Jaga vatten.

På fredagen slukade jag en bok för första gången på oändliga evigheter. Det har säkert inte hänt sedan studietiden att jag lustläst en hel roman bara för att den är så bra, men nu hände det alltså. Ellen Strömbergs Jaga vatten fångade mig helt och jag gömde mig på balkongen och satt och smygläste in på småtimmarna.

Jag är inte helt säker på varför jag gillar boken så mycket. Det är kanske det att den är så relaterbar. Strömberg lyckas enligt mig fånga något mänskligt om uppväxt, utveckling och vilsenhet och att törsta efter svar på svåra frågor. Karaktärerna och de inbördes relationerna är trovärdiga och det starka bärande berättarjaget påminner mig i sin nakna ärlighet stundvis om det jag gillar hos makarna Tikkanen.

Har du inte läst Jaga vatten tycker jag du ska göra det nu. Helt på riktigt.

23.07.2018 kl. 21:02

En kort fortsättning på gårdagens inlägg.

Jag känner att gårdagens inlägg tarvar en fortsättning eller nyansering. Jag funderar tidvis mycket på vad det är som gör att diskussionen mellan olika människor som kallar sig kristna så lätt blir så låst och inflammerad, gissar på att problemen beror på att diskussionen handlar om något så fundamentalt som tro.

Jag kan faktiskt - i ärlighetens namn - förstå den oro eller rädsla som de som är övertygade om att de tror rätt och vet vad som är sant känner då de möts av en värld som är stadd i ständig förändring. Att se sådant som de med ett tusentals år gammalt facit på hand anser sig veta är vidrigt och fel normaliseras måste rimligtvis kännas obehagligt och skrämmande. Att någon säger att en annan tolkning är möjlig måste vara svårt att svälja och acceptera.

Jag förstår också att de som vill fördöma och förkasta knappast vill göra illa. Det är bara så det blir, en tragiskt följd av att de håller fast vid det de upplever är ett enda rätt sätt att tro. Mitt intryck är att de som säger att till exempel homosexualitet är fel, gör det övertygade om att de gör Guds vilja. Att de typ utgår från att en högre makt talar genom dem.

Att jag förstår innebär inte att jag godkänner. Unga (och säkert även äldre) människor tar skada när dessa självutnämnda orakel talar och fördömer. Därför tror jag det är viktigt att ifrågasätta och problematisera, hoppas att de en dag får upp ögonen för hur mycket illa det gör. Men långsamt går det och jag skönjer en viss ovilja att se ljuset.

 

 

23.07.2018 kl. 16:35

Om Bibeln, kristendom och homosexualitet.

Ikväll har jag följt med och deltagit i en diskussion om kristendom och homosexualitet. Som alltid då jag följer med argumentationen i dylika diskussioner tyckte jag även idag mig kunna skönja ett inte litet mått av skenhelighet, dubbelmoral och (omedvetet) anspråk på tolkningsföreträde hos dem som tycker annorlunda än jag och alltså med Bibeln som främsta vapen och slagträ vill fördöma homosexualitet och i förlängningen samkönade äktenskap.

Det jag tycker är frapperande är att samma människor som anser att det som i Bibeln sägs om samkönade förhållanden varken rymmer minsta mått av tolkning eller kräver ett uns av kontextualisering, gärna kontextualiserar bort annat som står i den goda boken och inte faller dem i smaken. De delar av budskapet som inte är förenliga med de bokstavstrognas och konservativas världsbild säger de att de inte behöver ta så ordagrant eftersom samhället faktiskt var annorlunda då Bibeln skrevs än det är nu, och att fenomen och gärningar som påbjuds eller fördöms därför inte är jämförbara med motsvarande fenomen som existerar idag.  Självmotsägelserna haglar och de rättrogna är tillsynes blinda för hur korkat de argumenterar.

Nu är jag ingen stor Bibelkännare och kan därför inte med Bibeln som slagträ kullkasta alla motpartens argument. Däremot kan jag peka på brister i argumentationen. Om hela försvaret av ens egen hållning bygger på en tendentiös tolkning och en blind tro på att det i texten som bekräftar ens egna fördomar är det enda rätta, vilar ens resonemang och ens bevisföring på en allt annat än stabil grund.

En läsning är en tolkning och en tolkning kan aldrig vara helt objektiv. Om en person som hängivet försvarar en tolkning är blind för sin egen subjektivitet är hen en svag och okritisk läsare.

Det verkar krylla av sådana läsare bland de mest tvärsäkra och bokstavstrogna bibeltydarna. Ärligt talat vet jag inte vad jag tycker om det, men frågar mig ibland om deras sätt att tolka inte gör anspråk på en överlägsen förmåga att tyda Guds ord och om detta anspråk inte i så fall gränsar till högfärd. Jag kan tycka att det gör, men är inte i ställning att kasta några stenar. Därför väljer jag hellre att iaktta fenomenet och begapa folks enfald.

Jag tycker naturligtvis det är både skit och fel att många människor tvingas lida och utstå övergrepp på grund av någras präktiga och självbelåtna tolkningar och utalanden. Jag kan sakna ett mått av kristenhet, ödmjukhet och medmänsklighet där. Och anser att jag får säga att jag gör eftersom många som kritiserat min hållning* och tycker annorlunda än jag, vid upprepade tillfällen har ansett sig vara i en ställning att ifrågasätta min tro och säga att jag inte är kristen på ritkigt. Vilket känts både kränkande och knäckande kan jag berätta för den som eventuellt vill veta.

Jag undrar ibland om diskussionen skulle bli bättre om de tvärsäkra insåg sina begränsningar och den ogenerade subjektiviteten i sina egna tolkningar. Skulle diskussionen bli mer konstruktiv? Jag betvivlar det och frågar mig samtidigt vem som framstår som självgod och högfärdig i det här lilla inlägget.

*Men inte i diskussionen jag hänvisar till i inledningen.

21.07.2018 kl. 22:56

Om mitt livs första (?)* gång på sommarteater.

Jag försöker formulera ett inlägg om gårdagens sommarteaterbesök, men jag vet inte var jag ska börja. Hur göra när mängden intryck är överväldigande och orden saknas för att göra upplevelsen rättvisa.

Jag kanske borde börja med att säga att vi såg Ronja Rövardotter på Lurens sommarteater igår. Det känns ganska självklart, men vad säger jag sedan. Ska jag berätta om vridscenen som luktade tjära och olja och Borgbacken, om det vackra vädret, den livslevande hästen, alla forna elever, skådespelarprestationerna eller pjäsen som helhet?

Åtminstone njöt jag. Scenografin var fin och maskeringen (heter det så?) så bra att jag fick kämpa och kisa och ändå var det nästintill omöjligt att känna igen bekanta ansikten. Jag gillade sången, berättelsen och skådespelarprestationerna. Rumpnissarna som spelades av riktigt unga skådespelare hörde till favoriterna.

Och alla ungdomarna på scenen, de ansikten jag kände igen från klassrum där jag en gång stått. Det kändes på något vis som ett stort privilegium att få se dem lyckas och stråla och ta plats i ett helt annat sammanhang.

Det blev ganska många känslor under gårdagens föreställning och jag måste erkänna att det i viss mån får mig att ifrågasätta min objektivitet. Aldrig någonsin har jag varit opartisk när forna elever är inblandade, aldrig någonsin har jag inte hejat på dem och jag kan lova att också detta omdöme om pjäsen helt saknar neutralitet.

Jag täcks ändå hävda att Lurens är värt ett besök och att den som väljer att se Ronja Rövardotter inte kommer bli besviken. Så lita på mig trots att jag precis sade att det inte är något som lönar sig att göra. Jodå?

 

*Det kan ju hända att jag varit på sommarteater som barn, men glömt bort. Jag vet inte. Åtminstone verkar upplevelsen inte ha gjort något bestående intryck i så fall.

20.07.2018 kl. 12:41

Vad är det bästa du misslyckats med?

Jag läste igår Julias och Linns inlägg om misslyckanden och kände genast att här har vi ett ämne jag vet både ett och annat om. När det kommer till att misslyckas är jag något av en erfarenhetsexpert och eftersom jag precis som Linn och Julia tycker det blir lite väl mycket fokus på enbart solskenshistorier på sociala medier tänker även jag berätta om några av mina finaste fiaskon.

Ärligt talat tycker jag ju det är bra, nyttigt och nödvändigt att misslyckas ibland. Vi kan lära oss av våra misslyckanden, förutsatt att vi lär oss hantera dem* och vi inte inbillar oss att alla andra alltid lyckas på första försöket vill säga. Hur som helst tänker jag kära läsare, bjuda er på några misslyckanden som påverkat mitt liv och ständigt präglar min vardag.

1. Att jag blev utan studieplats (två gånger) och aldrig fick chansen att studera journalistik

Det här var i själva verket en bra grej, trots att jag kände mig riktigt förbannat misslyckad efter två misslyckad försök att komma in på Soc&kom. Att alla vänner dessutom verkade ha hittat rätt och levde lyxikt studieliv förstärkte misären.

Ett år efter det andra misslyckandet kom jag in på både teologiska i Åbo och Nordica i Helsinfors. Jag valde litteraturen och lärarbanan och har inte ångrat det en gång, inte ens under mörka februarinätter då högar av studentexamensprov gör sitt bästa för att utplåna orken och släcka livslusten för till och med den delen av mitt jobb gillar jag.

2. Att jag aldrig riktigt lyckats tygla mitt temperament eller skapa mig själv sunda och regelbundna levnadsvanor

De här två sakerna går hand i hand och påverkar min omgivning mer än de påverkar mig själv. Framför allt hemma kan jag vara lynnig och reagera starkt om någon hindrar mig från att hålla fast vid mina rutiner (de som ska bidra till sunda levnadsvanor), trots att dessa egentligen sällan är rutiner i den bemärkelsen att de genomförs vid ett specifikt klockslag utan snarare fixa idéer som måste få ta plats varje dag för att jag sedan ska kunna koncentrera mig på annat. Mitt liv är en kamp med mig själv.

3. Att jag aldrig lärt mig small talk

Jag har aldrig förstått varför en ska slösa syre på att käfta om väder och vind och oväsentligheter. Jag blir jätteobekväm i sådana situationer. Med närmare eftertanke blir jag jätteobekväm i många spontana sociala situationer i vilka jag snabbt borde hitta på något lämpligt att säga. Jag är de pinsamma tystnadernas man. Det är lite besvärligt.

4. Alla skrivfel på min blogg

Jag verkar aldrig lyckas skriva ett inlägg som helt saknar stavfel, borttappade ord eller bokstäver som hamnat fel. Det irriterar mig. En moddalärare borde kunna bättre.

5. Att jag aldrig lär mig att den sista metron går redan 23.30

Är det här ens ett misslyckande? Jag tyckeråtminstone det är det.

Senast igår åkte jag nattbuss till östra Helsingfors för att jag inte klarar av att förstå att den enda metron i en region med kring en miljon invånare slutar gå före tolv på natten. Det är egentligen helt sjukt tycker jag. Vad var vitsen med att plöja ner miljarder i västmetron om de förbannade tågen ändå aldrig går då man behöver dem.

Här är alltså några grejer jag betraktar som misslyckande. Vad är det bästa du någonsin misslyckats med?

 

*Här en grundkompetens allt för få barn och unga besitter, kanske för att vi vuxna curlar och beskyddar då vi borde låta de små liven ta emot nödvändiga stötar.

19.07.2018 kl. 15:18

Om att slösa tid på romaner.

Hur mycket tid brukar ni ge en roman innan ni ger upp? När är det okej att erkänna att författaren misslyckats eller att en själv nu helt enkelt inte lyckas se det stora i den kritikerrosade bästsäljaren eller klassikern? Hur många sidor eller timmar brukar ni ge en bok innan ni konstaterar att den inte är värd er tid?

Jag frågar för att jag efter flera dagars velande äntligen har kommit fram till att Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz  helt enkelt inte är något jag vill slösa en enda sekund till av mitt sommarlov på. Tänk att det skulle ta mera än halva semestern för mig att komma fram till det. Då har jag inte förmått läsa mera en tio sidor i taget och inte en enda gång har jag känt mig inspirerad eller engagerad eller ens igen mig i de gamla Berlinmiljöer som efter all tid jag tillbringat i staden borde kännas åtminstone vagt bekanta.

Problemet är inte tyskan (valde ju att försöka traggla mig igenom boken för att hålla det språket vid liv). Jag förstår det jag läser sånär som på något enstaka ord här och där så det är inget problem. Problemet är det dötråkiga berättargreppet och som påminner om greppet i James Joyce Ulysses som jag hatade så mycket att jag gav upp efter att ha läst typ 350 sidor av 800 och handlingen fortfarande inte hade kommit igång.

För den som är nyfiken på exakt vad det är jag inte kan med i berättargreppet i de två romanerna, kan jag berätta att det är det faktum att speciellt huvudpersonerna tillåts associera fritt och att deras tankeflöden ges orimligt mycket plats. Det gör berättelsen skittråkig och händelseförloppet oengagerande och långsamt. Åtminstone är det så jag upplever det.

Hur mycket tid brukar ni ge en roman innan ni ger upp och vad gör att ni tappar intresset?

18.07.2018 kl. 16:11

Om värmeböljor, svett och frustration.

Hör ni, nu måste vi snacka allvar en liten stund. Vad tycker ni om den här värmeböljan? Är det skönt att det är så varmt eller blir det rent av lite för mycket av det goda? Jag märker nämligen att den höga temperaturen gör mig till en ganska tråkig typ. Jag sover dåligt och vakar då det är svalt och den onda cirkeln är ett faktum. Om morgnarna längre och längre i sängen och när jag väl lyckas stiga upp känns det som att det är lite för varmt för att göra någonting alls. Hettan gör mig dessutom så hängig att jag inte ens riktigt klarar av det som inte kräver fysisk ansträngning och jag stör mig på hur passiv jag är. Täcks inte heller motarbeta tristessen genom att ta hundarna på längre promenader, för lider jag så lider antagligen även de. Jag märker att jag för att kompensera gör mig besatt av det jag på något sätt klarar av  att prestera och då blir det roliga också just en prestation och hur kul är egentligen det?

Hur påverkas ni av värmen?

17.07.2018 kl. 21:42

Den stora sommarutmaningen.

För att lärarsemestern är lång och för att semesterstressen ständigt lurar bakom hörnet har jag bestämt mig att utmana mig själv att uppehålla en regelbunden uppdateringstakt på bloggen. Det ska bli minst ett inlägg per vardag under resten av sommaren, för det där med berättelsen räcker inte hur mycket jag än önskar att det gjorde det. Jag vill skriva mera än de fiktiva rader jag skriver varje dag, men det finns en gräns för hur mycket berättelse jag klarar av att spy ur mig. Det får alltså bli en bloggutmaning.

Det finns två huvudsakliga orsaker till att jag väljer att satsa på bloggen. Den ena är att det är mycket lättare att upprätthålla en regelbunden uppdateringstakt om en skriver minst ett inlägg per dag och den andra är att det känns minst sagt rimligt att kräva av mig själv att jag regelbundet presterar texter oberoende av inspirationsgrad. Jag förutsätter ju av mina studerande att de ska lyckas med samma (Amanda talade om samma sak då vi snackade blogg på Språkvårdsdagen i maj).

Vad vill du helst att jag skriver om?

16.07.2018 kl. 22:41

Texter som inte tål dagsljus.

Jag brukar sitta på balkongen och blogga mitt i natten. Det är jättemysigt, men lite svårt att se tangenterna. Vissa av mina texter har svårt att uthärda dagsljuset som blottar slagfelen och de förskjutna betydelserna. Att nu vet ni det.
16.07.2018 kl. 15:11

Det svåra ordet konservativ.

Visste du att ordet konservativ kan betyda många olika saker när en talar om kyrka och kristendom och att det därför är ganska problematiskt? Jag är ganska övertygad om att varken förläldern som intevjuades eller journalisten som skrev Hbl-artikeln jag länkade till igår kände till detta faktum. En person eller församling kan vara liturgiskt konservativ, vilket innebär att det finns en vilja att förverkliga olika förättningar på ett traditionellt, kanske lite gammalmodigt sätt. En person eller församling kan också vara teologiskt eller värdemässigt konservativ, vilket till exempel kan betyda att man väljer att tolka Bibeln så ordagrant som möjligt och benhårt håller fast vid de värderingar man tycker sig utläsa ur den heliga skrift. För den här typen av konservativa är det inte alls ovanligt att till exempel döma människor som lever ut en enligt dem onaturlig sexuell läggning till helvetet eller försöker bota dem genom bön.

Det här är viktigt att känna till tycker jag, för gör en inte det kan det lätt leda till missförstånd. Till exempel kan en genom att läsa hbl-artikeln lätt få intrycket att Johannes församlings förkärlek för traditionell, i vissa fall urgammal liturgi är lika med unkna värderingar och konservativ teologi. Detta ger i sin tur en antydan om att församlingar som inte är lika fästa vid form och formulär också skulle vara liberalare i sina värderingar och sin teologi. Så är naturligtvis inte fallet.

Min erfarenhet är att hur en församlings andakter och gudstjänster ser ut rent liturgiskt säger väldigt lite om huruvida synen på teologi eller värdegrund är konservativ eller liberal. Till exempel vågar jag påstå att just Johannes församling beträffande värderingar hör till de mer liberala, trots att liturgin på till exempel konfirmandläger kan framstå som rätt konservativ och ålderdomlig. Nästan alla andliga övergrepp jag utsatts för har däremot ägt rum på andakter eller gudstjänster som liturgiskt kunde beskrivas som fria eller liberala.

Därför vill jag påstå att liturgisk form egentligen säger väldigt lite om en församlings värderingar. Vill en få grepp om hur en församling positionerar sig i olika värdefrågor, hur bra den är på att välkomna och bemöta medmänniskor och hur den vill tala om Gud och tro gäller det att fästa sin uppmärksamhet vid det som sägs på sammankomsterna.

Några frågor en kan ställa  sig själv då en iakttar olika sammankomster är till exempel: betonas synden eller förlåtelsen? Manipuleras åhörarna på något vis? Innehåller sammankomsterna regelbundna inslag med personer som berättar om hur skit allt varit och hur livet saknat mening och hur de levt i ondska innan de hittat sin tro? Framställs livet utan tro som något fult? Erbjuds Gud som en quick fix på åhörarnas problem och brister? Misstänkliggörs andra sätt att fira gudstjänst eller andakt? Öpnnas det för flera olika sätt att tolka det stora budskapet, eller verkar den som leder sammankomsten vilja ge sken av att just hen råkar sitta med facit på hand och verkar hen anse att det är hens uppgift att döma?

Vad skulle du vilja veta om en församling du eller ditt barn vill vara en aktiv medlem av?

 

16.07.2018 kl. 00:29

Om andakter, konfirmander och mångfald.

Vad minns du från ditt eget skribaläger? Minns du berörande andakter, samvaron eller kanske törsten efter att bli bekant med en högre sanning? Är du kanske en av dem som lämnade lägret och kände dig lite besviken? Eller är du en av dem som åkte för att det hörde till och kanske fann ett sammanhang eller istället upplevde att hela excersisen kändes mer eller mindre meningslös?

Jag frågar för att jag nyss läste ett intressant inlägg av Markus på bloggen Andetag. I sin text funderar han utgående från en artikel i Hbl (artikeln i sig är ingen höjdare) på församlingar och det andaktsliv dessa bjuder sina ungdomar på under konfirmandtiden. Artikeln han hänvisar till handlar om en familj som haft svårt att förhålla sig till andakterna på min gamla hemförsamlings skribaläger och jag tycker Markus kommer med några riktigt bra poänger.

Som ni kanske vet har jag och kyrkan ett förflutet. Jag är uppvuxen i Johannes församling som artikeln delvis handlar om. På församlingens skribaläger har man av hävd firat en form av andakter som kallas tideböner (och som jag i ärlighetens namn tycker riktigt bra om). Under mina år som aktiv medlem i församlingen och mina över tio år som ledare på dess konfirmandläger fick jag se hur tidebönerna utvecklades till de "välregisserade shower" som Markus talar om i sitt inlägg.

Jag var med som vuxen ledare då bugandet som nämns i Hbl-artikeln, klockringning och nattvardsgång infördes som element i andaktsformen och jag minns hur fel det kändes och hur jag vägrade göra med. Jag minns också att jag i princip var den enda av ungdomarna som tilläts välja och att jag som säsongsanställd inte upplevde mig vara i en ställning att öppet ifrågasätta eller kritisera förfarandet (även om - vilket bör nämnas - teologerna tog sig god tid att privat diskutera, förklara och motivera då jag hade frågor om formatet som jag behövde få svar på). Jag minns också att det var en andaktsform som gällde och att det bara var för oss ungdomar som ibland önskade diversitet att finna oss i det.

Nu har jag för många års erfanhet av arbete på Lekholmen*  - som Markus också nämner i sitt inlägg - för att tro att Johannes församling är den enda i Finland som erbjuder relativ monotoni i andaktsväg. Så gott som alla församlingar vars lägerandakter jag har besökt verkar utgå från något slags basformat. Hos vissa är mångfalden vad innehåll och budskap beträffar större än hos andra, men många gånger är ramarna rätt lika. Att säga att andaktslivet på lägren varier mera mellan de olika församlingarna än inom den egna gemenskapen är en underdrift av rang. Precis som Markus säger är detta ett problem, inte minst om målet med lägren är att kyrkan som helhet med hjälp av dem ska locka nya aktiva medlemmar. För vad händer om budskapet paketeras på ett sådant sätt att mottagaren upplever att det är irrelevant? Och hur lyckat är det om mångfalden i det andaktsliv du erbjuds chansen att ta del av begränsas av den församling du råkar hamna på läger med? Det tycker jag är frågor som är värda att fundera på.

En annan sak som jag med erfarenhet av andaktslivet på ett otal församlingars skribaläger tycker tål att fundera på är vad de ungas vårdnadshavare egentligen vet om hur det går till på andakterna. Hur mycket känner de till? Hur mycket borde de veta?

Utöver korstecken, klockringning, rökelse och bugningar har jag under mina år på Lekholmen fått ta del av en massa andra bra och dåliga andakter. Jag har varit med om andakter som har berört och andakter som lämnat åhörarna fullkomligt kalla. Jag har hört intressanta tal och utsatts för predikningar som gränsar till andligt våld. Jag har njutit och jag har känt mig riktigt riktigt obekväm.

Allt som oftast har andakterna varit alldeles bra, men det finns många undantag. Unga andaktsledare har inte alltid varit mogna sin uppgift och kanske blottat lite för mycket av sig själva eller manat fram känslor av skuld och skam hos andra. Jag har varit med om att bocka och buga och känt mig precis lika hemma som då församlingen uppmanats att dansa och vifta. Det har hänt att jag hört präster ryta till åt unga för att de är just unga, och att jag sett unga ledare ligga i bänken eller rulla på golvet och stöna oh Gud och oh Jesus på sätt som inte överensstämmer med min uppfattning om och erfarenhet av vad det innebär att utöva tro, och jag har frågat mig hur konfirmanderna upplever ledarnas beteende. Det har hänt att jag som ändå har en hel del skinn på näsan känt mig fullkomligt malplacerad i de sammanhang jag hamnat i och det har hänt att jag har undrat vad vårnadshavarna skulle säga om de såg sina barn just där och just då. Jag gissar att långt ifrån alla skulle vara begeistrade.

Personligen tycker jag - precis som Markus - inte det finns en andaktsform som är överlägsen en annan. Människor är olika och då behöver andakterna också vara det. Däremot tycker jag församlingarna kunde göra mera för att öppna upp andaktslivet på lägren för vårdnadshavarna - jag vet att det finns församlingar som jobbar mycket med detta - eftersom det uppenbarligen förekommer att föräldrar känner sig lurade.

Oavsett andaktsform kunde man säkert också göra mera för att involvera ungdomarna och göra budskapet relevant för dem. Ett bra sätt är att försöka förankra budskapet i ungdomarnas verklighet och att ge dem en chans att vara med och utforma istället för att bara medverka. Det gör en församling jag en gång hade förmånen att jobba för och ungdomarna där var så engagerade att jag lånat idéer av dem och utnyttjat dem på jobbet**.

Lite knepigt det här med andakter på skribaläger tycker jag. Hur upplevde du andaktslivet på ditt eget läger?

 

 

*Helsingfors svenskspråkiga församlingars lägergård.

**Vill här passa på att nämna att mina tio år som ledare på Johannes församling lärde mig mer om pedagogik och att arbeta med ungdomar, än jag någonsin fick lära mig på PF. Utan den erfarenheten skulle jag inte vara den lärare jag är idag och det är inte alldeles lite att vara tacksam för.

15.07.2018 kl. 02:09

Om Sherlock Holmes, könsroller och tv-serien Elementary.

Apropå gårdagens inlägg om Sherlock Holmes. En sak jag reagerat på medan jag lyssnat på inläsningen av Arthur Conan Doyles original är att den stora detektiven i de ursprungliga verken framstår som något av en misogyn jävel. Jag inser naturligtvis att det är en viss epoks kvinnosyn som reflekteras på boksidorna, men blir ibland illa berörd och överraskad av hur karaktärerna förminskar kvinnor till enkla känslodrivna varelser.

Ska jag ge ett helt rättvist omdöme om serien Elementary som jag lovordade i mitt senaste inlägg, känner jag att jag måste påpeka att den problematiska kvinnosynen åtminstone i viss mån fått följa med till den samtida tv-serien. Visserligen är Watson kvinna och seriens Holmes kommer med tiden att behandla henne som nästintill jämlik, men det finns något som skaver.

Serien reproducerar könsroller. Sherlock Holmes i Jonny Lee Millers tappning är åtminstone inledningsvis en addikt och en mansbebis som inte ensam klarar av att sköta om sin nykterhet. Lucy Lius doktor Watson är i sin tur den varma och empatiska kvinna vars ansvar det blir att ta hand om den stackars addikten. Elementary bjuder alltså på en man vars navel hela världen snurrar kring och en kvinna som vårdar och tar hand om mannen. Det känns lite bakvänt.

Jag är inte heller helt övertygad om att alla de fritidsintressen som Holmes ägnar sig åt i serien är helt okej. Han ser till exempel sex som ett sätt att träna och slappna av och har således samlag med kvinnor i första hand för att komma i form och klara av att tänka klart. Helt okej så länge kvinnorna är med på lika villkor, men åtminstone jag har fått intrycket att Jonny Lee Millers karaktär ibland väljer att betala för sin hobby och då kan jag tycka det går för långt. För ser han sex som en hobby förvandlas framförallt de betalda kvinnorna till utrystning och visst tycker ni också att det är lite sjukt?

Någon annan som kollar på serien och kanske har tänkt på samma sak?

14.07.2018 kl. 00:53

Berättelser som skänker tröst.

Har ni tv-serier ni kolla om och om igen? Finns det karaktärer ni identifierar er med och händelseförlopp som tröstar eller inspirerar så mycket att ni känner ett sug efter att få återupptäcka dem gång på gång på gång? Jag hade flera sådana serier när jag var yngre, men på senare år känner jag att jag har haft svårt att hitta rätt. En serie jag ändå ofta återvänder till är CBS-produktionen Elementary som baserar sig på Arthur Conan Doyles böcker om Scherlock Holmes.

För er som inte är bekanta med serien ska jag kanske berätta att skaparna har valt flytta händelserna från det sena 1800- och tidiga 1900-talets London till ett samtida New York dit huvudpersonen Sherlock Holmes har rymt i sviterna av ett drågberoende som hotat förstöra både hans liv och hans karriär. Som stöd i kampen för nykterhet har han en kvinnlig doktor Watson som under seriens gång utvecklas till en detektiv i sin egen rätt och i allt högre grad blir lik den Watson som figurer i Conan Doyles ursprungliga verk.

Jag upptäckte serien ungefär samtidigt som jag valde att lämna alkoholen. Antagligen är det åtminstone delvi därför serien har blivit så viktig för mig. Det kanske låter konstigt, men det kändes stort att få se en fiktiv karaktär kämpa och försöka komma till rätta med liknande erfarenheter som jag själv. Det betydde något att Holmes kunde lämna allt det destruktiva och skapa sig ett fungerande liv. Kanske gav det mig hopp, för det allra första helnyktra året kändes tidvis ganska dystert och hopplöst. Samtidigt fann jag, precis som Holmes en trygghet i vardagen och en visshet om att hur svårt det än känns just nu är det alltid oändligt mycket bättre än det var då när ingenting alls var bra.

Den här sommaren har jag återvänt till serien. Det som är annorlunda är att min fascination den här gånge inte har haft något med alkohol eller destruktivt beteende att göra. Jag har varit nyfiken på berättelserna. Jag har ju tidigare skrivit att jag för tillfället lyssnar på en samling av Arthur Conan Doyles texter om Sherlock Holmes inläst av Stephen Fry och faktum är att ljudboken har gjort mig vetgirig och väckt en lust att ta reda på i vilken grad CBS-serien skiljer sig från originalet.

Skillnaderna är många men de är nödvändiga. Det verkar som om de som skapat serien Elementary snarare har lånat idéer och teman än hela berättelser från Conan Doyles original. I serien förekommer titlar och händelseförlopp som är bekanta från böckerna, men innehållet är anpassat till en samtida värld.

Det viktigaste är ändå intakt. Sherlock Holmes är fortfarande ofattbart intelligent och begåvad och karaktärern har fått behålla många av de drag som är typiska för den Holmes läsaren möter i böckerna. Dynamiken med Watson finns där och är fortfarande ett av de element som bär hela serien. Holmes anlitar fortfarande sina "irregulars", medarbetarna som med specialkunnande eller förmåga att smälta in i massan hjälper Holmes lösa mysterier. Den stora fienden är fortfarande Moriarty.

Det stora för mig är trots allt det andra det djupt mänskliga som genomsyrar serien. Jag berörs av den uppenbara sårbarheten i Jonny Lee Millers version av Sherlock Holmes och tilltalas av vänskapen mellan honom och Lucy Lius genomkloka och empatiska Watson. Jag gillar att beroendet inte framställs som något enkelt och att svaghet framställs som något naturligt snarare än skamligt. Jag gillar att allt inte är svartvitt, att Holmes trots sina brister på många sätt är en god människa, att hans problem nog tillåts kasta en skugga över honom men aldrig definiera honom och att människor som drivits till desperata handlingar inte karrikerat porträtteras som antingen goda eller onda.

Kanske är det det mänskliga och ständigt relevanta som gör mig så nyfiken på de olika versionerna av Sherlock Holmes. Det finns något tidlöst i berättelserna, något som förmår fånga ens uppmärksamhet och väcker viljan att ständigt få veta mera. För mig är serien Elementary ett av de främsta bevisen på hur välrustad Conan Doyles detektiv är att motstå tidens tand, men precis som Stephen Fry säger i förordet till den samling berättelser om Holmes jag fortfarande lyssnar på kryllar samtida deckarserier av bevis på att Conan Doyles tidlösa detektiv fortfarande inspirerar.

Vilka serier återvänder du ständigt till?

 

13.07.2018 kl. 00:44

Jag är en som njuter av nätter.

Jag är en som njuter av nätter. Jag njuter av lugnet när alla andra har lagt sig, allt är tyst och jag en stund får känna att jag är ensam i världen. Sommartid blir stillheten speciellt påtaglig. Kanske för att jag är ledig och inte behöver vakna tidigt som alla de anständiga människor som fortfarande jobbar och drömmer om semester och för att de som kan och vill har flytt staden och rest till sommarställen på landet eller semesterparadis på helt andra breddgrader. Just nu sitter jag på balkongen. Den äldre hunden har somnat bredvid mig. Jag räknar upplysta fönster och konstaterar att alla andra i huset verkar sova. Det enda ljudet är det ständiga bruset från Österleden. Det är alltid någon som är på väg någonstans och ljudet från trafiken är ljudet av liv som påminner mig om att staden aldrig sover, aldrig stannar upp och den insikten är skön på något sätt. Det är en vacker sommarnatt och jag har det bra.

12.07.2018 kl. 01:11

Lite mera om sommarprojektet.

Jag märker att berättelsen blir roligare och roligare att skriva. För en gångs skull har jag inte ställt upp några mål. Jag vet inte var jag kommer landa när jag väl skrivit klart och det känns befriande på något sätt, att inte vara låst i en föreställning om hur texten borde vara eller vad den borde mynna ut i. Jag har en vag föreställning, en idé jag inte riktigt får grepp om, men precis som Kugge sade i en kommentar till det föregående inlägget känns det som att riktningen blir tydligare i takt med att sidorna blir flera och plötsligt sugs jag in i texten och vill veta vad som händer med karaktärerna och handlingen men jag kan inte för det måste jag krysta ur mig innan jag kan få reda på och helt ärligt är just det så häftigt och roligt att jag tänker ropa hej trots att jag inte ens ser någon bäck, för varför inte njuta så länge det varar.

Nämnde jag förresten att jag skriver på papper i en liten svart anteckningsbok av ett märke som marknadsför sig genom att namedroppa storheter som Hemingway och Picasso? Inte, nå nu gjorde jag. Om vi ändå en stund väljer att skita i det pretentiösa i mitt val av häfte vill jag gärna dela med mig av en av de stora fördelar jag upptäckt med att begagna papper och penna: det går inte att hejvilt backa i texten och bara ändra på det som inte känns bra och det känns befriande för då kan jag fokusera på att skriva och tänka att bearbeta kan jag göra i ett senare skede när det faktiskt finns något att jobba med.

Jag märker att jag använder ordet befriande ganska ofta (befriande, befriande, befriande) och kanske är det så att det är just den känslan som dominerar just nu. Jag har gett mig friheten att skriva om vad jag vill och att göra det hur jag vill och valt ett sätt att göra det på som åtminstone för stunden tränger undan den hämmande självkritiken och prestationskraven och hjälper mig acceptera att den text som till synes bara flödar ur mig verkligen inte är perfekt.

För perfekt är den ju inte. Litteraturvetare som jag är har jag läst läst allt för många fantastiska alster och samlat på mig alltför många nyttiga verktyg för att inte genast inse min fullkomliga kasshet, men det kvittar. Jag njuter av hantverket och av att försöka bli bättre på det. Det enda som hjälper är precis som Kugge och Emma sade i sina kommentarer till det förra inlägget att skriva, skriva och skriva. Ingen blir mästarer utan träning. Det vet jag.

Jag har varit dålig på att skriva precis alla texttyper som jag med tiden lärt mig behärska. När jag började på uni visste jag inget om att skriva akademiskt, när jag skrev min första arbetsansökan hade jag ingen aning om hur en borde göra...ni fattar galoppen?

Jag har idag funderat en hel del på varför det är så svårt för mig att skriva just fiktivt eller skönlitterärt och jag tror jag vet var skon klämmer. Det är friheten som känns skrämmande, för även om också skönlitterära genrer har konventioner, finns inga tydliga regler eller schabloner.

Om någon säger att jag ska skriva en akademisk text, en rapport, en insändare eller varför inte ett reportage vet jag mer eller mindre vad som förväntas av mig. Det finns tydliga modeller och trots att innehållet varierar är ramarna oftast likartade. Samma gäller inte fiktiva texter.

Visst finns det ju modeller. Det finns oändligt mycket att se upp till och låta sig inspireras av men den uniforma inramningen lyser med sin frånvaro. Trots att det alldeles utmärkt går att få syn på skönlitterära trender och typ namnge kompositionsmodeller finns det inget sätt att skriva som är mest rätt. Det är svårt och lite skrämmande för det innebär att varje skribent måste hitta ett eget uttryck och en form som passar just hen, men samtidigt är det ju därför litteraturen ständigt kan fängsla och överraska, för trots att allt redan är gjort dyker det upp folk som kan trollbinda genom att göra det bekanta till sitt genom att anpassa det till sitt eget sätt att skriva och berätta och den vägen skapa något alldeles nytt.

Okej, nu märker jag att jag börjar vara lite uppe i varv här. Jag är ju ingen skönlitterär författare och ser mig heller inte som en sådan, men ärligt talat drömmer jag om att dessa inte är oföränderliga faktum. Jag vill så gärna få ge ut en bok någon gång i framtiden. Därför tror jag på mitt sommarprojekt. Det är lärorikt och nyttigt och ger mig något meningsfullt och stimulerande att syssla med varje dag. Dessutom är det inte precis förkrossande att märka att jag inte är bra på något jag egentligen inte tränat alls på. Jag lär ju mig hela tiden.

Det bästa jag lärt mig hittills är att låta berättelsen utvecklas utan att fästa mig vid en viss målbild. Det känns som en stor och viktig insikt (som jag fått hjälp med att förstå av en vän som också tycker om och är mycket bättre än jag på att skriva). Nu återstår bara att bli mästare på det där med att skapa trovärdiga händelseförlopp, måla autentiska miljöer och ge karatärer personlighet och djup. Småpotatis.

Ni kan tryggt räkna med att jag romandebuterar någon gång på 2040-talet. Håll andan tills dess. Det kommer bli stort!

10.07.2018 kl. 23:23

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. Över trettio, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar