Om skillnaden mellan att förstå och att förstå.

Idag vill jag höra era tankar om en sak jag märker att jag funderar allt mera på. Grejen är alltså den att jag gång på gång ser ett fenomen upprepa sig i diskussionstrådar online; det handlar om personer som till synes talar om samma sak, men som i själva verket betraktar det de talar om ur vitt skilda perspektiv.

Tänker inte minst på de MÅNGA trådar jag läst igenom på feministiska forum och bloggar, på personer jag antar är män och kvinnor som talar förbi varandra på grund av infallsvinklar som inte möts. Det är svårt att exakt sätta fingret på var det skaver, men någonstans i kärnan av den samlade problematiken finns det lilla ordet "förstå" och det faktum att den ena parten i diskussionen är privilegierad på ett sätt som gör att hen inte kan utsättas för det fenomen som diskuteras.

Ett favoritexempel är män som säger att de förstår "vad sexism är". Ett uttalande som i den ungefärligt citerade ordalydelsen kan vara både helt sant och fullkomligt falskt. Sant såtillvida att vem som helst kan ta till sig och förstå en vetenskaplig beskrivning av fenomenet sexism. Falskt för att förmågan att ta till sig nämnda beskrivning ofta verkar förknippas med vanföreställningen, att teoretisk kunskap ger tillgång till den subjektiv erfarenhet.

Det är här någonstans jag tror det ofta skär sig, när personer med olika positioner inom en maktstruktur diskuterar fenomen som mer eller mindre uteslutande drabbar dem med mindre makt. Då en person med makt väljer att förstå utan att definiera vad hen förstår, väljer hen samtidigt att ge sig själv tolkningsföreträde. Resultatet blir att rådande hierarkier befästs, att de utsatta tystas och deras problem nonchaleras. Det här gäller lika mycket när män förstår sexism, som när regeringen förstår fattigdom och utsatthet.

I grund och botten handlar det kanske i de bägge nyss nämnda fallen om att de med makt inte ser sin egen position och sina egna privilegier. Detta leder i sin tur till att de blir blinda för sin egen roll i upprätthållandet av olika problem, att eventuella åtgärder för att lösa dessa problem tas på måfå och att det till sist och syverne är slumpen som avgör om åtgärderna bär frukt.

En förutsättning för att kunna hänga med i en diskussion är att en på ett teoretiskt plan förstår det fenomen som diskuteras. Är fenomenet ett problem som en inte själv drabbas av eller påverkas av gör en klokt i att lyssna på dem som har förstahandserfarenhet av det som diskuteras. Har en tur kan en som är privilegierad på det här sättet - genom att läsa på och lyssna - få tillgång till kunskap om hur strukturellt förtryck fungerar och inom ramarna för sin egen empatiska förmåga bilda sig en uppfattning om varför sagda förtryck bör motarbetas.

Det är ändå viktigt att komma ihåg att hur mycket en än lyssnar och läser går det inte att förstå hur det känns att utsättas för sådant strukturellt förtryck en inte är i en position att uppleva. Är man funtad så att man anser sig vara bra på att förstå, kan det här vara svårt att begripa och ta till sig.

Och det är faktiskt här jag behöver er hjälp. För i mitt jobb ingår att lära unga diskutera och debattera, att lära dem lyssna, höra och förstå, att stöda dem så att de lär sig bilda egna uppfattningar. De unga behöver lära sig att olika diskussioner har olika dynamik och att man ibland måste ha tålamod att tiga och lyssna för att den som aldrig får tala ska få en chans att berätta.

Jag har gedigen teoretisk kunskap om hur detta bör gå till, men är ändå nyfiken på era tankar och tips. Vet nämligen att bland er som läser finns annan och minst lika stor kunskap. Hur skulle ni göra föra att skapa och fostra till ett jämställt och rättvist diskussionsklimat? Har ni några knep ni använder för att åskådliggöra att vi nästan aldrig går in i en diskussion på exakt lika villkor? Hur skulle ni förklara att det finns en skillnad mellan att förstå och förstå, att det finns gränser för hur mycket en kan begripa med tillgång till enbart teoretisk kunskap?

Tacksam för svar!

Publicerad 17.07.2017 kl. 11:55

Lärarna jag minns.

Efter att jag skrev inlägget igår började jag fundera på vilka lärare jag minns, hur de påverkat mig och hur jag präglats av att ha kommit i kontakt med dem. Jag tänkte på alla de fina typer jag fått träffa och lära känna både under skoltiden och efteråt. Var jag än rört mig har jag mött människor som är stora pedagoger, som brinner för sina ämnen, som älskar kontakten till dem de undervisar och som verkligen lägger ned sin själ i sitt arbete.

Jag minns högstadiet och honom som så fullt ut levde sig in i sin undervisning att han förvandlades till Columbus och Napoleon. Minns henne som såg att jag kämpade, honom som var lätt att närma sig, och läraren som krävde, krävde och krävde och till slut sänkte mitt vitsord för att visa att jag nog kan bättre.

Från gymnasiet minns jag honom vars kroppspråk var så starkt att han kunde kontrollera ett helt klassrum och med enkla gester uppmärksamma dem som otåligt viskade bakom hans rygg. Jag minns henne som sa att jag hade ett vackert språk fast jag egentligen inte kunde skriva. Och så minns jag henne som vågade förvänta sig mera av mig, som gång på gång läste mina klumpiga och överbearbetade texter, tog dem på allvar, hjälpte mig utvecklas och tände den gnista som till slut kom att föra mig dit jag är idag.

Från studietiden minns jag många föreläsare som var lysande berättare, jag minns lärare av vilka jag lärde mig enkla och effektiva grupparbetsmetoder, professorer som mästerligt ledde litterära diskussioner, jag minns frågor som stäldes och hurdana svar som krävdes. Jag minns handledaren på Övis som valde att visa på mina styrkor och lärarutbildaren som var enormt närvarande och nyfiken och därför lyckades skapa kontakt till varje människa hon mötte.

Efter studietiden har jag fått jobba med kolleger som kompromisslöst eftersträvar bästa möjliga undervisning, som kräver det samma av sina arbetskamrater, som brinner och jobbar för att utveckla sina skolor. Jag har fått arbeta med människor som kan mera eller tänker annorlunda än jag och jag har fått lära mig massor.

De lärare jag minns har präglat mig och format mig till den lärare jag är idag. Jag har plockat bitar här och där, lånat metoder och material, provat mig fram och tagit vara på det som passar min personlighet och stöder min undervisning.

Den kanske viktigaste insikten för mig har varit att jag varken behöver eller förväntas vara eller undervisa som någon annan. Visst finns det beprövade arbetssätt och undervisningsmetoder, men för att jag ska kunna vara ett så bra stöd som möjligt för mina studerande måste mitt sätt att jobba vara ett jag tror på och känner mig bekväm med.

Jag vet vilket det sättet är just nu. Det är en summa av tidigare lärare, kolleger och erfarenheter. Av allt det jag sett och tagit åt mig av alla de människor jag fått lära mig av och arbeta med.

Tror faktiskt aldrig jag mött en lärare jag inte lärt mig något av. Har du?

Publicerad 13.07.2017 kl. 21:54

Om "Alla tiders lärare".

 

De senaste dagarna har jag med visst intresse följt med Svenska yles satsning "Alla tiders lärare: Lärarna vi minns" där läsare får lyfta fram lärare som gjort intryck på dem under skoltiden. Jag fascineras av fenomenet, dels på grund av dess socialpornografiska och reality-tv-aktiga natur och dels för att det hela på sätt och vis påminner om en stipendieutdelning i det att åtminstone jag i smyg hoppas på att någon ska ropa upp mitt namn. Voyeurism och en rågad skopa fåfänga är alltså det som ger upphov till intresset, men kan detta leda till djupare insikter?

Jag tycker Yles satsning som fenomen öppnar för sund självransakan inte minst för att det tvingar mig ta ställning till vad det är som fascinerar. På ytan är det vem som lyfts fram och om jag råkar vara en av dem (voyeurism och fåfänga), men på ett djupare plan är jag intresserad av att veta vad det är som folk kommer ihåg. Det är ju inte så att läsarnas minnen och hälsningar innehåller jättedetaljerade analyser av de olika lärarnas pedagogiska styrkor och svagheter, men en del guldkorn, fina insikter och allmänna tendenser står att finna i berättelserna.

Jag tänker att det för mig som ung lärare är lärorikt att ta del av dessa berättelser. Det är fint att märka att de lärare som gjort avtryck verkar ha gjort det med relativt små medel, de har gjort enkla saker och gjort dem bra: sett eleverna, gett av sin tid, av sig själva, varit intresserade av sitt ämne, ännu mer intresserade av eleverna och alltid måna om att ge de barn och unga de undervisar de allra bästa förutsättningar de kan. De har gjort sjukt mycket och det minsta som kan förväntas av dem på en och samma gång.

Det känns bra att märka att det som verkar utmärka de lärare som lyfts fram är att de i praktiken lyckats omsätta sådant, som allmänt anses vara god praxis. De uppmärksammas för att de har gjort samma saker som alla lärare gör eller försöker göra på jobbet varje dag (och såtillvida kanske berättelserna och exemplen kunde vara anonyma). I kommentarsfältet finner jag missunsamma tungor som tänker i liknande banor som jag och kanske öppnar detta för en annan stipendieutdelningsparallell, men jag väljer att se det hela ur ett annat perspektiv.

Dels tänker jag att de lärare som figurerar i Yle-artikeln säkert är värda all beröm och dels att läsarnas berättelser säger något om ett hur viktigt jobb lärarna utför. Som jag ser det talar läsarnas berättelser om att det jobb lärare gör uppskattas, även om vi som dagligen möter elever i klassrummen mer sällan får ta del av den positiva responsen den bekräftelse den innebär.

Så för egen del tackar jag Yle för en positiv satsning, men hoppas samtidigt att nästa steg kommer vara att granska beslutsfattarnas uppenbara ovilja att satsa på utbildning.

Avslutningsvis och apropå ingenting alls: vad tycker du om Yles satsning och hurdan var din bästa lärare? Frågar på grund av att jag gärna vill lära mig eller inse något nytt.

Publicerad 12.07.2017 kl. 13:45

Om att fostra ansvarsfulla skribenter och feminism som gått för långt.

Jag stötte tidigare i veckan på en språkligt och innehållsmässigt ganska klen kolumn som nyligen publicerats i Vasabladet. Texten innehåller svag argumentation, påhittade problem, sakfel och kan sammanfattas med orden feminismen har gått för långt.

Eftersom kolumnen är kort och spretig och dessutom inlåst bakom Vasabladets betalvägg ska jag med hjälp av ett par citat försöka förklara vad som skaver mest för mig. För bekvämlighetens skull presenteras citaten i form av en lista.

1. "En av de minoriteter som idag inte vågar säga hur de känner är den arbetande vita, heterosexuella, medelåldersmannen."

En av de teser som drivs allra starkast i kolumnen är att feminismens framfart lett till att en ny utsatt minoritet - den vita, heterosexuella, arbetande medelåldersmannen - skapats. Det här stämmer ju inte överhuvudtaget. Dels bygger tesen på det falska antagandet att det de facto skett en avgörande maktförskjutning i samhället och dels på ren och skär lögn, för den arbetande, vita, heterosexuella, medelåldersmannen kan väl knappast räknas som minoritet hur än en mäter.

Allt det ovannämnda är självklart. Lika klart torde det vara att vårt samhälle faktiskt rymmer en allt större skara män i alla åldrar som i allt högre grad far illa. Av någon outgrundlig anledning är det män som är experter på att bli utslagna och män som är experter på att slå ut. Det här kunde skribenten ta fasta på, för här finns en uppgift för den arbetande, vita, medelåldersmannen. Den som nog varken är minoritet eller särskilt utsatt.

Körsbäret på tårtan? Det faktum att skribenten missar att feminismen i sin strävan efter jämställdhet och att bryta patriarkala maktstrukturer hela tiden jobbar för att också de utsatta männen ska få det lite bättre. De enda som förlorar är män med olika former av makt och privilegier och dessa är hur som helst tvungna att dela med sig av det de har om vi på allvar vill få till stånd ett jämställt samhälle.

2. "I det avseendet kan man kanske rent av kalla Donald Trump en feminist."

Nej. Det går inte att göra. Inte i något avseende, inte under några omständigheter.

3. "Feminism utövar maktkritik, och när det görs väl är maktkritiken helt oumbärlig för samhället. Men när maktkritiken går för långt kan man också hamna i nya diken."

Feminismen har gått för långt med andra ord. Det kan skribenten i och för sig få tycka för för tycker gör en i en kolumn, men kanske att de på redaktionen kunde ha varit lite mera på hugget i fråga om just den här formuleringen, framförallt då det av de föregående meningarna blir uppenbart att problemet är att den vita mannens röst blivit svagare till följd av att de tidigare nedtystade har fått en stämma.

Maktkritik kan inte gå för långt. Inte heller feminism.

4. "Humanioravetenskaper" och "samhällsklassen" "skåpkonservativa"

Det råder en påtaglig begreppslig förvirring i kolumnen. Humaniora heter humanistiska vetenskaper och skåpkonservativa är en grupp människor och ingen samhällsklass. Skulle kanske vara rimligt att någon kollade igenom språket också i unga kolumnisters texter.

Utöver det redan sagda upplever jag som arbetande, vit, heterosexuell och i allt högre grad medelåldersman att jag inte alls är utsatt i den bemärkelsen kolumnisten verkar vilja påskina. Just jag är typ inte utsatt alls, är definitivt inte i minoritet.

I både riksdag och regering företräds jag av i huvudsak män, gubbar som jag inte röstat på, men som på något vänster hela tiden lyckas fatta beslut och stifta lagar som trots att de ofa är dåliga, ändå är lite bättre för mig än för andra som inte befinner sig i samma privilegierade position som jag. Så på det viset är inte jag särskilt utsatt.

Samma gubbar - inte feminister -fattar också de beslut som leder till att allt fler män får det allt sämre. Med tanke på det fungerar det ganska illa att säga att det är feminismen som gått för långt. Kanske snarare att de arbetande vita männen är för bra på att bevaka sina privilegier. Bara som en tanke.

Det är problematiskt att Vasabladet publicerar en kolumn som nästan inte verkar innehålla ett uns fakta. Än mer problematiskt att samma text innehåller mängder av sakfel. Här tycker jag någon kunde ha ingripit och sett till att åtminstone de mest uppenbara felaktigheterna hade korrigerats, för i den form texten gavs ut är den rent kvalitativt ingen höjdare.

Det är beundransvärt att Vasabladet vågar ge unga en röst för de blir sällan hörda, men med valet att göra det följer också ansvaret att fostra de unga till ansvarsfulla skribenter. Sådana som inte hittar på sakargument för att stöda teser som inte håller. I fråga om just den här texten har redaktionen kanske inte lyckats så bra med just den biten.

Publicerad 09.07.2017 kl. 21:50

Om dumma frågor och riktigt dumma svar.

Hej på er! Idag tänkte jag tala om något riktigt vidrigt. Vet ni när något känns väldigt viktigt för er och någon som tar sig tolkningsföreträde säger något riktigt, riktigt sjukt och låter det vara representativt för det jättejätteviktiga?

Just nu tänker jag till exempel på Kristian Nyman som i regel bloggar ur sitt personliga kristna perspektiv och som i detta inlägg skriver att det är väldigt sannolikt att det finns ett samband mellan den tragiska bussolyckan i Tyskland och att landet valde att legalisera samkönade äktenskap. Nyman som sedan längre ner i ett svar till en kommentar har mage att påstå att han inte alls sagt att olyckan enligt honom kan ses som Guds straff. Allt detta i ett inlägg som vinjetteras med hjälp av följande påstådda (läsar?)fråga: "Varför hände det ingen storolycka efter att vi här i Finland införde samkönade äktenskap?"

Själva inlägget består av vaga utläggningar om "Guds tålamod och barmhärtighet" för att sedan mer eller mindre utmynna i följande rader som trots att skribenten hävdar annat, blir till det som kommer att definiera hela texten:

"Sedan, och det är också viktigt att poängtera, kan vi förstås inte med säkerhet veta att den olycka som idag drabbade Tyskland faktiskt är en följd av att landet valde att deformera äktenskapsinstitutionen. Det är möjligt, ja kanske t.o.m. troligt, men vi vet inte med säkerhet. "

Faktum är att trots att Nyman nämner såväl finsk riksdag som tysk förbundsdag, så är textens udd inte riktad mot lagstiftarna. Faktiskt är min bedömning att det inte skulle vara helt fel att påstå att texten saknar såväl udd som tydlig fokus.

Det som Kristian Nyman med all önskad tydlighet gör är att han i sin text antyder att det finns en gräns för Guds tålamod och att han anser det är sannolikt att Tyskarna överträtt den. Nyman så gott som konstaterar att olyckan i Tyskland är ett resultat av att Gud fått nog. Det är hans åsikt och den borde han kunna stå för. Vilket han på basen av kommentarssvaren helst inte gör.

Hursomhelst, ni som följt med den här bloggen en längre tid och kanske läst Andetag har antagligen snappat upp att jag hör till kyrkan och uppfattar mig som kristen. I den egenskapen är det tungt för mig att läsa texter som de Kristian Nyman levererar.

Texterna är absolut inte jobbiga för att jag skulle uppfatta dem som något slags obekväma sanningar. De är besvärliga för att de påminner mig om att den tro jag väljer att bekänna mig till, rymmer mängder av tolkningar och infallsvinklar, vilka jag inte kan identifiera mig med och vilka dessutom rimmar väldigt illa med den kristna fostran jag fått och den kyrka jag känner mig hemma i.

Av alla de härliga människor som format min tro har jag lärt mig att Gud avstod från att straffa i och med att Jesus dog på korset. Att kristendomen handlar om nåd och kärlek och att en inte alldeles oviktig del av paketet är att människor inte behöver gå omkring och vara rädda för att Gud när som helst kan bestraffa dem*.

Så det känns lite obekvämt och beklämmande att märka att någon som åtminstone på ytan verkar dela min tro, verkar ha lärt sig något helt annat. Minst sagt. Känner ett stort behov att skrika "INTE ALLA KRISTNA!!!", fullt medveten om att det ropet är ungefär lika trovärdigt som det uttryck det parafraserar.

Låt det ändå bli sagt: Kristian Nymans tolkning av bussolyckan i Tyskland är helt oförenlig med min Gudsbild. Straff och hämnd är inte element i den kristna fostran jag fått. I det ljuset har jag väldigt svårt att tolka Nymans inlägg som något annat än ett dumt svar på en synnerligen dum fråga.

*Åtminstone inte genom bråd död, omöjlga motgångar eller förstörelse modell Sodom och Gomorra.

 

Publicerad 06.07.2017 kl. 21:28

Det substanslösa inlägget.

Bilderna ovan är från den del av söndagens cykeltur då det fortfarande var spännande och fyllt av upptäckarglädje att vara halvt vilse i Esbo. Högst upp Villa Elfvik och sedan en övergiven och igenbommad byggnad som jag antar visar upp spår av en huvudstadsregion som knappt längre finns.

Den sista bilden är tagen då jag söndagscyklat i ungefär tjugofem kilometer och dessutom hunnit med kaffepaus hos mamma och pappa. Efter den sista bilden blev det trettio kilometer till. Njöt av tjugo av dem, var trött i fem och led sedan hela vägen hem.

På måndagen led jag av något som på väldigt många sätt påminde om att vara bakis*. Var jättetrött, hungrig och irriterad.

Så väldigt mycket mer har det inte hänt de senaste dagarna. Vi har hälsat på hos vänner, målat (om) väggar, sett vårt gamla kök rivas och tagit det lugnt.

Dessutom har jag läst. Har haft lugn och ro och äntligen hunnit. Njuter som bäst av Sirpa Kähkönens Graniittimies, en fascinerande skönlitterär skildring om finnar som flyttade till St Petersburg efter den ryska revolutionen och det finska inbördeskriget.

Har också reagerat på att läsandet går ovanligt långsamt, men det är stoff för ett annat inlägg.

Hur här det med er? Har ni någonsin blivit bakis efter av att  motionera?

 

*Som jag minns att det var. 

Publicerad 04.07.2017 kl. 21:37

Fläckiga vitstrukna väggar.

Idag har jag än en gång bevisat att jag gjorde det enda rätta då jag för 16 år sedan valde att trotsa elevhandledaren som tyckte gymnasiet inte var rätt ställe för mig och att jag borde överväga ett praktiskt yrke istället. Idag har jag målat väggar.

Jag och M ska om några veckor flytta in i vår nya lägenhet. Just nu håller vi på och renoverar lite. Piffar upp ytor och byter ut kök. I allt det här kommer M:s styrkor fram, medan mina inte direkt gör det. Jag är bra på att bära och mejla och kommunicera med olika instanser, men där tar det slut.

Den här veckan har vi målat. Vanligtvis är det M som håller i penseln och jag som hjälper till så gott jag kan. Arbetsfördelningen är vald på goda grunder. För att lägenheten den här gången är större och för att jag tycker att alla borde lära sig måla väggar, bestämde vi oss ändå för att jag skulle måla ett av rummen. I teorin var det här ett bra beslut.

I praktiken skulle det dock visa sig vara ödesdigert. Vårt val ledde inte till så hemskt mycket annat än väldigt konkreta och handgripliga bevis på att elevhandledaren på högstadiet hade fel. Rummet blev ganska fläckigt. Tur ändå att jag valde gymnasiet och tur att åtminstone en av oss är skitbra på att måla. Morgondagen börjar med att förstöra bevis.

Nu vet ni det!

Publicerad 29.06.2017 kl. 21:06

Splittring, stress och bortkastad tid.

Jag har märkt att jag har allt mindre tid för sådant jag tycker är viktigt. Under den del av året jag jobbar har det här varit lätt att bortförklara med ökat ansvar och fler arbetsuppgifter, men på något sätt håller de förklaringarna inte då jag på sommarlovet har svårt att ta mig tid att läsa skönlitteratur eller hinna ut på långpromenader med hunden.

De senaste dagarna och veckorna har jag i allt högre grad lagt märke till hur mycket tid som går åt till att hänga på sociala medier. Jag hinner inte ut med hunden för att jag är upptagen med att uppdatera facebook eller instagram, hinner inte läsa för att jag bara måste klicka på ännu en länk och lägger mig inte i tid för att jag bara måste få till ett blogginlägg.

Därför har jag bestämt mig för att sätta gränser. Inga sociala medier före klockan 12 på dagen och inga efter klockan 22 på kvällen. Och då kan man ju som M nyss mycket riktigt påpekade tycka det är lite konstigt att jag sitter och bloggar klockan 8.37 på morgonen, men kanske att bloggen kan få vara okej på förmiddagen. Den brukar ändå i regel ge mig mer än den tar. 

Tycker ändå det är rimligt att begränsa somehänget. Har ett minne av att Amanda gjorde något liknande för något år sedan och var nöjd (vilket ärligt talat också bidrar till att jag vill pröva). Dessutom tänker jag att det jag inte hinner med under de tio timmar jag är okej med att titta in på sociala medier är sådant jag antingen inte behöver hinna med eller som jag kan göra senare.

Förr tyckte jag att datorn och sociala medier hjälpte mig slappna av, men nu tror jag de bidrar till att jag känner mig splittrad. När jag känner splittrad blir jag stressad och när jag är stressad har jag svårt att hinna. Dags alltså att testa på något nytt.

Dags också att erkänna att bloggandet i framtiden får ske mellan klockan 12 och 22 precis som allt annat. Det stjäl tid av annat som känns viktigare på morgonen, till exempel hunden.

Hur mycket hänger ni på sociala medier? Någon annan som sett sig tvungen att begränsa?

Publicerad 28.06.2017 kl. 08:21

Ganska mycket på gång just nu.

Ganska mycket på gång just nu. Har varit ledig i en dryg vecka tänkte jag säga, men det stämmer inte för den rätta mängden är två. Under den tiden har jag hunnit sluta på två arbetsplatser, tjuvstarta på en ny, köpa lägenhet, tvätta väggar, dra ut spikar, fira möhippa, köpa duschskåp, köpa kök och läsa lite i diverse romaner även om det sistnämnda oftast lett till att jag somnat med näsan i boken.

Har däremot inte direkt haft tid att tänk på jobb. Inte förrän idag.

Idag har jag läst sista prov och sista uppsatser och skickat in några sista vitsord och kan nu konstatera att jag är färdig och helt klar att gå vidare. Vackert så.

Gå vidare betyder just nu att fortsätta spackla och måla och fixa i den nya lägenheten och i det här skedet känns det minst sagt rimligt att erkänna en sak: när det kommer till att renovera, till att tvätta väggar, spackla, måla och bygga har jag väldigt lite att komma med. Det är M som styr och ställer. Det är hon som har imponerande bra koll på allt som ska göras, på hur och i vilken ordning det ska ske.

Jag hjälper till och försöker hänga med så gott det går. Sköter korrespondensen med dem det behöver korresponderas med. Undviker att göra skada. 

Kan med handen på hjärtat säga att sommaren så här långt är väldigt annorlunda än i fjol. På ett bra sätt.

Någon annan som just nu flyttar, renoverar eller bygger? Går det bra?

Publicerad 20.06.2017 kl. 21:52

FML.

Var tvungen att mejla på engelska nyss. Blev ganska bra tycker jag. Speciellt avslutningen med "Kind retards". FML.
Publicerad 19.06.2017 kl. 10:11

Hunden, havet och jag.

Jag är vid stranden och blickar över havet in mot stadens centrum. Ibland finns det fiskare på de här klipporna, men idag är det bara hunden, havet och jag. Vi sitter här och nosar på vinden som doftar tång och löfte om regn, räknar fritidsbåtarna som glider förbi sakta mak och njuter av det varma vädret.

Jag tänker på att det snart blir bastu, på att turen på fredagkväll och parkeringsplatsen var de två första sakerna jag ordnade för den nya lägenheten. På hur just de två sakerna kändes viktiga första steg på vägen till att göra tre rum och kök till hem. Det är konstigt hur små saker kan vara viktiga.

Ikväll blir det provbad och lite pizza. Fredagsbubblet skiter vi i. Känns som ett bra sätt att inleda veckoslutet.

Publicerad 16.06.2017 kl. 18:24

Om att skriva skönlitterärt.

Idag har jag roat mig genom att testa en skrivuppgift som jag hittade online för att se om den är något för mig och mina framtida studerande. Uppgiften går ut på att skriva en kort skönlitterär berättelse. Texten får bestå av bara ett stycke eller vara högst en sida lång. Kolla Erkka Mykkänens ursprungliga instruktioner (på finska) här.

Jag tyckte uppgiften var rolig. Eller ärligt talat tyckte jag det var roligt att försöka skriva skönlitterärt, för det är något jag sällan låter mig göra. Det är en av de där grejerna som jag tycker jag kan för dåligt för att det ens ska gå att försöka utan att det blir pinsamt. Vilket ju om något är pinsamt, för jag är ju både moddalärare och litteraturvetare och någonstans borde det sänka tröskeln, men av någon anledning gör det den bara högre.

Jag skulle säkert kunna använda ett helt blogginlägg (eller flera) till att analysera mina hämningar och reda ut vad de beror på, men ska inte tråka ut er. I all enkelhet tror jag det handlar om att språket och skönlitteratur är något jag förväntar mig att jag ska behärska och då har jag svårt att förhålla mig till att jag inte klarar av att leverera färdiga produkter när jag skriver fiktion. Andra genrer brukar i regel inte vålla mig problem, så varför ska det här vara så svårt.

Alltså blir det pinsamt att ens försöka och då kan det faktiskt kännas befriande att intala sig att en testar något för jobbet och samtidigt ge sig själv ett svepskäl för att skriva. För på riktigt är det så här: jag såg Mykkänens uppgift för någon vecka sedan och har sedan dess gått omkring och väntat på en lungn stund och en chans att prova på den. Inte för jobbet - att uppgiften kan bli bra där är en positiv bieffekt - utan för att jag tycker om att skriva.

Jag älskar rushen då en smakar på formuleringar och är på gränsen till det där stora flytet, när pusselbitarna precis är påväg att falla på plats och helheten redan går att skönja och skrivandet plötsligt går av bara farten en bara kör. Det är få känslor som går upp mot den och allt skrivande fungerar så för mig.

Det var det som fick mig att i slutet av gymnasiet veta att jag vill jobba med språket som verktyg. Det är det som drev mig i studierna vid universitetet, som fick mig att kämpa för att utvecklas i mitt akademiska skrivande och det är det som driver mig till att skriva alla slags texter idag.

Det är så förbannat befriande att skriva.

När jag skriver glömmer jag bort tid och rum. Jag glömmer bort hämningar och självkritik och bara njuter. Känslan när jag utmanar och övervinner mig själv är som ett rus och i då jag sitter och skriver kvittar det fullständigt att slutresultatet kan bli precis vad som helst. Det finns en glädje i själva hantverket och för det mesta är det nog för mig.

Alltså har jag i dag testat en uppgift som jag tyckte verkade intressant. Jag gjorde det för att jag själv ville, hade kul och kan glatt meddela att jag dessutom antagligen kommer ha glädje av uppgiften i mitt arbete som lärare. Det är inte helt illa.

Vad har ni sysslar med på sistone?

 

Publicerad 15.06.2017 kl. 23:59

Om Onda boken.

Kul att märka att många verkar ha gillat Onda boken. Känns på något vis bra att märka att den tydligen bara inte råkade falla mig i smaken. Fint inte minst för att jag har ganska höga tankar om Kaj Korkea-aho. Har förljt med honom sedan Radio Pleppo och lyssnar på hans och Teds pod varje vecka (typ veckans höjdpunkt för mig).
Publicerad 15.06.2017 kl. 08:23

Semestervibbar.

I slutet av terminen kände jag mig matt och urvriden. Samtidigt kände jag att hjärnan fortfarande jobbade på högvarv och att det potentiellt skulle bli svårt att trappa ner. Lyckligtvis är jag en företagsam och lösningsinriktad individ som vet bot på problem. Så jag självmedicinerade. Skaffade mig projekt. Ett som är helt mitt eget och ett som oundvikligen kommer rinna över även på M.

Så fort jag inlett sommaravbrottet gjorde jag två saker. Jag köpte boken Kohti kokonaisvaltaista tulkintaa och jag köpte en lägenhet.

Boken är det mer personliga projektet och lovar verktyg inför digitaliseringen av studentprovet. I den har jag än så länge bara bläddrat och vet inte så mycket mer än att den verkar lovande och jag ser framemot att ta i tu med den.

Det jag vet lite mera om är lägenheten. Den blir vårt stora gemensamma projekt den här sommaren. Vi ska måla väggar, byta kök, packa och flytta.

I alla frågor som rör det fysiska arbete i lägenheten rör vi oss en bra bit utanför min bekvämlighetszon. Jag är inte praktiskt lagd, alls. Det är bara att erkänna. Därför vet jag heller inte ännu om pysslet med lägenheten är avslappnande och utgör en bra motvikt till undervisningsarbetet, eller om det bara är stressigt på ett helt nytt sätt.

Lyckligtvis har jag M som klarar av typ allt praktiskt hon bestämmer sig. Dett känns bra när någon kan och vet. Själv får jag vara med på ett hörn, lära mig nytt och njuta av det bästa med att renovera och fixa upp; hur det känns när en främmande lägenhet förvandlas till ett eget hem.

Publicerad 14.06.2017 kl. 23:58

Dagens djupa fundering.

"Those who can't do, teach" sägs det ibland om lärare och det förstår ju alla vad det betyder.

Nu undrar jag - i all ödmjukhet - vad det skulle betyda om folk trodde samma gällde för präster. Typ "those who can't do, preach".

Vad skulle det vara som är underförstått att präster inte kan? Tycker frågan är sjukt fascinerande. 

Gissingar?

Publicerad 14.06.2017 kl. 06:27

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar: