Det var ett par samlingspartister som försökte stoppa mig när jag promenerade hem från stan tidigare idag. De hojtade något i stil med [namnet på deras kandidat] till riksdagen och jag svarade nej tack samtidigt som jag höjde handen i en avvisande gest.
Efteråt tänkte jag en stund att jag var nöjd att jag så tydligt visade att jag verklingen inte var intresserad av deras parti och efter ytterligare några sekunder ångrade jag att jag inte stannat och förklarat för dem varför jag aldrig i livet skulle rösta på vare sig deras kandidat eller deras parti. Och nog är det ju sjukt att man alltid hittar de rätta orden strax efter det att de hade behövts, aldrig i stunden.
Nu missade jag min chans, vilket verkligen är synd för bara något hundratal meter efter att min promenad störts av dessa frikyrkligt jehovasvittninga gatupredikanter til samlingspartister visste jag precis vad jag borde ha sagt och vad jag borde ha gjort i den stund de två partiaktiva störde mitt lördagslugn genom att puffa sin kandidat.
Jag ångrar att jag inte inledde ett samtal med de två samlingspartisterna. Där och då hade jag en chans att förklara för dem att partiets människofientliga utbildningspolitik och de fyra år då jag från första parkett fått beundra följderna av deras beslutsfattande har övertygat mig om att deras parti inte förtjänar min röst, inte någon röst alls faktiskt.
Jag ångrar att jag inte förklarade för dem hur ont det gör att som lärare först få en ny läroplan fullspäckad med vacker pedagogisk ideologi, och direkt efteråt drabbas av nedskärningar och andra åtstramningar som gör det nya styrdokumentet omöjligt att följa. Det grämer mig att jag inte berättade för dem hur det känns att jobba för en instans som ständigt kritiseras, som konstant åläggs att göra mera, men som aldrig verkar anses räcka till.
Jag ångrar att jag inte frågade dem om de vet hur det känns att från läktarplats se förtröstan försvinna, drömmar krossas, framtider skrotas och människor nekas ens en första chans i livet. Det gör mig arg att jag inte frågade om de vet hur det känns att tala om framtiden med en tonåring som saknar alla illusioner och redan förlorat hoppet om en god framtid.
Jag ångrar att jag inte lugnt och sansat förklarade för dem att deras parti aldrig kommer få min röst på grund av allt det de utsatt mina och andras - våra allas - elever och studerande för, att jag aldrig kommer glömma bortsparade resurser och framtider och alltid kommer minnas deras partis beredskap att regera med rasister, att jag aldrig någonsin kommer förlåta alla lögner och svikna utbildningslöften. Att jag aldrig någonsin kommer rösta på Samlingspartiet. Aldrig. Inte en chans.
Jag ångrar att jag inte tog tillfället i akt och förklarade för de två samlingspartisterna varför jag som lärare vet att jag aldrig kommer rösta på deras parti. Det grämer mig att jag inte ens försökte ställa dem till svars för allt det onda de varit med och ställt till med.
P.S. Jag vet redan vilka fyra partier (tre av dem regerar just nu) jag inte kommer rösta på i riksdagsvalet. Vet du?