Söndag.

Fin söndag idag. Började med att bläddra igenom hela tidningen och läsa precis allt som intresserade mig medan jag drack kaffe och stördes bara av hunden som ville upp i famnen och den gav sig så fort jag gav mig och allt var frid och fröjd.

Den framgångsrika starten fyllde mig med en känsla av euforisk hybris som varade tills jag kom ihåg att det var söndag och snart måndag och oplanerade lektioner och olästa uppsatser och annat roligt började spöka både i det medvetna och det undermedvetna.

Motade söndagvåndan med en promenad. Var ute i två timmar och knäppte bland annat bilden ovan för har börjat ha kameran med mig bara för att. Fågelvägen bor vi nära centrum. Utsikten är fin.

Väl hemma blev det middag. Fryspizza. Enkelt och relativt gott. Knappast jättehälsosamt. Efter maten låg vi i sängen, kämpade mot sömnen och lyssnade på Stephen Fry som läste Harry Potter och jag tänkte att just den stunden var guld.

Just nu finns det inte särskilt mycket kvar av den här söndagen som jag strax ska avsluta genom att jobba lite. På agendan finns att planera den nya veckans lektioner, läsa några uppsatser och ögna igenom provet i textkompetens.

Inte en tråkig stund här. Hur har ni haft det?

Ps. Sov dessutom till elva idag. Bara för att, tja, försäkra mig om att inte få sömn inatt. Det ni.

Publicerad 12.02.2017 kl. 22:45

Milstolpen: jag har blivit den där läraren jag själv alltid skämdes med och skrattade åt.

Idag på jobbet skulle vi analysera hur dikt och musik samverkar och hur melodier påverkar hur vi tolkar texter. Jag var taggad, hade fångat upp den perfekta låten. En bit som veckan innan marscherat rakt in på vegatoppen.

Och senast här borde mina varningsklockor ha börjat ringa, för att Vega och ungdomar och voj vet ni vad musiken ställde till det för mig! Söta öde! I samma stund som låten satte igång blottades en sådan del av min själ som mår bäst av att existera i det fördolda. Det blev knäpptyst i rummet. Jag hörde min trovärdighet rasa. Elevernas miner frågade mig hur jag egentligen hade tänkt och vad som egentligen stod på och de tomma och uttryckslösa ansiktena skvallrade om att det här var en upplevelse som skulle komma att lämna mig ärrad för livet.

Den totala floppen förödmjukade och bäddade för dagens stora självinsikt: jag har blivit den där läraren jag själv alltid skämdes med och skrattade åt.

Inte nog med att jag går igång på vackra dikter och skum musik. Jag tycker dessutom om att kombinera de två och försöker visa mig hipp, cool och modern genom att spela upp tonsättningar av kända diktet på Youtube. Jag har blivit NOLO! Som om jag inte var det i tillräckligt hög grad förut.

Det. Är. Helt. Fantastiskt.

Och bara som ett tillägg: att kombinera musik och poesi behöver inte vara töntigt. Jag har hört att andra lyckats. Jag har förstått att de utgått från rap.

Inte Nils Fucking Ferlin.

Jag är inte alls gata.

Ps. Inget illa om Ferlin. Dikten i fråga är fantastisk.

Publicerad 07.02.2017 kl. 22:51

Om värnplikt och kvinnor och män.

Läser i tidningen att riksdagen bett huvudstaben (försvarsmakten) ta reda på hur dyrt det skulle bli att kalla både män och kvinnor på uppbåd. Det skulle bli jättedyrt konstaterar huvudstaben. Och det finns redan så många män att inga fler kvinnor behövs. Sofia Vikman från samlingspartiet tycker däremot att det är viktigt att rekrytera motiverade kvinnor för att få upp antalet motiverade beväringar. Varken huvudstaben eller Vikman anser ändå att värnplikten ska omfatta andra än män.

Det finns så jättemycket i både Vikmans och huvudstabens uttalanden som är problematiskt ur jämställdhetssynvinkel. Huvudstaben för vårt lands försvarsmakt verkar fortfarande anse att militären främst är för män och att kvinnans plats är någon annanstans, Sofia Vikman att det är helt rimligt att från statligt hål enbart på basen av kön ställa män och kvinnor i en ojämlik position. Tvinga de unga männen att kasta bort merparten av ett år av sina liv. Kategoriskt nej till allmän värnplikt för hela årskullar med andra ord.

På huvudstaben oroar man sig också för att en värnplikt som är allmän påriktigt, skulle resultera i att den pliktkänsla beväringarna idag känner i framtiden inte skulle vara lika stark.

Vilken jävla pliktkänsla? Den som på ett mycket naturligt sätt föds ur tvång och hot om fängelse?

En äkta pliktkänsla förutsätter friheten att välja och den friheten finns inte om valet står mellan värnplikt, tvångsarbete och fängelse. Kanske att den pliktkänslan enbart finns hos de beväringar som faktiskt vurmar för försvaret och de kvinnor som sökt sig dit frivilligt. Vad vet jag.

Tycker likväl vi kunde se över värnplikten. Börja med att se till att den antingen omfattar alla i en årskull eller också ingen alls. Att den är lika obligatorisk för alla. Och öka på valfriheten. Det är den sittande regeringen bra på. Det är ju typ ett ledord i deras politik. Frivillig värnplikt för både män och kvinnor. Skulle sitta bra i regeringsprogrammet bredvid all annan "valfrihet" som regeringen jobbar för. Tycker inte ni?

Ps. Jag vill ännu påpeka att jag säkert skulle ställa upp för Finland om det blev krig. Som den Sven Duva jag är. Om nu det är viktigt för någon att veta. Jag har ju avtjänat min värnplikt. Men någon pliktkänsla gentemot landet Finland vet jag inte om handlar om. Men alla de jag älskar bor här. Dem kan jag tänka mig att ställa upp för.

 

Publicerad 06.02.2017 kl. 08:18

Promenad bland spännande ruiner och sjöräddningsstationer* på Maskholmen.

Promenerade i tre timmar idag igen. Den här gången besökte vi Maskholmen. Där finns en sjöräddningsstation och en massa ruiner, stenfötter och befästningar.

Stationens existens kände jag till sedan tidigare, men ruinerna var en överraskning. Har liksom aldrig vågat mig över sundet till holmen tidigare för att jag trott att de frivilliga sjöräddarna har ensamrätt till stället, en vanföreställning som jag ganska nyligen fick korrigerad.

Hursomhelst. Det var med stigande spänning och så gott som ingen förkunskap om stället jag traskade över till holmen. Där gick jag sedan omkring, gapade av förundran, babblade för mig själv (praktiskt med hund i det här sammanhanget, kanske folk tror jag pratar med den, vill ju inte verka konstig) och försökte bli klok på om ruinerna var efter en seriöst snofsig villa eller militären anno Sveaborg och typ krimkriget. Blev jättenyfiken och frågade till och med en främling. Militär sa han.

Väl hemma passade jag på att googla. Det visade sig att den okända mannen hade rätt. Så även jag. Holmen har rymt såväl ett försvarsbatteri (som inrättades under krimkriget) som en villa som åtminstone på basen av stenfoten har varit förbannat stor.

Dessvärre har jag inte hittat några bilder som med säkerhet visar hur villan och själva området såg ut under sina glansdagar. Jag vet alltså inte tillräckligt om områdets historia för att bedöma om de bilder jag hittat härstammar just därifrån, eftersom mycket av det jag hittat lika väl kunde vara från Kronberget.

Om någon kan tipsa om pålitliga bildkällor med fotografier från Maskholmen blir jag alltså både jätteglad och jättetacksam. Kanske sitter just du på länken jag suktar efter?

*Okej, där fanns ju bara en sjöräddningsstation, men medge att det låter bättre i plural!

Publicerad 05.02.2017 kl. 23:16

Bland övergivna villor, tömda tomter och försvunna stenfötter.

Var ute i tre timmar med hunden idag. Tiden nämner jag för att skryta, promenaden för att förklara hur det kom sig att jag halkade in på Kronbergets övergivna villaområde.

Grejen är nämligen den att jag trodde att området nu var stängt eftersom de nya ägarna/ staden/ de som ska fylla området med höghus äntligen hade bommat för och satt igång med förstöra stället. Faktiskt slank jag in en längs sådan stig att det tog tills jag slank ut den vanliga vägen innan jag upptäckte att det åtminstone idag inte hängde några tillträde förbjudet-skyltar någonstans. Konstigt, för är säker på att det gjorde det då jag senast försökte ta en titt på husen på sensommaren/hösten.

Hursomhelst kom jag in och passade på att spankulera omkring en stund och räkna husen. Det var snabbt gjort. Jag hittade två. Det är minst sju eller åtta färre än under mitt senaste besök och ett avsevärt mindre antal än under och strax efter områdets glansdagar på 1900-talet.

Den var faktiskt sjuk, kontrasten till hur det såg ut under min senaste promenad på området på våren/försommaren 2016. Då grönskade det naturligtvis och många av husen stod ännu, vilket ju är den största skillnaden, för det tog mig faktiskt många gånger länge att förstå vilken stig jag gick på då inga av de gamla landmärkena fanns kvar.

Det vilar en märklig stämning över Kronberget just nu. Som om allt det liv och de spår av mänsklig verksamhet som en gång funnits där småningom drar sig undan, låter sig kuvas.

Det är underligt. Geografin är den samma som den var för hundra år sedan. Trots att de flesta stenfötterna är borta bär naturen spår av bebyggelse och liv och det känns konstigt att se att det är så tomt och vildvuxet på ställen som förr har varit välvårdade och kryllat av folk.

Efter att jag läste historiken om området på jullovet vet jag en massa saker om det. Till exempel vilka hus som stod var, ungefär vad de hette, var en av de första ägarna lät bygga en tvättstuga, vid vilken brygga sommargästerna bykade, var folk simmade, var det fanns telefon, flaggstång, lusthus och var ångbåten lade till.

Det är synd att man låtit området förfalla. Slött att det ska bebyggas med tråkiga moderna hus. De som är villiga att betala för att bo i dessa kommer få en jäkla fin utsikt.

Åtminstone det.

Ps. Blev stannad av två tonåringar som gick omkring och fotade inne på området. De ville veta om jag visste om någon någonsin blivit mördad på Kronberget. Kändes som kuslig och skum fråga.

 

Publicerad 04.02.2017 kl. 22:55

Vems läsning är lika med sanning?

Läser kommentarerna till det här blogginlägget på en tråd på den här facebooksidan (ni måste antagligen scrolla ner lite) och påminns om en av mina favoritvanföreställningar i fråga om Bibeln: att den skulle gå att läsa utan att tolka, att den som läser borde hålla sig till exakt det som står skrivet, som om det skrivna någonsin skulle betyda exakt samma sak för alla som läser.

En människa som läser utan att tolka måste av nödvändighet bestå enbart av skal, vara en person helt tömd på all erfarenhet, allt mänskligt, för allt det som är liv och att vara människa präglas av upplevelser, saker vi varit med om och som genom oändliga associationer påverkar vår förståelse av och förmåga att ta emot budskap. Varje läsning är per definition en tolkning. Det är så enkelt.

Det är alltså omöjligt att läsa utan att tolka. Att tro annat är att vara enfaldig. Dessutom: de som påstår sig kunna läsa Bibeln utan att tolka budskapet påstår sig samtidigt underförstått kunna tyda Guds vilja och det här blir en egenskap som skiljer dem från alla som underförstått tror fel. Högfärdigt så det förslår.

Apropå tolkning kan det vara intressant att fundera på vad det innebär att Bibeln för de allra flesta läsare är en översättning. Vad innebär det med tanke på tolkning. Blir det inte extremt svårt att vara bokstavstorgen om någon bytt ut bokstäverna och växlat alfabet samtidigt som originalet är skrivet på ett språk och ett teckensystem en saknar alla förutsättningar att tyda och förstå? 

Längre än så tänkte jag inte den här gången.

Tack för mig.

Publicerad 03.02.2017 kl. 08:32

Om sömn.

Läste på bloggkoll om en yle-artikel om sömn. Tydligen sover folk i Finland i medeltal bara 6 timmar och 55 minuter. Bara? 6 timmar och 55 minuter är alltså lite.

Att ja, vad ska jag säga till det? Jag har alltid sovit lite. Snittar väl ca 6 timmar sömn per natt under läsåret* om vi räknar med att jag hinner sova ut på veckoslutet, vilket jag försöker göra samtidigt som jag vet att det säkert inte heller är helt optimalt.

Grejen är bara den att min prime time alltid har varit timmarna strax före och efter midnatt. Det är då jag är som bäst. Min naturliga rytm är inte optimalt synkroniserad med samhällets och ibland kan jag tänka att jag rör mig i otakt med etablissemanget.

Har dock lärt mig att gilla tidiga morgnar nästan lika mycket som sena kvällar, så mycket att jag inte vill avstå från någondera. Så, eh...gäller att gilla läget bara?

Hur många av er som läser sover mer än 6 timmar och 55 minuter per natt förresten? Gör någon det?

*Sover naturligtvis mera och har en helt annan rytm på jul-, sport- och sommarloven.

Publicerad 02.02.2017 kl. 20:35

Kanske för att.

Kanske jag skriver för det hjälper mig tro att jag har kontroll över mitt liv. Kanske därför det känns så jobbigt när en text inte blir som jag vill.
Publicerad 01.02.2017 kl. 21:36

Typ aldrig nöjd.

Jag har bestämt mig för att låta skrivandet vara roligt igen. Blir intressant att se om jag lyckas. Skrev nyss om föregående mening typ tio gånger (denna bara två)*.

Blev. Aldrig. Nöjd.

*Var tvungen att ändra en extra gång för att det skulle stämma. Två låter bättre än en.

Publicerad 01.02.2017 kl. 21:18

Hur och var och när och vad och varför skriver du?

Jag skriver varje dag. Jag skriver något varje dag. Jag försöker skriva något varje dag. Jag tänker ibland att jag är lite besatt av att skriva.

Det är lite som ett beroende. Jag älskar hur det känns när orden bara rinner ur mig, formar meningar och småningom hela texter.

Det finns en galen känsla av makt i att skapa något som konstrueras rakt framför ögonen på en. Att i realtid följa med hur fragment blir helheter, lösryckta tankar bildar sammanhängande resonemang.

Det finns något berusade i att få klä sina tankar i ord och dela dem med andra och något förbjudet i att våga teckna ned allt det där som sedan göms i skrivbordslådan och bara får komma fram i sällskap med skämskudden.

Det finns något vackert i att skriva men också tomhet och besvikelse och frustration alla de gånger en inte riktigt får till det och det inte blir som man tänkt sig för att inspirationen försvinner halvvägs och då är det oftast bäst att helt enkelt sätta punkt.

Jag tänker ibland att jag skriver för att överleva eller typ lever eller upplever genom att skriva och det är en kliché och låter pretentiöst men jag vet ärligt talat inte hur jag ska förklara det på ett annat sätt.

Jag mår bättre när jag skriver, är en bättre människa när jag skriver, förstår världen bättre när jag skriver.

Så jag försöker göra det varje dag. Lösryckta tankar på bloggen, dikter och betraktelser i ett block och dagbok och annat dynpinigt där det råkar få plats.

Hur och var och när och vad och varför skriver du?

Ps. Den här texten rimmar ju ganska illa med föregående inlägg.

Publicerad 01.02.2017 kl. 21:15

Det som är viktigt på riktigt.

Jag har bestämt mig för att trappa ner bloggandet lite. Åtminstonne tumma på regelbundenheten. För även om det till en början kändes bra att lyckas klämma ur sig ett inlägg per dag, så märker jag att skrivandet har blivit tvångsmässigt och mindre roligt och kvaliteten på inläggen har lidit. Fast det är egentligen bara en bisak.

Jag jobbar mycket och ibland sent och hinner ofta umgås alltför lite med M och när jag märker att jag prioriterar bloggandet över det som verkligen är viktigt så kan jag tycka att det är dags att tänka om. Så då gör jag det nu.

Det här innebär inte att jag inte kommer att skriva regelbundet. Faktiskt betyder det inget annat än att i situationer då jag känner att jag kan välja mellan att krysta ur mig ett inlägg eller syssla med något som på riktigt är viktigt så väljer jag det där viktiga och låter bloggen vänta. För jag har prioriteter och det finns saker som är viktiga i mitt liv.

 

Publicerad 30.01.2017 kl. 22:38

Alla borde vara feminister.

Ikväll har jag läst något som jag absolut kommer använda på jobbet: boken "Alla borde vara feminister", Chimanda Ngozi Adichies text som ursprungligen är ett TED-talk och som i skrivande stund setts av nästan tre och en halv miljon människor på Youtube.

Själv sträckläste jag boken som alltså är en svensk översättning av talet och måste erkänna att jag är såld. Hade jag inte varit feminist från förr skulle jag garanterat ha blivit omvänd av Adichies text.

På bara ca 50 sidor lyckas författaren beta av allt från de negativa konotationer ordet feminist bär på i vissa kretsar, till den manliga blicken och skadliga könsroller.

Genom konkreta berättelser som utspelar sig i vardagliga situationer lyckas Adichie visa:

  1. Hur kön kan stänga dörrar.
  2. Hur kön kan osynliggöra.
  3. Hur kön definierar tillåtet och förväntat beteende.
  4. Hur vi uppfostras till könsroller.
  5. Hur vi alla förlorar på snäva könsroller.

Och en massa annat. Hela texten är guld och kryllar av briljanta oneliners och jag ser så sjukt mycket framemot att få läsa och diskutera den med eleverna.

För mig är det bästa med Adichies text det hon säger om manlighet. Inte nödvändigtvis för att det är det absolut viktigaste - mycket av det som är omubärligt i texten är också självklart. Som att män förtrycker kvinnor.

Jag hakar upp mig på det hon säger om manlighet för att hon säger det på ett så klockrent sätt. Precis som hon gör allt annat i texten.

Då Adichie säger att "manligheten är en hård liten bur, och den stoppar vi in våra pojkar i" gapar jag och nickar instämmande och när hon frågar "[h]ur skulle det vara om vi bara slutade tala om manlighet som något man kan förlora?" kan jag inte annat än hålla med. För just så är det.

Förövrigt diggar jag också Adichies definition av ordet feminist: en person som säger "ja, det finns problem med vår syn på könen som de ser ut idag och det måste vi rätta till, vi måste bättra oss". Vad tycker ni om den?

Funderar annars på att återvända till de där citaten om manlighet i ett senare inlägg. Hur låter det?

Publicerad 29.01.2017 kl. 23:31

Stackars jag.

Har ni någonsin ätit så mycket att ni inte längre klarar av att tänka? Frågar för att min plan för ikväll var att vara riktigt riktigt kreativ och typ skriva en roman och blogga om fina och livsviktiga saker. Men, så var vi strax innan det blev kväll ute och åt födelsedagsmiddag för att sent omsider fira att jag blivit ännu mer gammal för ett tag sedan och hur det gick till vete fan men det blev så att jag gjorde mig skyldig till lite hederlig dekadens och typ världsrekord i frosseri och som det är nu gör det ont att andas och sitta i soffan och så ser jag knappt tangentbordet och skärmen när jag skriver utan anar dem någonstans bakom min mage vilket onekligen får mig att känna mig lite fet. Det är verkligen jättesynd om mig.

Det är inte alls lätt att leva i välfärd och överflöd.

Publicerad 28.01.2017 kl. 21:33

Bara så ni vet.

Igår blev det inget inlägg. Hade fullt upp med annat och noll ork och den tid jag kunde ha använt till att blogga använde jag till att ligga i sängen och vila och kolla netflix med M. Ett val jag är nöjd med. Ett moget beslut som dikterades av omständigheterna. Jag var jättetrött.

Ville bara säga det ifall någon trodde att jag slutat blogga för gott. Jag har inte. Ni får spara jublet och segervrålen till en annan gång. Bara så ni vet.

Publicerad 28.01.2017 kl. 12:49

Om att vara lärare på sociala medier.

Läste ett intressant inlägg hos Cindy nyss och började fundera på om och hur det att jag finns på sociala medier och att eleverna således lätt kan hitta mycket om mig har påverkat mitt arbete som lärare. Det enkla svaret är att det inte gjort det just alls. Och om det har, har det faktum att elever hittat mig på instagram eller i bloggosfären enbart haft en positiv effekt. Skulle förklara det så att det typ har gjort mig mer mänsklig i deras ögon.

När det kommer till bloggen är det så här: jag är ganska säker på att ingen av mina elever läser trots att många har upptäckt (här har ni världens bästa chans att motbevisa mig ;). Jag tror inte de orkar. Det enda jag hört elever säga om bloggen är att jag skriver om jättekonstiga grejer. Vi intresserar oss sannolikt för såpass olika saker då vi hänger på nätet, att min blogg för dem framstår som riktigt ointressant. Vackert så.

På Instagram är det däremot flera som följer. Jag vet det för jag ser när de gillar. Tycker det är bra att elever ser att jag diggar hundar, språk och läsning och antar att de också är nyfikna på samma ämnen eftersom bilder ibland gett upphov till diskussioner. Och det är ju bara jättekul.

Jag ser personligen bara positiva saker med att elever hittar mig på sociala medier för fynden väcker frågor som ibland föder diskussioner som i bästa fall ger upohov till insikter och sår frön för djupare förståelse. Och så sänker de trösklar och bygger broar, kanske viktigast av allt.

Jag har med andra ord en väldigt oproblematisk syn på det här med elever som googlar mig och hittar min blogg och min instagram och fast vad. Den inställningen är ett resultat av långa tankeprocesser, mogna överväganden och mängder av gång på gång på gång omprövade inställningar.

Jag har hittat fram till det som känns rätt för mig och det gör mig glad. Samtidigt vet jag att det finns många som inte riktigt vet vad de ska tycka. Som undrar hur de ska göra. Ämnet är inte lätt och jag har full förståelse för de lärare som oroar sig för vad eleverna ska tänka eller annars känner sig obekväma.

Må de finna sin väg!

Publicerad 26.01.2017 kl. 22:45

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

Senaste kommentarer