Om jag är trött?

Om jag är trött? Kanske det. Övergav just ett jättebra inlägg och sedan ännu ett. Bara för att*.

Idag har jag vaknat 5.30. Gått ut med hunden 5.45. Ätit frukost 6.05. Duschat, stressat, skyndat.

Startat mot jobbet i Lovisa ca 7.10. I god tid.

Anlänt ca 8.30. Inte i god tid. Väglaget dåligt och hastigheten ovanligt begränsad.

Jobbet är som jobbet brukar. Mångsidigt, varierande, meningsfullt, lyxigt. Kul att få undervisa, kul att få träffa kolleger, kul att få tala med elever. Känner mig tidvis trött, njuter av varje stund.

14.15 är jag klar för dagen, åker hem 14.30. Anländer 16. Har tid att gå ut med hunden, äta, ta en tupplur och umgås med M.

17.45 är det dags att åka till kvällsjobbet. I Sörnäs ska jag kliva på spårvagn 8, men tar fel. Märker det då vagnen oväntat vänder åt vänster och reflektionen i skyltfönstret säger 6T. Känner mig generad och stressad men hinner mot förmodan till lektionen som är rolig.

20.30 åker jag hem. Lyckas ta rätt spårvagn den här gången och är framme 21.30.

21.35 sätter jag mig vid datorn för att planera lektioner. Bestämmer mig för att skriva ett snabbt inlägg först. Klockan blir 22 sedan 23. Konstaterar att det gått som det brukar.

*Okej, för att de inte blev bra, alls. Osammanhängande mer än något annat.

Publicerad 10.11.2016 kl. 23:20

Jag tror det är för att hon är kvinna.

Utan någon som helst insyn i hur det är på riktigt och baserat uteslutande på fördomar mot USA tänker jag säga att jag tror Hillary Clinton inte blev president för att HON ÄR KVINNA. Det är den enda förklaringen jag kan komma på. Att amerikanerna är så jävla inskränkta och sexistiska att de hellre ger makten åt en obildad, oförnuftig, sociopat och galning än åt en högutbildad, erfaren och extremt kompetent politiker.

Det är klart att jag förenklar, jag ser inte alla nyanser, men allt vi vet om hur offentligheten behandlar kvinnliga politiker som fuckar upp och hur den i samma utsträckning inte behandlar manliga politiker nästan alls, säger mig att det att Clinton är kvinna måste ha spelat en avgörande roll. Trump skulle inte ha lidit lika mycket av det Clinton fått lida av, media skulle inte ha bestraffat honom lika hårt för motsvarande misstag. Det som fick framstå som hennes inkompetens och hennes laster skulle aldrig i lika hög grad ha räknats mot honom. Folket skulle inte ha dömt*. Det måste ju vara så, för SE NU PÅ DEN DÄR CLOWNEN. Han kommer ju undan med precis vad som helst**. Att han är man saknar garanterat inte betydelse där. Det är så fruktansvärt tragiskt.

På samma sätt som jag kan tycka det känns tragiskt att inse, att Clinton kanske hade vunnit över Trump om hon varit man. Sjukt.

Eller? Hur ser din analys ut?

*Ja, ja. Jag vet att en del seriösa medier tagit avstånd. Jag vet att en del förnuftiga republikaner. Men det räckte inte, Trump skrek högst.

**Trots att samma seriösa medier och politiker försöker ta avstånd och fördöma.

Publicerad 09.11.2016 kl. 11:45

Det sitter i väggarna.

Ni kanske minns att jag har skrivit om att vi i den skola jag jobbar i haft problem med inneluften och att vi nyligen fått flytta in i baracker. Nå det är bara början. Inom en relativt snar framtid kommer vi att få en helt ny skola och det om något är lyxigt.

Det är också oerhört intressant. Jag känner mig privilegierad som får vara med på ett hörn då den nya skolan planeras. Att få starta ur ett läge då inget ännu är fastslaget och hela tiden ana hur processen sakta men säkert rör sig mot ett allt mer konkret och påtagbart mål. Det är spännande, fascinerande, inspirerande, engagerande och lärorikt.

På något plan tänker jag också att det jag och mina kolleger nu är med om är som en vuxenversion av det fenomenbaserade och helhetsskapande inlärnings- och arbetssätt som är så centralt för den nya läroplanen och att också på den nivån är det här en nyttig erfarenhet. Men egentligen är det inte det det här inlägget ska handla om.

Grejen är nämligen det att jag tillsammans med mina kolleger idag, som ett led i ovannämnda skolplaneringsarbete har fått vara med och besöka en splitterny skola. Och vet ni vad jag slogs av? Atmosfären. Att till och med den här alldeles nya byggnaden som har varit skola i bara dryga två månader utstrålar en helt egen stämning. Precis som alla skolor jag någonsin besökt.

Nu menar jag inte att den skola vi besökte idag skulle ha tagit med sig allt det som satt i väggarna i den gamla byggnaden eller att det skulle vara dåligt om så skett. På sätt och vis skulle det inte vara så märkvärdigt. Jag fick snarare en känsla att den nya byggnaden andades en helt annan stämning än den gamla (som jag också har besökt) och jag tycker det är spännande att väggarna hade börjat tala redan efter en så kort tid. Jag tar det som ett bevis för att flytten har varit lyckad.

Mitt lågstadium hade en viss utstrålning, mitt högstadium en annan och mitt gymnasium en tredje. Den första skolan jag någonsin jobbade i hade sin säregna atmosfär, så även den andra, för att inte tala om de skolor jag praktiserat i eller den stora övningsskolan i Vasa. Alla hade och har en egen aura.

Vet ni vad jag talar om? Det är liksom en stämning som sitter i väggarna, något som andas ut en skolas unika identitet, som säger att det här är våra traditioner och våra värderingar och det här är vi. Vissa kanske skulle beskriva det som en sorts fiilis som omsluter en, något slags undermedveten medvetenhet om den syn på bildning som präglar verksamheten inne i ett visst skolhus. Jag tycker det är sjukt fascinerande. Det är en av de där sakerna som gör det intressant att besöka olika skolor, att redan själva byggnaderna kan säga en så mycket, att det redan i dem finns något av det där som gör skolor till skolor.

Förstår ni vad jag menar, eller låter jag helt störd?

 

 

Publicerad 08.11.2016 kl. 22:12

Dagens största skönlitterära upptäckt!

Jag har varit med om något så sjukt fint idag! Ni vet att då en läser mycket så börjar en sakta men säkert ana mönster, se saker som upprepas hos olika författare. Det kan handla om allt från ord och uttryck till fiktiva karaktärer och hem och hemorter som antingen finns eller inte finns i den riktiga världen men nog i mer än en bok och hos mer än en författare. Och vare sig det handlar om riktiga intertexter eller otroliga sammanträffanden tycker jag dubbleringar av det här slaget är bland det coolaste som finns och just därför höll jag på att falla av stolen och köra i diket då jag idag upptäckte en koppling (förmodligen modell sammanträffande) mellan två av mina absoluta favoritförfattare: J.R.R. Tolkien och Edith Södergran.

Grejen är alltså den att jag har bestämt mig för att liva upp mina dagliga bilresor och skapa lite varm och skön stämning i novembermörkret genom att lyssna på Sagan om ringen (eller The lord of the Rings i det här fallet). Det här är trygghetsläsning för mig. Tolkien är typ min snuttefilt och genast då jag hörde de första raderna ur förordet kände jag hur jag blev alldeles varm inombords och hur mitt anlete ofrivilligt sprack upp i ett leende, men nu låter jag konstig så jag tycker vi återgår till intertexten och varför jag höll på att köra av vägen.

Grejen är den att jag upptäckte något nytt i en bok jag läst så många gånger att jag tappat räkningen. De möjliga orsakerna till detta är lika många som de är ointressanta, men kan ha något att göra med skippade förord och det faktum att jag inte alltid varit lika beläst som jag är idag.

Hursomhelst finns det nya och oväntade i förordet och det lyder så här:

"Some who have read the book, or at any rate reviewed it, have found it boring, absurd, or contemptible; and I have no cause to complain, since I hace similar opinions of their works, or of the kinds of writing that they evidently prefer"

Tolkien reser alltså ett illa dolt mittfinger och riktar det mot sina kritiker, men gör det på ett så hövligt sätt att åtminstone jag blir lite fnissig. Till saken hör att förordet ingår i andra upplagan av The Lord of the Rings och det är med andra ord relativt tryggt att anta att Tolkien då han skriver dessa rader känner sig relativt säker på att han sitter med facit i hand.

Samma kan inte sägas om Edith Södergran som i en inledande anmärkning till sitt diktverk Septemberlyran - som följer upp en inte precis kritikerrosad debut - på ett allt annat än diskret sätt visar sitt förakt mot dem som kritiserat debutverket Dikter. Så här skriver Södergran:

"Att min diktining är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag icke påstå. Jag har försökt bringa vissa motsträviga dikter under en rytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Mina dikter äro att taga som vårslösa handteckningar. Vad innehållet vidkommer, låter jag min instinkt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har funnit mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är."

Ser ni likheten?

Jag tycker det finns något oerhört stort i att få läsa hur två otroligt begåvade författare som historien dessutom ska komma att ge rätt, i sin samtid läxar upp en oförstående kritikerkår.

Både Tolkien och Södergran skjuter över ansvaret på läsaren och i förlängningen kritikerna. De konstaterar i princip att den som inte fattar helt enkelt har att ransaka sin egen smak och sitt eget intellekt. Felet är inte deras om den som läser är dum. Den som inte förstår stor konst göre sig inte besväret med andra ord. Det tycker jag är makalöst.

Snacka om guldkant i måndagsmörkret.

 

Publicerad 07.11.2016 kl. 19:54

Slö söndag.

Vi har haft en slö och slapp söndag så här långt. Visserligen fick jag och F öva oss i konfliktlösning då det en kort stund var oklart vem som skulle få ligga i soffan och njuta av Naondel. Jag vann. Som sig bör.

Idag har jag funderat på två saker. En grej är svenska dagen som jag egentligen inte vet vad jag tycker om, bara att den entusiasmerar mig ungefär lika mycket som bloggalan, vilket jag antar att verkligen säger något om mig som person. Lustigt ändå att jag är moddalärare och ansvarig för att uppmärksamma högtiden i vår skola.

Läs mer om mitt förhållande till finlandssvenskhet här.

Det andra jag har funderat på är att en slö söndag verkligen är något att vara tacksam för, åtminstone för en sådan som jag.

Jag har tusen järn i elden, det har folk sagt åt mig. Då jag nu återberättar det här för er gör jag det inte för att skryta, för att ha sjukt mycket på gång är inte per definition smart.

Jag älskar att jag får vara med om så mycket, jag tycker om att gå på möten, studiebesök, att planera och förverkliga. Verkligen, men det tar tid och kräver krafter och ibland finns det anledning att säga stopp och ta en paus. Jag känner till varningssignalerna.

På fredag hade vi kalas på jobbet och jag kom hemkörande någon gång klockan sent. Parkerade vid vårt hus kring tio på kvällen, släpade mig upp för trapporna, hälsade på M och F, umgicks en stund med dem, gick ut med hunden, kom in, stupade i sängen och somnade. Sov länge och vaknade relativt utvilad. Orkade vara på gott humör ungeför så länge som det sammanlagt tog för mig att äta frukost och läsa tidningen.

Hela resten av dagen snäste jag av M då hon försökte tala med mig, bara för att jag hade råkat öppna datorn för att kolla facebook och bloggen och påmints om ett projekt som blivit på hälft på jobbet och som plötsligt och utan förvarning förvandlades till högsta prioritet och absolut måste ros i land ännu samma dag, trots att det av rent praktiska och av mig oberoende skäl egentligen inte var möjligt och det var där och då jag visste att jag för stunden hade tagit på mig lite för mycket.

Det är alltid det första tecknet. Då jag märker att jag inte kan släppa saker vet jag att det antagligen är precis det jag borde göra. Annars försvinner jag in i arbetet och slutar vara närvarande och slutar orka bry mig och slutar vara den jag innerst inne vill att jag är.

Jag älskar att ha tusen järn i elden. Det är skön känsla att veta att jag behövs och det är härligt att känna att en åstadkommer. Men, då jag har många saker på hälft samtidigt är det utmattande. Det är rastlöshet, malande oro och frustration. Det är övergående, men tungt då det håller på.

Att få ha mycket på gång är ett privilegium. Jag vet det. På samma sätt är jag medveten om att det är lyxigt att få ha ett hem och en familj, en egen plats och ett eget gäng att trivas och må bra med. Och är det något jag lärt mig av att alltid ha något på hälft är det att det där ogjorda nog väntar och att jag alltid alltid vinner på att ibland prioritera mig själv och dem jag älskar.

Idag tänker jag göra just det genom att skjuta fram jobbandet, förtränga allt som behöver göras och lägga mig i sängen med M och kolla några serier, göra en lång promenad med F och strunta i långkok och istället dra nytta av det faktum att vi är storstadsbor med nästan obegränsad tillgång till hämtmat (beställningen är redan på väg).

Hur ser din söndag ut?

Publicerad 06.11.2016 kl. 16:55

Guggenheim.

Apropå Helsingfors och Guggenheim: undrar just hur många lärare, skolgångsbiträden, sjukskötare, äldrevårdare och annan sådan livsviktig personal som staden inte har råd med det skulle gå att köpa för de där åttio extra miljonerna som tydligen bränner i fickorna på beslutsfattarna. Bara som en tanke.
Publicerad 05.11.2016 kl. 16:14

Om inträdesprov och olika vägar in i studielivet.

I dagens Hbl läser jag en artikel om att en arbetsgrupp vid Undervisnings- och kulturminiteriet har kommit fram till att studentexamen ska spela en allt större roll i antagandet av nya studerande till universitet och högskolor. Vilken ovanligt dum idé hinner jag tänka, innan jag läser vidare från ingressen och bevisar sanningshalten i en tes jag i åratal drivit på mina lektioner: det lönar sig alltid att läsa hela texten innan en kommenterar den.

Några rader senare läser jag nämligen att arbetsgruppen också föreslår att högskolorna i samband med antagningsreformen i högre grad öppnar för omvägar in i studielivet, exempelvis genom öppna kurser, sådana som redan erbjuds på många håll och som är öppna för alla. Det här tycker jag är en utmärkt idé som i bästa fall gör livet lite mera trevligt för merparten av dem som vill få en studieplats. I bästa fall eftersom mycket här säkert hänger på kombinationen politisk- och ekonomisk vilja och hotbilden är förstås att den viljan saknas och reformen blir en halvbra kompromiss som lämnar alla med en svag men bitter eftersmak i munnen.

Om vi ändå tillåter oss en tankelek och funderar på vad som kunde bli bra, kan vi konstatera att bättre möjligheter till öppna studier skulle ge allt fler en möjlighet att bekanta sig med olika studieinriktningar innan de väljer vilket enskilt kort de ska satsa på (för det är i princip det regeringen redan länge pressat de unga till att göra, allt måste gå snabbt och skit i resultaten för lagt kort ligger).

En annan effekt är att de som inte presterar bra i provsituationer och kanske misslyckas i både studentexamen och inträdesförhöret (och tro mig, det finns många) skulle erbjudas en annan väg att gå och andra sätt att bevisa att de är tillräckligt mogna och tillräckligt drivna och tillräckligt bra för att klara av att studera på högskolenivå. Och det är uteslutande bra.

Så om reformen görs med fokus på de unga och inte med fokus enbart på ekonomin kan den bli riktigt bra.

Men, det finns en grupp unga som jag tycker glöms bort här och det är alla ungdomar med avlagd yrkesexamen. De är också behöriga att söka till universitets- och högskoleutbildningar. Vad blir det av deras beörighet om enbart studentexamen räknas och betyder reformerna att regeringen förbereder sig för att slå ihop yrkesskolorna och gymnasierna och vad betyder det i så fall?

Låter jag paranoid?

 

 

 

Publicerad 05.11.2016 kl. 13:40

Fyndig rubrik (något finurligt).

Tänkte balansera ut bloggen med en bild jag tog för några veckor sedan. Var med M och kollade en installation ute på Degerö och kvällen var vacker och jag var lycklig och marken var fri från snö.

Publicerad 04.11.2016 kl. 15:49

Mobba grani style.

Läste nyss en artikel på svenska Yle om folk i grani som motsätter sig ett gruppboende för flyktingbarn i staden och har samlat underskrifter av likasinnade med motiveringen att huset som föreslås användas för ändamålet är på tok för fint för asylsökande ungdomar. 

Jag undrar hur det har gått till när invånarna har försökt hitta på vettiga argument mot boendet. Utgår ifrån att en av chefstankarna har varit att hitta på motiveringar som gör att man inte låter rasistisk och det som har känts rimligt har varit att säga att de tycker att huset och grannskapet är för fint för flyktingar, för då talar man ju om huset och inte människorna och delar inte alls in människor i olika kategorier, i bättre och sämre virke. För huset är nu en gång för alla på tok för lyxigt för att kunna hjälpa de asylsökande anpassa sig till och integreras i det finska samhället. Så säger de och det är ju inte rasistiskt.

Till råga på allt backar de upp sitt chefsargument genom att typ konstatera att huset och grani dessutom råkar ligga så vid sidan om civilisationen att ingen förnuftig människa skulle kunna bosätta sig där. Underförstått att detta hämmar integrationen och ytterligare ställer till det för de stackars ungdomarna. Tydligen kallar sig de som protesterar dessutom sanngranibor vilket bara gör det hela mera festligt.

Jag blir helt fnissig av argumentationen. Den är så konstig. Och så uppenbart rasistisk samtidigt som den så uppenbart och klumpigt försöker dölja det faktum att de som står bakom namninsamlingen är rasister som anser att olika människor har olika människovärde och att det nu en gång för alla inte passar sig med utländska ungdomar med fel nationaliteter på deras rena, snövita och högklassiga bostadsområde med dyrbara fastigheter vars värde ju kan rasa som följd av fel slags inflyttning.

Urk.

Publicerad 04.11.2016 kl. 11:55

Om elevers rätt att filma lärare.

Jag läste igår på svenska Yle om att det inte finns några juridiska hinder för elever att filma lärare och sedan publicera sina videor på nätet. Spontant tyckte jag det är en dålig grej och fortfarande känns tanken om möjligheten att mot min vilja bli uthängd på nätet allt annat än lockande, men ju mera jag tänker på det här, desto mera tänker jag på att det ändå är det bättre av två dåliga alternativ att eleven har rätt att publicera för då prioriteras hens rättskydd och inte mitt och det kan jag tycka är precis som det ska vara.

Klassrummet är en offentlig plats och jag en offentlig person och det jag gör måste tåla offentlig granskning vare sig jag älskar tanken eller inte. Hur jag än vrider och vänder på saken kommer jag fram till att elevens rätt att filma och publicera måste väga tyngre än min rätt att slippa en jävligt obekväm situation. Det hänger ihop med en princip om öppenhet som jag tycker borde prägla all offentlig verksamhet eftersom det på ett sätt eller annat alltid är en form av maktbruk och där det finns maktbruk finns alltid potential för maktmissbruk.

Samtidigt kan jag tycka att en enskild elev här får väl mycket av en sådan makt som hen inte nödvändigtvis är mogen att bruka. Jag märker också att jag tänker på alla de gånger då det i skolan händer saker som förutsätter att läraren handlar omedelbart och på instinkt snarare än om en stund och efter extra övervägande. Kan filmande elever begränsa lärares benägenhet att ingripa då de ser mobbning, att bryta slagsmål och allmänt handla på ett sätt som krävs för att garantera alla elevers trygghet? Knappast är det omöjligt.

En ytterligare grej som jag tycker är intressant i fråga om filmandet är att det kan uppstå en konflikt mellan elevens rätt att filma och lärarens rätt att frånta eleven hens telefon i fall då den stör undervisningen. Jag väntar med spänning på att se vems rättigheter som prioriteras i en situation där en elev sitter och filmar och får läraren att komma av sig och således saboterar för resten av gruppen. Kommer gruppen att tillåta att en elevs rätt att filma väger tyngre än deras rätt att lära sig? Kommer läraren? Och vad händer den dag en lärare plockar bort en telefon av en filmande elev och efteråt blir uthängd på nätete för att ha handlat fel? Det kommer bli intressant att se.

För mig står det ändå klart att det är bättre att elever får filma sina lärare och offentliggöra, än att de inte skulle få göra det. Vad tycker du?

Publicerad 03.11.2016 kl. 21:25

Ett jättebra inlägg om krav och män och manlighet.

Det här är ett inlägg om de krav som ställs på män. Det är mitt inlägg, baserat på mitt liv, min karriär mina erfarenheter och min subjektiva sanning. Naturligtvis kommer jag att ljuga, ge mig själv tolkningsföreträde, försköna och förvanska bara för att uppnå mitt mål och skydda mig själv. Självfallet är det många som inte kommer känna igen sig, som kommer tycka att jag hittar på, att det jag skriver inte motsvarar verkligheten, att jag inte vet. Det bryr jag mig faktiskt inte om för det är inte min strävan att skapa en stor allmängiltig sanning om vad det innebär att vara man. 

Jag är också helt ointresserad av att jämföra män och kvinnor och tävla om vem som har det värre. Det torde räcka att konstatera att utmaningarna säkert är mer lika än olika och att så länge vi kommer ihåg att lyssna på varandra är det aldrig bort från någon annan att olika verkligheter dryftas. Mitt enda mål med det här inlägget är att möjligast ärligt förklara hur jag uppfattar de krav som ställs på män och redan det känns på sätt och vis som en omöjlighet på grund av inläggets uppenbara subjektivitet.

När vi nu har slagit fast att jag är mycket opålitlig berättare och att det inte bekommer mig det minsta, tycker jag det känns lämpligt att börja på allvar. Låt mig redogöra för de krav samhället ställer på män, låt mig göra det genom att presentera några grundläggande regler och kom ihåg att det jag säger är sant.

Regel nummer ett är enkel. En man ska vara stark. Egentligen är den här regeln så klockren och genial att den blir heltäckande på ett sätt som gör att ingen regel två, tre eller fyra behövs. En man ska vara stark. Alltid och under alla omständigheter. Det finns inga ursäkter.

I praktiken innebär det här att det är strängt förbjudet för en man att någonsin visa sig svag. En riktig man får inte gråta, inte känna, inte klaga. En riktig man biter ihop och uthärdar med livet som insatts för inget är fulare än en man som inte orkar eller inte kan. 

Jag antar att det är självklart och uppenbart för alla som läser att ett övergripande krav som i princip förbjuder de känslor av otillräcklighet som samma krav oundvikligen kommer att leda till inte är en jättebra grej. Nu tänker jag utgå ifrån att vi alla håller med och gå vidare till mina personliga erfarenheter, hur jag upplever, tror och antar att sagda krav har påverkat mitt liv.

Jag är övertygad om att det är farligt att tacka nej. Om jag inte ställer upp kommer inte bara någon annan att sköta samma uppgift och kanske bättre utan dessutom kommer jag att framstå som oföretagsam och svag och lat. Och de egenskaperna vill jag inte att någon tillskriver mig.

Jag vågar inte erkänna att jag är trött. Jag vet att jag jobbar mycket och att andra vet att jag jobbar mycket och är rädd för att jag ska framstå som en opålitlig kollega om jag visar minsta tecken på svaghet.

Jag blir frustrerad om jag inte är bra på allt. För det tror jag att jag borde vara. Det tror jag att förväntas av mig.

Jag är ofta övertygad om att folk förväntar sig att jag ska orka, men jag vet inte om det beror på att jag är ung eller på att jag är man och egentligen kvittar det.

Faktum är nämligen att det inte är någon i min arbetsgemenskap som ställer orimliga krav på mig. Det är ingen som åtminstone öppet säger åt mig att den tycker jag är värdelös. Snarare alla gånget tvärtom och samma gäller hemma. Jag känner mig uppskattad och sedd, men ändå är jag övertygad om att det ställs en massa krav på mig.

Då känns det rimligt att fråga sig vem det egentligen är som kräver saker av mig. Det enkla svaret är naturligtvis att det är jag själv, men enkla svar duger inte när det handlar om komplicerade frågor och då måste det vara mansbilden tänker jag, men faktum är att jag inte vet.

Det enda jag vet med säkerhet är att jag tycker det här är fruktansvärt intressant men att jag tyvärr inte kommer vidare i mina funderingar just nu. Hur är det med er som läser? Är det något i det jag skriver ni känner igen er i och vad i såfall eller är allt bara trams?

Hör gärna av er!

 

Publicerad 02.11.2016 kl. 22:35

Här är en man - ett inlägg om utmattning och manlighet (typ).

Som vi alla vet har bloggosfären den senaste tiden nästan svämmat över av inlägg om utmattning och utbrändhet och även om början på den här meningen låter cynisk eller ironisk har jag faktiskt följt med fenomenet med glädje, för det här är något vi behöver tala om. Jag har naturligtvis inte läst alla inlägg, men jag har läst några och stilla jublat för det är så bra när smarta människor delar sansade åsikter och ärliga erfarenheter om viktiga ämnen. Jag gläds med tanke på vänner och bekanta, elever, kolleger som drabbats. Och jag gläds för egen del, för att det är bra att det pratas om.

I måndags läste jag Linns inlägg "Män, var är ni?" i vilket hon undrar var alla män håller hus i utmattningsdiskussionen och frågar sig bland annat om män alls kan uttala sig, om vi känner att vi alls kan tala om det här, dela våra erfarenheter eller om det helt enkelt är för tabu, för att mansbilden och snäva könsroller och fel förväntningar.

Och ni vet att jag är besatt av mansrollen och att det är absolut omöjligt för mig låta bli att haka på och spekulera och diskutera så fort någon nämner ordet eller något som ens lutar åt det hållet, så jag kan inte annat än tacka Linn för idén och initiativet och be er lyssna för nu har jag något att berätta.

----------------------------------------------------------------

Jag har aldrig varit utbränd. Inte i ordets rätta och riktiga bemärkelse, sådär som jag föreställer mig att det är att vara utbränd, med diagnos och stämpel i pannan*. Men under perioder i mitt liv har jag varit trött. Fruktansvärt oändligt trött.

En gång har jag sökt hjälp. Det var under studietiden, jag vill minnas att jag hade två arbetsplatser, hobbyer, heltidsstudier och ville gärna hinna träffa vänner. Jag minns att min lösning var att inte sova. Att inte sova alls tills jag somnade kallsvettig och vaknade kallsvettig och genast visste att jag hade bråttom och absolut måste skynda så fort jag vaknat och kommit mig upp ur sängen och jag kommer ihåg att det kändes som ett ekorrhjul utan slut och att jag en dag hörde en kompis säga att nu minns jag inte när du senast mådde bra fast det här hände faktiskt senare.

En gång har jag sökt hjälp, det var under studietiden då jag av många anledningar kände att jag inte orkade och inget fungerade och idag tänker jag att jag antagligen faktiskt gick in i väggen trots att sköterskan på studenthälsan bestämt informerade mig om att jag nog mådde ganska bra eller åtminstone helt okej för att jag klarade av att berätta och utan problem lyckades förklara, analysera och verbalisera var skon klämde och jag valde att tro på sköterskan för att det var ju lättare att göra än att acceptera alternativet och för att orden tröstade, trots att jag innerst inne tänkte att jumalauta jag är ju blivande moddalärare och att det är väl klart jag kan förklara vad som är fel för det här med att använda ord är ju faktiskt något av min grej, men å andra sidan är det väl möjligt att hon inte visste det.

Den andra gången skaffade jag hjälp, såg till att få ett proffs att tala med och det här var gången med vännen som sade det där om mitt mående och hade rätt, för det var mycket i mitt liv som hade varit väldigt mycket väldigt länge vid det laget och det är mycket i mitt liv jag ångrar, men inte att jag såg till att hitta ett proffs att tala med. För det hjäpte och är kanske något av det smartaste jag gjort och jag är oerhört tacksam att det här hände medan jag ännu studerade och jag hade tid att reda ut och skaffa verktyg och lära mig identifiera risksituationer innan jag hamnade i dem för det har hjälpt och gett mig en grund att stå på och på något plan är jag faktiskt ganska säker på att det är en av orsakerna till att jag sedermera klarat mig så bra som jag gjort.

----------------------------------------------------------------

Det är inte precis så att jag jobbar speciellt lite eller har speciellt lite idag heller och det är inte så att det aldrig skulle knyta sig i magen på då jag läser inlägg som detta av Linn för det är inte som jag inte skulle känna igen symptomen, utan snarare så att jag är tacksam för att jag gör och för att jag lärt mig att för det mesta göra det i god tid så jag hinner dra i handbromsen vilket hjälper mig orka med och ha tid för allt det och alla dem jag älskar.

Jag har aldrig fått någon diagnos och bara stötvis träffat proffs och det har räckt utmärkt för mig och därför kanske någon frågar sig varför jag överhuvudtaget tycker att jag behöver eller har rätt att skriva det här och det är en utmärkt fråga som jag ska besvara precis just nu:

Det beror på mansrollen, naturligtvis, på att män inte brukar och kanske inte förväntas tala offentligt om sådant som är svårt. Jag skriver för att det är tabu vilket sporrar mig och för att jag fortfarande kan känna skam och en oro då jag tänker på att någon som är fel person någon gång kanske kan få reda på att jag behövt tala om saker vilket skulle vara katastrof trots att jag inte riktigt vet varför och därför väljer jag att berätta själv.

Det beror också och kanske allra mest på det jag jobbar med och på alla de barn och unga jag med åren sett som jag tänker att kanske hade mått bra av att veta att också deras lärare kan vara vanliga människor också på den här punkten och att det faktiskt inte är fult att inte alltid orka eller må hundra procent bra.

Naturligtvis skriver jag det här inlägget idag för att jag mår bra och har det bra och känner att det är lämpligt att avdramatisera lite för det jag varit med om ser jag inte som något särskilt dramatiskt, utan snarare som en nödvändig del av livet och en läxa jag varit tvungen att lära mig för att just jag ska kunna njuta av att just jag får finnas till. Och det hoppas jag ju att alla ska få en chans att göra och går det ens att ödmjukt säga att om jag önskar något så är det att det här inlägget kan ge någon som behöver det hopp. Kanske inte.

----------------------------------------------------------------

Avslutningsvis vill jag säga något som aldrig i livet kommer låta ödmjukt, men som jag absolut tror att är sant och det är detta: allt jag har gått igenom med eller utan diagnoser har gjort mig till den jag är idag och den jag är idag är både seg och uthållig och motiverad och ivrig och på typ alla andra plan bättre än den jag var igår. Fast då är igår en metafor och ja, ni förstår.

 

*Observera att detta är en lek med fördomar som jag eventuellt haft i ett tidigare skede av mitt liv.

Publicerad 01.11.2016 kl. 00:00

Jättemycket måndag.

Pausar för att skriva det här inlägget och pusta ut medan kaffet droppar.

Det är måndag, veckans rivstartigaste dag. M är på jobb och jag sitter och läser uppsatser tillsammans med hunden som har tagit plats bredvid köksbordet och håller mig sällskap genom att med jämna mellanrum informera mig om att det faktiskt rör sig farligt folk som ringer på farliga ringklockor och öppnar farliga dörrar ute i trapphuset.

Alldeles nyss var det en likblek scout som försökte sälja oss en julkalender bakom dörren. Eller hen kanske inte var likblek före, men allra senast efter att F skällde på hen i kapp med dörrklockan. Det var spännande. Fast mest för F. Scouten var mest skrämd tror jag. Vi hade dessutom redan en julkalender så barnet bakom dörren kanske inte kände sig som någon vinnare precis, stackarn.

Det är en fin dag idag, förresten. Har hållit på sedan tidig morgon, undervisat, planerat, möblerat*, mötts och korrigerat. Varit igång, presterat och producerat. Läst, lärt mig och reflekterat. Noterat Linns linlägg om utmattning och män** och funderat. Tänkt att det är något jag vet om, men inte vet om jag kan skriva om, att jag kanske innerst inne vill. Den som väntar får se (men kanske blir besviken).

Känns att det är jättemycket måndag idag.

Hur har din dag varit?

 

*Nå inte nu på riktigt, men det skapar kiva rytm ju, ordet möblera.

**Noterade också ett annat inlägg där hon säger så fina saker om den här bloggen att jag inte vet hur jag ska reagera.

Publicerad 31.10.2016 kl. 19:25

Kanske det handlar om kön 2.

Jag började fundera på en sak medan jag skrev det föregående inlägget: en orsak till att jag ibland känner en press på mig att skriva på ett sätt och om sådant som inte är helt och hållet jag är att jag ser hur de bloggare jag ser upp till skriver och att jag vill efterlikna något hos dem. Tänk att kunna skriva som Amanda, Linn eller Linnea till exempel. Tänk att ha den skärpan, den lättheten i stort och smått. Tänk att kunna nå fram.

Det är ju det som är mitt mål och min dröm; att folk ska kunna känna igen sig i det jag skriver. Att jag ska kunna engagera, väcka tankar och föda diskussion. Att jag ska kunna öppna ögon, visa det jag känner till och få folk att tänka efter och kanske värdera om. Men jag skulle också vilja dela med mig av det som gör mig till människa, till just den jag är. Skriva om det mörka med en distans som gör att det inte känns så skrämmande, om det ljusa utan att låta alltför nöjd. Säkert drömmer jag om det för att jag tycker att de där bloggarna jag ser upp till lyckas göra det typ varje dag.

Och därför härmar jag ibland, prövar på nytt, känner efter och testar mig fram. Försöker göra det som fungerar till mitt eget, till kompatibelt med det som är jag. Precis som jag gör hemma och precis som jag gör på jobbet. Det är väl så en utvecklas, genom att utvidga bekvämlighetszonen*, precis som alla andra.

Och här måste jag erkänna en grej: på något plan tror jag inte att den press jag känner beror på att jag jämför mig med andra bloggare. Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att en stor del av den där pressen och av det som skaver beror på att jag är man och de bloggare jag mest beundrar är kvinnor. Någonstans under alla lager av allt feministiskt tänkande alla omvärderade värderingar och allt det som jag känner att är jag finns något djupt inrotat som säger att män inte får ha kvinnliga förebilder vilket i förlängningen innebär att den här rudimentära bajsvärderingen utmynnar i en föreställning om att män inte ska blogga på samma sätt som kvinnor. Och även om jag vet att föreställningen är fel påverkas jag och det är därför jag känner av den där pressen.

Tänk på det. Sug på karamellen en stund och låt det sjunka in.

Män skriver nischat**. Extremt nischat och nischat in absurdum och alltid lite utanför eller vid sidan om det personliga och då jag läser Amanda, Linnea eller Linn och tänker att precis så här vill jag också kunna skriva, är det något som vaknar i mig och säger att de där bloggarna är kvinnor och de skriver om sina känslor och sina hem och om hur de mår och det är kvinnligt och därför skriver män inte om sådant, för det som är kvinnligt är svagt och en riktig man är alltid rättrådig och stark.

Mansrollen alltså, som jag ibland kan uppfatta den. Ganska snävt, va? Kanske inte så dumt med kvinnliga förebilder med tanke på den.

Avlsutningsvis en liten disclaimer: det här inlägget är baserat enbart på mina erfarenheter och uppfattningar. Om det verkar subjektivt beror det på att det är det. Jag varken kan eller vill hävda att mina personliga erfarenheter äger någon större allmängiltighet (men risken finns att de gör). Kom ihåg det.

*Fy vad jag ogillar det ordet. Det smakar självhjälp, sirap, smör och sockervadd inbäddat i ljusrött fluff.

**Precis som Lina säger i en kommentar till föregående inlägg.

Publicerad 30.10.2016 kl. 17:00

Finns det överhuvudtaget en röd tråd någonstans?

På ett plan är jag egentligen lite besviken på det där föregående inlägget. Jag tycker det saknar skärpa och djup, kan inte förklara det bättre än så. Samtidigt vill jag få skriva också sådana inlägg ibland. Jag ville skriva just det där inlägget. Inte spretigt och ytligt, men mer personligt, mer vardag och mer hem och lite mindre jobb än vanligtvis. Och just det kan jag också tycka det förra inlägget blev, i och för sig.

Jag har märkt att jag har lättare att utgå från det där som är vardag och jobb. Att det oftare blir så att jag skriver om sådant med en koppling till arbetet eller samhället. Det som är uttryckligen hemma, det som kanske mest är mitt liv och som är mest personligt och mest jag blir utanför och det är inget medvetet val, jag får det bara inte att passa in känns det som. Därför är jag på ett annat plan ganska tacksam för att det blev ett lite mediokert inlägg senast. Det öppnade för den här texten utan att göra kvällen alls sämre och det kan jag tycka är ganska okej.

Nu inser jag att det jag strax kommer skriva låter jävligt skenheligt med tanke på att det sägs av samma typ som ganska nyligen antydde att de finlandssvenska bloggarna tar sig själva på lite för stort allvar, men jag märker att jag funderar ganska mycket på om min blogg blivit för nischad. Gör det faktum att jag oftast skriver en viss typs inlägg att inlägg som inte helt passar in i den tilltänkta formen framstår som konstiga eller bidrar de avvikande inläggen med en personlig touch genom att till exempel säga något om hurdan jag är som person och hur mitt liv ser ut utanför bloggen. Skriver jag ens en viss typs inlägg? Är min blogg nischad, eller är det bara något jag fått för mig att den är? Finns det överhuvudtaget en röd tråd någonstans?

Och varför känner jag att jag vill eller behöver eller borde skriva mer av en viss sorts inlägg? Varför ororar jag mig för om bloggen blir för si eller för så och spelar det ens någon roll om den gör?

I grund och botten handlar det nog om att jag vill skriva texter som andra vill läsa. Så enkelt är det.

Det fåniga är att jag innerst inne vet att det enda sättet att skriva texter som andra människor vill läsa för mig är att skriva texter jag själv vill skriva. Allt annat blir oengagerat, hafsigt, ytligt, spretigt, osäkert, patetiskt och värst av allt opersonligt för vad annat kan det bli om jag glömmer bort mig själv, ivern, det spontana och allt det där andra som gör att det är en glädje att skriva?

Så här tror jag att det är: vill en skriva texter som andra vill ta del av, gäller det att hitta en balans mellan vad en själv gillar att berätta om och fundera på och vad andra gillar att läsa. Det är kanske det som känns så svårt, att hitta den där jämvikten och harmonin. För att inte tala om hur det hela egentligen bara blir svårare ju mer en funderar på hur svårt det är.

Vad tycker du, ska en bloggare fundera på vem som läser och vad hen vill läsa? Brukar du själv göra det (om du bloggar alltså)? Och sist men inte minst, vad tycker du själv om att läsa och vad skulle du gärna läsa om på den här bloggen?

Tacksam för svar.

Publicerad 29.10.2016 kl. 00:30

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

Senaste kommentarer