Nätt och jämnt.

Idag på jobbet inledde jag och en av grupperna jag undervisar ett nytt projekt. Eller projekt låter ganska stort, men i brist på bättre ord. Eleverna ska få bekanta sig med några äldre kommuninvånare och förhoppningsvis den vägen få en uppfattning om hur det förr i tiden har varit att leva på svenska på deras och de äldres gemensamma hemort. Hela grejen är en del av min jakt efter sådana autentiska nya lärmiljöer som den läroplan som vi i sin helhet tar i bruk nästa läsår ställer på undervisningen.

Jag har funderat och föreberett en hel del och var ganska nervös inför dagen med stort D* vilket inte märktes så mycket - okej, det märktes antagligen ganska mycket - på jobbet, men desto mer hemma där jag nätt och jämnt hann ut med hunden innan jag stupade i säng med bokmässokapet Naondel och ögonblickligen somnade.

Då M kom hem från jobbet en stund senare, hittade hon mig snarkande i fosterställning under täcket, varpå hon omedelbart väckte mig. Vi såg på varandra och förstod genast att det här inte var en av de där dagarna då vi lagar middag tillsammans i köket. Den här dagen skulle komma att ha en annorlunda guldkant. Det var hon som tog initiativet, det var jag som beställde. En timme senare var pizzan här.

Sedan dess har vi hängt i soffan, kollat serier och spelat - hon på telefon och jag på datorn - och på det hela taget haft en riktigt skön fredag. Och vet ni vad? Det är vi båda värda.

Hur ser din fredag ut?

*Jag menar idag, den här dagen.

Publicerad 28.10.2016 kl. 21:00

Skönlitteratur, något för alla sinnen?

Idag har jag funderat lite på hur skönlitteratur är ett medium som har förmågan att om inte mätta, så åtminstone tilltala och fresta alla fem sinnen. Låter det konstigt?

Låt mig förklara vad jag tänker på.

Jag tänker på första gången jag läser Sagan om ringen, på hur Tolkien beskriver allt i detalj och hur han skildrar miljöer så att de blir levande och jag blir nyfiken och börjar längta till skogar om hösten och ängar om våren och ställen* jag aldrig sett men kan föreställa mig för att han berättar så bra att han får mig att längta efter att själv resa, se och uppleva.

Jag tänker på hur jag ser det hobbitarna ser då de skådar allt med nya ögon. Hur jag hör samma fåglar, samma forsar, samma prasslande löv i trädkronorna, hur jag känner gräset kittla under fotsulorna.

Och jag tänker på hur jag alltid blir hungrig när jag läser om hobbitar och mat. Hur jag känner doften och smaken av svamp, lök och bacon, av färskt bröd, ost och oändliga läckerheter när Tolkien beskriver enkla måltider och fina middagar.

Och jag minns att jag alltid var tvungen att äta något då jag läste som barn och jag vet att jag är tvungen att göra samma sak nu som vuxen för att läsa Tolkien och äta är något jag fortfarande gör regelbundet för att det tröstar och får mig att känna mig trygg och lugn och så.

Jag tänker också att det finns mängder av litteratur som går att uppleva med alla fem sinnen, att all litteratur egentligen är sådan och att det skulle finnas långt fler exempel att presentera och böcker och författare att nämna, men att varför stressa när Tolkien och hobbitarna ändå redan har gör precis allt en kan brgära? Ni får nöja er med det här helt enkelt.

Vad får litteraturen er att längta efter? Vad för den er sugen på?

*Okej, det där med ställen låter konstigt med tanke på att Tolkien skrev fantasy, men det passar in och bidrar till rytm och konstnärlig frihet, ni vet.

Publicerad 27.10.2016 kl. 21:55

Tre författarskap som förändrat mitt liv.

Jepp, du läste rätt. Förändrat. Jag har läst författare från Tolkien till Turtschaninoff och Runeberg och Runeberg och Lagerlöf och Brontë och och och. Listan kan göras hur lång som helst. Det finns så många författare jag gillar, så många författarskap som betytt mycket under olika perioder i mitt liv, så för att det alls ska vara någon vits har jag valt att avgränsa. I det här inlägget presenterar jag tre författarskap som fortfarande känns aktuella, som jag upplever att alltjämt påverkar mig.

Susanna Alakoski

Först ut är Susanna Alakoski som har skrivit böcker som SvinalängornaHåpas du trifs i fengelset och Oktober i fattigsverige. Jag börjar här för att Alakoskis författarskap är det som på det kanske mest påtagliga sättet har påverkat mitt liv. Grejen är nämligen den att hennes roman Svinalängorna är en av hörnstenarna i min gradu.

I sina böcker behandlar Susanna Alakoski teman som klass, jämställdhet, missbruk och invandring (det sista framförallt ur ett sverigefinskt perspektiv). Första gången jag kom i kontakt med något av Alakoskis verk var på en kurs om svensk invandrarlittertur vid Humboldt universitetet i Berlin där jag tillbringade ett år som utbytesstudent. Som en del av kursen skulle vi skriva en uppsats och mitt val föll på Susanna Alakoski och Svinalängorna.

Jag valde att analysera hur Alakoski skildrar invandring och klass och på den vägen blev jag. Alakoskis författarskap har betytt oerhört mycket för mig. Utan det skulle mitt intresse för sociala frågor kanske aldrig ha vaknat. Det är fullt möjligt att jag fortfarande skulle vara blind för saker som klass, jämställdhet och hur vårt samhälle behandlar sina svagaste medlemmar och dem som kommer hit från andra länder.

Jag har mycket att tacka Alakoski för.

Eija Hetekivi Olsson

Eija Hetekivi Olssons roman Ingenbarnsland var den andra skönlitterära pusselbiten som föll på plats då jag inledde arbetet med min gradu. Redan det gör hennes författarskap viktigt för mig. Men det är inte allt.

Ingenbarnsland får vi som läsare följa med Miira, en sverigefinsk flicka som tvingas gå i hemspråksklass och lära sig på finska, trots att hon inget hellre vill än att få gå i vanlig klass och lära sig samma saker som de svenskspråkiga barnen. I romanen skildras ämnen som invandring, utanförskap och jämställdhet ur barnets perspektiv och huvudpersonen får faktiskt ge uttryck för sin ilska över hur orättvist allting är.

För mig var Ingenbarnsland en ögonöppnare på många sätt. Den lärde mig något om hur skolan i värsta fall kan dela in elever i vinnare och förlorare innan de någonsin fått en chans, den visade mig hur det kan kännas för flickor som blir antastade av skolans pojkar och påstirrade av samtliga manliga medlemmar i skolgemenskapen bara för att. Och precis som Svinalängorna lärde Ingenbarnsland mig något om sociala orättvisor, barn och unga i underläge och hur vi människor aldrig någonsin får starta från samma linje i livet, hur mycket vi än vill intala oss att sanningen är den motsatta.

Eija Hetekivi Olsson har nyss kommit ut med en ny roman, Miira, som ännu tydligare lär fokusera huvudpersonen från debutromanen. Tyvärr har jag ännu inte haft möjlighet att läsa Hetekivi Olssons andra bok, men den dagen lär komma.

Märta Tikkanen

Okej, sist men inte minst, Märta Tikkanen, en av den finlandssvenska - och hela den svenskspråkiga litteraturens absoluta tungviktare. Tikkanens författarskap är äldst och erfarnast, men desvärre det som jag på allvar fått upp ögonen för allra sist.

Jag har läst några böcker av Tikkanen och gillat dem alla. Störst intryck på mig har ändå Århundradets kärlekssaga gjort. Och det är inte för att Tikkanens make finns med på ett hörn.

Det som fascinerar mig i Kärlekssagan är anhörigperspektivet, skildringen om hur det är att leva med en alkoholist. Men också och kanske ännu mera det sätt på vilket Tikkanen skildrar den skrivande kvinnan och det kvinnliga skrivandet. Hur hon placerar det i förhållande till det manliga ditot. Hur hon visar hur samhället prioriterade, hur hon genom sin berättare visar hur hennes generation och hon själv prioriterat, hur hon beskriver klyftan mellan generationerna och öppnar upp för nödvändigheten att förstå och förhålla sig till forna förutsättningar och hur hennes berättare speglar dem mot sina egna.

En annan sak som fascinerar mig är hur Tikkanen i sina självbiografiska verk lyckas skildra hur snabbt och samtidigt långsamt samhället förändras. I boken Två-scener ur ett konstnärsäktenskap, berättar Tikkanen bland annat om när och var hon hade möjlighet att skriva då hennes och maken Henriks barn var små och hennes skildring är vansinnigt lik den beskrivning av en kvinnas förutsättningar att skriva som går att finna i Fredrika Runebergs Min pennas saga som är skriven långt över hundra år tidigare.

Tikkanens författarskap har hjälpt mig få en konkret uppfattning om hur jämställdhetsproblem kan se ut i min egen vardag, men allra mest har det hjälpt mig förstå missbruk ur ett anhörigperspektiv och det känns stort. Trots att de av hennes böcker jag gillar mest redan börjar ha ett och annat år på nacken, känns hennes budskap alltjämt aktuellt, så om du aldrig har läst något av henne rekommenderar jag att du gör det snarast.

Det här är alltså tre författarskap som verkligen, på ett påtagligt sätt har förändrat mitt liv. De två tidigare genom att öppna mina ögon och visa mig vägen till en magistersavhandling och ett bestående intresse för frågor om invandring, ekonomisk-, och social jämlikhet och jämställdhet mellan könen och det sista genom att konkretisera och hjälpa mig förstå några saker jag knappast någonsin hade fått ett grepp om på egenhand.

Jag påstår att litteratur kan förändra både liv och världar. Vad säger du till det?

Publicerad 26.10.2016 kl. 23:52

Det där klassrummet!

Så här ser det ut, om nu någon undrar. Möbler som inte riktigt matchar, tavlor, en kateder och ett otal flyttlådor - så många att de rymmer ett halvt bibliotek - som väntar på att packas upp. Bra grejer!

Publicerad 26.10.2016 kl. 09:24

Om hur viktigt det är att alltid ifrågasätta allt.

Som en del av lärarstudierna - den sista delen för att vara exakt - sammanställde vi alla - jag och de jag studerade med - en portfolio, en sorts hitlista bestående av våra samlade verk och kommentarer till dessa. Efter avslutade studier fick vi sedan betyg och ett utlåtande av vår handledare. Av allt jag genomled och utsattes för, allt tung och besvärligt, allt roligt och fantastiskt är det egentligen bara en sak jag ofta tänker på och vackert nog är det en mening jag minns med värme.

"Att ifrågasätta är kanske ett av dina varumärken???" har min ämnesdidaktiker* skrivit som en av många kommentarer till min portfolio. Och visst visste hon vad hon talade om. Jag var riktigt trött det där sista halvåret som samtidigt råkade vara mitt sista på uni och en period jag visste att jag bara måste ta mig genom för att få min behörighet. Jag var negativ och blev inte mer positiv av den bedrövliga akademiska nivå och det obefintliga tuggmotstånd merparten av undervisningen erbjöd. Jag minns att jag ifrågasatte allt och jag minns att jag kände det var den enda vägen jag lärde mig, det enda sättet att hitta det nyttiga, det nödvändiga, något alls bland allt fullkomligt onödigt trams.

Rent akademiskt var det dravel jag utsattes för vid pedagogiska fakulteten (som idag heter något annat) vid Åbo Akademi (som fortfarande heter samma sak) något av ett lågvattenmärke under min korta akademiska karriär. Studierna var arbetsdryga, men kändes till största del meningslösa. Jag fick verkligen kämpa för att hitta något nytt, något nyttigt, något alls.

De enda ljuspunkterna var den fantastiska ämnesdidaktikern och alla handledarna vid övningsskolan. Några utomstående experter och deras enskilda föreläsningar. Ett par studiebesök. I övrigt fick jag jobba stenhårt för att alls hitta något av värde. Förr att få känna att jag lärde mig något nytt.

När jag senare tänkt på hur negativ och missnöjd jag var det där halvåret, hur jag aldrig var tillfreds och alltid ifrågasatte och kritiserade, har jag tänkt att jag nog måste ha varit väldigt påfrestande att ha att göra med. Men jag lärde mig något genom negativiteten.

På ett djupare, högre, mer abstrakt plan lärde jag mig faktiskt något nyttigt. Jag lärde mig att jag genom att ifrågasätta och kritisera kan lära mig förstå och hitta värde i praktiskt taget vad som helst. Till och med i det mest meningslösa.

Genom att ifrågasätta och förhålla mig kritiskt hittar jag nya ingångar, nya sätt att arbeta, nya infallsvinklar, nya tillämpningar för kunskap jag redan besitter eller teorier som andra redan har tänkt ut.

Då jag ifrågasätter lär jag mig, jag gör andras kunskap lämplig för mig och för mina ändamål och jag lär mig att förstå min omvärld. Jag gör det hela tiden. Dag ut och dag in.

Jag vet att det fortfarande kan vara påfrestande, men med åren har jag blivit mindre problemfixerad och mer lösningsorienterad och den hållning tror jag stjäl mindre energi av både mig och andra. Att ifrågasätta är något av en livshållning för mig, en grundinställning och en stor del av den jag är. Något som alla gånger har öppnat fler dörrar en det har stängt.

Har du något motsvarande som är jätteviktigt för dig?

*En sorts handledare.

Publicerad 25.10.2016 kl. 23:18

Ni vet hur bra det känns när något äntligen känns bra?

Idag var första dagen på hela hösten och på säkert ett halvår minst som jag fått känna att så här vill jag arbeta och så här vill jag undervisa och så här vill jag ha det på lektionerna och med eleverna och så här ska det kännas i ett klassrum då det känns att det är mitt. Inte så att jag inte skulle ha gillat eleverna och mitt jobb hela tiden för det har jag, men det senaste halvåret har känts som och varit en kompromiss på alla plan och i ordets vidaste och mest exakta bemärkelser. Efter en evighet av splittrande utlokalisering på en myriad av adresser i allt från hamnhus till övergivna kvartersskolor har det äntligen blivit dags för baracker. Som jag har väntat!

I ett halvt år har jag fått lära mig att undervisning och inlärning på acceptabel nivå kräver förvånansvärt små resurser i form av böcker och teknik. Att en lärare kommer långt med lite uppfinningsrikedom, kreativitet och en rågad skottkärra tålamod och flexibilitet. Och visst har det varit intressant och lärorikt, men tro mig då jag säger att det är skönt med baracker och ändamålsenliga utrymmen.

Idag har jag undervisat i ett klassrum i vilket det går att gruppera bord och stolar på ett sätt som stöder mina arbetsmetoder och elevernas inlärning. För att det är så stort. Det finns till och med plats för mig att röra mig bland eleverna, att huka mig vid pulpeter och diskutera, hjälpa och handleda. För att rummet är stort. Tänk det.

Vet ni hur bra det känns när något äntligen känns bra?

Publicerad 24.10.2016 kl. 18:38

Vad jag gör just nu?

 

Vad jag gör just nu? Planerar lektion och tänker på den där gången då jag bodde i Berlin och Jonas Hassen Khemiri också bodde där och hur han föreläste för oss på uni och var magiskt bra och signerade mitt exemplar av Invasion och hur jag tyckte att det var fantastiskt och spännande och lite genant för jag blir ibland besvärad då jag ska prata med människor jag inte känner och Khemiri är känd vilket gjorde mig extra ställd och situationen extra svår och tystnaden extra lång trots att jag bara behövde säga ett par ord för att signalera vad jag ville vilket visade sig vara svårt nog. Och då jag nu tänker på det, tänker jag att det var tider det och att jag var ung då och att världen var ny och vacker men inte alls lika fin och bra som nu.

Vad gör du?

Publicerad 23.10.2016 kl. 23:49

Kanske det handlar om kön?

I ärlighetens namn ska det här sägas: jag har både en och två gånger funderat på om min oförmåga att se bloggen som ett så seriöst medium att det skulle motivera en prisgala, kan vara en följd av något konstigt könsnormativt tänkande som jag själv är omedveten om, men som ändå präglar min världsbild. Det är väl knappast omöjligt, bloggen är ju trots allt ett kvinnodominerat medium och jag som man är ofta tvungen att förhålla mig till detta faktum. Vilket är en uteslutande bra grej, tycker jag.

Visserligen har jag svårt att tro att min inställning i första hand skulle bero på könsnormer och stereotypa könsroller, även om tanken och oron som sagt tidvis har slagit mig. Jag vill nämligen tro att jag är ganska immun mot sådant tänkande, har ju så gott som uteslutande arbetetat i kvinnodominerade brancher och tänker mig att jag borde ha lärt mig att förhålla mig till allt det där som skaver mot tidigare inlärda uppfattningar om diverse könsmaktsordningar redan för länge sedan.

Jag anser att det inte borde få finnas ett orsakssamband mellan kön och hur olika sysslor värderas av samhället. Jag vill inte att min uppfattning om till exempel blogg ska påverkas av att det i vårt samhälle fortfarande finns en norm som säger att det män sysslar med väger tyngre, är värt mera än det kvinnor gör. Tvärtom vill jag bli kvitt den normen. Men är jag helt immun? Det är svårt att säga*.

I just fallet blogg vill jag ändå tro att det är min egen syn på mitt eget bloggande som påverkar hur jag uppfattar vissa fenomen i bloggvärlden. Gärna får min inställning också bero på mina värderingar, i den mån de är sunda. Allra helst och allra mest vill jag ändå att det inte ska handla om kön, för det skulle vara pinsamt och för att det skulle vara ett misslyckande. Jag tycker jag borde ha kommit längre än så.

Helt säker kan jag ändå inte vara. Det finns saker jag har anledning att ifrågasätta för det är så mycket jag vuxit upp med och som jag fortfarande är blind för.

Sade jag förresten redan att jag alltid blir glad om någon tar sig tid att öppna mina ögon för sådant jag inte själv förstår att se?

Nu vet ni det.

*Gissningsvis är svaret tyvärr nej.

PS. Jag lovar att sträva efter att låta det här vara det sista inlägget i vilket jag överhuvudtaget tangerar galan.

Publicerad 23.10.2016 kl. 10:50

Ironiskt? (+varför bloggar du?)

Fatta att det där inlägget om galan är typ mitt mest lästa någonsin. Och det handlar om något som egentligen inte ens känns som ett riktigt ämne, bara något jag funderat lite på.

Det är inte det att jag inte hade väntat mig reaktioner, för det hade jag. Men mest läst? Nej, det hade jag inte trott. Jag tycker själv jag har sktivit både viktigare, bättre och mer berörande texter tidigare och egentligen säger det väl allt om varför det blev en liten uppståndelse kring just den texten tänker jag.

Det enda jag ville uppnå var att komma närmare vad det är som skär sig mellan mig och ett evenemang som galan. Givetvis sondera lite, kolla efter andra som tycker lika och där lyckades jag på båda punkterna.

Det som gladde mig lite extra var diskussionen som föddes i anslutning till inlägget. Jag tror inte någon ändrade sin åsikt som ett resultat av den, men åtminstone jag själv upplever att jag på riktigt förstår dem som känner annorlunda lite bättre efter det och det är väl alltid bra.

Så kan jag inte låta bli att nämna det fantastiska inlägg Linnea skrev om varför hon har svårt att förhålla sig till galan. Det är skrivet med självdistans och perspektivet är så där okonstlat meta. Mycket coolt.

Och apropå metaperspektiv: jag kan inte låta bli att fråga mig vad det är som gör att det där galainlägget är typ mitt mest lästa någonsin. Vad säger det om mig och min syn på bloggandet och vad säger det om hur ni andra tycker?

En del av min kritik var ju att vissa bloggare verkar ta sig själv på för stort allvar, men bara om jag jämför med hur jag själv uppfattar fenomenet blogg. Och någonstans tänker jag att alla reaktioner visar att jag hade rätt och att det finns en viss ironi där någonstans, tycker inte ni? Hade jag haft helt fel hade folk inte känt ett behov att kommentera eller ta avstånd i inlägg tänker jag (jepp, jag läser era bloggar).

Avslutningsvis och innan någon säger att jag inte förstår för att jag inte satsar lika mycket tid eller energi på min blogg som andra gör, vill jag erkänna att det säkert stämmer, att det garanterat är så. Inte för att jag inte skulle använda tid. Det gör jag.

Jag samlar idéer, gör anteckningar och dispositioner och skriver när jag har en chans, men det är inte tid jag satsar på bloggen. Det är tid jag använder på mig själv och kanske det är därför jag inte klarar av att ta bloggandet på den sortens allvar som nomineringar och priser innebär. För att jag bloggar för att det tillfredställer mitt behov att skriva, att reda ut och tänka klart och det är väldigt ofta väldigt långt ifrån något som kunde kallas prisvärt, ens med den godaste av goda viljor. Men visst använder jag tid.

Och jag skulle både ljuga och vara skenhelig om jag påstod att jag inte blev smickrad av uppmärksamhet, att jag inte skulle må bra och känna mig bekräftad då någon gillar eller kommenterar eller länkar till. För i viss mån är det ju precis därför jag bloggar, för att förstå och det går alltid lättare då andra läser och kommenterar, då bloggen möjliggör ett utbyte av tankar och idéer.

Varför bloggar du?

Publicerad 22.10.2016 kl. 18:54

Hur vi fortsätter att inte göra något åt mobbning.

Hej, jag heter Rolf och jag jobbar som lärare. Till mina arbetsuppgifter hör att tillsammans med en annan lärare utreda vartenda ett mobbningsfall i vår skola. Jag anser mig ha både kunskap och perspektiv. Därför är det med stor oro jag noterar att riksdagen ska ta ställning till ett populistiskt lagförslag som förenklar fenomenet mobbning till något som går att motarbeta genom att flytta mobbaren till en annan skola.

Förslaget visar på en djup okunskap om hur fenomenet mobbning fungerar och framstår sett ur det perspektiv min erfarenhet gett mig som en skenåtgärd. Vi kommer aldrig att komma åt mobbningen, varken motarbeta eller förebygga den genom att peka ut skyldiga.

Min erfarenhet är att det som hjälper bäst är att både det förebyggande och utredande antimobbningsarbetet sker relativt öppet. Det är viktigt att eleverna ser och känner att mobbning är något som hela skolgemenskapen ser allvarligt på.

Det är också viktigt att eleverna känner sig delaktiga. Att de förstår att de har stor makt och ett stort ansvar. Att de kan välja att möjliggöra eller motarbeta mobbning. Det är viktigt att eleverna är på vår sida och därför är det viktigt att de känner att vi jobbar för precis varenda en av dem.

Vill ni höra en sanning: lärare är blinda för mobbning. Också vi som jobbar med det varje dag. Vårt främsta och bästa redskap i både förebyggande och utredande arbete är elever som litar på oss, litar på att vi tar i tu, litar på att inte själva bli måltavlor om de vågar berätta.

Det enda sättet att på riktigt komma åt mobbning, att skapa förutsättningar för att förebygga, utreda och åtgärda är att göra fenomenet till en angelägenhet som berör hela skolgemenskapen. Det är viktigt att alla inblandade förstår att de är just det, inblandade, att de spelar en roll vare sig de vill det eller inte. Om inte varje medlem i en skolgemenskap förstår att hen samtidigt är potentiellt offer och potentiell mobbare, att hen alltid har valet att vara en som möjliggör eller motarbetar, en som blundar eller räddar. Om vi inte förstår att vi beroende på omständigheter kan vara allt från hjältar till förövare, om vi vägrar se och erkänna att vi alla är delaktiga, kommer vi aldrig att komma åt mobbningen. Så här är det, det är jag helt övertygad om.

Det lagförslag som riksdagen ska ta ställning till och som går ut på att flytta mobbaren från en skola till en annan kommer inte att lösa någonting. Det finns inte en chans att det skulle göra det. Vi kommer aldrig att komma åt mobbning genom att förenkla fenomenet till något så svartvitt som att det alltid finns en tydlig förövare. Det är ansvarslöst att flytta ut människan ur ekvationen på det sättet.

Det enda konkreta det nya lagförslaget skulle leda till, är att skolorna i större utsträckning skulle kunna peka ut syndabockar och bekvämt blunda för sin egen andel i problemet. Förslaget rymmer inget som tvingar oss att se över strukturer, ta ställning till unkna värderingar, all gammal skit som sitter i väggarna. Det finns inget som tvingar fram handlingsplaner eller ställer krav på eller möjliggör för skolgemenskaper. Det finns noll konstruktivt.

Det enda som finns är ännu en möjlighet för oss att blunda för det faktum att vi alla är en del av problemet. Det vinner ingen på.

När vi börjar flytta på folk - mobbade eller mobbare - erkänner vi att vi gett upp, att vi förlorat. Det är ingen väg att gå.

Eller, vad tycker du?

Länkar:

Själva förslaget (på finska): x

Tidigare texter jag skrivit om ämnet: x, x, x, x, x, x.

Rekommenderar naturligtvis de texter jag själv skrivit förr. Tycker själv de är minst ganska ok.

 

Publicerad 21.10.2016 kl. 13:10

Jag, finlandssvensk?

Efter att jag skrev mitt inlägg om galan igår slog det mig, att det är intressant att mina aversioner mot den och i förlängningen också den osäkerhet jag i bland kan känna i förhållande till den finlandssvenska bloggvärlden påminner en hel del om hur jag känner i fråga om själva finlandssvenskheten. Också i den finns mycket som jag har svårt för och som jag aldrig klarat av att svälja med hull och hår.

Nu kanske någon kan tycka, att det är lite speciellt att en moddalärare har svårt för så mycket som är finlandssvenskt och det är en åsikt jag kan förstå. Att värna om den finlandssvenska kulturen ingår liksom i arbetsbeskrivningen och är, hör och häpna, en av de arbetsuppgifter som jag uppfattar som allra mest krävande och ansvarsfull. Varför?

Jo, för att det finlandssvenska, hela vårt sätt att tala om och beskriva fenomenet, väldigt ofta utgår från en falsk uppfattning om gemenskap, om att alla finlandssvenskar är kompisar, att språket är något som på ett magiskt vis binder oss samman och särskiljer oss från resten av samhället. Det finns en falsk föreställning om homogenitet och självklarhet som riskerar att utesluta en del människor, och få finlandssvenskheten att kännas inåtvärmande och unken snarare än öppen och inkluderande.

Jag vet inte hur många gånger jag hört såväl mina minderåriga elever som mina vuxna studerande ursäktande säga att de inte känner sig som riktiga finlandssvenskar för att de inte har de egenskaper som krävs. Att de tycker att de inte passar in.

Och jag förstår vad de menar, för jag kan själv känna så ibland. Det finns så mycket som tydligen är självklart finlandssvenskt som jag inte alls förstår mig på: jag gillar inte kräftskivor och ger inte mycket för olika traditioner. Lucia har jag ett ambivalent förhållande till och jag älskar inte precis SFP. Och så den där känslan av tillhörighet som jag inbillar mig att en borde känna.

Finlandssvenskheten har alltid varit något jag har känt mig tvungen att förhålla mig till. Från det att min klasslärare berättade att tvåspråkiga inte är riktiga finlandssvenskar*, genom studierna på uni och vidare till förra veckan då jag på en lektion talade om kulturell identitet. Det finns alltid något som skaver, alltid något som varken känns lätt eller självklart, men nog problematiskt och förvirrande.

Jag både är och är inte finlandssvensk. Det är så jag känner, att jag finns både innan - och utanför. Fast det kanske är självvalt. För säger det här inlägget något om mig, så är det kanske det, att jag gärna väljer var jag står, att jag vill få bestämma själv, att det är viktigt för mig att diskutera, problematisera och förstå. Kanske säger det något helt annat om mig. Oavsett är det ju på intet sätt så att finlandssvenskheten på något som helst sätt är skit bara för att jag har svårt att förhålla mig till den.

Känner du dig finlandssvensk? Varför?

 

*Tillägg 20.10, kl. 19.24: är själv tvåspråkig, säkert därför jag ännu minns vad läraren sade.

Publicerad 20.10.2016 kl. 23:08

Galan 2016 - vem bryr sig?

Nå jag, tydligen.

(Och det är ingen ny grej: x, x.)

Nu kommer ni säkert att tycka att jag låter både inskränkt och enfaldig, kanske lite elak, men jag kan inte för mitt liv förstå charmen med galan*. Det kan bero på att jag är en sur gammal gubbe, men hur jag än vrider och vänder på det så begriper jag inte vad det fina, speciella, fantastiska är.

Naturligtvis förstår jag dem som vill gå på fest, vill mingla, lära känna folk och knyta lite kontakter. Det skulle jag säkert också älska om jag var en sådan som tyckte om att syssla med sådant. Vilket jag inte är, vilket i sin tur är trist för mig. Men hej, party on och live and let live.

Det jag däremot inte alls begriper och det som följaktligen gör det svårt för mig att se charmen är det där med nomineringar och priser. Hela det tjohejet får den finlandssvenska bloggvärlden, som den ser ut sedd genom min referensram, att i mina ögon framstå som både inåtvärmande och unken.

Jag är jätteledsen, men jag undrar om det på riktigt finns tillräckligt många väldigt bra och väldigt proffsiga bloggar i svenskfinland för att fylla alla femton kategorier med trovärdiga kandidater? Jag kommer spontant på en handfull (och kanske några till)  bloggare som vecka ut och vecka in håller en sådan nivå att de kunde vara värda ett pris (och nej, jag är inte en av dem) och deras bloggar faller till råga på allt in i sådana kategorier att de nätt och jämnt skulle gå att nominera om någon skulle få för sig att göra det.

Och klarar vi av att vara objektiva? Vi som inom en väldigt liten minoritet inom en minoritet ska dela ut priser åt varandra. Jag tvivlar på det.

Och vad är grejen med alla inlägg som dyker upp i också mitt nyhetsflöde, i vilka olika bloggare så där apropå ingenting konstaterar att nu har ju kategorierna för galan 2016 publicerats och inte för att de bryr sig men det är ju lite intressant och om någon nu mot förmodan skulle vilja så skulle det ju vara jättekiva att bli nominerad, för att inte tala om alla mycket mindre diskreta inviter. Jag har uppriktigt svårt att förhålla mig till det här, inte minst på grund av kontrasten mellan den bloggvärld som den senaste tiden nästan uteslutande fokuserat utmattning och utbrändhet och nu plötsligt istället sätter ribbor, siktar prestationer och formligen trånar efter nomineringar och bekräftelse.

Och hur jag än tänker och funderar och undrar så kommer jag hela tiden fram till samma sak: att jag inte uppfattar galan som ett trovärdigt forum och här finns säkert en lång kedja av orsak och verkan som tar avstamp i det att jag inte känner igen mig i den finlandssvenska bloggvärlden så som den framstår på basen av evenemanget och nomineringarna och utmynnar i en känsla av att hela kalaset är en samling av likasinnade människor som tävlar i mängden ryggdunkningar och utdelade komplimanger.

Och naturligtvis är det inte så på riktigt och naturligtvis finns felet uteslutande hos mig, för vems annans kan felet vara om jag inte känner att jag hör hemma i gänget. Vilket jag ju inte vill göra ens, så var är egentligen problemet kan en ju bara undra.

Kanske i att den finlandssvenska bloggvärlden - trots en tydlig utveckling sedan i fjol - fortfarande på basen av nomineringskategorierna främst består av yta.

Så galan 2016 - vem bryr sig?

Inte väl jag i alla fall.

Och helt ärligt, visst säger det här inlägget mer om mig än om er/dem som är iviriga och ser framemot galan?

Ps. Är det någon annan som tycker det var mer än lite skenheligt av mig att dissa alla dem som tigger om nomineringar, och samtidigt själv skriva ett inlägg om galan och naturligtvis uttryckligen i hopp om dbåde reaktioner och diskussion. Tänkte väl det.

*Ett slags bloggevenemang i svenskfinland, för er som kanske inte har koll.

Publicerad 19.10.2016 kl. 17:02

NOLO.

Inser att jag är för gammal för att använda uttryck som YOLO. Det bevisas bäst av det faktum att jag använder ett uttryck som är så hopplöst out*. Jag har noll koll. Känner att jag borde veta bättre.

*Se föregående inlägg.

Publicerad 19.10.2016 kl. 11:30

YOLO.

Jag stannade just på vägen till jobbet, bara för att ladda ner en ljudbok. YOLO?

 

Publicerad 19.10.2016 kl. 08:19

Ännu om pojkar och flickor och skolan.

Har nu läst flera trådar på facebook i vilka folk för den blinda massan "avslöjar" att det här med att införa jämstäldhetsplaner handlar om att smyga in ideologier i skolorna. Nå, no shit! Och va då smyga?

Att skolan på alla stadier ska jobba för jämställdhet, öppenhet och tolerans och att den ska lära eleverna att förstå och bejaka mångfald står i läroplanen. Det är verkligen ingen hemlighet eller något skolan gör i smyg.

Lika lite som det där med jämstäldhetsplaner är det. I ett demokratiskt samhälle skulle åtgärder som är ägnade att öka och stärka demokratin motarbeta sitt eget syfte om de utfördes i smyg. Det är väl ganska självklart, egentligen.

Publicerad 19.10.2016 kl. 07:36

 

 

 

kuva (11)

Länkar:

Senaste kommentarer

26.03, 23:11Om lärare och stress. av Anna La
26.03, 19:40Om lärare och stress. av Johanna
26.03, 13:26Om lärare och stress. av Också moddelärare