Alltid då jag skriver inlägg som det föregående känner jag ett starkt behov att följa upp med ett där jag säger att jag älskar mitt jobb och är jättetacksam för att få ha det och att jag faktiskt sitter och jobbar just nu och är jätteledsen om mina åsikter sårar någon för jag är inte alls bitter och sjuk i huvudet så snälla ids inte bli arga på mig utan förstå att jag bara vill väl och rättvisa för mina studerande och apropå ingenting alls så talade vi om meningsbyggnad och satsradning på jobbet idag och vi lärde oss att en punkt här och där är mycket bättre än miljoner kommatecken men vilken blir effekten om en helt och hållet skiter i båda två?
Vet ni vad? Enligt den här nyheten har minister Sanni Grahn-Laasonen å regeringens vägnar fattat den nuvarande regeringsperiodens första intelligenta utbildningspolitiska beslut. Om vi väljer att inte betrakta beslutet om att ge skolorna nya anvisningar mot sexuella trakasserier som att slå in öppna dörrar och fika efter billiga poäng vill säga. Vilket en cyniskt lagd person som jag nog kan vara frestad att göra, inte minst med tanke på att samtliga skolor som det är nu, enligt läroplanen förutsätts ha en jämställdhetsplan och veta hur de tar i tu med övergrepp av alla de slag.
Och de där fem miljonerna som undervisningsministern vill slänga på utbildningsanordnarna: de skapar onekligen en viss dramatisk effekt men löser på intet sätt de strukturella problem som gör att övergrepp och trakasserier kan förekomma. Lösningen stavas tillräckligt många vuxna i form av såväl undervisnings- som elev- och studerandevårdspersonal. Alltså mycket mera än fem miljoner pengar. Tyvärr kostar sådant på riktigt och är dessutom antagligen ganska medieosexigt, så några äkta investeringar eller lösningsförsök ska vi nog inte räkna med.
Ni får kalla mig desillussionerad om ni vill, för det är jag, men inget som den nuvarande regeringen gjort under sina år vid makten talar för att ministerns dekretutfärdande är något annat än ett billigt PR-trick signerat samlingspartiet. Jag tror aldrig en sekund på att undervisningsministern eller den sittande regeringen bryr sig om annat än pengar. Allra minst bryr de sig om utbildning och unga. Vilket är synd, för jag tror de kunde göra en hel gott om de verkligen ville. Att de istället suttit i tre år och bara förstört säger allt om deras ambitioner.
Ett litet tillägg: jag motsätter mig alltså inte satsningen mot sexuella trakasserier och övergrepp, om nu någon trodde det. Jag klarar bara inte med tanke på alla nedskärningar de senaste åren av att se anvisningarna som ett ärligt försök att lösa någonting alls.
Jag har lite svårt att komma igång med bloggandet igen efter sportlov, friluftsliv och miljoner textkompetensprov. Det känns lite segt just nu, men känner att jag snart är på G. Återvänder typ när som helst, så fortsätt kika in. Ville bara säga det. Okej, tack för mig. Hoppas ni har det bra. Moj.
Jag har sportlov den här veckan och tänker passa på att bedöma en ganska imponerande mängd textkompetenssvar nu då jag äntligen har tid. Räkna alltså inte med jättemånga inlägg den närmaste tiden. Jag ska jobba för fullt och undvika att hänga på sociala medier. Bara så ni vet.
Och så ett litet tips: jag läste nyss ett intressant inlägg om tro, andliga modersmål och fasta hos Liisa och tycker ni också ska göra det.
Kan för många uppsatser påverka ens kognitiva förmåga?Jag har läst 80 textkompetenssvar på ett dygn, närtidsminnet är förstört, jag har svårt att skilja mellan dröm och verklighet och koncept som tid och rum känns allt mer relativa. Dessutom dansar jag vid mitt ståbord bara för att hålla mig vaken, jag är konstant hungrig, jag associerar underligt, jag vill rödpensrita på allt och jag tänker på jättekonstiga saker precis hela tiden. Jag vet inte om detta är normalt, men åtminstone känner jag mig duktig.
Det bör kanske tilläggas att jag än så länge inte bedömer och slår fast vitsord. Om nu någon trodde det. Jag sparar det till sportlovet då det finns tid och lugn att jobba.
Jag läser och läser.
Om Ali som nekas asyl, skickas hem till Irak och mördas.
Om ministrar som beklagande tvår sina händer.
Om politiker som vägrar ta ansvar.
Om tjänstemän som vägrar ta på allvar.
Om FN:s flyktingorgan som kritiserar Finland.
Jag läser och läser och läser, tänker: det här är inte mitt land.
Medan jag planerar en splitterny kurs stöter jag på följande pärla i det enda läromedel i modersmål och litteratur vi har tillgång till just nu. Känns som ett praktexempel på sådan litteraturhistorieskrivning som osynliggör kvinnan. Jag fattar ju att det inte är så lätt att inte alls nämna maken, men kanske att Fredrika Runebergs författarskap hade förtjänat betydligt mera utrymme än det faktum att hon råkade vara gift med en känt poet. Runeberg var ju ändå författare i sin egen rätt. Hon skrev romaner och essäer, var bildad och hade åsikter. Hennes efterlämnade texter har varit en guldgruva för litteraturforskningen.
Om det finns en sak jag inte gillar med mitt jobb är det kvällarna, lördagarna och söndagarna: dagarna och tidpunkterna då en borde ha tid för avslappning, medmänniskor och umgänge, men nästan aldrig har det.
Jag väljer regelbundet att jobba hellre än träffa vänner. Väljer att ha ork med det som gör att jag klarar följande dag, vecka eller månad. Att vägra jobba för att träffa nära och kära förvandlas nämligen snabbt till högar av olästa uppsatser och mängder av oplanerade lektioner. Det känns inte som ett hållbart alternativ. Alltså jobbar jag.
Fritiden hemma balanserar jag så att det finns maximalt med tid för hundar och M och möjligast många minuter och timmar för arbete. På fredag kväll badar jag bastu och på lördag vilar jag och undviker att tänka på jobb. Dels för att prioritera annat viktigt och dels för att hjärnan ska orka med allehanda förberedelser och eventuell korrektur på söndagen.
Det är ofta söndagarna som är de tyngsta. De är dagar som präglas av balansgång mellan att ännu få ta det lugnt och slappna av och att känna ångest och skam över ogjort arbete. Och så är de dagar som åtminstone i teorin borde innebära tid för umgänge med nära och kära, ett faktum som innebär att söndag i praktiken ofta betyder att välja bort människor (vilket jag gjorde det senast idag). Att allt i det här yrket är inte guld och gröna skogar trots att det mesta är.
Jag är inte missnöjd med mitt jobb, bara så ni vet. Bara det att jag ofta skriver om hur mycket jag gillar arbetet och att jag ibland känner jag borde nyansera lite. Att fokuset på jobb leder till att jag regelbundet känner jag måste vara en mindre bra, engagerad och närvarande vän, son och sambo grämer ibland och känns relevant att lyfta fram i sammanhanget.
Sedan är det känner jag - apropå sammanhang - viktigt att kontextualisera* lite. När jag skriver detta har jag nyss genomlevt ett julavbrott utan en enda ledig dag, ett januari med över 200 korrigerade uppsatser, en förra vecka då jag regelbundet jobbat till över två på natten och just nu ser jag framemot imorgon då jag får en bunt bestående av ca 140 textkompetenssvar. Att just nu syns det tunga extra bra och det dåliga samvetet är påtagligt.
Ändå Väntar jag med iver på eftermiddagens och kvällens planeringspass och hela nästa vecka. För det blir kul och jag är nu tydligen en gång för alla funtad på det viset. Och det dka ni veta är guldkant åtminstone i den vardag som är min.
*Det är stor fokus på kontext i den nya läroplanen i modda. Känns viktigt att nämna i sammanhanget.
Vid morgonkaffet nickar jag entusiastiskt och instämmande åt en insändare om dåligt eterspråk i Yle Vega. Samtidigt funderar jag på att igenkännarglädjen måste vara ett ålderstecken och på vad det säger om mig.
Min absolut sämsta sida? Jag är kroniskt, patologiskt och ohjälpligt sen överallt och hela tiden och jag kan inte för mitt liv förstå HUR det är möjligt att vara en så stor tidsoptimist som jag. Har ni tips för att råda bot på detta?
Gärna något mer avancerat än "starta en halvtimme tidigare". Det har jag redan gjort. Jag har: vaknat flera timmar före avfärd, duschat evigheter före bråttom och dragit på mig skor halva och hela timmar före minsta chans att bli sen. Det funkar inte. Ju tidigare jag startar desto senare blir jag och det är bara sjukt.
Har du en sämsta sida du gärna skulle åtgärda?
Vems uppgift är det att se till att studerande på gymnasiet inte använder sin telefon på lektionstid, vem ska försäkra sig om att laptopen används till det den ska och vem ansvarar för att den enskilda gymnasisten lär sig det hen ska? Det här har jag funderat på igår och idag samtidigt som jag roat mig genom att följa med den enorma uppståndelse som först ett beslut vid Mattlidens gymnasium och sedan ett annat vid Pargas Svenska Gymnasium gett upphov till.
Det som har hänt är alltså att lärare vid de två skolorna har bestämt sig för att på olika sätt begränsa de studerandes mobilanvändning lektionstid. Ledordet verkar vara arbetsro och målet att styra bruket av teknik så att det stöder inlärningen. Jag tycker beslutet är lätt att förstå, inte minst med tanke på att de studerande som berörs av begränsningarna har ett förflutet i en relativt odigitaliserad grundskola där de sannolikt fått rätt begränsad handledning i fråga om ansvarsfullt bruk av digitala hjälpmedel.
Samtidigt måste jag säga att en del tvärsäkra förståsigpåare i kommentarsfälten får mig att häpna. Det är många som verkar tycka att telefoner borde vara helt förbjudna och att datorer helst också borde slopas och att gymnasiet är frivilligt och smakar inte reglerna så är det bara att stanna hemma och allt VAR faktiskt bättre förr och hör sen.
Jag läser och plötsligt vet jag inte längre vad jag ska tycka. För visst har vi som lärare ett ansvar att fostra våra studerande till ansvarstagande digitala konsumenter, vi ska lära dem vett och etikett och vi ska kräva att de fokuserar på det som är viktigt och att de är mer än fysiskt närvarande på lektionerna.
Att begränsa och styra bruket av telefoner och datorer på gymnasienivå är i mitt tycke okej så länge det handlar om att läraren signalerar när skärmen ska vara avstängd och uppmärksamheten riktad åt annat håll. En lärare ska till exempel kräva att de studerande lyssnar på den som leder undervisningen och på varandra.
Att till exempel samla in telefoner i början av lektionen är däremot en extrem åtgärd och måste vara både kortvarig och välmotiverad. En sak som görs för att skapa sundare rutiner och till exempel påminna de studerande om något de borde ha lärt sig redan då de var elever i grundskolan. På sikt hör dylika ingrepp enligt mig inte hemma i gymnasiet, då de riskerar skjuta över ansvaret för den enskilda studerandes inlärning på läraren. Och ni vet vad jag tycker om sådant.
Vad tycker ni, hör telefoner och laptops hemma på lektioner eller inte och på vems ansvar är det att se till att de studerande inte missbrukar dem?
Om nu någon trodde att jag enbart funderat på Fredrika Runeberg idag så kan jag intyga att så inte är fallet. Jag har också rättat uppsatser och avbrutit korrekturkarnevalen för att promenera i den soliga skogen ute på Vårdö. Att så duktig är jag.
Det är Runebergsdag idag. Ett utmärkt läge att komma ihåg författaren Johan Ludvig var gift med tycker jag. Fredrika Runeberg alltså: skrev bland annat två romaner varav den ena skulle vara den första historiska någonsin i Finland om den getts ut när den blev klar, essäer, dikter och en massa andra texter. Och så skötte hon ett hem med en massa barn och tidvis sin mans arbete så att han i lugn och ro skulle få koncentrera sig på att dikta och vara nationalskald.
I dag minns de flesta henne för att hon skapat en fucking bakelse. Medan hennes man och alla andra halvbegåvade gubbar får en egen dag för att hedra sina författarskap*. Att det kan ni tänka på medan ni går in på Nordisk kvinnolitteraturhistoria och läser två korta artiklar om den människa som nationalskalden fick vara gift med (1, 2). Gör det. Nu!
*Men inte Fredrika Runeberg eller Bremer eller Edith Södergran, Mina Canth eller någon annan av de otaliga fruktansvärt begåvade kvinnor vårt land kunde välja att stoltsera med. Att vad tycker ni om det?
Hej. Jag är Rofa. 32 år gammal, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.
Länkar: