Kärlek liksom.

Jag slöläser Johannes Ekholms Kärlek liksom och märker att jag fascineras av boken, njuter av läsningen. Ärligt talat är jag lite förvånad, på ett precis lika ärligt sätt som jag alltid är när jag läser böcker som känns sådär överhajpade och som låter lite bättre än de rimligtvis kan vara. Jag säger inte att det här är det bästa jag läst på länge, men det är något jag fastnar för. Kanske är det samtidsskildringen, problematiserandet av mansrollen eller det starka metaperspektivet som tilltalar mig. Jag vet inte så noga, men får väl erkänna att jag känner igen mig i mycket och njuter mera än jag hade trott och det är ju alltid positivt när något överträffar ens förväntningar.

Egentligen ville jag läsa boken för att kunna använda den på en kurs, men det blev inte av. Åtminstone inte i år. Tiden räckte inte till och jag tänker att det kanske är lika så bra. För nu kan jag läsa för läsandets skull, utan att tänka på jobb och prestationer samtidigt som jag vet att jag nästa år kan damma av romanen och använda den som ett exempel på ett relativt nytt sätt att berätta.

Jag slöläser, njuter och presterar i smyg. Vinner då jag inte ens försöker. Det är inte helt fel.

16.11.2018 kl. 23:54

Vissa dagar minns jag bättre än andra.

Alla dagar påminner mig om varför just jag vill vara just lärare. Vissa dagar minns jag bättre än andra. Sådana dagar är tempot lite lägre, det finns plats för diskussion och mina fantastiska studerande lyckas på minna mig om något jag helhjärtat tror på: att dagens ungdom har oändlig potential. När jag hör dem tala om saker som aldrig var ämnen när jag var ung, när de visar hur mycket de kan om gröna värderingar, medmänsklighet och jämställdhetstänk tänker jag att de här människorna kan bygga ett samhälle som kommer bli just så bra som de förtjänar. För oss som är lite äldre återstår att ge verktyg, bereda väg och lyssna.

Jag tror jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen: dagens ungdom kan rädda världen. Vårt ansvar som vuxna är att se till att det finns något kvar att rädda den dag de har makt nog att fatta viktiga beslut och påverka.

Idag var en dag som påminde mig om varför just jag vill vara just lärare.

16.11.2018 kl. 00:11

En framgångshistoria utan like.

Idag har jag hunnit med allt jag hade bestämt mig för att jag skulle ha tid för. Jag har jobbat på buss trots att det är trångt och någon kroppsdel alltid är i vägen. Jag har druckit kaffe. Jag har läst alla de texter som absolut måste läsas till och med imorgon och jag har dessutom klarat av att umgås lite med människor i min närhet. På det hela taget har dagen alltså varit en sällan skådad succé. Ville bara säga det.

Har ni haft en bra dag?

14.11.2018 kl. 23:26

Om det fina med min arbetsgemenskap.

Idag påmindes jag om att det finns en stor styrka i vår arbetsgemenskap. I snart ett halvt år har jag och några kolleger jobbat för att komma igång med ett projekt vars syfte är att stärka våra studerandes skolspråk. Den här måndagen var dagen då resten av kollegiet skulle involveras på allvar. Vi hade jobbat och förberett och var säkert alla lite nervösa och oroliga, för hur skulle vi kunna kräva eller få förvänta oss att resten av dem vi jobbar med skulle förstå att något måste göras. Alla lärare kämpar med sitt, alla har utmaningar som måste övervinnas och jag vet av erfarenhet att det ingalunda behöver vara lätt att engagera sig ens då en förstår att det verkligen behövs.

Det var en oerhörd lättnad att märka att våra kolleger tycker att detta med språket är något vi behöver ta i tu med. Folk var glada, jobbade flitigt och hade en massa fina idéer. Just idag, precis som alla andra dagar, kände jag att det finns nåd i att få jobba med just de människor jag gör.

Nu är vårt projekt på gång på allvar. Måtte i vi ro det i hamn.

12.11.2018 kl. 23:56

Lite rikare idag än igår.

Jag har fått vara med om mycket fint idag. Tidigt på morgonen åkte jag till Grankulla där jag tillsammans med mitt kollegium och lärare från alla håll i landet skulle fortbildas. Temat var utvärdering och föreläsaren som arrangörerna hade bokat talade om saker som jag hade tänkt men inte nödvändigtvis lyckats klä i ord.

Det var skönt att märka att jag har tänkt helt rätt och är på god väg med mycket, trots att det säkert finns mängder jag ännu behöver utveckla. Att det faktiskt kändes som en belöning att få jobba just den här lördagen är väl ungefär det bästa tänkbara omdömet jag kan ge om evenemanget.

På väg hem talade jag med M som undrade om vi inte borde gå på koncert i vår hemförsamling. Det tyckte jag inte lät alldeles dumt och efter en snabb hundpromenad styrde vi stegen mot Matteus församling.

Evenemanget Colors in the dark som handlade om psykisk hälsa var en fantastisk upplevelse. Arrangörerna hade samlat ihop en bunt intressanta artister och ställde dessutom upp med en kör som (om jag förstått rätt) grundats enkom för kvällens tillställning. Syftet med koncerten var att väcka uppmärksamhet och samla in pengar för välgörenhet och jag får väl erkänna att jag som inte i vanliga fall blir särskilt rörd av musik, blev lite tårögd av alla fina framträdanden.

Det bästa var ändå, tycker jag, att evenemanget var så välbesökt. Mängden folk som vällde in i salen var så stor att utrymmet nästan blev för litet. Det har jag nästan aldrig upplevt i en kyrka, kan jag berätta för den som eventuellt undrar.

Nu laddar jag upp för läggdags. Jag känner mig ganska harmonisk, tacksam och två fina upplevelser rikare.

Hur var din lördag?

11.11.2018 kl. 00:07

Om häftiga helgplaner.

Jag räknade nyss mängden inlägg i november. Det var snabbt gjort. Jag har skrivit en text. En ynka text. Det tycker jag är tragiskt. Visserligen har det funnit mängder av jobb att jobba och vagnslass med liv att leva, men ändå. Ett ynka inlägg känns ganska patetiskt.

Samtidigt säger det väl något om min vardag just nu. En vardag som till och med för mig som älskar det alldagliga i skrivande stund känns ganska intensiv.

Jag märker att jag saknar bloggandet. Det är ändå det skrivandet jag vanligtvis alltid brukar se till att hinna med. När jag prioriterar bort bloggen vet jag att jag lever ett liv med extra allt och är på gränsen för vasd jag mäktar med. Ändå känns det mesta okej. Mer än okej faktiskt.

Imorgon får jag göra en hel arbetsdag med intressanta kolleger från olika håll i landet. Vi ska fortbildas i Grankulla och det känns inte helt dumt. Det kanske bästa är ändå att jag får lämna bilen hemma och utnyttja helt vanlig kollektivtrafik. Det är lyx för en som åker två timmar privatbil så gott som varje dag kan jag berätta.

Hur tänker du förgylla din lördag?

09.11.2018 kl. 22:57

Vad kallas det när...?

Vad kallas det när din hund sticker nosen i diarré i precis samma stund som du tänker att din morgon förlöpt ovanligt smidigt?

Är det ödet eller livets perversa sensmoral?

07.11.2018 kl. 10:28

Terror på bussen.

Ibland sker fruktansvärda och oförklarliga saker. Enskilda människor tar rätten i sina egna händer och signalerar med hela sitt väsen och agerande att deras behov väger tyngre än alla andras. Att andras välfärd när som helst kan offras för ändamålen helgar medlen och allt det där, ni vet.

Idag har jag varit med om något hemskt. Jag åkte buss från Helsingfors till Borgå och på den - till min stora glädje - fullsatta bussen var det någon jävel som tyckte det var lämpligt och helt rimligt att lacka naglarna. Så medan bussen sakta men säkert gled ut ur Helsingfors lade sig en en skärande stank över hela busskabinen. Det blev svårt att andas, ögonen tårades och huvudet började värka. Mitt i allt detta satt stackas jag: svor, bet ihop och försökte jobba.

Nu är det ju nagellack inte precis terrorism, men heller ingen rimlig syssla på morgonpendeln tycker jag, som framförallt om morgnarna kan vara sjukligt känslig för diverse stickande lukter. Hinner en inte lacka hemma kan en låta bli, så enkelt är det. Andra ska inte behöva lida.

Dessutom kan starka stanker utlösa värre reaktioner än lätt illamående och irritation varför till exempel läkare undviker (starka?) parfymer har jag förstått. Att utsätta andra för diverse lukter är alltså inte bara egoistiskt och idiotiskt, utan även ansvarslöst och i värsta fall farligt, så det är bäst att låta bli. Bara så ni vet.

Vad tycker du det är okej att syssla med på en fullsatt buss?

29.10.2018 kl. 10:36

De bortglömda böckernas gravkammare.

Inatt tar jag med stort vemod avsked av de bortglömdaböckernas gravkammare. Carlos Ruiz Zafóns bokserie har varit en ständig följeslagare och litterär höjdpunkt genom hela mitt vuxna liv. Hans berättelser hör till dem som fått mig att önska att också jag en dag ska lära mig och våga skriva. Det känns lite tomt just nu. Som om jag avslutat ett kapitel och inte helt vet hur jag ska gå vidare. Vad ska jag läsa nu?

27.10.2018 kl. 01:16

Ett snabbt hej före läggdags.

Jag jobbar med att ändra min inställning till jobbet. Försöker påminna mig om att det också finns ett liv som förtjänar att levas. Försöker hitta ett tempo som känns som mitt eget. Jag påminner mig om att det finns ett liv som förtjänar att levas, nätter som behöver sovas och att promenader med hundarna och kvällar med M är saker som ger ork och fokus. Jag försöker hitta tillbaka till en inställning jag hade tidigare, till en tro på rutin och förmåga och kapacitet och en övertygelse om att allt nog kommer ordna sig. Jag tänker att jag tänkte rätt på den tiden då jag hade flera gränser, då allt inte handlade om att prestera. Inget är så dramatiskt som det kanske låter eller tidvis känns för faktum är att jag både kan och orkar och rent av njuter och är mer effektiv om jag inte hela tiden försöker vara perfekt.

Vad är det ens, att hela tiden prestera på maxad nivå. En illusion och en omöjlighet. Ett fullkomligt relativt koncept. Allt jag kan idag kan vara hälften av det jag kan imorgon och tvärtom. Gäller alltså att ha en fingertoppskänsla för dagsformen och vara snäll med sig själv. Att lita på att allt går bättre om en bara minns och orkar vila.

Att sådant funderar jag på just nu, mest hela tiden. Bara så ni vet.

26.10.2018 kl. 00:49

Hinna jobba, sova och leva.

Höstlovet var nyttigt. I och för sig var det svårt att inte tänka på jobb hela tiden, men jag känner att jag tänkte konstruktivt. Jag tänkte mycket och analyserade mitt sätt att arbeta och konstaterade att jag inte kommer orka om jag fortsätter som jag gjort hittills. Jag har hela hösten prioriterat jobbet och prestationerna och inser nu att jag har tänkt fel. Det kan inte vara meningen att slita dygnet runt och jag fattar ju att jag inte gör någon nytta om jag bränner ut mig. Någonstans mellan torsdag och fredag bestämde jag mig därför för att tänka om och skapa ramar som tillåter mig ta hand om mig själv och mitt välmående. Tror att både jag och mina studerande vinner på det i längden. Målet är att hinna jobba, sova och leva.

Jag tror det kommer bli bra och hoppas att min nya inställning ska hjälpa mig ställa rimligare krav på de ungdomar jag jobbar med. De måste ju också orka, tänker jag.

24.10.2018 kl. 00:28

Vad jag tänker på just nu.

Klockan är 17.15, 25, 30. Jag sitter på bussen från Borgå till Helsingfors. Har sällskap av ett stycke busschauför och en ynka medpassagerare. Det är glest i leden. Jag sitter längst bak i busen och hädar genom att fråga mig hur många mänskor som borde välja buss för att planeten skulle vinna på att de lämnar bilarna hemma. Något säger mig att tre personer i ett gigantiskt vrålåk inte räcker. Vad tror du?

22.10.2018 kl. 17:14

Nästan totalt och fullkomligt zen.

Jag sitter på en klippa och drömmer skärgårdsdrömmar. Medan hundarna nosar och snusar tänker jag på att de två faren som öppnar sig framför mig är viktiga delar av min ungdoms landskap. Bortom horisonten finns sommarholmen som formade mig och där jag en gång för flera år sedan träffade M. Just nu är jag ganska harmonisk, har nästan inte bråttom. Bara hundarnas sporadiska rörelser bryter mot lugnet och utgör ett välkommet hinder för totalt och fullkomligt zen.

19.10.2018 kl. 12:35

Inre och yttre dimma.

Idag har det varit dimmigt. Både helt konkret och fysiskt men också inombords. Det har känts som att jag vandrat i dimma och helt saknat fokus. Det är sjukt irriterande, men säkert ett tecken på att kroppen och hjärnan redan inställt sig på höstlov. Jag har hittat till semestertröttheten och bestämt mig för att fylla det långa veckoslutet med få men realistiska planer. Det tror jag är smart.

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på hur jag talar om skolarbetet med mina studerande. Jag har funderat på hur jag ska tala om att det är viktigt att ta det på allvar, samtidigt som jag får dem att förstå att uppgifterna aldrig är så på allvar att det är värt att bränna ut sig på grund av dem. Jag tänker nämligen så här: är jag trött så är de också det, de arbetar sannolikt mer ån jag, och ingen av oss vinner om orken plötsligt tryter.

Har du någonsin upplevt att skolarbetet känts övermäktigt? Vilket stöd skulle du ha önskat dig av din lärare?

18.10.2018 kl. 00:01

Bara så ni vet.

Idag har jag träffat fina vänner och en några veckor gammal krabat, badat bastu, åkt metro, njutit av häng med M och läst en och en halv bok. Känns som ett helt okej saldo en tisdag som denna.

Att de två böckerna dessutom är bra, sådana jag sett framemot att läsa och relevanta med tanke på jobbet känns som en trippelseger, minst.

Ulla Donners Spleenish läste jag medan jag åkte buss och metro från Degerö till Mattby. Jag njöt stort och skrattade högt vilket fick dem av mina medpassagerare som lyckades titta upp från sina skärmar att se lite förbryllat på mig. De måste ha tyckt jag var konstig som läste en bok och dessutom verkade ha roligt. Den andra boken, Någon hatar oss igen av Sonja Ahlfors, Joanna Wingren och Johan Isaksson läste jag hälften av på vägen hem. Den är också skitbra och snabbläst vilket känns välkommet mitt i vardagsstöket.a

En annan sak som är välkommen är höstlovet. Det börjar på torsdag, vilket känns fint men också lite pinsamt med tanke på hur många av de studerande jag ska träffa imorgon jag önskade trevlig ledighet idag. Jag har pinsamt bra koll, men det kvittar. Har bestämt mig för att fira snälla veckan och vara nådig mot mig de tre dagar arbetsveckan varar.

Just nu sitter jag på balkongen och njuter av lugnet, den milda natten och vetskapen om en sen väckning imorgon. Tänker på att vi nu fått ha Tyra hos oss i ett drygt år och känner att jag har det ganska bra. Bara så ni vet.

 

16.10.2018 kl. 23:51

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. 32 år gammal, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer