i fråga om mobbning kostar tid. Allra mest, kanske mer än något annat. Det är inget en gör på tre timmar samplaneringstid, men det är ett arbete som måste göras. Kommer vi åt mobbningen, lyckas vi skapa förutsättningar för de utsatta att må bättre, då är den tid arbetet kostar ett billigt pris.

Avslutningsvis till den som undrar. Nej. Hur bra och framgångsrik en modell än är tror jag inte att den kommer att hjälpa oss att helt bli kvitt mobbningen. Däremot kan en bra modell ge oss verktyg att snabbt komma åt den mobbning som sker och den vägen minimera skadorna. Det är ändå bra mycket bättre än ingenting, tänker jag.

Ps. Om du tyckte det här inlägget var intressant kan du kolla in mitt föregående inlägg som handlar om hur svårt det kan vara att motarbeta mobbning, eller surfa hit imorgon eller övermorgon för att ta del av den sista delen i min mobbningstriptyk. Den ska handla om saker föräldrar behöver känna till om skola och mobbning.

*Den som är bekant med KiVa-skola märker att vi tagit avstamp i den modell som ingår i programmet.

Publicerad 13.08.2016 kl. 23:25

Saker som gör det svårt att motarbeta mobbning.

Ni som tittar in regelbundet vet antagligen att jag är ganska intresserad, snudd på besatt av mobbning. Under de år jag jobbat med barn och unga, som hjälpledare, barnledare och lärare - och elev för den delen - på alla stadier av grundskolan har jag vid upprepade tillfällen kommit i kontakt med fenomenet. Jag har i många olika sammanhang, i olika egenskaper haft möjlighet att följa med hur olika instanser - främst skolor - arbetar för att motarbeta mobbning och jag har haft tillfälle att tala med barn och unga och ta del av deras syn på fenomenet och deras tankar om varför just problemet mobbning är så svårt att komma åt.

Så, var är det skon klämmer, varför är det så svårt att motarbeta mobbning? Här kommer några iakktagelser.

Först de som kanske känns självklara:

1. Barn och unga förstår inte vad mobbning är.

2. De som gör kan inte se sig själv som (potentiella) mobbare för mobba är något andra gör.

3. Det beteende som någon uppfattar som mobbning är internaliserat i den grupp den utsatta är del av, vilket leder till att de som mobbar inte förstår vad de sysslar med och att den mobbade allt för länge tonar ner sina negativa upplevelser.

4. Vuxna ser inte mobbning. Vi gör det inte. Vi kan (och ska) kommentera allt suspekt beteende vi ser, men vi är inte bra på att identifiera mobbning. Varken vi som jobbar i skolor, eller vi som ser ungdomar umgås på sin fritid.

5. De unga litar inte på lärarnas förmåga att lösa problemet. Jag har upprepade gånger hört ungdomar säga att det inte är lönt att berätta om mobbning för att ingen ändå gör något åt saken. (FATTA ett hur gigantiskt problem det här är).

Sedan ännu några punkter som kanske är mindre självklara:

1. Mobbning är ett fenomen som måste motarbetas systematiskt, men lärare får i regel inte uttryckligen betalt för att arbeta med att reda ut mobbningsfall. Det här beror på att det anses vara på alla lärares ansvar att motarbeta mobbning och att denna skyldighet ingår i de tre timmar samplaneringstid per vecka lärarna redan får betalt för. Tre timmar som utöver mobbningen omfattar en massa annan planering och till exempel kontakt med vårdnadshavare och ordnandet av diverse evenemang.

2. Att alla ansvarar för att motarbeta mobbning leder till att ingen tar ansvar för att göra det. Jag har i så gott som varje skola jag arbetat, vid något tillfälle hört någon säga något i stil med att vi inte behöver en grupp som arbetar med mobbningsfrågor eftersom det A) inte förekommer mobbning i skolan* eller B) är på alla lärares ansvar att motarbeta mobbning.

3. Tre timmar per vecka räcker inte för att komma åt mobbning. Inte ens nästan. Och om alla lärare ska göra detta på sin samplaneringstid kanske de kan ställa upp med 15-30 minuter per vecka. Det blir varken bra eller systematiskt. 

4. Att lärare inte får betalt och att verksamhet vars syfte är att motarbeta mobbning därmed inte prioriteras ekonomiskt verkar vara en tröskelfråga.

5. Rutinerna kring mobbning är oklara eller ofullständiga, eleverna känner inte till utredningsprocessen.

Det här är alltså några av de problem jag lagt märke till i mitt arbete. Eftersom jag på mitt jobb idag arbetar en hel del med mobbningsfrågor, tänkte jag följa upp det här inlägget med ett om hur en kan göra för att försöka komma åt mobbning trots alla utmaningar.

Hur låter det?

*För övrigt hoppas jag det är själklart att det här påståendet är helt orimligt. Det finns inte en skola där mobbning inte förekommer.

Publicerad 12.08.2016 kl. 21:35

Tillbaka till jobbet.

När vi alla tre - jag, M och hunden - ligger och snarkar på soffan direkt efter middagen och klockan inte ens hunnit bli sex, då känns det ganska mycket som att sommarlovet är slut. Men jag klagar inte. Det var skönt att vara ledig och det är oerhört skönt att få ha ett jobb. Bara att tacka och ta emot tycker jag.

Idag har jag vaknat strax efter fem och planerat hela dagen. Imorgon får jag träffa kolleger, gå på möte med lång lång föredragningslista och göra andra coola vuxengrejer. Det kommer bli så sjukt bra!

Publicerad 11.08.2016 kl. 20:48

Hur svårt det är att ta till sig ny information.

En grej jag märkt medan jag läst för att lära mig inför nya utmaningar, är att jag är rädd för att förlora något av mig själv eller min yrkesroll i takt med att jag tar till mig ny kunskap. Det är ganska fånigt egentligen.

När jag läser något jag inte håller med om, eller märker att jag redan tagit steget vidare från något i artikeln, blir jag rädd för att glömma bort mina egna rutiner och insikter och den vägen bli en sämre lärare. Alternativt inte minnas det jag nyss läst och därför inte utvecklas. Det är ju helt befängt egentligen, att bli överväldigad av ny information på det här viset.

Det rimliga vore ju att försöka samla på sig nytt och nyttigt, samtidigt som en bevarar det bästa av det gamla och välbeprövade.

Min oro får mig att undra över två saker: är detta ett tecken på dåligt självförtroende och är det den här sortens osäkerhet som föder fördomar och motstånd mot förändring?

Publicerad 11.08.2016 kl. 06:34

Boktips.

En av mina största, mörkaste och mest illa dolda hemligheter som jag i min egenskap av moddalärare skäms oerhört för är att jag aldrig läst en enda Harry Potter. Därför bestämde jag mig igår för att göra slag i saken och beställde en ljudboksversion av Harry Potter och de vises sten inläst av Stephen Fry. Sagt och gjort tänkte jag och satte mig ner och myste till tanken om två timmar per dag tillsammans med Stephen Fry allt medan jag pendlar till arbetskommunen.

Så långt gick allt bra. Men, intressant nog (men föga överraskande) har facebook nu snappat upp mitt intresse för att beställa böcker via Adlibris och bombarderar mig följaktligen med reklam. Det är bara det att en del av böckerna verkar vara av en, låt oss säga något häpnadsväckande karaktär. Kolla själv nedan.

Det här är bara ett exempel på de erbjudanden jag fått.

Nu vet jag inte exakt hur det här fungerar, men jag vet att då M förra våren förberedde en lektion om pubertet och sexualundervisning så bombarderades min facebook av mensskydds och -kopps reklamer, reklamer för diverse damunderkläder och allt möjligt annat.

Det jag nu undrar är om de här boktipsen är något slags pervers syntes av hela vår sökhistoria och alla de hemsidor vi besöker. Vi delar nämligen på de datorer vi har här hemma och därför föreställer jag mig att surfhistoriken som rymmer allt från pinterest och imgur till de mest varierande bloggar, vetenskapliga artiklar, råd om bilköp och ett otal hemsidor garanterat bidrar med diverse tips för dem som vill sälja något åt oss.

Inte minst med tanke på den mångfalden är jag lite förbluffad över de tips jag fått motta idag.

Förresten: självklart klickade jag på länken. Det är frågan om en fotobok med bilder på halvnakna och nakna parisiska kvinnor. Och visst gillar jag ju fotografi och bildkonst i allmänhet - har å jobbets vägnar googlat på diverse museer de senaste dagarna till exempel - men nog känns steget från Harry Potter till Hot & Pervy Paris Girls ganska långt för det.

Publicerad 10.08.2016 kl. 10:46

Varför jag tycker grundskolan är (mer eller mindre) det bästa som finns.

Grundskolan är radikal. Den vill skapa jämlikhet, ge alla medborgare verktyg att påverka sin vardag, sudda ut klasskillnader, garantera precis alla elever god undervisning och värna om deras rätt att nå sin fulla potential som människor*. Fattar ni hur stort det här är?

I ett samhälle och en värld som präglas av resurstänk, sociala och ekonomiska orättvisor, växande klyftor mellan rika och fattiga och allt mer vattentäta skikt mellan de olika samhällsklasserna finns vår grundskola. Den finns där med det uttalade uppdraget att ge alla medborgare rätt att nå sin fulla potential, att ge alla verktyg för att överbygga klyftor och klättra över murar, att i slutändan sträva efter att ge alla elever så jämlika förutsättningar som möjligt att klara sig i livet efter skolan. Det är inte helt lite.

Grundskolan är kanske det bästa i vårt samhälle. Allra minst är den något av det absolut viktigaste vi har. I en tid som präglas av nedskärningar, då de som har minst får allt mindre, då svaga lämnas vind för våg, då allt fler människor saknar förutsättningar att drömma och hotar slås ut, känns grundskolan och dess strävan efter att hjälpa alla elever nå sin fulla potential som människor extra viktig.

Grundskolan är radikal. Den fungerar inte som resten av samhället. Den vill undvika att placera människor i fack. Den vill ge alla verktyg och förutsättningar. Den vill skapa jämlikhet, rättvisa och demokrati. Och den gör faktiskt något för att uppnå allt det här. I egenskap av statlig institution dessutom. Det är helt otroligt egentligen, i den tid vi lever i.

Det är därför jag gillar grundskolan.

*Det står nästan exakt så i läroplanen.

Publicerad 10.08.2016 kl. 06:20

Hurdan kunskap borde skolan förmedla?

Läste i Mångfald och differentiering att då grundskolan infördes i Sverige präglades debatten kring förändringen av en skenbar motsättning mellan dem som talade för att skolans mål skulle vara att ge eleverna en så omfattande och gedigen kunskap som möjligt och dem som talade för skolans demokratiuppdrag och att hjälpa eleverna växa som människor. Det känns som en spännande motsättning.

För mig är en skola som inte strävar efter att hjälpa barn och unga att växa som människor, som inte har ett uppdrag som omfattar såväl demokratifostran som kunskap lika otänkbar som att det skulle finnas en motsättning mellan de olika uppdragen. Som jag ser det är kunskap lika viktigt som demokratifostran och att få växa som människa och således är allt detta en del av skolans mest centrala uppdrag - att ge eleverna verktyg att klara sig i det liv som följer på grundskolan.

Det som kan diskuteras är hurdan kunskap eleverna behöver och hur deras behov på bästa vis kan tillgodoses. Och det är en helt annan fråga - en där kunskap, demokratifostran och att växa som människa går hand i hand.

Hurdan kunskap tycker du skolan borde förmedla? Vad borde eleverna lära sig?

Publicerad 09.08.2016 kl. 06:34

Vad jag vill (eller hoppas på) av grundskolan.

Jag läser just nu en bok som heter Mångfald och differentiering - Inkludering i praktisk tillämpning. Boken är en samling artiklar redigerad av Thomas Barrow som är (eller åtminstone då boken gavs ut var) lektor i handikappvetenskap vid högskolan i Halmstad.

Den artikel jag senast läst* handlar om vad (den svenska) skolan kan göra för att bli en skola för alla: i princip att erbjuda möjligheter för alla att lära sig i gemenskap men också att påverka sin egen utbildning. Jag uppfattar det som att det som efterlyses är en utbildning som beaktar eleven både som individ och del av gruppen. 

Av en ren slump läser jag under en paus följande artikel (på finska) i vilken den finska professorn Jouni Välijärvi konstaterar att den finska grundskolan bör ses över från grunden. Välijärvi har gjort en undersökning som visar att en del finska elever saknar de mest grundläggande baskunskaper - enligt honom finns det elever som praktiskt taget saknar förmåga att såväl läsa som räkna.

Välijärvi föreslår några radikala lösningar. En av dem är att helt frångå årskurssystemet i grundskolan och i stället satsa på att alla elever skulle uppnå en viss kunskaps/färdighetsnivå under den period de är läropliktiga. Hur det i praktiken skulle fungera med en årskurslös grundskola vet jag inte, men det finns något ganska intressant i själva tanken.

Det jag tycker är riktigt spännande är en idé som verkar genomsyra både Norrströms text och Välijärvis budskap så som det framställs i artikeln: att en jämlik skola - en sådan som skapar jämlikhet och överbygger klass- och andra klyftor - inte är en där alla elever mottar samma mängd information i ett möjligast likadant format och sedan gör så gott de kan med det de tagit emot. Istället framstår en jämlik skola som en institution som förmår beakta sina elevers olikheter och som hittar och skapar möjligheter för eleverna att uppnå en behövlig kunskapsnivå, genom att hjälpa dem upptäcka sina personliga lärstilar och ta hänsyn till deras (eventuella) specialbehov.

För alla elever har inte samma utgångsläge. Förmår vi inte beakta detta misslyckas vi med att skapa möjligast lika förutsättningar för alla. Då förlorar vi.

I en bra skola hittar eleverna sina styrkor med hjälp av lärarna. I en bra skola får eleverna tillgång till verktyg med hjälp av vilka de kan vidareutveckla sina styrkor. I en sådan skola samlar eleverna på sig nyttiga sociala och akademiska kunskaper och utvecklas till sunda, balanserade och nyfikna individer.

Det är en sådan skola jag vill ha. Och den är ingen utopi. Vi rör oss hela tiden närmare den.

 

*"Vilken skola vill vi ha?" av Anna Norrström.

Publicerad 08.08.2016 kl. 14:22

#pokemongo.

Apropå ingenting. Har ni tänkt på att hashtaggen #pokemongo låter som en grov förolämpning eller ett av Ted Forsströms nya ord. Tänk på det!
Publicerad 05.08.2016 kl. 07:28

 

 

 

kuva (11)