Apropå bloggar och manlighet.

Apropå bloggar och manlighet eller kanske bloggar och finskhet: det kändes helt sjukt pinsamt att gå ut med att jag har skapat en facebooksida för min blogg häromdagen.

Kanske det har något att göra med könsroller, kanske jantelagar eller eventuellt mitt egna allt annat än oproblematiska förhållande till bloggosfären. Känner att det finns regler jag inte riktigt har ett grepp om, saker jag borde förstå att inte göra och pinsamheter jag borde fatta att undvika. Men dum som jag är bloggar jag på.

Det händer ibland att jag går omkring och förväntar mig att någon snart kommer att komma och upplysa mig om att jag skriver i fel medium, eller om fel ämnen och att det faktiskt inte är någon som vill associeras med mig för min blogg är tråkig och intetsägande och mörk och konstig och så är den lite lönnfet och osäker och omanlig och luktar svett och har dålig andedräkt. Det händer med andra ord att jag förväntar mig att bloggosfären och bekantskapskretsen ska fungera lite som ett högstadium, om ni förstår vad jag menar.

Älskar för övrigt jämförelsen med högstadium som jag tror jag snott av Ellen eller Linn eller båda och som jag tycker funkar lika bra då en talar om vuxenlivet som om bloggosfären. Jag kan ofta känna en oro för att folk online eller irl går omkring och skrattar bakom ryggen på mig för att de tycker att jag är lite pinsam och att min blogg är ännu mera pinsam och egentligen och i själva verket skyller jag allt på mansrollen för min blogg är cool och inte alls pinig och jag bryr mig inte ens och hör sen!

Men ärligt: den enda orsaken till att jag startade facebooksidan är att jag vill nå fler besökare. Det är roligare att skriva då flera läser. Det är lättare att diskutera om någon kommenterar. Och naturligtvis: det är skönt med lite bekräftelse.

Det känns faktiskt lite mindre pinisamt nu då jag skrivit det här.

Publicerad 26.11.2016 kl. 07:17

Om manliga badvakter.

Har lite halvt följt med diskussionen om manliga badvakter på Georgsgatans simhall* och tycker den är intressant för att folk inte alls verkar förstår problemet. Kolla exempelvis kommentarerna till artikeln här.

Jag tycker det är frapperande att så många vill göra det här till något slags skum jämställdhetsdiskussion i vilken männen plötsligt är offren och kvinnorna jobbiga då de säger ifrån och täcks klaga. Det är konstigt för det funkar inte överhuvudtaget att lägga skulden på dem som känner sig obekväma och det finns faktiskt ingen orsak att försvara de manliga badvakterna, för vet ni vad? Det handlar egentligen inte om dem eller något de gjort.

Det handlar om alla män. Precis alla. Oss. Och skulle vi på riktigt vara intresserade av att reda ut var skon klämmer skulle vi börja där, i de associationer en simövervakande man - som ju borde innebära trygghet - väcker hos dem som simmar och i vad dessa beror på. Vår första fråga borde handla om varför det faktum att badvakterna är män får de kvinnliga simhallsbesökarna att känna sig obekväma eller otrygga.

Istället för att lägga skulden på kvinnorna borde vi erkänna att det finns en struktur. Acceptera att problemet vare sig vi vill det eller inte är vi eller åtminstone en del av oss och det faktum att vi i alla tider har sexualiserat och objektifierat och på andra sätt våldfört oss på kvinnokroppen.

Det är knappast det att badvakterna ser kvinnorna som ger upphov till känslan av obehag. Det är att de är män och att en del av deras arbetsuppgifter går ut på att typ stirra på dem som badar. Det är blicken som många förknippar med annat än trygghet.

Antar jag, för jag kan inte veta. Jag har inte tillgång till upplevelsen och associationerna. Kommer inte längre här än min empati klarar av att sträcka sig. Inte långt med andra ord.

Jag vet att jag därför kanske borde ha låtit bli att skriva, men jag lyckades inte motstå frestelsen. Någonstans är hela den här diskussionen ett sådant praktexempel på vad sexualisering och objektifiering och strukturer och maktobalans och ojämlikhet leder till. Och sådant är ju bara så sjukt intressant.

*Georgsgatans simhall är alltså ett ställe där folk badar nakna. Det är tradition, hör till. Har alltid varit så. Därför badar män och kvinnor skilt. Därför är det här ett riktigt problem.

Publicerad 25.11.2016 kl. 21:18

Ett riktigt magplask.

Har ni någonsin bestämt er för att pröva på att göra något på ett helt nytt sätt och efteråt konstaterat att ni misslyckats fullständigt, att det ni försökt er på utmynnat i katastrof. Med facit på hand och en hastig blick på mina prestationer under den kurs jag senast ledde kan jag idag, med sänkt haka och flackande blick konstatera att åtminstone jag tydligen har. Att det blev ett riktigt magplask.

Då jag planerade kursen valde jag att bygga upp den kring ett arbetssätt jag redan tidigt i karriären valt bort för att jag märkt att det inte passar mig. Jag valde medvetet att jobba på ett sätt som inte alls är mitt och med siktet delvis ställt på helt andra mål än de strikt taget pedagogiska. Det var ett försök att utveckla mina egna färdigheter. Jag ville testa, ville se om det skulle gynna mina studerande att jobba på ett annat vis än det jag brukar. Jag experimenterade, det sket sig och någonstans tänker jag att jag borde vetat bättre.

För helt ärligt: jag trodde inte på det sätt jag valt att arbeta på. Inte ens från första början gjorde jag det. Hade bara fått för mig att jag vill pröva på något nytt. Kanske tänkt att jag skulle lära mig något. Och visst lärde jag mig.

Jag lärde mig att det finns fel sätt att stiga utanför bekvämlighetszoner på. Jag lärde mig att en kan stiga för långt och snubbla eller helt tappa fästet. Jag lärde mig att en kan gå vilse och att utveckling som sker utanför bekvämlighetszoner ibland är obekväm eftersom den sker genom att göra misstag på misstag på misstag. Och jag lärde mig att en för att bli bättre ibland måste sträcka sig för långt framåt, för att till slut förstå att blicka bakåt och åter finna sina styrkor.

För vet ni vad? Jag har förstått att det finns ett arbetssätt som inte alls fungerar för mig, som jag inte tror på och som jag därför inte behöver försöka förverkliga. Jag vet att jag egentligen visste det här för länge sedan, men nu har jag prövat och fått det bekräftat. Det är bra för nu kan jag gå vidare.

Jag har faktiskt redan börjat. För finns det något bra i det här misslyckandet så är det att det öppnade mina ögon för sådant som skavt redan en längre tid. Plötsligt ser jag de där bristerna i mitt arbetssätt som jag varit blind för så länge jag bara ångat på och nöjt mig med att det mesta fungerar relativt bra, så länge jag varit tillfreds med att främst utveckla mina styrkor. Nu vet jag bättre.

Idag inledde jag kursens sista lektion genom att erkänna för de studerande att kursen inte fungerat alls. Att jag tänkt fel och är tvungen att tänka om. Och vet ni, det var en otrolig lättnad att kunna göra det. För mina studerande är smarta, de har märkt, vi har alla vetat och jag har plågats av insikten.

Nu vet jag bättre.

Publicerad 24.11.2016 kl. 21:00

Kaffepausen på facebook.

Eftersom Simon nyss skrev ett inlägg i vilket han undrar var alla manliga bloggare håller hus och ett om att vi typ borde vara mindre ödmjuka tänkte jag att det är dags att föra lite väsen. Och eftersom Linn nyligen skrev ett inlägg om bloggar och facebooksidor har jag kommit fram till att facebook är det ultimata mediet för oljud. Så här är den nu:

Kaffepausens facebooksida. Gå in och gilla, jodå.

 

Publicerad 24.11.2016 kl. 00:27

Obekväm i ankdammen.

Jag kan ibland känna att mina åsikter inte sitter speciellt bra i ankdammen. Att de är för obekväma eller ovälkomna eller fel för att få uttalas. Det händer att jag funderar på om jag verkligen kan tycka som jag gör och kalla mig finlandssvensk.

Nu talar jag inte minst om hur jag tycker i språkfrågor. Jag är en stor vän av tvåspråkiga lösningar och kan ofta bli frustrerad av den kollektiva finlandssvenskhetens avoga inställning till alla former av nytänk med koppling till språk.

Jag har hela mitt liv haft svårt att förhålla mig till det som jag uppfattat som finlandssvenskhetens tvångsmässiga behov att alltid och till varje pris låsa sig i och bevara sina positioner och bevaka sina privilegier. Jag har alltid tyckt att det finns något unket och inåtvärmande, gammalt och bakåtsträvande i den skenbart totala oviljan att kompromissa, reformera och hitta nya språkliga lösningar. Jag har så länge jag kan minnas känt att det finns något djupt skenheligt i det faktum att vi kräver att majoritetsbefolkningen lär sig vårt modersmål för att vi har rätt till betjäning på svenska, samtidigt som många av oss misslyckas eller helt enkelt struntar i att lära sig finska.

Just idag har jag funderat ganska mycket på det här eftersom mitt föregående inlägg i vilket jag bland annat konstaterar att varje finländare borde klara av att ta emot enkel vård på båda inhemska väckt en del diskussion på facebook. Ska vi säga som så att jag har varit ganska nyfiken på varför jag tänker som jag gör.

En tanke jag tänkt många gånger idag är att "de här tankarna och åsikterna är orsaken till att en del människor, inklusive en av mina gamla lärare, tycker att tvåspråkigheten är ett hot mot svenskan i Finland". För så måste det ju vara och vad säger det om mig och om min tvåspråkighet.

Så här tror jag: det faktum att jag är tvåspråkig påverkar min syn på språkfrågor. Att jag från första början talat båda inhemska innebär att jag samtidigt tillhör en minoritet, en minoritet/majoritet* inom en minoritet och en majoritet. Jag kan ofta känna att jag förstår både de svensk- och de finskspråkigas argument för och emot till exempel obligatorisk skolsvenska, men att båda sidornas argument på olika sätt låter ihåliga.

En annan sak som garanterat påverkar min syn på språkfrågor är det faktum att jag är helsingforsare. På gott och på ont. Jag tror att jag har mer perspektiv än många, jag är verksam på ett relativt stort område och jobbar huvudsakligen en bra bit utanför huvudstaden. Jag tror jag har något slags uppfattning om vad det innebär att som finlandssvensk leva i olika delar av svenskfinland.

Men, det finns frågor i vilka jag i första hand är tvåspråkig helsingforsare, i vilka det av olika anledningar är helt otänkbart att vara något annat. En av dem är språkfrågan och en annan ironiskt nog var olika svenskspråkiga universitets- och högskoleutbildningar borde placeras.

Det faktum att jag är tvåspråkig innebär att det finns en hel problematik jag saknar insyn i. Nämligen den som handlar om hur svårt det kan vara att leva ett liv som enspråkigt svensk i Finland. Jag har enbart tillgång till andra- och tredjehandsuppgifter och det gör att jag lätt förhåller mig ganska kallt och oempatiskt till den del av den svenskspråkiga befolkningen som inte talar finska. Samtidigt gör vetskapen om min fullkomliga avsaknad av insyn att jag ifrågasätter min rätt att alls tycka i fråga om språk. Har jag som inte ens hör till någondera gruppen rätt att ha en åsikt i frågor som på sätt och vis inte alls och på ett annat sätt jättemycket påverkar min vardag.

Det är kanske det jag har funderat mest på idag. Att jag kanske borde hålla käft** och låta de sanna finländarna och finlandssvenskarna diskutera klart sinsemellan. Jag finns ju i båda lägren och någonstans mittemellan och kan hursomhelst inte förlora helt.

*Ingen aning om det finns fler eller färre tvåspråkiga i ankdammen än det finns enspråkigt svenska.

**Obs, ingen som sagt att jag borde, bara något jag börjat fundera på då jag insett hur enorma skillnaderna är mellan mina och andras åsikter.

Publicerad 23.11.2016 kl. 21:29

Saker jag funderat på idag.

Har funderat på en massa saker idag. Först och främst på detta ickeproblem, det vill säga att Helsingfors stad vill anställa ett par läkare som inte talar svenska och låta dem jobba på ett par av sina hälsostationer. De båda sökande har utländsk bakgrund och fyller alla andra behörighetskrav. Naturligtvis är folk upprörda över stadens skandalösa agerande. Det råder en rörande enighet om att alla läkare bör kunna svenska.

Men vet ni vad: höpö höpö. I ett tvåspråkigt land ska väl varje medborgare klara av att ta emot vård på båda inhemska, framförallt om det rör sig om sådana grejer som sköts på hälsostationer. Jag tänker att de här utländska sökande kanske utöver sin finska talar andra språk som talas i huvudstadsregionen och att de här läkarna kanske kan uträtta sådant som de där med kompetenser i svenska som inte ens sökt jobbet inte hade klarat av.

Det är fånigt att kräva att alla läkare ska klara av att ge vård på båda inhemska. Däremot är det antagligen befogat att kräva att en del läkare kan. Då vi rör oss mot mer specialiserad vård, mot situationer som är skrämmande och förvirrande eller omvälvande och överraskande eller akuta och livshotande är det viktigt att var och en får vård på det språk som känns tryggast.

På en hälsostation är det däremot knappast nödvändigt att varje läkare klarar av att ge vård på svenska. Det kanske räcker med att det finns läkare som kan göra det. Kanske att det räcker för att tillgodose den svenskspråkiga minoritetens behov och kanske att det i ett tvåspråkigt land inte är helt orimligt att förutsätta att befolkningen klarar av att sköta en del enkla ärenden på det inhemska som inte är modersmål.

Fast vad vet jag. Själv talar jag ju alltid finska. Har jag gjort sedan barnsben. En sådan förrädare är jag, en riktig Judas. Borde kanske bara vara tyst.

Vad tycker ni?

--------------------------------------------------------------------

Utöver det där med språkkrav har jag bland annat funderat på Guggenheim och 80 miljoner euro. Försökt räkna mängden skolgångsbiträden, läroböcker, lärare, renoverade eller splitternya skolor, hälsovårdspersonal, äldrevård och annat lika oviktigt vi skulle kunna betala för med den där summan som vi klokt nog väljer att satsa på det där superviktiga museet.

--------------------------------------------------------------------

Sist men inte minst har jag funderat på mitt jobb och på att jag fick gå på utvecklingssamtal idag. Kunde bland annat konstatera att jag om kvällarna otåligt brukar se framemot följande arbetsdag. Det är inget dåligt betyg för vår skola tycker jag.

Skulle ni träffa mina elever och kolleger skulle ni förstå. Jag har ett sjukt bra jobb.

Publicerad 22.11.2016 kl. 22:30

Om att analysera film.

Det här är naturligtvis en sak som jag som moddalärare antagligen inte borde erkänna, men vet ni vad? Jag är helt ointresserad av att analysera film. Jag tycker det är helt jävla meningslöst att försöka se förbi och djupare än det narrativa. Det ger mig inget att skåda bortom den horisont som utgörs av en films underhållningsvärde. Min inställning är förstås helt barnslig, men sådan är den nu, en gång för alla.

I fredags satt jag och lyssnade på en regissör som berättade om sin relation till film och samtidigt som hen berättade om sin passion och om hur film är typ det finaste och renaste och mest överlägsna mediet som tyvärr ofta analyseras allt för ensidigt, satt jag och funderade på hur jag aldrig i mitt liv har lyckats uppbåda ett likadant intresse för film som jag har för litteratur. Det är ganska konstigt egentligen.

Jag har aldrig lyckats fängslas av film på ett sätt som skulle tillåta mig att se det som något annat än en tidvis fascinerande och rörande form av underhållning. Rent objektivt vet jag ändå att film är mycket mera än så.

Jag vet att film, precis som litteratur, är en form av berättande som för att fungera kräver ett bruk av mängder av olika redskap och en kombination av ett otal metoder och tekniker. Att film obestridligt är konst. Men trots det tänder jag jag inte på film, på samma sätt som jag gör då jag läser en vacker dikt eller en sjukt bra roman.

Någonstans tänker jag att det kanske är så att jag blir överstimulerad av film. Att film rymmer en så fruktansvärd mängd symboler och impulser, en kombination av ljud, språk och bild, att jag helt enkelt blir matt om jag försöker se bortom det narrativa. Det här tror jag är en möjlighet, att jag på riktigt inte orkar analysera. Att det kräver för mycket och på fel sätt, i motsatts till vad skönlitteratur gör.

Ett annat alternativ är att jag helt enkelt behöver något som får vara bara underhållning. Att jag känner att någonstans måste också jag få koppla av och slippa associera och analysera i den mån det överhuvudtaget är möjligt.

Jag vet ärligt talat inte varför jag är så ointresserad av film. Det enda jag är helt säker på är, att det inte beror på att jag skulle nedvärdera konstformen. Att skapa film är ett makalöst hantverk, det vet jag. Men film kanske helt enkelt inte är mitt medium, om ni förstår vad jag menar?

Ps. Var ju inne på det här ämnet igår och lovade berätta mera idag.

 

Publicerad 21.11.2016 kl. 21:38

Jag är en som snor idéer - några snabba tankar om fortbildning.

Jag har ju mer eller mindre skrutit och tjatat om att jag fick åka på fortbildning i fredags. Tänkte dela med mig av mina upptäckter och mest centrala iakttagelser och insikter. Det får bli en lista, det är lättare så.

1. Det är inte många män som är moddalärare. Verkligen inte många. Vi är så få att till och med jag som inte överhuvudtaget tycker det finns orsak att gruppera människor på basen av kön reagerar på hur få vi är. På hela kalaset fanns, bortsett från honom som jobbade i köket och honom som jobbade i garderoben, fem män. Av dem var jag en, två andra jobbade som moddalärare och två var på plats i egenskap av antingen utbildare eller arrangörer. På deltagarlistan fanns 62 namn, könsfördelningen alltså 57 kvinnor - 5 män.

Det tycker jag är fascinerande. Och en så himla talande och återspegling av de könsroller som gör gällande att flickor är bra på språk och pojkar är bra på att räkna. För den här fördelningen måste ju säga något både om varför pojkar så sällan läser eller prioriterar modda medan flickor oftare gör det och vilka resultaten blir av att de här könsrollerna inte utmanas. Ett praktexempel på hur mansrollen ställer till det för pojkar och män.

2. Jag tycker om att mingla och jag klarar av att köra small talk. Det här överraskade mig kanske mest av allt. Tyckte själv att jag var som en socialt klumpig fisk i vattnet. Jag hade saker att säga, frågor att ställa, var nyfiken och orkade lyssna.

Naturligtvis hjälpte det att jag kände många. Bland deltagarna fanns kolleger och gamla studiekamrater, mina egna före detta lärare och folk jag träffat tidigare på liknande tillställningar och naturligtvis de. Och det var morjens morjens och hurjakiva för hela slanten. Sjukt fint.

(3. Jag tycker det är ointressant och meningslöst att analysera film bortom det narrativa - mer om detta vid ett senare tillfälle, stay tuned!)

4. Jag är en som snor idéer. Jag går på föreläsningar om färdiga koncept och plockar åt mig det jag tror att jag kommer ha nytta av. Så har jag alltid gjort.

Jag ger inte mycket för färdiga svar. För att jag ska kunna tro på det jag gör måste det komma från mig. Inspiration, intryck och byggklossar kan och får och ska komma också utifrån, men slutprodukten ska vara skapad av mig och kännas som min egen.

Det är därför jag skapade en egen analysmodell då jag skrev min gradu, det är därför jag ifrågasatte alla färdiga svar på PF och det är därför jag sitter på föreläsningar och läser böcker och plockar bästa bitar. Jag jagar material som jag kan forma med hjälp av de verktyg jag har tillgång till. Mitt jobb skulle inte vara lika roligt annars.

Som ni märker var det en sjukt bra dag i Tammerfors jag fick vara med om. Jag njöt, verkligen.

 

 

 

Publicerad 20.11.2016 kl. 22:56

Allt har sitt pris.

Allt har sitt pris. Priset för en vecka med flunsa, jobb och intressanta fortbildningar är tydligen en riktig skitlördag. Och då har jag inte haft anledning att vara missnöjd. Inte alls, men jag har känt mig trött och det har gjort mig ledsen och missunsam och irriterad och lättretlig och allmänt otrevlig att ha att göra med. Precis allt har känt jobbigt.

Okej, allt har inte känts jobbigt. Jag diggade att läsa tidningen och dricka kaffe och njuta av lugnet imorse. Det var kul att slösurfa på nätet och ligga i soffan med M och spela och umgås och vara nära. Allt har inte varit bara skit, alls.

Dessutom vet jag att den här dagen avslutas med guldkant, för då jag beställde pizza nyss ville M inte ha vilket ledde till att jag slugt nog beställde en i familjestorlek bara för att få gratisleverans och vi vet alla att det här slutar i tårar och självförakt men vägen dit kommer vara guld värd.

Visste ni förresten att pizza och spya är synonymer? Inte jag heller, men upptäckte att det förhåller sig så då jag nyss ville hitta ett ord att berika min text med. Fastnade dock inte för det alternativet. Vem vill äta spya?

Inte jag. Jag vill äta pizza och ha det skönt.

Ps. Lovade ju igår att skriva om fortbildningen idag. Det har jag naturligtvis inte mäktat med, men imorgon är också en dag.

Publicerad 19.11.2016 kl. 20:36

Hemåt i höstregn.

Har idag varit på fortbildning i Tammerfors. Precis som jag skrev igår. Det var både intressant och inspirerande och något jag tänker skriva mer om imorgon. Just nu sitter jag på en bensinstation 100 kilometer från Helsingfors och sköljer ner en tung middag (för sådan middag har de på besninstationer) med sanslösa mängder kaffe. Inser plötsligt att jag vill dricka snabbare för att jag vill få åka iväg snabbare för att snabbare hinna hem till F och M.

Och apropå just det: idag i Tammerfors funderade jag en stund på hur ens prioriteringar förändras när ens liv plötsligt finns också i hemmet och inte bara utanför, om ni förstår vad jag menar?

När jag var yngre älskade jag att resa. En fortbildning i en annan stad var ett stort äventyr och jag hade aldrig aldrig bråttom hem, för vad fanns nu där. Typ jag, jag själv, mina tankar, min ångest och min ensamhet* och jag. Inte så himla mycket alltså. Jag sov hemma och livet fanns utanför.

Idag är det annorlunda. Idag har jag - både på ett symboliskt plan där idag står för den tid jag lever i nu och på ett konkret plan där idag är just idag - bråttom hem. Det här blev extremt påtagligt när jag skulle lämna Tammerfors för ett tag sedan. Jag hade tänkt köra omkring lite. För att se hur staden ser ut och för att en yngre version av mig skulle ha älskat att göra det och för att jag tänkte att idag var dagen då jag kunde passa på att känna mig lite ung.

Det funkade inte alls. Något fattades. Jag saknade M och märkte att jag hade noll förmåga att njuta när inte hon var med. När jag inte fick dela upplevelsen med henne. Bara en sådan sak.

Jag tycker om hur livet har förändrat mina prioriteringar. Jag älskar att livet har flyttat in i vårt hem och att det är där jag helst av allt vill vara . Det är inte alls helt dumt.

Bara en sådan sak.

Nu ska jag skynda mig hemåt i höstregn.

*Jag skämtar. Tankar? Bah!

Publicerad 18.11.2016 kl. 19:16

Sjukt taggad och tacksam.

Det får lov att bli ett lite kortare inlägg idag. Ett sådant som handlar om hur bra mitt jobb och min arbetsgivare är. Hur mycket det finns där som jag diggar.

Jag får åka på fortbildning imorgon. Till Tammerfors. På en tillställning som håller på hela dagen, riktar sig uttryckligen till moddalärare och kostar pengar. Och jag behöver varken oroa  mig för deltagaravgifter eller utebliven inkomst för där jag jobbar värdesätts kompetesutveckling. Så upplever åtminstone jag det som anställd och det är faktiskt ganska stort.

För det är allt annat än självklart att få åka. Jag vet att det där som jag uppfattar som så himla stort inte anses lika viktigt på alla håll i landet. Att det är ett privilegium som är långt ifrån alla förunnat att få fortbilda sig utan att oroa sig för att det ska straffa sig ekonomiskt. Jag har många gånger under många år hört om lärare som förväntas gå på kurser på egen tid, som är tvungna att välja mellan inkomst eller fortbildning, som inte får gå ens om de avstår från sin inkomst trots att det skulle göra dem till bättre arbetstagare bara för att kommuner nu en gång för alla inte slösar pengar på vikarier och för att skolor i allmänhet har jätteont om pengar. Hur konstigt det än kan låta.

Så jag känner mig verkligen privilegierad. Är både tacksam och sjukt taggad.

Publicerad 17.11.2016 kl. 20:38

Om att vara sjuk lärare.

Den här eftermiddagen och kvällen har handlat om att kurera flunsa. Jag har sovit, läst, sovit och läst lite till. Just nu halvligger jag i soffan invirad i en filt, med en värmande laptop i famnen, en rykande kopp te i handen och varje tänkbar kavitet i kroppen fullproppad med ingefära, vitlök och honung*. Jag låter mig inte kuvas.

Lyckligtvis tyder allt på att jag är kry nog att ta mig till jobbet imorgon. Tur det. Det finns få saker jag avskyr lika mycket som att vara sjukledig, det är kanske det enda i läraryrket jag på riktigt tycker illa om. Både själva sjukledigheten och framförallt den sjukligt höga tröskeln att och alla negativa följder av att sjukanmäla sig.

Faktiskt talade jag och M som också jobbar som lärare sådär apropå min flunsa om just det här tidigare idag. Om hur svårt det är att låta sig vara sjuk och om hur att sjukanmäla sig är det sista en vill göra. Vi konstaterade båda att det så gott som alltid är lättare att släpa sig till jobbet och undervisa sjuk, än att stanna hemma och inleda dagen med att sy ihop lektionsplaner för en vikarie. Att det nästan alltid blir mera jobb och mera stess då en stannar hemma för att krya på sig.

Jag brukar undvika att sjukanmäla mig in i det sista. Om jag inte spyr, skiter på mig eller har feber stannar jag inte hemma. Inte om någon inte tvingar mig, inte så länge inget är brutet. Och det här skriver jag inte för att skryta, alls, för det här är ju helt idiotiskt.

Däremot skriver jag kanske för att jag är lite chockad. Överraskad av att det har blivit en självklarhet för mig att hellre jobba sjuk än stanna hemma och vila. Förvånad av hur jag väljer att ta ansvar och prioritera.

Trots att det egentligen inte alls är konstigt. Under de år jag varit verksam som lärare har jag jobbat i skolor där lärare av kommunen tvingas vikariera för andra lärare för minimal eller utebliven ersättning, jag har jobbat i skolor där lärare inte har rätt till vikarier under den första sjukdagen och de sjukskrivnas kolleger är tvungna att skita i undervisningen och vakta två eller flera grupper elever på en gång bara för att ingen ska dö och jag har varit med om andra konstiga arrangemang allt för att spara pengar och vara kostnadseffektiv. Den gemensamma nämnaren i alla negativa erfarenheter är att den som är sjuk oundvikligen blir till en börda som skapar extra jobb och förstör för dem som är duktiga och friska.

Så jag har lärt mig och blivit van vid att en sjukskrivning innebär skam, stress och extra arbete. Det är naturligtvis min subjektiva erfarenhet att det är så, men rädslan för följderna är en lärdom som sitter djupt och som skapat vanor som är svåra att bryta. Det märks inte minst på att det fortfarande är svårt för mig att se en sjukskrivning som ett riktigt alternativ, trots att jag nu jobbar i en kommun där allt fungerar som det ska och tröskeln att sjukanmäla sig är ungefär så låg den kan vara. Jag stannar inte hemma. Om inte jag spyr, skiter på mig eller har hög feber vill säga.

Hur är det med er? Hur gör ni om ni blir sjuka?

För jag inser naturligtvis att den höga tröskeln att sjukanmäla sig inte är unik för lärarbranschen. På grund av trygghet och samhällsklimat och sådant. Ni vet.

*Nå int nu, men jag har ätit ganska mycket ingefära och honung, faktiskt. Ville bara få skriva det där om kaviteter. Är helt oförmögen att kill my darlings.

Publicerad 16.11.2016 kl. 22:26

Fredrika Runeberg!

Jag har nyss avslutat min sista lektion för dagen när jag sätter mig ner för att skriva detta inlägg. Klockan är 20.16, dagen är långt ifrån slut och jag har ett behov plita ner några rader bara för att få zona ut och fokusera om.

På vägen hem ska jag handla och innan huvudet möter kudden måste jag åtminstone fylla diskmaskinen och ögna igenom lektionsplanen för imorgon. Det gäller att orka och idag går det lätt trots att det handlar om grejer som kunde vara jobbiga om dagen varit mindre bra än den här, om den sista lektionen kostat istället för att belöna. Lyckligtvis är det väldigt sällan så och idag allt annat än.

På dagens lektion har vi talat om tre författarskap som utgör roten för den finlandssvenska litteraturen. Två gubbar (gissa vilka) och Fredrika Runeberg.

Det är alltid lika kul att få tala om Runeberg för det går inte att tala om henne utan att tala om könsroller och om hur vi i norden och Finland hur progressiva vi än har varit ännu på hennes tid har varit fruktansvärt långt från att vara jämställda. Och det är alltid många som inte har hört, inte har förstått, inte har tänkt på. Som har tagit den relativa jämställdhet vi njuter av idag för given.

Ibland tänker jag att det både hörs och syns när insikten sjunker in, att det är ett privilegium att få vara med precis då det sker. I de stunderna älskar jag mitt jobb och det har jag gjort idag.

Det är alltså en bra dag. För att göra den maximalt bra tänker jag nu avsluta det här inlägget och åka till butiken och hem till M och F. Bättre än så blir det inte.

Och det om något är bra.

Publicerad 15.11.2016 kl. 20:16

Bättre tips för en vackrare värld.

Som den socialmediala snuskhummer jag är har jag iklädd brun poplinrock och dagstidning med urklippta titthål i smyg följt med otaliga* diskussioner på facebook i vilka deltagarna ventilerat sina åsikter om den nya amerikanska presidenten och dem som röstat på honom. En grej jag lärt mig av att spionera på folk på fejan är att många verkar tycka att det finns ett motsattsförhållande mellan att fördöma den nya amerikanska presidenten - allt han står för och de värderingar folk har röstat på - och att fråga sig varför så många valde att rösta på just honom. Att det inte går att göra både och. Att det ena utesluter det andra. Att att fråga är att legitimera. De som tycker så har fel.

Istället för att bli ledsna på dem som säger att det finns förklaringar till att människor väljer att rösta på misogyna rasister och sociopater, måste vi inse att de har rätt. Och att det överhuvudtaget inte betyder att de försvarar eller stöder någon med unkna värderingar.

Istället för att idiotförklara dem som röstar på rasister och sexister i USA eller Finland och därigenom ytterligare öka avståndet mellan dem och oss, måste vi fråga oss vad det är i det system vi med ekonomisk och politisk makt byggt upp som är så ruttet att förnuftiga människor väljer att göra något så sjukt och dumt och ansvarslöst som att rösta på rasistiska kandidater som trump eller rasistiska partier som sannfinländarna.  Vilken struktur är det som orsakar eller möjliggör ett sådant väljarbeteende. Det duger inte att ta avstånd. Det räcker inte för då bygger också vi murar och sådana är bara skit.

Det första steget är att ställa oss själva mot väggen. Vi måste börja med att fråga oss själva varför vi hellre slår ifrån och fördömmer, tar avstånd och avhumaniserar, än lyssnar på vad de som tycker annorlunda än vi har att säga.

Är vi rädda för att höra deras åsikter och varför är vi det i så fall?

Är det för att vi är rädda för att de ska lyckas rubba vår världsbild eller våra värderingar? Är vi rädda för att ge dem en röst eller legitimera det vi tror att de står för? Oroar vi oss för att de ska klara av att motivera sin ståndpunkt och ha en orsak eller förklaring vi inte kan vifta bort som skitsnack utan måste beakta? Är vi rädda för att märka att det finns fler nyanser än rätt och fel, svart och vitt?

Vad säger det om oss om svaret på en en enda av frågorna ovan är ja? Håller våra egna åsikter för närmare granskning då?

Nå inte om vi vägrar inse att det bakom alla konstiga och oförklarliga röster och valresultat kan finnas riktiga människor med riktiga problem som upplever att samhället aldrig har tagit dem riktigt på allvar. Om vi väljer att gå den lätta vägen och blunda för det faktum att en orsak till att rasister får röster är att de talar till dem vi andra blundar för, om vi väljer att fortsätta låtsas som om en del av vår välfärd inte är på bekostnad av andras dito, om vi gör analyser utan att granska vår egen roll, ställer frågor vars svar aldrig kommer rymma oss själva, har vi inte en chans att någonsin nå längre än till halvsanningar och förenklingar. Vi kommer aldrig tränga under ytan.

Därför tycker jag det är livsviktigt att vi vågar fråga oss själva och andra vad det är som leder till att människor röstar på rasister, att vi vågar gå en väg som är mindre rak och jävligt mycket mer obekväm än att stämpla alla som stöder folk vi ogillar som inskränkta idioter. Vi förlorar inget på att erkänna och acceptera att de som verkar tycka annorlunda är människor precis som vi. För åtminstone tror inte jag att alla som röstade på trump eller sannfinländarna är onda. Jag tror inte att de alla är rasister eller sexister. Det känns för lätt att tänka så.

Det jag däremot är helt säker på är att det finns orsaker som förklarar varför folk väljer att rösta på människor och partier med onda värderingar. Och att de orsakerna kan vara sådana som du och jag har makt att åtgärda. Det kan finnas en klyftor som vi kan hjälpa till med att överbygga även om det är otroligt svårt.

Det är garanterat betydligt svårare än att lättvindigt stämpla alla dem som tycker annorlunda än en själv som rasister. Det kostar mera och kräver större ansträngning än det gör att bara ta avstånd och placera sig själv utanför problemet. Ändå är det den väg vi måste gå. Vi måste förändring och för att nå den är vi tvungna att försöka förstå.

*Okej, okej. Ett par.

 

Publicerad 14.11.2016 kl. 06:30

Ett tips för en vackrare värld.

Apropå presidentval i USA och allt som är skit hemma i Finland har jag funderat på vad som skulle behövas för att världen skulle bli mer rättvis. Det jag har kommit fram till är att vi behöver bli bättre på att förstå varandra och på att se saker ur andra perspektiv än vårt eget. Vi har blivit fruktansvärt dåliga på att lyssna på dem som tycker annorlunda än vi och det tror jag är ett jättestort problem.

Väljer vi att inte lyssna väljer vi bort chansen att förstå och i förlängningen innebär ett sådant val paradoxalt nog att vi undergräver alla förutsättningar vi kanske annars skulle ha att påverka eller övertyga dem vars åsikt avviker från vår. Om vi väljer att inte lyssna, kommer ingen att välja att höra det vi säger. Det säger sig självt att det här inte är fruktbart.

Jag tror aldrig att något som helst kan bli bättre av att vi står inne i en trygg åsiktsbubbla och onanerar till vår egen förträfflighet, samtidigt som vi gör vårt bästa för att blunda för det vi uppfattar som fult, otäckt eller obekvämt. Vill vi förändring och bättre och vackrare världar behöver vi välja att se. Vi behöver tala med dem som inte tycker som vi, vi behöver lyssna på dem och vi behöver höra vad de säger. Jag är inte bra på det, men jag vill bli bättre. Hur är det med dig?

Publicerad 13.11.2016 kl. 08:35

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar: