Jullovet då jag skulle läsa sjuka mängder skönlitteratur.

Det här skulle bli jullovet då jag läser sjuka mängder skönlitteratur och är sådär underbart kulturell (igen). Istället blev ledigheten en orgie i julmat, choklad, ostar och dekadens (igen) och inte en enda roman, novell eller dikt blev läst (igen).

Det finns ett mönster här för så brukar det gå varje jullov. Jag tror jag ska mäkta med en massa och mäktar till slut med väldigt litet av det jag tänkt mig. Ofta med något helt annat istället.

I år har det andra varit att läsa en historik om det förfallna och i dagens läge eventuellt redan rivna villaområdet på Kronberget ett stenkast från var vi bor. Efter att jag läst ut den boken har jag fortsatt knarka lokalhistoria i bokform genom att läsa om villalivet i Helsingfors östra skärgård. Sjukt intressant.

Nu ska jag strax avsluta jullovet genom att äta lite överbliven ost och choklad, dricka kaffe och läsa om livet på några närbelägna holmar och öar på herrgårdarnas, torpens och de första sommarvillornas tid. Bara för att jag kan.

Vad sysslar ni med just nu?

Publicerad 08.01.2017 kl. 19:53

Att inte jobba.

Jag har inte gjort något idag. Inte den här veckan heller för den delen. Inte om vi föreställer oss att göra är lika med jobb vilket vi gör eftersom jag säger det är så. Idag och hela den här veckan har jag alltså inte gjort någonting och det betraktar jag som en stor seger för ursprungligen hade jag tänkt mig att jag skulle börja jobba redan på måndag. Komma igång, stöka undan. Ni vet.

Men kroppen och hjärnan och förnuftet och högre makter och fast vad ville annat och således har jag använt den sista jullovsveckan till att (upp)leva istället för att arbeta. Jag har fått vara med om en hel massa; allt från att hänga med M:s guddotter, till att träffa vänner jag ser allt för sällan och uppleva hur det känns när man har det riktigt bra men något fattas för att den där viktigaste typen råkar finnas någon annanstans.

Att vara närvarande hemma, sätta gränser och vila då jag har chansen är något jag vet att jag behöver bli bättre på. Stora delar av jullovet har jag tvingat mig själv att inte ta itu med något. Jag har inte låtit mig själv arbeta för mängden saker jag påriktigt kan åstadkomma när skolan är stängd är rätt begränsad. Det finns nästan inget som inte kan vänta till måndag och det lilla hinner jag med på söndag.

Så en seger alltså, speciellt den här veckan; att jag har lyckats sätta gränser och faktiskt gett mig tid att vila. Nu ser jag redan otåligt framemot att få sätta igång på måndag. Det kommer bli så bra!

Publicerad 06.01.2017 kl. 23:49

Ännu om centrumbiblioteket.

Apropå centrumbiblioteket; visst verkar det bli en vacker och inspirerande byggnad? Ett som när som helst mäter sig med Helsingfors univeritets huvudbibliotek som jag stordiggar och Grimm-biblioteket i Berlin. Fast det kanske blir lite mindre. Vet inte säkert för jag är kass på dimensioner.
Publicerad 03.01.2017 kl. 18:37

Oodi - det sämsta biblioteksnamnet någonsin?

Läste just att Helsingfors nya centrumbibliotek ska heta Oodi. På finska. Endast och enbart. Lika enspråkigt som Posti fast mycket sämre. För vad säger namnet egentligen om institutionen? Ingenting.

Naturligtvis är det en massa finlandssvenskar som dragit vagnlass med ärtor i näsan* för att biblioteket bara ska ha ett finskspråkigt namn och det kanske är rätt och riktigt, men det är också att rejält missa kärnan i problemet; att det namn juryn vaskat fram bland över 2000 förslag är riktigt riktigt riktigt dåligt.

Namnet innehåller tydligen inte ens ordet bibliotek. Vad berättar det då för en oinvigd? Och hur är det meningen att vi för människor från andra orter- och länder ska förklara varför Oodi heter som det gör och hur beslutsfattarna tänkte då de gav vårt moderna centrumbibliotek ett namn som på intet sätt beskriver dess verksamhet?

Jag föreställer mig att en möjlig presentation av biblioteket och framförallt dess namn kunde låta ungefär så här: det var en jury bestående av fisförnäma människor som satt och byggde fisförnäma åsnebryggor till fisförnäm antik kultur och valde att ge biblioteket ett fisförnämt namn som de flesta människor på sin höjd associerar till något gammalt och fisförnämt men nästan aldrig till litteratur och helt säkert inte till bibliotek.

Möjligtvis kunde en samtidigt konstatera att juryn i sin kärlek till det abstrakta också ratade alltför konkreta och logiska namnförslag som "Kivi-kirjasto, Kivi-biblioteket" som ju genom sin direkta koppling till såväl institutionens kärnverksamhet som vårt lands litteraturhistoria samt sin språkneutralitet var helt otänkbart. Därmed anslöt de sig de sig till en i vårt land alltmer etablerad namgivningstradition; en som går ut på att ge viktiga institutioner namn som till synes saknar koppling till det de sysslar med.

Jag är upprörd. Är du?

 

*För eventuella svenska läsare: blivit skitupprörda.

Edit 18.17: enligt den här artikeln i HS kommer centrumbibliotekets officiella namn vara Helsingfors centrumbibliotek Oodi och samma på finska. Denna information har jag dock inte funnit på centrumbibliotekets egen webplats.

Publicerad 03.01.2017 kl. 13:00

Människor som vi.

Idag på vägen hem stannade vi för att handla. Vi behövde inte många saker så jag sprang till butiken medan de andra väntade i bilen. När jag hittat allt på köplistan, betalat och tagit mig ut genom dörren såg jag en man sitta lutad mot husväggen mittemot affären. Jag registrerade knappt det jag såg, men nog mannens toma blick. Jag stannade inte. Ingen gjorde det.

Det var ändå något som skavde och ju närmare bilen jag kom desto mer frågade jag mig om mannen överhuvudtaget var vid liv. För att skaka av mig osäkerheten berättade jag om vad jag sett samtidigt som jag styrde ut ur parkeringen.

Lyckligtvis gjorde jag det för strax efter att jag talat till punkt såg M till att jag parkerade bilen och vi båda lagade oss iväg för att kolla att allt stod rätt till med mannen. Medan M talade med honom ringde jag nödcentralen för det var uppenbart att något var fel. Under den tid vi stod där var det inte en enda person som stannade för att kolla om allt var okej.

*******************************************************************

Medan vi närmade oss mannen hade jag haft tid att iaktta hur folk reagerade på honom. De flesta tittade bort, vissa stirrade och grimaserade i avsmak. Inte en själ stannade.

Också jag ville blunda, för om ingen annan reagerar så kanske det inte finns något att reagera på, försökte jag intala mig trots att jag visste bättre.

En trettioårig man med tom blick satt lutad mot väggen ute i kylan mitt i ett köpcentrum. Varför ville ingen hjälpa?

*******************************************************************

Antagligen var mannens utseende inte till hans fördel. Hans kläder var slitna och smutsiga, han själv likaså. Han satt omringad av sina egna spyor.

Av allt att döma är det väldigt lite som krävs för att vi ska sluta se våra medmänniskor som lika likvärdiga i praktiken som vi gärna anser dem vara i teorin.

Ändå är de här människorna lika värdefulla som vi. De är många gånger jävligt obekväma att möta, men de är bannemig lika värdefulla. Därför är det vidrigt att vi som både medmänniskor och samhälle väljer att titta bort medan andra går under i sin egen smuts.

*******************************************************************

Allt var inte okej med mannen. M lyckades få honom att prata och skratta, men det var uppenbart att allt inte var okej. Trots att han genast kom på benen då han fick veta att nödcentralen skickar någon för att kolla hans mående, var allt inte okej.

Och vad säger det egentligen om samhället att en person i nöd till synes till varje pris vill undvika kontakt med myndigheterna?

 

 

Publicerad 02.01.2017 kl. 23:35

Nyårstjohej.

Vi har firat nyår hemma. Hunden, M och jag. Tempot har varit ungefär som på bilden, programmet soffa, böcker och film.

Och så har vi ätit ost. Förätit oss. Mig åtminstone. Att vara bakis på ost är bland det värsta jag vet, men dagen var en succé. På alla sätt.

Har ni haft det bra?

Publicerad 01.01.2017 kl. 00:08

Död, djur och Downton Abbey.

Jag är en person som är känslig på det sättet att jag blir tårögd då något fint, vackert, sorgligt eller på annat vis sentimentalt händer i filmer eller böcker. Nyss då jag kollade Downton Abbey fällde jag en liten tår då det blev klart att familjens hund var påväg att dö. Det här fick mig att tänka på att det sker mycket mer sällan att jag blir ledsen då människor dör på film vilket kanske kan framstå som både osympatiskt och osentimentalt.

Jag har svårt att säga vad det här beror på. Kanske är det för att jag själv har en hund och kan föreställa mig hur hemskt det skulle vara om den gick bort, kanske har det att göra med att jag skonats från det mesta som heter död, eller så är det helt enkelt något som sitter snett längst ner i min nattsvarta själ. Känns jättesvårt att veta säkert.

Vet ni vad jag talar om?

Publicerad 30.12.2016 kl. 23:29

Fet, seg och lat.

Jag vet att ni är många som otåligt har gått omkring och väntat på att min julpaus äntligen ska ta slut. Nå, nu behöver ni inte vänta längre, för här är jag. Lite mer utvilad, ganska mycket mer orutinerad men i stort sett likadan som senast.

Nu kanske ni alltid har undrat vad alla lärare sysslar med då de är lediga. Har ni det?

Jag kan naturligtvis bara tala för egen del, men så här är det och jag lovar att det är sant: vi ligger i soffan och äter choklad, läser böcker och kollar på Netflix. Blir tjocka. Fast framförallt det sista kan jag inte svära på att gäller för någon annan än mig.

Mitt jullov har varit och är fortsättningsvis som ett sluttande plan och en spiraltrappa längs vilken jag kanar ner i en avgrund av frosseri och allmän dekadens.

Lättja är ett ord som beskriver mig och min tillvaro ganska bra just nu. Det finns en massa saker jag varken orkar med eller bryr mig om att göra. Bland annat det mesta som inte involverar att sitta i soffan och äte.

Jag har till exempel slutat använda skor. Jag orkar inte knyta snören. Istället går jag i stövlar. De är mer användarvänliga och fungerar i medeltal lika bra eller dåligt i vilket väder och sammanhang som helst.

Jullovet så här långt har alltså främst gjort mig lat. Eventuellt lite utvilad. Definitivt riktigt pösig. Det har varit en succé!

Hoppas ni också har haft det bra.

 

Publicerad 29.12.2016 kl. 22:26

Två år med hund.

Idag har det gått två år sedan F flyttade in hos oss. På många sätt har de varit de två bästa åren i mitt vuxna liv. En massa pusselbitar har fallit på plats. Jag känner mig mer hel än jag kan minnas att jag någonsin gjort. Jag älskar att jag får dela mitt liv med M.

Imorgon firar vi jul tillsammans. Jag, M och hunden. Vi tre. Det är stort, nästan ofattbart. Jag känner mig tacksam.

Nu stillar jag mig och skiftar fokus till det som är viktigt. Vi ses igen efter jul.

Hoppas också du får ha det riktigt riktigt bra!

 

 

Publicerad 23.12.2016 kl. 22:29

Äntligen jullov.

Hade höstterminens sista arbetsdag idag. Nu loggar jag ut. E-post och Wilma, vi ses igen efter nyår, jag tänker inte sakna er.

Nu ska jag vila. Njuta. Slappna av. Ta det lugnt. Läsa minst hundra romaner och skriva minst tusen noveller och besöka en miljon utställningar och göra allt det där jag inte har tid med då jag jobbar.

Alternativt skiter jag i allt ambitiöst semesterprogram och tar dagen som den kommer. Vägrar ställa eller möta krav. För helt ärligt; den här hösten har varit underbar men också riktigt riktigt tung och jag är innerligt trött.

Långa lugna slöa dagar med M och F, tid att bara vara. Det är allt jag behöver, det enda jag önskar mig. Allt övrigt är bonus, inget jag behöver prestera.

Vad vill du av julen i år?

 

Publicerad 22.12.2016 kl. 21:27

Saker PF inte förberedde mig på.

Apropå den här artikeln om bland annat skola, jämställdhet och könsmedvetenhet, har jag de senaste dagarna reflekterat över saker jag inte lärde mig något om under lärarutbildningen.

Varför? Nå för att till exempel jämställdhet är något som på sin höjd tangerades, då vi talade om hur pojkar och flickor fungerar och behandlas olika i klassrummen och skolan. Det fanns väldigt lite plats för diskussion och reflektion. Könsmedvetenhet nämndes inte.

Det som nu efteråt känns frapperande är detta: trots att nästan allt annat vi utsattes för var färdigtuggat och urvattnat, hade PF inga konkreta tips att erbjuda eller åtgärder att rekommendera i fråga om arbete för jämställdhet, för att bemöta de strukturer som påverkar pojkars och flickors lärande. Ingen sade ett ord om vad vi i vårt arbete kan göra för att medvetandegöra eleverna om de beteendemönster och de inlärda sätt att agera som när allt kommer omkring påverkar hur de bemöter det mesta i sin vardag*. Så gott som allt jag vet om detta har jag senare tagit reda på själv. Och visst, det hör till jobbet. Men att lära sig mycket om hur en arbetar för jämställdhet borde också höra till utbildningen.

Så, summa summarum; vad lärde PF mig om skola och jämställdhet? Att det finns problem och hur de ser ut. Inget mindre, inget mer och absolut inga lösningar. Otillräckligt så det förslår.

Å andra sidan verkade det här vara något av fakultetens grej när det kommer till saker en skulle ha nytta av i det vardagliga arbetet. Mängden färdigheter jag behöver varje dag och som knappt nämndes på PF kunde göras hur lång som helst, men jag tänker här nöja mig med att nämna bara en sak till.

Jag jobbar varje vecka med elever som på ett eller annat sätt har det tufft i skolan. Vet ni vad jag märker? Att jag ofta upplever att jag saknar verktyg och kommer till korta.

Nu talar jag inte i första hand om undervisningsmetoder, för dem lärde vi oss något om. Vi fick veta att de behöver vara varierade och att de behöver anpassas efter grupp och individ. Så det här funkade okej.

Det jag däremot inte fick lära mig något riktigt om är vad jag kan göra då jag möter elever som har noll intresse för skolan, elever vars personligheter utmanar, vars temperament ställer till det för dem. Den enda föreläsning jag tog del av som ens tangerade ämnet handlade om vilka maktmedel en lärare får ta till om en elev vägrar sluta bete sig tråkigt mot hen. Diskussionen rörde sig på nivån "ööööh, vad får jag göra åt en elev som bråkar med mig" och var motsatsen till givande.

På den föreläsningen fick jag alltså veta vad jag kan göra när det redan har skitit sig, men inga tips för vad jag kan göra för att förebygga katastrofen. Specifikt in absurdum och noll procent nyttigt i praktiken. Precis som den absoluta merparten av det jag utsattes för.

För så här är det: så gott allt det jag på riktigt behöver kunna i mitt arbete har jag lärt mig på jobbet. Studierna har bidragit med kunskap i undervisningsämnet, handledarna på Övis och vår ämnesdidaktiker med nyttiga insikter om verksamheten i klass.

Allt det som sker utanför klassrummet och allt det som sker i interaktion med eleverna har jag lärt mig under de femton år jag arbetat med barn och unga, i skolor, på ungdoms- och lägergårdar, på konfirmandläger och eftisar. Och det är säkert så som det ska vara.

Ändå kan jag tycka det är beklämmande att det är så lite av det jag utsattes för under studierna jag har praktisk nytta av idag. Å andra sidan gjorde det att jag blev tvungen att kolla upp och tänka själv och det får jag väl vara tacksam för. För att hitta egna vägar och metoder; det verkar fungera för mig.

Ni som är blivande lärare, hur fungerar det i dag? Säg att ni får veta mera, säg att det har blivit bättre!

* Har sedermera klurat ut att diskussion är en bra början, att uppmärksamma negativt/oönskat/okonstruktivt/kränkande beteende en hyfsad fortsättning.

 

Publicerad 21.12.2016 kl. 23:42

Paradoxalt.

Apropå gårdagens inlägg om skola och feminism: visst är det lite paradoxalt på något vis att det krävs att just män ska tro på och prata om jämställdhet för att jämställdhetsarbetet ska äga någonsomhelst trovärdighet i pojkarnas värld. Att det krävs manliga förebilder. Och att jag som feminist utgår ifrån att det är så. Och att det är. Det beror på samma av kön avhängiga trovärdighet som vi ju vill komma åt och ifrågasätta genom just feminismen.

Vi män måste alltså jobba inom strukturen* för att förändra den och montera ner våra privilegierade positioner. Vilket alla gånger är lättare sagt än gjort.

Festligt, eller hur?

*Heter det så?

Publicerad 20.12.2016 kl. 21:20

Om varför feminismen har en självskriven plats i skolvärlden.

Idag funderar jag på skola och feminism. Jag gör det för att jag nyss läst Linas inlägg/insändare som tangerar samma ämne.

I sitt inlägg diskuterar Lina framgångsrika flickor och pojkar som inte klarar skolan alls lika bra och någonstans i den här diskussionen är det något som får mig att haja till. För det som i stunden för mig blir helt uppenbart är att feminismen, dess kamp för jämställdhet och allt det positiva den medfört för flickorna är en starkt bidragande orsak till att just flickorna klarar sig så bra i skolan idag (okej, det här visste jag redan, den riktiga insikten kommer snart).

Och varför inte pojkarna då? För att de då det begav sig inte såg att jämställdhet är som något som gynnar dem? För att många pojkar och män fortfarande uttalar ordet feminism som om det var en svordom? För att framförallt vi med penis fortfarande lever kvar i en förlägad könsmaktordning? Jag vet inte, men som ni märker är de möjliga svaren allt annat än få.

Det som jag däremot vet är att riktig förändring alltid startar inifrån en individ och att det är något som i stor skala enbart är möjligt om flera individer samtidigt bejakar möjligheten att utvecklas. För att detta ska kunna ske behövs både verktyg och yttre stimuli och i det här hänseendet är feminism något som borde omfatta alla män.

Feminismen erbjuder de verktyg pojkar och män behöver då de bearbetar sin självbild och sin uppfattning om manlighet. Den hjälper åskådliggöra strukturer och förstå privilegier och den är absolut nödvändig om vi på allvar vill ge alla våra barn, oavsett kön, likvärdiga möjligheter att klara sig i livet*.

De första som behöver skaffa sig tillgång till de verktyg feminismen erbjuder är vi, de vuxna männen, för det är vi som behöver tala om manlighet med pojkarna. Det är vi som behöver förklara att jämställdhet är en bra grej och vi som behöver ge pojkarna verktyg att skapa sig en sund självbild, inte minst genom att ifrågasätta och utvidga rådande mansbilder och -roller för de är nu en gång för alla va de är, snäva och alltmer osunda.

Varför feminismen har en självskriven roll i skolan? För att det rådande mansidealet - det våra pojkar strävar efter att nå - av allt att döma även rymmer ett bildningsförakt och en uppfattning om att det är coolt att inte vara smart, eller kanske snarare att inte framstå som skolsmart och det här är missförhållanden vi absolut behöver komma åt. Och kanske ännu mera för att våra pojkar behöver lära sig tänka feministiskt.

Feminismen ger oss verktyg att bearbeta vår självbild, den lär oss att jämställdhet gynnar alla eftersom jämställdhet är något som inte tvingar in i formar utan leder till rätta platser, som öppnar könade dörrar och möjliggör lyckligare liv. Det här har feminismen gjort för flickorna, det här vill den göra för pojkarna, det är hög tid att också vi hakar på. Gör vi inte det, förstår vi inte att jämställdhet gynnar alla, kommer många dörrar att hållas stängda, många yrken nästintill förbjudna och många framtida vuxna män låsta i en könsroll de inte kommer till rätta med.

Därför har feminismen en självskriven roll i skolan, för att den alla gånger ger mer än den tar (av till exempel pojkarnas privilegier) och för att den alltid vill skapa förutsättningar för alla människor att existera på lika villkor. Och för att det är något vi alla vinner på.

*I just det här sammanhanget beaktar jag inte socioekonomisk klass eller etnicitet, även om dessa är faktorer som även de bidrar till att ingen skolelev startar från exakt samma stratgrop.

 

Publicerad 19.12.2016 kl. 15:34

Veckans kortaste dag.

Söndag. Veckans kortaste dag. Dagen då jag på något oförklarligt vänster lyckas semestersova till klockan tolv bara för att panikvakna och inse att den nya arbetsveckan börjar om bara några timmar och det finns tusen mysighetssaker och tusen praktiskhetssaker och minst en miljon arbetssaker jag vill, borde eller helt enkelt måste hinna med innan klockan blir måndag och det blir dags att börja jobba igen.

Så här inför julen kan jag tipsa om ett bra sätt att få veckans kortaste dag att kännas ännu kortare; kör lite julshopping, för det har jag gjort idag och jag kan berätta att tiden bara flyger iväg och plötsligt är klockan fem före ett och här sitter jag och drar den mogna slutsatsen att det klokaste jag kan göra är att blogga.

För vilken ansvarsfull lärare sitter och bedömer uppsatser klockan mitt i natten bara för att hen tycker hen borde. Vilken elev skulle tycka det är ansvarsfullt av läraren att göra så?

Publicerad 19.12.2016 kl. 00:55

Om vänner.

Idag hinner jag inte skriva något långt inlägg för vi ska ut och svira, träffa vänner. En syssla det blivit påtagligt lite av de senaste åren, faktiskt i den grad lite att det ibland gett mig dåligt samvete. 

Det finns människor jag tänker på varje vecka men aldrig ringer och jag märker att jag ofta undrar om det här med att i perioder mer eller mindre tappa kontakten till sina vänner är något som hör ihop med vissa livsskeden. Är det så att det finns tider då en har så mycket annat med jobb och hem och liv att en helt enkelt blir tvungen att prioritera och lita på att vännerna nog finns kvar och förstår?

Jag har blivit fruktansvärt dålig på att hålla kontakt till mina vänner, men ikväll tänker jag ikväll avbryta misskötseln av allehanda kamratförhållanden och bara njuta. För idag ska vi på kalas och där finns vänner. Facebook säger så.

Hur är det med er: hur ofta träffar ni era vänner, har också ni perioder och vad tänker ni göra ilväll?

Publicerad 17.12.2016 kl. 17:49

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar