Bland övergivna villor, tömda tomter och försvunna stenfötter.

Var ute i tre timmar med hunden idag. Tiden nämner jag för att skryta, promenaden för att förklara hur det kom sig att jag halkade in på Kronbergets övergivna villaområde.

Grejen är nämligen den att jag trodde att området nu var stängt eftersom de nya ägarna/ staden/ de som ska fylla området med höghus äntligen hade bommat för och satt igång med förstöra stället. Faktiskt slank jag in en längs sådan stig att det tog tills jag slank ut den vanliga vägen innan jag upptäckte att det åtminstone idag inte hängde några tillträde förbjudet-skyltar någonstans. Konstigt, för är säker på att det gjorde det då jag senast försökte ta en titt på husen på sensommaren/hösten.

Hursomhelst kom jag in och passade på att spankulera omkring en stund och räkna husen. Det var snabbt gjort. Jag hittade två. Det är minst sju eller åtta färre än under mitt senaste besök och ett avsevärt mindre antal än under och strax efter områdets glansdagar på 1900-talet.

Den var faktiskt sjuk, kontrasten till hur det såg ut under min senaste promenad på området på våren/försommaren 2016. Då grönskade det naturligtvis och många av husen stod ännu, vilket ju är den största skillnaden, för det tog mig faktiskt många gånger länge att förstå vilken stig jag gick på då inga av de gamla landmärkena fanns kvar.

Det vilar en märklig stämning över Kronberget just nu. Som om allt det liv och de spår av mänsklig verksamhet som en gång funnits där småningom drar sig undan, låter sig kuvas.

Det är underligt. Geografin är den samma som den var för hundra år sedan. Trots att de flesta stenfötterna är borta bär naturen spår av bebyggelse och liv och det känns konstigt att se att det är så tomt och vildvuxet på ställen som förr har varit välvårdade och kryllat av folk.

Efter att jag läste historiken om området på jullovet vet jag en massa saker om det. Till exempel vilka hus som stod var, ungefär vad de hette, var en av de första ägarna lät bygga en tvättstuga, vid vilken brygga sommargästerna bykade, var folk simmade, var det fanns telefon, flaggstång, lusthus och var ångbåten lade till.

Det är synd att man låtit området förfalla. Slött att det ska bebyggas med tråkiga moderna hus. De som är villiga att betala för att bo i dessa kommer få en jäkla fin utsikt.

Åtminstone det.

Ps. Blev stannad av två tonåringar som gick omkring och fotade inne på området. De ville veta om jag visste om någon någonsin blivit mördad på Kronberget. Kändes som kuslig och skum fråga.

 

Publicerad 04.02.2017 kl. 22:55

Vems läsning är lika med sanning?

Läser kommentarerna till det här blogginlägget på en tråd på den här facebooksidan (ni måste antagligen scrolla ner lite) och påminns om en av mina favoritvanföreställningar i fråga om Bibeln: att den skulle gå att läsa utan att tolka, att den som läser borde hålla sig till exakt det som står skrivet, som om det skrivna någonsin skulle betyda exakt samma sak för alla som läser.

En människa som läser utan att tolka måste av nödvändighet bestå enbart av skal, vara en person helt tömd på all erfarenhet, allt mänskligt, för allt det som är liv och att vara människa präglas av upplevelser, saker vi varit med om och som genom oändliga associationer påverkar vår förståelse av och förmåga att ta emot budskap. Varje läsning är per definition en tolkning. Det är så enkelt.

Det är alltså omöjligt att läsa utan att tolka. Att tro annat är att vara enfaldig. Dessutom: de som påstår sig kunna läsa Bibeln utan att tolka budskapet påstår sig samtidigt underförstått kunna tyda Guds vilja och det här blir en egenskap som skiljer dem från alla som underförstått tror fel. Högfärdigt så det förslår.

Apropå tolkning kan det vara intressant att fundera på vad det innebär att Bibeln för de allra flesta läsare är en översättning. Vad innebär det med tanke på tolkning. Blir det inte extremt svårt att vara bokstavstorgen om någon bytt ut bokstäverna och växlat alfabet samtidigt som originalet är skrivet på ett språk och ett teckensystem en saknar alla förutsättningar att tyda och förstå? 

Längre än så tänkte jag inte den här gången.

Tack för mig.

Publicerad 03.02.2017 kl. 08:32

Om sömn.

Läste på bloggkoll om en yle-artikel om sömn. Tydligen sover folk i Finland i medeltal bara 6 timmar och 55 minuter. Bara? 6 timmar och 55 minuter är alltså lite.

Att ja, vad ska jag säga till det? Jag har alltid sovit lite. Snittar väl ca 6 timmar sömn per natt under läsåret* om vi räknar med att jag hinner sova ut på veckoslutet, vilket jag försöker göra samtidigt som jag vet att det säkert inte heller är helt optimalt.

Grejen är bara den att min prime time alltid har varit timmarna strax före och efter midnatt. Det är då jag är som bäst. Min naturliga rytm är inte optimalt synkroniserad med samhällets och ibland kan jag tänka att jag rör mig i otakt med etablissemanget.

Har dock lärt mig att gilla tidiga morgnar nästan lika mycket som sena kvällar, så mycket att jag inte vill avstå från någondera. Så, eh...gäller att gilla läget bara?

Hur många av er som läser sover mer än 6 timmar och 55 minuter per natt förresten? Gör någon det?

*Sover naturligtvis mera och har en helt annan rytm på jul-, sport- och sommarloven.

Publicerad 02.02.2017 kl. 20:35

Kanske för att.

Kanske jag skriver för det hjälper mig tro att jag har kontroll över mitt liv. Kanske därför det känns så jobbigt när en text inte blir som jag vill.
Publicerad 01.02.2017 kl. 21:36

Typ aldrig nöjd.

Jag har bestämt mig för att låta skrivandet vara roligt igen. Blir intressant att se om jag lyckas. Skrev nyss om föregående mening typ tio gånger (denna bara två)*.

Blev. Aldrig. Nöjd.

*Var tvungen att ändra en extra gång för att det skulle stämma. Två låter bättre än en.

Publicerad 01.02.2017 kl. 21:18

Hur och var och när och vad och varför skriver du?

Jag skriver varje dag. Jag skriver något varje dag. Jag försöker skriva något varje dag. Jag tänker ibland att jag är lite besatt av att skriva.

Det är lite som ett beroende. Jag älskar hur det känns när orden bara rinner ur mig, formar meningar och småningom hela texter.

Det finns en galen känsla av makt i att skapa något som konstrueras rakt framför ögonen på en. Att i realtid följa med hur fragment blir helheter, lösryckta tankar bildar sammanhängande resonemang.

Det finns något berusade i att få klä sina tankar i ord och dela dem med andra och något förbjudet i att våga teckna ned allt det där som sedan göms i skrivbordslådan och bara får komma fram i sällskap med skämskudden.

Det finns något vackert i att skriva men också tomhet och besvikelse och frustration alla de gånger en inte riktigt får till det och det inte blir som man tänkt sig för att inspirationen försvinner halvvägs och då är det oftast bäst att helt enkelt sätta punkt.

Jag tänker ibland att jag skriver för att överleva eller typ lever eller upplever genom att skriva och det är en kliché och låter pretentiöst men jag vet ärligt talat inte hur jag ska förklara det på ett annat sätt.

Jag mår bättre när jag skriver, är en bättre människa när jag skriver, förstår världen bättre när jag skriver.

Så jag försöker göra det varje dag. Lösryckta tankar på bloggen, dikter och betraktelser i ett block och dagbok och annat dynpinigt där det råkar få plats.

Hur och var och när och vad och varför skriver du?

Ps. Den här texten rimmar ju ganska illa med föregående inlägg.

Publicerad 01.02.2017 kl. 21:15

Det som är viktigt på riktigt.

Jag har bestämt mig för att trappa ner bloggandet lite. Åtminstonne tumma på regelbundenheten. För även om det till en början kändes bra att lyckas klämma ur sig ett inlägg per dag, så märker jag att skrivandet har blivit tvångsmässigt och mindre roligt och kvaliteten på inläggen har lidit. Fast det är egentligen bara en bisak.

Jag jobbar mycket och ibland sent och hinner ofta umgås alltför lite med M och när jag märker att jag prioriterar bloggandet över det som verkligen är viktigt så kan jag tycka att det är dags att tänka om. Så då gör jag det nu.

Det här innebär inte att jag inte kommer att skriva regelbundet. Faktiskt betyder det inget annat än att i situationer då jag känner att jag kan välja mellan att krysta ur mig ett inlägg eller syssla med något som på riktigt är viktigt så väljer jag det där viktiga och låter bloggen vänta. För jag har prioriteter och det finns saker som är viktiga i mitt liv.

 

Publicerad 30.01.2017 kl. 22:38

Alla borde vara feminister.

Ikväll har jag läst något som jag absolut kommer använda på jobbet: boken "Alla borde vara feminister", Chimanda Ngozi Adichies text som ursprungligen är ett TED-talk och som i skrivande stund setts av nästan tre och en halv miljon människor på Youtube.

Själv sträckläste jag boken som alltså är en svensk översättning av talet och måste erkänna att jag är såld. Hade jag inte varit feminist från förr skulle jag garanterat ha blivit omvänd av Adichies text.

På bara ca 50 sidor lyckas författaren beta av allt från de negativa konotationer ordet feminist bär på i vissa kretsar, till den manliga blicken och skadliga könsroller.

Genom konkreta berättelser som utspelar sig i vardagliga situationer lyckas Adichie visa:

  1. Hur kön kan stänga dörrar.
  2. Hur kön kan osynliggöra.
  3. Hur kön definierar tillåtet och förväntat beteende.
  4. Hur vi uppfostras till könsroller.
  5. Hur vi alla förlorar på snäva könsroller.

Och en massa annat. Hela texten är guld och kryllar av briljanta oneliners och jag ser så sjukt mycket framemot att få läsa och diskutera den med eleverna.

För mig är det bästa med Adichies text det hon säger om manlighet. Inte nödvändigtvis för att det är det absolut viktigaste - mycket av det som är omubärligt i texten är också självklart. Som att män förtrycker kvinnor.

Jag hakar upp mig på det hon säger om manlighet för att hon säger det på ett så klockrent sätt. Precis som hon gör allt annat i texten.

Då Adichie säger att "manligheten är en hård liten bur, och den stoppar vi in våra pojkar i" gapar jag och nickar instämmande och när hon frågar "[h]ur skulle det vara om vi bara slutade tala om manlighet som något man kan förlora?" kan jag inte annat än hålla med. För just så är det.

Förövrigt diggar jag också Adichies definition av ordet feminist: en person som säger "ja, det finns problem med vår syn på könen som de ser ut idag och det måste vi rätta till, vi måste bättra oss". Vad tycker ni om den?

Funderar annars på att återvända till de där citaten om manlighet i ett senare inlägg. Hur låter det?

Publicerad 29.01.2017 kl. 23:31

Stackars jag.

Har ni någonsin ätit så mycket att ni inte längre klarar av att tänka? Frågar för att min plan för ikväll var att vara riktigt riktigt kreativ och typ skriva en roman och blogga om fina och livsviktiga saker. Men, så var vi strax innan det blev kväll ute och åt födelsedagsmiddag för att sent omsider fira att jag blivit ännu mer gammal för ett tag sedan och hur det gick till vete fan men det blev så att jag gjorde mig skyldig till lite hederlig dekadens och typ världsrekord i frosseri och som det är nu gör det ont att andas och sitta i soffan och så ser jag knappt tangentbordet och skärmen när jag skriver utan anar dem någonstans bakom min mage vilket onekligen får mig att känna mig lite fet. Det är verkligen jättesynd om mig.

Det är inte alls lätt att leva i välfärd och överflöd.

Publicerad 28.01.2017 kl. 21:33

Bara så ni vet.

Igår blev det inget inlägg. Hade fullt upp med annat och noll ork och den tid jag kunde ha använt till att blogga använde jag till att ligga i sängen och vila och kolla netflix med M. Ett val jag är nöjd med. Ett moget beslut som dikterades av omständigheterna. Jag var jättetrött.

Ville bara säga det ifall någon trodde att jag slutat blogga för gott. Jag har inte. Ni får spara jublet och segervrålen till en annan gång. Bara så ni vet.

Publicerad 28.01.2017 kl. 12:49

Om att vara lärare på sociala medier.

Läste ett intressant inlägg hos Cindy nyss och började fundera på om och hur det att jag finns på sociala medier och att eleverna således lätt kan hitta mycket om mig har påverkat mitt arbete som lärare. Det enkla svaret är att det inte gjort det just alls. Och om det har, har det faktum att elever hittat mig på instagram eller i bloggosfären enbart haft en positiv effekt. Skulle förklara det så att det typ har gjort mig mer mänsklig i deras ögon.

När det kommer till bloggen är det så här: jag är ganska säker på att ingen av mina elever läser trots att många har upptäckt (här har ni världens bästa chans att motbevisa mig ;). Jag tror inte de orkar. Det enda jag hört elever säga om bloggen är att jag skriver om jättekonstiga grejer. Vi intresserar oss sannolikt för såpass olika saker då vi hänger på nätet, att min blogg för dem framstår som riktigt ointressant. Vackert så.

På Instagram är det däremot flera som följer. Jag vet det för jag ser när de gillar. Tycker det är bra att elever ser att jag diggar hundar, språk och läsning och antar att de också är nyfikna på samma ämnen eftersom bilder ibland gett upphov till diskussioner. Och det är ju bara jättekul.

Jag ser personligen bara positiva saker med att elever hittar mig på sociala medier för fynden väcker frågor som ibland föder diskussioner som i bästa fall ger upohov till insikter och sår frön för djupare förståelse. Och så sänker de trösklar och bygger broar, kanske viktigast av allt.

Jag har med andra ord en väldigt oproblematisk syn på det här med elever som googlar mig och hittar min blogg och min instagram och fast vad. Den inställningen är ett resultat av långa tankeprocesser, mogna överväganden och mängder av gång på gång på gång omprövade inställningar.

Jag har hittat fram till det som känns rätt för mig och det gör mig glad. Samtidigt vet jag att det finns många som inte riktigt vet vad de ska tycka. Som undrar hur de ska göra. Ämnet är inte lätt och jag har full förståelse för de lärare som oroar sig för vad eleverna ska tänka eller annars känner sig obekväma.

Må de finna sin väg!

Publicerad 26.01.2017 kl. 22:45

Ögonblicksbild 25.1.2017.

Under dagens längsta promenad stannar jag och hunden på en strand i en vik som på sommaren är förbjuden för fyrfota vänner och medan isen knakar och F nosar tänker jag på Tove Jansson och hennes Trollvinter och alla aviga och oönskade knytt som på vintern är lite mer tillåtna och välkomna att synas och ta plats än annars och som därför vågar krypa fram ur sina hål och njuta av världen och livet och finnas till en aning också de.

Vad den tanken har med mig och hunden att göra vet jag dock inte.

Publicerad 25.01.2017 kl. 17:59

Världens bästa grej.

Världens bästa grej just nu är ljudböcker. Den enkla men geniala lösningen på alla de problem som uppstår då jag konstant prioriterar annat än läsning. Vilket ju ger mej typ miljoner minuspoäng i moddalärarbörsen*.

Hur som helst har jag upptäckt relativt nyligen insett vilket genialt medium ljudboken är. Jag menar, jag kan lyssna när jag kör bil, när jag diskar, när jag är ute med hunden och när jag gör i princip vad som helst som inte förutsätter att jag kommunicerar. Hur sjukt bra är inte det?

Nå helt jätte. Idag har jag börjar lyssna på The two towers, det vill säga andra delen i Lord of the Rings- trilogin och jag fullkomligt älskar att höra någon annan läsa min favoritberättelse för mig.

Fick faktiskt en ganska bra avslutning på dagen i och med den nya boken idag. Det var bara jag, hunden, mannen med den vackra rösten och en lugn promenad ute i den friska luften. Skönt.

Nu ska jag vara lite ansvarsfull och lägga mig i god tid. Att sådant.

*Här föreställer jag mig något i stil med House Cup i Harry och en skäggig rektor som för hela kollegiet berättar att jag läst för få böcker och varit till skam för mitt lärarlag och mina ämneskolleger och typ bara säger minus tusen poäng Gryffindor medan jag krymper, sjunker genom golvet och försvinner.

Publicerad 24.01.2017 kl. 23:44

Om beroenden.

Fin dag idag. Mycket innehåll. Noterar att en påfallande mängd bloggare skriver om rökning och beroende och hur bli kvitt bägge. Själv har jag varit på en diskussionskväll om alkohol ikväll vilket var intressant och dessutom får agera åsnebrygga till viktigare ämnen, för idag gjorde jag något för första gången.

Apropå beroenden satte jag mig i en situation jag inte hade kontroll över och där jag omöjligen kunde gardera mig för eventuella obekväma frågor. Jag talade om alkohol (alltså med andra människor, inte så att jag föreläste eller något) och det jag varit med om, vågade dela med mig och tror åtminstone själv att jag gjorde det ärligt och vet ni, det var inte alls svårt.

Kanske berodde det på att sammanhanget var tryggt (församlingen), att människorna var trevliga, att M var där och att jag var mentalt förberedd. Eller kanske att jag helt enkelt har hunnit tänka tillräckligt och lyckats ge mig nog med tid för att hinna lära känna mig sjäv lite bättre, men vad det än berodde på blev resultatet att jag njöt av min tillvaro och inte alls kände mig obekväm trots att samtalet kretsade kring just alkohol, levnadsvanor och beroende.

För övrigt noterar jag att det i diskussionen om rökning förekommer olika åsikter, motpoler med nästan helt motsatt syn på rätta sätt och metoder. Och ärligt talat tror jag vi oavsett åsikt bör vara försiktiga med att dela ut råd utgående från våra egna erfarenheter. Beroenden och hur vi fungerar tillsammans med och i förhållande till dem ser så olika ut från fall till fall.

En sak jag själv på grund av mina personliga erfarenheter ändå försöker komma ihåg är följande; det är viktigt att till varje pris undvika att orsaka skam hos en som tampas med ett beroende. Hen har sannolikt byggt upp mekanismer som hjälper att hantera svåra känslor och det är fullt möjligt att mekanismerna och beroendet är en och samma sak. Då kan ett välment men felformulerat gott råd stjälpa mer än det hjälper.

Min personliga erfarenhet är att en kan behöva vara både sträng och kärleksfull mot sig själv om en vill bli kvitt ett beroende. Men det behöver inte gälla för alla. För mig fungerade det att bara sluta, fast det är egentligen en oärlig förenkling, för först skedde en minskning som resulterade i att viljan att helt sluta växte fram.

Så för mig var det inte bara en sak som till slut fungerade, utan en blandning av många olika grejer. Samma gäller med rökandet som jag fortfarande ägnar mig åt några gånger varje år, typ en handfull.

Kanske fungerar samma som fungerar för mig också för andra. Kanske inte. Jag misstänker att det enda som med säkerhet fungerar är att pröva sig fram.

Vet en inte var en ska börja finns hjälp att få. Det är aldrig fel att fråga någon som vet, som kanske rent av har relevant utbildning.

Likväl tror jag det är viktigt att vi blir varse om våra beroenden, talar om dem och gör oss av med dem vi bedömer vara skadliga. Och att vi stöder dem som väljer att sluta, som konstaterat att nu får det vara nog.

*Vilket jag är övertygad om att det i fråga om alkohol gör ganska ofta och nästan oavsett hur mycket vi konsumerar, att mekanismerna inte är så annorlunda än med tobak, men det är ett ämne för ett annat inlägg.

Publicerad 23.01.2017 kl. 22:26

Konstigt är det i alla fall.

Efter inlägget igår satt jag en lång stund och funderade på varför det var så svårt att skriva. Kom fram till att det där med tro känns ganska personligt. Att jag känner mig blottad och ganska osäker varje gång jag väljer att tala om det offentligt. Varför har jag ingen aning om.

Tänker kanske att jag omedelbart blir stämplad eller placerad i ett fack när när jag avslöjar mina kopplingar till kyrkan. Att en massa människor med ens "vet" precis hurdan jag är, för alla har vi väl en uppfattning om hurdan en person som är öppen om att vara kristen är. Lite konstig om hen inte råkar jobba för firman i fråga.

Nu inser jag att det här sannolikt är något som existerar främst i mitt eget huvud. En fördom om andras fördomar som jag byggt upp i min egen osäkerhet. Det är också därför jag vill skriva om det här, för att själv få se hur fånig jag är.

För så här är det: församlingen och kyrkan har funnits i mitt liv sedan jag var riktigt liten. Att vara med är inget jag någonsin aktivt reflekterat över. Det har varit självklart.

Det har också varit nyttigt. Utan alla år som hjälpledare och erfarenheten från Ungdomens kyrkodagar hade jag knappast haft lika lätt att hitta rätt yrke. Också själva jobbet skulle ha varit mycket svårare. Det absolut mesta av allt det jag kan om hur en är med ungdomar eller jobbar i stora kollegier har jag nämligen lärt mig, inte på PF, men på min barndomsförsamlings enorma konfirmandläger med upp till 70 deltagare och en ledarstab på omkring 30.

Och med tanke på allt det där nyttiga och lärorika och fantastiska och det faktum att jag i flera år skrev för kyrkans blogg Andetag, är det ju förbannat märkligt att det ska vara så svårt för mig att tala om tro på min egen blogg. Kanske det helt enkelt handlar om sammanhanget. Att kontexten känns onaturlig eller fel.

Konstigt är det i alla fall.

Publicerad 22.01.2017 kl. 22:15

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar