Sådant jag tänkt på men inte hunnit skriva om.

Det har gått så länge sedan jag skrev mitt senaste riktiga inlägg att jag är lite rädd för att ha glömt hur man gör. Att jag inlett det här inlägget på minst tio olika prutthurtiga sätt och sedan raderat skvallrar om mängden skrivkramp som får plats i min kropp. Det ryms liksom ganska mycket oskriven text, förträngda tankar och uppdämd frustration i min lekamen.

Hursomhelst - jag har alltså inte glömt att jag har en blogg, jag har bara förträngt den. Jag har haft idéer och drömt om att skriva varje dag - så fort jag får en lugn stund - men när jag väl haft tid har jag saknat ork och fokus.

Det känns som min hjärna de senaste veckorna förvandlats till en mycket mer oformlig degklump än den vanligtvis är och det här har gjort det svårt att koncentrera sig på allt och allra mest på det som inte är jobb. Att jag så här plötsligt förlorat all förmåga att fungera som en normal människa beror naturligtvis på studentskrivningarna och den diet av kaffe och utebliven sömn som åtminstone för min del årligen förknippas med de prov jag bedömer.

I år har det dessutom varit extra stressigt. Det beror inte på mängden essäer och textkompetenssvar jag fått bedöma, utan på det faktum att studentexamensnämnden först i januari lyckades offentliggöra bedömningskriterierna för det nya prov i modersmål och litteratur som kommer skrivas från och med nästa höst. Av kriterierna framagår bland annat att den rekommenderade längden för det nya provet i skrivkompetens, som alltså ersätter det nuvarande essäprovet, är dubbelt så lång som nämnden ursprungligen låtit förstå.

Mera text innebär mera arbete och då de nya texterna dessutom korrigeras och kommenteras digitalt - i mitt fall på Word - kan jag meddela att det nu tar mig åtminstone en halvtimme att bedöma en text och att det är mycket jämfört med den kvart det tog tidigare. Läser en omkring hundra texter under en period blir skillnaden ganska många timmar.

Alla dessa texter hänger naturligtvis ihop med mitt uteblivna bloggande. Grejen är nämnligen den att efter att jag förra söndagen blev klar med att bedöma examinandernas essäer har jag tagit itu med de sjuttio skrivkompetenssvar som jag lyckats samla på mig medan jag varit tvungen att prioritera studentproven.

Att de studerande skriver intressanta texter, att det på riktigt är ett privilegium att få ta del av deras tankar och att det digitala arbetssättet möjliggör tydligare och mer precis respons än tidigare innebär att den stora arbetsbördan inte leder till att arbetet känns meningslöst och det är bra. Samtidigt vet jag att det inte bådar gott när släkt, vänner, hundarna och M börjar kännas som sysslor som också på kvällar och veckoslut snabbt måste stökas undan så att jag ska ha tid att koncentrera mig på det som är viktigt på riktigt.

Det här är första gången under de snart åtta år jag jobbat som lärare som jag är orolig för att på sikt inte räcka till. Tidigare har arbetsmängden varit stor i perioder och det har varit lätt att skaka av sig eventuell oro och trötthet eftersom det varit självklart att tempot efter ett tag blir lugnare. Nu fördubblas mängden text vi som moddalärare ska hinna kommentera och bedöma, vi ska utföra arbetet på platformer som är optimerade för något helt annat än skolarbete och allt ska genomföras med samma resurser som tidigare. På något sätt känns det hopplöst.

Antagligen beror ju känslan av hopplöshet på att den senaste månaden varit extremt tung och självklart kommer arbetet bli lättare när (eller om) vi får tillgång till bättre verktyg och blir vana att läsa texter på över tusen ord på skärm. Jag tror och hoppas till exempel att jag i framtiden ska kunna bedöma en text på 20-30 minuter istället för 30-45 och det skulle redan betyda mycket. Ändå märker jag att jag ibland kan känna mig lite oduglig då jag inte verkar hinna med något som de på utbildningsstyrelsen och studentexamensnämnden verkar anse att jag självklart borde mäkta med, vilket jag också gör men just nu på bekostnad av annat.

Mitt i min upplevda oduglighet märker jag att jag egentligen undrar om jag är ensam om att ibland känna mig otillräcklig. Jag frågar mig om det bara är jag som är illa förberedd på de nya studentproven, om det bara är jag som upplever att de nya examensgenrerna innebär sjuka mängder text eller om det är så att många andra moddalärare känner på samma sätt och att det finns en risk för att hela vårt skrå ska komma till korta. Vad tor du?

 

24.03.2018 kl. 11:24

Måndagsstämning.

Ikväll sitter jag i soffan och lyssnar på Kom ti byin på repeat och planerar lektioner. Jag har äntligen bedömt alla studentprov och känner att det kommer bli skönt att helhjärtat få satsa på helt vanlig undervisning igen. Imorgon ska vi analysera KAJ-låten. Bara så ni vet.

19.03.2018 kl. 23:36

Om gratis utbildning på andra stadiet.

Tycker ni att utbildningen på andra stadiet borde göras helt gratis för alla? Jag märker nämligen att jag har svårt att formulera en åsikt i frågan och det känns förvirrande.

På ETT principiellt plan anser jag att det är självklart att gymnasiet och yrkesskolan ska vara gratis och att utrustning och läromedel ska vara en del av det kostnadsfria paketet. I min värld är en jämlik tillgång till utbildning en större demokratifråga än de flesta andra. Bildningen är hörnstenen i och nyckeln till ett mer jämställt och rättvist samhälle.

På ETT ANNAT, mer cyniskt principiellt plan frågar jag mig vem som ska stå för kostnaderna och från vilken budget pengarna ska tas. Jag frågar mig också hur det blir med läromedlen: i vilken mån är det rimligt att tänka sig att förlagsverksamheten i Finland i allt högre grad ska finansieras av staten/ kommunerna/ landskapen och i förlängningen skattebetalarna? Vad sker med prissättningen i ett land (för att inte tala om ett svenskfinland) där det är tunnsått med läromedelsproducenter och konkurensen i det närmaste är obefintlig? Påverkas kvaliteten?

Enligt undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen (källor: x, x) skulle kostnaderna för gratis utbildning på andra stadiet uppgå till cirka hundra miljoner euro per år. Det är hundra miljoner pengar som jag undrar var de ska komma ifrån. Tänker staten stå för kostnaderna eller skjuts räkningen över på de enskilda utbildningsanordnarna? Svaret på frågan är för mig helt avgörande då jag försöker bilda mig en uppfattning om huruvida det är en bra idé att göra undervisningen på andra stadiet helt gratis eller inte.

Skjuter staten till pengar för att möjliggöra reformen är allt frid och fröjd och de enskilda utbildningsanordnarna slipper förstora undervisningsgrupper och sparka lärare för att ha råd med de kontinuerliga utgifter som digitala läromedel och ny it-utrustning innebär. Går det däremot som jag tror det antagligen kommer att gå: att regeringen stiftar en lag som tvingar utbildningsanordnarna att själva stå för kostnaderna, är det en dödsstöt för den relativt fina gymnasie- och yrkesutbildning vi kan och får erbjuda våra unga idag.

Personligen tycker jag att det skulle vara vettigare att utveckla studiestödssystemet för studier på andra stadiet, kanske så att den valda utbildningen och till exempel byte av boningsort på grund av studier i högre grad skulle beaktas då bidrag beviljas. Men, det kanske inte är kostnadseffektivt.

Det är helt uppenbart att vårt nuvarande system inte fungerar optimalt och att något måste göras för att öka tillgången till studier på andra stadiet. Att alla inte har råd att utbilda sig efter grundskolan är inte hållbart. Ändå måste jag i ärlighetens namn erkänna att jag inte är helt övertygad om att andra stadiet ska vara helt gratis för helt alla.

Jag tror att ett helt kostnadsfritt andra stadium leder till helt sjuka kostnader för helt fel instanser och jag är helt säker på att det på sikt leder till sämre utbildning för alla potentiella studerande. Vad tror du?

11.03.2018 kl. 11:41

En kvinnodagsfundering.

Jag gjorde HBL:s kvinnodagsfrågesport med en grupp studerande imorse. Det var lärorikt och quizet som visade rätt alternativ så fort en svarat fungerade som ett bra diskussionsunderlag. Under lektionen kunde vi till exempel tillsammans utgående från frågesporten fundera på hur sjukt det är att ett land som kriminaliserat våldtäkt inom äktenskapet så sent som 1994 ofta verkar uppfatta sig själv som något slags jämställdhetens härold och fanbärare.

Ju mer jag tänker på det desto mer frågar jag mig om det faktum att vi lyckats göra vårt land mera jämställt under 1900-talet faktiskt är något vi som samhälle ska vara särskilt stolta över. Jag menar, folk här uppfattade ju kvinnor som relativt omyndiga och oförmögna under ganska många århundraden. Att vi så sent som 1901 gav kvinnor tillträde till högre utbildning, först 1906 gick in för allmän och lika rösträtt och 1919 lät gifta kvinnor själva välja om de vill jobba säger väl mera om mäns vidriga människosyn än om vårt fantastiska jämställda samhälle, tänker jag. 

Så som samhälle vet jag verkligen inte om vi har anledning att brösta oss. Men vi får vara tacksamma: för vårt sena uppvaknande i början av 1900-talet, för alla de kvinnor som orkat kämpa för lika rättigheter och för alla dem vi får kämpa med idag.

08.03.2018 kl. 10:31

Apropå 8.3.

Med åren har jag gått från "vi behöver ingen kvinnodag" till "det suger att vi fortfarande behöver en kvinnodag". Också det en utveckling.
08.03.2018 kl. 06:00

För att ni nog vill veta.

Jag lärde mig precis den korrekta pluralböjningen för ordet plattform. Har i över trettio år trott det är något helt annat än plattformar. Nu vet jag bättre. Tänkte att ni behöver känna till detta.
07.03.2018 kl. 08:25

Bli inte arga.

Alltid då jag skriver inlägg som det föregående känner jag ett starkt behov att följa upp med ett där jag säger att jag älskar mitt jobb och är jättetacksam för att få ha det och att jag faktiskt sitter och jobbar just nu och är jätteledsen om mina åsikter sårar någon för jag är inte alls bitter och sjuk i huvudet så snälla ids inte bli arga på mig utan förstå att jag bara vill väl och rättvisa för mina studerande och apropå ingenting alls så talade vi om meningsbyggnad och satsradning på jobbet idag och vi lärde oss att en punkt här och där är mycket bättre än miljoner kommatecken men vilken blir effekten om en helt och hållet skiter i båda två?

06.03.2018 kl. 22:36

Om undervisningsministerns hittills enda smarta utbildningspolitiska beslut (och om varför det kanske ändå inte är särskilt intelligent).

Vet ni vad? Enligt den här nyheten har minister Sanni Grahn-Laasonen å regeringens vägnar fattat den nuvarande regeringsperiodens första intelligenta utbildningspolitiska beslut. Om vi väljer att inte betrakta beslutet om att ge skolorna nya anvisningar mot sexuella trakasserier som att slå in öppna dörrar och fika efter billiga poäng vill säga. Vilket en cyniskt lagd person som jag nog kan vara frestad att göra, inte minst med tanke på att samtliga skolor som det är nu, enligt läroplanen förutsätts ha en jämställdhetsplan och veta hur de tar i tu med övergrepp av alla de slag.

Och de där fem miljonerna som undervisningsministern vill slänga på utbildningsanordnarna: de skapar onekligen en viss dramatisk effekt men löser på intet sätt de strukturella problem som gör att övergrepp och trakasserier kan förekomma. Lösningen stavas tillräckligt många vuxna i form av såväl undervisnings- som elev- och studerandevårdspersonal. Alltså mycket mera än fem miljoner pengar. Tyvärr kostar sådant på riktigt och är dessutom antagligen ganska medieosexigt, så några äkta investeringar eller lösningsförsök ska vi nog inte räkna med.

Ni får kalla mig desillussionerad om ni vill, för det är jag, men inget som den nuvarande regeringen gjort under sina år vid makten talar för att ministerns dekretutfärdande är något annat än ett billigt PR-trick signerat samlingspartiet. Jag tror aldrig en sekund på att undervisningsministern eller den sittande regeringen bryr sig om annat än pengar. Allra minst bryr de sig om utbildning och unga. Vilket är synd, för jag tror de kunde göra en hel gott om de verkligen ville. Att de istället suttit i tre år och bara förstört säger allt om deras ambitioner.

 

Ett litet tillägg: jag motsätter mig alltså inte satsningen mot sexuella trakasserier och övergrepp, om nu någon trodde det. Jag klarar bara inte med tanke på alla nedskärningar de senaste åren av att se anvisningarna som ett ärligt försök att lösa någonting alls.

06.03.2018 kl. 20:19

Hej.

Jag har lite svårt att komma igång med bloggandet igen efter sportlov, friluftsliv och miljoner textkompetensprov. Det känns lite segt just nu, men känner att jag snart är på G. Återvänder typ när som helst, så fortsätt kika in. Ville bara säga det. Okej, tack för mig. Hoppas ni har det bra. Moj.

27.02.2018 kl. 20:49

Apropå fastan.

I år avstår jag tydligen från sömn. Det sker helt ofrivilligt och kommer att bli min mest framgångsrika fasta någonsin. Mycket mera lyckad än de gånger jag försökt på riktigt. Att sådant tänker en trött och förvirrad moddalärarhjärna på mitt i natten en måndag. Om nu någon alltid har råkat undra.
20.02.2018 kl. 00:03

Om sportlov och intressanta blogginlägg.

Jag har sportlov den här veckan och tänker passa på att bedöma en ganska imponerande mängd textkompetenssvar nu då jag äntligen har tid. Räkna alltså inte med jättemånga inlägg den närmaste tiden. Jag ska jobba för fullt och undvika att hänga på sociala medier. Bara så ni vet.

Och så ett litet tips: jag läste nyss ett intressant inlägg om tro, andliga modersmål och fasta hos Liisa och tycker ni också ska göra det.

19.02.2018 kl. 22:45

Dagens viktiga fråga.

Kan för många uppsatser påverka ens kognitiva förmåga?Jag har läst 80 textkompetenssvar på ett dygn, närtidsminnet är förstört, jag har svårt att skilja mellan dröm och verklighet och koncept som tid och rum känns allt mer relativa. Dessutom dansar jag vid mitt ståbord bara för att hålla mig vaken, jag är konstant hungrig, jag associerar underligt, jag vill rödpensrita på allt och jag tänker på jättekonstiga saker precis hela tiden. Jag vet inte om detta är normalt, men åtminstone känner jag mig duktig.

Det bör kanske tilläggas att jag än så länge inte bedömer och slår fast vitsord. Om nu någon trodde det. Jag sparar det till sportlovet då det finns tid och lugn att jobba.

14.02.2018 kl. 23:12

Ett praktexempel på hur kvinnliga författarskap (omedvetet) förringas.

Medan jag planerar en splitterny kurs stöter jag på följande pärla i det enda läromedel i modersmål och litteratur vi har tillgång till just nu. Känns som ett praktexempel på sådan litteraturhistorieskrivning som osynliggör kvinnan. Jag fattar ju att det inte är så lätt att inte alls nämna maken, men kanske att Fredrika Runebergs författarskap hade förtjänat betydligt mera utrymme än det faktum att hon råkade vara gift med en känt poet. Runeberg var ju ändå författare i sin egen rätt. Hon skrev romaner och essäer, var bildad och hade åsikter. Hennes efterlämnade texter har varit en guldgruva för litteraturforskningen.

12.02.2018 kl. 06:12

Det som inte är det bästa med läraryrket.

Om det finns en sak jag inte gillar med mitt jobb är det kvällarna, lördagarna och söndagarna: dagarna och tidpunkterna då en borde ha tid för avslappning, medmänniskor och umgänge, men nästan aldrig har det.

Jag väljer regelbundet att jobba hellre än träffa vänner. Väljer att ha ork med det som gör att jag klarar följande dag, vecka eller månad. Att vägra jobba för att träffa nära och kära förvandlas nämligen snabbt till högar av olästa uppsatser och mängder av oplanerade lektioner. Det känns inte som ett hållbart alternativ. Alltså jobbar jag.

Fritiden hemma balanserar jag så att det finns maximalt med tid för hundar och M och möjligast många minuter och timmar för arbete. På fredag kväll badar jag bastu och på lördag vilar jag och undviker att tänka på jobb. Dels för att prioritera annat viktigt och dels för att hjärnan ska orka med allehanda förberedelser och eventuell korrektur på söndagen.

Det är ofta söndagarna som är de tyngsta. De är dagar som präglas av balansgång mellan att ännu få ta det lugnt och slappna av och att känna ångest och skam över ogjort arbete. Och så är de dagar som åtminstone i teorin borde innebära tid för umgänge med nära och kära, ett faktum som innebär att söndag i praktiken ofta betyder att välja bort människor (vilket jag gjorde det senast idag). Att allt i det här yrket är inte guld och gröna skogar trots att det mesta är.

Jag är inte missnöjd med mitt jobb, bara så ni vet. Bara det att jag ofta skriver om hur mycket jag gillar arbetet och att jag ibland känner jag borde nyansera lite. Att fokuset på jobb leder till att jag regelbundet känner jag måste vara en mindre bra, engagerad och närvarande vän, son och sambo grämer ibland och känns relevant att lyfta fram i sammanhanget.

Sedan är det känner jag - apropå sammanhang - viktigt att kontextualisera* lite. När jag skriver detta har jag nyss genomlevt ett julavbrott utan en enda ledig dag, ett januari med över 200 korrigerade uppsatser, en förra vecka då jag regelbundet jobbat till över två på natten och just nu ser jag framemot imorgon då jag får en bunt bestående av ca 140 textkompetenssvar. Att just nu syns det tunga extra bra och det dåliga samvetet är påtagligt.

Ändå Väntar jag med iver på eftermiddagens och kvällens planeringspass och hela nästa vecka. För det blir kul och jag är nu tydligen en gång för alla funtad på det viset. Och det dka ni veta är guldkant åtminstone i den vardag som är min.

 

*Det är stor fokus på kontext i den nya läroplanen i modda. Känns viktigt att nämna i sammanhanget.

11.02.2018 kl. 13:21

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. Över trettio, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

06.06, 16:41Game of Thrones. av Petra
03.06, 08:02Slutetpåläsåretångesten. av Pensionerad lärare
26.04, 14:00Game of Thrones. av Karolina