Guide till gott samvete och den ultimata söndagen.

Vet ni vad? Jag har hittat ett sätt för lärare att slippa all söndagsångest! Det är sjukt enkelt. En skjuter bara upp alla göromål till natten mot måndag istället, för helt ärligt: det är väl ingen som någonsin sover tillräckligt den natten hur mycket en än försöker. Jag gör det åtminstone inte. Brukar istället gå omkring med dåligt samvete och vara stressad och sur och irriterad och jättemedveten om att varje minut jag försöker njuta av livet, är en minut jag snor av nattsömnen och jobbet och det är inte så trevligt att tänka på sådant medan jag väljer att göra annat hela dagen.

Idag bestämde jag mig för att jag jobbar på kvällen och att det får ta hela natten om det vill och det verkar fungera. Har inte känt mig som en dålig människa nästan alls idag. Åtminstone inte på grund av jobbet.

Istället har jag varitt jättemycket med M och jättemycket med hundarna och lagat mat och promenerat jättemycket med dem och faktiskt haft tid att varva ner. Nu känns tanken på en ny arbetsvecka inte alls fel.

Jag tycker jag har hittat på en jättebra avslappningsmetod och är säker på att den går att tillämpa på liv som liv oavsett yrke. Så nu vet ni hur ni ska göra för att få uppleva stressfria söndagar. Skjut upp allt ogjort till natten istället. Fatta vilket fantastiskt självhjälpstips jag bjuder er på! Att varsågod bara.

07.01.2018 kl. 20:59

Om svenska, finska, tvåspråkighet och kampen om tolkningsföreträde.

Jag sitter denna fredag och funderar på debatten som i veckan blossade upp kring Chritoffer Taxells paradox (Läs mera: x, x) och tvåspråkighet och inser att den mer än någonting annat är en tävling om tolkningsföreträde. Debatten handlar på ett djupare plan om vem som har rätten att definiera vad som är finlandssvenskt och värt att uppskatta och bevara och jag tror att det är därför det blir nästan omöjligt med dialog.

Jag vet själv att jag provoceras alldeles oerhört av att tvåspråkigheten - den språkliga verklighet jag fötts i och vuxit upp med - så ofta framställs som något hotande och problematiskt. Det faktum att människor som är uppvuxna under helt andra språkliga omständigheter än jag, tar sig friheten att slå fast vilken språkighet som är den enda rätta för svenskfinland och därmed också den enda rätta för en äkta finlandssvensk känns rent ut sagt skit. Det är sådant som får mig att känna att jag - mitt yrke och mitt kulturbärande uppdrag till trots - inte vill höra till ankdammen och inte vill vara med. För mitt liv och den verklighet jag lever i är inte och har aldrig varit enspråkiga. Jag till och med känner på två språk.

Jag tror att det är svårt för en person som vuxit upp och levt stora delar av sitt liv enbart på svenska att förstå hur Finland och ankdammen ter sig ur mitt perspektiv. Precis som det är helt omöjligt för mig att veta hur det är att leva i det här landet och inte kunna finska.

Jag kan inte veta men jag kan försöka föreställa mig och jag vet att den kan vara både riktigt jävligt och fruktansvärt svårt. De år jag jobbat utanför huvudstaden har lärt mig en viss ödmjukhet inför olika former av finlandssvenskhet. Jag har varit tvungen att inse att min språkliga verklighet inte är den enda rätta eller ens den per definition bästa. Den är istället precis lika rätt eller fel, bra eller dålig som dess enspråkiga dito. Får väl vara tacksam för alla människomöten som öppnat ögon och liv jag fått blicka in i.

Ni som läst min blogg en längre tid märker kanske att min inställning till Christoffer Taxells uppfattning av verkligheten i svenskfinland har mjukats upp en hel del. Det betyder inte att jag ger honom rätt. Det kommer jag aldrig att göra. Däremot kan jag acceptera och inse att det säkert finns ställen i det här landet där det han säger är sant för många och de här personernas behov måste beaktas och deras önskemål respekteras. Jag ska inte sitta i Helsingfors och tycka i frågor som har med med till exempel Österbottniska finlandssvenskars språkliga vardag att göra. Den är jag lika obehörig att uttala mig om som de är om min.

Det jag däremot anser mig få sitta i Helsingfors och tycka är att det behövs dialog i svenskfinland. Just nu upplever jag inte att det finns någon sådan. Det finns en viss (falsk?) känsla av samhörighet som konstruerats kring ett gemensamt språk vi inte helt klarar av att enas om hur vi ska förhålla oss till, men inte så mycket mera än det.

Skulle jag få välja, skulle vi vi slopa alla föreställningar om ett enhetligt svenskfinland. Vi kommer aldrig att finna universallösningar som passar samtliga regioner helt enkelt för att det inte är samma sak att leva på svenska på alla orter där språket talas. Personligen hoppas jag på att vi blir bättre på dialog och regionala lösningar, inte minst i fråga om språken. Här kunde SFP visa vägen, men det förutsätter att partiet släpper den officiella och tillsynes blinda tilltron till den Taxellska paradoxen.

05.01.2018 kl. 22:46

Två saker som irriterar mig mera än folk som simmar på fel bana i simhallen.

Vet ni vad? Jag har hittat två saker som stör mig mera än folk som simmar på fel bana i simhallen: människor som är idioter i hundparker och min egen oförmåga att upplysa sagda individer om deras tillkortakommanden.

Kanske föga överraskande så var jag nyss till hundparken med T och F. Det var jätteroligt och på alla sätt sjukt nyttigt för dem båda att få leka med andra än varandra där. Inte minst med tanke på att varken jag eller M vill att våra hundar blir sådana som inte uthärdar annat sällskap en det egna.

Nåväl. Det var jätteroligt tills det plötsligt inte längre var det för att en person som uppenbarligen saknade all koll på hundparksetikett stegade in i inhägnaden och - efter att hens jycke först passat på att valla alla andra närvarande - förvandlade en trevlig lekplats till en arena för hens och hens husdjurs bollslungarkalas. Plötsligt fanns det ingen plats för de andra hundarna att umgås, för allt handlade om att jaga fåniga projketiler som inte har något i en hundpark att skaffa.

Det är i det här skedet av berättelsen som jag tappar humöret och tålamodet med både mig själv och den urblåsta hundägaren. Inte nog med att hen i motsats till varje normalt funtad människa inte förstår att en inte bara kan kliva in i en hundpark och börja kasta boll eftersom leksaker i regel är förbjudna, hen reagerar inte heller på att vår äldre hund uppenbart blir uppjagad av bolleken eller på mina försök att kalla på hunden för att få bort den från leken och avbryta det oönskade beteendet. Den vilsna hundägaren fortsätter för övrigt också kasta boll åt mina hundar medan jag med koppel i hand försöker kalla på dem för avlägsna mig från parken och det beteendet anser jag att slutgiltigt och med all önskad tydlighet visar hur lite personen har att göra på insidan av grinden i en dylik inrättning.

På vägen hem hittar jag - som alltid - på tusen saker jag kunde ha sagt åt personen som gav min kväll motsatsen till en guldkant. Det är så fruktansvärt irriterande att jag alltid fattar att och vad jag borde säga, först när det är helt för sent. Det här är alltså den andra saken som stör mig mera än folk som simmar på fel bana: att jag aldrig lyckas säga ifrån då jag borde, utan hittar de briljanta, knivskarpa, dräpande formuleringarna först när det redan är för sent att protestera. Jag är socialt inkompetent på det sättet.

Ganska sjukt egentligen att jag kan bli så upprörd av att människor inte lyckas följa beteendenormer som för mig är helt självklara, att jag inte ens klarar av att protestera när jag känner att något går fel. Jag borde ju inte vara bitter på typen som inte tog hänsyn i hundparken utan jobba på min egen attityd och mina egna sociala tillkortakommanden. För jag fattar ju precis att hela situationen hade gått att undvika om jag lyckats öppna käften.

Om det inte gått precis tvärtom vill säga. Det kan ju vara att den egoistiska hundägaren hade visat sig vara av den typen som blir ilsken av konstruktiv kritik och det hade varit illa. Det hade nämligen bekräftat att jag har all orsak att vara konflikträdd och dålig på att säga ifrån och det i sin tur kunde ha lett till precis vad som helst.

Kanske bäst jag fortsätter tiga.

 

04.01.2018 kl. 20:24

Om julhälsningar och välbehövliga pauser.

Hej på er! Ville bara meddela att jag tar en liten paus över julen. Ska låta bli att jobba och koncentrera mig på familj, vänner och skönlitteratur.

På den första bilden ser ni hur glad jag blev av den fina julhälsningen ett gäng tomtar - som jag på goda grunder misstänker i själva verket är studerande i vår skola - delade ut åt oss lärare. På den andra bilden ser ni själva hälsningen. Alltid kul med respons, framförallt varm, positiv och omtänksam sådan. Jag har nog landat på ett bra ställe tror jag.

God jul på er alla!

22.12.2017 kl. 21:53

Ett oroat inlägg om världens kanske viktigaste ämne.

Vad tänker du på då du hör ordparet modersmål och litteratur? Det här har jag funderat på hela dagen idag. Jag själv tänker på gymnasietiden, skrivandet, upptäckarglädjen och den ständiga jakten på den egna rösten. Jag tänker på en tid då en i stundenten bara skrev en materialbaserad- och en fri uppsats och jag tänker på hur det upplägget i motsats till dagens variant medförde att det skönlitterära och kreativa skrivandet alltid låg nära till hands.

Idag finns det i moddan väldigt lite plats för allt det där som i gymnasiet gjorde att jag blev kär i ämnet. Den krassa realiteten är att studentexamen i allt högre grad har kommit att styra och definiera innehållet i undervisningen och att detta bara kommer bli värre i takt med att regeringen, universiteten och högskolorna driver igenom sin idiotiska antagningsreform och studentexamensnämnden tar i bruk sitt nya prov i modersmål och litteratur.

Jag känner ibland en uppriktig oro för att gymnasiet ska förvandlas till en enda lång prepkurs för människor som ännu inte är mogna att välja vilken bana de borde satsa på. I den här utvecklingen kommer det nya studentprovet i modda spela en central roll, då det i skenbar symbios med de makthavandes effektivitetskåta framtidsvisioner stadigt ställer fokus på det analytiska och akademiska och helt nonchalerar det kreativa och skönlitterära.

Med detta inte sagt att jag tycker provet är dåligt. Det gör jag inte. På basen av det jag hört och vet verkar vårt nya studentprov bli det bästa hittills. Det är bara det att det också kommer att vara det kanske mest krävande någonsin och att detta oundvikligen kommer få följder med tanke på vilken syn på skönlitteratur vi på gymnasiet kommer ha möjlighet att lära ut.

En snabb blick på läroplanen bekräftar än tydligare varthän det barkar. I hela läroplanen för ämnet svenska och litteratur (det heter moddan nuförtiden) nämns kreativt skrivande en enda gång. I en enda mening nämns det att de studerande som en liten del av en futtig kurs ska få syssla med något som ens kan liknas vid att producera skönlitteratur. Utrymmet för upptäckter, experiment och kreativitet är ytterst begränsat. Det är ganska bedrövligt.

Jag skriver inte det här för att jag tror mig leva mitt i något slags dystopi. Jag älskar fortfarande mitt ämne och tycker det är en ynnest att få undervisa i det. Det är bara det att jag ser en del hotbilder och känner ett behov att förhålla mig till dem. Jag är till exempel orolig för att skönlitteraturen håller på att reduceras till enbart ett analysobjekt och skrivandet till målmedveten produktion av torrt akademiskt tjafs. Den utvecklingen vill jag inte bidra till.

Jag vill hitta sätt att kombinera det analytiska och det skönlitterära, skapa plats för upplevelser och kreativitet. Något jag tror så gott som alla moddalärare kämpar med. Jag vet inte ännu exakt hur det kommer gå till, men tänker att det är viktigt att försöka se det som var bra förr och det som är bra nu och hitta sätt att kombinera dessa, för att ge de studerande något som kommer att vara bra sedan när de tagit studenten och kanske avlagt en ytterligare examen. Det bara måste gå.

Känns i sammanhanget som en fördel att jag går igång på dylika utmaningar. Jag älskar hur kreativ en får vara då en hittar lösningar till dem.

21.12.2017 kl. 22:59

Reflexioner från roliga timmen.

Vi jobbade med poesi på en av lektionerna idag. De studerande skrev dikter tillsammans eller var för sig och uppförde dessa för varandra. Lite som estradpoesi, men ändå inte. Det var en intressant upplevelse. Där ungdomarna jobbade hördes skratt och fnitter och glada röster och när någon frågade om lyrik faktiskt får vara roligt och en annan sade att sådana här lektioner kan vi ha oftare funderade jag på hur tråkigt det är att studentexamen tillåts dominera och kväsa nästan varje ansats till kreativt skrivande. Skönlitteratur i alla dess former ÄR ju per definition roligt och det är så himla synd att den i skolan så sällan tillåts att vara just det.

20.12.2017 kl. 20:28

Bland det bästa jag vet.

Bland det bästa jag vet är att se på när våra hundar leker. Det känns mysigt och hemtrevligt och säger att det är här jag vill vara. Hemma, med de där två och M.

 

20.12.2017 kl. 18:16

Ibland undrar jag var all tid kommer från.

Ibland undrar jag var all tid kommer från. Idag har jag hunnit göra en hel arbetsdag, gå på valpträff med Tyra, sitta i fåtöljen och läsa skönlitteratur och kvällen är ännu ung. Nästan varje dag tänker jag på den enorma kontrasten till den ständiga tidsbristen de två senaste åren och på att jag varje dag vinner på att ha bara ett jobb. Trots att jag fortfarande jobbar hemma varje dag, är det vansinnigt hur mycket tid jag har för återhämtning och reflexion och hur enormt mycket just det betyder med tanke på att orka leva, arbeta, utvecklas och ha det bra.

19.12.2017 kl. 20:51

Ett par snabba tisdagstankar.

I skrivande stund sitter jag i arbetsrummet och stirrar ut i mörkret. Undrar om vi någonsin mera ska få se snö och en vit jul. Det känns inte särskilt upplyftande. Lyckligtvis har jag fått inleda dagen med att läsa om något riktigt fint och att fortsätta fundera på något riktigt absurt. Det blir inte mycket bättre än så. Tänkte köra en ytterst kort lista och jag tycker vi börjar med det positiva.

  1. Hundvalpen Lellu är funnen och har hittat hem. För er som inte vet kan jag berätta att det alltså handlar om en hundvalp som stals ur en bil i Lovisa. Jag kan intyga att det för en som tycker det värsta som kan hända i en film är att en hund - och framförallt en valp - är med om något tråkigt känns som en otrolig lättnad att få veta att åtminstone fallet Lellu vekrar ha fått ett lyckligt slut. Har skrivit om mitt förhållande till död på film här om någon är intresserad.
     
  2. Alkoholförgiftning, fylla och sexuella trakasserier i riksdagen. Fundera på det här en stund och låt det sjunka in: medan regeringen diskuterar ny alkohollag i plenum är folk på sannfinländarnas julfest så berusade att en riksdagsassistent skickats till sjukhus och en Teuvo Hakkarainen med våld hånglar upp en riksdagsledamot som pausar från plenarförhandlingarna. Jag säger inte att vi nödvändigtvis behöver begränsa individers rättiheter eller omvärdera beslutet att släppa in starkare alkohol i matbutikerna på grund av det sannfinländska beteendet, men nog att vi behöver bli bättre på att välja vilka individer vi skickar till granitborgen för det här känns inte okej.

    För övrigt intressant att Päivi Räsänen som förstahjälpte den överförfriskade riksdagsassistenten uppger för Aamulehti att hon också lämnade in en motion om att skjuta upp behandlingen av den nya alkolagen till morgonen så att alla som jobbar i riksdagen skulle vara nyktra under behandlingen. Får ju verksamheten på Arkadiabacken att framstå som jätteprofessionell.

Ungefär så här långt har jag hunnit fundera hittills idag. Nu ska jag fortsätta jobba.

Vad är det bästa/ sämsta/ sjukaste du hört eller läst om idag?

 

19.12.2017 kl. 09:04

Om skärmtid, telefoner och sociala medier.

Jag säger inte att jag har ett problem eller att jag hänger för mycket på sociala medier, men de senaste veckorna och månaderna har jag lagt märke till att jag sticker handen i fickan och letar efter telefonen varje gång jag får en chans. Det här händer obemärkt och hela tiden och inte allra minst de gånger jag till exempel går ut med hundarna och med flit lämnar mobilen hemma för att försäkra att jag är maximalt närvarande. Funderar nu på att begränsa min skärmtid på ett ändamålsenligt och rimligt sätt och så att jag fortsättningsvis klarar av att använda sociala medier till såväl arbete som rekreation. Vet ännu inte exakt hur det här ska gå till, men är övertygad om att det kommer göra mitt liv bättre och inte minst frigöra mera tid och koncentration för läsning av skönlitteratur och annat som känns intressant och meningsfullt.

Nu är jag lite nyfiken på om du som läser har några bra tips för hur en kan begränsa sin skärmtid. Är det här med att pilla för mycket på telefonen något du har erfarenhet av och om du upplevde det var ett problem, hur löste du det? Jag hör gärna hur du gjort om du bara vill dela med dig.

18.12.2017 kl. 22:14

Om söndagar med uppsatser och det nya studentprovet i modersmål och litteratur.

Jag har de senaste timmarna suttit och läst texter som blivit över från förra perioden. Det handlar om alster som av en eller annan anledning lämnats i efter att tidsfristen löpt ut och därför inte bedömts under kursen.

Uppsatserna är intressant läsning. Samtidigt märker jag av ett sug att sluta jobba och kasta mig över bedmömningskriterierna för det nya studentexamensprovet i modersmål och litteratur istället. De kom i fredags, ungefär ett och ett halvt år efter att vi som runt om i landet undervisar i ämnet började förbereda våra studerande på ett prov som vi ingenting visste om hur det skulle komma att se ut.

Jag har inte ännu kollat på de nya kriterierna. I detta nu är det enda jag vet med säkerhet att ett av proven kommer att fokusera läskompetens och att det andra handlar om skrivkompetens. På basen av tidigare utkast till planer och EN uppsättning testuppgifter har jag - precis som alla andra moddalärare - en vag uppfattning om hur provet kan tänkas komma att se ut. Att det är så oklart bekymrar mig lite.

Samtidigt är jag optimistisk. En del av de förändringar jag redan vet om verkar riktigt smarta, inte minst att proven nu delas in i läskompetens och skrivkompetens och att de faktiskt ska mäta just de kompetenser som förekommer i provens namn.

En grej som apropå detta framförallt på finskt håll* har väckt en hel del debatt är det faktum att språk- och stavfel inte enskilt ska beaktas i bedömningen av provet i läskompetens. Vissa menar att skolan kastar in handduken och kapitulerar inför de ungas okunskap, andra att frågar sig om följande steg är att vi slutar kräva att examinander kan räkna i studentprovet i matematik.

Det är snudd på ofattbart att folk är så upprörda tycker jag som ärligt talat inte ser problemet. Dels finns ju ett ytterligare prov som uttryckligen går ut på att de blivande studenterna  briljerar med sin förmåga att bruka språket och dels är det omöjligt att i skrift bevisa sina läskompetens om en inte kan skriva. 

Enligt min mening kan alla de som känner ett behov att hyperventilera på grund av att språket inte explicit beaktas i bedömningen av provet i läskompetens läta bli. Examinander som inte klarar av att klä sina tankar i ord och den vägen verbalisera sina observationer kommer fortsättningsvis förlora på att deras språk inte räcker till för att bevisa att de förstår vad de läser. Det är bara det att de inte bestraffas två gånger: det räcker med poängavdrag för ett svagt svar också när den primära orsaken är en svag förmåga att klä sina tankar i ord.

Jag tycker alltså att det är helt smart att bara beakta språket i det ena provet, vad tycker du?

*Kan varmt rekommendera diskussionstråden som finns bakom denna länk för alla som kan finska och vill ta del av vad folk tycker.

Edit 22.59: Kunde inte hålla mig och läste nämndens utlåtande från i fredags. Tydligen trodde jag fel. De nya föreskrifterna med tillhörande bedömningskriterier publiceras i januari. Tur att det är länge till hösten 2018 och det första förnyade provet.

17.12.2017 kl. 22:26

Lördagsvibbisar.

Aj hur min lördag har varit? Tackar som frågar. Vaknade sjukt tidigt och gick ut med valpen, åt frukost, läste tidningen och följde med när M bakade bröd - jullimpa - som blev jättegott. Åkte sedan till veterinären för tiden var inne då valpen skulle vaccineras. Igen. Firade att hon snart kommer vara immuniserad med ett besök till hundparken. Det var bara jag, M och våra hundar som var där och gjorde det bästa av den slaskiga dagen, annars hade vi stått över. Vill ju inte ta onödiga risker.

Efter parken blev det middag. Vi åt på restaurang med min bror och mina föräldrar och jag blev onödigt mätt. Återhämtade mig genom att besöka en till hundpark. Åter bara jag M och hundarna där. Känns nästan som om folk inte vill stå ute i fukt och mörker. Märkligt.

Hemma på kvällen käkade vi bröd och kollade film. M och hundarna somnade i soffan. Det ser ut ungefär som på bilden*. Just nu är bara jag vaken, njuter av tystnaden och tänker på sömn och läggdags. Kan omöjligen påstå att dagen skulle ha varit något annat än bra.

Hur var din lördag?

*Men inte helt för den är gammal.

17.12.2017 kl. 00:33

Fram med skämskudden!

Vet ni vad? Igår fick mina studerande träna att skriva levande text. Jag tyckte uppgiften verkade skitkul och lät mig falla för frestelsen att själv testa. Förklarade för mig själv att det var pedagogsikt hållbart för mig att skaffa mig förstahandserfarenhet av det jag tvingar de ungdomar jag jobbar med genomgå. Så medan de studerande skrev, skrev jag och hade jätteroligt med min text, så till den milda grad att jag bestämde att den absolut ska upp på bloggen för läser de studerande upp sina texter för varandra är det bara rätt att jag visar upp min för hela bloggosfären. Vi kan ju se detta som ett sätt för mig att få tillgång till en möjligast likartad upplevelse som den jag utsatte mina studerande för. Nedan hittar ni uppgiten och texten. Ni kan ju läsa dem båda medan jag går och hämtar skämskudden.

Staden sträcker på sig i den rosa gryningen, känner pulsen som samlar takt över gator och torg och hör yrvakna fåglar som med morgonhesa stämmor sjunger om människorna som likt myror strömmar ut ur sina hus och tränger sig in i bussar, tåg och spårvagnar och skramlar iväg till sina dagliga sysslor.

Staden gäspar avgaser, cigarettrökt och nybryggt kaffe, ser imman stiga från kanalernas kalla solsmekta vattenytor. Någonstans skyndar en människa över ett torg medan en annan betraktar två måsar som slåss över en brödbit.

Uppgiften lärde mig två saker. För det första att jag skriver pretentiöst, tillstyltat och platt då jag låter mig inspireras att försöka på vad som helst som ens lutar mot ett skönlitterärt uttryck. Och för det andra att det här är en nyttig övning som avslöjar brister, men också ger en chansen att ha roligt med språket, vilket ju - PÅ RIKTIGT - är det bästa och finaste i själva skrivandet.

P.S. På bilden sitter jag inte och tar selfies på lektionstid (bara för att vara på det klara). Den är tagen efteråt och den koncentrerat trötta minen beror på att jag sitter och planerar dagens lektioner som sedermera skulle visa sig bli både roliga och lyckade. Fast det sjukt fina och bra är nog de studerandes förtjänst. Som alltid.

15.12.2017 kl. 19:21

Om män, skuld och kollektivt ansvar.

Jag läser insändarna i dagens HBL och funderar på begreppet skuld, på alla män som känner sig orättvist utpekade. Konstaterar att jag inte känner igen mig, att jag i den mån jag känner mig träffad förtjänar att göra det. Samtidigt frågar jag mig om det är så att steget från att bära kollektivt ansvar till att känna kollektiv skuld är så kort att många män blir osäkra på vad som förväntas av dem.

Jag tänker till exempel på alla dem som talar om en stor oskyldig majoritet, som säger att det är fel att skuldbelägga alla män. Medan jag tänker märker jag att jag lite försynt undrar hur dessa män som vägrar kollektiv skuld förhåller sig till kollektivt ansvar, vad de tycker om en tolkning av #metoo och #dammenbrister som går ut på att det vi lär oss av kampanjer som dessa ställer krav på oss män att ingripa och säga ifrån istället för att tiga och möjliggöra.

Jag tänker som så att sexuella trakasserier är lite som mobbning: båda fenomenen kännetecknas av att en eller flera individer tar sig friheten att ofreda andra individer, offren får i värsta fal men för livet och kollektivet vägrar inse den makt det besitter i och med att den utgör den struktur som möjliggör själva maktmissbruket. Den som inte säger ifrån tillåter. Så är det med mobbning och så är det med sexuella trakasserier. Därför har jag svårt att se det orimliga i att ställa krav på alla män.

Vi som identifierar oss som män kan istället för att bli sårade ransaka våra samveten och välja bort den kollektiva skulden om det känns rätt och om vi så vill. Däremot får vi inte väja för det kollektiva ansvaret. Så länge det i första hand och alltsom oftast är män som kränker, tafsar och våldtar är det vi som måste vara förändringen. Tycker jag. Vad tycker du?

14.12.2017 kl. 09:40

Podd, promenad och djupa pölar.

Ikväll har jag varit på långpromenad med Freja. Jag gillar att gå långa vägar för det ger tid att summera, samla tankar och varva ner. Idag marscherade vi till tonerna av senaste avsnittet av Hietanen& Henriksson. Det var lärorikt, intressant och underhållande. Gav kvällen guldkant. Rekommenderas. Fatta att jag aldrig lyssnat tidigare. Nå, jag har åtminstone över trettio avsnitt att se framemot nu. Vad är bättre än det?

Åtminstone inte den översvämmade stigen som jag fick vada längs med Freja i famnen. Decemberkallt havsvatten är inte guldkant. Däremot kan det vara flunsa och förkylning. Ska invänta symtom i sällskap av honung, vitlök och ingefära och hoppas på det bästa. Ha det bra!

P.S. Vilka är era favoritpoddar? Tar gärna emot tips.

13.12.2017 kl. 23:55

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. Över trettio, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

06.06, 16:41Game of Thrones. av Petra
03.06, 08:02Slutetpåläsåretångesten. av Pensionerad lärare
26.04, 14:00Game of Thrones. av Karolina