Ett oroat inlägg om världens kanske viktigaste ämne.

Vad tänker du på då du hör ordparet modersmål och litteratur? Det här har jag funderat på hela dagen idag. Jag själv tänker på gymnasietiden, skrivandet, upptäckarglädjen och den ständiga jakten på den egna rösten. Jag tänker på en tid då en i stundenten bara skrev en materialbaserad- och en fri uppsats och jag tänker på hur det upplägget i motsats till dagens variant medförde att det skönlitterära och kreativa skrivandet alltid låg nära till hands.

Idag finns det i moddan väldigt lite plats för allt det där som i gymnasiet gjorde att jag blev kär i ämnet. Den krassa realiteten är att studentexamen i allt högre grad har kommit att styra och definiera innehållet i undervisningen och att detta bara kommer bli värre i takt med att regeringen, universiteten och högskolorna driver igenom sin idiotiska antagningsreform och studentexamensnämnden tar i bruk sitt nya prov i modersmål och litteratur.

Jag känner ibland en uppriktig oro för att gymnasiet ska förvandlas till en enda lång prepkurs för människor som ännu inte är mogna att välja vilken bana de borde satsa på. I den här utvecklingen kommer det nya studentprovet i modda spela en central roll, då det i skenbar symbios med de makthavandes effektivitetskåta framtidsvisioner stadigt ställer fokus på det analytiska och akademiska och helt nonchalerar det kreativa och skönlitterära.

Med detta inte sagt att jag tycker provet är dåligt. Det gör jag inte. På basen av det jag hört och vet verkar vårt nya studentprov bli det bästa hittills. Det är bara det att det också kommer att vara det kanske mest krävande någonsin och att detta oundvikligen kommer få följder med tanke på vilken syn på skönlitteratur vi på gymnasiet kommer ha möjlighet att lära ut.

En snabb blick på läroplanen bekräftar än tydligare varthän det barkar. I hela läroplanen för ämnet svenska och litteratur (det heter moddan nuförtiden) nämns kreativt skrivande en enda gång. I en enda mening nämns det att de studerande som en liten del av en futtig kurs ska få syssla med något som ens kan liknas vid att producera skönlitteratur. Utrymmet för upptäckter, experiment och kreativitet är ytterst begränsat. Det är ganska bedrövligt.

Jag skriver inte det här för att jag tror mig leva mitt i något slags dystopi. Jag älskar fortfarande mitt ämne och tycker det är en ynnest att få undervisa i det. Det är bara det att jag ser en del hotbilder och känner ett behov att förhålla mig till dem. Jag är till exempel orolig för att skönlitteraturen håller på att reduceras till enbart ett analysobjekt och skrivandet till målmedveten produktion av torrt akademiskt tjafs. Den utvecklingen vill jag inte bidra till.

Jag vill hitta sätt att kombinera det analytiska och det skönlitterära, skapa plats för upplevelser och kreativitet. Något jag tror så gott som alla moddalärare kämpar med. Jag vet inte ännu exakt hur det kommer gå till, men tänker att det är viktigt att försöka se det som var bra förr och det som är bra nu och hitta sätt att kombinera dessa, för att ge de studerande något som kommer att vara bra sedan när de tagit studenten och kanske avlagt en ytterligare examen. Det bara måste gå.

Känns i sammanhanget som en fördel att jag går igång på dylika utmaningar. Jag älskar hur kreativ en får vara då en hittar lösningar till dem.

Publicerad 21.12.2017 kl. 22:59

Reflexioner från roliga timmen.

Vi jobbade med poesi på en av lektionerna idag. De studerande skrev dikter tillsammans eller var för sig och uppförde dessa för varandra. Lite som estradpoesi, men ändå inte. Det var en intressant upplevelse. Där ungdomarna jobbade hördes skratt och fnitter och glada röster och när någon frågade om lyrik faktiskt får vara roligt och en annan sade att sådana här lektioner kan vi ha oftare funderade jag på hur tråkigt det är att studentexamen tillåts dominera och kväsa nästan varje ansats till kreativt skrivande. Skönlitteratur i alla dess former ÄR ju per definition roligt och det är så himla synd att den i skolan så sällan tillåts att vara just det.

Publicerad 20.12.2017 kl. 20:28

Bland det bästa jag vet.

Bland det bästa jag vet är att se på när våra hundar leker. Det känns mysigt och hemtrevligt och säger att det är här jag vill vara. Hemma, med de där två och M.

 

Publicerad 20.12.2017 kl. 18:16

Ibland undrar jag var all tid kommer från.

Ibland undrar jag var all tid kommer från. Idag har jag hunnit göra en hel arbetsdag, gå på valpträff med Tyra, sitta i fåtöljen och läsa skönlitteratur och kvällen är ännu ung. Nästan varje dag tänker jag på den enorma kontrasten till den ständiga tidsbristen de två senaste åren och på att jag varje dag vinner på att ha bara ett jobb. Trots att jag fortfarande jobbar hemma varje dag, är det vansinnigt hur mycket tid jag har för återhämtning och reflexion och hur enormt mycket just det betyder med tanke på att orka leva, arbeta, utvecklas och ha det bra.

Publicerad 19.12.2017 kl. 20:51

Ett par snabba tisdagstankar.

I skrivande stund sitter jag i arbetsrummet och stirrar ut i mörkret. Undrar om vi någonsin mera ska få se snö och en vit jul. Det känns inte särskilt upplyftande. Lyckligtvis har jag fått inleda dagen med att läsa om något riktigt fint och att fortsätta fundera på något riktigt absurt. Det blir inte mycket bättre än så. Tänkte köra en ytterst kort lista och jag tycker vi börjar med det positiva.

  1. Hundvalpen Lellu är funnen och har hittat hem. För er som inte vet kan jag berätta att det alltså handlar om en hundvalp som stals ur en bil i Lovisa. Jag kan intyga att det för en som tycker det värsta som kan hända i en film är att en hund - och framförallt en valp - är med om något tråkigt känns som en otrolig lättnad att få veta att åtminstone fallet Lellu vekrar ha fått ett lyckligt slut. Har skrivit om mitt förhållande till död på film här om någon är intresserad.
     
  2. Alkoholförgiftning, fylla och sexuella trakasserier i riksdagen. Fundera på det här en stund och låt det sjunka in: medan regeringen diskuterar ny alkohollag i plenum är folk på sannfinländarnas julfest så berusade att en riksdagsassistent skickats till sjukhus och en Teuvo Hakkarainen med våld hånglar upp en riksdagsledamot som pausar från plenarförhandlingarna. Jag säger inte att vi nödvändigtvis behöver begränsa individers rättiheter eller omvärdera beslutet att släppa in starkare alkohol i matbutikerna på grund av det sannfinländska beteendet, men nog att vi behöver bli bättre på att välja vilka individer vi skickar till granitborgen för det här känns inte okej.

    För övrigt intressant att Päivi Räsänen som förstahjälpte den överförfriskade riksdagsassistenten uppger för Aamulehti att hon också lämnade in en motion om att skjuta upp behandlingen av den nya alkolagen till morgonen så att alla som jobbar i riksdagen skulle vara nyktra under behandlingen. Får ju verksamheten på Arkadiabacken att framstå som jätteprofessionell.

Ungefär så här långt har jag hunnit fundera hittills idag. Nu ska jag fortsätta jobba.

Vad är det bästa/ sämsta/ sjukaste du hört eller läst om idag?

 

Publicerad 19.12.2017 kl. 09:04

Om skärmtid, telefoner och sociala medier.

Jag säger inte att jag har ett problem eller att jag hänger för mycket på sociala medier, men de senaste veckorna och månaderna har jag lagt märke till att jag sticker handen i fickan och letar efter telefonen varje gång jag får en chans. Det här händer obemärkt och hela tiden och inte allra minst de gånger jag till exempel går ut med hundarna och med flit lämnar mobilen hemma för att försäkra att jag är maximalt närvarande. Funderar nu på att begränsa min skärmtid på ett ändamålsenligt och rimligt sätt och så att jag fortsättningsvis klarar av att använda sociala medier till såväl arbete som rekreation. Vet ännu inte exakt hur det här ska gå till, men är övertygad om att det kommer göra mitt liv bättre och inte minst frigöra mera tid och koncentration för läsning av skönlitteratur och annat som känns intressant och meningsfullt.

Nu är jag lite nyfiken på om du som läser har några bra tips för hur en kan begränsa sin skärmtid. Är det här med att pilla för mycket på telefonen något du har erfarenhet av och om du upplevde det var ett problem, hur löste du det? Jag hör gärna hur du gjort om du bara vill dela med dig.

Publicerad 18.12.2017 kl. 22:14

Om söndagar med uppsatser och det nya studentprovet i modersmål och litteratur.

Jag har de senaste timmarna suttit och läst texter som blivit över från förra perioden. Det handlar om alster som av en eller annan anledning lämnats i efter att tidsfristen löpt ut och därför inte bedömts under kursen.

Uppsatserna är intressant läsning. Samtidigt märker jag av ett sug att sluta jobba och kasta mig över bedmömningskriterierna för det nya studentexamensprovet i modersmål och litteratur istället. De kom i fredags, ungefär ett och ett halvt år efter att vi som runt om i landet undervisar i ämnet började förbereda våra studerande på ett prov som vi ingenting visste om hur det skulle komma att se ut.

Jag har inte ännu kollat på de nya kriterierna. I detta nu är det enda jag vet med säkerhet att ett av proven kommer att fokusera läskompetens och att det andra handlar om skrivkompetens. På basen av tidigare utkast till planer och EN uppsättning testuppgifter har jag - precis som alla andra moddalärare - en vag uppfattning om hur provet kan tänkas komma att se ut. Att det är så oklart bekymrar mig lite.

Samtidigt är jag optimistisk. En del av de förändringar jag redan vet om verkar riktigt smarta, inte minst att proven nu delas in i läskompetens och skrivkompetens och att de faktiskt ska mäta just de kompetenser som förekommer i provens namn.

En grej som apropå detta framförallt på finskt håll* har väckt en hel del debatt är det faktum att språk- och stavfel inte enskilt ska beaktas i bedömningen av provet i läskompetens. Vissa menar att skolan kastar in handduken och kapitulerar inför de ungas okunskap, andra att frågar sig om följande steg är att vi slutar kräva att examinander kan räkna i studentprovet i matematik.

Det är snudd på ofattbart att folk är så upprörda tycker jag som ärligt talat inte ser problemet. Dels finns ju ett ytterligare prov som uttryckligen går ut på att de blivande studenterna  briljerar med sin förmåga att bruka språket och dels är det omöjligt att i skrift bevisa sina läskompetens om en inte kan skriva. 

Enligt min mening kan alla de som känner ett behov att hyperventilera på grund av att språket inte explicit beaktas i bedömningen av provet i läskompetens läta bli. Examinander som inte klarar av att klä sina tankar i ord och den vägen verbalisera sina observationer kommer fortsättningsvis förlora på att deras språk inte räcker till för att bevisa att de förstår vad de läser. Det är bara det att de inte bestraffas två gånger: det räcker med poängavdrag för ett svagt svar också när den primära orsaken är en svag förmåga att klä sina tankar i ord.

Jag tycker alltså att det är helt smart att bara beakta språket i det ena provet, vad tycker du?

*Kan varmt rekommendera diskussionstråden som finns bakom denna länk för alla som kan finska och vill ta del av vad folk tycker.

Edit 22.59: Kunde inte hålla mig och läste nämndens utlåtande från i fredags. Tydligen trodde jag fel. De nya föreskrifterna med tillhörande bedömningskriterier publiceras i januari. Tur att det är länge till hösten 2018 och det första förnyade provet.

Publicerad 17.12.2017 kl. 22:26

Lördagsvibbisar.

Aj hur min lördag har varit? Tackar som frågar. Vaknade sjukt tidigt och gick ut med valpen, åt frukost, läste tidningen och följde med när M bakade bröd - jullimpa - som blev jättegott. Åkte sedan till veterinären för tiden var inne då valpen skulle vaccineras. Igen. Firade att hon snart kommer vara immuniserad med ett besök till hundparken. Det var bara jag, M och våra hundar som var där och gjorde det bästa av den slaskiga dagen, annars hade vi stått över. Vill ju inte ta onödiga risker.

Efter parken blev det middag. Vi åt på restaurang med min bror och mina föräldrar och jag blev onödigt mätt. Återhämtade mig genom att besöka en till hundpark. Åter bara jag M och hundarna där. Känns nästan som om folk inte vill stå ute i fukt och mörker. Märkligt.

Hemma på kvällen käkade vi bröd och kollade film. M och hundarna somnade i soffan. Det ser ut ungefär som på bilden*. Just nu är bara jag vaken, njuter av tystnaden och tänker på sömn och läggdags. Kan omöjligen påstå att dagen skulle ha varit något annat än bra.

Hur var din lördag?

*Men inte helt för den är gammal.

Publicerad 17.12.2017 kl. 00:33

Fram med skämskudden!

Vet ni vad? Igår fick mina studerande träna att skriva levande text. Jag tyckte uppgiften verkade skitkul och lät mig falla för frestelsen att själv testa. Förklarade för mig själv att det var pedagogsikt hållbart för mig att skaffa mig förstahandserfarenhet av det jag tvingar de ungdomar jag jobbar med genomgå. Så medan de studerande skrev, skrev jag och hade jätteroligt med min text, så till den milda grad att jag bestämde att den absolut ska upp på bloggen för läser de studerande upp sina texter för varandra är det bara rätt att jag visar upp min för hela bloggosfären. Vi kan ju se detta som ett sätt för mig att få tillgång till en möjligast likartad upplevelse som den jag utsatte mina studerande för. Nedan hittar ni uppgiten och texten. Ni kan ju läsa dem båda medan jag går och hämtar skämskudden.

Staden sträcker på sig i den rosa gryningen, känner pulsen som samlar takt över gator och torg och hör yrvakna fåglar som med morgonhesa stämmor sjunger om människorna som likt myror strömmar ut ur sina hus och tränger sig in i bussar, tåg och spårvagnar och skramlar iväg till sina dagliga sysslor.

Staden gäspar avgaser, cigarettrökt och nybryggt kaffe, ser imman stiga från kanalernas kalla solsmekta vattenytor. Någonstans skyndar en människa över ett torg medan en annan betraktar två måsar som slåss över en brödbit.

Uppgiften lärde mig två saker. För det första att jag skriver pretentiöst, tillstyltat och platt då jag låter mig inspireras att försöka på vad som helst som ens lutar mot ett skönlitterärt uttryck. Och för det andra att det här är en nyttig övning som avslöjar brister, men också ger en chansen att ha roligt med språket, vilket ju - PÅ RIKTIGT - är det bästa och finaste i själva skrivandet.

P.S. På bilden sitter jag inte och tar selfies på lektionstid (bara för att vara på det klara). Den är tagen efteråt och den koncentrerat trötta minen beror på att jag sitter och planerar dagens lektioner som sedermera skulle visa sig bli både roliga och lyckade. Fast det sjukt fina och bra är nog de studerandes förtjänst. Som alltid.

Publicerad 15.12.2017 kl. 19:21

Om män, skuld och kollektivt ansvar.

Jag läser insändarna i dagens HBL och funderar på begreppet skuld, på alla män som känner sig orättvist utpekade. Konstaterar att jag inte känner igen mig, att jag i den mån jag känner mig träffad förtjänar att göra det. Samtidigt frågar jag mig om det är så att steget från att bära kollektivt ansvar till att känna kollektiv skuld är så kort att många män blir osäkra på vad som förväntas av dem.

Jag tänker till exempel på alla dem som talar om en stor oskyldig majoritet, som säger att det är fel att skuldbelägga alla män. Medan jag tänker märker jag att jag lite försynt undrar hur dessa män som vägrar kollektiv skuld förhåller sig till kollektivt ansvar, vad de tycker om en tolkning av #metoo och #dammenbrister som går ut på att det vi lär oss av kampanjer som dessa ställer krav på oss män att ingripa och säga ifrån istället för att tiga och möjliggöra.

Jag tänker som så att sexuella trakasserier är lite som mobbning: båda fenomenen kännetecknas av att en eller flera individer tar sig friheten att ofreda andra individer, offren får i värsta fal men för livet och kollektivet vägrar inse den makt det besitter i och med att den utgör den struktur som möjliggör själva maktmissbruket. Den som inte säger ifrån tillåter. Så är det med mobbning och så är det med sexuella trakasserier. Därför har jag svårt att se det orimliga i att ställa krav på alla män.

Vi som identifierar oss som män kan istället för att bli sårade ransaka våra samveten och välja bort den kollektiva skulden om det känns rätt och om vi så vill. Däremot får vi inte väja för det kollektiva ansvaret. Så länge det i första hand och alltsom oftast är män som kränker, tafsar och våldtar är det vi som måste vara förändringen. Tycker jag. Vad tycker du?

Publicerad 14.12.2017 kl. 09:40

Podd, promenad och djupa pölar.

Ikväll har jag varit på långpromenad med Freja. Jag gillar att gå långa vägar för det ger tid att summera, samla tankar och varva ner. Idag marscherade vi till tonerna av senaste avsnittet av Hietanen& Henriksson. Det var lärorikt, intressant och underhållande. Gav kvällen guldkant. Rekommenderas. Fatta att jag aldrig lyssnat tidigare. Nå, jag har åtminstone över trettio avsnitt att se framemot nu. Vad är bättre än det?

Åtminstone inte den översvämmade stigen som jag fick vada längs med Freja i famnen. Decemberkallt havsvatten är inte guldkant. Däremot kan det vara flunsa och förkylning. Ska invänta symtom i sällskap av honung, vitlök och ingefära och hoppas på det bästa. Ha det bra!

P.S. Vilka är era favoritpoddar? Tar gärna emot tips.

Publicerad 13.12.2017 kl. 23:55

Det hetaste julklappstipset.

I år bestämde vi oss med M för att inte ge varandra några julklappar. Ungefär samtidigt ramlade jag över ett inlägg av riksdagsledamot Emma Kari på Facebook i vilket hon tipsade om föreningen Hopes julklappsinsamling i köpcentret Itis till förmån för barn som annars av olika anledningar inte har möjlighet att få de gåvor de verkligen hoppas på och förtjänar. 

Idag åkte vi alltså till Itis och gjorde slag i saken. I praktiken gick det till så att vi traskade till infodisken och bekantade oss med rad efter rad av lappar med önskemål som hängde från byklinor som föreningen spänt upp vid disken, valde varsin biljett och traskade till närmaste lämpliga affärer, skaffade gåvorna och levererade dem till disken där de omhändertogs av folk från Hope.

Det var en märklig upplevelse att läsa lapparna. Barnen önskade sig allt från kläder till leksaker, från overaller till rattkälkar, bordsspel och iPads. Sådant barn behöver och vill ha oavsett möjligheter och socioekonomisk status. Det kändes sunt att bli påmind om det just idag.

Om du vill bidra till att ett för dig okänt barns jul förhoppningsvis blir lite bättre, är det här ett relativt enkelt sätt. Speciellt om du har vägarna förbi Itis. Föreningen Hope tar emot gåvor till och med 17.12. Kanske värt att tänka på?

Publicerad 12.12.2017 kl. 21:45

Det stora genombrottet.

Hela hösten har jag jobbat med att göra min undervisning mera interaktiv. Det stora målet är att skapa tillfällen där de studerande kan lära sig tillsammans, genom samarbete. Att de ska skapa kunskap tillsamman. Kollaboration är nyckelordet och vägen till det ganska snårig.

För att hitta fram till det magiska samarbetet körde jag i föregående period i en av mina kurser med fasta smågrupper. Tanken var att bygga upp undervisningen kring arbete i grupperna och den vägen uppmuntra till och skapa förutsättningar för kollaborativt lärande. Det var ett intressant experiment och resultaten var lovande, men det var något som skavde. Något som inte riktigt fungerade. En kollega som testade ett motsvarande koncept hade samma känningar och lyckades dessutom sätta fingret på en viktig smärtpunkt: vi nådde alltför sällan fram verkliga kollaborationen.

Samtalet med kollegan bekräftade det jag misstänkt under stora delar av kursen: för att möjliggöra ett sådant arbetssätt där studerande på riktigt samarbetar för sitt lärande och verkligen lär sig tillsammans måste jag tänka om i fråga om hur jag formulerar och bygger upp mina uppgifter. Det här var insikt nummer ett.

Insikt nummer två föddes av misstag då jag av någon anledning* påmindes om hur jag på en föreläsning jag tog del av för några veckor sedan i Tammerfors fick höra om hur en kan hjälpa studerande planera sitt arbete på förhand och vips var genombrottet där. Jag kan nu stolt meddela att jag i teorin vet precis hur jag ska revolutionera min undervisning. Hur det ska gå till i praktiken tänker jag tänka ut imorgon. Den här hjärnan orkar inte längre utan sömn. För närvarande nöjer jag mig med att vara så ivrig att jag nästan spricker.

*Minns inte längre vilken.

 

 

Publicerad 11.12.2017 kl. 22:21

Det som är viktigt på riktigt.

Jar har gått omkring och varit stingslig och arg hela dagen och nu plötsligt då jag började jobba är det dåliga humöret som bortblåst. Tror i och för sig inte det är för att mitt jobb är så mycket bättre än allt annat i mitt liv. Gillar nog arbetet, men misstänker det faktum att jag lyckades dra tummen ur hade större effekt på humöret.

Så är ju inte jobbet det finaste eller viktigaste heller, bara jätteviktigt. Ensam ger det varken mening eller mål. Ville säga det så ingen tror något annat.

Nu ska jag njuta av kaffe, lektionsplanering och det faktum att måndagen snart är här. Det kommer bli en sjukt bra vecka hörni. Agendan är fullspäckad med guld, diamanter och kalas*!

*Egentligen oveller, källkritik och uppsatser, men tycker det metaforiska uttrycket bättre beskriver mina känslor och gör veckan större rättvisa.

Publicerad 10.12.2017 kl. 22:21

Karriärlistan.

Vet ni vad? Jag tror jag aldrig har fyllt i en blogglista i mitt liv. Hög tid nu alltså. Hittade karriärlistan på Liisas blogg (tror den har sitt ursprung någonstans på Sevendays) och tänkte att karriär är ju något jag aldrig egentligen tänkt på så kanske dags att börja nu. Håll i hattarna.

Jag jobbar som... 

moddalärare.

Karriär i jobbet för mig betyder...

inget? Kanske närmast möjligheten att jobba med det jag gillar och att få utvecklas i arbetet. Fast egentligen ogillar jg ordet karriär. Varje gång jag yttrar det tänker jag att det är ett sådant som bara självupptagna människor använder och vad säger det om mig att jag tar det i min mun.

Tre saker jag kan göra, för att nå mina mål är:

Varför tre? Varför inte en ellet tio? Jag tycker det här är en jobbig fråga eftersom mina mål varierar. Har kanske tre övergripande i alla fall: att alltid vara på ungdomarnas sida, att alltid kunna förklara varför jag gör vissa saker i arbetet och att alltid sträva efter att bli bättre. För att uppnå dessa måste jag komma ihåg att ständigt ifrågasätta mina motiv och hela tiden aktivt jobba för att identifiera brister och lära mig mera. Blev det tre saker?

Det här är mitt nästa mål i karriären:

Jag är både lärare och dessutom lektor. På gymnasiet. I drömämnet. Det finns typ inga fler steg på karriärstegen om jag inte väljer att satsa på att en dag bli rektor. Och det vet jag inte om jag kommer göra. Ett lektorat var alltid målet med stort M. Det jag strävade efter

Så nästa mål? Att bli bättre på att hjälpa mina studerande bli bättre. Det fina med mit yrke är att en aldrig blir fullärd eller ens nästan färdig. Det kommer alltid finnas luckor att fylla.

Här ser jag mig själv om ett år:

På samma ställe där jag är idag. Låter det oambitiöst? Jag lovar att det inte är det. Så länge jag har jobbat har jag siktat på en arbetsplats som erbjuder tillräcklig kontinuitet och tillräckligt många undervisningstimmar för att jag på riktigt ska kunna utvecklas i mitt arbete. Just nu är jag på ett sådant ställe. Tänker njuta av varje stund.


Tre saker jag lärt mig under mitt arbetsliv:

  1. Att jag kan lära mig vad som helst.
  2. Att ställa upp om jag kan.
  3. Att kräva mera av mig själv än dem omkring mig.

En person jag ser upp till, karriärsmässigt:

Jag har inga förebilder är min spontana reaktion, men det stämmer inte. Bara svårt att peka ut en enda person då det finns så många jag på olika sätt ser upp till. Vill ändå slå ett slag för några ädre kolleger jag haft nöjet att jobba med. Kan intyga att det är sjukt inspirerande att arbeta med folk som kan mera än en själv och som trots tiotals år på branschen fortfarande brinner för att ständigt utvecklas och lära sig nytt. Om jag bara får vill jag bli sådan när jag är stor.

Mitt drömjobb:

Moddalärare. Lever drömmen liksom.


Som anställd är jag den här typen:

Flitig, engagerad och ständigt försenad.

Vill ju gärna vara en som ställer upp, är diplomatisk, som ifrågasätter på ett konstruktivt sätt, som hittar kompromisser och vägar framåt, som stöder och inspirerar och är en tillgång för ett helt kollegium.

Om jag ens är något av det där jag listat har jag svårt att ta ställning till. Är ju knappast objektiv. Kan i och för sig intyga att det händer att jag ibland är sen, det övriga borde ni fråga mina kolleger (nuvarande och tidigare) om. De vet säkert bättre än jag.


Som chef är jag den här typen:

Svårt att säga. Har bara en gång i mitt liv fått vara något som liknar chef. Jag ville vara rättvis och leda genom att visa exempel, jobba minst lika hårt som alla andra, ta ansvar för misslyckanden (alltså också om felet inte var mitt för det var det ändå i grunden) och se till att de andra hade arbetsro och fick göra sitt jobb i lugn och ro. Tror jag lyckades hyfsat, men var nog så ivrig att jag närmast verkade som en kontrollfreak som ville vara med på allt och inte gav de andra en chans att ta det ansvar de fick betalt för att ta. Helt ärligt tror jag jag skulle följa samma principer i mitt ledarskap om jag någonsin fick chansen att jobba som chef igen, men kanske att jag skulle försöka vara tydligare med att jag litar på dem jag är chef för och den vägen verkligen skapa arbetsro.


Ett mål jag uppnått i min karriär:

Nå, jag lyckades knipa ett lektorat. Det hade jag nog alltid jobbat för. På vägen blev det ett år på ett lågstadium, några på högstadium och ganska många på vuxengymnasium. Njöt av varje dag nästan och då jag inte njöt så lärde jag mig åtminstone. Är rätt nöjd med den väg jag valt att gå.

Så här jobbar jag aktivt för att lyckas på jobbet:

Alltså inte för att låta som en sjävgod kliché, men jag jobbar häcken av mig och vägrar låta mig själv vara nöjd eftersom det alltid finns något en kan göra bättre. Faktiskt så är jag ständigt på jakt efter brister.

Som motvikt till den ständiga självkritiken bjuder jobbet regelbundet på magiska ögonblick då studerande vågar, lyckas, imponerar och överträffar sig själva. Det är stunder en lever länge på, som bidrar till att hålla självförtroendet intakt och som  bekräftar att en är på rätt väg, vilket inte är helt oviktigt då yrket är ett sådant att en aldrig kommer nå hela vägen fram till målet.

Publicerad 09.12.2017 kl. 22:30

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar