Har ni någonin läst böcker av Carlos Ruiz Zafón? Han är en av mina favoritförfattare. Kanske den av våra samtida jag gillar allra mest. Inte för att han nödvändigtvis skriver så jättestor litteratur, men för att han skriver böcker som gång på gång lyckas fånga min uppmärksamhet och som får mig att känna att det är böckerna som slukar mig och inte tvärtom.

Det första jag läste av honom var Vindens skugga. Efter det har jag slukat allt av honom jag lyckats lägga vantarna på och på alla språk jag behärskar. Berättelserna har fungerat lika bra oberoende av översättning och också i det finns det något som ändå känns ganska imponerande.

Just nu sitter jag och läser Andarnas labyrint. Den sista delen i serien om de förlorade böckernas gravkammare, och jag hänförs totalt av hans förmåga att väva fram komplexa historier i vilka olika världar och tidsplan vävs samman och bildar historier som känns både fascinerande och trovärdiga.

Och så kretsar ju allt kring böcker, mysterier och något som hela tiden verkar röra sig på gränsen till det övernaturliga. Karaktärerna rör sig i historiska miljöer, främst i ett Barcelona som jag själv bara en gång besökt kort, men som Zafóns böcker har gjort till en av de städer som jag finner mest fascinerande.

Jag har svårt att beskriva läsupplevelsen, men jag njuter, förtrollas och blir lite rädd när jag tar dela av de mystiska händelseförlopp min favoritförfattare lyckas skapa. Och de där händelserna, de är faktiskt ibland ganska skrämmande. Ofta då jag läser känner jag att pulsen stiger och är det riktigt läskigt händer det att jag hoppar till då jag ser min egen skugga och får svårt att sova om nätterna.

Igår då jag var ensam hemma över natten och kanske läste lite väl långt in på natten var jag faktiskt tvungen att försäkra mig om att ha lamporna tända och hundarna nära innan jag gick och la mig. Så paranoid blev jag av berättelsen.

Så hur är det med er, har ni någonsin läst något av Carlos Ruiz Zafón?

Klockan är mycket. Jag sitter på balkongen och ser på månen som forfarande är lite röd. Känner att jag vill berätta om den här dagen, som har varit en bra dag trots att inget egentligen har hänt. Eller jo, jag har röjt i arbetsrummet. Det rum som vi hela sommaren har tänkt städa. Rummet med de ouppackade flyttlådorna som i ett år har väntat på att vi ska ha tid. Det har inte känt så viktigt, att packa upp. Vi har vilat och laddat batterier istället. Nu har jag skapat lite ordning, tömt arbetsbordet och skapat fysiska ytor som tillåter mig inleda arbetet med det nya läsåret. Det känns bra.

Ännu bättre känns det att jag får fira att jag fortfarande är ledig tillsamman med M och våra hundar. Vi trivs bäst i varandras sällskap och har fått njuta av tillvaron i en hel lång sommar. Visserligen är ingen av oss skapt för värme och de senaste veckornas tropiska hetta har varit något av en plåga, men jag klagar inte. Så länge jag får dela varadag och utmanande väderförhållanden med M är jag nöjd. Bara en sån sak.

Vi närmar oss augusti och jag känner hur vinden vänder. Den viskar att semestern närmar sig sitt slut. Intuitivt, utan eget initiativ eller engagemang skiftar jag fokus till kurser, lektionsplaner och skola. Summerar lärdomar och förbereder mig för nya utmaningar. Stålsätter mig för korridorer som saknar välkända ansikten och bereder ytor för nya bekantskaper. Ett nytt läsår är på väg och jag tänker att jag ska vara bättre i år. Mera tillgänglig. Mera närvarande. Mera jag. En lärare med extra allt. Känner att det här kan bli riktigt, riktigt bra.

På fredagen slukade jag en bok för första gången på oändliga evigheter. Det har säkert inte hänt sedan studietiden att jag lustläst en hel roman bara för att den är så bra, men nu hände det alltså. Ellen Strömbergs Jaga vatten fångade mig helt och jag gömde mig på balkongen och satt och smygläste in på småtimmarna.

Jag är inte helt säker på varför jag gillar boken så mycket. Det är kanske det att den är så relaterbar. Strömberg lyckas enligt mig fånga något mänskligt om uppväxt, utveckling och vilsenhet och att törsta efter svar på svåra frågor. Karaktärerna och de inbördes relationerna är trovärdiga och det starka bärande berättarjaget påminner mig i sin nakna ärlighet stundvis om det jag gillar hos makarna Tikkanen.

Har du inte läst Jaga vatten tycker jag du ska göra det nu. Helt på riktigt.

Ikväll har jag följt med och deltagit i en diskussion om kristendom och homosexualitet. Som alltid då jag följer med argumentationen i dylika diskussioner tyckte jag även idag mig kunna skönja ett inte litet mått av skenhelighet, dubbelmoral och (omedvetet) anspråk på tolkningsföreträde hos dem som tycker annorlunda än jag och alltså med Bibeln som främsta vapen och slagträ vill fördöma homosexualitet och i förlängningen samkönade äktenskap.

Det jag tycker är frapperande är att samma människor som anser att det som i Bibeln sägs om samkönade förhållanden varken rymmer minsta mått av tolkning eller kräver ett uns av kontextualisering, gärna kontextualiserar bort annat som står i den goda boken och inte faller dem i smaken. De delar av budskapet som inte är förenliga med de bokstavstrognas och konservativas världsbild säger de att de inte behöver ta så ordagrant eftersom samhället faktiskt var annorlunda då Bibeln skrevs än det är nu, och att fenomen och gärningar som påbjuds eller fördöms därför inte är jämförbara med motsvarande fenomen som existerar idag.  Självmotsägelserna haglar och de rättrogna är tillsynes blinda för hur korkat de argumenterar.

Nu är jag ingen stor Bibelkännare och kan därför inte med Bibeln som slagträ kullkasta alla motpartens argument. Däremot kan jag peka på brister i argumentationen. Om hela försvaret av ens egen hållning bygger på en tendentiös tolkning och en blind tro på att det i texten som bekräftar ens egna fördomar är det enda rätta, vilar ens resonemang och ens bevisföring på en allt annat än stabil grund.

En läsning är en tolkning och en tolkning kan aldrig vara helt objektiv. Om en person som hängivet försvarar en tolkning är blind för sin egen subjektivitet är hen en svag och okritisk läsare.

Det verkar krylla av sådana läsare bland de mest tvärsäkra och bokstavstrogna bibeltydarna. Ärligt talat vet jag inte vad jag tycker om det, men frågar mig ibland om deras sätt att tolka inte gör anspråk på en överlägsen förmåga att tyda Guds ord och om detta anspråk inte i så fall gränsar till högfärd. Jag kan tycka att det gör, men är inte i ställning att kasta några stenar. Därför väljer jag hellre att iaktta fenomenet och begapa folks enfald.

Jag tycker naturligtvis det är både skit och fel att många människor tvingas lida och utstå övergrepp på grund av någras präktiga och självbelåtna tolkningar och utalanden. Jag kan sakna ett mått av kristenhet, ödmjukhet och medmänsklighet där. Och anser att jag får säga att jag gör eftersom många som kritiserat min hållning* och tycker annorlunda än jag, vid upprepade tillfällen har ansett sig vara i en ställning att ifrågasätta min tro och säga att jag inte är kristen på ritkigt. Vilket känts både kränkande och knäckande kan jag berätta för den som eventuellt vill veta.

Jag undrar ibland om diskussionen skulle bli bättre om de tvärsäkra insåg sina begränsningar och den ogenerade subjektiviteten i sina egna tolkningar. Skulle diskussionen bli mer konstruktiv? Jag betvivlar det och frågar mig samtidigt vem som framstår som självgod och högfärdig i det här lilla inlägget.

*Men inte i diskussionen jag hänvisar till i inledningen.

Jag läste igår Julias och Linns inlägg om misslyckanden och kände genast att här har vi ett ämne jag vet både ett och annat om. När det kommer till att misslyckas är jag något av en erfarenhetsexpert och eftersom jag precis som Linn och Julia tycker det blir lite väl mycket fokus på enbart solskenshistorier på sociala medier tänker även jag berätta om några av mina finaste fiaskon.

Ärligt talat tycker jag ju det är bra, nyttigt och nödvändigt att misslyckas ibland. Vi kan lära oss av våra misslyckanden, förutsatt att vi lär oss hantera dem* och vi inte inbillar oss att alla andra alltid lyckas på första försöket vill säga. Hur som helst tänker jag kära läsare, bjuda er på några misslyckanden som påverkat mitt liv och ständigt präglar min vardag.

1. Att jag blev utan studieplats (två gånger) och aldrig fick chansen att studera journalistik

Det här var i själva verket en bra grej, trots att jag kände mig riktigt förbannat misslyckad efter två misslyckad försök att komma in på Soc&kom. Att alla vänner dessutom verkade ha hittat rätt och levde lyxikt studieliv förstärkte misären.

Ett år efter det andra misslyckandet kom jag in på både teologiska i Åbo och Nordica i Helsinfors. Jag valde litteraturen och lärarbanan och har inte ångrat det en gång, inte ens under mörka februarinätter då högar av studentexamensprov gör sitt bästa för att utplåna orken och släcka livslusten för till och med den delen av mitt jobb gillar jag.

2. Att jag aldrig riktigt lyckats tygla mitt temperament eller skapa mig själv sunda och regelbundna levnadsvanor

De här två sakerna går hand i hand och påverkar min omgivning mer än de påverkar mig själv. Framför allt hemma kan jag vara lynnig och reagera starkt om någon hindrar mig från att hålla fast vid mina rutiner (de som ska bidra till sunda levnadsvanor), trots att dessa egentligen sällan är rutiner i den bemärkelsen att de genomförs vid ett specifikt klockslag utan snarare fixa idéer som måste få ta plats varje dag för att jag sedan ska kunna koncentrera mig på annat. Mitt liv är en kamp med mig själv.

3. Att jag aldrig lärt mig small talk

Jag har aldrig förstått varför en ska slösa syre på att käfta om väder och vind och oväsentligheter. Jag blir jätteobekväm i sådana situationer. Med närmare eftertanke blir jag jätteobekväm i många spontana sociala situationer i vilka jag snabbt borde hitta på något lämpligt att säga. Jag är de pinsamma tystnadernas man. Det är lite besvärligt.

4. Alla skrivfel på min blogg

Jag verkar aldrig lyckas skriva ett inlägg som helt saknar stavfel, borttappade ord eller bokstäver som hamnat fel. Det irriterar mig. En moddalärare borde kunna bättre.

5. Att jag aldrig lär mig att den sista metron går redan 23.30

Är det här ens ett misslyckande? Jag tyckeråtminstone det är det.

Senast igår åkte jag nattbuss till östra Helsingfors för att jag inte klarar av att förstå att den enda metron i en region med kring en miljon invånare slutar gå före tolv på natten. Det är egentligen helt sjukt tycker jag. Vad var vitsen med att plöja ner miljarder i västmetron om de förbannade tågen ändå aldrig går då man behöver dem.

Här är alltså några grejer jag betraktar som misslyckande. Vad är det bästa du någonsin misslyckats med?

 

*Här en grundkompetens allt för få barn och unga besitter, kanske för att vi vuxna curlar och beskyddar då vi borde låta de små liven ta emot nödvändiga stötar.

Hör ni, nu måste vi snacka allvar en liten stund. Vad tycker ni om den här värmeböljan? Är det skönt att det är så varmt eller blir det rent av lite för mycket av det goda? Jag märker nämligen att den höga temperaturen gör mig till en ganska tråkig typ. Jag sover dåligt och vakar då det är svalt och den onda cirkeln är ett faktum. Om morgnarna längre och längre i sängen och när jag väl lyckas stiga upp känns det som att det är lite för varmt för att göra någonting alls. Hettan gör mig dessutom så hängig att jag inte ens riktigt klarar av det som inte kräver fysisk ansträngning och jag stör mig på hur passiv jag är. Täcks inte heller motarbeta tristessen genom att ta hundarna på längre promenader, för lider jag så lider antagligen även de. Jag märker att jag för att kompensera gör mig besatt av det jag på något sätt klarar av  att prestera och då blir det roliga också just en prestation och hur kul är egentligen det?

Hur påverkas ni av värmen?

Jag brukar sitta på balkongen och blogga mitt i natten. Det är jättemysigt, men lite svårt att se tangenterna. Vissa av mina texter har svårt att uthärda dagsljuset som blottar slagfelen och de förskjutna betydelserna. Att nu vet ni det.