Hårt och långsamt.

Eftersom jag vet att ni alla säkert undrar vad det hänt med mig så tänkte jag passa på att berätta att jag inte har bloggat för att jag varit upptagen med - trumvirvlar, pukor och trumpeter - nå ingenting alls. Jag är lika slapp och oförmögen som alltid och just nu syns det bäst på bloggen. Har åstadkommit noll på den här fronten, vilket i viss mån verkar vara melodin också på en hel massa andra fronter.

Jag kommer byta jobb från och med hösten och faktum är att just nu går all min energi åt till att uppnå en ens rimligt acceptabel nivå av prestation och professionalitet på mina olika arbetsplatser. Det är inte alltid lätt, för det jag i praktiken gör är slutspurtar, pustar ut och blickar vidare, allt på en och samma gång. Lite obekvämt, men jättekiva. Tro mig.

Det går alltså lite hårt och långsamt för mig just nu, om nu någon undrade.

Hur är det med er?

Publicerad 23.05.2017 kl. 22:27

Hopp.

Trots eller kanske på grund av mitt dystra inlägg om jubileumsåret igår, vill jag understryka att jag ju tror att det alltid finns hopp. Bara det att det inte finns så fruktansvärt mycket av den varan just nu. Däremot finns det mycket gott i det förflutna, mycket gott i det fördolda och oändlig potential till gott i framtiden. Det finns hopp. Alltid.

Det får vi aldrig glömma.

Publicerad 09.05.2017 kl. 18:20

Om jubileumsår och ishockey-VM.

Sitter i soffan och pöser i efterdyningarna av ännu en katastrofal prestation av det finska hockeylandslaget och slås av hur passande det är att lejonen råkar underprestera i VM just i år. Det här är liksom året då vi som nation trots vårt hundraårsjubileum har absolut noll saker att hurra åt och att inte ens hockeyn ger oss anledning att fira understryker på något vis hur hopplöst allt är just nu.

Någon annan som tänkt på samma sak?

Publicerad 08.05.2017 kl. 23:58

Ett försvarstal för läskompetens, källkritik, modersmålsundervisning och vaccin.

Först lyssnade jag på Ted och Kaj och hörde om ett inlägg jag missat, sedan tittade jag in hos Linn och läste en välformulerad och intressant text (den jag inte märkt innan) i vilken hon delar med sig av sina tankar om dna-screening, vacciner och gruppimmunitet.

Allra sist läste jag kommentarerna till inlägget och tänkte att alla som vill se konkreta exempel som bevisar att vi inte får skära mera i utbildning och att moddan är ett ämne vi måste satsa mera inte mindre på bör bekanta sig med det KOMMENTARSFÄLT jag nyss plöjt igenom. Mängden samlad okunskap och obefintlig läskompetens som en genast hittar hos vaccinmotståndarna är frapperande. Här finns exempel på folk som inte förstår bildspråk eller abstrakta formuleringar, som saknar känsla för ironi, förmåga att läsa mellan raderna och varje tillstymmelse till källkritik. 

Det är en absurd upplevelse att bevittna folk som uppenbarligen inte klarar av att ta åt sig innehållet i ett blogginlägg eller nyanserna i en kommentar till det samma, åberopa "medicinska" publikationer i ett försök att kullkasta vedertagna fakta och ifrågasätta rekommendationer från myndigheter. Då redan bipackssedeln och dess många finesser för vissa av vaccinmotståndarna verkar vara ett oöverkomligt hinder, inställer sig osökt frågan om personer med en dylik läskompetens har förmåga att förstå och kritiskt bedöma innehållet i texter som är eller gör anspråk på att vara vetenskapliga.

Jag kollade förresten på måfå några av de "trovärdiga" källor vaccinmotståndarna länkade till i kommentarerna. Hur många tror ni hade någon som helst koppling till ett universitet, en högskola eller någon annan trovärdig forskningsinstitution? Nå just det. Noll stycken. Inte en enda av de texter jag kollade (fast kanske jag bara kollade fel).

Hur som helst tycker jag här finns något som känns ganska obehagligt. Att folk tydligen är beredda att tro på så gott som vad som helst och att det finns så uppenbara brister i så grundläggande kompetenser.

Så gott folk: läs högt för era barn, lär dem att tänka kritiskt och lär dem bedöma källors trovärdighet. Det måste vi i skolan också göra. Det måste vi alla uppenbarligen bli bättre på. Jag tror det typ är avgörande för mänsklighetens fortlevnad.

 

Publicerad 27.04.2017 kl. 22:47

Om obligatorisk skolsvenska.

Jag har med intresse följt med diskussionen om regeringens besut att experimentera med den obligatoriska skolsvenskan. På ett personligt plan har jag full förståelse både för dem som tycker det är rimligt att experimentera och dem som tycker att ett dylikt försök är en farlig väg att gå. Är ju relativt flerspråkig själv. Och helt tvåspråkig på båda inhemska. Säkert därför jag inte är upprörd, alls, egentligen.

Förutom att beslutet betyder att de övriga regeringspartierna tyckte det var okej att låta sannfinländarna bestämma i en fråga som är jätteviktig för en del av landets befolkning. Bevisar väl bara att regeringen helt saknar skrupler, att inte heller samlingspartiet eller centern är något att lita på. Om nu någon trodde något annat.

Hur som helst har jag mest varit road av diskussionen kring beslutet. Argumentationen är tidvis så undermålig från båda hållen. Tänkte passa på att lista mina tre favoritargument, för listor är kul, eller?

1. Sannfinländarnas och svenskhatarnas käpphäst: svenska gör det omöjligt för finskspråkiga barn att lära sig andra språk.

Argumentet är roligt för att det är så fel. Tvärtemot vad folk som vill förbjuda obligatorisk skolsvenska påstår, visar forskning att ju flera språk vi kan, desto lättare har vi att lära oss ytterligare några.

2. Motargumentet till det föregående: att de finska eleverna fördummas och deras språkinlärning per automatik hämmas om de inte läser svenska.

Argumentet håller inte eftersom de finskspråkiga elever som omfattas av experimentet ska erbjudas möjlighet att läsa ett annat språk. Det blir bara svenskan som faller bort.

3. Rättviseargumentet: om inte de finskspråkiga behöver läsa svenska, måste de svenskspråkiga befrias från obligatorisk finska.

Det här argumentet bara håller inte. Det är också jättedumt. Finlandssvenskarna skulle förlora dubbelt på att inte läsa finska. Det vill vi inte. Ju. Bara att hoppas att politikerna aldrig tar till en så andefattig lösning. 

Utöver de ovan listade argumenten har jag stött på standardargumentet om service på svenska. Har alltid haft svårt med det eftersom jag alltid automatiskt der för mig att det handlar om att alltför få expediter på Stockmanns talar svenska nuförtiden. Fattar dock att det är fråga om annat och tycker egentligen att de som protesterar har en poäng på just den här punkten.

Publicerad 26.04.2017 kl. 22:52

Saker jag tänkt på idag.

Jag har funderat på mängder av sjukt stora och extremt viktiga saker idag. Nedan har jag listat och rangordnat de tankar jag tycker är så tunga att även du behöver tänka dem.

1. Planerna på att förkorta provtiden i studentexamen. Kommer leda till att moddan förlorar åtta och övriga ämnen två timmar provtid. Rimligt.

Dessutom vill man slopa mellandagar. För att göra examen mindre påfrestande och stressig för de studerande. Hur tänkte de där?

Skitsnack säger jag. Det är allmänt känt att studentexamen kostar många pengar att ordna och jag har svårt att tro att en tätare tdtabell med kortare prov skulle medföra annat positivt (?) än att kalaset kostar mindre att ordna.

Slut för studentexamen som trovärdigt och behörighetsgivande prov om förslaget går igenom med andra ord.

2.  Samlingspartiet får i Helsingfors utöver borgmästarposten den biträdande borgmästartjänst som innebär ansvar för fostran och utbildning. Lär bli trångt i de redan överfulla skolorna och magra år för barn och unga i huvudstaden. 

Dags att ta farväl av den högklassiga och ens skenbart jämlika småbarnspedagogiken och bildningen i Helsingfors?*

3. Som det är nu är det nästan omöjligt att bli tvungen att gå om en klass i grundskolan. Vad säger detta om skolan? Hur påverkas skolans trovärdighet?

Det är säkert stigmatiserande att gå om en klass, men knappast heller optimalt att flyttas upp gång på gång och samtidigt i allt högre grad halka efter. Forskning visar att det är bättre att inte gå om, men det gäller rimligtvis inom rådande system. Borde vi bygga upp ett helt nytt istället?

4. Jag promenerar sjukt mycket mindre nu då jag inte längre bor och jobbar i centrum och istället bilar till arbetsplatsen i Lovisa varje dag. Var bara inne på ett möte idag, promenerade Kampen-Tölö-järnvägsstationen. Sammanlagt  tre-fyra kilometer och under hälften av det jag brukade promenera vanliga vardagar då jag rörde mig mellan olika ställen inne i stan**.

Det här har jag alltså tänkt på idag. Jag blir jätteglad om du tänker lite på något av eller allt detta och kort berättar vad du kommit fram till. Ha det bra!

 

 

*Okej, den här tanken är ganska Helsingforscentrerad. Du som kommer från annan ort kan ju reflektera en stund över en hurdan utbildningspolitik du önskar dig.

**Den här tanken behöver du nödvändigtvis tänka så mycket på.

 

Publicerad 24.04.2017 kl. 21:24

Att dra tummen ur.

Elever, politiker och andra förståsigpåare brukar tala om hur viktigt det är att barn och unga i grundskolan lär sig sådant de har nytta av i det riktiga livet. Jag tänker ofta att skolan här stupar på startstrecket genom att misslyckas med att lära eleverna det mest grundläggande: förmågan att dra tummen ur och göra.

Paradoxalt nog är detta - misstänker jag - åtminstone i viss mån ett resultat av de krav som ställs på undervisningen: att allt ska vara nyttigt, intressant, roligt, spännande och det genast från första början. För barn älskar att börja skolan, men vad händer sedan?

Utan att alls vilja nedvärdera lustlärandet vill jag hävda att det dagens unga mest behöver lära sig i skolan är uthållighet; en sorts förmåga att acceptera att en del saker tar längre att lära sig, en tro på att övning ger färdighet och en beredskap att fortsätta försöka också de gånger det inte genast blir rätt.

För vet ni vad? Under de år jag jobbat som lärare är det här den största förändringen jag märkt: att allt fler elever och studerande ger upp genast då något känns svårt eller ointressant. Varför det blivit så vet jag inte, men jag är rätt övertygad om att förmågan att ge upp snabbt inte är en egenskap som värderas särskilt högt på arbetsmarknaden.

En möjlig förklaring tänker jag är att vi helt enkelt har skapat ett system där de som inte har lust att utföra sina uppgifter kommer undan med det. Lärarna i grunskolan har en skyldighet att se till att ingen blir efter och den skyldigheten leder i praktiken till att alla tänkbara riktiga konsekvenser uteblir.

Jag måste naturligtvis erkänna att också jag verkar inom systemet och såldedes är en del av problemet. Jag ger stöd och tilläggstid åt elever som inte lämnar in uppgifter. Jag skickar meddelanden på Wilma, jag bönar och jag ber och jag glömmer att kräva att eleven själv tar initiativ och samtidigt som jag gör detta tänker jag: är det så här de tror det kommer att fungera på gymnasiet, universitetet, i arbetslivet?

Jag förstår att grundskolan ska fostra. Jag fattar att lärarna har ansvar för elevernas lärande och jag håller med om att ingen ska lämnas ensam med sina problem. Det är självklart att det ska vara så. Lärarna finns till för eleverna, fattas bara annat.

Ändå undrar jag ofta när vi gick in för att vaddera världen på ett sätt som gör att våra barn och unga i fråga om skolframgång sällan stöter på riktiga motgångar, blir tvungna att handskas med äkta besvikelser eller stöter på verkliga konsekvenser. Varför har vi gått med på att göra så?

Är det för att det varken finns tid för att tillåta misslyckanden eller nog med resurser och medmänsklig värme för att hjälpa elever repa sig från och lära sig av dessa? Jag bara undrar och har gjort det sedan det första året jag jobbade som lärare. Det var ganska nyligen, men det var inte igår.

Vet ni förresten hur ofta elever stannar på klassen? Nå typ ALDRIG. Och helt säkert beror det inte i första hand på att det inte finns elever som skulle må bra av att göra det.

Tid kostar och på kort sikt är det för dyrt att låta en ung människa som inte hänger med utvecklas i en takt hen mår bra av. Så enkelt är det. Samtidigt får skolan helst inte kosta. Åtminstone ska den vara så kostnadseffektiv och snabb som möjligt och då finns det helt enkelt varken tid eller resurser att lära dem som behöver det mest att själv ta ansvar och initiativ.

Jag märker att jag i allt högre grad börjar uppfatta många av de åtgärder som på papper finns till för att stöda eleverna, som saker som görs för att spara pengar och snabbt skyffla vidare barnen till följande stadium. En dylik cynism är naturligtvis inte konstruktiv, men den bottnar i en ärlig känsla av vanmakt.

Jag tänker ofta att det måste finnas ett bättre sätt. Det kan ju inte vara omöjligt att skapa en skola där allt fler istället för allt färre elever lär sig ta initiativ och ansvar. För jag har inte tappat tron på grundskolan. Jag gillar mitt jobb och tror på de unga jag möter varje vecka. Det finns så mycket potential hos dem, så mycket de drömmer om, så mycket de kan bli.

Det är bara det att jag tror skolan kunde ge dem bättre verktyg. Och att jag tror att skolan i många fall idag inte har möjlighet att göra det. Är alltså lite frustrerad.

Vi måste bli bättre på att ge ungdomar rätt slags stöd. Vi måste lära dem stå stadigt och stå själva. Vi måste lära dem uthållighet, en vilja att ta ansvar och en förmåga att själv ta initiativ. Vi måste lära varje elev att dra tummen ur, bita ihop och fixa också det som inte i stunden känns mest roligt eller mest intressant.

Det om något en kunskap de unga kommer att ha både nytta och glädje av då de väl inleder det riktiga livet.

Hur exakt vi ska gå till väga vet jag inte.

Publicerad 23.04.2017 kl. 14:39

Hundparkshäng.

 

En fördel med att inte längre jobba kväll - är ju klar både för läsåret och tillsvidare - är att jag orkar med liv också efter jobbet. Än så länge handlar det inte om något jättemycket eller jätteregelbundet, men sitter i skrivande stund andra kvällen i rad i hundparken och njuter av den solnedgången. Det är kanske inte mycket, men det är något. Efter två veckor med ojobbade aftnar kan jag bara konstatera att det här med att stanna hemma efter att man kommit hem från jobbet verkar vara ett ganska lyckat koncept.

Publicerad 19.04.2017 kl. 19:37

Veckans lärdom.

När jag var på fortbildning på måndag lärde jag mig något som jag tyckte var intressant: i Sverige skulle varken lärarna, facket eller någon annan med koppling till skolan gå med på att fortbildning sker utanför arbetstid. Det lät intressant och verkade ha något med yrkesstolthet att göra.

Den svenska föreläsaren kommenterade det finska systemet med fortbildning på lördagar* och vardagar klockan 15-18 på ett sätt som röjde en viss föraktfull förundran över hur lågt kompetensutveckling för lärare värderas av de finska beslutsfattarna. Hon verkade antyda vi prioriterar fel i det här landet.

Jag själv var bara glad för att jag fick ta del av en jättebra föreläsning. Och även om det föreläsaren sade om fortbildning utanför reguljär arbetstid inte var mer än en parentes, tycker jag det finns en intressant krock mellan två olika perspektiv här någonstans. Exakt vilka dessa perspektiv är och vilket av dem som är mer rätt har jag svårt att säga, men tycker det är intressant och värdefullt att fundera på.

Vad tycker du? Ska fortbildning ska ske under eller efter arbetstid?

*Minns inte om föreläsaren uttryckligen nämnde lördagar i sin kritik, men det ingår liksom i systemet här.

Publicerad 12.04.2017 kl. 06:00

En dag utan lektioner.

Jag har varit lektionsfri idag. Det är jättebehändigt att ha en sådan dag varje vecka om en som jag råkar arbeta i en kommun som ligger omkring hundra kilometer från ens hemdörr. Att kunna stanna hemma sparar pengar, bensin och tid. Dessutom gör det vardagen lite mindre splittrad, då jag om jag så vill kan sitta och planera och läsa elevtexter från morgon till kväll, vilket jag faktiskt ganska ofta gör.

Ännu mer ofta utnyttjar jag och njuter av den frihet som underviningsfriheten innebär. Jag passar på att lägga upp dagen på ett sätt som passar mitt naturligaste sätt att arbeta. Är det sol och vackert väder är jag ute i naturen med hunden på dagen och sitter och jobbar vid köksbordet på kvällen. Det har jag gjort idag.

Jag har promenerat aderton kilometer med Freja, läst två buntar elevtexter, slagit fast ett par vitsord, planerat och nu senast sneglat på Kaj Korkea-ahos Onda boken men valt att kolla på fotboll istället.

Mitt jobb rymmer stora mängder arbete, men också en hel del frihet. Det är typ inte svårt att orka alls.

Har jag sagt att jag är nöjd med mitt yrkesval?

Publicerad 11.04.2017 kl. 22:46

Ett måndagsinlägg.

Måndag 10.4.2017. Snart tio dagar sedan jag senast loggade in. Känner att jag börjat kräva kvalitet av inläggen på ett sätt som hämmar skrivandet. Tänker mer på vad andra vill läsa än vad jag själv vill skriva och det är sällan bra. Brukar resultera i dåliga texter. Kanske därför jag låtit bloggen ligga. För speciellt mycket på gång just nu har jag inte.

Snarare är jag mitt i en period efter en period då det varit väldigt mycket av väldigt mycket på väldigt många fronter. Har rott i land ett gigantiskt projekt, läst klart jättemånga elevtexter och under den senaste veckan undervisat sista gången på ett ställe, tagit del av ett heldagsseminarium och hört en jättebra föreläsning om genrepedagogik.

Och så har jag känt mig lite tom. Säkert därför jag inte haft så mycket att säga heller. För att jag inte orkat formulera texter eller tänka sammanhängande tankar. Har inte haft lust för det ens.

Nu är det ändå ljusare. Vår, sol, fågelkvitter, pollen, regeringspartier som gått back i kommunalval och annat bra skit. Livet ler.

 

 

Publicerad 10.04.2017 kl. 22:32

Om deportationer och medmänsklighet.

Ikväll följer jag en diskussionstråd på facebook. Det är några präster som upplyser om deportation och samlar folk till demonstration på flygfältet. Väcker diskussion och organiserar transporter. Själva ska de delta iklädda prästdräkt. Planet som tar de asylsökande - vissa med aktiva processer i bagaget (säger andrahandsuppgifter) - tillbaka till ett otryggt hemland lyfter 23 eller kanske redan 21 så det gäller att vara i tid. Fullastade bilar är påväg från olika håll i svenskfinland. De deporterade ska veta att de inte är ensam.

Det finns mycket som är värdefullt i tråden. Värme, medmänsklighet, hopp. Ett engagemang jag känt till men knappast förstått. Det finns gott i människan, många människor som gör bra saker i Finland.

Samtidigt gör dessa bevis på det mänskliga goda allt det onda som är på väg att ske så mycket mer obegripligt, för kontrasten är vansinnig. Hur kan vi i vårt överflöd skicka människor till en säker död? Hur kan vi som ändå har det så otroligt bra?

Och hur är det möjligt att vi i ett land vars befolkning visar en så uppenbar vilja att hjälpa som nation är beredda att agera så hjärtlöst. Det finns så otroligt mycket här jag inte klarar av att förstå.

Hur täcks beslutsfattarna? Varför är jag och så många andra så tysta? Vi är så många som borde skärpa oss.

Därför vill jag säga detta: om du är eller var på flygfältet för att visa att det migrationsverket gör inte är okej vill jag tacka dig för ditt engagemang! Tack för att du ställer upp! Tack för att du visar att vi inte alla godkänner!

Publicerad 03.04.2017 kl. 21:15

Lördag.

Hittills idag har jag kokat kaffe på gammal sump och försökt rosta bröd i vattenkokaren. Känner att jag är på hugget.

Hur har din dag börjat?

Publicerad 01.04.2017 kl. 08:22

Bilder från promenader bland övergivna byggnader och föremål.

Hade ingen undervisning på dagsjobbet idag så passade på att göra en upptäcktsfärd i östra Helsingfors med hunden. Hade inte stenkoll på var vi befann oss hela tiden, men tydligen började vi på gränsen till Nordsjö varefter vi irrade långa vägar in i Östersundom och det Helsingfors som en gång var Sibbo. På vägen såg vi övergivna hus och lador och halkade mitt i skogen på stenfoten till en övergiven byggnad eller anläggning av något slag. Vet inte vad stället heter för det står inte på kartan, tyvärr.

Mitt i skogen stod en konstig betongkonstruktion, ett schakt av något slag. Högst upp på det fanns ett galler som jag gissar ska hindra folk att falla ner, men det är fullt möjligt att jag har fel. Runt omkring på området stod en massa stolpar av den sort som har taggtråd högst upp, ni vet. Tyvärr såg stolparna inte bra ut på bild.

Bredvid den märkliga konstruktionen låg en grop full av vatten. Det synns inte så bra på bilden men klippväggen på den motsatta stranden är helt rak och formad av människohänder. Tyckte det här var spännande och funderade en hel del på en hurdan anläggning det var som en gång stått vid gropen.

En bit från gropen låg resterna av en annan byggnad. Samtliga kvarlevande väggar pryddes av konst.

Det låg en massa spännande saker och skräpade i naturen. Inte minst det här ämbaret. Sköldpaddan säger mig att vi inte är de förtsta som stöter på just det här föremålet.

En bit längre fram och så gott som i Östersundom hittade vi en gammal stuga eller ett skjul och en skylt som predikade åt oss om omvändelse.

Alldeles intill stugan hittade vi en gammal postlåda. Jag tilltalades av målfärgen som lossade i flagor och av föremålet som på ett väldigt konkret sätt vittnade om avfolkning och liv inte längre finns.

Kort efter att jag knäppte den sista bilden gick vi vilse och tog oss till Husö och halvvägs till Ribbingö innan vi förstod att vända om. Allt som allt en lyckad promenad. 17 kilometer blev slutsumman. Inte alls illa tycker jag.

Vad har du gjort idag?

Publicerad 30.03.2017 kl. 22:30

Några toppar från dagen som gått.

Jag har fört en liten kamp med universum idag. Jag tror båda vann men vägen har känts lång.

Först vaknade jag helt osannolikt trött och osammanhängande och hade svårt att alls ta mig till jobbet. Inte för att jag hade något emot att åka, utan för att jag var som en trögflytande vätska och samma fenomen fortsatte dagen ut.

Jag tänkte, talade och rörde mig som i slowmotion och tankens och kroppens slöhet ledde till ofrivillig spydighet och en tröja som dränktes i kaffe på grund av klarade inte av att göra två saker på en gång. Hällde en stor mängd kaffe förbi munnen.

Fulbordade den framgångsrika arbetsdagen genom att åstadkomma ett ljudligt RITSCH när jag satte mig i bilen. Adjö byxor med andra ord.

Måste säga att jag är tacksam över med åldern avtagande kroppskomplex, för ett yngre jag skulle ha svårare med den förändring som skett efter att jag började bila 200 kilometer till jobbet istället för att promenera cirka 5. Är mer omfångsrik idag än för två år sedan. Så är det bara.

Sade jag förresten redan att jag, väl hemma, höll på att försova mig från vår bastutur för att jag låg och snarkade i soffan. Dessutom det.

Hur har ni haft det idag?

Publicerad 29.03.2017 kl. 22:30

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

Senaste kommentarer