Tisdag.

Januari hittills är kaos och lugn omvartannat, rivstartande vardag och landskap som täcks av snö. Någonstans här finns ro.

08.01.2019 kl. 23:53

Dagens stora bekymmer.

Inledningsvis måste jag erkänna en sak: rubriken är en lögn. Det jag nu tänker berätta har oroat mig redan en längre tid och nu, då årets första skoldag sakta lider mot sitt slut känns det rimligt att erkänna: jag oroar mig för min svenskas gradvisa förfall.

Ni har säkert hört att ett av de bästa sätten att stärka ens språk är att läsa mycket. Det stämmer, men det beror på vad en läser. Facklitteratur, skönlitteratur, tidskrifter, tidningar och till och med bloggar kan inspirera och forma språkligt, men det kan också - visar det sig - de texter jag läser allra mest. De texter det är mitt privilegium att få ta del av varje dag och precis hela tiden. Jag hinner knappt läsa något annat, och det märks.

Nu är inte mina studerande dåliga skribenter, men de är inte heller färdiga. Det ska de inte vara då de är under 20 år gamla. De utvecklas, gör misstag, gör om och gör rätt och bland det absolut bästa som finns är att få se deras framsteg.

Men* -  och det här undrar jag om andra moddalärare känner igen - mitt språk påverkas av att jag hela tiden strävar efter sätt att utveckla andras texter. Den konstanta kontakten med de språkfel som är en naturlig del av vilken som helst skrivande människas språkliga utveckling, gör mig allt mer blind för de fel jag själv gör.

Jag märker att jag plötsligt är osäker när jag skriver. Orföljden har jag koll på och stava kan jag då jag råkar träffa rätt tangenter, men då jag stöter på prepositioner känner jag mig ofta blind och vilsen. Jag har sett så många alternativa konstruktioner de senaste åren att jag inte längre minns vad som är rätt.

Jag sade på jobbet idag att jag känner att mitt språk är i behov av rehabilitering. Det betyder säkert att jag måste hitta tid att läsa mer än jag gör idag.

Mindre skärm och mera bok. Det kanske ska bli mitt motto för 2019. Jag tänker kalla det en språkvårdande insats och börja med att läsa Harry Potter**. Hur låter det?

 

*Vill bara påpeka att jag medvetet inleder med "men" och att jag nog vet att en inte borde.

**En serie jag för övrigt inte har läst. Vi kan kalla det kvällen riktiga bekännelse.

07.01.2019 kl. 22:00

Årets sista skoldag.

Det var årets sista skoldag idag. Nu är det dags för några lediga dagar kryddade med julstress och kantade av okorrigerade uppsatser. Eftersom jag är lärare och då jag är ledig i viss mån kan välja när och var jag jobbar, har jag bestämt mig för att vara ledig till och med nyår. Om jag sedan läser och korrigerar dagligen mellan den andra och sjätte januari borde jag klara mig med att jobba ca åtta timmar per dag. Längre än tio timmar blir arbetspassen hursomhelst inte, vilket är skönt.

Under den här sista dagen före avbrottet har jag hunnit med mycket. Jag har hunnit vakna strax efter fem, åka hemifrån strax efter sex och simma två kilometer innan klockan hunnit bli åtta. Jag har ätit tre frukostar (en omgång smörgåsar, två tallrikar gröt), druckit kaffe, varit på julfest och suttit hemma i soffan och saknat syfte.

Eftersom M är hos sina föräldrar just nu och dessutom har Tyra med sig, tänker jag efter att jag skrivit det här inlägget koppla Freja och gå ut på en riktigt lång promenad. Månne inte det ska hjälpa mig slappna av och landa i ledigheten. Vi får åtminstone hoppas på det.

Har ni haft en fin fredag?

21.12.2018 kl. 19:00

Om att lyssna på unga.

Känner ni igen det här: först klagar vuxna på att unga inte engagerar sig i samhällsfrågor. Det sägs att det är eländigt med dagens ungdom som varken röstar i val eller tittar upp från sina konstiga små skärmar. Sedan sker något, ungdomarna hittar en fråga som känns viktig och väljer att engagera sig bara för att få höra att de gör det på fel sätt och att de ändå ingenting vet om ämnet som dessutom inte är särskilt viktigt, och visst borde de veta sin plats, dagens ungdom.

I Grankulla har ett gäng studerande vid det lokala gymnasiet bestämt sig för att strejka för klimatet. De väljer att göra det för att vi som är vuxna inte gör nog, för att vi inte bryr oss tillräckligt och för att den planet som är lika mycket deras som vår hotar gå under för att vi som är vuxna har behandlat den så illa. De här ungdomarna verkar brinna för sin sak. De vill påverka, de vill bidra och vad får de höra: att de ska sluta gnälla om småsaker, hållas på skolbänken och lära sig om riktiga problem istället.

Stora delar av kommentarsfältet under Yles artikel om ämnet osar av illa dolt förakt mot dessa ungdomar som på allvar täcks tro att de kan åstadkomma något. För det förstår ju vem som helst att de inte kan menar kommentatorerna som dessutom vet att de studerande inte lär sig något om klimatförändring under alla sina år vid gymnasiet.

Som lärare kan jag ju inte offentligt rekommendera skolk ens för att delta i en viktig demonstration. Ändå tycker jag uttryckligen som lärare att det är fantastiskt att unga vill engagera sig och påverka det samhälle de lever i. Som lärare fylls jag också av helig vrede när vuxna människor säger unga att de inte kan åstadkomma och antyder att deras engagemang saknar värde.

Som lärare och vuxen som varje dag får jobba med ungdomar kan jag inte nog understryka hur viktigt det är att vi tar vara på varje liten gnista och glöd som tänds hos våra unga. Då de tar ställning och säger att något är viktigt är vår uppgift att lyssna och ställa frågor och stöda och vägleda. Vi ska inte förminska, förlöjliga eller tysta ner. Det har vi inte råd med. Det är inte bara dagens ungdom som behöver ett samhälle där de är beredda att engagera sig i viktiga gemensamma frågor. Det är inte bara de själva som är beroende av att de som är unga idag lär sig tro på sin förmåga att påverka hur världen ser ut imorgon.

Du och jag - alla vi som är vuxna - behöver dem också. Att påstå annat är att fara fram med osanning.

20.12.2018 kl. 15:55

En sista reflektion angående svenska klubben och Lucia.

En sista reflektion angående svenska klubben och Lucia: då jag läser kommentarerna under yle-artikeln reagerar jag på att flera av dem som skriver verkar helt blinda för den maktobalans som präglar den situation som beskrivs i artikeln. För dem tycks det kvitta att svenska klubben är lika med gubbar med makt, att folkhälsan är en av svenskfinlands mäktigaste organisationer och att Lucia med tärnor är människor i gymnasieåldern, människor som på intet sätt kan förväntas besitta en sådan livs- eller arbetserfarenhet som lätt låter dem avgöra vad de kan och inte kan förväntas gå med på då de på order av sin uppdragsgivare uppträder vid olika tillställningar.

I kommentarsfältet antyds det att de utsatta överreagerar. En säger rakt ut att det är på de lussandes ansvar att sätta gränser och säga ifrån. För typ inte alla män och vad kan folkhälsan göra.

Nå, fast vad. Folkhälsan har vetat att varna dem som ska uppträda på svenska klubben. Det säger faktiskt mer än mycket om vem som borde tagit ansvar, men låtit bli för att i stället normalisera svineri.

Vad signalerar folkhälsan annat än att gubbarnas beteende är okej och något som bara bör accepteras då de medvetet skickar ett gäng unga till ett ställe där de vet att det finns risk för övergrepp? Det har jag funderat på idag.

19.12.2018 kl. 17:45

Om gubbklubbars rätt till Lucia.

Idag är jag besviken på Folkhälsan. Organisationen gavs en gyllene chans att markera att pengar och makt inte ger män rätten att bete sig som svin, men i stället valde de en linje som signalerar att det fyrk gubbarna sitter på alla gånger är mer värt än de unga kvinnor som utsatts för kränkande beteende.

Jag antar att ni har läst om vad gubbarna på svenska klubben brukar syssla med under Lucia? Om inte ska ni göra det nu. Åtminstone jag tycker nämligen Yles artikel är festlig, även om det nog måste erkännas att en del av behållningen finns i att texten bekräftar alla de fördomar jag haft mot föreningar med fallos som främsta krav för medlemskap.

Det som slår mig och som gör mig besviken är inte i första hand det att typen från svenska klubben inte verkar ta problemet på något allvar alls. Jag hade inte förväntat mig något annat. Däremot kan jag tycka är att den överslätande ton som präglar Folkhälsans representants uttalanden är lite beklämmande, speciellt om en beaktar att det sliskiga beteendet inte verkar leda till några riktiga åtgärder alls.

Det är lite tråkigt att Folkhälsan inte väljer att visa ryggrad. De kunde välja att inte besöka klubben alls. Nu går de istället med på något slags inte alla män-argumentation för att på ort och ställe samla in pengar som de gubbar som vill donera nog kunde fyrka ut via andra kanaler också.

För let's face it: det känns inte helt okej att en organisation som borde vara respektabel utnyttjar unga kvinnor för att mjölka pengar ur gamla män år 2018. Eller, vad tycker du?

18.12.2018 kl. 10:35

Sjukt avslappnad och helt vidrigt harmonisk.

Jag brukar föreställa mig att promenader - särskilt de på kvällen - med hundarna är idylliska och avslappnande tillställningar. Jag brukar se framemot dem längs med dagen och drömma om att i lugn takt få traska runt granskapet, låta hundarna snusa spännande meddelanden medan jag själv får ordning på mina tankar. Allt det här är naturligtvis självbedrägeri om en råkar äga två terriers av vilka den ena är smått neurotisk och den andra ännu inte har förstått vad det egentligen innebär att gå i koppel.

Jag glömmer ibland hur länge det tog för Freja att förstå hur hon skulle bete sig på promenader. Lyckligtvis finns Tyra som helt tydligt se det som sin uppgift att regelbundet påminna om att det nog tog längre för Freja att lära sig än jag helst vill komma ihåg.

Vi promenerade i ungefär fem kilometer ikväll. Under den knappa timme vår promenad tog tror jag inte det gick en minut utan att Tyra hittade något nytt och spännande. Hon drog och störtade och slet och prövade grundligt mina nerver medan jag gick bredvid och gjorde mitt bästa för att vara lugn och konsekvent. Det överraskande bra.

Väl hemma kände jag mig lugn och harmoniskt. Åtminstone drömde jag om att få göra det.

13.12.2018 kl. 23:39

Dötid.

Ibland innebär arbetspendeln dötid som jag i mån av möjlighet fyller med små arbetsuppgifter, egentid och blogg. Bland det bästa jag vet är att läsa bort de tomma timmar som uppstår då den billigaste bussen går på tok för tidigt i förhållande till när min första lektion börjar. Att läsning i cafémiljö dessutom kan räknas som jobb och därför inte bara är bildande utan även skapar mervärde i form av möjligt undervisningsmaterial och potentiella lektionsupplägg är guldkant och vardagslyx och allt annat än dumt.

Just nu läser jag (fortfarande) Johannes Ekholms  Kärlek liksom. Får väl erkänna att jag gillar den mer än jag trodde ja skulle göra. Dessutom är den ett praktexempel på sådant berättande som jag i högre grad borde behandla på lektionerna.

Jag prokrastinerar och alla vinner. Hur sjukt är inte det?

12.12.2018 kl. 09:59

Pinsamma stavfel och imponerande inkompetenser.

Vad är det värsta en lärare kan göra mot kolleger, studerande och vårdnadshavare? Antagligen något lite värre än det jag gjort mig skyldig till, även om jag kan tycka att det jag åstadkommit är illa nog för en moddalärare. Åtminstone tror jag vi kan slå fast att mottagarnas förtroende för min yrkesskunskap inte styrktes av att jag i ett meddelande till ALLA studerande, ALLA vårdnadshavare och ALLA kolleger skrev att det nu är möjligt att beställa häftiga "muynkjackor och tredniga tydgkassar" och dessutom underströk mitt slarv genom att placera samtliga stavfel som förekommer i texten i en och samma förbannade mening. Jag kan intyga att det hettade om kinderna när en vänlig själ idag upplyste mig om vilken klåpare jag är.

Har du varit med om något pinsamt eller festligt eller både och på sistone?

11.12.2018 kl. 17:46

Att rubricera.

Att döpa texter måste vara bland det svåraste som finns. En rubrik ska vara klatschig och informativ och jag vet inte vad och ofta presterar jag överskrifter som ingen moddalärare någonsin skulle låta sina elever eller studerande komma undan med. Det är lite pinsamt, men ganska nådigt av tmig att ha överseende med denna brist som präglar de flesta av mina texter.

Har du någonsin svårt att namnge en text?

 

11.12.2018 kl. 05:45

Att välja vardag.

Idag har jag gjort mycket men inte åstadkommit något. Jag har köpt luciakrona och simmat fler kilometrar än jag tänkt mig, men utöver det har egentligen inget spännande inträffat. Jag har ätit gröt, druckit kaffe och undervisat. Presterat rutin och vardag och njutit av det. Jag tror inte på att lyxa till vardagen genom att göra något extra. Jag tror att rutinen ger guldkant och mervärde och livar upp det gråa med möten, färgklickar och liv. Också den här måndagen har rymt mycket fint. I vår lägenhet har M julpyntat och att få komma hem till henne och hundarna är kanske det allra bästa som hänt mig  idag.

Har du haft en fin måndag?

 

Bild: M.
10.12.2018 kl. 21:30

Självständighetsfunderingar.

Självständighetsdagen till ära funderar jag på det fula 612-fackeltåget som idag rinner längs min hemstads gator. Jag tänker på att nazister alltid haft en synlig roll i marschen, på att finska motståndsrörelsen var en av initiativtagarna då det ursprungligen begav sig och på att arrangörerna lyckats maskera evenemanget till något slags mysigt hem och härd-tjohej för att locka med normalt funtade och vettiga medborgare.

Eftersom introspektion är sunt funderar jag också lite på vad det är med marschen som får mig att se rött. 

Mitt främsta problem med nazimarschen är inte det att nazisterna vill ha ett Finland bara för finländare, även om jag givetvis motsätter mig idén som bygger på en historisk villfarelse om ett forntida monokulturellt folkhem. Mitt kanske största problem med manifestationen är att nazisternas uttalade mål underförstått gör anspråk på att just de skulle ha företräde, förmåga och verktyg att definiera vem, vad och hur en riktig finländare är. 

Eftersom historien har visat oss att nazister tenderar att bete sig ganska tråkigt mot dem som ifrågasätter deras definitioner eller inte passar tilltänkta mått, är jag långt ifrån säker på att vi ska ge dem några plattformar alls att stå på. Speciellt inte på självständighetsdagar.

Jag tycker inte de ska få marschera. Under inga omständigheter ska de få göra det.

Trots att väldigt få finländare är nazister har de senaste åren nämligen visat att det finns gott om främlingsfientlighet och illa dold rasism i det här landet och det är det som skrämmer mig. Där det finns främlingsfientlighet finns det grogrund för giftig nationalism och där det finns giftig nationalism finns extrema åtgärder och oåterkalleliga gärningar.

Därför tycker jag inte vi ska ge nazisterna något utrymme plats alls och därför är jag långt ifrån säker på att vi ska gå med på att se 612-marschen som ett snällt självständighetsjippo. Åtminstone inte så länge kända nazister tillåts marschera i de främsta leden.

Vad tycker du?

06.12.2018 kl. 15:43

Öroninflammationer, choklad och låsta dörrar.

Idag började med en spännande upptäckt: valpen hade lyckats dra på sig en öroninflammation och något måste göras. Lyckligtvis insåg vi snabbt att min första lektion började först klockan elva och att jag således hade gott om tid att skrida till verket och utföra en förstå antiinflammatorisk åtgärd genom i form av ett veterinärbesök, vilket jag också gjorde. Efter att ha tagit en snabb titt på Tyra skrev läkaren en saftig nota ett recept och jag och hunden åkte vidare till apoteket. Vid det här laget hade jag sedan länge insett att jag skulle få glömma min supergröna bussfärd till Borgå och åka bil istället.

För att trösta mitt sargade duktighetssamvete bestämde jag mig för att jag skulle simma efter jobbet bara för att under dagen ha presterat något annat än arbete. När jag väl kom till simhallen och ville slänga mig i bassängen möttes jag av undantagstillstånd och låsta dörrar för det är ju klart att allt stänger tidigare dagen innan självständighetsdag.

Gudskelov har jag många strängar på min lyra och väl hemma kompenserade jag för den uteblivna motionen genom att äta upp min sorg och frustration. Den smakade choklad och digestivekex och tvingade mig att ifrågasätta mina livsval: kanske att de sunda vanorna och meningen med livet i bland gömmer sig någonstans djupt bland soffdynorna eller längst nere i chipspåsen? 

05.12.2018 kl. 23:20

Jag är helt normal. Jag lovar.

Alltså, det här låter säkert helt korkat, men ibland då jag undervisar hajar jag till och ser mig själv som jag tänker mig att mina studerande måste se mig och det gör mig helt sjukt självmedveten för jag ser ju inte klok ut inbillar jag mig. Jag brukar försöka rädda situationen genom att införa något slags märkligt metaperspektiv där jag kommenterar saker jag gör eller säger, vilket säkert inte hjälper utan istället gör det hela mer kondtigt. I grund och botten vill jag väl egentligen bara visa för ungdomarna att jag märker då jag säger något konstigt och att jag faktiskt hör vad som slinker ur mig och är medveten om hur mycket mina händer viftar medan jag förklarar och orerar och att jag är helt normal. Jag lovar.

04.12.2018 kl. 18:36

Om kolloidalt silver, vaccinmotstånd och faktaresistens.

Vad får en människa att medvetet truga gift på andra människor? Hur försvarar en sådan människa beslutet att i värsta fall riskera en medmänniskas liv och hälsa? Hur kan någon tro en kvacksalvare som misstänkligör vetenskap och i samma andetag påstår att cancer går att bota med lite vattenreningsmedel? Hur rutten måste man vara för att vilja sko sig på andras motgångar och hur djup är den tragedi som gör en villig att svälja alla tänkbara lögner? Yles rapportering om debatten om kolloidalt silver i Sverige (och lite i Österbotten) väcker många frågor.

Dessvärre saknar jag svar. Då jag lyssnar på inslagen och läser artikeln blir jag mest häpen. Jag fattar inte hur de ovetenskapligas argument kan bita på någon publik alls. Å andra sidan har samma mottaglighet förundrat också tidigare, inte minst i samband med diverse ankdammsgräl om både vaccin och just kolloidalt silver.

Som modersmålslärare baxnar jag varje gång jag försöker läsa mig in på dessa debatter och ställs inför den kompakta faktaresistens och den totala brist på källkritik som präglar de teflonbepansrade vetenskapsförnekarnas hela argumentation. De som har bestämt sig för att tro på att silvervatten är hälsosamt eller vaccin skadligt verkar helt oemottagliga för saklig argumentation och vetenskapliga fakta. Istället delar de ohämmat länkar till uppenbart vinklade studier eller kommer med anekdotisk bevisföring om en eller annan släkting som minsann inte var vaccinerad mot mässling men nog överlevde sin cancer tackvare ett stadigt intag av vattenreningsmedel.

Det kan vara att jag blandar ihop två debatter där ovan, men ni ser säkert problemet och förstår antagligen vad jag menar. Det är konstigt att vuxna människor väljer att falla för sagor om mirakelpreparat eller påhittade hotbilder trots att det finns forskning som visar att de tänkt fel och att det feltänket riskerar skada dem själva, och i värsta fall oskyldiga människor i deras omgivning.

Jag kanske inte borde säga det här, men jag kan inte låta bli: i egenskap av en som jobbar med ungdomar och regelbundet får beundra deras förmåga till källkritik, har jag faktiskt svårt att begripa hur vuxna människor kan falla för lögner som vilken som helst grundskoleelev i det här landet skulle genomskåda.

Jag har svårt att föreställa mig den osäkerhet och de personliga tragedier som gör en människa mottaglig för dessa falska budskap, men jag är säker på att sorgen och rädslan finns där. Det måste finnas något irrationellt som driver folk till att riskera sina egna, sina barns eller oskyldiga medmänniskors liv. Det måste finnas en orsak, för annars förstår jag ingenting alls.

Personligen tycker jag ändå de som blundar för borde tänka om och tänka rätt. Oberoende av orsak borde åtminstone de som vägrar vaccin göra det. För många oskyldiga barns hälsa står på spel där och det är inte okej.

Däremot tycker jag egentligen inte något alls om vuxna människors bruk av kolloidalt silver. Eller snarare är det inte min sak att göra det. Hur mycket jag än inte förstår är det inte min plats att uppmana till avhållsamhet. Jag får helt enkelt nöja mig med att baxna inför faktaresistenta teflonytor och fortsätta uttrycka min bestörtning över folks oförmåga till källkritik. Vackert så.

 

03.12.2018 kl. 20:33

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. Över trettio, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

20.03, 09:41Pauser. av Amadanda
29.01, 15:01Rapport från dagar som gått. av Språklärare
23.01, 19:26Tuff tisdag. av Fager Dam