Ganska mycket måndag idag.

Idag var en dag då bra nog fick räcka. Lektionerna gick planenligt, allt som skulle göras blev gjort, men absolut ingenting ville lyfta. Jag saknade det där lilla extra, den där närvaron som gör att jag känner att jag fungerar på optimal nivå. Kroppen var på jobb men fokuset var delvis någon annanstans. Det märktes att mina studerande märkte att det var så, men vet ni vad? Jag väljer att vara nöjd. Jag tar min oförmåga att landa i vardagen som ett tecken på framgångsrik vila och succéartat veckoslut. Avkopplingen har gjort sitt och det är minsann inte fel.

Har ni någonsin dagar då ni inte förmår ge järnet?

15.10.2018 kl. 22:57

Soffhäng och långpromenad.

Det här veckoslutet har jag inte jobbat alls. Helgen har med andra ord varit en framgångssaga utan like. Detta faktum har jag idag firat med soffhäng och långpromenad. Se bildbevis nedan och notera gärna den vackra ö vi fått att bo på och de skithäftiga hörselskydden jag använder för att inte komma av mig då jag läser.

14.10.2018 kl. 22:58

För att den gett mig en grund att stå på.

Vet ni, jag ställer upp i församlingsvalet och hoppas att bli invald i församlingsrådet i min nuvarande hemförsamling Matteus i Helsingfors. För er som har följt med mina utläggningar om hur jag har helt för mycket jobb låter det här kanske helt vansinnigt, men faktum är att just mängden jobb är en av mina viktigaste drivkrafter. Jag tycker nämligen att det måste vara okej att låta mitt liv innehålla också annat än jobb. Jag kan kyrkan, jag vet något om hur församlingar fungerar och jag känner att jag har något att ge. Därför valde jag efter lång tvekan och många uppskattade övertalningsförsök att ställa upp.

Den andra viktiga drivkraften är att jag vill ge något tillbaka åt den kyrka som på många sätt gjort mig till den människa och den lärare jag är idag. Faktum är att den pedagogiska verktygslåda jag har störst nytta av i mitt arbete, den utbildning och erfarenhet som gett mig rutin och en trygg grund att stå på i mitt yrke, har mycket mera med min barndomsförsamlings hjälpledarutbildning och konfirmandläger att göra, än den någonsin kommer att ha med akademiska studier eller pedagogiska fakulteter. Kyrkan har gett mig en något stabilt att stå på och det är jag oändligt tacksam för.

Jag vet också att kyrkan gör mycket gott på många olika plan. Den bemöter barn, unga och äldre. Den öppnar sina dörrar för människor i nöd, tar hand om utstötta, ensamma och asylsökande. Ser och hör dem som andra ignorerar. Det är klart jag vill vara med på ett hörn.

Har du ett förhållande till församlingen eller kyrkan?

12.10.2018 kl. 00:08

Något annat än jobb, jobb, jobb.

Idag gjorde jag en kort dag på jobbet. Solen sken och jag bestämde mig för att åka hem och ta med hundarna ut i ljuset. Det lyckades sådär. Medan jag satt i bilen byttes solsken mot solnedgång och promenad mot att snubbla i mörker. Jag är åndå nöjd. Det känns bra att ha prioriterat hälsan och välmåendet och att åtminstone en stund ha fyllt livet med annat än jobb, jobb, jobb. Dessutom tycker jag kvällen var ganska vacker.

10.10.2018 kl. 20:29

Om gnällblogg och arbetsbelastning.

Jag har märkt att tonen här på bloggen har varit onödigt negativ på sistone. Vad kan jag säga om det? Kanske att det reflekterar mitt allmänna mående och sinnestillstånd. Jag skriver nästan uteslutande om jobb och sådant med en tydlig koppling till jobbet och fingertoppskänslan är att inläggen i allt högre grad präglas av trötthet, uppgivenhet och pessimism. Att säga att min vanliga varma och optimistiska hållning till allt som har med arbete att göra ersatts av en viss cynism känns inte som en underdrift. Det är ganska mycket just nu, helt för mycket och hela tiden och jag märker att jag har svårt att förhålla mig till det.

Jag håller fast vid att jag har världens bästa jobb, drömjobbet, ett jobb jag har arbetat hårt för att få. Det finns inte miljoner lediga platser för alla lärare i alla ämnen och av pedagoger som specialiserat sig på modersmål och litteratur finns det sjukt många av. Jag har aldrig sökt ett lektorat utan att det samtidigt funnits minst tjugo andra sökande, det har aldrig hänt att inte över tio av oss som sökt jobbet varit behöriga och det här innebär att jag inser och känner att jag borde vara tacksam, att jag är tacksam och att jag på alla sätt vill visa att jag är värd förtroendet. Därför tar det emot att erkänna och acceptera att jag måste kräva mindre av mig själv, att jag ibland måste acceptera att tillräckligt bra är mindre än perfekt, mindre än jag i vanliga fall skulle vara nöjd med.

Det är naturligtvis de nya texttyperna vi jobbar med i år som är den stora boven. Det har under mina snart tio år som lärare aldrig tagit så länge som det tar idag att läsa en enskild text. Jag känner att jag är på väg att hitta strategier, sätt att hantera det som är för mycket. Jag tror att jag är nära att hitta en kompromiss jag kan vara nöjd med. Men, lätt är det inte och väntan känns lång.

Idag tyckte jag att jag gjorde en kort dag. Jag kom iväg från jobbet redan klockan fyra, hade gjort åtta timmar och tyckte att jag hade gott om tid att vila upp mig innan jag inleder kvällspasset. Jag räknade med att hinna ladda upp hjärnan medan jag promenerar med hundarna, ligger på soffan och lagar mat.

I skrivande stund samlar jag ork att vara kreativ. Jag har lektioner som jag måste få fason på innan morgondagen, vaga tankar som måste ta form ikväll så att jag hinner konkretisera och finslipa imorgon. Jag tror det ska gå bra, men får väl medge att jag är lite skeptisk.

Hur står det till med dig denna regniga tisdag?

09.10.2018 kl. 22:56

Dagens heta bloggtips.

Hej! Bara ett snabbt bloggtips idag: Kugge skriver om jobb och att vara snäll mot sig själv, något jag själv kämpar med. Jag tycker ämnet är jätteintressant då jag själv har ett jobb som i princip helt saknar fasta arbetstider. Att sätta gränser och barmhärtig mot mig själv är något jag absolut inte kan. Faktiskt så till den milda grad att min dåvarande chef för ett par år sedan i samband med ett utvecklingssamtal konstaterade att det här med att ge mig själv tid att vila är det jag mest behöver bli bättre på.

Om jag har blivit bättre då? Nå, jag lär mig.

Är du bra på att sätta gränser?

 

08.10.2018 kl. 23:39

Dagens stora bragd.

Jag har läst alla studentexamensaktiga texter jag fått att bedöma den här perioden. Jag ville bara ni skulle veta det. Med alla alster som ingick i kursproven blev det ungefär trehundrafemtio uppsatser av varierande längd och art. Just nu sitter jag på balkongen och myser åt insikten att jag äntligen är nästan klar med den här galna perioden. Imorgon är det kursutvärderingsdag och mellan varven ska jag ännu hinna med en bunt dikter och några få enkla analyser. Det kommer gå och det känns bra.

Samtidigt blandas förtjusningen jag känner med oro och lätt besvikelse. Jag vet att mängden material och den ständiga brådskan leder till att jag oundvikligen blir tvungen att tumma på mina ideal. För jag har läst, kommenterar och bedömt varenda dag de senaste fem eller sex veckorna och trots det satt jag imorse med tre obedömda prov som jag visste att jag måste hinna med den här veckan. Hundrafemtio texter har jag läst idag. Varit tvungen att lita på att bedömningskriterierna sitter i ryggmärgen och att erfarenhet och magkänsla går att lita på.

Ändå tycker jag att jag klarade av att ge varje text den tid de förtjänar, att jag han med både om- och eftertanke. Kursproven brukar jag nämligen inte kommentera. Jag koncentrerar handledningen till en motsvarande text som skrivs under kursen. Och ja, jag får helt enkelt lita på att det blir bra.

04.10.2018 kl. 22:46

Dagens roliga insikt.

Vet ni vad jag gjorde igår? Jag satt till klockan två på natten och läste mina studerandes texter om - trumvirvel, pukor och trumpeter - fenomenet sömnbrist och allt det kan leda till. Håll med om att det är ganska roligt, och möjligtvis lite perverst.
03.10.2018 kl. 23:06

Extremt trött och otroligt lat.

Här sitter jag i mitt arbetsrum och läser uppsatser. Medan regnet trummar mot fönsterblecket pustar jag ut genom att ögna igenom en artikel om grå övertid. Suckar av lättnad då jag inser att jag som lärare inte kan drabbas av fenomenet. För mig gäller devisen GET SHIT DONE. Att alltid bli klar i tid är det enda som räknas.

Mitt kollektivavtal beaktar inga faktorer som påverkar mängden arbete*. Jag skulle få samma lön för att undervisa grupper på tio eller femton studerande som jag får nu då ungdomarna till antalet är tjugofem eller trettio. Mängden arbete som måste utföras långt efter att jag jobbat åtta timmar per dag eller fyrtio per vecka har ingen inverkan på mina inkomster. Jag är lyckligt lottad på det viset.

Det är med glädje och stor tacksamhet jag betraktar kommentarsfältet under artikeln. Jag blir rörd av att det där finns så många fina och engagerade människor som verkligen har satt sig in i hur lärarlivet ser ut. Samtidigt får jag lite dåligt samvete. Borde jag veta mera om vad det innebär att vara företagare eller hur det känns att jobba med något riktigt? Kanske det.

Nu måste jag hur som helst fortsätta läsa uppsatser.

 

*Förutom undervisningsämne och -stadium då.

02.10.2018 kl. 23:09

Skulle du klara av det nya studentprovet i modersmål och litteratur?

Jag har skrivit en hel del om hur krävande det nya studentprovet i modersmål och litteratur är. Om någon av er som läser har frågat sig HUR svårt det egentligen kan vara rekommenderar jag att ni går in HÄR och HÄR och funderar på i vilket skede ni själva nådde en sådan nivå i ert skrivande att ni hade klarat av proven. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag med de färdigheter mina egna gymnasiestudier gav mig inte skulle ha haft en chans att klara av proven före mitt första eller andra år på uni.

HÄR kan ni bekanta er med bedömningskriterierna. De är en aning kryptiska, eller hur?

Skulle du bli student om du skulle skriva moddan i år? Handen på hjärtat nu.

01.10.2018 kl. 23:56

Är tydligen ingen vän av gratis läromedel.

Hela dagen idag har jag funderat på vad beslutet att bjuda gymnasister i Helsingfors på gratis läromedel betyder. Jag har undrat om det är ett trick för att locka väljare till de partier som drivit frågan och jag har frågat mig om det är meningen att vi ska förstå det så att andra satsningar på utbildning uteblir för att politisk vilja saknas.

Betyder beslutet till exempel att det nog skulle finnas fyrk för att höja barnträdgårdslärarlönerna till en nivå som gör att folk kan leva i Helsingfors, men att staden varken bryr sig om barn eller anställda? Betyder det att större undervisningsgrupper inte är ett måste utan spariver och ideologi?

Yle rapporterar ju om att summan motsvarar fyrahundra lärarlöner och driftskostnaderna för fem gymnasier. Därför har jag som pedagog svårt att inte fråga mig om inte de tjugo miljonerna skulle göra större nytta någon annanstans. 

Skolor och daghem i hela staden längtar efter fler vuxna, fler människor som kan se våra barn och unga. I det läget känns det vansinnigt att bränna miljoner på läromedel som många ändå har råd med.

Kanske att ett bättre beslut hade varit att rikta resurserna och utveckla studiestödet för dem som av någon anledning inte har råd. Eller? Vad tycker du?

28.09.2018 kl. 01:09

Om gratis läromedel för gymnasister och utbildningspolitik i Helsingfors.

Jag läste nyss på Facebook att stadsfullmäktige i Helsingfors har beslutat att bjuda samtliga gymnasister i staden på gratis läromedel. Ett synnerligen viktigt beslut och en nyhet vars trovärdighet jag inte har någon anledning att tvivla på. Det var nämligen den gröna stadsfullmäktigeledamoten Emma Kari som berättade om beslutet på sin facebooksida.

Samtidigt som beslutet är glädjande, är det också oroväckande. Det kan hända att jag har gått och blivit cynisk, men det första jag gjorde efter att ha läst nyheten var att undra hur staden har tänkt täcka denna nya utgift. Enligt Yle huvudstadsregionen handlar det om en summa som motsvarar årslönen för fyrahundra lärare och årsbudgeten för fem gymnasier. Det är alltså fråga om sjuka mängder pengar. Att skolorna ska få tilläggsfinansiering på obestämd tid känns osannolikt. Snarare lär det väl som vanligt bli fråga om att använda befintliga medel som flyttas från ett konto till ett annat, vilket oundvikligen leder till besparingar någonstans  där det egentligen inte finns någonting att ta. Med andra ord blir det ändå på ett eller annat sätt våra ungdomar som betalar priset.

Jag hoppas jag har fel. Jag hoppas Helsingfors modigt vill gå i bräschen för en utbildning som får kosta. Jag hoppas att de gratis läromedlen inte leder till indragna tjänster och ökade gruppstorlekar. Men jag tvivlar, för vad är sannolikheten att en stad där en utbildningsbudget utan tydliga nedskärningar i åratal betraktats som en seger, plötsligt skulle vara beredd att strö ut pengar över sina ungdomar och skolor?

Väldigt liten tänker jag, men jag hoppas jag har fel. För har jag rätt är beslutet inget annat än en illa polerad yta, ett försök att dölja det som gömmer sig bakom en relativt vacker fasad.

 

 

Edit 23.07: Lade till en länk till Yleartikeln, information om kostnader och en kommentar till dessa.

26.09.2018 kl. 22:26

Nytt, spännande och lite skrämmande.

Idag skrevs det första studentexamensprovet i skrivkompetens någonsin. Det var med stor nyfickenhet och en inte alldeles liten gnutta skräck jag läste igenom uppgifterna och klickade upp materialen på lärardatorn i provlokalen. Mitt första, spontana intryck var att provet var svårt, mycket mer krävande än något de examinander som idag skrev någonsin stött på under sin tid vid gymnasiet.

Efter att jag ikväll tagit en ytterligare titt på ämnena och materialet kan jag inget annat än beundra dessa ungdomar som vågar ge sig i kast med något som den föregående läroplanen - den de följt under hela sin gymnasietid - egentligen inte förberett dem för. Att finna sig i att vara provkanin för studentexamensnämnden kräver mod. Att inte bli avskräckt av nya utmaningar är en bragd i sig. Jag kan inget annat än lyfta på hatten och hoppas att det går vägen. Snudd på orimliga utmaningar till trots.

 

25.09.2018 kl. 22:32

Hur mycket jobbar ni när ni jobbar mycket?

Just nu lever jag dagar och veckor då jag av envishet eller nåd får räcka till och duga mer än jag egentligen mäktar. Det är studentexamenstider och förra veckan var läsårets första som landade på rejält över femtio timmar. Hela hösten har jag lyckats låta bli att ta arbetet med mig hem. Jag har gjort långa timmar, men klarat av att hålla mig omkring eller precis under femtiotimmarssträcket. Det har känts rimligt. Det gör det egentligen fortfarande. Jag orkar, jag klarar av och jag känner mig inte fruktansvärt tankspridd. Samtidigt märker jag att jag är bekymrad.

Jag oroar mig för att jag har jobbat i under tio år och till och med mitt korta perspektiv säger mig att arbetsmängden ständigt ökar. Från och med i höst har vi ett nytt studentprov i modersmål och litteratur och det provet för med sig nya, längre, mer invecklade texter. Jag har fått förklarat för mig att provet i mitt ämne har gjorts mer krävande för att det i högre grad ska tillmötesgå de behov universitet och högskolor har gett uttryck för, behov som stavas att vilja spara tid och resurser genom att i möjligast hög grad slippa utbilda studerande i akademiskt skrivande. Så har det sagts mig. 

Mitt ämne ska ge färdigheter för fortsatta studier och det är precis som det ska. Jag önskar inget mindre.

Samtidigt förundras jag över att ingen verkar ha tänkt på att dubbelt längre och mycket mer invecklade texter också tar avsevärt längre att korrigera och bedöma. Då jag tidigare kunde läsa, kommentera och bedöma vilken text som helst på högst tjugp minuter, behöver jag nuförtiden ofta åtminstone en halv timme för att bli klar med en text. Att en enskild uppsats tar närmare en timme i anspråk är inget direkt undantag. För en som läser mellan två- och trehundra texter under en period på sex veckor blir det snabbt många och långa arbetstimmar.

Det är inte så att jag är missnöjd. Att få läsa mina studerandes texter är ett privilegium. Att få se dem utvecklas är något ännu ännu större. Dessutom jobbar jag i en kommun där folk verkar anse att utbildning får kosta. Alla är inte lika lyckligt lottade.

Därför oroat jag mig. Mitt i alla reformer och all politisk spariver frågar jag mig ibland om det är någon på Arkadiabacken som tänker på att de beslut som fattas där innebär att arbetsbördan ökar någon annanstans. Jag undrar om de som drar upp riktlinjerna för utbildningen i det här landet alls tänker på att varje sent de sparar, kostar våra unga delar av deras framtid. Jag undrar och inser att jag begränsad makt att påverka. Gräver där jag står och jobbar lite till istället.

Hur mycket jobbar ni när ni jobbar riktigt mycket?

24.09.2018 kl. 23:25

Om onödiga investeringar.

På vägen hem från jobbet idag ägnade jag mig åt ett av mina käraste fredagsnöjen, att lyssna på Eftersnack. De talade bland annat om det såkallade entimmeståget mellan Helsingfors och Åbo, vilket enligt uppgifter i en kolumn i dagens Västra Nyland ska klara av att transportera folk mellan de två städerna så snabbt som på en och en halv timme. Fråga inte mig hur den matematiken går ihop.

Hursomhelst, berättade en av programvärdarna att den nya förbindelsen skulle vara femton minuter snabbare och komma att kosta en och en halv miljard. Det är hundra miljoner per insparad minut. I programmet undrade de om det här verkligen är en vettig investering, och kom väl fram till att det skulle vara förnuftigare att satsa på befintlig infrastruktur. Jag håller med.

Dessutom frågar jag mig - det var faktiskt min första tanke när jag hörde om priset per minut - om inte ett kostnadseffektivt alternativ för VR vore att se till att de nuvarande tågen alltid går i tid. Det finns säkert över femton minuter knappa in under många dagar av året bara genom att undvika förseningar. Åtminstone jag stör mig mera på att en tågresa som borde ta en timme och tre kvart ganska ofta har förvandlats till tre eller fyra timmar, än på att resan inte tar en och en halv timme.

De överblivna miljardera kunde sedan med fördel investeras i utbildning och till exempel nya barnsjukhus. Eller, vad tycker du?

21.09.2018 kl. 22:10

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. 32 år gammal, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer