Om sjuka skolor och dålig inomhusluft.

Har till min stora glädje noterat att många medier skriver om elever, lärare, skolor och inomhusluft den här veckan. Det känns bra att något som är ett riktigt, konkret och påtagligt problem för många når över nyhetströskeln. Inte minst för att problemet är omfattande och många drabbas. Våra lärare och framförallt våra barn och unga förtjänar bättre.

Jag har gått i en skola där jag senare fick höra att det var problem med inomhusluften. Det var på gymnasiet. När jag inledde studierna var jag frisk, året jag tog studenten konstaterades jag ha astma och käkade antibiotika mot bronkit minst varannan månad.

Det tog mig tio år att återhämta mig, att bli kvitt behovet att regelbundet  medicinera. Då jag började jobba i en skola som snart skulle komma att stängas på grund av att elever och personal for illa av inomhusluften klarade jag mig med säsongsbunden allergimedicinering och en öppnande pipa som jag utnyttjade ytterst sällan.

Efter ågra månader i den skolan visste jag att allt inte stod rätt till. Kliande ögon, huvudverk, bekanta symtom. Lyckligtvis hade kommunen smarta beslutsfattare som snabbt drog rätt slutsatser. Vi fick flytta ut och åtminstone jag blev relativt snabbt kvitt symtomen.

Det finns ändå en grej som består. Idag märker jag genast om det är något som inte stämmer med luftkvaliteten. Jag får huvudvärk, slemhinnor känns svullna, fingrarna och nästippen blir kalla och ögonen känns svullna och irriterade.

Lyckligtvis får jag idag jobba  friska utrymmen. Det tycker jag alla borde ha rätt till, annars riskerar följderna bli långtgående. Därför hoppas jag att alla tar det här problemet på allvar.

P.s. I onsdagens Hbl läser jag att det ofta krävs att vårdnadshavarna ryter till om problem med inomhusluft. Ingen gör något innan de vägrar låta sina barn komma till skolan. Det här kan vara bra att minas om du eller någon i din närhet någon gång utsätts för ett drabbat hus.

Publicerad 02.11.2017 kl. 07:21

Valplivet.

I skrivande stund är livet med hundvalp ganska skönt. Allt är lugnt och stilla. Ingen skäller, ingen kissar på golvet och absolut ingen har bitit sig fast i ett byxben och vägrar släppa loss. Det enda som hörs är det rytmiska smattrandet från tangentbordet och lillisens taktfasta snarkningar. Just nu lever jag valplivet deluxe och befinner mig mitt i den där glansbilden och det där förgyllda minnet som gjorde att det kändes som en bra idé att skaffa en till hund. Vilket det ju var, fattas bara annat.

Men nog hade jag glömt bort hur totalt en valp kan suga musten ur en, det måste jag erkänna. Folk (som kanske inte har hund) verkar ofta tro att det är den här perioden som är den bästa för att den lilla är så liten och söt. Faktum är att de har fel. Det bästa är att ha en vuxen hund. Vägen dit går inte att undvika, varför det lönar sig att passa på att njuta och göra det bästa av den. Det tänker åtminstone jag göra.

Fast först ska jag läsa lite. Lär bli att störta ut med valpen så fort hon vaknar. Tyra är alltid kissnödig efter en tupplur.

Publicerad 01.11.2017 kl. 23:19

Ni som bloggar varje dag - hur gör ni det?

En sak jag ofta funderar på är hur ni som bloggar varje dag har tid. Jag menar alltså inte frågan som någon spydighet och försöker inte antyda något utan är helt enkelt lite avundsjuk på att ni hinner. Jag älskar att skriva men har svårt att hitta lugn för att göra det varje dag och vill därför gärna veta hur ni gör. Skriver ni dagligen eller kör ni med tidsinställda inlägget? Spyr ni ur er en text så fort ni hittar på ett ämne eller väntar ni tills ni har tid och krystar fram?

Det är som sagt inte meningen att låta spydig, trots några syrliga ordval i stycket ovan. Det är bara det att jag gärna vill skriva varje dag. Jag behöver göra det för att skrivandet - själva processen - är något som är bara mitt, som låter mig samla tankar, fokusera, reflektera, skapa något eget. Jag vill skriva sådant jag själv gärna läser och som känns äkta och viktigt för mig och här tror jag vi närmar oss det som gör att det dagliga bloggandet ibland känns svårt.

Grejen är den att jag vill att bloggtexter känns autentiska. För att de ska göra det för mig behöver de vara skrivna på ett sätt som får dem att framstå som spontana, naturliga impulser att dela med sig av tankar eller erfarenheter. Det är viktigt med en språklig ledighet som gör läsningen till en trevlig upplevelse och det får inte verka som om bloggaren tänkt jättemycket på vad som skulle intressera hens läsare. Vilket hen naturligtvis gjort.

Helst ska det förefalla som om inlägget är ett infall som bara av ett rent sammanträffande råkar tilltala en massa läsare. Efter avslutad läsning vill jag sitta och fullt ut tro på att det varit lätt att få till texten.

Spontana infall kräver lugn och bra texter kräver tid. Kan ofta känna att jag inte hinner vara inspirerad och att jag då jag väl hinner sätta mig vid datorn inte längre orkar vara engagerad. Det resulterar i mängder av krystade försök, kasserade idéer och oskrivna texter. För jag skriver inte bra då jag inte hinner.

Därför undrar jag: ni som bloggar varje dag - hur gör ni för att era texter ska bli bra?

 

Publicerad 31.10.2017 kl. 23:20

Någon som vet?

Läser i dagens Hbl att fostran och utbildning i Helsingfors beviljats några miljoner extra i budgeten. Glädjande nyheter, inte minst med tanke på att det redan på följande sida står om hur specialundervisningen i staden inte fungerar, hur det finns för få assistenter och speciallärare och hur stöd sällan följer med de elever som behöver det integreras i vanliga undervisningsgrupper. Medan jag läser tänker jag på året jag jobbade på åk 1-6 och våra omkring hundra elever fick dela på två timmar assistent per vecka och undrar vad påslaget i praktiken betyder för småbarnspedagogiken och utbildningen i Helsingfors.

Är det någon som vet om de några miljonerna främst täcker ständigt ökande interna hyror eller om fyrken faktiskt för en gångs skull kommer att användas för att göra vardagen bättre för våra barn och unga? Tacksam för svar!

Publicerad 30.10.2017 kl. 08:46

WTF Bokmässan i Helsingfors?

Ursäkta den upprörda rubriken, men besökte bokmässan idag och är lite skärrad. Vet inte om det bara var jag som gick omkring med förgyllda minnen av det förflutna, men fick intrycket att mässområdet krympt något fruktansvärt från tidigare år. Hittade också mycket mindre sådant som engagerade mig, fast det kanske är naturligt at inte bli sjukt inspirerad och begeistrad varje år. Lite beklämd är jag ändå av att jag sett allt jag ville på under 15 minuter och enbart fick med mig en bok. Det är liksom inte normalt.

Speciellt starkt erfor jag att något var annorlunda vid de två stora finlandssvenska förlagens montrar. De gav mig - till skillnad från tidigare år bör betonas - typ ingenting. Det är inte det att där inte fanns intressanta titlar, men väldigt lite var nytt för mig och tyckte böckerna var tydligt färre än förr, vilket kändes tråkigt. Har ju andra gånger brukat svepa förbi i flera repriser och få med mig mängder av böcker.

Nu kan ju min ljumna upplevelse bero på ett flertal saker; bokmässan kanske har blivit sämre på riktigt, lördagen kanske är en tråkig mellandag, jag kanske råkade missa alla intressanta bokprat eller så kanske mitt jobb gör att jag inte hittade något nytt och överraskande. Vad vet jag.

Hursomhelst sitter jag i skrivande stund hemma och funderar på om min erfarenhet av bokmässan är riktigt och om den säger något om litteraturens läge i det här landet. Är det så att det ges ut allt färre böcker på båda språken? Tråkigt i så fall.

Glädjande att det ändå ges ut bra ny litteratur (och inte minst på svenska) i Finland. Har senast läs Adrian Pereras White monkey och Sinéad Obreys Fågeltanken vilka båda är bra. Siktar på att läsa Michaela von Kügelgens Vad heter ångest på spanska ännu i höst eftersom jag hört mycket gott om den och den kunde vara av intresse för mina studerande.

Kritiserar alltså inte nödvändigtvis kvalitet, men undrar över kvantitet. Någon annan som besökt bokmässan och känner att den krympt?

Publicerad 28.10.2017 kl. 20:56

Dagens dummaste.

Regeringen vill reformera gymnasiet. Igen. Tydligen tycker de inte den nya läroplan som togs i bruk för ett år sedan är någon höjdare, för nu vill de skriva om hela gymnasielagen och införa nya, större och bättre förändringar så tidigt som år 2019. Det menar åtminstone undervisnings- och kulturminister Sanni Grahn-Laasonen enligt denna artikel i HS.

Känns att en åtminstone tryggt kan konstatera att beslutsfattarna inte lärt sig något av det som eventuellt gick sämst senast. Tror de flesta lärare skulle hålla med om att den nuvarande - ett år gamla - nya läroplanen är ett lovande steg i en vettig riktning, men att den på långt håll luktar ogenomtänkt hastverk. Den hade inte tagit skada av en grundlig beredning. Det skulle den nya gymnasielagen knappast heller göra.

Då jag läser HS-artikeln slås jag av att Grahn-Laasonen och hennes medbrottslingar verkar ha påfallande dålig koll på de verkliga utmaningar lärarna på fältet möter idag. På basen av artikeln verkar de reformer som föreslås - fast naturligtvis finns inget konkret ännu, är ju länge till 2019 - handla om att ytterligare öka valfriheten och tvinga fram allt självständigare studerande. Ett mål som är fint i sig, men som är minst sagt problematiskt eftersom det samtidigt innebär en försjkutning där starststrecket för gymnasiet flyttas allt längre bort från mållinjen i grundskolan. Samtidigt är det ju inte precis så att vi får en massa rapporter om att de elever som går ut årskurs nio gör det med starkare baskunskaper än någonsin förut.

Faktiskt är utvecklingen i fråga om en del viktiga färdigheter den direkt motsatta. Senast idag har jag läst om att moddalärarna i de finskspråkiga skolorna slår larm om elevers och studernades allt svagare läsförmåga. Enligt dem behöver de studerande i vissa yrkesskolor få instruktioner höglästa för sig eftersom det det är så svårt att förstå skriven text. Bara att hoppas på att grundskolans nya läroplan och dess fokus på nyckelkompetenser råder bot på den här problematiken.

I väntan på det tänker åtminstone jag fortsätta förfasa mig över att människor som uppenbart saknar förståelse och insyn får fatta beslut om så oerhört viktiga saker. Inte för att jag har något emot reformer eller ambitiös pedagogik - är faktiskt en stor vän av både och*-, utan för att jag avskyr påhitt som hotar skapa flera problem än de kan tänkas lösa.

De viktigaste frågor en pedagog kan ställa sig själv är "varför gör jag det här och vad vinner mina elever/ studerande på det". Någonstans tänker jag att beslutsfattarna borde göra lika. Att göra så är nämligen nödvändigt och ofta nästan det enda sättet att försäkra sig om att en inte fattar idiotiska beslut som hjälper mera än de stjälper.

*Fråga vem som helst.

Publicerad 24.10.2017 kl. 19:02

Hata skattelättnader.

Helsingfors borgmästare Jan Vapaavuori vill sänka kommunalskatten med 0,5 procent. I reda pengar är det 70 miljoner euro i förlorade intäkter för staden och ca 150 euro per år mera i fickan för en medelinkomsttagare. Har ärligt talat svårt att förstå poängen. Någonstans känns 70 miljoner som kan användas koncentrerat som en bättre grej än en månatlig dryg tiolapp i en medelinkomsttagares ficka. Finns det inte ställen vi sparat på och nu kunde investera i, om det nu en gång är så att vi har mer pengar än vi vet vad ska göra med.

Innan jag inser att sådant inte är viktigt hinner jag fundera en stund på mängden kuratorer, psykologer, skolgångsbiträden och speciallärare staden kunde anställa för 70 miljoner. Jag tänker också på alla av höga fastighetshyror orsakade skevheter i skolbudjeter som kanske skulle gå att åtgärda med en sådan summa. Och på mängden studiematerial vi kunde köpa åt eleverna. Hur fyrken kunde möjliggöra fenomenbaserad undervisning, mångsidiga lärmiljöer och moderna läromedel i alla skolor. För att inte tala om vad de kunde göra för utjämna skillnaderna mella rika och fattiga stadsdelar och små och större skolor. Saker vi kunde satsa på om vi prioriterade rätt.

Påminns sedan om att allmännyttiga saker inte får kosta pengar, inser att jag är dum som ens vågat drömma och koncentrerar mig istället på att i mina tankar räkna de dryga 150 euro om året jag i och med reformen kan få men egentligen inte behöver. Alls.

Ps. Tror ju aldrig beslutsfattarna kommer satsa på barn och unga på ett hållbart sätt. Det kunde de ju ha gjort redan om det var så att de ville. Flashiga projekt, kortvariga satsningar och yta är det som gäller, ser bra ut och antas ge röster som säkrar fortsatt mandat verkar det som.

Publicerad 21.10.2017 kl. 12:50

Höstlovsbilder.

I kommunen där jag jobbar har skolorna stängt en vecka på hösten. Långt lov alltså. Vi firade min enorma ledighet genom att redan på söndag sätta oss i bilen och åka nästan 400 kilometer norrut för att hämta krabaten på bilden. Tyra heter hon och är åtta veckor gammal.

På måndag jobbade M så jag var ensam hemma med hundarna. Hade absolut ingen lust att sitta inne och rulla tummarna så jag stuvade in Freja och Tyra i bilen och åkte iväg till Porkala. Där såg vi en massa hjortdjur och försökte lära oss att gå i koppel.

Väl hemma blev det lek för hela slanten. Jag och M har flera gånger under gångna veckan fått konstatera att Freja mognat något ofantligt sedan valpen kom. På bara några dagar har hon förvandlats till en omtänksam och klok hund med maximalt nedtonat terrierego och förmåga att varsamt leka med och lugna ner sin nya kompis.

På tisdagen besökte jag och hundarna ett naturskyddsområde på Ramsöudden på Nordsjö. Helt fascinerande i sig, men stället fastnade inte på bild så vi hoppar vidare till onsdag.

På onsdagen körde jag och hundarna staycation och turistade hemma på Degerö. Vi såg bland annat Jollas gamla herrgård och en vacker utsikt.

På torsdagen fortsatte vi turista lokalt. Medan M stannade hemma med valpen passade jag och Freja på att göra en riktigt lång promenad. Vi besökte bland annat Kronbergets övergivna villaområde och konstaterade att vattnet är ovanligt högt och att det börjar vara ganska tunsått med villor. Dessutom gick vi en naturstig, lyssnade på skogsljud och beundrade solnedgången på en hundförbjuden strand*.

På fredagen var det dags för Nordsjö igen. Den här gången Nybondas. Åkte dit med båda hundarna och njöt av vädret som var vackrast på hela veckan. Hann med kaffe på en klippa, några viktiga Selfies med Tyra (notera att vi har samma min på bilden) och lite solbad vid stranden. På det hela taget en ganska lyckad dag med andra ord.

Det var typ allt vi har hunnit med så här långt. Inte helt dumt tycker jag. Ska bli intressant att se vad lördag och söndag för med sig.

 

*Vi är som Snusmumriken, tror inte på skyltar.

Publicerad 21.10.2017 kl. 06:00

Om att (hinna) läsa skönlitteratur.

Jag har svårt att hinna läsa. Om jag inte räknar skönlitteratur som arbetstid är det nästintill omöjligt att budjetera in den i det tajta schemat. Ändå är fiktionen en viktig del av mitt jobb, svår att rättfärdiga för att ta del av den är att njuta. Samtidigt borde jag som moddalärare ständigt jaga nya texter. Det hela blir lite paradoxalt.

Idag har jag ändå hunnit läsa Adrian Pereras White Monkey på arbetstid, vilket inte känns helt och hållet fel. Inte minst som den gav uppslag till åtminstone ett undervisningspass och ett flertal idéer. Och så var den bra också. Bland det bättre jag läst i år faktiskt. Rekommenderas varmt.

Publicerad 12.10.2017 kl. 18:11

Upptäckter på Google.

Jag nyss anledning att googla min gradu och märkte att den har laddats ner 1151 gånger från universitetets databas. Det är jättemycket för en text som behandlar ett relativt obskyrt ämne inom ett relativt obskyrt forskningsområde tycker jag. Måste erkänna att dett väcker min nyfikenhet och tilltalar min fåfänga. Tänk om någon hänvisar till mig i sin avhandling, tänk om något jag skrivit, nåfot konstigt jag påstått eller något misstag jag gjort har gett upphov till banbrytande litteraturvetenskapliga upptäckter? Skulle nog svårt att tycka att det inte är lite coolt och vilja veta lite mera i så fall.

Det jag däremot inte vill veta mera om är varför någon på en sexdejtingsida hänvisar till min gradu, för det upptäckte jag också att någon har gjort. Ointressant, obehagligt och ärligt talat ganska märkligt tycker jag.

Vad är det konstigaste du sett ditt namn i anslutning till?

Publicerad 07.10.2017 kl. 17:51

Om lycka, framgång och hårt arbete.

Idag har jag funderat en del på det här med att var och en är sin egen lyckas smed. Det finns många orsaker till detta - bland annat att två texter på temat lycka ingick i höstens essäprov och att textkompetensen innehöll en om framgång - men den allra viktigaste är nog att jag ju äldre jag blir i allt högre grad blir övertygad om att det där påståendet inte stämmer, alls.

Var och en är inte sin egen lyckas smed. De flesta saknar förutsättningar att vara det. Många smider och smider och misslyckas trots bästa förutsättningar, andra står i fel kö då verktygen delas ut och ingen når framgång utan stora mängder hjälp och en rågad skottkärra tur.

Ju äldre jag blir, desto mer tänker jag att det finns något falskt i hur vi hanterar framgång och att detta på ett grundläggande sätt snedvrider vår uppfattning om vad vi förtjänar och inte förtjänar. Då vi märker att vi är de som råkat få och därför har i överflöd, väljer vi att se vårt eget hårda arbete som ensam förklaring och samtidigt blunda för slumpen. Vi gör detta trots att vi innerst inne vet att vi råkat befinna oss på rätt ställe vid rätt tidpunkt eller haft lyckan att få röra oss i rätta kretsar, känna rätta människor eller födas i rätta familjer. Det finns något fruktansvärt arrogant i föreställningen att ens framgång till hundra procent är välförtjänt och uteslutande kan förklaras med hårt arbete. Det tycker åtminstone jag och gör det naturligtvis för att jag själv i mitt liv märkt att det inte är så.

Till mina stora framgångar i livet räknar jag att jag alltid haft jobb och att jag alltid fått jobba på ställen jag trivts och utvecklats på. Nästan varje gång jag fått en tjänst har det funnits andra kvalificerade som blivit utan. Personer som sökt samma jobb, förberett sig för samma arbetsintervju och använt precis lika mycket tid som jag på att försäkra sig om att göra ett gott intryck.

Naturligtvis har jag jobbat hårt för att nå den framgång jag nått*, men jag har också råkat vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt och jag har råkat ha tur. Förbannat mycket tur.

Ta mitt första lärarjobb till exempel. Det fick jag då jag ännu studerade och långt innan jag tagit kandidaten och jag fick det bara för att en person som precis anställt mig kände en annan person som precis blivit utan moddalärare. Min splitternya chef sammanförde mig med min blivande chef och akut behov av personal mötte akut behov an inkomster och ledde till ett sjuårigt arbetsförhållande som lade grunden för hela min lärarbana. Och helt ärligt har jag svårt att se vad det var annat än slump och ren och skär tur som ledde till att jag fick den platsen och erfarenheten.

Om jag granskar mitt liv objektivt märker jag att det kantas av många liknande incidenter. Händelser som bortom all tvekan skvallrar om att jag haft lyckan på min sida. Att jag fått träffa rätt människor, vara på rätt ställe och födas i rätt familj. De här är något jag inte vill glömma. Tror nämligen att glömmer jag förvandlas jag till en hård och kall skit som tycker att var och en är sin egen lyckas smed och att fattiga får skylla sig själv. Sådana villfarelser har jag inte tid för.

Min samlade livserfarenhet har alltså lärt mig detta: hur mycket framgångsrika människor än jobbar kan de aldrig förklara sin framgång enbart med hårt arbete. Det finns nämligen alltid hur många som helst som sliter precis lika hårt utan att någonsin få utdelning och detta bevisar mer än - eller åtminstone lika mycket som - något annat att ingen någonsin till hundra procent kan vara sin egen lyckas smed.

Håller du med?

*Om jag mäter på min egen skala skulle jag säga att det för mig är en stor framgång att få vara moddalärare.

 

Publicerad 03.10.2017 kl. 22:53

Läget just nu.

Står vid bordet i arbetsrummet och läser uppsatser. Hurrar, hejar, imponeras. Går igång på snygga formuleringar, får insikter och blir alltid glad då någon lyckas. Skriver det här inlägget för att låta hjärnan andas. Läggdags är kanske inte bästa tiden på dygnet att rätta, men det är den tid jag har och mycket bättre än ingen tid alls.

Märker ibland att jag tänker på detta då jag rusar omkring och trivs på arbetsplatse: att det är underligt att en bara har tid att rätta och ge respons, att sköta en oerhört viktig del av arbetet en tid på dygnet då varken koncentrationen eller arbetsförmågan är på topp. Faktum är att timmarna dagtid inte räcker till. Men det är inte så att jag klagar. Dagen fylls av annat. Av lektioner, möten, samtal med elever och kolleger. Sådant som är viktigt just då. Sådant som inte kan vänta.

Så här är det att vara lärare och det här är exakt det jag ställde upp på då jag valde yrke. Helt ärligt skulle jag inte ändra på (nästan*) någonting för det här ÄR kul. Senast idag var jag med om sjukt inspirerande möten och träffade otroligt fina typer och det är faktiskt precis så coolt som det låter att jobba som lärare. Kanske coolast att undervisa i modda.

Där har ni något fint att begrunda och en skaplig karamell att suga på. Att varsågoda bara. 

*Förutom sådant som skulle gynna ungdomarna förstås.

Publicerad 28.09.2017 kl. 21:50

Rapport från idag.

Vaknade 6.15, åt sjukt snabb frukost, fort ut med hunden, hade bråttom men spelade lugn för att hon skulle bajsa snabbare, det fungerade, jublafe tyst, satte mig i bilen och åkte iväg. Simmade en jättekort kilometer före jobbet, övervakade studentexamen i jättemånga timmar, åt en jättesnabb lunch, hann med jättemviktiga möten och rättade jättemånga prov och uppsatser. Hoppade i bilen igen, åkte till Helsingfors, plockade upp M, åkte hem, åt en smörgås och gick ut med hunden, satte mig ner, tittade på havet och skrev det här. Att det har jag gjort hittills idag. Snart blir mera uppsatser.

Hur har din dag varit?

Publicerad 27.09.2017 kl. 19:40

Ett litet inlägg om skolmat.

Hörde en debatt om skolmat på Vega Östnyland då jag körde till jobbet idag. En av debattörerna - någon politiker tror jag -  menade att de i en kommun i östra Nyland gått in för att göra bättre skolmat genom att bygga centralkök och minimera personalkostnader. Förstod inte riktigt hur det var meningen att det hela skulle gå ihop, men politikern menade att de pengar som blir över efter att man gjort sig av med tillräckliga mängder personal och centralproducerat tillräckligt många portioner mat skulle användas till att köpa bättre råvaror.

Jättefint om det är sant - för det lät som typiskt politikerprat -tänker jag, men min erfarenhet av världen är att den inte fungerar så att politiker tar pengar som på ett ställe ska gynna barn och unga och sedan omfördelar dem så att de någon annanstans i ännu högre grad gynnar barn och unga. Min erfarenhet är att världen fungerar så att politiker tar pengar av barn och unga och omfördelar dem så att de ger maximal avkastning, det vill säga gynnar folk som på kort sikt betalar maxade summor skatt och ger största möjliga antal röster. Lite som regeringen gjort, ni vet. Har ännu aldrig hört om nedskärningar som drabbat barn och unga där resurserna på något vänster ändå till slut hamnat hos dem som pengarna ursprungligen var avsedda för.

Nåväl, det fungerar kanske annorlunda i just den här kommunen. Vi får hoppas det åtminstone. Jag blir - med handen på hjärtat - bara glad om det visar sig att jag har fel.

Svenska Yle gör förresten ett grymt arbete med att granska skolmaten i svenskfinland just nu. Har ni märkt det? Jättebra och viktigt tycker jag. Har ännu aldrig jobbat på en skola där maten inte skulle ha gett mig magknip. Har du?

Vilka erfarenheter har du som läser av skolmat förresten? Najs eller bajs?

Publicerad 26.09.2017 kl. 19:49

Om hur svårt det är att skriva om hur mycket en jobbar.

Jag tycker det är jättesvårt att skriva om hur mycket jag jobbar. Inte för att jag har svårt med mängden arbete, utan för att jag är rädd att folk ska tro att jag har det. Att folk ska tro att jag klagar. Jag märkte det då jag skrev det föregående inlägget och jag märker det nu då jag skriver det här.

Jag vill inte att någon ska tro jag är missnöjd, för det är jag inte. Jag är jättetacksam och nöjd och nu då jag säger det frågar jag mig om det får mig att låta överlägsen och dryg. På samma sätt som jag frågar mig hur jag låter då jag berättar om hur jag minsann inte bara klarar stora arbetsbördor utan även njuter av dem (för fy fan vad jag är duktig) och det här med mängder jobb är ju jättejobbigt att skriva och tala om. Tycker inte du?

 

Publicerad 21.09.2017 kl. 14:30

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar