Ett litet inlägg om förfrusna skägg, helgen som gått och allt fantastiskt som hänt.

Det slog mig just att jag inte skrivit något på hela veckoslutet. Jag har inte orkat och inte haft lust och så har det funnits en massa annat att än blogg att hinna med och så blev det som det blev. Har ni saknat mig?

Tänkte väl det! Då ska ni få veta vad jag sysslat med de senaste dagarna.

På fredag hade jag jättemånga möten och jättemycket jobb och så avrundade jag med jättehärlig abimiddag. Våra studerande hade fixat sjukt fint och ordnat med genomtänkt program med tal och allt och om mig sades saker som var så fina att jag rodnade och fällde en tår och kände stor glädje för jag beskrevs som precis sådan som jag vill vara för mina studerande. Det var stort vet ni, jag blev nästan lite hög i korken.

På lördag var vi på kalas till Strömfors, vilket var kul. Jag åt enorma mängder chips och godis. Efter kalaset handlade vi mat för hela veckan, vilket inte var lika tillfredsställande som att kalasa

Idag var jag och hundarna till Vårdö. Vi gick dit över isen och jag typ förfrös mitt skägg.

Tyra ogillade landgångarna. Hon tyckte de var så otrevliga att hon övervägde att stanna ute på ön. Jag krishanterade mig ur den hotfulla situationen genom att transportera henne över de farligaste sträckorna och är faktiskt ganska nöjd med mitt agerande.

Väl hemma lagade jag och M mat för hela veckan. Det gick överraskande snabbt och just nu känns det skönt att veta att ingendera av oss behöver stressa med att hitta på vad vi ska äta under veckan. För det är redan gjort. Inte alls dumt tycker jag.

04.02.2018 kl. 23:09

Om läroplikt.

Tycker ni att vi borde förlänga läroplikten? För en hel vecka sedan läste jag nämligen om att Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken tycker att vi borde göra det för att försäkra oss om att möjligast många unga fortsätter till andra stadiet och den vägen optimerar sina chanser att få jobb. Jag tycker förslaget är synnerligen dåligt och förljaktligen har jag den senaste veckan funderat på vad det är som gör att denna idé känns så dum.

Det allra första jag gjorde var naturligtvis att googla rådet för att få en uppfattning om hur pålitliga medlemmarna är som opinionsbildare i utbildningsfrågor. Som tyckare i frågor om läroplikt och andra stadiet blir svaret: inte jätte. Rådet består av fyra professorer i nationalekonomi och en professor i socialpolitik och inget tyder på insyn i vardagen i skolor på andra stadiet. Något säger mig att vad som är bäst för den de unga är av underordnad betydelse då de författar sin rapport. Därför ska ni inte lyssna på dem, utan på mig.

Så här tänker jag: det finns inget i sig saliggörande i att tvinga unga människor som helt saknar intresse för skolgång att fortsätta studera efter grundskolan och att förlänga läroplikten innebär på intet sätt att dessa unga lär sig ta mera ansvar än den mängd de redan lärt sig undvika i slutet av årskurs nio. För att nå dem som stannar hemma när grundskolan ringt ut behövs andra metoder. Sådana som gärna får kosta, beaktar de ungas verkliga behov och  inte gör att andra stadiet omfattas av läroplikten.

För vet ni vad? Att de studerande frivilligt väljer att studera vid gymnasier och yrkesskolor är avgörande med tanke på deras utveckling till ansvarsfulla och självständiga vuxna. Att andra stadiet inte omfattas av läroplikten gör det möjligt för lärarna och skolorna att kräva att de studerande tar ansvar för sin egen inlärning. Åtminstone gymnasiet saknar de på många håll i grundskolan inbyggda mekanismer som gör det så gott som omöjligt för barn och unga att på ett realistiskt sätt få uppleva konsekvenserna av oinlämnade arbeten eller uteblivna prestationer. På andra stadiet finns det ingen likadan vilja eller skyldighet att curla med studerande och det är precis så det ska vara. Någon gång måste de unga lära sig att själva ta ansvar och att tvingas göra det på andra stadiet strax innan de blir vuxna är inte alls fel.

Jag vill inte ha förlängd läroplikt. Jag tror inte en sekund på att vi kommer lösa problemet med ungdomar som riskerar bli utslagna för att de stannar hemma efter grundskolan genom att curla lite mera med dem. Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken föreslår en alltför enkel lösning på ett extremt komplext problem. Det är märkligt, men förståeligt för trots att de fem professorerna säkert besitter stor sakkunskap på sina egna forskningsområden, är jag övertygad om att de saknar nödvändig insyn i när det gäller läroplikt och andra stadiet. Därför hoppas jag att beslutsfattarna inte lyssnar på rådet just den här frågan.

Vad tycker du om förslaget? Behöver vi en förlängd läroplikt eller inte?

01.02.2018 kl. 23:00

Onsdagssanning.

Vissa dagar är vår valp mer rumsren än andra. Idag kissade hon i soffan.

31.01.2018 kl. 23:26

Några av världshistoriens farligaste ord.

I simhallens omklädningsrum hör jag en far diskutera med sina två söner. Tydligen har pappan en idrottsskada och en av pojkarna undrar hur pappa kan hålla på med en massa sport när det är något som gått sönder. Gör det inte ont undrar killen och pappan svarar att visst, det värker precis hela tiden men en sak måste sonen lära sig och det är att riktiga män varken klagar eller gråter. Grabben som alldeles uppenbart ser upp till pappan begrundar svaret en stund och verkar nöjd med det.

Jag står kvar en lång stund efter att far och söner avlägsnat sig från omklädningsrummet. Tänker på orimliga könsroller, unken mansbild och att det antagligen är få ord genom världshistorien som orsakat så mycket sorg och lidande som de några jag just hört yttras.

Hemma tänker jag att det just på grund av att barn så ofta och på så många ställen får höra hur de på basen av sitt antagna kön bör eller absolut inte får vara, är så oerhört viktigt att vi som jobbar med barn och unga strävar efter att inte bekräfta könsroller eller normativt beteende. Vår uppgift är inte att forma barn till pojkar eller flickor, utan att fostra individer.

Vad säger ni till det?

31.01.2018 kl. 21:29

Apropå strejker som (för)stör folks vardag och vad jag skulle göra om lärarna skulle tvingas arbetsvägra.

Apropå fredagsstrejkande kollektivtrafik och fackföreningar som saboterar morgonpendeln i Helsingfors: jag har många gånger funderat på vad jag skulle göra om lärarna skulle strejka. Inte minst har jag gjort det sedan jag - efter många om och men - gick med i facket, vilket jag gjorde nästan uteslutande för att få vara medlem i A-kassan* och för att med gott samvete kunna ha en åsikt om sådant förbundet sysslar med. Tycker ju till exempel att facket verkat ha onödigt starka band till ÅA och PF och det känns mer rimligt att ifrågasätta detta om en är medlem i organisationen i fråga.

Till saken: jag tycker inte strejk känns särskilt 2018 eller stundande 2020-tal. Det måste finnas bättre sätt att hitta kompromisser. Om lärarfacket mot förmodan någon gång skulle bestämma sig för att strejka skulle jag antagligen gå ur. Nöja mig med medlemskap i A-kassan. Min åsikt är att det jobb lärare utför är för viktigt och mina studerandes rätt till undervisning för okränkbar för att arbetsvägran för mig någonsin skulle kännas som ett rimligt alternativ.

Eller tja, om (de ekonomiska) förutsättningarna att sköta lärarjobbet plötsligt skulle försämras så drastiskt att elevers och studerandes rättskydd och allmänna trygghet skulle äventyras; då skulle jag ställa mig på barrikaderna tillsammans med dem. Men inte för att höja min egen lön. Den får fackpamparna försöka hissa upp på fredligare väg om de anser att det behövs. Jag är nöjd så länge jag får jobba.

Vad tycker du om strejker, när tycker du det är det okej att vägra jobba?

 

 

*Vilket väl i och för sig går även utan medlemskap.

Edit 30.1 kl. 18.39: jag mostätter mig alltså den delen av strejken som lamslår kollektivtrafiken i Helsingfors. Uttrycker det luddigt högst upp inser jag. Tycker det blir onödigt många oskyldiga offer då folk inte får ta sig till jobben och framförallt barn och unga vägras möjligheten att ta sig till sina skolor.

30.01.2018 kl. 14:44

Inte en dag utan en rad.

Jag försöker intala mig att det inte är viktigt att skriva varje dag, men jag har fel. Att skriva är trygghet och vana och rutin och allt det behöver jag för att må bra. Så jag skriver, nästan varje dag. Gör du? 
29.01.2018 kl. 22:51

All makt åt Tengil, vår befriare!

Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen...klockan är 22.25 och så många röster är räknade att det tryggt går att konstatera att Sauli Niinistö blir rikets följande president. Jag blir lätt illamående av hur överlägsen han är. Vad säger det om vår demokrati att en kandidat får så många röster att det känns helt bortkastat att folk plöjt ner massor av tid och framförallt pengar på helt onödiga kampanjer ( och kunde de fyrken inte ha använts på något vettigt iställer när utgången ändå var klar från första början)? Och vad säger det om oss som röstar att vår nya president är 71 år gammal och på de flesta andra branscher skulle tvingats gå i pension för länge sedan? Att hur ska en så gammal man orka med barn och nattvak och hemmafront och semiviktigt jobb och allt? Det undrar jag. För självklart att en modern man och värdeledare är med och tar hand om spädisen om han en gång varit med och skaffat den och kombinationen president och småbarnsförälder låter onekligen som ett ganska digert kneg.

Tror ni det kommer bli bra?

 

P.S. Åtminstone blev det varken Huhtasaari eller Väryrynen. Att det känns ganska bra, även om de båda nog fick flera röster än vad som känns riktigt bekvämt, tycker jag.

28.01.2018 kl. 22:02

Om sådant jag tycker är viktigt och sådant som gör mig glad.

Idag då jag efter fullbordad arbetsvecka var och simmade av mig * tänkte jag på att jag har världens bästa jobb. Idag var abiturienternas sista vanliga skoldag och de firade genom att klä ut sig till lärare. På vägen till dagens första lektion möttes jag av två glada typer i randiga marimekkotröjor som ropade ”VI E DU!!!” Jag kände mig ganska sjukt viktig och hedrad i den stunden och konstaterade att det vissa dagar går nästan oförskämt lätt att gilla sin arbetsplats.  Var bara att klistra på ett leende och njuta av resten av dagen efter det. Kanske jag har gjort något rätt eller klär mig på ett sådant sätt som är lätt att efterlikna.

Apropå sista riktiga skoldag och stundande jätteviktiga prov förresten: under alla de år jag jobbat som lärare har jag sett studerande stressa för studentexamen. Den här hösten har oron av någon anledning känts speciellt påtaglig, kanske för att jag sett den i en ny miljö, eller kanske för att vår skitregering gör sitt bästa för att skapa oro och utplåna allt som heter framtidstro hos våra unga. 

Det kvittar egentligen varför, men faktum är att då jag på jobbet ser och i tidningar läser om unga som överväldigas av livets viktigaste prov hittills känner jag ett växande behov att få säga: det kommer gå bra. Ni kommer klara er.

Och dessutom: hur det går för er i studentexamen säger inget om hurdana ni är som människor. Censorerna ser inte er. De vet inte att den av er som får ett A i matte kan lysa upp ett helt rum med sitt leende, att den som hudar i franska kan smitta vem som helst med sitt kluckande skratt eller att den av er som underpresterar i realen eller finskan eller tyskan  eller moddan är varm, stark, sympatisk, empatisk, kan läsa situationer och ser precis när någon behöver en bekräftande nick, en stöttande kram eller en tröstande arm som håller om ett par gråtguppande axlar. Men det gör vi som får vara era lärare. Vi får se glimtar av allt det där varje dag. Det är ett privilegium, men också varför jag ibland kan avsky att bedöma prov och ge betyg. De fångar aldrig allt det där som inte går att mäta med en siffra och är därför det jag älskar minst i mitt arbete.

 

*Fick in världens humblebrag där tycker jag. Märkte ni?

26.01.2018 kl. 22:28

Svenskans fulaste ord.

Jag ÄLSKAR när någon använder ordet hen i sammanhang där bakåtsträvande obildade tråkmånsar anser att det inte hör hemma. Det blir ett sånt förbannat rabalder varje gång. Rent guld i underhållningsväg. Bara för oss som sett ljuset att sucka heliga enfald och sträcka oss efter popcornen.

Jag har med stor behållning följt med den debatt som först kyrkoherde Mia Bäck och sedan biskop Björn Vikström gett upphov till med sina mycket sansade, smarta och välformulerade uttalanden. Så fort dessa bildade och teologiskt bevandrade människor talat till punkt är de där, tyckarna och de tvärsäkra. De som med hundraprocentig säkerhet vet att Gud har PENIS för HAN har visat den i Bibeln och HAN säger faktiskt helt själv att HAN är MAN och HAN har SKÄGG och något annat än en gammal GUBBE på ett moln har aldrig existerat och hör sen. I ett kommentarsfält påpekar någon att Gud faktiskt alltid omtalats med manliga ord som FRÄLSARE, MÄSTARE, SKAPARE eller HÖRNSTEN och i en annan tråd önskas kyrkoherden studier i teologi vid ett universitet som inte ebjuder några som helst kurser i ämnet och biskopen sägs vara svag i sin tro som vill se mera än något skäggigt (för en tro som prioriterar kön över allt annat låter ju stark) och ingen verkar bry sig om att Gud i Bibeln både är hönsmamma och Jag är och en massa annat som inte precis kan anses vara utpräglat manskönat alls.

Och vet ni vad som är sjukast? Att de som kommenterar och tycker och dömer så uppenbart och på så många plan har så fruktansvärt dålig koll på det de talar om. De vet lite om Bibeln och ännu mindre om hen men de är övertygade om att det lilla ordet är ett hot mot ALLT SOM ÄR HELIGT för tydligen räcker det inte att pojkar inte längre får vara pojkar och flickor flickor för nu får inte heller Gud längre vara Gud och allt för att någon i en vit krage vågade använda ordet HEN. Är det bara jag som tycker att ganska mycket verkar vara jättebräckligt i ankdammen?

25.01.2018 kl. 23:54

Om varför den nya gymnasielagen inte nödvändigtvis är en bra grej.

Jag har idag försökt läsa in mig på förslaget till ny gymnasielag. Har tagit del av såväl rapportering som delar av beredningen och utkastet och måste ärligt talat säga att jag inte är helt säker på att jag vet vad jag ska tänka. Kanske att det skulle vara intressant att veta vem som står för texten, vilka experter som hörts, vad dessa vet om hur gymnasieutbildningen ser ut idag och hur det kommer sig att just de personer som står bakom förslaget anses eller anser sig ha kompetens att tycka i en så här viktig fråga.

Med tanke på att vi lever i en tid då transparens i beslutsfattande åtminstone offentligt värderas relativt hade jag förväntat mig att det skulle gå ganska lätt att luska ut vilka de personer som formulerat förslaget till lagtext är. Lika lätt tänkte jag det skulle vara att få reda på sagda personers behörighet att medverka i projektet och vilka utlåtanden, forskningsrapporter och andra underlag förslaget bygger på. Men se, det är det inte. Kanske för att det inte är så viktigt med genomskinlighet om en har tillräckligt med makt, vad vet jag.

Faktum är ändå att jag, trots ihärdiga försök inte hittar annat än en lista på personer som varit involverade i projektet. Det står inget om deras roller och då jag googlar namnen är det bara en av dem som jag med säkerhet kan slå fast att har en pedagogisk utbildning och det tycker jag är konstigt.

Att jag överhuvudtaget sitter och googlar då jag egentligen borde sitta och jobba beror naturligtvis på att jag tycker det är något som inte riktigt stämmer med förslaget. Framförallt har jag MÅNGA frågor gällande tidpunkten. Gymnasierna är som bäst sysselsatta med att genomdriva regeringens senaste stora reform i form av den nya läroplanen och det känns minst sagt märkligt att regeringen anser att det behövs ytterligare omfattande förbättringar i ett skede då vi inget vet om resultaten av de senaste förändingarna. Om vi dessutom beaktar att den nya gymnasielagen föreslås träda i kraft i ett skede när typ noll stycken studenter utexaminerats enligt den nuvarande läroplanen blir det hela än mer konstigt. En skulle ju kanske föreställa sig att de som bestämmer skulle vara intresserade av att veta vilka behov som uppstår i och med det nyss inkörda arbetssättet tagits i bruk, innan de gör ytterligare justeringar. Fast då kanske det skulle vara för sent att plocka billiga politiska poäng, vad vet jag.

Det enda jag vet med säkerhet är att jag inte förstår vad beslutsfattarna vill få till stånd med sina reformer och att det åtminstone utåt verkar som också undervisnings- och kulturministeriet, med minister Grahn-Laasonen i spetsen, verkar lika osäkra som jag på vad regeringen vill uppnå med sin utbildningspolitik. Det kan jag tycka är oroväckande, men föga förvånande. Kanske därför de väljer att vara så usla på transparens?

 

24.01.2018 kl. 22:45

Dagens pinsamma lärarbravad.

Idag hände det något riktigt pinsamt. Jag och en grupp studerande jobbade med att analysera en novell och jag presenterade en genialisk slutsats som jag och en annan grupp dagen innan lyckats dra på basen av en väldold detaljs vi mot alla odds lyckats få syn på. Och plötsligt blev det helt tyst i rummet tills någon försiktigt påpekade att gårdagens stora upptäckt av allt att döma byggde på en felläsning.

Det stämde, naturligtvis, och någonstans är jag ju benägen att tänka att jag själv borde ha insett det här redan igår. För hur sannolikt är det egentligen att en, efter att till och från ha använt samma text i närmare tio år, plötsligt hittar något i den som får hela handlingen att framstå i en helt ny dager? Inte jätte, kan jag berätta för den som undrar.

Nu står jag alltså inför uppgiften att upplysa den andra gruppen om vår felläsning. Det känns LITE snopet. Samtidigt kan jag tycka att det inte är så dumt att bli satt på pottan av sina studerande. Det visar ju att de har lärt sig något och en pytteliten del av äran för det måste ju tillfalla mig, tänker jag.

Nu måste jag bara hitta ett sätt att övertyga de studerande om att den här fadäsen egentligen bara bevisar att de är lyckligt lottade som får ha mig som lärare. Det blir säkert lätt som en plätt.

P.S. För övrigt är dagens pinsamheter inget jämfört med gången då jag på en lektion om spänningskurvan istället för klimax eller höjdpunkt talade om BERÄTTELSENS UTLÖSNING.

23.01.2018 kl. 21:54

Måndag!

Oj, vet ni! Måndag ÄR veckans bästa dag (precis som Anne sa förra veckan). Det är bara möjligheter och kul hela vägen.

Idag var det faktiskt så roligt på jobbet att jag bestämde mig för att helt och hållet skippa mörker och negativitet och leva i fullständig harmoni med min omvärld istället. Det var ett bra beslut. Nu är jag redan nästan helt zen och kan dessutom med handen på hjärtat intyga att jag åtminstone hittills suger avsevärt mindre på det jag gör än jag gjorde förra veckan, vilket känns ganska okej. 

Det finns hopp. Och kaffe. En sjuk bunt essäer. Överflöd. Mig fattas inget.

Hur har din dag varit?

22.01.2018 kl. 22:24

Födelsedag och fredagsfiilis.

Jag fyllde 32 år idag. Dagen efter att på jobbet haft öppet hus och jag kommit hem efter nio (verkar kanske inte viktigt, men det är). Firade genom att vakna jättelångsamt, vara otroligt seg genom frukosten, köra fruktansvärt sakta i trafiken och placerade körsbäret på tårtan genom att anlända sent till den första lektionen. Fortsatte sedan segertåget genom att leverera ett par av årets absolut sämsta och svamligaste lektioner, för att sedan kröna verket med dagens i särklass starkaste prestation under det sista undervisningspasset. Då satt de studerande och skrev och jag passade på att göra jätteproffsiga planer inför nästa vecka (kolla nedan!).

Tung dag alltså, men inte skit. Alltid lite kul att få åka till jobbet. Dagens höjpunkt var för övrigt när M väckte mig med gåvor* och hundar. Fick inleda dagen med riktigt guldkantig guldkant och det var inte fel alls.

 

*Fick bland annat pipon på bilden högst upp. Inte alls fel. Jag och mina simmaröron har länge längtat efter en huvudbonad som går att dra ner hela vägen ner över de ständigt frusna snibbarna.

 

19.01.2018 kl. 22:24

Jag är bekymrad.

En sak undrar jag ibland: hur ska jag som ofta sitter och jobbar in på småtimmarna klara av att hålla fast vid en realistisk uppfattning om vad mina studerande orkar med och klarar av.

Jag är bekymrad.

18.01.2018 kl. 20:00

Dagens insikt(ish).

Jag har påmints om att en inte behöver skriva långt för att skriva bra och att form hursomhelst aldrig garanterar kvalitet. Det känns befriande och frustrerande på något vis.
17.01.2018 kl. 18:29

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. 32 år gammal, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

18.09, 16:16Om ord som lämnar spår. av Nomy
14.09, 19:16Vad är en bra lärare? av Pensionerad lärare
14.09, 07:54Vad är en bra lärare? av Alva