Idag tänker jag på förskolan och den kompetterande dagvården på Drumsö i Helsingfors där knapp personal utan stöd från vare sig högre tjänstemän eller beslutsfattare kämpar för att ge de barn de fått förmånen att undervisa en dräglig vardag. Jag tänker på att dräglig måste kännas som att tumma på ideal och att tvingas till en sur och dyrköpt kompromiss. Jag tänker på hur tragiskt det är att min stad bränner ut människor som älskar sitt jobb och jag tänker på hur vidrigt det är att två människor när det varit som värst tvingats ansvara för 63 barn. Hör ni hur sjukt det låter?

Medan jag läser om utmaningarna på Drumsö tänker jag på lokalpolitiker som skryter med att staden minsann inte tummat den subjektiva rätten till dagvård, men samtidigt hymlar med att de ökat gruppstorlekar. Jag tänker också på hemliga överenskommelser med grannkommuner, på avtal vars enda syfte varit att hålla barnträdgårdslärarlöner i regionen på en absolut miniminivå och jag tänker på den högre tjänstemannen som i en intervju för Yle verkar tycka att det är orättvist att småbarnspedagogiken i Helsingfors fått så mycket negativ publicitet i medierna.

Någonstans frågar jag mig också hur länge vi tror att vi har råd att trampa på dem som ska ta hand om våra barn. Jag frågar mig hur länge det är meningen att folk ska orka jobba för löner som knappt räcker till hyra och mat och jag undrar hur länge det ska ta för oss att förstå att en personal som mår illa inte fostrar välmående barn.

Framför mig ser jag också den kedja som börjar med småbarnspedagogik och leder till avgångsbetyg efter avslutad grundskola, och jag frågar mig hur resurserna någonsin ska räcka till någonstans om inte ens den första länken får vara stark nog att hålla. Det är skamligt att vi som samhälle inte vill göra mera för våra minsta.

Målet med all utbildning borde vara att hjälpa de barn och unga som tar del av den bli bättre än vi någonsin varit, än vi någonsin fått förutsättningar att vara. Om något i samhället borde få kosta är det undervisning i allmänhet och småbarnspedagogik i all synnerhet. Det anser åtminstone jag.

Vad tycker du?

Idag har jag varit duktig. Är det okej att säga så? Jag kom till jobbet lite efter åtta på morgonen och packade ihop och åkte hem lite efter åtta på kvällen. Gjorde egentligen bara det jag behövde, stannade fyra timmar efter att allt annat var gjort för att hinna läsa några uppsatser.

Det blev åtta stycken. Åtta på fyra timmar. Det låter lite men är en ungefär maximal prestation. Jag vill ju läsa med eftertanke, försöka ge respons som inte bara pekar på fel utan även lyfter fram styrkor och hjälper de studerande bygga vidare på de kunskaper de samlat på sig.

Det händer att jag undrar om de har någon nytta av allt mitt slit. Om någon har något att vinna på alla timmar jag gör. Jag hoppas det jag gör har betydelse, att ens någon ser en framkomlig väg och tror på att hen kan göra framsteg.

Nu är jag inte utmattad. Jag tvivlar inte på mig själv. Det är bara det att en sällan får respons och ibland får vänta länge på att se framsteg. Jag vet och jag litar ändå på att alla jag undervisar kan utvecklas. Skulle jag inte göra det skulle jag lika gärna kunna ge upp. Det ser jag ingen orsak att göra.

Istället sitter jag på balkongen och njuter av svalkan, dricker ett glas saft och tänker på morgondagen. Det kommer bli många fina möten, många chanser att handleda, göra bättre och jag känner att jag kanske, trots allt, räcker till.

Frågar ni er någonsin varför ni gör det ni gör?

P.s. Jag lovar att jag älskar mitt jobb och att jag inte genomgår någon existentiell kris, om nu någon undrar. Det har bara varit en lång dag.

Ellen skriver om misslyckanden, ett ämne jag på grund av mitt jobb funderar ganska mycket på, och jag tycker hon har rätt då hon säger att vi är alldeles för rädda för att misslyckas. Jag tänker ofta i samma banor då jag möter ungdomar som lamslås av oväntade resultat och efter bara något enstaka försök intalar sig att de inte kan istället för att se att de har alla förutsättningar att lära sig.

Jag tror att en del av problemet är hur vi talar om misslyckanden. Inte minst hur vi gör det inom skolan, den verklighet som är mest min. Inom den institutionen är mitt intryck att vi antingen curlar för mycket eller lämnar barn och unga för ensamma med sina tillkortakommanden och att vi dessutom ofta gör både och. Till slut lär de sig att det är en oerhörd skam att misslyckas men att nederlagen inte leder till några konsekvenser. Det kan jag tycka är ganska problematiskt.

Skulle jag få välja skulle vi ändra på hur vi i skolan och samhället talar om misslyckanden. Vi skulle avdramatisera att inte lyckas, se varje nederlag som en möjlighet att lära oss något nytt. Vi skulle visa sa att utebliven framgång är en chans att göra bättre, att göra om.

Som enskild lärare gör jag det jag kan. Jag försöker se det positiva i varje motgång, försöker visa på vägar där den unga bara ser återvändsgränder. Jag vet att kolleger i hela landet gör likadant, men det räcker inte.

För att lyckas med att avdramatisera misslyckanden skulle vi behöva lite stöd av våra beslutsfattare. Vi skulle behöva politiker som inser att strukturer som signalerar att femtonåringar som inte vet vad de vill bli som stora genom fel kursval kan förstöra sin framtid, är dåliga strukturer. Vi skulle behöva människor med makt som inser att antagningsreformer som leder till att dagsform och studentexamensresultat kan stänga högskoledörrar är dåliga reformer. Vi skulle behöva en regering som ser unga som mera än bara en utgiftspost. Och så skulle vi behöva en skola som har råd och resurser att låta barn och unga möta riktiga motgångar och att hjälpa dem hitta vägar vidare innan allt redan är för sen.

Just nu är jag inte övertygad om att vi i samhället har särskilt många strukturer som gynnar de unga. Vi har inte ett system som tillåter misslyckanden och erbjuder andra chanser. Vi har ett system som signalerar att unga som inte genast vet vad de vill göra när de är stora är misslyckade parasiter. Försök nu sedan växa och våga under sådana omständigheter. Det kan inte vara lätt.

Eller, vad tror du? Hur ser du på misslyckanden och motgångar? Är det något vi bör undvika till varje pris eller något vi kan lära oss något av?

Jag minns första gången en lärare någonsin kommenterade en av mina texter. På någon av de första moddakurserna hade vi en ung lärare som läste det jag skrev och fann det för lämpligt att med ett par rader tycka till om det jag skrivit.

Jag minns inte exakt vad hon skrev, kanske att jag hade ett vackert språk eller att jag uttryckte mig fint. Kontentan i omdömet var hur som helst att jag kunde skriva. Jag minns att det var en stor överraskning för mig. Katastrofala diktamensresultat och skrivhäften sprängfyllda med rött klott hade under mina tidiga skolår övertygat mig om motsatsen.

När jag inledde mina studier vid gymnasiet visste jag att jag inte kunde skriva. Efter den ena kommentaren visste jag något annat. Plötsligt hade jag ett verktyg, en styrka, något att bidra med. Det fanns något jag behärskade och kunde bli bättre på. Det fyllde mig med en vilja att försöka, prova mig fram och mer än någonting annat; att skriva.

Så jag försökte. Experimenterade. Testade mig fram. Först i ämnet som snabbt utvecklades till min första akademiska kärlek, men snart också på andra fronter. Sakta började jag göra mera för mina betyg. Utvecklingen gick långsamt, men ett frö var sått och den livskraft som satt i det var en som skulle visa sig bära.

Jag tänker ibland på den ena kommentaren, på alla dörrar den öppnade. Hur den visade mig en värld jag tidigare knappt hade anat.

Utan de vänliga orden hade jag knappast vågat satsa på moddan. Jag hade knappast vågat visa att jag gillade ämnet eller svara på utmaningen då vi ett tag senare fick en ny lärare som också kommenterade och i sina kommentarer ställde krav och visade att jag kunde bli bättre.

Idag tänker jag på den där första kommentaren, på de två sporrande lärarna och på hur mitt liv hade sett utt om inte jag hade fått träffa dem.

Kanske hade jag valt en annan bana, saknat mod att välja den väg som var allra mest min. Det är fullt möjligt att jag hade valt bort språket och mina drömmar och blivit tvungen att leva ett liv som varit mycket fattigare än det jag får leva idag.

Idag tänker jag på den där första kommentaren, på den enorma makt ord kan ha över våra liv. Och jag tänker på vilket ansvar jag har valt att ta på mig.

På jobbet finns en oändlig mängd uppsatser som bara väntar på mina kommentarer. Må jag välja mina ord väl.

Som lärare lever jag för dagar som den här. Dagar av spontana samtal, av nyfikna nervösa målmedvetna ambitösa frågor. Dagar då berg av uppsatser förvandlas till oändliga upptäcktsresor som blottar unga människor inre världar och oupptäckta osinliga potential.

Det finns dagar då jag älskar mitt jobb mer hängivet, mer villkorslöst än vanligt. Att jag förunnas sådana dagar mitt i denna vecka av oändliga timmar och sena kvällar känns som en ynnest och än välsingnelse större än jag förtjänar.

Det finns något mäktigt i att jag får göra just det jag gör dagarna i ända. Tro mig. Jag talar sanning mitt i natten.

Idag tänker jag på mobbning, på sju pojkar i Kotka och på ett läge som varit så trängt att en av dem sett sig nödgad fylla sin mun med hästkastanjer och läckande batterier. Jag tänker på killen som togs in på sjukhus, på ungdomar som polisföhörs, vittnen och misstänkta förövare som bedyrar att offret ljuger och på polisen som säger att fallet inte kommer utredas som ett brott.

Jag har jobbat med att utreda mobbning (1,2,3). Jag har sett unga som mått riktigt dåligt för att de av sina medmänniskor tvingats utstå påhopp som ingen borde behöva utstå. Jag har sett folk blåneka och gråta av sorg och ilska, men jag har aldrig stött på ett fall som det i Kotka.

När jag läser vad polisen säger om fallet och utredningen, att de förhört de fyra som anklagats och de två vittnen som sett på, att alla nekat och att det för myndigheterna räcker för att lägga ner förundersökningen ringer alla mina varningsklockor. Det förfarande som beskrivs är som ett typexempel på tandlös mobbningsutredning. Fråga de antagna förövarna, kolla med medlöparna och nöj dig med de svar du får. Strunta i att alla som inte ingriper möjliggör. Placera skulden hos offret. Det är något som säger mig att poliserna inte har full koll när det gäller mobbning.

Jag inte säga att några fel begåtts i Kotka. Jag saknar den insyn som krävs för att kunna uttala mig om det specifika fallet. Men, myndighetskommunikationen fascinerar mig. Å ena sidan får allmänheten veta väldigt lite, å andra sidan får vi ta del av två motsatta men onödigt tvärsäkra uttalanden med bara en veckas mellanrum. Vi får veta om utsatta och anklagade men utöver det egentligen ingenting

Vi kanske borde veta ännu mindre. Då jag tänker på de inblandade ungdomarna tänker jag att artiklar som stämplar ett gäng unga som förövare och en enskild ung människa som lögnare kanske inte skulle behöva vara delar av den offentliga diskussionen. Åtminstone inte just nu*. Jag har svårt att föreställa mig att någon alls har något att vinna på det, faktiskt.

Det jag däremot kan föreställa mig är att det är något som inte stämmer. Det inträffade betyder något och jag hoppas de som kan drar rätt slutsatser på basen av det. Jag hoppas och räknar med att alla inblandade pojkar får det stöd de behöver och litar på att skolan med sitt längre perspektiv kommer se till att allt till slut blir bra.

För alla unga förtjänar en trygg vardag och ingen ska behöva vara räd för att gå till skolan.

*Fast nu deltar jag ju själv och är således ganska skenhelig.

Hurdan min dag var idag? Nå, jag avslutade min sista lektion genom att konstatera att klockan har blivit onsdag och att det är dags att gå hem. De studerande var jättekonfunderade. Vi alla skrattade åt mig. 

När jag skickade hem den sista gruppen var klockan fem före fyra. Själv stannade jag kvar på jobbet och var produktiv tills klockan närmade sig, blev och överskred åtta. Jag mäktade med mycket och gav mig miljoner duktighetspoäng. Nu sitter jag hemma och känner mig nöjd och mallig.

Att sådan var min dag idag.

P.S. Hade ju nog värre hjärnsläpp den gången jag talade om berättelsens utlösning.