Hittills idag har jag kokat kaffe på gammal sump och försökt rosta bröd i vattenkokaren. Känner att jag är på hugget.

Hur har din dag börjat?

Jag har fört en liten kamp med universum idag. Jag tror båda vann men vägen har känts lång.

Först vaknade jag helt osannolikt trött och osammanhängande och hade svårt att alls ta mig till jobbet. Inte för att jag hade något emot att åka, utan för att jag var som en trögflytande vätska och samma fenomen fortsatte dagen ut.

Jag tänkte, talade och rörde mig som i slowmotion och tankens och kroppens slöhet ledde till ofrivillig spydighet och en tröja som dränktes i kaffe på grund av klarade inte av att göra två saker på en gång. Hällde en stor mängd kaffe förbi munnen.

Fulbordade den framgångsrika arbetsdagen genom att åstadkomma ett ljudligt RITSCH när jag satte mig i bilen. Adjö byxor med andra ord.

Måste säga att jag är tacksam över med åldern avtagande kroppskomplex, för ett yngre jag skulle ha svårare med den förändring som skett efter att jag började bila 200 kilometer till jobbet istället för att promenera cirka 5. Är mer omfångsrik idag än för två år sedan. Så är det bara.

Sade jag förresten redan att jag, väl hemma, höll på att försova mig från vår bastutur för att jag låg och snarkade i soffan. Dessutom det.

Hur har ni haft det idag?

Läste en intressant artikel på Yle nyss. Den handlar om vad lärare blir stressade av. Jag känner igen mycket. Kanske mest det som inte ens sägs riktigt rakt ut, men antyds hela tiden. Det finns för lite tid. Ofta är det så.

Det finns mycket som ska göras som måste göras just där och då och de som bestämmer om ekonomi och resurser* gör väldigt lite eller ingenting alls med tanke på elevers bästa verkar det som. Viktiga reformer ses som möjligheter att spara pengar och utvecklingspotential förvandlas till potentiella katastrofer.

Att gå in för att inkludera elever med specialbehov i vanliga klasser samtidigt som man decimerade assitentresursen är något av det i särklass mest idiotiska som gjorts i den finska skolan. Det är också ett ypperligt exempel på hur något som på ytan ser ut som bra pedagogik, under den polerade fasaden inte är annat än en sparåtgärd.

Det har gått tre år sedan jag blev utexaminerad. Sju år sedan jag började jobba som lärare. Jag har hunnit jobba i två kommnuner. Arbetet är annorlunda nu än då. Det är för all del inte bara negativt, men jag skulle kunna leva utan den smärta och frustration jag känner över varje ung människa jag mött och möter som inte får det stöd de skulle behöva av samhället. Jag skulle kunna leva utan vetskapen att stödet uteblir för att det anses för dyrt. Det skulle vara skönt att tro att samhället skulle se de pengar som satsas på en utslagningshotad ung människa som en sund investering, en satsning på framtiden. Det skulle antagligen på sikt också vara kostnadseffektivt. Vad vet jag.

Jag lever bra som det är nu också. Det är inte det.

Det går ingen nöd på mig, men jag blir stressad av allt det jag inte kan påverka. Mest det. Och av det som ibland känns som ständig tidsbrist.

Visst, långa ledigheter och tid för återhämtning, vilket kommentatorer under själva artikeln och på facebook lyfter fram. Kommentatorer som vet bäst.

Jag jobbar söndag till fredag, sex till åtta timmar på dagen och två till fyra timmar på kvällen, försöker vila på lördagen de veckor jag har tid. Varje ledighet under och mellan terminerna används åtminstone delvis till att läsa och korrigera elevtexter, till att planera och att lära mig sjäv nytt. Sommarlovet inleder jag med en period på tre till fyra veckor då jag läser på och försöker täppa de kunskapsluckor jag upptäckt under läsåret. Fortbildar mig på grund av yrkesstolthet och intresse och passion och annat tjafs, ni vet. Senast två veckor före höstterminen är igång är jag igång med att planera det nya läsåret.

Det här är världens bästa jobb och jag har valt det själv. Jag klagar inte på arbetsmängden. Åtminstone försöker jag att inte göra det för jag tycker om det jag gör och jag vet att folk på andra branscher jobbar minst lika mycket. Jag vet att lärare inte är ensamma om att jobba varje dag och dygnet runt, så jag försöker att inte jämföra mig med andra.

Inte minst därför tycker jag det ät märkligt att det inte går att diskutera lärarjobb och stressnivåer utan att någon påpekar att arbetsdagarna minsann är korta och ledigheterna långa och hur täcks dessa latmaskar och parasiter gnälla. Det gör mig lite ledsen, för visst fan är det viktigt att tala om att allt fler lärare mår dåligt på jobbet. De är ju småbarnspedagogerna och lärarna som tar hand om samhällets barn och unga. Det måste diskuteras.

Det är en diskussion som handlar om hur högt vi värderar barnen, hur viktig vi anser deras framtid vara. Så är det tyvärr så att det antagligen finns en ganska stark korrelans mellan vilka förutsättningar undervisningspersonalen ges att sköta sitt arbete, hur sagda personal mår och hur våra barn och unga klarar sig först på daghem och i skola och sedan i framtiden.

Att i det här sammanhanget lyfta fram hur lite man tror lärare jobbar under sommaren är att snedvrida en viktig diskussion. Det är också nedvärderande, på samma sätt som det skulle vara det om jag som lärare skulle påstå att det är lätt att jobba på lager för att det inte går att ta arbetet med sig hem, att direktörsjobb inte är belastande för att man kan ha andra att göra det man inte har lust för eller att det är skönt och bekymmerslöst att vara arbetslös. Vilket jag inte skulle, för tror inte det är så och vet noll om det jag talar om. Och så är det ju ganska kränkande att uttala sig om saker man saknar all insyn i. Dessutom det.

*Politikerna.

Jag läste idag en nyhet som gjorde mig lite upprörd. Det handlar om den här artikeln om att Språkrådet öppnar för engelsk pluralböjning enligt mönstret story-storys i den nya upplagan av Svenska skrivregler. Skit på er säger jag.

Det är inte det att jag är emot nytänk och nyskapande och nybildningar inom språket. Allt som berikar svenskan är bra, per definition.

Men det heter berättelse och vårt språk blir inte rikare utan utarmas då vi ersätter etablerade ord och uttryck med styggelselån från engelskan och ruckar på grammatiken för att försnabba förfallet. Så är det bara.

Jag förvånas och blir lite andfådd av hur konservativ jag är, men jag förstår inte varför vi ska kapitulera inför engelskan. Bara ge upp och acceptera att den är här och att den kommer fucka upp vårt språk och det är bra för det är vackert och internationellt när det går så, typ.

Jag förstår inte, men inser samtidigt att det är bättre att ha en plan. Jag fattar att det kan finnas en idé med att ha regler, att de kan bidra till att det främmande inte tillåts påverka gräsnlöst och vet ni; när jag skriver det där sista slår det mig hur mycket min vilja att skydda svenskan mot okontrollerat utländsk inflytande påminner om rasisters vilja att stänga gränser och omslutas av egen rädsla.

Bara det att det att det i dett förra fallet faktiskt finns något att vinna på att skydda och bevara, i det senare är slutenhet enbart ett sätt att förlora. Att det har jag tänkt på idag.

Vad tycker du om engelska i svenskan? Svara ärligt.

Att blogga kräver tid. Eller lugn. Eller bägge. Ofta känner jag att jag saknar båda. Att jag inte klarar av att vara sådär spontant härlig och kreativ och sprudlande och full av idéer. Att jag inte klarar av att skapa alls.

Kanske det egentligen beror på att jag i perioder saknar disciplinen att tvinga mig att skriva. Att spana efter ämnen. Fundera på vad jag funderar på för det är ju det jag gör då jag skriver hela tiden - att göra det är att ständigt vara på jakt, och att orka med det är ibland svårt med två jobb och liv och nära och kära och medmänniskor man har alltför lite eller ingen tid alls för. Och när tiden är knapp och tempot rasande är det sunda och logiska spontana att prioritera bort det som är trivialt.

I mitt fall tär det tydligen bloggen. En grej som egentligen är bara min. Som jag gör bara för mig, för att jag får ut något av att skriva och för att jag njuter av kontakten med läsarna (och nog skriver jag ju för er och för att ni finns, skulle ju vara tråkigt att knega på annars).

Så det kanske inte är så enkelt det där med att prioritera bort bloggen. Jag tror ju inte jag vinner något på att inte skriva och texter föds inte då det finns lugn och tid utan då jag kommer ihåg att jag njuter av att skriva och därför ser till att hitta ämnen på löpande band och när jag gör det så gynnas alla (lilla hyperbolen här) av att jag bloggar.

Förresten så tror jag inte en sekund på att kreativa människor skapar spontant och genom något slags upprepade gudomliga infall. Jag tror inte det går att bli överraskningsinspirerad särskilt regelbundet. Däremot är jag övertygad om att kreativitet kräver beslutsamhet. Att påhittighet förutsätter rutiner och att idérikedom är ett resultat av medveten strävan.

Jag tror att den som vill skapa måste bestämma sig för att göra det. Varje dag sätta sig vid sin dator, ta sig till ateljéen, fatta pennan, greppa kameran och försöka se något nytt och oväntat i det som är vardagligt och bekant.

Nu säger jag inte att det är det jag gör när jag bloggar, men förstår ni vad jag menar? Saker och ting händer inte av sig själva. (Natur)begåvning* eller medfödd förmåga eller fallenhet är liksom inget att ha om en inte är beredd att förädla den.

Eller, vad tycker ni?

*Har förövrigt lite svårt för ordet naturbegåvning. Fick upp ögonen för hur det användes för att beskriva icke-vita, icke-manliga författare då jag studerade litteratur.

Det har blivit mars, vi är inne i studentexamenstider och allt är ganska intensivt just nu. Det finns miljoner saker att hålla koll på, datum att minnas, tider att passa, mycket som inte riktigt får plats. Men jag vill inte klaga.

Dels är högen uppsatser som ligger på mitt bord nästan pinsamt liten i jämförelse med många andras och dels är idag en glädjens dag. Det är så mycket som är bra.

Så medan andra firar att gamla dörrar öppnats för nya människor, att världen blivit lite mera rättvis och mycket mindre trång, hurrar jag med dem och gläder mig åt det lilla som ger mitt liv guldkant just nu: stunden i roddmaskinen, den halva timmen med boken, lugnet att läsa med eftertanke, möjligheten att fokusera och friden att med gott samvete slumra medan jag låg i sängen och kollade på Friends med M.

Hur jag än mäter är idag en bra dag. Det är omöjligt att blunda för att jag just nu är ganska nöjd.

Hur är det med dig?

Jag har funderat på en sak. Om välfärd är beroende av bildning, en persons bildningsgrad definieras av socioekonomisk klass, om klassresor och människors förmåga att skapa sig ett bättre liv och en lyckligare framtid är beroende av jämlik tillgång till högklassig småbarnspedagogik och grundutbildning; varför skär vi? 

Finns det typ makthavare eller samhällselit vars ekonomiska och sociala intressen på sikt gynnas av att vi månar om att inte skapa lika förutsättningar för alla? Finns det makt som fortsätter koncentreras? Vem är det som vinner på att alla förorar?

Jag undrar för jag har studerat och lärt mig att på samma sätt som forskning visar att fattigdom går i arv, visar den också att barn från vissa socioekonomiska klasser, från hem med högt utbildade föräldrar med högre bildningsgrader tenderar att klara sig bättre i skolan. Att de här barnen inte är de som brukar behöva extra stöd. Att de lider minst av att vi skär. Även om alla lider, naturligtvis.

Bara det att ingen någonsin startar från samma linje. Att vissa utan egen skuld har ett enormt försprång.

Har egentligen en massa saker jag borde fixa under under sportlovet. En lång jävla to do-lista. Har hittills gjort noll och dessutom känt mig relativt avslappnad.

Eftersom jag vet att många andra kan ha svårt att bara ta det lugnt och njuta av ledigheten tänkte jag berätta vad som för mig är avgörande för att semestern ska bli möjligast stressfri. Jag har märkt att jag behöver två saker: förmågan att förtränga och förmågan att skjuta upp. Dessa tränar jag aktivt varje gång det är lov.

Jag undviker helt enkelt att tänka på jobb och om jag gör skriver jag helt enkelt listor på det som borde göras de närmaste dagarna och förser dessa med rubriker som säger vilken dag jag tänker göra vad samtidigt som jag ser till att rubriken inte är idag.

Rubrikerna är speciellt viktiga eftersom de underlättar uppskjutandet av jobbiga sysslor. Är rubriken torsdag är det bara att byta ut den mot till exempel fredag och vips så är schemat tomt och friheten och möjligheterna till självförverkligande och annat skuj oändliga.

Ett extra tips från coachen är att alltid ha "uppdatera to do-listan" som första syssla för varje given dag. Det gör det möjligt för en att samtidigt skjuta upp och förtränga och dessutom känna att en faktiskt åstadkommit något.

Så här brukar jag göra när jag är ledig och vet att det finns saker jag måste göra i något skede och jag egentligen vet att jag kan göra dem när som helst. Kalla det att köpa gott samvete om ni vill.

Hur gör ni då ni inte vill tänka på jobb?