Idag var penkis och trots det vemod jag kände över att något nu oundvikligen tog slut - och jag har fruktansvart svårt att acceptera att saker gör det - var det fint att få ta del all glädje och hela det lyckorus som präglade abiturienternas bänkskuddande. Det kändes fint att på ett litet hörn få vara med och dela deras glädje, precis som det under den tid jag fått vara deras lärare känts fint att få ta del av oro och framtidshopp.

Vi är inne på slutrakan nu. Det känns, både mycket och blandat och på gott och på ont, men det känns.

Idag fick jag snacka läsning med en grupp ungdomar i hemförsamlingen. Det var både roligt och intressant och faktiskt lite imponerande. De unga hade verkligen tänkt till och belyste ämnet på många olika sätt och ur många olika perspektiv. Själv bidrog jag med en infallsvinkel och ställde upp på en intervju som kretsade kring motsättningen mellan typ netflix och läsning.

Efteråt tänkte jag på att det egentligen är lite tråkigt att vi så ofta utgår från att det finns en motsättning mellan läsning och tv-serier/ film. Givetvis tävlar text och bild om vår uppmärksamhet och ofta är det den senare som vinner. Jag tänker ändå att då vi utgår från att det finns en motsättning mellan de två medierna antyder vi att det ena måste vara bättre än det andra och det vet jag faktiskt inte om jag tycker är sant.

Jag tänkte också på att diskussionen än en gång kretsade kring att litteratur är något som är nyttigt medan netflix och film i allmänhet är underhållande och jag funderade på vad det säger om vår syn på läsning. Anser vi att det är en verksamhet helt utan egenvärde, ett medel vi utnyttjar för att nå ett mål, men inte inte så mycket mer än det? Varför har det blivit så?

Till min stora glädje märker jag att någon från kykran ÄNTLIGEN å kyrkans vägnar tar avstånd till det ordbajs den pensionerade pastorn Ulf Emeleus år efter år utan minsta lilla mothugg av hans forna arbetsgivare har tillåtits besudla insändarspalterna i Hbl och Kyrkpressen med. Det fyller mig med värme att se vår kloka biskop sakligt men bestämt i en insändare i dagens Hbl ta avstånd till det illa pålästa trams Emeleus funnit det lämpligt att skicka in till tidningen. Samtidigt kan jag tycka att det är tråkigt att det ska krävas att emerituspastorn kommenterar två präster som spytt ur sig homofobi och hat och därför just nu utreds av kyrkan, för att någon från den firman ska reagera på allt det sårande han funnit det för lämpligt att skriva.

Under de många år jag tagit del av hans insändare har Emeleus bland annat fördömt homosexualitet, vetat att adoptivbarn alltid och under alla omständigheter mår bättre med sina biologiska föräldrar (en helt idiotisk åsikt) och tyckt till om en massa andra saker. Han har faktiskt tyckt till så mycket och så utan mothugg av kyrkan att jag ibland frågat mig om det helt enkelt finns ett så gott brödraskap inom samfundet att folk inte vill eller vågar säga emot.

Jag har själv medan jag ännu skrev för Andetag vid ett par tillfällen (1,2) kommenterat det Emeleus hävt ur sig. Den första gången jag gjorde det fick jag äran, att med en av de nuvarande biskopskandidaterna diskutera tonen i mitt inlägg och lämpligheten i att på kyrkans blogg kritisera en före detta medarbetares uttalanden. Det kändes speciellt.

Så ni förstår att jag och Emeleus skriverier har ett förflutet och ni begriper att det han sagt har sårat. Därför känns det minst sagt stort att ingen mindre än biskopen tar avstånd till den förvirrade ordsörja som utgör den pensionerade pastorns senaste insändare.

Jag skriver ikväll för att bevisa för mig själv att mitt liv innehåller annat än bara jobb och att jag visst hinner och orkar leva, för det känns faktiskt viktigt ibland att få veta att jag finns till och är mera än bara planerade lektioner, korrigerade texter och oändliga prestationer. Idag har jag till exempel visat att jag utöver min arbetskapacitet har en förmåga att tillreda mat och vika tvätt, och så har jag frågat mig om det att jag njöt av att utföra hushållssysslor betyder något på ett djupare plan. Har jag slutgiltigt blivit medelålders, saknar mitt liv innehåll eller balans eller är jag helt bara extremt nöjd med det jag har? Ingen vet.

Eller, jag vet. Men vad jag vet håller jag för mig själv.

På fredag firade vi lärarmiddag med abiturienterna.Det kändes plötsligt. 2019 hittills har varit kaos och jag har ärligt talat inte haft tid att förbereda mig på på sista gemensamma lektioner, middagar, mingel, galej eller adjö. Också i år blev jag överraskad av att perioden och med den tiden redan tog slut. Också i år önskade jag mig några extra dagar och ångrade bittert allt bråttom och skoningslösa ångande mot studentexamen.

Lördag och söndag vilade jag och förpestade stämningen i vårt hem genom att trött och rastlös känna mig oduglig för att jag för första gången i år unnade mig ett ledigt dygn. Kände mig som världens slappaste latmask.

Ångesten och irritationen lättade så fort jag började jobba på söndag, vilket var trevligt men vid närmare eftertanke på sätt och vis känns lite oroväckande. Kan en bli beroende av stress?

I dag har jag simmat, njutit av att jobba och hört den person som i princip ensam fick mig att stå ut med lärarstudierna föreläsa om sådant som intresserar och inspirerar mig. Det kändes ganska lyxigt att få sitta i publiken och inse ett hur stort inflytande hon som talade har haft på min yrkesidentitet och de värderingar som styr mitt dagliga arbete. Det var också skönt att bli påmind om sådant jag kan, men glömt eller prioriterat bort mitt i all jäkt.

Efter föreläsningen lovade jag mig dyrt och heligt att ta mig själv i kragen och bli bra på det jag gör igen. Jag är på tok för ung för att vara så cynisk och desillusionerad som det här jobbet och den här makabra arbetstakten ibland gör mig.

Har du haft en bra måndag?

Lång dag idag (eller snarare igår). Jag har jobbat i två pass: från åtta på morgonen till fyra på eftermiddagen i Borgå och från åtta på kvällen till tolv på natten hemma i mitt arbetsrum. Jag har varit effektiv ovh i relativt hög grad lyckats undvika prokrastinatinering. Det enda jag är lite missnöjd med är att jag redan missat läggdags med en dryg halvtimme, men det är något en helt enkelt får leva med så här års.

Till dagens absoluta höjdpunkter hörde att jag fick läsa om vårt skolspråksprojekt i tidningen Östnyland och att jag dessutom fick radiosnacka om samma projekt tillsammans med en kollega.

Om du vill höra hur jag stakar mig i direktsändning och också annars agerar tvivelaktig språklig förebild kan du lyssna på en inspelning här. Vi hörs i nästan tio minuter och på riktigt tycker jag det går ganska bra, trots att det nog märks att jag varken sovit eller varit ledig sedan nyåret, för jag saknar både ord och uttryck och visar i högsta allmänhet upp en mental spänst som närmast är på nivå med en sengångare. Njut om ni väljer att lyssna.

Jag ska gå och lägga mig nu så att jag orkar fortsätta läsa essäer så fort jag vaknar. Ha det bra!

Jag fyllde år på lördag. Jag firade med hundhäng, friluftsiv och arbete och ärligt talat skulle jag väl knappast nämna att jag blivit ännu mer medelålders om det inte var för att det känns så underbart att martyra.

Att läsa uppsatser hela födelsedagen kändes inte precis som kalas, men det gick och speciellt efter att M bestämt sig för att hålla mig sällskap i arbetsrummet. Där satt vi sedan tillsammans - jag rättade och hon målade - och hade de ungefär så mysigt som vi överhuvudtaget kunde ha det.

På det hela taget var lördagen ingen särskilt dålig dag.

Idag har varit glädje, fart, yrsel och uteblivet snökaos. Jag har försökt och lyckats hinna med mera än vad som egentligen borde vara möjligt och jag hävdar bestämt att jag inte är självgod då jag påstår att det jag företagit mig dessutom har gått oförtjänt bra.

Nyss hemkommer efter öppet hus på jobbet och ett snabbt kvällste tänker jag nu fylla diskmaskinen, rasta hundarna och somna efter att jag läst tre ord Harry Potter. Det kommer bli så bra!