Det var ett par samlingspartister som försökte stoppa mig när jag promenerade hem från stan tidigare idag. De hojtade något i stil med [namnet på deras kandidat] till riksdagen och jag svarade nej tack samtidigt som jag höjde handen i en avvisande gest.

Efteråt tänkte jag en stund att jag var nöjd att jag så tydligt visade att jag verklingen inte var intresserad av deras parti och efter ytterligare några sekunder ångrade jag att jag inte stannat och förklarat för dem varför jag aldrig i livet skulle rösta på vare sig deras kandidat eller deras parti. Och nog är det ju sjukt att man alltid hittar de rätta orden strax efter det att de hade behövts, aldrig i stunden.

Nu missade jag min chans, vilket verkligen är synd för bara något hundratal meter efter att min promenad störts av dessa frikyrkligt jehovasvittninga gatupredikanter til samlingspartister visste jag precis vad jag borde ha sagt och vad jag borde ha gjort i den stund de två partiaktiva störde mitt lördagslugn genom att puffa sin kandidat.

Jag ångrar att jag inte inledde ett samtal med de två samlingspartisterna. Där och då hade jag en chans att förklara för dem att partiets människofientliga utbildningspolitik och de fyra år då jag från första parkett fått beundra följderna av deras beslutsfattande har övertygat mig om att deras parti inte förtjänar min röst, inte någon röst alls faktiskt.

Jag ångrar att jag inte förklarade för dem hur ont det gör att som lärare först få en ny läroplan fullspäckad med vacker pedagogisk ideologi, och direkt efteråt drabbas av nedskärningar och andra åtstramningar som gör det nya styrdokumentet omöjligt att följa. Det grämer mig att jag inte berättade för dem hur det känns att jobba för en instans som ständigt kritiseras, som konstant åläggs att göra mera, men som aldrig verkar anses räcka till.

Jag ångrar att jag inte frågade dem om de vet hur det känns att från läktarplats se förtröstan försvinna,  drömmar krossas, framtider skrotas och människor nekas ens en första chans i livet. Det gör mig arg att jag inte frågade om de vet hur det känns att tala om framtiden med en tonåring som saknar alla illusioner och redan förlorat hoppet om en god framtid.

Jag ångrar att jag inte lugnt och sansat förklarade för dem att deras parti aldrig kommer få min röst på grund av allt det de utsatt mina och andras - våra allas - elever och studerande för, att jag aldrig kommer glömma bortsparade resurser och framtider och alltid kommer minnas deras partis beredskap att regera med rasister, att jag aldrig någonsin kommer förlåta alla lögner och svikna utbildningslöften. Att jag aldrig någonsin kommer rösta på Samlingspartiet. Aldrig. Inte en chans.

Jag ångrar att jag inte tog tillfället i akt och förklarade för de två samlingspartisterna varför jag som lärare vet att jag aldrig kommer rösta på deras parti. Det grämer mig att jag inte ens försökte ställa dem till svars för allt det onda de varit med och ställt till med.

P.S. Jag vet redan vilka fyra partier (tre av dem regerar just nu) jag inte kommer rösta på i riksdagsvalet. Vet du?

Visste ni att det finns människor som tror att jorden är platt? Att det finns ett växande gäng som vägrar tro på vetenskap och etablerad fakta eftersom de är övertygade om att det faktum att jorden är rund är en urgammal och sjukt invecklad konspiration som upprätthålls av vetenskapsfolk och lärare?

Inte? Nå, det var nytt för mig också och därför var det med stort intresse jag tillsammans med M - efter rekommendationer av såväl vänner som kollegor - ikväll kollade dokumentären Behind the Curve som handlar om Flat Earthers, människor som vägrar tro att jorden är rund.

Jag får väl erkänna att jag fascineras av dokumentären. Av människorna och deras övertro på det egna intellektet och förnuftet. Av den till sin spets drivna Dunning-Kruger-effekten och folks totala blindhet för sina egna begränsningar.

Jag tycker också det är spännande att dessa amerikanska Flat Earthers verkar vara av samma skrot och korn som våra egna österbottniska vaccinationsmotståndare. Argumentationen, faktaresistensen, tilltron till den tendentiösa ickevetenskapen: allt är lika. Också den drivande kraften - något slags rädsla eller paranoia eller behov att höra till - verkar vara den samma. Det känns nyttigt att veta för det kanske hjälper mig bemöta.

Att det finns människor som väljer att tro på sig själva hellre än vetenskapen övergår mitt förstånd. Ändå är jag glad att jag nu vet att det finns folk som är övertygade om att jorden är platt och att de bygger sina vanföreställningar med hjälp av en liknande argumentation som vaccinationsmotståndarna. I bästa fall hjälper den insikten mig förstå hur någon kan tänka helt fel, vilka mekanismer som styr en sådan person och hur jag ska göra för att en som har fel ska våga välja rätt sak att tro  på i framtiden.

Idag var penkis och trots det vemod jag kände över att något nu oundvikligen tog slut - och jag har fruktansvart svårt att acceptera att saker gör det - var det fint att få ta del all glädje och hela det lyckorus som präglade abiturienternas bänkskuddande. Det kändes fint att på ett litet hörn få vara med och dela deras glädje, precis som det under den tid jag fått vara deras lärare känts fint att få ta del av oro och framtidshopp.

Vi är inne på slutrakan nu. Det känns, både mycket och blandat och på gott och på ont, men det känns.

Idag fick jag snacka läsning med en grupp ungdomar i hemförsamlingen. Det var både roligt och intressant och faktiskt lite imponerande. De unga hade verkligen tänkt till och belyste ämnet på många olika sätt och ur många olika perspektiv. Själv bidrog jag med en infallsvinkel och ställde upp på en intervju som kretsade kring motsättningen mellan typ netflix och läsning.

Efteråt tänkte jag på att det egentligen är lite tråkigt att vi så ofta utgår från att det finns en motsättning mellan läsning och tv-serier/ film. Givetvis tävlar text och bild om vår uppmärksamhet och ofta är det den senare som vinner. Jag tänker ändå att då vi utgår från att det finns en motsättning mellan de två medierna antyder vi att det ena måste vara bättre än det andra och det vet jag faktiskt inte om jag tycker är sant.

Jag tänkte också på att diskussionen än en gång kretsade kring att litteratur är något som är nyttigt medan netflix och film i allmänhet är underhållande och jag funderade på vad det säger om vår syn på läsning. Anser vi att det är en verksamhet helt utan egenvärde, ett medel vi utnyttjar för att nå ett mål, men inte inte så mycket mer än det? Varför har det blivit så?

Till min stora glädje märker jag att någon från kykran ÄNTLIGEN å kyrkans vägnar tar avstånd till det ordbajs den pensionerade pastorn Ulf Emeleus år efter år utan minsta lilla mothugg av hans forna arbetsgivare har tillåtits besudla insändarspalterna i Hbl och Kyrkpressen med. Det fyller mig med värme att se vår kloka biskop sakligt men bestämt i en insändare i dagens Hbl ta avstånd till det illa pålästa trams Emeleus funnit det lämpligt att skicka in till tidningen. Samtidigt kan jag tycka att det är tråkigt att det ska krävas att emerituspastorn kommenterar två präster som spytt ur sig homofobi och hat och därför just nu utreds av kyrkan, för att någon från den firman ska reagera på allt det sårande han funnit det för lämpligt att skriva.

Under de många år jag tagit del av hans insändare har Emeleus bland annat fördömt homosexualitet, vetat att adoptivbarn alltid och under alla omständigheter mår bättre med sina biologiska föräldrar (en helt idiotisk åsikt) och tyckt till om en massa andra saker. Han har faktiskt tyckt till så mycket och så utan mothugg av kyrkan att jag ibland frågat mig om det helt enkelt finns ett så gott brödraskap inom samfundet att folk inte vill eller vågar säga emot.

Jag har själv medan jag ännu skrev för Andetag vid ett par tillfällen (1,2) kommenterat det Emeleus hävt ur sig. Den första gången jag gjorde det fick jag äran, att med en av de nuvarande biskopskandidaterna diskutera tonen i mitt inlägg och lämpligheten i att på kyrkans blogg kritisera en före detta medarbetares uttalanden. Det kändes speciellt.

Så ni förstår att jag och Emeleus skriverier har ett förflutet och ni begriper att det han sagt har sårat. Därför känns det minst sagt stort att ingen mindre än biskopen tar avstånd till den förvirrade ordsörja som utgör den pensionerade pastorns senaste insändare.

Jag skriver ikväll för att bevisa för mig själv att mitt liv innehåller annat än bara jobb och att jag visst hinner och orkar leva, för det känns faktiskt viktigt ibland att få veta att jag finns till och är mera än bara planerade lektioner, korrigerade texter och oändliga prestationer. Idag har jag till exempel visat att jag utöver min arbetskapacitet har en förmåga att tillreda mat och vika tvätt, och så har jag frågat mig om det att jag njöt av att utföra hushållssysslor betyder något på ett djupare plan. Har jag slutgiltigt blivit medelålders, saknar mitt liv innehåll eller balans eller är jag helt bara extremt nöjd med det jag har? Ingen vet.

Eller, jag vet. Men vad jag vet håller jag för mig själv.

På fredag firade vi lärarmiddag med abiturienterna.Det kändes plötsligt. 2019 hittills har varit kaos och jag har ärligt talat inte haft tid att förbereda mig på på sista gemensamma lektioner, middagar, mingel, galej eller adjö. Också i år blev jag överraskad av att perioden och med den tiden redan tog slut. Också i år önskade jag mig några extra dagar och ångrade bittert allt bråttom och skoningslösa ångande mot studentexamen.

Lördag och söndag vilade jag och förpestade stämningen i vårt hem genom att trött och rastlös känna mig oduglig för att jag för första gången i år unnade mig ett ledigt dygn. Kände mig som världens slappaste latmask.

Ångesten och irritationen lättade så fort jag började jobba på söndag, vilket var trevligt men vid närmare eftertanke på sätt och vis känns lite oroväckande. Kan en bli beroende av stress?

I dag har jag simmat, njutit av att jobba och hört den person som i princip ensam fick mig att stå ut med lärarstudierna föreläsa om sådant som intresserar och inspirerar mig. Det kändes ganska lyxigt att få sitta i publiken och inse ett hur stort inflytande hon som talade har haft på min yrkesidentitet och de värderingar som styr mitt dagliga arbete. Det var också skönt att bli påmind om sådant jag kan, men glömt eller prioriterat bort mitt i all jäkt.

Efter föreläsningen lovade jag mig dyrt och heligt att ta mig själv i kragen och bli bra på det jag gör igen. Jag är på tok för ung för att vara så cynisk och desillusionerad som det här jobbet och den här makabra arbetstakten ibland gör mig.

Har du haft en bra måndag?

Lång dag idag (eller snarare igår). Jag har jobbat i två pass: från åtta på morgonen till fyra på eftermiddagen i Borgå och från åtta på kvällen till tolv på natten hemma i mitt arbetsrum. Jag har varit effektiv ovh i relativt hög grad lyckats undvika prokrastinatinering. Det enda jag är lite missnöjd med är att jag redan missat läggdags med en dryg halvtimme, men det är något en helt enkelt får leva med så här års.

Till dagens absoluta höjdpunkter hörde att jag fick läsa om vårt skolspråksprojekt i tidningen Östnyland och att jag dessutom fick radiosnacka om samma projekt tillsammans med en kollega.

Om du vill höra hur jag stakar mig i direktsändning och också annars agerar tvivelaktig språklig förebild kan du lyssna på en inspelning här. Vi hörs i nästan tio minuter och på riktigt tycker jag det går ganska bra, trots att det nog märks att jag varken sovit eller varit ledig sedan nyåret, för jag saknar både ord och uttryck och visar i högsta allmänhet upp en mental spänst som närmast är på nivå med en sengångare. Njut om ni väljer att lyssna.

Jag ska gå och lägga mig nu så att jag orkar fortsätta läsa essäer så fort jag vaknar. Ha det bra!