Siffror.

Sedan studentexamen inleddes för tio dagar sedan har jag läst 169 texter, korrigerat 25,5 timmar, skött mitt vanliga jobb och inte varit ledig en enda dag. Idag skrevs provet i skrivkompetens vilket betyder att jag strax får ta itu med nya texter. Jag är halvvägs, på slutrakan, men innan jag börjar spurta tänker jag ta helg och korrigera allt det jag försummat på grund av det prov i läskompetens jag varit tvungen att prioritera.

Jag skriver inte det här för att klaga, för det är inte särskilt synd om mig. Jag skriver för att jag tänker att någon kanske undrar varför jag aldrig bloggar eller hör av mig och hur mycket jobb studentexamenskorrektur egentligen kan innebära. För mig verkar det betyda mellan 50 och 60 timmar utspritt över 18 arbetsdagar och 6 dagar veckoslut och det är mycket men också helt okej.

Det enda negativa är att det blir väldigt lite tid för blogg, vänner, nära och kära och kanske en aning extra jobbigt för M som måste stå ut med mitt sömbrustna och ärligt talat ofta alltför trötta och gnälliga jag. Att det är kanske inte jättekiva, men annars är det kul.

Så är det ju dessutom ett privilegium att få läsa så viktiga texter som dem jag kommer i kontakt med varje dag. Just nu känns just det ganska viktigt att komma ihåg.

22.03.2019 kl. 22:50

Pauser.

Det har inte blivit så jättemycket blogg den på sistone och det beklagar jag verkligen. Jag har haft fullt upp med annat. Närmare bestämt med studentexamen. Lite mer än hundrasjuttio enskilda texter ska läsas och bedömas och då det i medeltal (jo, jag har räknat) tar mig åtta minuter att bli klar med ett svar förstår ni säkert att all ledig tid går åt till att att jobba.

Eftersom jag för närvarande får tillbringa rekordlånga stunder i arbetsrummet har jag mer tid än någonsin förr att pausa och utveckla prokrastinatoriska metoder. Dagens favorit har varit att låta blicken vila på den Berlinkarta från början av 1900-talet som hänger ovanför mitt arbetsbord. Det här är en fin och ädel paussyssla tycker jag, men den är såtillvida problematisk att den leder till att jag både glömmer och drömmer bort mig och mer än en gång har det hänt att jag på något vänster halkat in på Wikipedia och en artikel om en obekant gata, ett spännande kvarter eller en sönderbombad järnvägsstation och plötsligt har jag slarvat bort en halv eller hel timme vilket inte nödvändigtvis känns särskilt effektivt.

Å andra sidan är det skittungt att läsa studentprov på skärm. Jag behöver fler pauser än med pappersproven och för att garantera en rättvis bedömning måste jag med jämna mellanrum få koncentrera mig på annat. Då kan jag tycka att kartor, Wikipedia och att blogga om att prokrastinera känns ganska rimligt.

Vad gör du när du behöver en paus?

17.03.2019 kl. 20:48

Vad alla abiturienter behöver veta inför studentexamen.

Imorgon inleds studentexamen. Imorgon inleds de prov som av många och på oändligt många sätt framställs som sjukt viktiga och vansinnigt livsavgörande och som för ännu fler innebär stress, stress, oro, ångest och stress.

Imorgon inleds studentexamen och precis som för ett år sedan känner jag att det finns saker varje abiturient borde få veta, saker jag vill säga, och eftersom jag tycker jag formulerade mig ganska lyckat i fjol (får jag tycka det eller är det oförskämt?) tänker jag utgå från det jag skrev då. Det här tycker jag ni som skriver studenten behöver veta:

Det kommer gå bra. Ni kommer klara er. Och dessutom: hur det går för er i studentexamen säger inget om hurdana ni är som människor. Censorerna ser inte er. De vet inte att den av er som får ett A i matte kan lysa upp ett helt rum med sitt leende, att den som hudar i franska kan smitta vem som helst med sitt kluckande skratt eller att den av er som underpresterar i realen eller finskan eller tyskan  eller moddan är varm, stark, sympatisk, empatisk, kan läsa situationer och ser precis när någon behöver en bekräftande nick, en stöttande kram eller en tröstande arm som håller om ett par gråtguppande axlar. Det gör däremot vi som får vara era lärare. Vi får se glimtar av allt det där varje dag. Och vi hejar på er.

11.03.2019 kl. 22:33

Vad jag läser just nu.

Idag har jag läst ett kapitel i Arla Kanervas Taiteen musta kirja och lyssnat på det första kapitlet i Jordan B. Petersons bok 12 rules for life. Den förra är en åtminstone hittills hisnande och utförlig beskrivning av allt det manliga konstnärer tillåtits göra efter att de upphöjts till genier, den senare än så länge huvudsakligen en samling nätt inpaketerade självklarheter och plattityder. Att läsa Kanerva ger mig oändligt mycket mera än att höra Peterson, jag njuter och överraskas. Glömmer ibland bort mig.

Utöver dett har jag inget att rapportera.

Vad läser du just nu?

05.03.2019 kl. 23:44

Gör ni det här?

Finns det perioder i era liv som ni väljer att minnas som mörkare eller sämre än de egentligen var? Har ni någonsin omedvetet bestämt er för att ha svårt eller tycka illa om allt som har med en fas eller en ålder att göra? Jag undrar om ni sysslar med det här för att jag har fattat att jag gör det.

Det finns perioder i mitt liv då jag fått lära känna härliga människor och vara med om en massa fantastiskt och som jag ändå idag inte riktigt kan eller vill förhålla mig till. Kännetecknande för dessa faser verkar vara att jag idag har svårt att känna igen mig i den människa jag valde att vara då. Det kan handla om att jag försökt anpassa mig till vad jag trott omgivningen förväntar sig av mig, att jag på något plan känt att jag hamnat fel eller inte hört hemma eller varit osäker och säker på att jag inte skulle duga.

Det är kanske främst gymnasietiden som förvrängts och missfärgats i mitt minne. Jag började i en ny skola, blev jättevälkomnad och minns inte att jag någonsin skulle ha bemötts på ett tråkigt sätt. Jag trivdes bra, jag gillade mina nya vänner, men eftersom jag som yngre ofta hade känt att jag inte passade in var jag väl rädd för att bli övergiven eller plötsligt inte längre passa in. Jag kände också ofta att jag inte visste hur jag skulle göra med mina gamla vänner, visste inte om jag fick behålla dem. Var så osäker på mig själv att jag trodde jag när som helst kunde förlora den ställning inom något slags osynlig och sannolikt inbillad hierarki som jag föreställde mig att jag av en eller annan slump plötsligt hade uppnått.

Min osäkerhet fick mig att försöka vara någon jag inte är, att ständigt försöka vara till lags. Så tänker jag åtminstone idag då jag blickar tillbaka på den otrygga tonåringen som var jag, men inte är jag och som kanske inte riktigt vågade vara sig själv. Samtidigt vet jag att jag ju nog var jag, men det är något som skaver och gör det svårt för mig att minnas hur glad jag var och hur bra jag mådde och hur roligt jag hade då. Kanske det att jag idag är en helt annan?

Finns det perioder i era liv som ni väljer att minnas som mörkare eller sämre än de egentligen var? För det finns sådana i mitt liv och jag vet att jag är orättvis mot både faserna och människorna i dem då jag väljer att se dem i ett skevt och förvridet ljus.

Då jag skriver skingras mörkret och jag minns perioderna som de egentligen var.

04.03.2019 kl. 22:20

Vad jag önskar jag hade sagt.

Det var ett par samlingspartister som försökte stoppa mig när jag promenerade hem från stan tidigare idag. De hojtade något i stil med [namnet på deras kandidat] till riksdagen och jag svarade nej tack samtidigt som jag höjde handen i en avvisande gest.

Efteråt tänkte jag en stund att jag var nöjd att jag så tydligt visade att jag verklingen inte var intresserad av deras parti och efter ytterligare några sekunder ångrade jag att jag inte stannat och förklarat för dem varför jag aldrig i livet skulle rösta på vare sig deras kandidat eller deras parti. Och nog är det ju sjukt att man alltid hittar de rätta orden strax efter det att de hade behövts, aldrig i stunden.

Nu missade jag min chans, vilket verkligen är synd för bara något hundratal meter efter att min promenad störts av dessa frikyrkligt jehovasvittninga gatupredikanter til samlingspartister visste jag precis vad jag borde ha sagt och vad jag borde ha gjort i den stund de två partiaktiva störde mitt lördagslugn genom att puffa sin kandidat.

Jag ångrar att jag inte inledde ett samtal med de två samlingspartisterna. Där och då hade jag en chans att förklara för dem att partiets människofientliga utbildningspolitik och de fyra år då jag från första parkett fått beundra följderna av deras beslutsfattande har övertygat mig om att deras parti inte förtjänar min röst, inte någon röst alls faktiskt.

Jag ångrar att jag inte förklarade för dem hur ont det gör att som lärare först få en ny läroplan fullspäckad med vacker pedagogisk ideologi, och direkt efteråt drabbas av nedskärningar och andra åtstramningar som gör det nya styrdokumentet omöjligt att följa. Det grämer mig att jag inte berättade för dem hur det känns att jobba för en instans som ständigt kritiseras, som konstant åläggs att göra mera, men som aldrig verkar anses räcka till.

Jag ångrar att jag inte frågade dem om de vet hur det känns att från läktarplats se förtröstan försvinna,  drömmar krossas, framtider skrotas och människor nekas ens en första chans i livet. Det gör mig arg att jag inte frågade om de vet hur det känns att tala om framtiden med en tonåring som saknar alla illusioner och redan förlorat hoppet om en god framtid.

Jag ångrar att jag inte lugnt och sansat förklarade för dem att deras parti aldrig kommer få min röst på grund av allt det de utsatt mina och andras - våra allas - elever och studerande för, att jag aldrig kommer glömma bortsparade resurser och framtider och alltid kommer minnas deras partis beredskap att regera med rasister, att jag aldrig någonsin kommer förlåta alla lögner och svikna utbildningslöften. Att jag aldrig någonsin kommer rösta på Samlingspartiet. Aldrig. Inte en chans.

Jag ångrar att jag inte tog tillfället i akt och förklarade för de två samlingspartisterna varför jag som lärare vet att jag aldrig kommer rösta på deras parti. Det grämer mig att jag inte ens försökte ställa dem till svars för allt det onda de varit med och ställt till med.

 

P.S. Jag vet redan vilka fyra partier (tre av dem regerar just nu) jag inte kommer rösta på i riksdagsvalet. Vet du?

02.03.2019 kl. 23:03

Om ungdomar, utredningar och gratis läromedel.

Medan jag dricker mitt morgonkaffe bläddrar jag förstrött i Hbl och läser om ungdomar som demonstrerar för gratis studiematerial på andra stadiet. Jag tänker på att jag på ett principiellt plan stöder deras strävanden, men på ett mer pragmatiskt plan ställer mig kritiskt till det de vill uppnå. Jag vet nämligen inte varifrån politikerna skulle ta pengarna, men anar att det i första hand skulle vara de befintliga utbildningsbudjetarna ute i kommunerna som skulle drabbas. Det i sin tur skulle sannolikt innebära större undervisningsgrupper och fler utbrända lärare och jag frågar mig om det är en utveckling som skulle gynna våra studerande.

Samtidigt tror jag mera på en politisk vilja att bjuda på läromedel än på en vilja att göra andra satsningar på utbildning. Jag tror att böcker och datorer är tillräckligt konkreta och jag har en ändlös tro på partiers vilja att köpa röster. Kanske att vilken som helst konkret satsning på utbildning dessutom faktisk är bättre än den nuvarande regeringens nedskärningar och skenmanövrar. Vem vet? Åtminstonde gör jag det inte.

Därför hoppas jag att de ungas demonstration leder till den utredning de i det här skedet i första hand önskar sig. Det är säkert bra om någon kollar upp kostnaderna och gör en konsekvensanalys. Det är nämligen helt klart att något måste göras. Det är inte okej att en allt större mängd ungdomar inte har råd med studier på andra stadiet och det är inte okej att de ensamma ska vara tvungna att kämpa för ett system som vi vuxna själva först har utnyttjat och sedan valt att inte längre satsa på.

Sedan kan vi väl alla vara överens om att det är fantastiskt att de unga engagerar sig, att åtminstone de är beredda att kräva en förändring. Tror ni vi vuxna borde ta detta som något slags signal?

27.02.2019 kl. 07:32

Om människor som tror att jorden är platt.

Visste ni att det finns människor som tror att jorden är platt? Att det finns ett växande gäng som vägrar tro på vetenskap och etablerad fakta eftersom de är övertygade om att det faktum att jorden är rund är en urgammal och sjukt invecklad konspiration som upprätthålls av vetenskapsfolk och lärare?

Inte? Nå, det var nytt för mig också och därför var det med stort intresse jag tillsammans med M - efter rekommendationer av såväl vänner som kollegor - ikväll kollade dokumentären Behind the Curve som handlar om Flat Earthers, människor som vägrar tro att jorden är rund.

Jag får väl erkänna att jag fascineras av dokumentären. Av människorna och deras övertro på det egna intellektet och förnuftet. Av den till sin spets drivna Dunning-Kruger-effekten och folks totala blindhet för sina egna begränsningar.

Jag tycker också det är spännande att dessa amerikanska Flat Earthers verkar vara av samma skrot och korn som våra egna österbottniska vaccinationsmotståndare. Argumentationen, faktaresistensen, tilltron till den tendentiösa ickevetenskapen: allt är lika. Också den drivande kraften - något slags rädsla eller paranoia eller behov att höra till - verkar vara den samma. Det känns nyttigt att veta för det kanske hjälper mig bemöta.

Att det finns människor som väljer att tro på sig själva hellre än vetenskapen övergår mitt förstånd. Ändå är jag glad att jag nu vet att det finns folk som är övertygade om att jorden är platt och att de bygger sina vanföreställningar med hjälp av en liknande argumentation som vaccinationsmotståndarna. I bästa fall hjälper den insikten mig förstå hur någon kan tänka helt fel, vilka mekanismer som styr en sådan person och hur jag ska göra för att en som har fel ska våga välja rätt sak att tro  på i framtiden.

26.02.2019 kl. 23:41

Inspiration vs slentrianmässig rutin.

Medan vi åt middag idag hörde jag mig själv plötsligt konstatera att det inte längre finns utrymme för kreativ och rolig undervisning på gymnasiet. Jag avsåg naturligtvis mitt eget ämne och fick efter frågor från bordssällskapet precisera och förklara att det visst finns plats, men att jag upplever att tiden inte räcker till för att planera lektioner som känns medryckande och inspirerande. Det här är en problematik som jag på senare tid ofta reflekterat över och diskuterat med kollegor. Många verkar dela min upplevelse, men då jag talar med folk som inte har färsk erfarenhet av gymnasiemodda (eller annan undervining på den nivån) blir de förvånade.

Jag har på sistone haft gott om tid att fundera mitt jobb, på vad jag saknar och vad jag gärna vill göra annorlunda. Jag har nämligen firat sportlov och varit helt ledig en hel ledighet för första gången på åratal. Jag har promenerat med hundar, inrett arbetsrum, läst, simmat och hängt och gjort det mesta av allt det med M, och samtidigt som själen och hjärnan har vilat och hela jag kopplat av har mina tankar fått vandra fritt. Jag har bland annat tänkt på att det är ohållbart att jag måste välja att satsa på antingen lektionsplanering eller textläsning för att det inte finns tid för att göra både och ordentligt, och jag har kommit fram till att jag antagligen förlorar något då jag väljer att prioritera mina studerandes texter istället för att finslipa och extrafokusera på undervisningspass. För hur mycket bryr sig mina studerande egentligen om den respons jag ger om lektionerna bara består av slentrianmässig rutin. Hur mycket kan jag förvänta mig att de ska bry sig om jag inte lyckas göra undervisningen intressant?

Jag tänkte ganska mycket på mitt jobb under den förra vecka då jag lyckades glömma både arbetsplats och blogg. Jag tänkte på hur mitt arbete ser ut idag och hur det är nytt för mig att vara tvungen att välja mellan att satsa på undervinsing eller att satsa på korrektur. Det var också det här missförhållandet jag hade i tankarna idag då vi åt middag. Ett missförhållande som jag förstår än en gång kommer tvinga mig tänka om och tänka rätt. Tråkigt bara att vara tvungen att göra det utan att ha tillgång till facit.

25.02.2019 kl. 21:29

Penkis.

Idag var penkis och trots det vemod jag kände över att något nu oundvikligen tog slut - och jag har fruktansvart svårt att acceptera att saker gör det - var det fint att få ta del all glädje och hela det lyckorus som präglade abiturienternas bänkskuddande. Det kändes fint att på ett litet hörn få vara med och dela deras glädje, precis som det under den tid jag fått vara deras lärare känts fint att få ta del av oro och framtidshopp.

Vi är inne på slutrakan nu. Det känns, både mycket och blandat och på gott och på ont, men det känns.

14.02.2019 kl. 23:12

Skicklig samlingspartistisk skenhelighet.

I dagens Hbl ingår en insändare i vilken en samlingspartistisk riksdagsledamot kritiserar grundskolan och oroar sig för följderna av de reformer den nya läroplanen fört med sig. Jag imponeras av den skickliga skenhelighet som tillåter politikern att bara nämna ordet läroplan en gång och helt och hållet förbise det faktum att styrdokumentet kryllar av just svamlingspartistisk ideologi: fokus på individen, entreprenörskap, uppmaningar att samarbeta med aktörer utanför skolan (en i och för sig helt bra grej) och nya i teorin bra arbetssätt som politikerns parti kan använda som svepskäl för att spara pengar genom att förstora undervisningsgrupper. Att politikern dessutom samtidigt lyckas oroa sig för reformtakten och representera ett parti som varit med om att förnya utan eftertanke och fatta beslut om en ny läroplan för gymnasiet långt innan en enda student utexaminerats i enlighet med den förra, är en bedrift utan like. 

Ganska snyggt förresten av politikern att kritisera skolan, men samtidigt förhålla sig helt okritiskt till den politiska styrning som skapar ramarna för verksamheten. Tycker jag åtminstone. (Vad tycker du?)

Det finns få saker jag hoppas lika mycket på som att samlingspartiet inte ska ingå i vår följande regering. Kanske att centerpartiet och blåa sanntöntar inte heller ska göra det.

11.02.2019 kl. 08:43

Dagens kanske finaste upplevelse.

Idag fick jag snacka läsning med en grupp ungdomar i hemförsamlingen. Det var både roligt och intressant och faktiskt lite imponerande. De unga hade verkligen tänkt till och belyste ämnet på många olika sätt och ur många olika perspektiv. Själv bidrog jag med en infallsvinkel och ställde upp på en intervju som kretsade kring motsättningen mellan typ netflix och läsning.

Efteråt tänkte jag på att det egentligen är lite tråkigt att vi så ofta utgår från att det finns en motsättning mellan läsning och tv-serier/ film. Givetvis tävlar text och bild om vår uppmärksamhet och ofta är det den senare som vinner. Jag tänker ändå att då vi utgår från att det finns en motsättning mellan de två medierna antyder vi att det ena måste vara bättre än det andra och det vet jag faktiskt inte om jag tycker är sant.

Jag tänkte också på att diskussionen än en gång kretsade kring att litteratur är något som är nyttigt medan netflix och film i allmänhet är underhållande och jag funderade på vad det säger om vår syn på läsning. Anser vi att det är en verksamhet helt utan egenvärde, ett medel vi utnyttjar för att nå ett mål, men inte inte så mycket mer än det? Varför har det blivit så?

06.02.2019 kl. 23:42

Snorig, snorigare, snorigast?

Snor, snor, snor, snor. Det är mantrat just nu. Min näsa verkar ha fastanat i något slags snorpsykos. Det bara rinner och rinner och jag bara snorar och snorar. Snorig, snorigare, snorigast, Rofa. Sitter här och utsöndrar manflu. Stackars jag. Det är så synd om mig.

Vilken jävligt magnifik måndag.

 

 

04.02.2019 kl. 23:47

Om biskopar och pastoralt ordbajs.

På bilden ser ni hur glad jag blir.

Till min stora glädje märker jag att någon från kykran ÄNTLIGEN å kyrkans vägnar tar avstånd till det ordbajs den pensionerade pastorn Ulf Emeleus år efter år utan minsta lilla mothugg av hans forna arbetsgivare har tillåtits besudla insändarspalterna i Hbl och Kyrkpressen med. Det fyller mig med värme att se vår kloka biskop sakligt men bestämt i en insändare i dagens Hbl ta avstånd till det illa pålästa trams Emeleus funnit det lämpligt att skicka in till tidningen. Samtidigt kan jag tycka att det är tråkigt att det ska krävas att emerituspastorn kommenterar två präster som spytt ur sig homofobi och hat och därför just nu utreds av kyrkan, för att någon från den firman ska reagera på allt det sårande han funnit det för lämpligt att skriva.

Under de många år jag tagit del av hans insändare har Emeleus bland annat fördömt homosexualitet, vetat att adoptivbarn alltid och under alla omständigheter mår bättre med sina biologiska föräldrar (en helt idiotisk åsikt) och tyckt till om en massa andra saker. Han har faktiskt tyckt till så mycket och så utan mothugg av kyrkan att jag ibland frågat mig om det helt enkelt finns ett så gott brödraskap inom samfundet att folk inte vill eller vågar säga emot.

Jag har själv medan jag ännu skrev för Andetag vid ett par tillfällen (1,2) kommenterat det Emeleus hävt ur sig. Den första gången jag gjorde det fick jag äran, att med en av de nuvarande biskopskandidaterna diskutera tonen i mitt inlägg och lämpligheten i att på kyrkans blogg kritisera en före detta medarbetares uttalanden. Det kändes speciellt.

Så ni förstår att jag och Emeleus skriverier har ett förflutet och ni begriper att det han sagt har sårat. Därför känns det minst sagt stort att ingen mindre än biskopen tar avstånd till den förvirrade ordsörja som utgör den pensionerade pastorns senaste insändare.

02.02.2019 kl. 09:10

Möss och människor.

Ikväll har jag läst John Steinbecks roman - eller långa novell (på basen av dramaturgin) - Möss och människor och fy fan vad den är obehaglig. Obehaglig på ett bra sätt, men i alla fall.

Jag skulle summera min läsupplevelse ungefär så här: efter bara några sidor fattade jag att någon i något skede kommer att döda en liten oskyldig hundvalp och att denna någon dessutom kommer att göra det helt ofrivilligt och samtidigt krossa alla sina drömmar och förhoppningar, och efter att jag insåg det här klarade jag inte av att tänka på något annat och allt kändes sjukt obehagligt men jag kunde inte låta bli att läsa vidare.

Eftersom berättelsen var så fängslande att jag inte klarade av att lägga ifrån mig boken läste jag till slut och såg att hundvalpen dog och att människor dog, och som alltid sket jag i det som hände med människorna för det värsta som kan hända i fiktion är att värnlösa djur far illa.

Så jag sörjde valpen och läste vidare och läste ut och kan nu konstatera att jag gärna vill utsätta mina studerande för Möss och människor. Boken väcker känslor och bjuder dessutom på intressanta berättartekniska lösningar. Går allt vägen får vi träna analys och dessutom uppleva litteratur på ett sätt som vår nuvarande läroplan och studentexamensstruktur egentligen inte möjliggör.

Har någon av er läst Möss och människor? Vad tyckte ni i så fall?

31.01.2019 kl. 23:59

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. Över trettio, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

20.03, 09:41Pauser. av Amadanda
29.01, 15:01Rapport från dagar som gått. av Språklärare
23.01, 19:26Tuff tisdag. av Fager Dam