Mitt kommunalval 2017 - satsa på bildning!

Vet ni vad? Jag har aldrig i mitt liv fyllt i en blogglista. Det här är min första och den dök upp lämpligt för igår satt jag faktiskt och skissade på ett inlägg om kommunalvalet och kom ingenvart. Sevendays lista om kommunalvalet är bra. Lovar. Så här tänker jag:

1. När jag hör ordet politik tänker jag...

på något trögt, svårt och oöverskådligt. Något som borde bana väg för kompromisser och gyllene medelvägar, men ofta istället verkar vara ställningskrig och en tummelplats för vita kränkta män med sårbara egon och utpräglad oförmåga att omvärdera ståndpunkter.

Jag tänker också ofta på att allt vi gör är politik. Att mitt yrkesval, viljan att följa en läroplan, möta elever, ge verktyg, skapa jämlika förutsättningar är politiska ställningstaganden. Att varje gång jag ställer mig i ett klassrum är en politisk handling.

Tänker ganska lite på partipolitik förutom då jag tänker på sagda män. Har i viss mån tappat tron på den biten av systemet och sörjer det ibland. Vill hitta individer som är starka nog att bära partier med sunda värderingar och nedslås ibland av insikten att även poltik mest verkar handla om pengar.

Tydligen tänker jag inte jättekonstruktiva tankar när jag hör ordet politik.

2. Jag tror att unga avstår från att rösta, eftersom...

samhället i årtionden signalerat att deras röster och behov inte räknas. Se bara på hur vi behandlar vårt utbildningssystem från småbarnspedagogik till universitet och högskolor. Vi raserar det vi byggt upp och sparar där det svider minst för oss själva. Det kostar alltid mindre att stänga skolor än att höja skatter och ungas hälsa och tillräcklig elevvårdspersonal väger lätt då skattelättnader ligger i den andra vågskålen.

Ja och sedan går vi ju åt allt det där som är viktigt för barn och unga långt innan de själva är gamla nog att bli hörda i frågor som påverkar dem. Det kanske inte gör under för förmågan att tro på systemet tänker jag.

3. När jag väljer min kandidat inför valet brukar jag tänka på...

kandidatens ålder och värderingar. Det är viktigt att det är någon som jobbar för jämställdhet, som bryr sig om minoriteter och som helhjärtat tror på bildningens och utbildningens potential att skapa ett bättre samhälle. Eftersom det alltid finns en chans att kandidaten inte blir invald, måste den tillhöra ett parti vars värderingar jag kan stå för.

Ja och språket är på sätt och vis en ickefråga för mig. En så dålig finlandssvensk och moddalärare är jag. SFP lyckades i min hemstad nyligen med konststycket att låta bli att grunda en splitterny lågstadieskola i en splitterny stadsdel, bara för att en gammal skola absolut måste bevaras och till slut landade man på en kompromiss som garanterat på sikt ändå kommer visa sig vara ohållbar. Tror faktiskt partiet förlorade min röst senast där.

Är också för vänster för att vara bekväm med att rösta svenskt. Dessutom det.

4. Om jag skulle få driva en valkampanj skulle jag...

säkert göra på tok för lite. Har faktiskt lite svårt att se mig i den rollen, men gissar jag skulle satsa på den biten som syns på sociala medier. Köra blogg, instagram, twitter, snapchat och video och hoppas på att jag blir sedd av tillräckligt många potentiella väljare.

5. Om jag skulle få ändra på något i mitt närsamhälle skulle jag ändra på...

skolornas budjetar. Skulle börja med att se till att hyresnivåerna hålls på en sådan nivå att kommunen också har råd att betala lön åt de människor som jobbar i byggnaderna. Så skulle jag satsa på riktiga saker, anställa så många vuxna att alla barn och unga får känna att de blir sedda. Hosta fram fyrk som förvandlar ungdomsgarantin till något annat än en kosmetisk åtgärd som bara ser bra ut på ett papper.

Jag skulle satsa blint på småbarnspedagogik och utbildning, inte nöja mig med att mycket här är bättre än på andra håll i landet och lita på att facit kommer visa att jag valt rätt. Fast på precis samma sak litar säkert de som just nu sitter vid makten. Det är ju lite det som är grejen med politik.

Att så funderade jag. Som ni märker fokuserar jag mycket på bildning. Det beror på att det inte kommer finnas så mycket annat kvar för de flesta kommuner att bestämma över när alla reformer är genomförda. Daghem, skola, institut, fritidsverksamhet, museer och bibliotek; det är saker jag tycker ni ska tänka på innan ni väljer kandidat.

Publicerad 27.03.2017 kl. 21:55

Om lärare och stress.

Läste en intressant artikel på Yle nyss. Den handlar om vad lärare blir stressade av. Jag känner igen mycket. Kanske mest det som inte ens sägs riktigt rakt ut, men antyds hela tiden. Det finns för lite tid. Ofta är det så.

Det finns mycket som ska göras som måste göras just där och då och de som bestämmer om ekonomi och resurser* gör väldigt lite eller ingenting alls med tanke på elevers bästa verkar det som. Viktiga reformer ses som möjligheter att spara pengar och utvecklingspotential förvandlas till potentiella katastrofer.

Att gå in för att inkludera elever med specialbehov i vanliga klasser samtidigt som man decimerade assitentresursen är något av det i särklass mest idiotiska som gjorts i den finska skolan. Det är också ett ypperligt exempel på hur något som på ytan ser ut som bra pedagogik, under den polerade fasaden inte är annat än en sparåtgärd.

Det har gått tre år sedan jag blev utexaminerad. Sju år sedan jag började jobba som lärare. Jag har hunnit jobba i två kommnuner. Arbetet är annorlunda nu än då. Det är för all del inte bara negativt, men jag skulle kunna leva utan den smärta och frustration jag känner över varje ung människa jag mött och möter som inte får det stöd de skulle behöva av samhället. Jag skulle kunna leva utan vetskapen att stödet uteblir för att det anses för dyrt. Det skulle vara skönt att tro att samhället skulle se de pengar som satsas på en utslagningshotad ung människa som en sund investering, en satsning på framtiden. Det skulle antagligen på sikt också vara kostnadseffektivt. Vad vet jag.

Jag lever bra som det är nu också. Det är inte det.

Det går ingen nöd på mig, men jag blir stressad av allt det jag inte kan påverka. Mest det. Och av det som ibland känns som ständig tidsbrist.

Visst, långa ledigheter och tid för återhämtning, vilket kommentatorer under själva artikeln och på facebook lyfter fram. Kommentatorer som vet bäst.

Jag jobbar söndag till fredag, sex till åtta timmar på dagen och två till fyra timmar på kvällen, försöker vila på lördagen de veckor jag har tid. Varje ledighet under och mellan terminerna används åtminstone delvis till att läsa och korrigera elevtexter, till att planera och att lära mig sjäv nytt. Sommarlovet inleder jag med en period på tre till fyra veckor då jag läser på och försöker täppa de kunskapsluckor jag upptäckt under läsåret. Fortbildar mig på grund av yrkesstolthet och intresse och passion och annat tjafs, ni vet. Senast två veckor före höstterminen är igång är jag igång med att planera det nya läsåret.

Det här är världens bästa jobb och jag har valt det själv. Jag klagar inte på arbetsmängden. Åtminstone försöker jag att inte göra det för jag tycker om det jag gör och jag vet att folk på andra branscher jobbar minst lika mycket. Jag vet att lärare inte är ensamma om att jobba varje dag och dygnet runt, så jag försöker att inte jämföra mig med andra.

Inte minst därför tycker jag det ät märkligt att det inte går att diskutera lärarjobb och stressnivåer utan att någon påpekar att arbetsdagarna minsann är korta och ledigheterna långa och hur täcks dessa latmaskar och parasiter gnälla. Det gör mig lite ledsen, för visst fan är det viktigt att tala om att allt fler lärare mår dåligt på jobbet. De är ju småbarnspedagogerna och lärarna som tar hand om samhällets barn och unga. Det måste diskuteras.

Det är en diskussion som handlar om hur högt vi värderar barnen, hur viktig vi anser deras framtid vara. Så är det tyvärr så att det antagligen finns en ganska stark korrelans mellan vilka förutsättningar undervisningspersonalen ges att sköta sitt arbete, hur sagda personal mår och hur våra barn och unga klarar sig först på daghem och i skola och sedan i framtiden.

Att i det här sammanhanget lyfta fram hur lite man tror lärare jobbar under sommaren är att snedvrida en viktig diskussion. Det är också nedvärderande, på samma sätt som det skulle vara det om jag som lärare skulle påstå att det är lätt att jobba på lager för att det inte går att ta arbetet med sig hem, att direktörsjobb inte är belastande för att man kan ha andra att göra det man inte har lust för eller att det är skönt och bekymmerslöst att vara arbetslös. Vilket jag inte skulle, för tror inte det är så och vet noll om det jag talar om. Och så är det ju ganska kränkande att uttala sig om saker man saknar all insyn i. Dessutom det.

*Politikerna.

Publicerad 25.03.2017 kl. 14:17

Stämningsbild en torsdagkväll.

Pynjar med detta just nu. Bedömer essäprov. En liten oansenlig bunt. Stämningen är på topp och blicken fäst vid mållinjen.

Publicerad 23.03.2017 kl. 22:13

Gör mig till en djupfrys för det svenska språket.

Jag läste idag en nyhet som gjorde mig lite upprörd. Det handlar om den här artikeln om att Språkrådet öppnar för engelsk pluralböjning enligt mönstret story-storys i den nya upplagan av Svenska skrivregler. Skit på er säger jag.

Det är inte det att jag är emot nytänk och nyskapande och nybildningar inom språket. Allt som berikar svenskan är bra, per definition.

Men det heter berättelse och vårt språk blir inte rikare utan utarmas då vi ersätter etablerade ord och uttryck med styggelselån från engelskan och ruckar på grammatiken för att försnabba förfallet. Så är det bara.

Jag förvånas och blir lite andfådd av hur konservativ jag är, men jag förstår inte varför vi ska kapitulera inför engelskan. Bara ge upp och acceptera att den är här och att den kommer fucka upp vårt språk och det är bra för det är vackert och internationellt när det går så, typ.

Jag förstår inte, men inser samtidigt att det är bättre att ha en plan. Jag fattar att det kan finnas en idé med att ha regler, att de kan bidra till att det främmande inte tillåts påverka gräsnlöst och vet ni; när jag skriver det där sista slår det mig hur mycket min vilja att skydda svenskan mot okontrollerat utländsk inflytande påminner om rasisters vilja att stänga gränser och omslutas av egen rädsla.

Bara det att det att det i dett förra fallet faktiskt finns något att vinna på att skydda och bevara, i det senare är slutenhet enbart ett sätt att förlora. Att det har jag tänkt på idag.

Vad tycker du om engelska i svenskan? Svara ärligt.

Publicerad 22.03.2017 kl. 20:22

Bara så ni vet.

Jag har inte slutat blogga, har bara inget att säga just nu. Bara så ni vet och ifall ni har undrat.

Det har varit rätt mycket den här våren. Jobb naturligtvis, men även annat. Ett par mindre projekt, ett större. Många saker som har krävt uppmärksamhet resurser och ork.

Jag har inte slutat skriva, bara pausat frivilligt om än oplanerat. Hade inte tänkt mig ett så här långt avbrott, men så här blev det. Gillar läget för kan inte annat.

Inom kort tänker jag återvända till att skriva mer regelbundet. Säger inte ännu när, vill inte göra det för då blir bara jag och ni besvikna när det ändå inte blir som lovat.

Nu vet vi det.

Publicerad 19.03.2017 kl. 13:23

Om kreativitet.

Att blogga kräver tid. Eller lugn. Eller bägge. Ofta känner jag att jag saknar båda. Att jag inte klarar av att vara sådär spontant härlig och kreativ och sprudlande och full av idéer. Att jag inte klarar av att skapa alls.

Kanske det egentligen beror på att jag i perioder saknar disciplinen att tvinga mig att skriva. Att spana efter ämnen. Fundera på vad jag funderar på för det är ju det jag gör då jag skriver hela tiden - att göra det är att ständigt vara på jakt, och att orka med det är ibland svårt med två jobb och liv och nära och kära och medmänniskor man har alltför lite eller ingen tid alls för. Och när tiden är knapp och tempot rasande är det sunda och logiska spontana att prioritera bort det som är trivialt.

I mitt fall tär det tydligen bloggen. En grej som egentligen är bara min. Som jag gör bara för mig, för att jag får ut något av att skriva och för att jag njuter av kontakten med läsarna (och nog skriver jag ju för er och för att ni finns, skulle ju vara tråkigt att knega på annars).

Så det kanske inte är så enkelt det där med att prioritera bort bloggen. Jag tror ju inte jag vinner något på att inte skriva och texter föds inte då det finns lugn och tid utan då jag kommer ihåg att jag njuter av att skriva och därför ser till att hitta ämnen på löpande band och när jag gör det så gynnas alla (lilla hyperbolen här) av att jag bloggar.

Förresten så tror jag inte en sekund på att kreativa människor skapar spontant och genom något slags upprepade gudomliga infall. Jag tror inte det går att bli överraskningsinspirerad särskilt regelbundet. Däremot är jag övertygad om att kreativitet kräver beslutsamhet. Att påhittighet förutsätter rutiner och att idérikedom är ett resultat av medveten strävan.

Jag tror att den som vill skapa måste bestämma sig för att göra det. Varje dag sätta sig vid sin dator, ta sig till ateljéen, fatta pennan, greppa kameran och försöka se något nytt och oväntat i det som är vardagligt och bekant.

Nu säger jag inte att det är det jag gör när jag bloggar, men förstår ni vad jag menar? Saker och ting händer inte av sig själva. (Natur)begåvning* eller medfödd förmåga eller fallenhet är liksom inget att ha om en inte är beredd att förädla den.

Eller, vad tycker ni?

*Har förövrigt lite svårt för ordet naturbegåvning. Fick upp ögonen för hur det användes för att beskriva icke-vita, icke-manliga författare då jag studerade litteratur.

Publicerad 06.03.2017 kl. 21:40

Det tråkiga inlägget.

Vet ni vad? Idag har jag lärt mig själv att plasta böcker.

Eller lärt och lärt. Proceduren är ju bekant sedan lågstadiet, bara det att antalet böcker är större och kvalitetskraven högre än då. Har ju kommit upp mig i livet och är typ skolbibliotekarie nuförtiden.

Jag stannade alltså på jobbet och plastade böcker efter att alla andra gått hem. Jag plastade och plastade. Plastade tills plastet tog slut. Det var jättejobbigt, tog jättelänge och till slut var det jättefå böcker som klätts i ett skyddshölje, men jag lärde mig massor. Jag lovar.

Hade stor nytta av den supersnärtiga instruktionsvideon nedan och är övertygad om att jag kommer att ha nytta av mina nufunna skillz ännu långt framöver. Kolla in så lär du dig också.

Kommer förövrigt så fort jag trycker på publicera att ha mjölkat plastningskalaset på såväl ett blogginlägg som en instagrambild. Det säger mycket om hur händelserikt mitt liv är just nu. Det säger något om hur skönt det faktiskt är.

Publicerad 03.03.2017 kl. 23:25

Hur är det med dig?

Det har blivit mars, vi är inne i studentexamenstider och allt är ganska intensivt just nu. Det finns miljoner saker att hålla koll på, datum att minnas, tider att passa, mycket som inte riktigt får plats. Men jag vill inte klaga.

Dels är högen uppsatser som ligger på mitt bord nästan pinsamt liten i jämförelse med många andras och dels är idag en glädjens dag. Det är så mycket som är bra.

Så medan andra firar att gamla dörrar öppnats för nya människor, att världen blivit lite mera rättvis och mycket mindre trång, hurrar jag med dem och gläder mig åt det lilla som ger mitt liv guldkant just nu: stunden i roddmaskinen, den halva timmen med boken, lugnet att läsa med eftertanke, möjligheten att fokusera och friden att med gott samvete slumra medan jag låg i sängen och kollade på Friends med M.

Hur jag än mäter är idag en bra dag. Det är omöjligt att blunda för att jag just nu är ganska nöjd.

Hur är det med dig?

Publicerad 01.03.2017 kl. 22:11

Givetvis.

Givetvis är det mer sannolikt att de som besluter om nedskärningar själva inte påverkas i någon större utsträckning. Att de därför är blinda för eller inte tror på konsekvenser. Att det inte finns en uttalad konspiration. Tror alltså inte att det gör det.

Ville bara säga det för att inte framstå som helt galen. Intressant tanke det där ändå, att det alltid finns någon som gynnas, åtminstone indirekt. Tycker inte ni?

Publicerad 26.02.2017 kl. 17:20

Söndagsfundering om skola och klass.

Jag har funderat på en sak. Om välfärd är beroende av bildning, en persons bildningsgrad definieras av socioekonomisk klass, om klassresor och människors förmåga att skapa sig ett bättre liv och en lyckligare framtid är beroende av jämlik tillgång till högklassig småbarnspedagogik och grundutbildning; varför skär vi? 

Finns det typ makthavare eller samhällselit vars ekonomiska och sociala intressen på sikt gynnas av att vi månar om att inte skapa lika förutsättningar för alla? Finns det makt som fortsätter koncentreras? Vem är det som vinner på att alla förorar?

Jag undrar för jag har studerat och lärt mig att på samma sätt som forskning visar att fattigdom går i arv, visar den också att barn från vissa socioekonomiska klasser, från hem med högt utbildade föräldrar med högre bildningsgrader tenderar att klara sig bättre i skolan. Att de här barnen inte är de som brukar behöva extra stöd. Att de lider minst av att vi skär. Även om alla lider, naturligtvis.

Bara det att ingen någonsin startar från samma linje. Att vissa utan egen skuld har ett enormt försprång.

Publicerad 26.02.2017 kl. 14:01

Till alla fördomsfulla människor.

Ibland då jag läser texter, exempelvis artiklar på svenska Yle, undrar jag hur det är möjligt att en del människor lyckas avlägga högre högskoleexamen samtidigt som de håller fast vid de vidrigaste och mest ovetenskapliga av villfarelser. Inte allra minst tänker jag det idag då jag läser att tf kyrkoherden Daniel Norrback någonstans i Österbotten tror att människor kan bli "botade" från sin homosexualitet. För det är fan det han säger. Kolla själv.

Norrback säger också att han inte är emot homosexuella som människor. Att han endast anser dem vara lite sämre och mindre värda än han. Att han inte tycker de är så värdefulla som människor att de skulle vara värda samma rättigheter som han. Han säger på riktigt exakt det, trots att han på ytan låtsas säga något helt annat.

Det Norrback säger på ytan är att han inte kan godkänna homosexuellt samliv och att konservativa kristna inte tycker att homosexualitet är en värre synd än andra synder. Men de tycker att homosexualitet - en sexualitet som människor föds med - är syndigt och då inställer sig frågan: vad tycker de om att människor enligt dem väljer att leva i synd?

Jag är ledsen, men det är omöjligt att i samma andetag konstatera att man inte är emot homosexuella som människor och att man anser att de inte är värda samma rättigheter som en själv. Det är något som sitter riktigt skevt i ett sådant uttalande. Något som tyder på enfald och allvarliga brister i självdistans.

Att utgå ifrån att någon som gör något en själv inte kan acceptera per definition gör något fel och att sedan definiera detta något som synd och sedan ännu ha mage att barmhärtigt konstatera att en nog klarar av att tycka om människor trots att de väljer att vara syndiga. Det är inte att tillmäta dem samma människorvärde som en tillmäter sig själv. Det är inte att bemöta sin nästa med kärlek. Och det är bannemig inte samma sak som att säga att en har en annan åsikt eller tycker lite annorlunda än någon annnan.

Att så tycker jag. Vad tycker du?

Ps. Norrback talar också om bibeltrogna konservativa. Hurdana menar han då att de liberala är? Och hurdan är en person som är Bibeltrogen?

 

 

Publicerad 25.02.2017 kl. 12:46

Hur en undviker semesterstress.

Har egentligen en massa saker jag borde fixa under under sportlovet. En lång jävla to do-lista. Har hittills gjort noll och dessutom känt mig relativt avslappnad.

Eftersom jag vet att många andra kan ha svårt att bara ta det lugnt och njuta av ledigheten tänkte jag berätta vad som för mig är avgörande för att semestern ska bli möjligast stressfri. Jag har märkt att jag behöver två saker: förmågan att förtränga och förmågan att skjuta upp. Dessa tränar jag aktivt varje gång det är lov.

Jag undviker helt enkelt att tänka på jobb och om jag gör skriver jag helt enkelt listor på det som borde göras de närmaste dagarna och förser dessa med rubriker som säger vilken dag jag tänker göra vad samtidigt som jag ser till att rubriken inte är idag.

Rubrikerna är speciellt viktiga eftersom de underlättar uppskjutandet av jobbiga sysslor. Är rubriken torsdag är det bara att byta ut den mot till exempel fredag och vips så är schemat tomt och friheten och möjligheterna till självförverkligande och annat skuj oändliga.

Ett extra tips från coachen är att alltid ha "uppdatera to do-listan" som första syssla för varje given dag. Det gör det möjligt för en att samtidigt skjuta upp och förtränga och dessutom känna att en faktiskt åstadkommit något.

Så här brukar jag göra när jag är ledig och vet att det finns saker jag måste göra i något skede och jag egentligen vet att jag kan göra dem när som helst. Kalla det att köpa gott samvete om ni vill.

Hur gör ni då ni inte vill tänka på jobb? 

Publicerad 23.02.2017 kl. 13:35

Lov, läsning, glömska och ljusrött fluff.

Facebook frågar mig försiktigt om jag eventuellt glömt bort både bloggen och fb-sidan och om det inte bekymrar mig att folk antagligen oroar sig och undrar vad det blivit av mig och jo jag har glömt och nej jag är inte bekymrad.

Faktum är att jag då jag kom hem på fredag kopplade av och stängde ut allt som heter arbete, ansvar och prestation och iställer fokuserade på att sväva omkring inbäddad i rosa fluff och pur existens. Just nu finns jag till, äter och läser.

Och även om boken jag just nu läser är en ungdomsroman som jag knappast hade fastnat för om den inte hade en koppling till jobb och nytta så måste jag säga att den tilltalar mig. Läser alltså Född fenomenal av Josephine Bornebusch och märker att jag sugs med av berättelsen. Blir bland annat så engagerad att jag ibland blir helt förbannad på den fullkomligt subjektiva, tidvis elaka, egoistiska och helt och hållet opålitliga berättaren. Länge sedan jag känt ett sådant engagemang.

Själva romanen verkar så här långt vara en fyndig, av Anne Franks dagbok inspirerad, lek och jag skäms inte för att erkänna att jag går igång på att upptäcka de både mer och betydligt mindre diskreta referenserna. Tycker det är härligt att äntligen ha tid att läsa och lugn att inspireras.

Bara jag är klar med Bornebusch ska jag ta i tu med Amandas bok Till alla goda människor och vanliga dödliga​. Den har stått i bokhyllan sedan bokmässan och väntat. Ser verkligen framemot att äntligen få läsa den.

Bra grejer på gång här alltså. Så bra att jag glömt både blogg och jobb. Förträngt allt så effektivt att jag helt glömt bort ett par uppgifter som jag småningom måste sköta. Ska börja lite försiktigt imorgon, efter ännu en välsoven natt. En vill ju inte försoffas helt och hållet.

Publicerad 21.02.2017 kl. 22:30

Är detta normalt?

Försökte just bläddra i ett studentprov genom att svajpa uppåt med fingret. Som på en pekplatta. Vad tycker vi om det?

Slutspurtar alltså just nu med texkompetenskorrekturen och lovar jag är mer skärpt än jag kanske verkar. Dessutom lika tankspridd som alltid.

Publicerad 16.02.2017 kl. 14:54

Fjortonde i andra, en dag bland alla andra.

Noterar att det är fjortonde februari idag. En dag bland andra. En dag som inte borde vara något extra, men som får bajskant av att den underbara vardagen bryts av amerikansk och komersiell låtsashögtid. Tjugofyra timmar av påtvigad kärlekshelg som genomsyrar precis allt.

Jag har aldrig gått igång på den här dagen. Aldrig tyckt att den är speciell. Kanske att den var lite extra mycket skit alla de år jag var singel, men relevansen har varit noll hela tiden och vackert så.

Ärligt talat förstår jag inte det fina. Tycker allt känns plast och påhitt och skulle gärna lämna det vid det, men det är utmanande då en inte undkommer hysterin någonstans.

På jobbet är det fine. Jag fattar att det kan vara svårt att ducka för dagen och att det därför kan vara motiverat att göra något pedagogiskt av den istället. Och live and lett live, ni vet. Skadar ju inte mig.

Inte gör det ju mig egentligen något att alla medier svämmas över av skiten, men då det påklistrade temat också påverkar innehållet i typ allt jag hör på radio på sträckan Helsingfors-Lovisa-Helsingfors blir jag lite matt. Vad blev det av substansen?

Den här tisdagen är för mig bara ett datum bland andra. En dag som gärna skulle få vara lika vardag som övriga dagar, för jag älskar vardag och tycker det är det bästa som finns.

Dessutom: att någon säger att jag borde uppmärksamma mina nära och kära extra mycket bara sådär apropå datumet är enbart konstigt. Jag är en lika fantastisk och värdelös vän, partner och medmänniska året om. Fattas bara annat. 

Vad tycker ni om fjortonde i andra?

Ps. På bilden tacklar Freja möter Freja den här dagen precis som hon möter alla andra dagar. Genom att vara exemplariskt sällskap och stöd. Den här gången under intensiv textkompetensläsning.

Publicerad 14.02.2017 kl. 20:28

 

 

 

kuva (11)

Länkar:

Senaste kommentarer

26.03, 23:11Om lärare och stress. av Anna La
26.03, 19:40Om lärare och stress. av Johanna
26.03, 13:26Om lärare och stress. av Också moddelärare