Penkis.

Idag var penkis och trots det vemod jag kände över att något nu oundvikligen tog slut - och jag har fruktansvart svårt att acceptera att saker gör det - var det fint att få ta del all glädje och hela det lyckorus som präglade abiturienternas bänkskuddande. Det kändes fint att på ett litet hörn få vara med och dela deras glädje, precis som det under den tid jag fått vara deras lärare känts fint att få ta del av oro och framtidshopp.

Vi är inne på slutrakan nu. Det känns, både mycket och blandat och på gott och på ont, men det känns.

14.02.2019 kl. 23:12

Skicklig samlingspartistisk skenhelighet.

I dagens Hbl ingår en insändare i vilken en samlingspartistisk riksdagsledamot kritiserar grundskolan och oroar sig för följderna av de reformer den nya läroplanen fört med sig. Jag imponeras av den skickliga skenhelighet som tillåter politikern att bara nämna ordet läroplan en gång och helt och hållet förbise det faktum att styrdokumentet kryllar av just svamlingspartistisk ideologi: fokus på individen, entreprenörskap, uppmaningar att samarbeta med aktörer utanför skolan (en i och för sig helt bra grej) och nya i teorin bra arbetssätt som politikerns parti kan använda som svepskäl för att spara pengar genom att förstora undervisningsgrupper. Att politikern dessutom samtidigt lyckas oroa sig för reformtakten och representera ett parti som varit med om att förnya utan eftertanke och fatta beslut om en ny läroplan för gymnasiet långt innan en enda student utexaminerats i enlighet med den förra, är en bedrift utan like. 

Ganska snyggt förresten av politikern att kritisera skolan, men samtidigt förhålla sig helt okritiskt till den politiska styrning som skapar ramarna för verksamheten. Tycker jag åtminstone. (Vad tycker du?)

Det finns få saker jag hoppas lika mycket på som att samlingspartiet inte ska ingå i vår följande regering. Kanske att centerpartiet och blåa sanntöntar inte heller ska göra det.

11.02.2019 kl. 08:43

Dagens kanske finaste upplevelse.

Idag fick jag snacka läsning med en grupp ungdomar i hemförsamlingen. Det var både roligt och intressant och faktiskt lite imponerande. De unga hade verkligen tänkt till och belyste ämnet på många olika sätt och ur många olika perspektiv. Själv bidrog jag med en infallsvinkel och ställde upp på en intervju som kretsade kring motsättningen mellan typ netflix och läsning.

Efteråt tänkte jag på att det egentligen är lite tråkigt att vi så ofta utgår från att det finns en motsättning mellan läsning och tv-serier/ film. Givetvis tävlar text och bild om vår uppmärksamhet och ofta är det den senare som vinner. Jag tänker ändå att då vi utgår från att det finns en motsättning mellan de två medierna antyder vi att det ena måste vara bättre än det andra och det vet jag faktiskt inte om jag tycker är sant.

Jag tänkte också på att diskussionen än en gång kretsade kring att litteratur är något som är nyttigt medan netflix och film i allmänhet är underhållande och jag funderade på vad det säger om vår syn på läsning. Anser vi att det är en verksamhet helt utan egenvärde, ett medel vi utnyttjar för att nå ett mål, men inte inte så mycket mer än det? Varför har det blivit så?

06.02.2019 kl. 23:42

Snorig, snorigare, snorigast?

Snor, snor, snor, snor. Det är mantrat just nu. Min näsa verkar ha fastanat i något slags snorpsykos. Det bara rinner och rinner och jag bara snorar och snorar. Snorig, snorigare, snorigast, Rofa. Sitter här och utsöndrar manflu. Stackars jag. Det är så synd om mig.

Vilken jävligt magnifik måndag.

 

 

04.02.2019 kl. 23:47

Om biskopar och pastoralt ordbajs.

På bilden ser ni hur glad jag blir.

Till min stora glädje märker jag att någon från kykran ÄNTLIGEN å kyrkans vägnar tar avstånd till det ordbajs den pensionerade pastorn Ulf Emeleus år efter år utan minsta lilla mothugg av hans forna arbetsgivare har tillåtits besudla insändarspalterna i Hbl och Kyrkpressen med. Det fyller mig med värme att se vår kloka biskop sakligt men bestämt i en insändare i dagens Hbl ta avstånd till det illa pålästa trams Emeleus funnit det lämpligt att skicka in till tidningen. Samtidigt kan jag tycka att det är tråkigt att det ska krävas att emerituspastorn kommenterar två präster som spytt ur sig homofobi och hat och därför just nu utreds av kyrkan, för att någon från den firman ska reagera på allt det sårande han funnit det för lämpligt att skriva.

Under de många år jag tagit del av hans insändare har Emeleus bland annat fördömt homosexualitet, vetat att adoptivbarn alltid och under alla omständigheter mår bättre med sina biologiska föräldrar (en helt idiotisk åsikt) och tyckt till om en massa andra saker. Han har faktiskt tyckt till så mycket och så utan mothugg av kyrkan att jag ibland frågat mig om det helt enkelt finns ett så gott brödraskap inom samfundet att folk inte vill eller vågar säga emot.

Jag har själv medan jag ännu skrev för Andetag vid ett par tillfällen (1,2) kommenterat det Emeleus hävt ur sig. Den första gången jag gjorde det fick jag äran, att med en av de nuvarande biskopskandidaterna diskutera tonen i mitt inlägg och lämpligheten i att på kyrkans blogg kritisera en före detta medarbetares uttalanden. Det kändes speciellt.

Så ni förstår att jag och Emeleus skriverier har ett förflutet och ni begriper att det han sagt har sårat. Därför känns det minst sagt stort att ingen mindre än biskopen tar avstånd till den förvirrade ordsörja som utgör den pensionerade pastorns senaste insändare.

02.02.2019 kl. 09:10

Möss och människor.

Ikväll har jag läst John Steinbecks roman - eller långa novell (på basen av dramaturgin) - Möss och människor och fy fan vad den är obehaglig. Obehaglig på ett bra sätt, men i alla fall.

Jag skulle summera min läsupplevelse ungefär så här: efter bara några sidor fattade jag att någon i något skede kommer att döda en liten oskyldig hundvalp och att denna någon dessutom kommer att göra det helt ofrivilligt och samtidigt krossa alla sina drömmar och förhoppningar, och efter att jag insåg det här klarade jag inte av att tänka på något annat och allt kändes sjukt obehagligt men jag kunde inte låta bli att läsa vidare.

Eftersom berättelsen var så fängslande att jag inte klarade av att lägga ifrån mig boken läste jag till slut och såg att hundvalpen dog och att människor dog, och som alltid sket jag i det som hände med människorna för det värsta som kan hända i fiktion är att värnlösa djur far illa.

Så jag sörjde valpen och läste vidare och läste ut och kan nu konstatera att jag gärna vill utsätta mina studerande för Möss och människor. Boken väcker känslor och bjuder dessutom på intressanta berättartekniska lösningar. Går allt vägen får vi träna analys och dessutom uppleva litteratur på ett sätt som vår nuvarande läroplan och studentexamensstruktur egentligen inte möjliggör.

Har någon av er läst Möss och människor? Vad tyckte ni i så fall?

31.01.2019 kl. 23:59

Det existentiella inlägget.

Jag skriver ikväll för att bevisa för mig själv att mitt liv innehåller annat än bara jobb och att jag visst hinner och orkar leva, för det känns faktiskt viktigt ibland att få veta att jag finns till och är mera än bara planerade lektioner, korrigerade texter och oändliga prestationer. Idag har jag till exempel visat att jag utöver min arbetskapacitet har en förmåga att tillreda mat och vika tvätt, och så har jag frågat mig om det att jag njöt av att utföra hushållssysslor betyder något på ett djupare plan. Har jag slutgiltigt blivit medelålders, saknar mitt liv innehåll eller balans eller är jag helt bara extremt nöjd med det jag har? Ingen vet.

Eller, jag vet. Men vad jag vet håller jag för mig själv.

30.01.2019 kl. 23:47

Dagar då jag känner att jag vinner.

De dagar jag distansjobbar, någon flyttar eller storstädar i trappuppgången och hundarna vaktar och skäller utan pauser känner jag att jag verkligen vinner. Se där ett i-landsproblem att förgylla vardagen med.
29.01.2019 kl. 08:48

Rapport från dagar som gått.

På fredag firade vi lärarmiddag med abiturienterna.Det kändes plötsligt. 2019 hittills har varit kaos och jag har ärligt talat inte haft tid att förbereda mig på på sista gemensamma lektioner, middagar, mingel, galej eller adjö. Också i år blev jag överraskad av att perioden och med den tiden redan tog slut. Också i år önskade jag mig några extra dagar och ångrade bittert allt bråttom och skoningslösa ångande mot studentexamen.

Lördag och söndag vilade jag och förpestade stämningen i vårt hem genom att trött och rastlös känna mig oduglig för att jag för första gången i år unnade mig ett ledigt dygn. Kände mig som världens slappaste latmask.

Ångesten och irritationen lättade så fort jag började jobba på söndag, vilket var trevligt men vid närmare eftertanke på sätt och vis känns lite oroväckande. Kan en bli beroende av stress?

I dag har jag simmat, njutit av att jobba och hört den person som i princip ensam fick mig att stå ut med lärarstudierna föreläsa om sådant som intresserar och inspirerar mig. Det kändes ganska lyxigt att få sitta i publiken och inse ett hur stort inflytande hon som talade har haft på min yrkesidentitet och de värderingar som styr mitt dagliga arbete. Det var också skönt att bli påmind om sådant jag kan, men glömt eller prioriterat bort mitt i all jäkt.

Efter föreläsningen lovade jag mig dyrt och heligt att ta mig själv i kragen och bli bra på det jag gör igen. Jag är på tok för ung för att vara så cynisk och desillusionerad som det här jobbet och den här makabra arbetstakten ibland gör mig.

Har du haft en bra måndag?

28.01.2019 kl. 22:52

Är det perverst att njuta så?

Jag hänger i arbetsrummet, hänger vid datorn och knackar iväg ett blogginlägg för att påminna mig om att jag fortfarande har ett liv, lever något som är annat än jobb. Samtidigt som jag skriver tänker jag att jag förskönar för faktum är att jag njuter. Mitt i all tröttma och utmattad suddighet njuter jag av den snudd på orimliga arbetsbördan, njuter av insikten att jag än en gång får överträffa mig och orka mer än många andra, och jag njuter för jag vet att det finns en bekräftelse inbyggd i mitt martyrskap.

Är det perverst att njuta så?

24.01.2019 kl. 00:21

Tuff tisdag.

Lång dag idag (eller snarare igår). Jag har jobbat i två pass: från åtta på morgonen till fyra på eftermiddagen i Borgå och från åtta på kvällen till tolv på natten hemma i mitt arbetsrum. Jag har varit effektiv ovh i relativt hög grad lyckats undvika prokrastinatinering. Det enda jag är lite missnöjd med är att jag redan missat läggdags med en dryg halvtimme, men det är något en helt enkelt får leva med så här års.

Till dagens absoluta höjdpunkter hörde att jag fick läsa om vårt skolspråksprojekt i tidningen Östnyland och att jag dessutom fick radiosnacka om samma projekt tillsammans med en kollega.

Om du vill höra hur jag stakar mig i direktsändning och också annars agerar tvivelaktig språklig förebild kan du lyssna på en inspelning här. Vi hörs i nästan tio minuter och på riktigt tycker jag det går ganska bra, trots att det nog märks att jag varken sovit eller varit ledig sedan nyåret, för jag saknar både ord och uttryck och visar i högsta allmänhet upp en mental spänst som närmast är på nivå med en sengångare. Njut om ni väljer att lyssna.

Jag ska gå och lägga mig nu så att jag orkar fortsätta läsa essäer så fort jag vaknar. Ha det bra!

23.01.2019 kl. 00:32

Bara så ni vet.

Det är ganska mycket just nu. Främst jobb, jobb och jobb. Det finns en risk att inläggen blir korta och få den närmaste tiden. Tack för att ni förstår.
21.01.2019 kl. 23:19

33.

Jag fyllde år på lördag. Jag firade med hundhäng, friluftsiv och arbete och ärligt talat skulle jag väl knappast nämna att jag blivit ännu mer medelålders om det inte var för att det känns så underbart att martyra.

Att läsa uppsatser hela födelsedagen kändes inte precis som kalas, men det gick och speciellt efter att M bestämt sig för att hålla mig sällskap i arbetsrummet. Där satt vi sedan tillsammans - jag rättade och hon målade - och hade de ungefär så mysigt som vi överhuvudtaget kunde ha det.

På det hela taget var lördagen ingen särskilt dålig dag.

20.01.2019 kl. 00:36

En viktig fråga.

Är det illa om jag inte markerar fel då mina studerande skriver sannfinländarna med litet s?
19.01.2019 kl. 18:09

Ett snabbt hej.

Idag har varit glädje, fart, yrsel och uteblivet snökaos. Jag har försökt och lyckats hinna med mera än vad som egentligen borde vara möjligt och jag hävdar bestämt att jag inte är självgod då jag påstår att det jag företagit mig dessutom har gått oförtjänt bra.

Nyss hemkommer efter öppet hus på jobbet och ett snabbt kvällste tänker jag nu fylla diskmaskinen, rasta hundarna och somna efter att jag läst tre ord Harry Potter. Det kommer bli så bra!

 

17.01.2019 kl. 22:47

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. Över trettio, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar