Jag har märkt att jag har allt mindre tid för sådant jag tycker är viktigt. Under den del av året jag jobbar har det här varit lätt att bortförklara med ökat ansvar och fler arbetsuppgifter, men på något sätt håller de förklaringarna inte då jag på sommarlovet har svårt att ta mig tid att läsa skönlitteratur eller hinna ut på långpromenader med hunden.

De senaste dagarna och veckorna har jag i allt högre grad lagt märke till hur mycket tid som går åt till att hänga på sociala medier. Jag hinner inte ut med hunden för att jag är upptagen med att uppdatera facebook eller instagram, hinner inte läsa för att jag bara måste klicka på ännu en länk och lägger mig inte i tid för att jag bara måste få till ett blogginlägg.

Därför har jag bestämt mig för att sätta gränser. Inga sociala medier före klockan 12 på dagen och inga efter klockan 22 på kvällen. Och då kan man ju som M nyss mycket riktigt påpekade tycka det är lite konstigt att jag sitter och bloggar klockan 8.37 på morgonen, men kanske att bloggen kan få vara okej på förmiddagen. Den brukar ändå i regel ge mig mer än den tar. 

Tycker ändå det är rimligt att begränsa somehänget. Har ett minne av att Amanda gjorde något liknande för något år sedan och var nöjd (vilket ärligt talat också bidrar till att jag vill pröva). Dessutom tänker jag att det jag inte hinner med under de tio timmar jag är okej med att titta in på sociala medier är sådant jag antingen inte behöver hinna med eller som jag kan göra senare.

Förr tyckte jag att datorn och sociala medier hjälpte mig slappna av, men nu tror jag de bidrar till att jag känner mig splittrad. När jag känner splittrad blir jag stressad och när jag är stressad har jag svårt att hinna. Dags alltså att testa på något nytt.

Dags också att erkänna att bloggandet i framtiden får ske mellan klockan 12 och 22 precis som allt annat. Det stjäl tid av annat som känns viktigare på morgonen, till exempel hunden.

Hur mycket hänger ni på sociala medier? Någon annan som sett sig tvungen att begränsa?

Idag har jag roat mig genom att testa en skrivuppgift som jag hittade online för att se om den är något för mig och mina framtida studerande. Uppgiften går ut på att skriva en kort skönlitterär berättelse. Texten får bestå av bara ett stycke eller vara högst en sida lång. Kolla Erkka Mykkänens ursprungliga instruktioner (på finska) här.

Jag tyckte uppgiften var rolig. Eller ärligt talat tyckte jag det var roligt att försöka skriva skönlitterärt, för det är något jag sällan låter mig göra. Det är en av de där grejerna som jag tycker jag kan för dåligt för att det ens ska gå att försöka utan att det blir pinsamt. Vilket ju om något är pinsamt, för jag är ju både moddalärare och litteraturvetare och någonstans borde det sänka tröskeln, men av någon anledning gör det den bara högre.

Jag skulle säkert kunna använda ett helt blogginlägg (eller flera) till att analysera mina hämningar och reda ut vad de beror på, men ska inte tråka ut er. I all enkelhet tror jag det handlar om att språket och skönlitteratur är något jag förväntar mig att jag ska behärska och då har jag svårt att förhålla mig till att jag inte klarar av att leverera färdiga produkter när jag skriver fiktion. Andra genrer brukar i regel inte vålla mig problem, så varför ska det här vara så svårt.

Alltså blir det pinsamt att ens försöka och då kan det faktiskt kännas befriande att intala sig att en testar något för jobbet och samtidigt ge sig själv ett svepskäl för att skriva. För på riktigt är det så här: jag såg Mykkänens uppgift för någon vecka sedan och har sedan dess gått omkring och väntat på en lungn stund och en chans att prova på den. Inte för jobbet - att uppgiften kan bli bra där är en positiv bieffekt - utan för att jag tycker om att skriva.

Jag älskar rushen då en smakar på formuleringar och är på gränsen till det där stora flytet, när pusselbitarna precis är påväg att falla på plats och helheten redan går att skönja och skrivandet plötsligt går av bara farten en bara kör. Det är få känslor som går upp mot den och allt skrivande fungerar så för mig.

Det var det som fick mig att i slutet av gymnasiet veta att jag vill jobba med språket som verktyg. Det är det som drev mig i studierna vid universitetet, som fick mig att kämpa för att utvecklas i mitt akademiska skrivande och det är det som driver mig till att skriva alla slags texter idag.

Det är så förbannat befriande att skriva.

När jag skriver glömmer jag bort tid och rum. Jag glömmer bort hämningar och självkritik och bara njuter. Känslan när jag utmanar och övervinner mig själv är som ett rus och i då jag sitter och skriver kvittar det fullständigt att slutresultatet kan bli precis vad som helst. Det finns en glädje i själva hantverket och för det mesta är det nog för mig.

Alltså har jag i dag testat en uppgift som jag tyckte verkade intressant. Jag gjorde det för att jag själv ville, hade kul och kan glatt meddela att jag dessutom antagligen kommer ha glädje av uppgiften i mitt arbete som lärare. Det är inte helt illa.

Vad har ni sysslar med på sistone?

I slutet av terminen kände jag mig matt och urvriden. Samtidigt kände jag att hjärnan fortfarande jobbade på högvarv och att det potentiellt skulle bli svårt att trappa ner. Lyckligtvis är jag en företagsam och lösningsinriktad individ som vet bot på problem. Så jag självmedicinerade. Skaffade mig projekt. Ett som är helt mitt eget och ett som oundvikligen kommer rinna över även på M.

Så fort jag inlett sommaravbrottet gjorde jag två saker. Jag köpte boken Kohti kokonaisvaltaista tulkintaa och jag köpte en lägenhet.

Boken är det mer personliga projektet och lovar verktyg inför digitaliseringen av studentprovet. I den har jag än så länge bara bläddrat och vet inte så mycket mer än att den verkar lovande och jag ser framemot att ta i tu med den.

Det jag vet lite mera om är lägenheten. Den blir vårt stora gemensamma projekt den här sommaren. Vi ska måla väggar, byta kök, packa och flytta.

I alla frågor som rör det fysiska arbete i lägenheten rör vi oss en bra bit utanför min bekvämlighetszon. Jag är inte praktiskt lagd, alls. Det är bara att erkänna. Därför vet jag heller inte ännu om pysslet med lägenheten är avslappnande och utgör en bra motvikt till undervisningsarbetet, eller om det bara är stressigt på ett helt nytt sätt.

Lyckligtvis har jag M som klarar av typ allt praktiskt hon bestämmer sig. Dett känns bra när någon kan och vet. Själv får jag vara med på ett hörn, lära mig nytt och njuta av det bästa med att renovera och fixa upp; hur det känns när en främmande lägenhet förvandlas till ett eget hem.

Känns ju för övrigt lite bakvänt att jag sitter här och dissar Onda boken när min högsta önskan är att lära mig skriva skönlitterärt. Skulle ju själv aldrig ha klarat av att skriva den boken.

Ända sedan jag skrev mitt senaste inlägg för typ tre veckor sedan har jag tänkt på att jag i det låter som om jag helt saknar intresse för mitt arbete. Och visst, lite så var det då för tre veckor sedan. Allt som behövde hinnas under läsåret var hunnet och jag själv var allt mer medveten om att jag inte kommer återvända till någondera av mina två skolor på hösten. Så ja, jag var omotiverad, men det är bara en del av sanningen.

Jag var också mån om att inte ta ut mig totalt innan slutet. Det var en medveten strategi, för jag har slutat på arbetsplatser tidigare och jag har facit på hand. Jag vet att jag hatar när saker tar slut. Avsked och brott med det bekanta och trygga förlamar mig och sätter igång känslostormar till och me de gånger det trygga inte är något att hänga i julgranen. Den här våren lämnade jag samtidigt de två bästa arbetsplatser jag någonsin haft. Jag visste att det inte skulle bli lätt.

Jag var riktigt trött den sista veckan på jobbet. Förra veckan tidvis ännu tröttare. Jag har i perioder nätt och jämnt orkat gå ut med hunden. Har mest tröstätit och försökt hantera de olika avsluten och min stadigt växande kroppshydda. Samtidigt har jag börjat återhämta mig. Märkt att jag blivit mindre utmattad för var dag som gått.

Nu, då den första sommaravbrottsveckan är avklarad ser jag redan otåligt framemot hösten och det nya jobbet. Hur sjukt det än låter. Jag vill börja jobba. Helst genast. För jag har fått lektorat, ska jobba på gymnasium och det är så coolt så jag blir lite stum.

Bloggen tänker jag förresten också blåsa liv i.

Det ni.

Trots eller kanske på grund av mitt dystra inlägg om jubileumsåret igår, vill jag understryka att jag ju tror att det alltid finns hopp. Bara det att det inte finns så fruktansvärt mycket av den varan just nu. Däremot finns det mycket gott i det förflutna, mycket gott i det fördolda och oändlig potential till gott i framtiden. Det finns hopp. Alltid.

Det får vi aldrig glömma.