Om hur svårt det är att skriva om hur mycket en jobbar.

Jag tycker det är jättesvårt att skriva om hur mycket jag jobbar. Inte för att jag har svårt med mängden arbete, utan för att jag är rädd att folk ska tro att jag har det. Att folk ska tro att jag klagar. Jag märkte det då jag skrev det föregående inlägget och jag märker det nu då jag skriver det här.

Jag vill inte att någon ska tro jag är missnöjd, för det är jag inte. Jag är jättetacksam och nöjd och nu då jag säger det frågar jag mig om det får mig att låta överlägsen och dryg. På samma sätt som jag frågar mig hur jag låter då jag berättar om hur jag minsann inte bara klarar stora arbetsbördor utan även njuter av dem (för fy fan vad jag är duktig) och det här med mängder jobb är ju jättejobbigt att skriva och tala om. Tycker inte du?

 

Publicerad igår kl. 14:30

Rapport från drömlivet.

Klockan är 22:22, jag sitter och läser texter som mina studerande med stor möda har skapat och om dagarna ängsligt frågar efter, texter som de väntar på att få kommenterade och bedömda. Just nu består mina buntar av 60-100 analyser, essäer eller noveller (per vecka). Alster som är studerandes blod, svett och tårar, som förtjänar grundlig genomgång, att bemötas med tid och tillbörlig respekt.

Om jag läser snabbt, men så att jag klarar av att vara rättvis, konstruktiv, tillräckligt specifik och uppmuntrande hinner jag med tre eller fyra texter på en timme. Det är genomsnittet. Det jag strävar efter och vill uppnå för att de studerande inte ska behöva vänta orimligt länge.

Jag njuter av att få sitta här bland mina högar och rätta. Det är det här jag helst vill göra hela tiden och det som fick mig att välja läraryrket; viljan att alltid, alltid få jobba med språk och med unga.

Medan jag sitter här och myser invirad i drömliv och lyx kan jag ändå inte låta bli att fundera på alla dem som jag allt oftare läser om och som redan i gymnasiet upplever att de inte mäktar. Som tycker att tempot är för högt, mängden arbete för mycket och pressen och stressen för hård. Frågar mig om det kan finnas samband slitna studerande och lärare som jobbar dygnet runt.

Tänker att någonstans måste det kanske göra det, för i motsats till lärarna har de studerande aldrig till hundra procent valt vare sig sina ämnen eller sin lott. Vad tror du?

Publicerad 20.09.2017 kl. 22:22

Ingen riktig man.

Idag har jag gjort något jag aldrig gjort förut. Jag har köpt borrmaskin. Kände mig ungefär lika hemma som en fisk på torra land inne i järnaffären. Gick omkring och kände mig vilsen och verkade antagligen lätt förvirrad då jag förklarade för expediten att jag vill ha en sådan där maskin som en kan göra hål i väggen med. Typen trodde säkert jag var lättlurad eller dum eller både och, för hen försökte sälja mig två borrmaskiner istället för en, men se det gick jag inte på. Kom ut med apparaten på bilden istället och känner nu att den konfunderar mig minst lika mycket som den gör Freja*.

Känner att vi tryggt kan konstatera att det finns åtminstone en stereotyp könsroll jag inte är bunden av (trots att det just nu skulle vara ganska praktiskt att vara det). Inte helt illa tycker jag!

 

 

*Ska ändå övervinna mina dubier och lära mig använda den, för kan inte alltid vara M som måste bygga allt här hemma.

Publicerad 18.09.2017 kl. 23:00

Min mörkaste hemlighet.

Okej, den här hemligheten är egentligen varken mörk, hemsk eller hemlig, men ville få till en riktig klickrubrik. Grejen är den att jag registrerade min blogg på bloggtoppen.fi för ett par dagar sedan och nu inte kan sluta klicka in för att kolla på hur min blogg klarar sig. Det finns något i konceptet som stryker min fåfänga medhårs. Att sådant sysslar jag med då ingen ser. Har du ett hemligt nöje?

Publicerad 14.09.2017 kl. 20:00

Om mig och Virginia Woolf.

Jag läste ett utdrag ur Ett eget rum på jobbet idag. Texten är en del av en helhet vi jobbar med inom vilken jag hoppas vi ska få syn på hur alla texter i alla tider har hängt och hänger ihop. Intertexter alltså. Nyckeltexter är utdraget ur den ovannämnda essän av Virginia Woolf och Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga, planen att visa att det finns kopplingar mellan kvinnliga författarskap, att det går en linje från Woolf till Tikkanen och att det hos vidare från Märta löper linjer till Fredrika Runeberg och Ebba Witt-Brattström och jag vet inte vart överallt (vet du?*).

Jag är glad att mitt jobb ger mig anledning att gång på gång återvända till bra litteratur. Fick kalla kårar då jag läste Woolf igår och insåg för hur mångte gången som helst att jag inte var tillräckligt mogen för att fatta djupet i en massa texter då jag läste dem på universitetet.

Jag anser det är sjukt imponerande att Woolf med sådan lätthet pekar på orsakssamband mellan privilegierade manliga författare och ytligt skildrade kvinnliga romankaraktärer. Jag imponeras av den enkelhet med vilken hon visar att det som skiljer de skrivande kvinnorna åt från sina manliga diton är femhundra pund och ett eget rum. Och så tycker jag det är otroligt spännande att se och upptäcka att det finns ett samanbd mellan henne och så många andra.

Det hela är faktiskt så underbart att jag tycker du också ska läsa. Genom att klicka på länken kommer du åt udraget jag läste. Gå in, läs, lär dig och (åter)upptäck något fantastiskt.

*Tar gärna emot tips isåfall.

Publicerad 13.09.2017 kl. 18:13

Små vardagskatastrofer.

Då jag vaknade imorse var kaffet slut. Denna lilla katastrof var den första länken i en av små vardagliga katsstrofer kantad kedja av händelser som har sett mig  förflytta mig mellan städer, äta på bensinstationer och sushirestauranger, stå i hundparker, hänga på veterinärmottagningar och lida av abstinensrelaterad huvudvärk. 

I skrivande stund står jag i köket och lyssnar till ett av de ljuvaste ljuden i världen; kaffebryggarens stillsamma puttrande. Frejas tass är lappad, M är hemma*, det finns kaffe och uppsatser och livet ler för också det här blev en bra dag.

Hur har din dag varit?

 

*Det var naturligtvis M som höll sig lugn hos veterinären. Jag svimmar ju nästan så fort hunden ska få en spruta och blir helt till mig vid större ingrepp. Tänkte ni behövde veta det.

 

Publicerad 12.09.2017 kl. 21:29

Om alltför många återvändsgränder.

Ikväll funderar jag på det sjuka i vårt utbildningssystem. Har ni till exempel tänkt på att vi har skapat en skola där barn och unga i praktiken slussas från stadium till stadium utan att egentligen någonsin behöva möta konsekvenser eller ta ansvar för eventuella misslyckanden?

De allra flesta elever får lära sig att allt fixar sig. De lever antagligen glatt i den tron tills bubblan en dag spricker. Om regeringens inträdesförhörsreform blir verklighet kommer människor som hela sitt liv fått lära sig att det någonstans alltid finns en bakdörr eller ett fönster på glänt, plötsligt märka att det i slutet av deras skolbana, precis på tröskeln till livslångt lärande finns en låst dörr, ett sista hinder som måste forceras på första försöket. Misslyckas det är det kört och de unga omges av låsta dörrar som är så gott som omöjliga att bryta upp. Samma gäller dem som väljer yrkesskola efter högstadiet. Någonstans är det riktigt hjärtlöst.

Vi är på väg att skapa onödigt många återvändsgränder för våra ungdomar. Det oroar mig.

Publicerad 11.09.2017 kl. 23:17

Om att fånga dagen.

Intresseklubben kan anteckna att jag faktiskt somnade på soffan igår*. Vaknade några minuter före fyra och kröp till sängen. Insåg att hunden inte följt med mig, tänkte inte en chans jag sover i en tom säng, vände om, kröp tillbaka till soffan, tog med mig hunden och låg slutligen under täcket lite efter fyra. Sedan sov jag längre än planerat och nu sitter jag här. Kan bara konstatera att det blir bråttom om jag vill hinna med allt det jag tänkt mig innan M kommer hem.

Disken och tvätten fixar jag lätt. Däremot vet jag inte hur jag ska prioritera i fråga om matlagning, klädvikning, lektionsplanering och att läsa minst tjugofem av de åttio uppsatser jag borde hinna kommentera och bedöma till olika dagar nästa vecka. Känner att jag kanske blir tvungen att slopa något.

Innan jag gör det tänker jag njuta av känslan av pigg utsövdhet genom frukost och tidning i sängen, så kan jag ta tag i diverse sysslor med en stegrad känsla av panik sedan. Gäller att prioritera rätt här tänker jag. Nu ska jag hursomhelst fånga dagen och spä på ångesten.

Ha det bra så länge! 

 

*Läs föregående inlägg för bakgrund.

Publicerad 09.09.2017 kl. 11:02

Ensam hemma.

Jag är ensam hemma i natt eftersom M är på arbetsresa. Det har inte hänt på länge. Räknade häromdagen att jag inte varit en natt hemma utan henne på åtminstone tre år. Lägenheten känns tom, jag har ingen att prata med, vet inte riktigt hur jag ska vara eller vad jag ska göra och helt ärligt känns det ganska ovant och ensamt. Lyckligtvis kommer hon redan imorgon. Har något att se framemot. Kan väl överdosera på dataspel, vaka för länge och somna till Netflix eller någon halvbra bok så länge.

Hur är det med er ikväll?

 

Publicerad 08.09.2017 kl. 23:30

Lever lärarlivet.

En av fördelarna med att M och jag båda jobbar som lärare är att vi kan turas om med att hämta hem influensor och andra säsongsbundna åkommor. Vår privilegierade ställning erbjuder oss möjligheten att spontant förgylla vår vardag med rinnande näsor och andra exotiska upplevelser. Ni får tro mig då jag säger att tråkiga stunder är något som aldrig förekommer hemma hos oss.

Ikväll firar vi höstens första rejäla förkylning. Vi gör det genom att koka en trolldryck som M lärt sig receptet till av sin mamma. Det är fråga om en huskur som skulle få muminmamman att blekna.

Drycken består av riven ingefära och upphettad svart läsk av den sort som säljs i flaskor med röda etiketter på. Smaken är lika utsökt som drycken är läskande och efter ett intag på bara ett par koppar kan patienten sätta sig bekvämt, njuta och låta colan och ingefäran lösa upp förstoppningen i till och med den mest täppta av näsor.

Vi har alltså lyxat till det lite ikväll. Vad har du sysslat med?

Publicerad 04.09.2017 kl. 20:55

Lektionsplaneringslimbot (eller oförmågan att dra tummen ur).

Ville bara meddela att klockan är 21.38 och att jag redan druckit en hel kopp kaffe och läst ett jätteintressant blogginlägg (läs det*), men att inspirationen att planera klart mina lektioner ännu inte har infunnit sig. Jag vet vad jag vill göra, men får inte tummen ur. Den sitter fast precis som jag själv. Är typ vilse på webben och hittar inte ut.

(HJÄLP?)

Tycker förövrigt att ni påriktigt ska läsa inlägget jag länkar till ovan. Det är en abiturient som berättar om hur det är att vara gymnasist år 2017. Här finns mycket som vi som tagit får examen tidigare har anledning att begrunda. När ni läst klart kan ni läsa detta inlägg där en lärare ger sin syn på samma fenomen. Ni kommer tycka de är de bästa inlägg ni läst idag. Jag lovar och svär!

*Gör det nu!

Publicerad 31.08.2017 kl. 21:38

Om gubbar och handdukar och lakan.

Jag läser tidiningen och noterar att jämställdhetsombudsmannen kräver att Finlayson ändrar sin marknadsföringskampanj, den som tar avstamp i löneskillnaden mellan kvinnor och män och utmynnar i en prissättning som utgår från kundens kön. Medan jag skummar genom artikeln tänker jag att det minsann inte tar länge för en bunt vita kränkta män att åstadkomma förändring och frågar mig hur länge det skulle ta för oss att överbygga lönegapet om dessa gubbar valde att fokusera på något riktigt och viktigt istället för att slösa tid och energi på totala oväsentligheter.

För gubbar har makt. Fortfarande har de alltför mycket av den varan och av någon underllig anledning verkar makten gå i arv från äldre gubbar till yngre som sedan fortsätter producera samma ojämlika maktstrukturer samtidigt som de säger att vårt samhälle minsann är ett jämställt ett. Tänk bara på regeringen Sipilä till exempel.

Tror inte ni att alla de gubbar som är totalt överrepresenterade i maktens korridorer och diverse ledande positioner ganska lätt kunde få till stånd lika löner för lika arbete om de bara ville? Om alla gubbar och alla vita kränkta män engagerade sig för jämställdhet i lönefrågan på samma sätt som de engagerade sig för att själva få rabatt på handdukar och lakan skulle lönegapet vara en lätt match. Det tror åtminstone jag.

Vad tror du?

 

 

Publicerad 31.08.2017 kl. 09:00

Vad jag läser just nu.

På bilden ser ni mig stunden jag inser hur hur svartvit jag är idag och hur väl min bok matchar min outfit. Notera gärna att till och med håret uttrycker förvånad förrvirring.

De som vet har redan märkt att jag inte är någon skönlitteraturens hipster, för har helt klart inte läst Yahya Hassan före han var cool eller ens då det begav sig. Han har däremot funnits på min läslista sedan jag hörde talas om honom för något år sedan och eftersom jag just nu har svårt att hinna läsa romaner, bestämde jag mig för att läsa honom istället.

Än så länge är jag inte helt såld. Hassans dikter tilltalar mig visserligen. Berättartekniken, det råa språket och de makabra scenerna fascinerar och det finns något som får mig att osökt associera till Märta Tikkanen och en Århundradets kärlekssaga driven till sin spets, men det finns också något som skaver. Kanske är det en viss ojämnhet som spökar i bakgrunden, eller också något slags hemlig besvikelse för att boken trots allt inte verkar leva upp till all hype. Tänker läsa vidare trots det, för helt värdelös är luntan inte.

Vad läser du just nu?

Publicerad 30.08.2017 kl. 19:21

Om att göra tillräckligt.

När läsåret började bestämde jag mig för att det här skulle bli året då jag bokför min arbetstid. Det hade något med att mäta effektivitet och duktighet att göra. Hursomhelst: idag när jag var ute med hunden bestämde jag mig för att trots allt avstå från exercisen.

Att räkna timmar fungerar inte för mig. Det leder bara till att jag gör just det: räknar timmar och fokuserar på att jobba möjligast mycket istället för möjligast bra. Då inställer sig frågan: vad är det jag får betalt för?

Jag tycker om att jobba och gillar det jag gör. Jag har aldrig någonsin räknat timmar. Inte när jag vakat nätter och korrigerat studentprov, inte när alla kvällar gått åt till att läsa elevtexter och inte när varje söndag gått åt till att förbereda följande veckas lektioner.

Efter promenaden och den stora insikten tänker jag så här: om jag accepterar att jag har ett jobb som alltid följer mig hem och ibland förutsätter att jag jobbar nästan alla tider på dygnet, måste jag väl bannemig klara av att tillåta mig göra lite mindre de perioder då det inte finns fullt så mycket att göra.

Tänker att det är så det fungerar på andra arbetsplatser också. Knappast jobbar någon någonstans exakt åtta timmar exakt varje dag. Och knappast är all tid en tillbringar på jobbet effektiv arbetstid. Eller?

 

Publicerad 29.08.2017 kl. 17:45

Ett fint minne.

Nyss då jag var i färd med att planera ett undervisningspass om poesi slog det mig att vi ju under lärarpraktiken lyckades få till en ganska lyckad lektion om ämnet. Inspirerad av detta minne och det faktum att min hjärna för en gångs skull valde att vara på alerten då det gäller kavlade jag upp ärmarna och började bläddra i mitt arkiv. Det jag hittade var en lektionsplan med ett tydligt definierat mål. Ta en stund och njut av briljansen i citatet nedan:

Mål: att eleverna genom sina muntliga framföranden uppnår en djupare förståelse av poesins väsen. Uppgiften ska hjälpa eleverna till insikt om att poesi är roligt, att det muntliga framförandet är av betydelse för förståelsen av det budskap en dikt vill kommunicera och att lyriken som genre inte är något som är förbehållet en unken intellektuell elit. Med hjälp av uppgiften vill vi sänka den tröskel många elever måste ta sig över för att kunna ta åt sig och tolka poesi.

Jag är inte helt säker på vilket budskap den här arkivpärlan förmedlar. Det jag vet är att någonstans mellan raderna läser jag om trötthet och uppgivenhet inför allt det som kändes meningslöst. Jag minns lärarutbildningen - föreläsningarna och praktiken - som en period då jag ifrågasatte det mesta och då alltför mycket av det vi som blivande lärare utsattes för höll en alltför låg nivå*.

Jag minns också att jag tyckte det var idiotiskt att våra handledare krävde att vi skulle formulera mål för vår undervisning. Jag förstod inte poängen (vilket torde synas i det citerade stycket). Jag antar jag tyckte det räckte att vi själva visste vart vi var påväg.

Med facit på hand vet jag att jag åtminstone delvis tyckte fel. Att handledarna krävde att jag inför varje lektion definierade ett tydligt mål hjälpte mig fokusera och hitta både riktning och röd tråd i undervisningen. Idag inleder jag varje lektionsplan genom att för mig själv definiera tema och mål. När jag vet vart jag vill komma, är det lätt att bygga vidare.

Det kändes på många plan roligt att hitta den gamla lektionsplanen. Inte minst för att den påminner mig om att jag faktiskt lärde mig något nyttigt våren 2014. Det är en skön kontrast till det jag vanligtvis minns från lärarutbildningen: oändliga timmar av substanslösa föreläsningar och mängder av uppsattser som tog länge att skriva och lärde en ingenting.

*Vill påpeka att praktiken och övningslektionerna inte hörde till det som kändes meningslöst.

Publicerad 27.08.2017 kl. 22:20

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar