Dagens viktiga existentiella fråga.

Jag skulle vilja veta vad ni tror om en sak jag har funderat ganska mycket på. Jag vet egentligen inte vad det är som fått mig att undra, men jag är nyfiken på när människor blir varse sin egen felbarhet och ofullkomlighet och om alla ens blir det.

Jag tänker till exempel på kristna som är snabba att döma och därmed kan verka självgoda. Jag tänker också på människor som ibland frågat mig varför jag inte dricker alkohol och sedan lyssnat på svaret med en min som avslöjar att de är övertygade om att de själva aldrig skulle kunna råka ut för något liknande. Jag tänker alltså på det att vi väl som människor när vi är barn och unga är övertygade om att vi är mer eller mindre genomgoda och jag tänker på att det åtminstone enligt min erfarenhet är en illusion som i något skede kommer krossas.

När förstår vi som människor att till exempel idiotiska gärningar, felbeslut, missbruksproblematik och saker som går emot allt vi står för inte bara är något som finns utanför oss, utan att potentialen till ondska - i brist på bättre ord - också finns inom oss? När fattar vi att vi inte är bättre eller mera värda än någon annan, att vi inte är i en ställning att döma bara för att vi lyckats leva ett liv som ur vårt eget perspektiv är mera helgjutet och gott än någon annans? När går det upp för oss att det aldrig har funnits något som garanterar att vi kommer få ha det bra, att vår personlighet har fått stöd av gynsamma omständigheter och slumpen?

Är jag konstig som undrar?

Jag frågar för att jag själv så många gånger har haft tillfälle att få möta min egen ofullkomlighet. Jag kan till exempel skönja en väg jag kunde ha kommit att gå om jag inte valt bort alkoholen, jag kan ibland ute på stan, på tidningssidor och forskningsrapporter möta skuggan eller vålnaden av den jag kunde ha blivit. Och jag tänker ofta att jag är tacksam för insikten. Att den är den stora lärdomen, det goda som mina erfarenheter ändå utmynnat i: viljan och i allt högre grad även förmågan att bemöta människor som har det svårt, att känna empati hellre en avsmak eller oförmåga att förstå.

På något vis föreställer jag mig att det jag lärt mig via långa och tidvis hemska omvägar, borde gå att lära sig och förstå bara genom att leva. Du ska väl inte själv behöva drabbas av motgångar eller av dig själv, för att kunna förstå att det du uppfattar som ont, fult eller svagt inte är något som bara andra sysslar med eller råkar ut för. Förstår ni vad jag menar?

 

03.08.2018 kl. 20:02

Minns ni?

Minns ni att jag för ett par dagar sedan skröt om att jag gjort en anteckning om några förändringar jag vill göra på en kurs nu på hösten? Idag hittade jag exakt samma anteckning i ett dokument från maj. Vad lär vi oss av detta? Att jag är en glömsk, tankspridd och reformkåt individ. Fast det visste vi ju redan, egentligen.

02.08.2018 kl. 16:28

En lite bättre onsdag.

Onsdagen var alla gånger en bättre dag än tisdagen. På jobbfronten lyckades jag skapa ordning i ett kaos som bestod av hundratals oorganiserade filer. Nu känner jag att jag verkligen kan börja från ett tomt bord, vilket säkerligen kommer underlätta planeringen.

Jag hade också lyckats lämna trotsålderstrilskandet bakom mig, var i högsta allmänhet på gott humör och skjutsade M till Blåbärslandet där hon skulle träffa en vän. Själv lämnade jag bilen på parkeringen och promenerade in till centrum.

Eftersom jag är en lycklig ägare av ett museikort, bestämde jag mig för att traska till Kiasma och se vad de har att erbjuda. Den moderna konsten var den här gången lite för modern för mig, men jag tilltalades av en flotte som någon byggt av tomma ölburkar och sedan seglat från Porkala till Estland och av Greyson Perrys ryor.

På det hela taget var min onsdag en succé. Hoppas din dag också var det.

02.08.2018 kl. 01:27

Söndagsstämning.

Okej, tydligen tog jag i onödigt hårt då jag mjukstartade läsåret igår. Detta trots att jag ju verkligen inte gjorde nästan någonting.

Hela den här tisdagen har känts som en söndag och som vi ju alla vet är söndagarna veckans värsta dagar. De är dagar som handlar om att aldrig kunna slappna av och ständigt vara medveten om att det snart är dags att jobba igen. Undrar om resten av mitt sommarlov tänker vara en evighetssöndag. Hoppas inte, för jag har ingen lust att sitta och stressa över att snart vara tvungen att återvända till ett jobb jag verkligen tycker om. Dessutom känns det lite väl tidigt att sörja en ledighet som inte på nära nejder är över.

Hur brukar ni hantera vetskapen om att semestern snart ska ta slut?

31.07.2018 kl. 22:51

Första arbetsdagen.

Idag har jag både mentalt och rent praktiskt återvänt till jobbet. Lite. Ganska försiktigt. Jag har mjukstartat genom att ladda batteriet på arbetsdatorn. Jag har loggat in, kollat uppdateringar och bytt lösenord. Som körsbär på tårtan har jag dessutom gjort en anteckning om ett par förändringar jag vill göra på en terminens första kurser. Det tycker jag är nog arbete för en dag. Det är en dag imorgon också och just nu finns det ännu gott om tid. Bråttom och stress hinner en med sedan, under hösten, vintern och våren.

30.07.2018 kl. 22:56

Om böcker som slukar mig.

Har ni någonin läst böcker av Carlos Ruiz Zafón? Han är en av mina favoritförfattare. Kanske den av våra samtida jag gillar allra mest. Inte för att han nödvändigtvis skriver så jättestor litteratur, men för att han skriver böcker som gång på gång lyckas fånga min uppmärksamhet och som får mig att känna att det är böckerna som slukar mig och inte tvärtom.

Det första jag läste av honom var Vindens skugga. Efter det har jag slukat allt av honom jag lyckats lägga vantarna på och på alla språk jag behärskar. Berättelserna har fungerat lika bra oberoende av översättning och också i det finns det något som ändå känns ganska imponerande.

Just nu sitter jag och läser Andarnas labyrint. Den sista delen i serien om de förlorade böckernas gravkammare, och jag hänförs totalt av hans förmåga att väva fram komplexa historier i vilka olika världar och tidsplan vävs samman och bildar historier som känns både fascinerande och trovärdiga.

Och så kretsar ju allt kring böcker, mysterier och något som hela tiden verkar röra sig på gränsen till det övernaturliga. Karaktärerna rör sig i historiska miljöer, främst i ett Barcelona som jag själv bara en gång besökt kort, men som Zafóns böcker har gjort till en av de städer som jag finner mest fascinerande.

Jag har svårt att beskriva läsupplevelsen, men jag njuter, förtrollas och blir lite rädd när jag tar dela av de mystiska händelseförlopp min favoritförfattare lyckas skapa. Och de där händelserna, de är faktiskt ibland ganska skrämmande. Ofta då jag läser känner jag att pulsen stiger och är det riktigt läskigt händer det att jag hoppar till då jag ser min egen skugga och får svårt att sova om nätterna.

Igår då jag var ensam hemma över natten och kanske läste lite väl långt in på natten var jag faktiskt tvungen att försäkra mig om att ha lamporna tända och hundarna nära innan jag gick och la mig. Så paranoid blev jag av berättelsen.

Så hur är det med er, har ni någonsin läst något av Carlos Ruiz Zafón?

30.07.2018 kl. 00:39

Ensam hemma.

Jag sitter ensam i en tom lägenhet. Eller nej, det där var både överdramatiskt och falskt. Jag sitter i en onödigt het lägenhet tillsammans med två hundar, svettdrypande armhålor och ett ostädat kök. M är ute i skärgården med ett par vänner, ska stanna där en natt. Jag har hela lägenheten för mig själv, vilket händer ganska sällan. Som alltid när tillräckligt lång tid har förlöpt sedan jag senast har övernattat på annat ställe än M hade jag också den här gången sett framemot den totala tystnaden och tänkt att det ska bli skönt med lite egentid. Den joddlande frihetskänslan och sprudlande ensamhetseuforin varade i ett par timmar. Det brukar de göra innan de övergår i något slags meningslöshetens apati och jag förvandlas till en oformlig klump av ensamhet som sitter i soffan och äter glass med bara händerna rakt ur paketet och tycker oändligt mycket synd om mig själv. Det är typ det jag gör just nu.

Eller ja, exakt så är det ju inte heller, men ni fattar. Det är konstigt att vara för sig själv när en nästan aldrig är det. Tystnaden känns onaturlig och alla ljud huset utstöter mer påtagliga. Och så är det ju så att jag vanligtvis bara saknar något när jag och M är isär. När vi är på samma ställe har jag allt jag behöver och ibland så det räcker och blir över. Det är så jag vill ha det.

Nu tänker jag ändå rycka upp mig och röja köket, koka kaffe och läsa och skriva. Klämma i mig allt ohälsosamt jag hittar i skafferiet och försöka njuta lite. Identtifierar mig starkt med huvudpersonen i den här serien av Basse Nyberg, och helt ärligt så känns det inte alls helt fel.

Vad gör ni läsare denna överhettade lördag?

 

28.07.2018 kl. 18:13

Rapport från en händelselös dag.

Klockan är mycket. Jag sitter på balkongen och ser på månen som forfarande är lite röd. Känner att jag vill berätta om den här dagen, som har varit en bra dag trots att inget egentligen har hänt. Eller jo, jag har röjt i arbetsrummet. Det rum som vi hela sommaren har tänkt städa. Rummet med de ouppackade flyttlådorna som i ett år har väntat på att vi ska ha tid. Det har inte känt så viktigt, att packa upp. Vi har vilat och laddat batterier istället. Nu har jag skapat lite ordning, tömt arbetsbordet och skapat fysiska ytor som tillåter mig inleda arbetet med det nya läsåret. Det känns bra.

Ännu bättre känns det att jag får fira att jag fortfarande är ledig tillsamman med M och våra hundar. Vi trivs bäst i varandras sällskap och har fått njuta av tillvaron i en hel lång sommar. Visserligen är ingen av oss skapt för värme och de senaste veckornas tropiska hetta har varit något av en plåga, men jag klagar inte. Så länge jag får dela varadag och utmanande väderförhållanden med M är jag nöjd. Bara en sån sak.

28.07.2018 kl. 01:56

En pedagogisk (?) fundering.

Jag har i snart ett år gått omkring med en vag känsla av att jag är på väg att inse något stort. Känslan har inte lämnat mig och epifanin låter följaktligen vänta på sig. De senaste dagarna har ändå grubbleriet som förväntas leda till uppenbarelsen återvänt.

Det handlar om jobb, naturligtvis. Pedagogik (eller är det snarare didaktik?). Jag vill hitta en hållbar lösning på ett ständigt problem: den evinnerliga tidsbristen. Den verkar bli mer akut varje år och det händer ofta att jag funderar på om jag med våld ska försöka hinna med allt som står i läroplanen eller om jag istället borde satsa på att stöda utvecklandet av de färdigheter som förutsätts för att mina studerande ska klara av studentexamen. Jag tror mig veta att det är ett val som väldigt många lärare i modersmål och litteratur regelbundet ställs inför. Själv brukar jag välja att satsa på studentexamen, tänker nämligen att allmänbildningen antagligen tröstar ganska lite om ens språk inte räcker till att få avgångsbetyg.

Det som skulle behövas är ett pedagogiskt trollspö som tillåter mig göra både och, vilket för övrigt är det jag tror min insikt ska komma att handla om: hur jag ska jobba för att hinna med allt som stipuleras i läroplanen och samtidigt ha tid att fördjupa, utveckla och stöda. Jag tror epifanin kommer anta formen av en uppgiftsbeskrivning och att den formuleringen kommer att vara av en art som leder till att mina studerande förvärvar basfärdigheter, allmänbildning och spetskompetens alltmedan de författar en enkel liten text. Låter lätt som en plätt eller hur?

 

26.07.2018 kl. 20:37

Vinden vänder.

Vi närmar oss augusti och jag känner hur vinden vänder. Den viskar att semestern närmar sig sitt slut. Intuitivt, utan eget initiativ eller engagemang skiftar jag fokus till kurser, lektionsplaner och skola. Summerar lärdomar och förbereder mig för nya utmaningar. Stålsätter mig för korridorer som saknar välkända ansikten och bereder ytor för nya bekantskaper. Ett nytt läsår är på väg och jag tänker att jag ska vara bättre i år. Mera tillgänglig. Mera närvarande. Mera jag. En lärare med extra allt. Känner att det här kan bli riktigt, riktigt bra.

25.07.2018 kl. 23:25

Hemester.

Den här sommaren semestrar vi främst hemma i Helsingfors. Många dagar är semestrandet så lokalt att vi egentligen inte lämnar vår lägenhet för annat än att rasta hundar eller jaga något att äta. Idag tog vi ändå hemestrandet till en lite högre nivå och åkte på turistkryssning i Helsingfors östra skärgård tillsammans med mina föräldrar och min bror. Temat var spritsmuggling och erfarenheten positiv. Har alltid tänkt att det är lite töntigt att turista i ens egen hemstad, men det är det ju inte alls. Båten får dessutom plusspoäng för att den befann sig ute på ett svalkande hav där vinden tidvis fläktade behagligt.

Väl hemma satte vi oss på balkongen som inte längre var svettig, kletig och het av överdådigt solgass och pustade ut en stund. Drack lite cola och filosoferade medan hundarna roterade från famn till famn.

Jag tänker faktiskt hänga på balkongen resten av kvällen. Där finns soffa, lugn och en läslampa som jag med hjälp av en genialisk konstruktion har lyckats rigga upp trots svåra omständigheter och materialets motstånd (jag har med andra ord hängt upp en gammal ficklampa på väggen med hjälp av ett lika gammalt snöre). Dessutom har jag Carlos Ruiz Zafóns senaste som jag köpte igår och har svårt att lägga ifrån mig, så jag har egentligen inget annat val. Jag måste läsa. Det är mitt öde ikväll.

Har du gjort eller läst något spännande idag?

 

24.07.2018 kl. 23:24

Jaga vatten.

På fredagen slukade jag en bok för första gången på oändliga evigheter. Det har säkert inte hänt sedan studietiden att jag lustläst en hel roman bara för att den är så bra, men nu hände det alltså. Ellen Strömbergs Jaga vatten fångade mig helt och jag gömde mig på balkongen och satt och smygläste in på småtimmarna.

Jag är inte helt säker på varför jag gillar boken så mycket. Det är kanske det att den är så relaterbar. Strömberg lyckas enligt mig fånga något mänskligt om uppväxt, utveckling och vilsenhet och att törsta efter svar på svåra frågor. Karaktärerna och de inbördes relationerna är trovärdiga och det starka bärande berättarjaget påminner mig i sin nakna ärlighet stundvis om det jag gillar hos makarna Tikkanen.

Har du inte läst Jaga vatten tycker jag du ska göra det nu. Helt på riktigt.

23.07.2018 kl. 21:02

En kort fortsättning på gårdagens inlägg.

Jag känner att gårdagens inlägg tarvar en fortsättning eller nyansering. Jag funderar tidvis mycket på vad det är som gör att diskussionen mellan olika människor som kallar sig kristna så lätt blir så låst och inflammerad, gissar på att problemen beror på att diskussionen handlar om något så fundamentalt som tro.

Jag kan faktiskt - i ärlighetens namn - förstå den oro eller rädsla som de som är övertygade om att de tror rätt och vet vad som är sant känner då de möts av en värld som är stadd i ständig förändring. Att se sådant som de med ett tusentals år gammalt facit på hand anser sig veta är vidrigt och fel normaliseras måste rimligtvis kännas obehagligt och skrämmande. Att någon säger att en annan tolkning är möjlig måste vara svårt att svälja och acceptera.

Jag förstår också att de som vill fördöma och förkasta knappast vill göra illa. Det är bara så det blir, en tragiskt följd av att de håller fast vid det de upplever är ett enda rätt sätt att tro. Mitt intryck är att de som säger att till exempel homosexualitet är fel, gör det övertygade om att de gör Guds vilja. Att de typ utgår från att en högre makt talar genom dem.

Att jag förstår innebär inte att jag godkänner. Unga (och säkert även äldre) människor tar skada när dessa självutnämnda orakel talar och fördömer. Därför tror jag det är viktigt att ifrågasätta och problematisera, hoppas att de en dag får upp ögonen för hur mycket illa det gör. Men långsamt går det och jag skönjer en viss ovilja att se ljuset.

 

 

23.07.2018 kl. 16:35

Om Bibeln, kristendom och homosexualitet.

Ikväll har jag följt med och deltagit i en diskussion om kristendom och homosexualitet. Som alltid då jag följer med argumentationen i dylika diskussioner tyckte jag även idag mig kunna skönja ett inte litet mått av skenhelighet, dubbelmoral och (omedvetet) anspråk på tolkningsföreträde hos dem som tycker annorlunda än jag och alltså med Bibeln som främsta vapen och slagträ vill fördöma homosexualitet och i förlängningen samkönade äktenskap.

Det jag tycker är frapperande är att samma människor som anser att det som i Bibeln sägs om samkönade förhållanden varken rymmer minsta mått av tolkning eller kräver ett uns av kontextualisering, gärna kontextualiserar bort annat som står i den goda boken och inte faller dem i smaken. De delar av budskapet som inte är förenliga med de bokstavstrognas och konservativas världsbild säger de att de inte behöver ta så ordagrant eftersom samhället faktiskt var annorlunda då Bibeln skrevs än det är nu, och att fenomen och gärningar som påbjuds eller fördöms därför inte är jämförbara med motsvarande fenomen som existerar idag.  Självmotsägelserna haglar och de rättrogna är tillsynes blinda för hur korkat de argumenterar.

Nu är jag ingen stor Bibelkännare och kan därför inte med Bibeln som slagträ kullkasta alla motpartens argument. Däremot kan jag peka på brister i argumentationen. Om hela försvaret av ens egen hållning bygger på en tendentiös tolkning och en blind tro på att det i texten som bekräftar ens egna fördomar är det enda rätta, vilar ens resonemang och ens bevisföring på en allt annat än stabil grund.

En läsning är en tolkning och en tolkning kan aldrig vara helt objektiv. Om en person som hängivet försvarar en tolkning är blind för sin egen subjektivitet är hen en svag och okritisk läsare.

Det verkar krylla av sådana läsare bland de mest tvärsäkra och bokstavstrogna bibeltydarna. Ärligt talat vet jag inte vad jag tycker om det, men frågar mig ibland om deras sätt att tolka inte gör anspråk på en överlägsen förmåga att tyda Guds ord och om detta anspråk inte i så fall gränsar till högfärd. Jag kan tycka att det gör, men är inte i ställning att kasta några stenar. Därför väljer jag hellre att iaktta fenomenet och begapa folks enfald.

Jag tycker naturligtvis det är både skit och fel att många människor tvingas lida och utstå övergrepp på grund av någras präktiga och självbelåtna tolkningar och utalanden. Jag kan sakna ett mått av kristenhet, ödmjukhet och medmänsklighet där. Och anser att jag får säga att jag gör eftersom många som kritiserat min hållning* och tycker annorlunda än jag, vid upprepade tillfällen har ansett sig vara i en ställning att ifrågasätta min tro och säga att jag inte är kristen på ritkigt. Vilket känts både kränkande och knäckande kan jag berätta för den som eventuellt vill veta.

Jag undrar ibland om diskussionen skulle bli bättre om de tvärsäkra insåg sina begränsningar och den ogenerade subjektiviteten i sina egna tolkningar. Skulle diskussionen bli mer konstruktiv? Jag betvivlar det och frågar mig samtidigt vem som framstår som självgod och högfärdig i det här lilla inlägget.

*Men inte i diskussionen jag hänvisar till i inledningen.

21.07.2018 kl. 22:56

Om mitt livs första (?)* gång på sommarteater.

Jag försöker formulera ett inlägg om gårdagens sommarteaterbesök, men jag vet inte var jag ska börja. Hur göra när mängden intryck är överväldigande och orden saknas för att göra upplevelsen rättvisa.

Jag kanske borde börja med att säga att vi såg Ronja Rövardotter på Lurens sommarteater igår. Det känns ganska självklart, men vad säger jag sedan. Ska jag berätta om vridscenen som luktade tjära och olja och Borgbacken, om det vackra vädret, den livslevande hästen, alla forna elever, skådespelarprestationerna eller pjäsen som helhet?

Åtminstone njöt jag. Scenografin var fin och maskeringen (heter det så?) så bra att jag fick kämpa och kisa och ändå var det nästintill omöjligt att känna igen bekanta ansikten. Jag gillade sången, berättelsen och skådespelarprestationerna. Rumpnissarna som spelades av riktigt unga skådespelare hörde till favoriterna.

Och alla ungdomarna på scenen, de ansikten jag kände igen från klassrum där jag en gång stått. Det kändes på något vis som ett stort privilegium att få se dem lyckas och stråla och ta plats i ett helt annat sammanhang.

Det blev ganska många känslor under gårdagens föreställning och jag måste erkänna att det i viss mån får mig att ifrågasätta min objektivitet. Aldrig någonsin har jag varit opartisk när forna elever är inblandade, aldrig någonsin har jag inte hejat på dem och jag kan lova att också detta omdöme om pjäsen helt saknar neutralitet.

Jag täcks ändå hävda att Lurens är värt ett besök och att den som väljer att se Ronja Rövardotter inte kommer bli besviken. Så lita på mig trots att jag precis sade att det inte är något som lönar sig att göra. Jodå?

 

*Det kan ju hända att jag varit på sommarteater som barn, men glömt bort. Jag vet inte. Åtminstone verkar upplevelsen inte ha gjort något bestående intryck i så fall.

20.07.2018 kl. 12:41

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. Över trettio, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

06.06, 16:41Game of Thrones. av Petra
03.06, 08:02Slutetpåläsåretångesten. av Pensionerad lärare
26.04, 14:00Game of Thrones. av Karolina