Falsk finlandssvensk och misslyckad moddalärare?

Apropå traditioner: vi firade svenska dagen på jobbet idag. Sjöng Modersmålets sång och så. Helt fint, men måste medge att jag har svårt att förhålla mig till både högtiden och låten. Det finns nationalistiska undertoner där som jag inte riktigt är bekväm med.

Å andra sidan tycker jag det mesta som gränsar till nationalism är svårt och har aldrig känt mig hemma i idén om ett enhetligt svenskfinland, aldrig känt samhörighet med det finlandssvenska. Trots gemensamt språk och litteratur känns tanken på något slags enhetskultur falsk och plastig.

Säkert har det att göra med att jag inte är någon "riktig" finlandssvensk*. Är ju tvåspråkig från början och uppvuxen mellan två kulturer. På något sätt finns det för mig inget självklart i det finlandssvenska. Det finns stereotypier jag känner igen, men inget jag kan peka på och säga det där är det vi jag är en del av. Ibland funderar jag på vad det säger om mig och min lämplighet som moddalärare. Hur påverkas min trovärdighet till mina aversioner mot det finlandssvenska?

*Har någon gång tidigare skrivit om vad min lågstadielärare sade om finlandssvenskar och tvåspråkighet.

06.11.2017 kl. 22:17

Ännu apropå farsdagsdebatten.

Apropå farsdagsdebatten: många av dem som tyckte att fars dag absolut bör firas på daghem - bland annat barnombudsmannen Tuomas Kurttila - motiverade sin ståndpunkt med att personalen nog har kompetens att hantera eventuella problem. Underförstått att vi ska lita på personalens omdöme alltså. Har uppriktigt svårt att förstå hur den hållningen går ihop med den kritik som dessa personer samtidigt riktade mot beslut som med tanke på barnens bästa fattats på två daghem i Helsingfors*. Ska inte beslutet att fira på ett annat sätt ses uttryckligen som ett sätt att hantera och förebygga potentiellt besvärliga situationer?

*Det finns ca 400 daghem i hela staden.

06.11.2017 kl. 16:10

Om traditioner och att ifrågasätta dem.

Diskussionen om fars dag tidigare i veckan påminde mig om en sak jag ibland funderar på: varför är det så svårt att kritiskt granska traditioner? Varför känns det ibland nästan omöjligt att att diskutera hur vi uppmärksammar årligen återkommande fenomen? Vad är det som gör orden "vi har alltid gjort på det här viset" till en trollformel som ogiltigförklarar all kritik och gör alla frågor överflödiga?

Som person har jag ett problematiskt förhållande till traditioner och institutioner. Det vill jag inte hymla med. Skolvärlden, min värld, kryllar av exempel på saker som görs för att de alltid gjorts och olika evenemang som tagits in som engångsföreteelser och varit så uppskattade att de sedan blivit återkommande inslag*. Jag har som yngre jobbat i skolor där det inte passat sig att ifrågasätta traditioner, ens då den som instiftat dem för länge sedan slutat eller gått i pension. Sådant har jag alltid haft lite svårt att svälja.

Sedan har jag givetvis också varit en som försvarat traditioner och krävt att saker ska vara som de alltid har varit. Jag är paradoxal på det viset. De gånger det skett har min reaktion varit emotionellt betingad och förknippad med en känsla av att något som är oerhört viktigt för mig riskerar att gå förlorat. Jag har alltså tänkt i första hand på vad som är viktigt för mig.

Nu undrar jag om det är så här det fungerar med diverse saker vi kallar traditioner; att den största drivkraften för oss då vi vill bevara dem är att de är viktiga för oss själva? Att vi är övertygade om att det faktum att vi själva uppskattar dessa fenomen ger dem något slags universalvärde trots att så inte är fallet?

Vad tror ni? Försvarar vi traditioner för att de är vitkiga för oss själva, gör vi det för att vi tänker på andra eller är jag helt enkelt en surpuppa med attitydproblem?

Tacksam för svar!

 

*Läs Annika Luthers fantastiska roman Lärarrummet. Hon beskriver fenomenet alldeles utmärkt.

05.11.2017 kl. 21:48

Lagom lördag.

Lördag hela dagen idag. Har mest hundat omkring. Varit på äventyr och så. Hela mitt flöde på sociala medier verkar handla om om hundar just nu. Är minst sagt lite orolig för att verka konstig.

Hursomhelst. Tyra vaknade för andra gången strax efter att jag läst tidningen. Talade med M och konstaterade att det skulle vara bra att ta ut hundarna någonstans där det inte finns så mycket trafik. Jag, valpen och Freja behöver träna att gå i koppel.

Vi funderade en stund och medan M stannade hemma och fixade sådant som förutsatte hundfritt,  åkte jag och hundarna iväg till nationalparken i Sibbo storskog. 

Där fanns skog.

Och skog.

Och ännu mera skog.

Och en sjö som heter Fiskträsk vars skönhet i solnedgången gjorde ett stort intryck på Freja.

Problemet med solnedgångar är att det snabbt kan bli riktigt mörkt, speciellt om en befinner sig mitt i en skog. Det gjorde vi och ärligt talat hade jag inte stenkoll på hur vi skulle ta oss därifrån. Fick chansa lite. Rutten bjöd på varierad terräng och en bra chans för Tyra att bekanta sig med olika underlag. Sådant är sjukt viktigt har jag hört.

När vi hittade ut ur skogen var det jättemörkt.

Jag var jättehungrig så vi satte oss i bilen och åkte iväg för att handla middag. Det blev svamppasta som jag åt jättemycket av jättesnabbt medan jag satt jättelänge i soffan och kollade Netflix med M. Nu är jag jättenöjd.

04.11.2017 kl. 23:45

Dagens goda nyhet.

När jag var yngre jobbade jag på olika eftisar. Jag lärde mig snabbt att året följde ett slags spikat schema med en del återkommande programpunkter. En av dessa var det obligatoriska pysslet kring mors- och fars dag. Jag tyckte inte det var något konstigt med det.

Åren gick, jag blev mera vuxen, jobbade ett år på lågstadium och hade vid det här laget fått träffa barn som saknade en eller rent av två föräldrar. Att uppmärksamma fars- och mors dag kändes plötsligt som en dålig idé.

På Hbl.fi läser jag att de på en del dagisar i Helsingfors tänkt om kring fars dag. Artikeln som är skriven på basen av en artikel i Iltalehti heter felaktigt och missvisande Farsdag blir könsneutral på dagisar i Helsingfors och ger dessutom en helt felaktig bild om vilket slags neutralitet det är fråga om.

Att Hbl-artikeln är så dåligt skriven får extra tråkiga följder då en läser de kommentarer den genererat på tidningens facebooksida. Eftersom Hbl valt att fokusera könsneutralitet är det många läsare som helt uppenbart missar poängen: att valet att inte fira fars dag - och i förlängningen förhoppningsvis mors dag - utgår från vad som är bäst för barnen och hör till de smartaste beslut med koppling till den vardagliga verksamheten som överhuvudtaget kan fattas inom grundskola och småbarnspedagogik.

De barn som har två föräldrar har två föräldrar. De som har en har en. Detta faktum kan på tillbörliga dagar med fördel firas inom hemmets fyra väggar. Önskas kaffe eller kort går det säkert ordna där istället för på dagisar och i skolor där en del barn lever i familjer med en eller flera av olika anledningar frånvarande föräldrar.

Tro mig när jag säger: fars- och mors dag ska inte uppmärksammas i daghem och skolor. Det är aldrig värt att riskera att ett barn kommer utan förälder till kaffet och det gratis undervisningspass som fars- eller morsdagspyssel innebär väger lätt jämfört med smärtan och sorgen hos det barn som ingen har att pyssla åt. Och nej det är inte alls orimligt att de familjer med två föräldrar (eller ens föräldrar) tvingas anpassa sig efter det som är verklighet i familjer med helt andra vårdnadshavarkonstellationer.

Jag tycker alltså det är fantastiskt att de på en del daghem i Helsingfors bjuder vilken för barnet kär vuxen som helst på kaffe på fars dag. Vad tycker du? 

 

02.11.2017 kl. 13:43

Om sjuka skolor och dålig inomhusluft.

Har till min stora glädje noterat att många medier skriver om elever, lärare, skolor och inomhusluft den här veckan. Det känns bra att något som är ett riktigt, konkret och påtagligt problem för många når över nyhetströskeln. Inte minst för att problemet är omfattande och många drabbas. Våra lärare och framförallt våra barn och unga förtjänar bättre.

Jag har gått i en skola där jag senare fick höra att det var problem med inomhusluften. Det var på gymnasiet. När jag inledde studierna var jag frisk, året jag tog studenten konstaterades jag ha astma och käkade antibiotika mot bronkit minst varannan månad.

Det tog mig tio år att återhämta mig, att bli kvitt behovet att regelbundet  medicinera. Då jag började jobba i en skola som snart skulle komma att stängas på grund av att elever och personal for illa av inomhusluften klarade jag mig med säsongsbunden allergimedicinering och en öppnande pipa som jag utnyttjade ytterst sällan.

Efter ågra månader i den skolan visste jag att allt inte stod rätt till. Kliande ögon, huvudverk, bekanta symtom. Lyckligtvis hade kommunen smarta beslutsfattare som snabbt drog rätt slutsatser. Vi fick flytta ut och åtminstone jag blev relativt snabbt kvitt symtomen.

Det finns ändå en grej som består. Idag märker jag genast om det är något som inte stämmer med luftkvaliteten. Jag får huvudvärk, slemhinnor känns svullna, fingrarna och nästippen blir kalla och ögonen känns svullna och irriterade.

Lyckligtvis får jag idag jobba  friska utrymmen. Det tycker jag alla borde ha rätt till, annars riskerar följderna bli långtgående. Därför hoppas jag att alla tar det här problemet på allvar.

P.s. I onsdagens Hbl läser jag att det ofta krävs att vårdnadshavarna ryter till om problem med inomhusluft. Ingen gör något innan de vägrar låta sina barn komma till skolan. Det här kan vara bra att minas om du eller någon i din närhet någon gång utsätts för ett drabbat hus.

02.11.2017 kl. 07:21

Valplivet.

I skrivande stund är livet med hundvalp ganska skönt. Allt är lugnt och stilla. Ingen skäller, ingen kissar på golvet och absolut ingen har bitit sig fast i ett byxben och vägrar släppa loss. Det enda som hörs är det rytmiska smattrandet från tangentbordet och lillisens taktfasta snarkningar. Just nu lever jag valplivet deluxe och befinner mig mitt i den där glansbilden och det där förgyllda minnet som gjorde att det kändes som en bra idé att skaffa en till hund. Vilket det ju var, fattas bara annat.

Men nog hade jag glömt bort hur totalt en valp kan suga musten ur en, det måste jag erkänna. Folk (som kanske inte har hund) verkar ofta tro att det är den här perioden som är den bästa för att den lilla är så liten och söt. Faktum är att de har fel. Det bästa är att ha en vuxen hund. Vägen dit går inte att undvika, varför det lönar sig att passa på att njuta och göra det bästa av den. Det tänker åtminstone jag göra.

Fast först ska jag läsa lite. Lär bli att störta ut med valpen så fort hon vaknar. Tyra är alltid kissnödig efter en tupplur.

01.11.2017 kl. 23:19

Ni som bloggar varje dag - hur gör ni det?

En sak jag ofta funderar på är hur ni som bloggar varje dag har tid. Jag menar alltså inte frågan som någon spydighet och försöker inte antyda något utan är helt enkelt lite avundsjuk på att ni hinner. Jag älskar att skriva men har svårt att hitta lugn för att göra det varje dag och vill därför gärna veta hur ni gör. Skriver ni dagligen eller kör ni med tidsinställda inlägget? Spyr ni ur er en text så fort ni hittar på ett ämne eller väntar ni tills ni har tid och krystar fram?

Det är som sagt inte meningen att låta spydig, trots några syrliga ordval i stycket ovan. Det är bara det att jag gärna vill skriva varje dag. Jag behöver göra det för att skrivandet - själva processen - är något som är bara mitt, som låter mig samla tankar, fokusera, reflektera, skapa något eget. Jag vill skriva sådant jag själv gärna läser och som känns äkta och viktigt för mig och här tror jag vi närmar oss det som gör att det dagliga bloggandet ibland känns svårt.

Grejen är den att jag vill att bloggtexter känns autentiska. För att de ska göra det för mig behöver de vara skrivna på ett sätt som får dem att framstå som spontana, naturliga impulser att dela med sig av tankar eller erfarenheter. Det är viktigt med en språklig ledighet som gör läsningen till en trevlig upplevelse och det får inte verka som om bloggaren tänkt jättemycket på vad som skulle intressera hens läsare. Vilket hen naturligtvis gjort.

Helst ska det förefalla som om inlägget är ett infall som bara av ett rent sammanträffande råkar tilltala en massa läsare. Efter avslutad läsning vill jag sitta och fullt ut tro på att det varit lätt att få till texten.

Spontana infall kräver lugn och bra texter kräver tid. Kan ofta känna att jag inte hinner vara inspirerad och att jag då jag väl hinner sätta mig vid datorn inte längre orkar vara engagerad. Det resulterar i mängder av krystade försök, kasserade idéer och oskrivna texter. För jag skriver inte bra då jag inte hinner.

Därför undrar jag: ni som bloggar varje dag - hur gör ni för att era texter ska bli bra?

 

31.10.2017 kl. 23:20

Någon som vet?

Läser i dagens Hbl att fostran och utbildning i Helsingfors beviljats några miljoner extra i budgeten. Glädjande nyheter, inte minst med tanke på att det redan på följande sida står om hur specialundervisningen i staden inte fungerar, hur det finns för få assistenter och speciallärare och hur stöd sällan följer med de elever som behöver det integreras i vanliga undervisningsgrupper. Medan jag läser tänker jag på året jag jobbade på åk 1-6 och våra omkring hundra elever fick dela på två timmar assistent per vecka och undrar vad påslaget i praktiken betyder för småbarnspedagogiken och utbildningen i Helsingfors.

Är det någon som vet om de några miljonerna främst täcker ständigt ökande interna hyror eller om fyrken faktiskt för en gångs skull kommer att användas för att göra vardagen bättre för våra barn och unga? Tacksam för svar!

30.10.2017 kl. 08:46

WTF Bokmässan i Helsingfors?

Ursäkta den upprörda rubriken, men besökte bokmässan idag och är lite skärrad. Vet inte om det bara var jag som gick omkring med förgyllda minnen av det förflutna, men fick intrycket att mässområdet krympt något fruktansvärt från tidigare år. Hittade också mycket mindre sådant som engagerade mig, fast det kanske är naturligt at inte bli sjukt inspirerad och begeistrad varje år. Lite beklämd är jag ändå av att jag sett allt jag ville på under 15 minuter och enbart fick med mig en bok. Det är liksom inte normalt.

Speciellt starkt erfor jag att något var annorlunda vid de två stora finlandssvenska förlagens montrar. De gav mig - till skillnad från tidigare år bör betonas - typ ingenting. Det är inte det att där inte fanns intressanta titlar, men väldigt lite var nytt för mig och tyckte böckerna var tydligt färre än förr, vilket kändes tråkigt. Har ju andra gånger brukat svepa förbi i flera repriser och få med mig mängder av böcker.

Nu kan ju min ljumna upplevelse bero på ett flertal saker; bokmässan kanske har blivit sämre på riktigt, lördagen kanske är en tråkig mellandag, jag kanske råkade missa alla intressanta bokprat eller så kanske mitt jobb gör att jag inte hittade något nytt och överraskande. Vad vet jag.

Hursomhelst sitter jag i skrivande stund hemma och funderar på om min erfarenhet av bokmässan är riktigt och om den säger något om litteraturens läge i det här landet. Är det så att det ges ut allt färre böcker på båda språken? Tråkigt i så fall.

Glädjande att det ändå ges ut bra ny litteratur (och inte minst på svenska) i Finland. Har senast läs Adrian Pereras White monkey och Sinéad Obreys Fågeltanken vilka båda är bra. Siktar på att läsa Michaela von Kügelgens Vad heter ångest på spanska ännu i höst eftersom jag hört mycket gott om den och den kunde vara av intresse för mina studerande.

Kritiserar alltså inte nödvändigtvis kvalitet, men undrar över kvantitet. Någon annan som besökt bokmässan och känner att den krympt?

28.10.2017 kl. 20:56

Dagens dummaste.

Regeringen vill reformera gymnasiet. Igen. Tydligen tycker de inte den nya läroplan som togs i bruk för ett år sedan är någon höjdare, för nu vill de skriva om hela gymnasielagen och införa nya, större och bättre förändringar så tidigt som år 2019. Det menar åtminstone undervisnings- och kulturminister Sanni Grahn-Laasonen enligt denna artikel i HS.

Känns att en åtminstone tryggt kan konstatera att beslutsfattarna inte lärt sig något av det som eventuellt gick sämst senast. Tror de flesta lärare skulle hålla med om att den nuvarande - ett år gamla - nya läroplanen är ett lovande steg i en vettig riktning, men att den på långt håll luktar ogenomtänkt hastverk. Den hade inte tagit skada av en grundlig beredning. Det skulle den nya gymnasielagen knappast heller göra.

Då jag läser HS-artikeln slås jag av att Grahn-Laasonen och hennes medbrottslingar verkar ha påfallande dålig koll på de verkliga utmaningar lärarna på fältet möter idag. På basen av artikeln verkar de reformer som föreslås - fast naturligtvis finns inget konkret ännu, är ju länge till 2019 - handla om att ytterligare öka valfriheten och tvinga fram allt självständigare studerande. Ett mål som är fint i sig, men som är minst sagt problematiskt eftersom det samtidigt innebär en försjkutning där starststrecket för gymnasiet flyttas allt längre bort från mållinjen i grundskolan. Samtidigt är det ju inte precis så att vi får en massa rapporter om att de elever som går ut årskurs nio gör det med starkare baskunskaper än någonsin förut.

Faktiskt är utvecklingen i fråga om en del viktiga färdigheter den direkt motsatta. Senast idag har jag läst om att moddalärarna i de finskspråkiga skolorna slår larm om elevers och studernades allt svagare läsförmåga. Enligt dem behöver de studerande i vissa yrkesskolor få instruktioner höglästa för sig eftersom det det är så svårt att förstå skriven text. Bara att hoppas på att grundskolans nya läroplan och dess fokus på nyckelkompetenser råder bot på den här problematiken.

I väntan på det tänker åtminstone jag fortsätta förfasa mig över att människor som uppenbart saknar förståelse och insyn får fatta beslut om så oerhört viktiga saker. Inte för att jag har något emot reformer eller ambitiös pedagogik - är faktiskt en stor vän av både och*-, utan för att jag avskyr påhitt som hotar skapa flera problem än de kan tänkas lösa.

De viktigaste frågor en pedagog kan ställa sig själv är "varför gör jag det här och vad vinner mina elever/ studerande på det". Någonstans tänker jag att beslutsfattarna borde göra lika. Att göra så är nämligen nödvändigt och ofta nästan det enda sättet att försäkra sig om att en inte fattar idiotiska beslut som hjälper mera än de stjälper.

*Fråga vem som helst.

24.10.2017 kl. 19:02

Hata skattelättnader.

Helsingfors borgmästare Jan Vapaavuori vill sänka kommunalskatten med 0,5 procent. I reda pengar är det 70 miljoner euro i förlorade intäkter för staden och ca 150 euro per år mera i fickan för en medelinkomsttagare. Har ärligt talat svårt att förstå poängen. Någonstans känns 70 miljoner som kan användas koncentrerat som en bättre grej än en månatlig dryg tiolapp i en medelinkomsttagares ficka. Finns det inte ställen vi sparat på och nu kunde investera i, om det nu en gång är så att vi har mer pengar än vi vet vad ska göra med.

Innan jag inser att sådant inte är viktigt hinner jag fundera en stund på mängden kuratorer, psykologer, skolgångsbiträden och speciallärare staden kunde anställa för 70 miljoner. Jag tänker också på alla av höga fastighetshyror orsakade skevheter i skolbudjeter som kanske skulle gå att åtgärda med en sådan summa. Och på mängden studiematerial vi kunde köpa åt eleverna. Hur fyrken kunde möjliggöra fenomenbaserad undervisning, mångsidiga lärmiljöer och moderna läromedel i alla skolor. För att inte tala om vad de kunde göra för utjämna skillnaderna mella rika och fattiga stadsdelar och små och större skolor. Saker vi kunde satsa på om vi prioriterade rätt.

Påminns sedan om att allmännyttiga saker inte får kosta pengar, inser att jag är dum som ens vågat drömma och koncentrerar mig istället på att i mina tankar räkna de dryga 150 euro om året jag i och med reformen kan få men egentligen inte behöver. Alls.

Ps. Tror ju aldrig beslutsfattarna kommer satsa på barn och unga på ett hållbart sätt. Det kunde de ju ha gjort redan om det var så att de ville. Flashiga projekt, kortvariga satsningar och yta är det som gäller, ser bra ut och antas ge röster som säkrar fortsatt mandat verkar det som.

21.10.2017 kl. 12:50

Höstlovsbilder.

I kommunen där jag jobbar har skolorna stängt en vecka på hösten. Långt lov alltså. Vi firade min enorma ledighet genom att redan på söndag sätta oss i bilen och åka nästan 400 kilometer norrut för att hämta krabaten på bilden. Tyra heter hon och är åtta veckor gammal.

På måndag jobbade M så jag var ensam hemma med hundarna. Hade absolut ingen lust att sitta inne och rulla tummarna så jag stuvade in Freja och Tyra i bilen och åkte iväg till Porkala. Där såg vi en massa hjortdjur och försökte lära oss att gå i koppel.

Väl hemma blev det lek för hela slanten. Jag och M har flera gånger under gångna veckan fått konstatera att Freja mognat något ofantligt sedan valpen kom. På bara några dagar har hon förvandlats till en omtänksam och klok hund med maximalt nedtonat terrierego och förmåga att varsamt leka med och lugna ner sin nya kompis.

På tisdagen besökte jag och hundarna ett naturskyddsområde på Ramsöudden på Nordsjö. Helt fascinerande i sig, men stället fastnade inte på bild så vi hoppar vidare till onsdag.

På onsdagen körde jag och hundarna staycation och turistade hemma på Degerö. Vi såg bland annat Jollas gamla herrgård och en vacker utsikt.

På torsdagen fortsatte vi turista lokalt. Medan M stannade hemma med valpen passade jag och Freja på att göra en riktigt lång promenad. Vi besökte bland annat Kronbergets övergivna villaområde och konstaterade att vattnet är ovanligt högt och att det börjar vara ganska tunsått med villor. Dessutom gick vi en naturstig, lyssnade på skogsljud och beundrade solnedgången på en hundförbjuden strand*.

På fredagen var det dags för Nordsjö igen. Den här gången Nybondas. Åkte dit med båda hundarna och njöt av vädret som var vackrast på hela veckan. Hann med kaffe på en klippa, några viktiga Selfies med Tyra (notera att vi har samma min på bilden) och lite solbad vid stranden. På det hela taget en ganska lyckad dag med andra ord.

Det var typ allt vi har hunnit med så här långt. Inte helt dumt tycker jag. Ska bli intressant att se vad lördag och söndag för med sig.

 

*Vi är som Snusmumriken, tror inte på skyltar.

21.10.2017 kl. 06:00

Om att (hinna) läsa skönlitteratur.

Jag har svårt att hinna läsa. Om jag inte räknar skönlitteratur som arbetstid är det nästintill omöjligt att budjetera in den i det tajta schemat. Ändå är fiktionen en viktig del av mitt jobb, svår att rättfärdiga för att ta del av den är att njuta. Samtidigt borde jag som moddalärare ständigt jaga nya texter. Det hela blir lite paradoxalt.

Idag har jag ändå hunnit läsa Adrian Pereras White Monkey på arbetstid, vilket inte känns helt och hållet fel. Inte minst som den gav uppslag till åtminstone ett undervisningspass och ett flertal idéer. Och så var den bra också. Bland det bättre jag läst i år faktiskt. Rekommenderas varmt.

12.10.2017 kl. 18:11

Upptäckter på Google.

Jag nyss anledning att googla min gradu och märkte att den har laddats ner 1151 gånger från universitetets databas. Det är jättemycket för en text som behandlar ett relativt obskyrt ämne inom ett relativt obskyrt forskningsområde tycker jag. Måste erkänna att dett väcker min nyfikenhet och tilltalar min fåfänga. Tänk om någon hänvisar till mig i sin avhandling, tänk om något jag skrivit, nåfot konstigt jag påstått eller något misstag jag gjort har gett upphov till banbrytande litteraturvetenskapliga upptäckter? Skulle nog svårt att tycka att det inte är lite coolt och vilja veta lite mera i så fall.

Det jag däremot inte vill veta mera om är varför någon på en sexdejtingsida hänvisar till min gradu, för det upptäckte jag också att någon har gjort. Ointressant, obehagligt och ärligt talat ganska märkligt tycker jag.

Vad är det konstigaste du sett ditt namn i anslutning till?

07.10.2017 kl. 17:51

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. 32 år gammal, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

14.06, 14:50Läsårets tyngsta dag. av Jessika
31.05, 11:04Läsårets sista. av Emma
20.05, 08:57Vet ni vad? av Amanda