Nytt, spännande och lite skrämmande.

Idag skrevs det första studentexamensprovet i skrivkompetens någonsin. Det var med stor nyfickenhet och en inte alldeles liten gnutta skräck jag läste igenom uppgifterna och klickade upp materialen på lärardatorn i provlokalen. Mitt första, spontana intryck var att provet var svårt, mycket mer krävande än något de examinander som idag skrev någonsin stött på under sin tid vid gymnasiet.

Efter att jag ikväll tagit en ytterligare titt på ämnena och materialet kan jag inget annat än beundra dessa ungdomar som vågar ge sig i kast med något som den föregående läroplanen - den de följt under hela sin gymnasietid - egentligen inte förberett dem för. Att finna sig i att vara provkanin för studentexamensnämnden kräver mod. Att inte bli avskräckt av nya utmaningar är en bragd i sig. Jag kan inget annat än lyfta på hatten och hoppas att det går vägen. Snudd på orimliga utmaningar till trots.

 

25.09.2018 kl. 22:32

Hur mycket jobbar ni när ni jobbar mycket?

Just nu lever jag dagar och veckor då jag av envishet eller nåd får räcka till och duga mer än jag egentligen mäktar. Det är studentexamenstider och förra veckan var läsårets första som landade på rejält över femtio timmar. Hela hösten har jag lyckats låta bli att ta arbetet med mig hem. Jag har gjort långa timmar, men klarat av att hålla mig omkring eller precis under femtiotimmarssträcket. Det har känts rimligt. Det gör det egentligen fortfarande. Jag orkar, jag klarar av och jag känner mig inte fruktansvärt tankspridd. Samtidigt märker jag att jag är bekymrad.

Jag oroar mig för att jag har jobbat i under tio år och till och med mitt korta perspektiv säger mig att arbetsmängden ständigt ökar. Från och med i höst har vi ett nytt studentprov i modersmål och litteratur och det provet för med sig nya, längre, mer invecklade texter. Jag har fått förklarat för mig att provet i mitt ämne har gjorts mer krävande för att det i högre grad ska tillmötesgå de behov universitet och högskolor har gett uttryck för, behov som stavas att vilja spara tid och resurser genom att i möjligast hög grad slippa utbilda studerande i akademiskt skrivande. Så har det sagts mig. 

Mitt ämne ska ge färdigheter för fortsatta studier och det är precis som det ska. Jag önskar inget mindre.

Samtidigt förundras jag över att ingen verkar ha tänkt på att dubbelt längre och mycket mer invecklade texter också tar avsevärt längre att korrigera och bedöma. Då jag tidigare kunde läsa, kommentera och bedöma vilken text som helst på högst tjugp minuter, behöver jag nuförtiden ofta åtminstone en halv timme för att bli klar med en text. Att en enskild uppsats tar närmare en timme i anspråk är inget direkt undantag. För en som läser mellan två- och trehundra texter under en period på sex veckor blir det snabbt många och långa arbetstimmar.

Det är inte så att jag är missnöjd. Att få läsa mina studerandes texter är ett privilegium. Att få se dem utvecklas är något ännu ännu större. Dessutom jobbar jag i en kommun där folk verkar anse att utbildning får kosta. Alla är inte lika lyckligt lottade.

Därför oroat jag mig. Mitt i alla reformer och all politisk spariver frågar jag mig ibland om det är någon på Arkadiabacken som tänker på att de beslut som fattas där innebär att arbetsbördan ökar någon annanstans. Jag undrar om de som drar upp riktlinjerna för utbildningen i det här landet alls tänker på att varje sent de sparar, kostar våra unga delar av deras framtid. Jag undrar och inser att jag begränsad makt att påverka. Gräver där jag står och jobbar lite till istället.

Hur mycket jobbar ni när ni jobbar riktigt mycket?

24.09.2018 kl. 23:25

Om onödiga investeringar.

På vägen hem från jobbet idag ägnade jag mig åt ett av mina käraste fredagsnöjen, att lyssna på Eftersnack. De talade bland annat om det såkallade entimmeståget mellan Helsingfors och Åbo, vilket enligt uppgifter i en kolumn i dagens Västra Nyland ska klara av att transportera folk mellan de två städerna så snabbt som på en och en halv timme. Fråga inte mig hur den matematiken går ihop.

Hursomhelst, berättade en av programvärdarna att den nya förbindelsen skulle vara femton minuter snabbare och komma att kosta en och en halv miljard. Det är hundra miljoner per insparad minut. I programmet undrade de om det här verkligen är en vettig investering, och kom väl fram till att det skulle vara förnuftigare att satsa på befintlig infrastruktur. Jag håller med.

Dessutom frågar jag mig - det var faktiskt min första tanke när jag hörde om priset per minut - om inte ett kostnadseffektivt alternativ för VR vore att se till att de nuvarande tågen alltid går i tid. Det finns säkert över femton minuter knappa in under många dagar av året bara genom att undvika förseningar. Åtminstone jag stör mig mera på att en tågresa som borde ta en timme och tre kvart ganska ofta har förvandlats till tre eller fyra timmar, än på att resan inte tar en och en halv timme.

De överblivna miljardera kunde sedan med fördel investeras i utbildning och till exempel nya barnsjukhus. Eller, vad tycker du?

21.09.2018 kl. 22:10

Lugnet innan jag drar tummen ur.

Jag sitter i hundparken och följer med när Freja och Tyra leker. Njuter en stund av tystnaden och lugnet. Det har varit långa dagar på sistone. Hundarna har fått nöja sig med korta promenader. Skönt att se dem få lite motion.

Hemma väntar en digital hög studentprov. De första av sitt slag. Ett ansvar jag aktivt försöker förtränga. Inte för att provet eller texterna är dåliga eller onda, men för att jag kan känna att jag har tillräckligt att läsa som det är.

Ännu en kort stund tänker jag njuta av lugnet. Vila innan jag går hem och drar tummen ur.

20.09.2018 kl. 19:12

Om småbarnspedagogik och människor som gör ett jobb som är viktigare än andras.

Idag tänker jag på förskolan och den kompetterande dagvården på Drumsö i Helsingfors där knapp personal utan stöd från vare sig högre tjänstemän eller beslutsfattare kämpar för att ge de barn de fått förmånen att undervisa en dräglig vardag. Jag tänker på att dräglig måste kännas som att tumma på ideal och att tvingas till en sur och dyrköpt kompromiss. Jag tänker på hur tragiskt det är att min stad bränner ut människor som älskar sitt jobb och jag tänker på hur vidrigt det är att två människor när det varit som värst tvingats ansvara för 63 barn. Hör ni hur sjukt det låter?

Medan jag läser om utmaningarna på Drumsö tänker jag på lokalpolitiker som skryter med att staden minsann inte tummat den subjektiva rätten till dagvård, men samtidigt hymlar med att de ökat gruppstorlekar. Jag tänker också på hemliga överenskommelser med grannkommuner, på avtal vars enda syfte varit att hålla barnträdgårdslärarlöner i regionen på en absolut miniminivå och jag tänker på den högre tjänstemannen som i en intervju för Yle verkar tycka att det är orättvist att småbarnspedagogiken i Helsingfors fått så mycket negativ publicitet i medierna.

Någonstans frågar jag mig också hur länge vi tror att vi har råd att trampa på dem som ska ta hand om våra barn. Jag frågar mig hur länge det är meningen att folk ska orka jobba för löner som knappt räcker till hyra och mat och jag undrar hur länge det ska ta för oss att förstå att en personal som mår illa inte fostrar välmående barn.

Framför mig ser jag också den kedja som börjar med småbarnspedagogik och leder till avgångsbetyg efter avslutad grundskola, och jag frågar mig hur resurserna någonsin ska räcka till någonstans om inte ens den första länken får vara stark nog att hålla. Det är skamligt att vi som samhälle inte vill göra mera för våra minsta.

Målet med all utbildning borde vara att hjälpa de barn och unga som tar del av den bli bättre än vi någonsin varit, än vi någonsin fått förutsättningar att vara. Om något i samhället borde få kosta är det undervisning i allmänhet och småbarnspedagogik i all synnerhet. Det anser åtminstone jag.

Vad tycker du?

 

19.09.2018 kl. 22:54

Framtidspedagogik.

Idag var jag lite vilse i veckan och bestämde mig för att min sista grupp kunde få ta del av morgondagens lektion, REDAN IDAG! Kanske inte så hejsan som det låter, då en massa viktiga mellansteg glömdes bort.

Jag känner mig som en riktig framgångshistoria!

18.09.2018 kl. 15:03

Idag har jag varit duktig.

Idag har jag varit duktig. Är det okej att säga så? Jag kom till jobbet lite efter åtta på morgonen och packade ihop och åkte hem lite efter åtta på kvällen. Gjorde egentligen bara det jag behövde, stannade fyra timmar efter att allt annat var gjort för att hinna läsa några uppsatser.

Det blev åtta stycken. Åtta på fyra timmar. Det låter lite men är en ungefär maximal prestation. Jag vill ju läsa med eftertanke, försöka ge respons som inte bara pekar på fel utan även lyfter fram styrkor och hjälper de studerande bygga vidare på de kunskaper de samlat på sig.

Det händer att jag undrar om de har någon nytta av allt mitt slit. Om någon har något att vinna på alla timmar jag gör. Jag hoppas det jag gör har betydelse, att ens någon ser en framkomlig väg och tror på att hen kan göra framsteg.

Nu är jag inte utmattad. Jag tvivlar inte på mig själv. Det är bara det att en sällan får respons och ibland får vänta länge på att se framsteg. Jag vet och jag litar ändå på att alla jag undervisar kan utvecklas. Skulle jag inte göra det skulle jag lika gärna kunna ge upp. Det ser jag ingen orsak att göra.

Istället sitter jag på balkongen och njuter av svalkan, dricker ett glas saft och tänker på morgondagen. Det kommer bli många fina möten, många chanser att handleda, göra bättre och jag känner att jag kanske, trots allt, räcker till.

Frågar ni er någonsin varför ni gör det ni gör?

 

P.s. Jag lovar att jag älskar mitt jobb och att jag inte genomgår någon existentiell kris, om nu någon undrar. Det har bara varit en lång dag.

17.09.2018 kl. 23:19

Vad är en bra lärare?

Hurdan är en bra lärare? Vad kan en person som kan undervisa och inspirera? Vilka färdigheter behöver en som varje dag jobbar med ungdomar, som har getts förmånen och det oerhörda ansvaret att forma liv?

Jag har alltid tänkt att en bra lärare är en som ser barn och unga, som kompromisslöst placerar sina elevers och studerandes behov först, som är på de ungas sida i en värld där ingen säkerhet finns att någon annan nödvändigtvis är det. Jag har alltid tänkt att en bra lärare är en som tycker om de människor hen undervisar, som ser rätten att göra det som ett privilegium.

Allt det här hade jag tänkt långt innan jag inledde de studier som gav mig behörighet att undervisa och där lärarens elevsyn på sin höjd var en parentes.

Varje gång jag tänker på mina lärarstudier blir jag arg. Faktiskt. Jag blir fortfarande förbannad för att de gav mig så lite och för att de krävde så oerhört mycket tid. Jag har ännu inte förlåtit det som då kallades PF för alla substanslösa föreläsningar, all fullkomlig ovilja till flexibilitet och den frapparenda låga akademiska nivån jämfört med mitt eget Helsingfors universitet.

Det sjuka är att det är många som har upplevt de studier de utsatts för i Vasa på ett liknande sätt som jag. Senast idag påmindes jag om detta faktum då jag och en kollega jämförde erfarenheter och österbottniska trauman. Vi mindes mycket som ännu idag känns ganska bedrövligt.

Givetvis är jag inte rättvis i min kritik. När jag väl kom så långt i min utbildning att det blev dags för behörighetsgivande pedagogiska studier hade jag redan jobbat med barn och unga i över tio år, jag hade undervisat i fyra eller fem. De studierna var inte avsedda för mig, målgruppen var inte människor som hade en uppfattning om vad det blivande jobbet innebar eller vad det kunde betyda att jobba med att utbilda unga och barn. Ofta upplevde jag att det inte var meningen att en skulle ifrågasätta eller kräva, att det blev dålig stämning när jag problematiserade och vägrade svälja.

Och därför undrar jag nu idag: hurdan är en duktig lärare? Vad krävs för att en som undervisar ska vara bra? På de frågorna svarade inte min utbildning. Den gjorde det inte, trots att jag tydligt minns att den gjorde anspråk på att veta. 

13.09.2018 kl. 23:32

Om det mäktiga i att misslyckas.

Ellen skriver om misslyckanden, ett ämne jag på grund av mitt jobb funderar ganska mycket på, och jag tycker hon har rätt då hon säger att vi är alldeles för rädda för att misslyckas. Jag tänker ofta i samma banor då jag möter ungdomar som lamslås av oväntade resultat och efter bara något enstaka försök intalar sig att de inte kan istället för att se att de har alla förutsättningar att lära sig.

Jag tror att en del av problemet är hur vi talar om misslyckanden. Inte minst hur vi gör det inom skolan, den verklighet som är mest min. Inom den institutionen är mitt intryck att vi antingen curlar för mycket eller lämnar barn och unga för ensamma med sina tillkortakommanden och att vi dessutom ofta gör både och. Till slut lär de sig att det är en oerhörd skam att misslyckas men att nederlagen inte leder till några konsekvenser. Det kan jag tycka är ganska problematiskt.

Skulle jag få välja skulle vi ändra på hur vi i skolan och samhället talar om misslyckanden. Vi skulle avdramatisera att inte lyckas, se varje nederlag som en möjlighet att lära oss något nytt. Vi skulle visa sa att utebliven framgång är en chans att göra bättre, att göra om.

Som enskild lärare gör jag det jag kan. Jag försöker se det positiva i varje motgång, försöker visa på vägar där den unga bara ser återvändsgränder. Jag vet att kolleger i hela landet gör likadant, men det räcker inte.

För att lyckas med att avdramatisera misslyckanden skulle vi behöva lite stöd av våra beslutsfattare. Vi skulle behöva politiker som inser att strukturer som signalerar att femtonåringar som inte vet vad de vill bli som stora genom fel kursval kan förstöra sin framtid, är dåliga strukturer. Vi skulle behöva människor med makt som inser att antagningsreformer som leder till att dagsform och studentexamensresultat kan stänga högskoledörrar är dåliga reformer. Vi skulle behöva en regering som ser unga som mera än bara en utgiftspost. Och så skulle vi behöva en skola som har råd och resurser att låta barn och unga möta riktiga motgångar och att hjälpa dem hitta vägar vidare innan allt redan är för sen.

Just nu är jag inte övertygad om att vi i samhället har särskilt många strukturer som gynnar de unga. Vi har inte ett system som tillåter misslyckanden och erbjuder andra chanser. Vi har ett system som signalerar att unga som inte genast vet vad de vill göra när de är stora är misslyckade parasiter. Försök nu sedan växa och våga under sådana omständigheter. Det kan inte vara lätt.

Eller, vad tror du? Hur ser du på misslyckanden och motgångar? Är det något vi bör undvika till varje pris eller något vi kan lära oss något av?

13.09.2018 kl. 00:06

Om skolmat och sexuella trakasserier.

Idag tänker jag på en undersökning som visar att alltför många unga i sina skolor utsätts för sexuella trakasserier och på rektorn som jämför övergrepp med skolmat och konstaterar att det bara är att uthärda. Jag tänker också på en rad i en av artiklarna jag läser som gör gällande att vi fortfarande utbildar lärare som i sin utbildning inget får lära sig om jämställdhet, och jag undrar när vi på ett nationellt, mer övergripande plan tänker skapa strukturer som gör det möjligt att på riktigt komma åt övergrepp.

Jag tänker på att skolan borde vara ett tryggt ställe. På att den för sjukt många unga är motsatsen, och jag frågar mig hur det kommer sig att så många vuxna i skolor i hela landet verkar villiga att blunda för all den skit som kantar deras vardag.

Jag tänker också att den där rektorn på sätt och vis har rätt, men att hans jämförelse haltar. Sexuella trakasserier är faktiskt som skolmat, men som skolmat då den är som värst: ibland serveras vi sådant som vi varken kan eller behöver svälja. Och ingen ska komma och säga att det bara är att uthärda.

 

P.s. Lägger till länkar till artiklarna snarast. Funktionen finns inte för den som telefonbloggar.

12.09.2018 kl. 00:13

Om ord som lämnar spår.

Jag minns första gången en lärare någonsin kommenterade en av mina texter. På någon av de första moddakurserna hade vi en ung lärare som läste det jag skrev och fann det för lämpligt att med ett par rader tycka till om det jag skrivit.

Jag minns inte exakt vad hon skrev, kanske att jag hade ett vackert språk eller att jag uttryckte mig fint. Kontentan i omdömet var hur som helst att jag kunde skriva. Jag minns att det var en stor överraskning för mig. Katastrofala diktamensresultat och skrivhäften sprängfyllda med rött klott hade under mina tidiga skolår övertygat mig om motsatsen.

När jag inledde mina studier vid gymnasiet visste jag att jag inte kunde skriva. Efter den ena kommentaren visste jag något annat. Plötsligt hade jag ett verktyg, en styrka, något att bidra med. Det fanns något jag behärskade och kunde bli bättre på. Det fyllde mig med en vilja att försöka, prova mig fram och mer än någonting annat; att skriva.

Så jag försökte. Experimenterade. Testade mig fram. Först i ämnet som snabbt utvecklades till min första akademiska kärlek, men snart också på andra fronter. Sakta började jag göra mera för mina betyg. Utvecklingen gick långsamt, men ett frö var sått och den livskraft som satt i det var en som skulle visa sig bära.

Jag tänker ibland på den ena kommentaren, på alla dörrar den öppnade. Hur den visade mig en värld jag tidigare knappt hade anat.

Utan de vänliga orden hade jag knappast vågat satsa på moddan. Jag hade knappast vågat visa att jag gillade ämnet eller svara på utmaningen då vi ett tag senare fick en ny lärare som också kommenterade och i sina kommentarer ställde krav och visade att jag kunde bli bättre.

Idag tänker jag på den där första kommentaren, på de två sporrande lärarna och på hur mitt liv hade sett utt om inte jag hade fått träffa dem.

Kanske hade jag valt en annan bana, saknat mod att välja den väg som var allra mest min. Det är fullt möjligt att jag hade valt bort språket och mina drömmar och blivit tvungen att leva ett liv som varit mycket fattigare än det jag får leva idag.

Idag tänker jag på den där första kommentaren, på den enorma makt ord kan ha över våra liv. Och jag tänker på vilket ansvar jag har valt att ta på mig.

På jobbet finns en oändlig mängd uppsatser som bara väntar på mina kommentarer. Må jag välja mina ord väl.

 

10.09.2018 kl. 23:59

Föräldramötet.

Jag har alltid varit nervös när jag träffar studerandes föräldrar. Det känns så stort på något vis. Plötsligt står en där i ett rum fullt av människor som litar på att en gör sitt bästa för att just deras barn ska få ut det mesta av de studier som ska öppna dörrar till följande viktiga stadium i livet. Känslan av ansvar är påtaglig.

Jag var med om mitt första föräldramöte som grupphandledare på gymnasiet idag. Och jag var nervös. Jag hamnade i en roll jag varken är bekant eller ännu helt och hållet bekväm med. Kände att jag borde prestera och leverera, men visste inte riktigt hur jag skulle göra. 

Efteråt tänkte jag att jag måtte ha verkat precis så vilsen som jag kände mig och att det antagligen var en bra upplevelse. Kanske att jag fick smaka på mina studerandes perspektiv en liten stund när jag tvingades ut ur min bekvämlighetszon. Kanske att jag tvingades växa.

Jag hoppas det. Och att jag ingav ens ett und av förtroende och ens lite lyckades förmedla en känsla av att jag är en som det är lätt att närma sig. Jag hoppas det.

07.09.2018 kl. 00:30

Om dagar jag lever för.

Som lärare lever jag för dagar som den här. Dagar av spontana samtal, av nyfikna nervösa målmedvetna ambitösa frågor. Dagar då berg av uppsatser förvandlas till oändliga upptäcktsresor som blottar unga människor inre världar och oupptäckta osinliga potential.

Det finns dagar då jag älskar mitt jobb mer hängivet, mer villkorslöst än vanligt. Att jag förunnas sådana dagar mitt i denna vecka av oändliga timmar och sena kvällar känns som en ynnest och än välsingnelse större än jag förtjänar.

Det finns något mäktigt i att jag får göra just det jag gör dagarna i ända. Tro mig. Jag talar sanning mitt i natten.

05.09.2018 kl. 23:31

Behåll mina pengar, höj mina skatter istället.

För lite över tre år sedan fattade jag ett beslut som jag inte har ångrat en sekund. Jag hade i ett par omgångar sökt jobb som modersmålslärare i huvudstadsregionen och insåg att alla dörrar på min boningsort verkade vara stängda. Kvar fanns jag och en utbildning jag ville få utnyttja och plötsligt fanns ett ledigt jobb i Lovisa. Jag sökte och fick det och den erfarenheten öppnade dörrar. Ett par år senare kallade ett lektorat i Borgå. Nu har jag jobbat i Östra Nyland i tre år. Det har blivit en hel del pendlande, men jag trivs.

Den största orsaken och den avgörande skillnaden är tryggheten. Det hade jag egentligen inte tänkt på innan jag idag läste en artikel om de nedskärningar som kommer drabba utbildningssektorn i Helsingfors. Under de år jag jobbade i Helsingfors var jag hela tiden medveten om ständigt krympande resurser. Jag såg lärare och skolgångsbiträden sparas bort, jag arbetade i en skola som hade en assistentresurs på två timmar per vecka per nästan hundra elever och jag jobbade på en linje vars existens regelbundet hotades. Efter att jag bytte region har jag aldrig upplevt något liknande. Att det alltid verkar finnas resurser, även om dessa är knappa är en av de saker som aldrig upphör att överraska mig.

Idag läser jag alltså om att Helsingfors stad ska spara bort elva miljoner euro utbildning, samtidigt som man har råd att sänka kommunalskatten. Elva miljoner. Det är en sjuk summa och känns som ett vansinnigt beslut i en stad som enligt Yle gör vinst.

Behåll mina pengar, höj mina skatter istället vill jag skrika åt staden som medvetet går in för att öka gruppstorlekar och försämra förutsättningar för lärare och elever. Behåll mina pengar, gör något nyttigt istället tänker jag samtidigt som jag konstaterar att drömmen om att en dag jobba i min hemstad känns allt mer avlägsen.

Behåll mina pengar, tänk lite långsiktigt istället. Barn och unga är mer än en utgiftspost och deras framtid och lärarnas hälsa är ingenting vi har råd att spara bort.

Behåll mina pengar.

Skapa något bestående istället.

 

*Och de fantastiska kollegerna, men på den fronten har jag varit lyckligt lottad var jag än jobbat. 

04.09.2018 kl. 22:10

Om mobbning och unga under lupp.

Idag tänker jag på mobbning, på sju pojkar i Kotka och på ett läge som varit så trängt att en av dem sett sig nödgad fylla sin mun med hästkastanjer och läckande batterier. Jag tänker på killen som togs in på sjukhus, på ungdomar som polisföhörs, vittnen och misstänkta förövare som bedyrar att offret ljuger och på polisen som säger att fallet inte kommer utredas som ett brott.

Jag har jobbat med att utreda mobbning (1,2,3). Jag har sett unga som mått riktigt dåligt för att de av sina medmänniskor tvingats utstå påhopp som ingen borde behöva utstå. Jag har sett folk blåneka och gråta av sorg och ilska, men jag har aldrig stött på ett fall som det i Kotka.

När jag läser vad polisen säger om fallet och utredningen, att de förhört de fyra som anklagats och de två vittnen som sett på, att alla nekat och att det för myndigheterna räcker för att lägga ner förundersökningen ringer alla mina varningsklockor. Det förfarande som beskrivs är som ett typexempel på tandlös mobbningsutredning. Fråga de antagna förövarna, kolla med medlöparna och nöj dig med de svar du får. Strunta i att alla som inte ingriper möjliggör. Placera skulden hos offret. Det är något som säger mig att poliserna inte har full koll när det gäller mobbning.

Jag inte säga att några fel begåtts i Kotka. Jag saknar den insyn som krävs för att kunna uttala mig om det specifika fallet. Men, myndighetskommunikationen fascinerar mig. Å ena sidan får allmänheten veta väldigt lite, å andra sidan får vi ta del av två motsatta men onödigt tvärsäkra uttalanden med bara en veckas mellanrum. Vi får veta om utsatta och anklagade men utöver det egentligen ingenting

Vi kanske borde veta ännu mindre. Då jag tänker på de inblandade ungdomarna tänker jag att artiklar som stämplar ett gäng unga som förövare och en enskild ung människa som lögnare kanske inte skulle behöva vara delar av den offentliga diskussionen. Åtminstone inte just nu*. Jag har svårt att föreställa mig att någon alls har något att vinna på det, faktiskt.

Det jag däremot kan föreställa mig är att det är något som inte stämmer. Det inträffade betyder något och jag hoppas de som kan drar rätt slutsatser på basen av det. Jag hoppas och räknar med att alla inblandade pojkar får det stöd de behöver och litar på att skolan med sitt längre perspektiv kommer se till att allt till slut blir bra.

För alla unga förtjänar en trygg vardag och ingen ska behöva vara räd för att gå till skolan.

 

*Fast nu deltar jag ju själv och är således ganska skenhelig.

04.09.2018 kl. 00:26

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. Över trettio, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

06.06, 16:41Game of Thrones. av Petra
03.06, 08:02Slutetpåläsåretångesten. av Pensionerad lärare
26.04, 14:00Game of Thrones. av Karolina