Om könsroller, skola och feminism.

I samband med att jag läser dagens goda nyhet om studerande vid ÅA som kräver större fokus på genus i lärarutbildningen, noterar jag även att det här med jämställdhetsarbete i skolan tydligen är något som för väldigt många är väldigt svårt att greppa. Feminism och könsroller är inget elever ska behöva utsättas för eller fundera på och hur ska en ens kombinera genustänk med partikelfysik frågar sig några kommentatorer samtidigt som de bevisar att de inte alls vet vad de talar om.

Så här är det: läroplanen genomsyras av ett jämställdhetstänk som i högsta grad går att beskriva som utpräglat feministiskt. Det handlar om att ifrågasätta könsroller, problematisera föreställningar manligt och kvinnligt, lämpligt och olämpligt, att öppna nya vägar och visa på möjligheter, att bredda istället för att begränsa. Att visa att också flickor kan ta plats och pojkar visa flera känslor än euforisk glädje och okontrollerad ilska, att det finns flera än bara två kön och sexualiteter och att alltid, alltid inom ramarna för läroplanen hjälpa elever bygga upp en sund självbild och -känsla. Målet är att  hjälpa alla elever och studerande att som individer hitta just sina styrkor och just sin plats i samhället. Det är ett arbete som behöver göras och utmärkt går att kombinera med ett undervisningspass om partikelfysik till exempel genom att läraren i mötet med elever och studerande undviker att bekräfta stereotypa könsroller.

Senast igår kväll hade jag förmånen att* få diskutera manlighet och feminism med ett gäng smarta unga killar som tydligt klarade av att sätta ord på de begränsningar mansrollen för med sig. De berättade om uttalade och outsagda regler, om krav och förväntningar och just sådana tankar och föreställningar som ett mer utbrett genustänk kunde slå hål på.

För mig var det nyttigt att höra hur lite som förändrats sedan jag själv gick i skolan. Det fungerade som en påminnelse om och bekräftelse av hur viktigt det är att diskutera genus och problematisera könsroller i det dagliga arbetet. För tro mig när jag säger: det finns mycket som normaliseras när det blir vardag och mängder en inte märker om en inte medvetet väljer att se.

*I ett annat sammanhang än på jobbet.

Publicerad igår kl. 12:36

Det överlägset dummaste jag hört och läst idag.

Hörni, jag tänkte att ni kanske är nyfikna på vad det dummaste jag hör och läst om idag är. Det är ju alltid lite festligt när någon hittar något riktigt andefattigt att begapa och begrunda. Nu finns det inget som är positivt, roligt eller kalas med det jag strax kommer berätta, men jag hävdar att det alla gånger är värt er uppmärksamhet.

Grejen är alltså den att de som utan vare sig insikt eller insyn fattar beslut om våra ungdomars framtid har berättat mera om hur de tänker försvåra och förstöra den. Det räcker inte att studentexamen ska bli avgörande med tanke på antagning till universitet och högskolor, man har även på högre ort bestämt vilka ämnen som ska väga och hur tungt de ska få göra det. Och hör och häpna: lång matematik väger tyngst och språkstudier lätt som en fjäder och till råga på allt har inte de olika institutionerna rätt att fritt välja vilka ämnen de vill beakta i samband med urvalsprocessen.

Nu tycker jag ju inte det är konstigt att ett ämne som består av flera kurser än något annat leder till de högsta antagningspoängen. Det känns faktiskt ganska rimligt. Det som däremot är sjukt och dumt och idiotiskt är att detta ena ämne ska beaktas och alltid väga tyngst oberoende vilket ämne en sökande vill studera. Följer vi utbildngsstyrelsens logik ger alltså ett L i lång matematik dig bästa tänkbara förutsättningar att klara dig i alla studier från litteratur och filosofi till medicin och matematik.

Skulle jag vara lagd åt det hållet skulle jag fråga mig vad som har föranlett matematikens särställning (det är ju inte ens ett obligatoriskt ämne). Lyckligtvis är jag inte det och nöjer mig med att förfasa mig över vad en poängsättning som placerar naturvetenskaper på topp och språk och övriga bildningsämnen på bottnen säger om de värderingar som genomsyrar vår utbildningspolitik och det som beslutsfattarna stolt kallar det nya gymnasiet. För trots att det är lätt att säga att de olika ämnena är lika viktiga så länge de omnämns i läroplanen, är det svårt att blunda för hur lågt ett ämne värderas då det per definition inte i annat än undantagsfall får väga tyngre än matematiken ens i antagningen till sådana studieinriktningar för vilka sagda ämne de facto skulle vara mera relevant. 

Jag tycker faktiskt att allt det här - påängsättning och hela urvalsreformen - är absurt. Vad tycker du?

Publicerad 16.11.2017 kl. 15:27

Boktips - The german girl.

Apropå att läsa genom att lyssna: hörde för ett tag sedan Armando Lucas Correas roman The german girl (finns på svenska med titeln Den tyska flickan) och vill tipsa om den speciell för alla er som gillade Anthony Doerrs All the light we cannot see (Allt ljus vi inte ser). Jag har så länge jag kan minnas fascinerats av berättelser som på olika sätt och ur olika perspektiv belyser livet under andra världskriget. Correas roman gör precis detta.

I centrum för handlingen som utspelar sig på två tidsplan som hela tiden rör sig närmare varandra finns Hanna Rosenthal* och Anna Rosen. Den förre flyr tillsammans med sin judiska familj Berlin år 1939 och landar på Kuba. Den senare har förlorat sin far - hannas brorson - i attacken mot World Trade Center och letar på 2010-talet tillsammans med sin mamma efter information om sin far och hans familj som hon vet väldigt lite om.

I romanen följer läsaren samtidigt Hannas flykt från Berlin och livet i exil på Kuba och Anna vars jakt efter information om pappan hon aldrig träffat leder henne och hennes mor till samma ö där Hanna fortfarande lever efter alla långa årtionden. För mig finns romanens styrka i de två tidsplanen, i de berättelser som Hanna i nutid berättar för Anna och hennes mor men som rent berättartekniskt utgör en separat handling och i Annas reflektioner utgående från berättelserna.

Med The german girl - vars titel är en anspelning på den Nazistiska propagandatidningen Das Deutsche Mädel - lyckas Armando Lucas Correa ge läsaren en inblick i de judars liv som mot förmodan lyckades ta sig ut ur nazityskland. Vi får läsa om cyanidkapslar, föräldrar som förbereder sig på det allra värsta, hopp, krossade drömmar, fattigdom och via berättaren Hanna som ledsagar oss på den farliga färden från Berlin till Kuba får vi också ta del av barnets perspektiv.

Speciellt intressant och ögonöppnande är insikten att en flykt ur Tyskland ingalunda innebar en trygg vardag någon annanstans. Merparten av judarna på Hannas fartyg nekas till exempel tillträde till Kuba och Hanna själv lyckas aldrig - trots att det ursprungligen varit meningen - ta sig vidare till New York och den lägenhet som väntar där. Istället blir det Annas pappa som långt senare och efter många om och men tar sig till USA och gör lägenheten till sitt och i förlängningen också Annas hem.

The german girl är en intressant skildring av en familjs öde i sviterna av andra världskriget. Romanens största förtjänst är att den lyckas visa på hur långtgående följder förintelsen fick också för sådana judar som lyckades fly terrorn och som sådan är berättelsen alla gånger värd att ta del av. Bra bok alltså.

Vilken är den bästa bok du läst i år, igår eller närsomhelst? Vad tycker du jag ska läsa nu? Tacksam för tips.

*Hanna byter senare efternamn för att Rosenthal är för känt och judiskt.

Publicerad 15.11.2017 kl. 20:15

Det stora skenheliga.

Låt oss idag stilla oss inför det stora skenheliga. Låt oss stanna upp och begrunda den stora lögnen som gör gällande att tid inte finns. Låt oss tala om sociala medier och deras inverkan på läsning.

Jag klagar ju sjukt ofta på att jag inte hinner läsa skönlitteratur. Det är naturligtvis inte sant. Det är skenheligt skitsnack. Jag har tid så det räcker och blir över. Det är bara det att jag väljer att använda den tiden på annat. Mest på sociala medier och på ett sätt som på intet sätt är produktivt utan snarare gör mig stressad.

Jag loggar in, publicerar, kommenterar, gillar, hänger kvar. Jag glömmer bort att logga ut.

Värst är facebook. Jag kan använda timmar på att bara sitta och vänta på att något viktigt ska hända. Utan att det någonsin gör det, utan att jag någonsin vrider ner skärmen eller tar fram boken eller drar tummen ur.

Det inte det att jag inte hinner läsa som är problemet, det är att jag är för lat för att ta mig i kragen och ge mig tid att göra det. Att så skenhelig är jag då jag klagar på att jag läser allt för litet. 

Publicerad 14.11.2017 kl. 14:04

Måndag.

Den här dagen har sugit musten ur mig. Har inga ord och inget alls att ge. Vi hörs en annan gång. Tack för att ni läser.

Publicerad 13.11.2017 kl. 17:50

Om modern pedagogik och ideologiska vägval.

Minns ni ännu hur folk för ett, två och tre år sedan förfasade sig över hur skolan skulle gå under i och med de nya läroplanerna? Minns ni att folk klagade på att de var för annorlunda, att metoderna som förespråkades var för dåliga eller orealistiska eller obeprövade och att den nya planen inte beaktade hur inlärning egentligen går till? Minns ni att det verkliga problemet verkade vara glappet mellan folks uppfattning om skola och den den verklighet som är skola idag? Jag minns och då jag tidigare idag läste om Laurin Zilliacus och Tölö svenska samskola eller "Zillen" tänkte jag på de diskussioner som fördes inför ibruktagandet av de nya planerna.

"Zillen" var en av sin tids pedagogiska föregångare. I skolan härskade en pedagogik som placerade eleven i centrum och som genom en undervisning som visade hur olika ämnen interagerar med varandra och skapar helheter strävade efter att ge de barn och unga som gick i skolan sådana färdigheter de skulle ha nytta av i livet efteråt. Ledord var helhetsbetonad undervisning och elevens egen aktivitet. Låter bekant, eller hur?

I "Zillen", en svenskspråkig Helsingforsisk privatskola grundad 1928 sysslade lärarna redan under 1920- och 30- talen med en sådan pedagogik som i våra samtida debatter kallats verklighetsfrånvänd och även annars mötts av mycken kritik. Och arbetssättet fungerade.

Texten om Laurin Zilliacus verkar bekräfta något jag alltid har vetat: bra pedagogik är sådan pedagogik som de lärare som förverkligar den tror på. "Zillen" är av allt att döma ett praktexempel på detta. Lärarna köpte Zilliacus vision och lyckades den vägen inspirera sina elever, så till den grad att jag för några år sedan som ny lärare fortfarande kunde höra äldre kolleger med värme tala om sitt forna lärosäte. Ett godkänt betyg som heter duga.

Jag har jobbat som lärare i under tio år, har följt med pedagogiska debatter lite längre än så och påstår mig ha insett en viktig sak på den tiden: pedagogiken är som modet. Den rör sig i cykler, det som är inne ett år är ute ett annat och förr eller senare landar den oundvikligen i en variation av något något som gjorts redan tidigare bara för att marknadsföra det som nytt och fräscht.

Att pedagogiken som fenomen ständigt upprepar sig är något som är ytterst viktigt att komma ihåg då vi diskuterar arbetssätt och undervisningsmetoder. Det gör det i min mening lättare att få syn på följande faktum: ett pedagogiskt vägval är också alltid ett ideologiskt ställningstagande som säger mycket om hur beslutsfattare och skolledare under olika tider anser att en lärare ska arbeta för att på bästa sätt stöda barn och unga i deras utveckling till självständiga vuxna människor.

Att pedagogiken rör sig i cykler och alltid återvänder till variationer av ett redan beprövat mönster innebär ändå att det inte finns någon entydig sanning om vad som är bra pedagogik. Det är de lärare som förverkligar pedagogiken som avgör om den fungerar. Tror de på det de gör lyckas de också sannolikt jobba för elevens bästa. Gör de det inte förvndlas vacker pedagogik till tomma ord och som vi alla vet är sådana inte värda särskilt mycket.

Att det här har jag funderat på idag. Intressant eller hur?

Ps. Rekommenderar varmt texten om "Zillen" och Laurin Zilliacus för alla, speciellt den som är intresserad av pedagogik och/ eller Helsingfors historia.

Publicerad 12.11.2017 kl. 16:10

Är en ljudbok en läst bok?

Då jag idag körde hem från ett tvådagars fortbildnings- och sammarbetskalas i Tammerfors funderade jag som vanligt på de riktigt stora frågorna i livet. På agendan den här gången var läsning, en verksamhet som gör idkaren klokare, vackrare och bättre på alla  tänkbara sätt. Dagens grubbleri handlade om ljudboken och om huruvida en kan räkna sina lyssnade böcker som lästa. Vet inte om jag kom fram till några riktigt bra svar, men skulle gärna säga ja eftersom mängden lästa ljudböcker skulle göra mig till en så oändligt mycket bättre människa.

Vad säger ni, kan en säga att en läst de böcker en lyssnat till eller skulle ni använda ett annat verb?

Publicerad 11.11.2017 kl. 20:46

Bottennapp av framtidens lärare!

Ramlade över en artikel i Vasabladet* som fick mig att fundera på i vilken mån finlandssvenska lärarstuderande bereds möjlighet att i tillräckligt hög grad eller överhuvudtaget få bekanta sig med och diskutera hur könsroller och -normer skapas. Om ni klickar på länken ovan finner ni en video som använts för att locka manliga studerande till Finlands svenska lärarstuderandeförenings herrmiddag. De revolutionerande marknadsföringsknepen? Kvinnor med strumbyxben och bara axlar.

Nu är jag antagligen fel person att bedöma i vilken mån bildmaterialet är för provokativt. Axlarna och benen är å andra sidan inte det jag i första hand uppfattar som problematiskt. Det är medlen och mekanismerna som används i marknadsföringen. Jag tycker att det är beklämmade att de unga människor som ska vara framtidens lärare inte verkar tycka det är något konstigt alls med att utnyttja kvinnokroppen för att sälja en produkt åt (förmodat brunstiga?) unga män.

Kanske det är så att det inte idag snackas alls mera jämställdhet på PF än det gjorde då jag avlade mina behörighetsgivande kurser där. Kanske könsroller, att problematisera dem och att lära sig ens grunderna om hur samhället konstruerar kön och normer är sådant som hör hemma i läroplanen men inte i lärarutbildningen. Kanske det är så att de studerande som gjort videon helt enkelt inte har fått lära sig.

Hoppas det, för videon fungerar som ett bra exempel på sådan objektifiering av kvinnokroppen som ständigt behöver motarbetas. Inte minst i skolvärlden där det senast i veckan rapporterats om att en massa elever får utstå en massa sexuella trakasserier (1, 2).

Nu skulle det gälla för de studerande som ännu inte har koll på det här med könsroller och jämställdhet att dra tummen ur och antingen kräva undervisning eller själv ta reda på. För en video som den Finlands svenska lärarstuderandeförening publicerat är på intet sätt i samklang med de ideal om jämställdhet som genomsyrar läroplanen och då tycker jag faktiskt en kan fråga sig om det är lämpligt att en förening för lärarstuderande använder den i sin marknadsföring.

Vad tycker du?

*Kolla här om videon inte fungerar.

 

Publicerad 09.11.2017 kl. 20:55

Skolsvenska och millimeterrättvisa.

Då jag läste dagens Hbl ramlade jag över en insändare i vilken skribenten på fullt allvar efterlyser millimeterrättvisa i fråga om undervisningen av det andra inhemska språket. Vi snackar alltså mängder och skribenten menar att det är orättvist att svenskspråkiga barn "måste" lära sig mera finska än de finskspråkiga svenska, för i Finland klarar en sig minsann utan att att kunna finska och hör sen. Hävdar den i Stockholm bosatta insändarskribenten som uppenbarligen anser sig veta vad han talar om. Vilket han inte gör.

Jag kan inte nog understryka hur problematiskt det är att rakt av försöka jämföra skolsvenskan med skolfinskan. Trots att kraven på undervisning i de två språken på papper kan te sig rätt lika, är det frågan om vitt skilda fenomen. Som jag ser det är de inte jämförbara. Det finns en mycket enkel anledning till detta: de svenskspråkiga behöver finskan oändligt mycket mera än de finskspråkiga behöver svenskan. Att påstå annat är att ljuga.

Jag tänker så här: så länge de som talar svenska har rätt till mycket undervisning i finska är vad som händer med skolsvenskan rätt ointressant. Det är visserligen tråkigt om de finskspråkigas möjligheter att lära sig svenska kringskärs, men det är ett ickeproblem jämfört med vad det skulle innebära om beslutsfattarna bestämde sig för att tvinga de svenskspråkiga att lära sig lika lite finska som en del finskspråkiga får lära sig svenska.

Nej tack till millimeterrättvisa i fråga om undervisningen i det andra inhemska tycker jag med andra ord. Vad tycker du?

 

 

Publicerad 08.11.2017 kl. 20:39

Trött tisdag.

Trött, det är ordet som bäst beskriver den här tisdagen. Jättelämpligt med tanke på den allittererande rubriken tycker jag. Det är något med novembermörkret som gör mig seg och nedstämd och imorse var jag båda och lite till. Det tog mig evigheter att komma igång och det känns som om de studerande som var med om min första lektion fick uppleva en riktig uppvisning i apatisk tankspriddhet.

Kaffekopp för kaffekopp blev dagen bättre och faktiskt så till den milda grad att jag på en av dagens lektioner fick en påminnelse om vilket privilegium det är att få arbeta med unga människor. Jag har världens bästa jobb, vet ni.

På vägen hem upptäckte jag dessutom att solen sken vilket kändes både spännande och ovanligt. För att fira det exotiska fenomenet lastade jag bilen full med hundar och tog mig till Turholmsparken. Den ligger nära vår förra bostad och förut promenerade vi där nästan dagligen, men efter flytten till typ andra sidan Degerö har besöken blivit få och oregelbundna. Idag passade vi på att vandra omkring och njuta, trots att vi anlände först efter att solsken hade förvandlats till solnedgång och promenaden måste förrättas i relativt mörker.

När vi hade gått omkring tillräckligt hoppade vi i bilen och åkte efter M som hunnit bli klar på jobbet. Sedan hem, varva ner och ladda batterier inför dagens sena arbetspass. Känner att jag är på hugget nu och tänker sätta igång. Alldeles strax.

Om någon av er förresten undrar hur Tyra klarar så långa promenader trots att hon är så liten, så är svaret att hon egentligen inte gör det. Jag brukar ha med mig en ryggsäck jag kan bära henne i (den på bilden). Den trivs hon bra i så länge jag minns att använda den. Försöker bli bättre på det eftersom jag vet att valpar inte visar när de är trötta och därför lätt överanstränger sig.

 

Publicerad 07.11.2017 kl. 21:59

Falsk finlandssvensk och misslyckad moddalärare?

Apropå traditioner: vi firade svenska dagen på jobbet idag. Sjöng Modersmålets sång och så. Helt fint, men måste medge att jag har svårt att förhålla mig till både högtiden och låten. Det finns nationalistiska undertoner där som jag inte riktigt är bekväm med.

Å andra sidan tycker jag det mesta som gränsar till nationalism är svårt och har aldrig känt mig hemma i idén om ett enhetligt svenskfinland, aldrig känt samhörighet med det finlandssvenska. Trots gemensamt språk och litteratur känns tanken på något slags enhetskultur falsk och plastig.

Säkert har det att göra med att jag inte är någon "riktig" finlandssvensk*. Är ju tvåspråkig från början och uppvuxen mellan två kulturer. På något sätt finns det för mig inget självklart i det finlandssvenska. Det finns stereotypier jag känner igen, men inget jag kan peka på och säga det där är det vi jag är en del av. Ibland funderar jag på vad det säger om mig och min lämplighet som moddalärare. Hur påverkas min trovärdighet till mina aversioner mot det finlandssvenska?

*Har någon gång tidigare skrivit om vad min lågstadielärare sade om finlandssvenskar och tvåspråkighet.

Publicerad 06.11.2017 kl. 22:17

Ännu apropå farsdagsdebatten.

Apropå farsdagsdebatten: många av dem som tyckte att fars dag absolut bör firas på daghem - bland annat barnombudsmannen Tuomas Kurttila - motiverade sin ståndpunkt med att personalen nog har kompetens att hantera eventuella problem. Underförstått att vi ska lita på personalens omdöme alltså. Har uppriktigt svårt att förstå hur den hållningen går ihop med den kritik som dessa personer samtidigt riktade mot beslut som med tanke på barnens bästa fattats på två daghem i Helsingfors*. Ska inte beslutet att fira på ett annat sätt ses uttryckligen som ett sätt att hantera och förebygga potentiellt besvärliga situationer?

*Det finns ca 400 daghem i hela staden.

Publicerad 06.11.2017 kl. 16:10

Om traditioner och att ifrågasätta dem.

Diskussionen om fars dag tidigare i veckan påminde mig om en sak jag ibland funderar på: varför är det så svårt att kritiskt granska traditioner? Varför känns det ibland nästan omöjligt att att diskutera hur vi uppmärksammar årligen återkommande fenomen? Vad är det som gör orden "vi har alltid gjort på det här viset" till en trollformel som ogiltigförklarar all kritik och gör alla frågor överflödiga?

Som person har jag ett problematiskt förhållande till traditioner och institutioner. Det vill jag inte hymla med. Skolvärlden, min värld, kryllar av exempel på saker som görs för att de alltid gjorts och olika evenemang som tagits in som engångsföreteelser och varit så uppskattade att de sedan blivit återkommande inslag*. Jag har som yngre jobbat i skolor där det inte passat sig att ifrågasätta traditioner, ens då den som instiftat dem för länge sedan slutat eller gått i pension. Sådant har jag alltid haft lite svårt att svälja.

Sedan har jag givetvis också varit en som försvarat traditioner och krävt att saker ska vara som de alltid har varit. Jag är paradoxal på det viset. De gånger det skett har min reaktion varit emotionellt betingad och förknippad med en känsla av att något som är oerhört viktigt för mig riskerar att gå förlorat. Jag har alltså tänkt i första hand på vad som är viktigt för mig.

Nu undrar jag om det är så här det fungerar med diverse saker vi kallar traditioner; att den största drivkraften för oss då vi vill bevara dem är att de är viktiga för oss själva? Att vi är övertygade om att det faktum att vi själva uppskattar dessa fenomen ger dem något slags universalvärde trots att så inte är fallet?

Vad tror ni? Försvarar vi traditioner för att de är vitkiga för oss själva, gör vi det för att vi tänker på andra eller är jag helt enkelt en surpuppa med attitydproblem?

Tacksam för svar!

 

*Läs Annika Luthers fantastiska roman Lärarrummet. Hon beskriver fenomenet alldeles utmärkt.

Publicerad 05.11.2017 kl. 21:48

Lagom lördag.

Lördag hela dagen idag. Har mest hundat omkring. Varit på äventyr och så. Hela mitt flöde på sociala medier verkar handla om om hundar just nu. Är minst sagt lite orolig för att verka konstig.

Hursomhelst. Tyra vaknade för andra gången strax efter att jag läst tidningen. Talade med M och konstaterade att det skulle vara bra att ta ut hundarna någonstans där det inte finns så mycket trafik. Jag, valpen och Freja behöver träna att gå i koppel.

Vi funderade en stund och medan M stannade hemma och fixade sådant som förutsatte hundfritt,  åkte jag och hundarna iväg till nationalparken i Sibbo storskog. 

Där fanns skog.

Och skog.

Och ännu mera skog.

Och en sjö som heter Fiskträsk vars skönhet i solnedgången gjorde ett stort intryck på Freja.

Problemet med solnedgångar är att det snabbt kan bli riktigt mörkt, speciellt om en befinner sig mitt i en skog. Det gjorde vi och ärligt talat hade jag inte stenkoll på hur vi skulle ta oss därifrån. Fick chansa lite. Rutten bjöd på varierad terräng och en bra chans för Tyra att bekanta sig med olika underlag. Sådant är sjukt viktigt har jag hört.

När vi hittade ut ur skogen var det jättemörkt.

Jag var jättehungrig så vi satte oss i bilen och åkte iväg för att handla middag. Det blev svamppasta som jag åt jättemycket av jättesnabbt medan jag satt jättelänge i soffan och kollade Netflix med M. Nu är jag jättenöjd.

Publicerad 04.11.2017 kl. 23:45

Dagens goda nyhet.

När jag var yngre jobbade jag på olika eftisar. Jag lärde mig snabbt att året följde ett slags spikat schema med en del återkommande programpunkter. En av dessa var det obligatoriska pysslet kring mors- och fars dag. Jag tyckte inte det var något konstigt med det.

Åren gick, jag blev mera vuxen, jobbade ett år på lågstadium och hade vid det här laget fått träffa barn som saknade en eller rent av två föräldrar. Att uppmärksamma fars- och mors dag kändes plötsligt som en dålig idé.

På Hbl.fi läser jag att de på en del dagisar i Helsingfors tänkt om kring fars dag. Artikeln som är skriven på basen av en artikel i Iltalehti heter felaktigt och missvisande Farsdag blir könsneutral på dagisar i Helsingfors och ger dessutom en helt felaktig bild om vilket slags neutralitet det är fråga om.

Att Hbl-artikeln är så dåligt skriven får extra tråkiga följder då en läser de kommentarer den genererat på tidningens facebooksida. Eftersom Hbl valt att fokusera könsneutralitet är det många läsare som helt uppenbart missar poängen: att valet att inte fira fars dag - och i förlängningen förhoppningsvis mors dag - utgår från vad som är bäst för barnen och hör till de smartaste beslut med koppling till den vardagliga verksamheten som överhuvudtaget kan fattas inom grundskola och småbarnspedagogik.

De barn som har två föräldrar har två föräldrar. De som har en har en. Detta faktum kan på tillbörliga dagar med fördel firas inom hemmets fyra väggar. Önskas kaffe eller kort går det säkert ordna där istället för på dagisar och i skolor där en del barn lever i familjer med en eller flera av olika anledningar frånvarande föräldrar.

Tro mig när jag säger: fars- och mors dag ska inte uppmärksammas i daghem och skolor. Det är aldrig värt att riskera att ett barn kommer utan förälder till kaffet och det gratis undervisningspass som fars- eller morsdagspyssel innebär väger lätt jämfört med smärtan och sorgen hos det barn som ingen har att pyssla åt. Och nej det är inte alls orimligt att de familjer med två föräldrar (eller ens föräldrar) tvingas anpassa sig efter det som är verklighet i familjer med helt andra vårdnadshavarkonstellationer.

Jag tycker alltså det är fantastiskt att de på en del daghem i Helsingfors bjuder vilken för barnet kär vuxen som helst på kaffe på fars dag. Vad tycker du? 

 

Publicerad 02.11.2017 kl. 13:43

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar