Tisdag.

Jobb, hundar och Harry Potter. På kvällen lite fotboll på TV. Visst är det en ynnest att få ha en alldeles vanlig dag?
17.04.2019 kl. 00:02

Ganska harmonisk och hyfsat megazen.

Veckoslutet kom och gick medan vi egentligen bara existerade utan att prestera något. Det var det första veckoslutet på evigheter då jag inte jobbade och det första då jag småningom åter började att känna att det här kommer gå, att arbetsbördan inte kommer knäcka mig.

Vi hann med så mycket fint under helgen, jag, M och hundarna. Långa promenader, soffhäng och avkoppling, vilket nog behövdes för raden osannolika prestationer som kantat min vardag de senaste veckorna skvallrar om att det blivit ganska många långa dagar och korta nätter på sistone.

Just nu är jag ändå ganska harmonisk och hyfsat megazen.

15.04.2019 kl. 23:35

Dagens viktiga fråga.

Ikväll har jag följt med ishockey och riksdagsval och konstaterat att såväl resultatet i vm-finalen som det i riksdagsvalet väcker frågor som sannolikt aldrig kommer besvaras. Eftersom Finland ändå spelade fint och det rasistiska partiet just nu inte verkar bli störst finns visst fog för lättnad, bortdömda mål och sannslöst framgångsrika regeringsklåparpartier till trots.

Det som ändå gör mig konfunderad ikväll är prisutdelargubben som efter vm-finalen tillsynes med våld kramade om de finska landslagsspelarna. Kvinnorna verkade verkligen inte vara med på noterna men fick trots det uthärda var sin omfamning. Varken de manliga funktionärerna eller amerikanerna utsattes för samma behandling, vilket jag tyckte var lite märkligt (men säkert trevligt för dem som slapp bli ofrivilligt bamsekramade).

Reagerade någon annan på kramgubben?

15.04.2019 kl. 00:21

Vet du redan vem du ska rösta på?

Ikväll har vi fyllt i valkompasser och jagat och hittat lämpliga kandidater. Jag har för egen del hittat ett parti jag tror på och en kandidat jag tycker är värd min röst. Inte heller i detta val röstar jag svenskt, men jag röstar för utbildning, klimat och jämställdhet.

Om du ännu undrar vem du ska rösta på vill jag ge dig ett gott råd: stöd varken rasister, nazister eller nuvarande regeringspartier. De bryr sig inte om att bygga bättre samhälle.

Och eftersom du undrar: för mig handlar det här valet om miljö och om utbildning. Den regering vi haft de senaste fyra åren har med all önskad tydlighet visat att de partier som ingått i den helt och hållet saknar insyn i och kunskap om utbildningsfrågor. Ett av partierna har dessutom suttit och hyvlat resurser sedan 2007, samtidigt som det varit med och klubbat igenom nya läroplaner som förutsätter ökad finansiering för att fungera och därför är samlingspartiet definitivt inte värd någon röst.

Jag tänker rösta imorgon. Min röst går åt ett parti och en kandidat som prioriterar miljö- och utbildningsfrågor och dessutom lovar jobba för jämställdhet och en mer rättvis fördelning av våra gemensamma röster. Du behöver naturligtvis inte göra som jag, men jag tycker du gör klokt i att rösta på annat än rasister, nazister och nuvarande regeringspartier.

Vet du redan vem du ska rösta på?

13.04.2019 kl. 20:31

Vad tidsbrist kostar mig och mina studerande.

Annas kommentar till mitt föregående inlägg påminner mig om värderingar jag byggt mitt lärarskap på, men som jag under det senaste året tidvis nästan glömt bort. Så här är det:

Jag har alltid strävat efter att vara en lärare som ser sina studerande och har tid att prata och att hjälpa och att lappa trasiga självförtroenden. Det var i en sådan roll jag på min första riktiga arbetsplats växte upp och utvecklades till den lärare jag hoppas att jag är idag, och den jag hoppas jag är idag är den lärare jag allra helst vill vara. Jag har nämligen alltid varit övertygad om att studerande lär sig bäst om de känner att deras lärare litar på dem och stöder dem också då de själva inte riktigt orkar tro på att de kan. Därför har jag alltid försökt göra just det. 

Det senaste året har jag ändå tidvis känt att nya studentprov och ökad arbetsbörda har lett till att jag sysslar med något annat, och därför är något helt annat än den pedagog jag allra helst vill vara: en korrekturmaskin som helst vill stöka undan planering och undervisning för att maxa den tid som finns för att läsa, kommentera och bedöma. Det är inte okej.

Det är nämligen så här: av alla de studerande som någonsin tackat mig för mina insatser har precis noll berömt mig för exceptionell ämneskunskap eller mirakulösa undervisningsupplägg. Istället har de som tackat sagt att de har känt att jag har haft tid och bemött dem som jämlikar, att det på mina lektioner har funnits plats för dem att finnas till och växa och utvecklas både som studerande och som människor. De har uppskattat att jag valt att hinna diskutera svåra ämnen och höra vad de har att säga också då vi haft bråttom, att jag välkomnat ifrågasättande och visat förståelse för det mänskliga: fredagströttheten, rastlösheten och det faktum att det finns perioder i en människas liv då det är svårt att räcka till*.

Att jag det senaste året ofta känt att jag snarare finns till för att korrigera än för att undervisa är ett problem jag har bestämt mig för att årgärda. Exakt hur det ska gå till vet jag inte, men jag är säker på att det är viktigt att jag gör mitt yttersta för att alltid ha tid för ungdomarna och varje dag vara närvarande i det klassrum där jag trots allt har bästa chansen att stöda, uppmuntra och påverka. Det tycker jag mina studerande är värda och det tycker jag de har rätt att kräva av mig och det tycker jag att jag måste få ha förmåga att ge.

Vilka egenskaper värderar du högst hos en lärare?

 

 

*Ja, jag låter dryg och jag skryter, men jag kan intyga att jag är - och är medveten om att jag är - en högst medelmåttig pedagog. Aldrig en flashig lärare, men förhoppningsvis en trygg vuxen och medmänniska som kan mycket och kan lära sig ännu mera.

12.04.2019 kl. 19:58

De är värda ett bemötande.

För ett par veckor sedan läste jag en insändare om lärare som beter sig osakligt och oprofessionellt mot studerande i ett gymnasium i svenskfinland. En dryg vecka senare läste jag en till insändare i vilken skribenten vittnar om liknande men vid det här laget urgamla upplevelser vid utbildningsanstalterna i samma kommun. Idag kunde man på opinionssidan i Hbl läsa en insändare som försvarar skolan och ett par som backar upp den ursprungliga insändarskribenten.

Det pågår alltså en debatt av något slag och det jag tycker är frapperande är att den skola som pekas ut bemöter det hela med tystnad, som om de ville tiga ihjäl de problem som en av deras egna känt sig tvungen att behandla på en insändarspalt istället för i den egna gemenskapen. Ett agerande som inte precis signalerar förtroende från den studerandes sida för skolans förmåga att lösa de aktuella problemen.

När jag läser insändarna märker jag att jag frågar mig om det här med att tiga ihjäl problem är ett utbrett fenomen. Jag märker att jag undrar om det är så här vi bemöter ungdomar med obekväma frågor i svenskfinland, genom att förminska, förringa och osynliggöra. Jag hoppas att vi i medeltal kan bättre, men tror att det är möjligt att vi ignorerar och nonchalerar och jag tycker det är fel. De unga förtjänar mer än så.

Ungdomar som vågar lyfta fram problem och kräva åtgärder förjänar vår tid och vår respekt. De är värda vår uppmärksamhet och ett sakligt bemötande. Varje gång är de värda det. Tycker inte du?

11.04.2019 kl. 23:10

Simhallsgubbarna.

De finns där, på banan som egentligen är reserverad för oss som är snabbare än de flesta andra konditionssimmarna, de trögflytande simhallsgubbarna* som vägrar inse eller acceptera att kroppen blivit gammal och lederna styva och att farten inte längre är det den en gång varit. När jag var yngre brukade jag störa mig på gubbarna. Jag tyckte det var ofattbart att de inte verkade förstå att de var i vägen, att det var lite farligt att de var så långsamma. Idag tycker jag något annat.

Jag tycker det är lite fint att de här männen fortfarande vill vara snabba, att det är lite sympatiskt att de fortfarande vill röra sig fort. Jag märker att jag förstår dem, för det finns en igenkänningsfaktor och en groende insikt om att jag en dag kommer att vara som de.

Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag det faktum att min kropp duger och räcker till. Att den är ett relativt stryktåligt verktyg som orkar med motion och arbetsbörda. Ju äldre jag blir desto mer förstår jag att min kropp är något förgängligt, att det inte är självklart att den alltid kommer orka. Jag vill njuta av den så länge jag får. Kanske är det därför min inställning till gubbarna småningom har förändrats.

Därför och för att jag tycker att det i deras gubbighet finns något självklart och lite mysigt. Jag tycker det är trevligt att lyssna på hur de käftas med varandra i bastun och i omklädningsrummet, jag gillar att växla några ord med dem medan jag byter om och jag tycker de är en självklar del av min simhallsupplevelse.

Jag gillar simhallsgubbarna och inser att jag är illa tvungen att göra det. För faktum är att jag sakta men säkert förvandlas till en av dem och att där om någonstans finns en identitetskris som går att undvika. Också det en insikt som uppmuntrar till en viss ödmjukhet och empati.

*De är nästan utan undantag män.

10.04.2019 kl. 22:28

Ibland frågar jag mig.

Ibland frågar jag mig om det egentligen är jättesmart att jätteoffentligt förhålla sig jättekritiskt till jättemånga saker i pyttelilla svenskfinland. Risken är rimligtvis jättestor någon förr eller senare blir jättesårad och jättesur vilket i sin tur knappast är jättebra.

 

08.04.2019 kl. 21:48

Just nu vet jag inte vad jag ska tycka.

Idag firar jag den första arbetsdagen efter bedömd studentexamen - skojar bara, jag jobbade redan igår - genom att läsa och diskutera valda delar av utkastet till den läroplan som gymnasierna ska ta i bruk 2021. Jag kan bara konstatera att jag tycker synd om de lärare och studerande som i värsta fall kommer utsättas för moddan i den form den presenteras i den vårdslösa skissen. Trots att jag tycker själva innehållet är ok, upplever jag att kladden saknar röd tråd, logik och kronologi och jag har svårt att skaka av mig den känsla av kaos som präglar hela min läsning. Dessutom nedprioriterar planen litteraturen ytterligare samtidigt som modulerna - för vi ska inte längre ha kurser utan moduler - svämmas över av annat stoff och kurserna på ett märkligt idealistiskt sätt verkar blunda för det faktum att vi precis fått ett nytt, sjukt svårt studentprov i modda.

När jag kommer hem från jobbet läser jag den Hbl jag inte hann med på morgonen och märker att den stendumma antagningsreformen som klubbades igenom för ett par år sedan redan skördar offer. I en artikel om Gymnasiet Grankulla samskola konstateras att 90 procent av dem som inleder studierna i skolan nästa höst preliminärt har valt att satsa på lång matematik. I den 90 procenten ingår garanterat många procent som - utan att ämnet i sig skulle ha någon skuld i frågan - slösar bort dagar, veckor och månader på att plugga något de från första början saknar förutsättningar för att bemästra. Bara för att någon någonstans bestämt att lång matematik ska ge högsta poäng vid antagningen till typ varenda utbildning på högskolenivå och därmed basta. Det är helt knäppt.

Idag är en bra dag. Jag firar färdigbedömda studentprov och njuter av att få undervisa och träffa studerande och att få känna att det just nu inte är så bråttom. Mitt i lugnet känner jag ändå en växande oro inför framtiden. Läroplansskissen väcker fler frågor än den lyckas besvara och artikeln verkar bekräfta det jag hela tiden varit rädd för att antagningsreformen kommer leda till.

Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Vet du?

08.04.2019 kl. 20:39

Jag har hunnit.

Idag har jag hunnit med en så lång och lugn kvällspromenad som överhuvudtaget är möjligt för en som har en hund som Freja. Jag har hunnit sitta på en strandklippa och beundra solnedgången och ljusen i centrum. Jag har hunnit jobba och jag har hunnit simma och jag har hunnit umgås med M. Och nu har jag dessutom hunnit blogga - för första gången på evigheter.

Allt detta efter att jag sedan studentexamen inleddes för knappa fyra veckor sedan mäktat med följande: vanlig undervisning, vanliga uppsattsberg, läroplansutkastläsning, timmar av studentexamensövervakning och myriader av merarbete i form av studentprovskorrektur - det blev ca 50 timmar och sammanlagt 226 texter om någon undrar. 

Imorgon tänker jag inte jobba. Jag tänker köra aktiv förträngning och låtsas att mina senaste kurser är bedömda och att följande period är planerad. Återvända till verkligheten gör jag på söndag. Först ska jag vara ledig för första gången på fyra eller fem veckor (har tappat räkningen). Det tycker jag faktiskt jag är värd.

05.04.2019 kl. 22:34

Siffror.

Sedan studentexamen inleddes för tio dagar sedan har jag läst 169 texter, korrigerat 25,5 timmar, skött mitt vanliga jobb och inte varit ledig en enda dag. Idag skrevs provet i skrivkompetens vilket betyder att jag strax får ta itu med nya texter. Jag är halvvägs, på slutrakan, men innan jag börjar spurta tänker jag ta helg och korrigera allt det jag försummat på grund av det prov i läskompetens jag varit tvungen att prioritera.

Jag skriver inte det här för att klaga, för det är inte särskilt synd om mig. Jag skriver för att jag tänker att någon kanske undrar varför jag aldrig bloggar eller hör av mig och hur mycket jobb studentexamenskorrektur egentligen kan innebära. För mig verkar det betyda mellan 50 och 60 timmar utspritt över 18 arbetsdagar och 6 dagar veckoslut och det är mycket men också helt okej.

Det enda negativa är att det blir väldigt lite tid för blogg, vänner, nära och kära och kanske en aning extra jobbigt för M som måste stå ut med mitt sömbrustna och ärligt talat ofta alltför trötta och gnälliga jag. Att det är kanske inte jättekiva, men annars är det kul.

Så är det ju dessutom ett privilegium att få läsa så viktiga texter som dem jag kommer i kontakt med varje dag. Just nu känns just det ganska viktigt att komma ihåg.

22.03.2019 kl. 22:50

Pauser.

Det har inte blivit så jättemycket blogg den på sistone och det beklagar jag verkligen. Jag har haft fullt upp med annat. Närmare bestämt med studentexamen. Lite mer än hundrasjuttio enskilda texter ska läsas och bedömas och då det i medeltal (jo, jag har räknat) tar mig åtta minuter att bli klar med ett svar förstår ni säkert att all ledig tid går åt till att att jobba.

Eftersom jag för närvarande får tillbringa rekordlånga stunder i arbetsrummet har jag mer tid än någonsin förr att pausa och utveckla prokrastinatoriska metoder. Dagens favorit har varit att låta blicken vila på den Berlinkarta från början av 1900-talet som hänger ovanför mitt arbetsbord. Det här är en fin och ädel paussyssla tycker jag, men den är såtillvida problematisk att den leder till att jag både glömmer och drömmer bort mig och mer än en gång har det hänt att jag på något vänster halkat in på Wikipedia och en artikel om en obekant gata, ett spännande kvarter eller en sönderbombad järnvägsstation och plötsligt har jag slarvat bort en halv eller hel timme vilket inte nödvändigtvis känns särskilt effektivt.

Å andra sidan är det skittungt att läsa studentprov på skärm. Jag behöver fler pauser än med pappersproven och för att garantera en rättvis bedömning måste jag med jämna mellanrum få koncentrera mig på annat. Då kan jag tycka att kartor, Wikipedia och att blogga om att prokrastinera känns ganska rimligt.

Vad gör du när du behöver en paus?

17.03.2019 kl. 20:48

Vad alla abiturienter behöver veta inför studentexamen.

Imorgon inleds studentexamen. Imorgon inleds de prov som av många och på oändligt många sätt framställs som sjukt viktiga och vansinnigt livsavgörande och som för ännu fler innebär stress, stress, oro, ångest och stress.

Imorgon inleds studentexamen och precis som för ett år sedan känner jag att det finns saker varje abiturient borde få veta, saker jag vill säga, och eftersom jag tycker jag formulerade mig ganska lyckat i fjol (får jag tycka det eller är det oförskämt?) tänker jag utgå från det jag skrev då. Det här tycker jag ni som skriver studenten behöver veta:

Det kommer gå bra. Ni kommer klara er. Och dessutom: hur det går för er i studentexamen säger inget om hurdana ni är som människor. Censorerna ser inte er. De vet inte att den av er som får ett A i matte kan lysa upp ett helt rum med sitt leende, att den som hudar i franska kan smitta vem som helst med sitt kluckande skratt eller att den av er som underpresterar i realen eller finskan eller tyskan  eller moddan är varm, stark, sympatisk, empatisk, kan läsa situationer och ser precis när någon behöver en bekräftande nick, en stöttande kram eller en tröstande arm som håller om ett par gråtguppande axlar. Det gör däremot vi som får vara era lärare. Vi får se glimtar av allt det där varje dag. Och vi hejar på er.

11.03.2019 kl. 22:33

Vad jag läser just nu.

Idag har jag läst ett kapitel i Arla Kanervas Taiteen musta kirja och lyssnat på det första kapitlet i Jordan B. Petersons bok 12 rules for life. Den förra är en åtminstone hittills hisnande och utförlig beskrivning av allt det manliga konstnärer tillåtits göra efter att de upphöjts till genier, den senare än så länge huvudsakligen en samling nätt inpaketerade självklarheter och plattityder. Att läsa Kanerva ger mig oändligt mycket mera än att höra Peterson, jag njuter och överraskas. Glömmer ibland bort mig.

Utöver dett har jag inget att rapportera.

Vad läser du just nu?

05.03.2019 kl. 23:44

Gör ni det här?

Finns det perioder i era liv som ni väljer att minnas som mörkare eller sämre än de egentligen var? Har ni någonsin omedvetet bestämt er för att ha svårt eller tycka illa om allt som har med en fas eller en ålder att göra? Jag undrar om ni sysslar med det här för att jag har fattat att jag gör det.

Det finns perioder i mitt liv då jag fått lära känna härliga människor och vara med om en massa fantastiskt och som jag ändå idag inte riktigt kan eller vill förhålla mig till. Kännetecknande för dessa faser verkar vara att jag idag har svårt att känna igen mig i den människa jag valde att vara då. Det kan handla om att jag försökt anpassa mig till vad jag trott omgivningen förväntar sig av mig, att jag på något plan känt att jag hamnat fel eller inte hört hemma eller varit osäker och säker på att jag inte skulle duga.

Det är kanske främst gymnasietiden som förvrängts och missfärgats i mitt minne. Jag började i en ny skola, blev jättevälkomnad och minns inte att jag någonsin skulle ha bemötts på ett tråkigt sätt. Jag trivdes bra, jag gillade mina nya vänner, men eftersom jag som yngre ofta hade känt att jag inte passade in var jag väl rädd för att bli övergiven eller plötsligt inte längre passa in. Jag kände också ofta att jag inte visste hur jag skulle göra med mina gamla vänner, visste inte om jag fick behålla dem. Var så osäker på mig själv att jag trodde jag när som helst kunde förlora den ställning inom något slags osynlig och sannolikt inbillad hierarki som jag föreställde mig att jag av en eller annan slump plötsligt hade uppnått.

Min osäkerhet fick mig att försöka vara någon jag inte är, att ständigt försöka vara till lags. Så tänker jag åtminstone idag då jag blickar tillbaka på den otrygga tonåringen som var jag, men inte är jag och som kanske inte riktigt vågade vara sig själv. Samtidigt vet jag att jag ju nog var jag, men det är något som skaver och gör det svårt för mig att minnas hur glad jag var och hur bra jag mådde och hur roligt jag hade då. Kanske det att jag idag är en helt annan?

Finns det perioder i era liv som ni väljer att minnas som mörkare eller sämre än de egentligen var? För det finns sådana i mitt liv och jag vet att jag är orättvis mot både faserna och människorna i dem då jag väljer att se dem i ett skevt och förvridet ljus.

Då jag skriver skingras mörkret och jag minns perioderna som de egentligen var.

04.03.2019 kl. 22:20

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. Över trettio, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

06.06, 16:41Game of Thrones. av Petra
03.06, 08:02Slutetpåläsåretångesten. av Pensionerad lärare
26.04, 14:00Game of Thrones. av Karolina