Inledningsvis måste jag erkänna en sak: rubriken är en lögn. Det jag nu tänker berätta har oroat mig redan en längre tid och nu, då årets första skoldag sakta lider mot sitt slut känns det rimligt att erkänna: jag oroar mig för min svenskas gradvisa förfall.

Ni har säkert hört att ett av de bästa sätten att stärka ens språk är att läsa mycket. Det stämmer, men det beror på vad en läser. Facklitteratur, skönlitteratur, tidskrifter, tidningar och till och med bloggar kan inspirera och forma språkligt, men det kan också - visar det sig - de texter jag läser allra mest. De texter det är mitt privilegium att få ta del av varje dag och precis hela tiden. Jag hinner knappt läsa något annat, och det märks.

Nu är inte mina studerande dåliga skribenter, men de är inte heller färdiga. Det ska de inte vara då de är under 20 år gamla. De utvecklas, gör misstag, gör om och gör rätt och bland det absolut bästa som finns är att få se deras framsteg.

Men* -  och det här undrar jag om andra moddalärare känner igen - mitt språk påverkas av att jag hela tiden strävar efter sätt att utveckla andras texter. Den konstanta kontakten med de språkfel som är en naturlig del av vilken som helst skrivande människas språkliga utveckling, gör mig allt mer blind för de fel jag själv gör.

Jag märker att jag plötsligt är osäker när jag skriver. Orföljden har jag koll på och stava kan jag då jag råkar träffa rätt tangenter, men då jag stöter på prepositioner känner jag mig ofta blind och vilsen. Jag har sett så många alternativa konstruktioner de senaste åren att jag inte längre minns vad som är rätt.

Jag sade på jobbet idag att jag känner att mitt språk är i behov av rehabilitering. Det betyder säkert att jag måste hitta tid att läsa mer än jag gör idag.

Mindre skärm och mera bok. Det kanske ska bli mitt motto för 2019. Jag tänker kalla det en språkvårdande insats och börja med att läsa Harry Potter**. Hur låter det?

*Vill bara påpeka att jag medvetet inleder med "men" och att jag nog vet att en inte borde.

**En serie jag för övrigt inte har läst. Vi kan kalla det kvällen riktiga bekännelse.

Känner ni igen det här: först klagar vuxna på att unga inte engagerar sig i samhällsfrågor. Det sägs att det är eländigt med dagens ungdom som varken röstar i val eller tittar upp från sina konstiga små skärmar. Sedan sker något, ungdomarna hittar en fråga som känns viktig och väljer att engagera sig bara för att få höra att de gör det på fel sätt och att de ändå ingenting vet om ämnet som dessutom inte är särskilt viktigt, och visst borde de veta sin plats, dagens ungdom.

I Grankulla har ett gäng studerande vid det lokala gymnasiet bestämt sig för att strejka för klimatet. De väljer att göra det för att vi som är vuxna inte gör nog, för att vi inte bryr oss tillräckligt och för att den planet som är lika mycket deras som vår hotar gå under för att vi som är vuxna har behandlat den så illa. De här ungdomarna verkar brinna för sin sak. De vill påverka, de vill bidra och vad får de höra: att de ska sluta gnälla om småsaker, hållas på skolbänken och lära sig om riktiga problem istället.

Stora delar av kommentarsfältet under Yles artikel om ämnet osar av illa dolt förakt mot dessa ungdomar som på allvar täcks tro att de kan åstadkomma något. För det förstår ju vem som helst att de inte kan menar kommentatorerna som dessutom vet att de studerande inte lär sig något om klimatförändring under alla sina år vid gymnasiet.

Som lärare kan jag ju inte offentligt rekommendera skolk ens för att delta i en viktig demonstration. Ändå tycker jag uttryckligen som lärare att det är fantastiskt att unga vill engagera sig och påverka det samhälle de lever i. Som lärare fylls jag också av helig vrede när vuxna människor säger unga att de inte kan åstadkomma och antyder att deras engagemang saknar värde.

Som lärare och vuxen som varje dag får jobba med ungdomar kan jag inte nog understryka hur viktigt det är att vi tar vara på varje liten gnista och glöd som tänds hos våra unga. Då de tar ställning och säger att något är viktigt är vår uppgift att lyssna och ställa frågor och stöda och vägleda. Vi ska inte förminska, förlöjliga eller tysta ner. Det har vi inte råd med. Det är inte bara dagens ungdom som behöver ett samhälle där de är beredda att engagera sig i viktiga gemensamma frågor. Det är inte bara de själva som är beroende av att de som är unga idag lär sig tro på sin förmåga att påverka hur världen ser ut imorgon.

Du och jag - alla vi som är vuxna - behöver dem också. Att påstå annat är att fara fram med osanning.

Idag är jag besviken på Folkhälsan. Organisationen gavs en gyllene chans att markera att pengar och makt inte ger män rätten att bete sig som svin, men i stället valde de en linje som signalerar att det fyrk gubbarna sitter på alla gånger är mer värt än de unga kvinnor som utsatts för kränkande beteende.

Jag antar att ni har läst om vad gubbarna på svenska klubben brukar syssla med under Lucia? Om inte ska ni göra det nu. Åtminstone jag tycker nämligen Yles artikel är festlig, även om det nog måste erkännas att en del av behållningen finns i att texten bekräftar alla de fördomar jag haft mot föreningar med fallos som främsta krav för medlemskap.

Det som slår mig och som gör mig besviken är inte i första hand det att typen från svenska klubben inte verkar ta problemet på något allvar alls. Jag hade inte förväntat mig något annat. Däremot kan jag tycka är att den överslätande ton som präglar Folkhälsans representants uttalanden är lite beklämmande, speciellt om en beaktar att det sliskiga beteendet inte verkar leda till några riktiga åtgärder alls.

Det är lite tråkigt att Folkhälsan inte väljer att visa ryggrad. De kunde välja att inte besöka klubben alls. Nu går de istället med på något slags inte alla män-argumentation för att på ort och ställe samla in pengar som de gubbar som vill donera nog kunde fyrka ut via andra kanaler också.

För let's face it: det känns inte helt okej att en organisation som borde vara respektabel utnyttjar unga kvinnor för att mjölka pengar ur gamla män år 2018. Eller, vad tycker du?

Ibland innebär arbetspendeln dötid som jag i mån av möjlighet fyller med små arbetsuppgifter, egentid och blogg. Bland det bästa jag vet är att läsa bort de tomma timmar som uppstår då den billigaste bussen går på tok för tidigt i förhållande till när min första lektion börjar. Att läsning i cafémiljö dessutom kan räknas som jobb och därför inte bara är bildande utan även skapar mervärde i form av möjligt undervisningsmaterial och potentiella lektionsupplägg är guldkant och vardagslyx och allt annat än dumt.

Just nu läser jag (fortfarande) Johannes Ekholms  Kärlek liksom. Får väl erkänna att jag gillar den mer än jag trodde ja skulle göra. Dessutom är den ett praktexempel på sådant berättande som jag i högre grad borde behandla på lektionerna.

Jag prokrastinerar och alla vinner. Hur sjukt är inte det?

Att döpa texter måste vara bland det svåraste som finns. En rubrik ska vara klatschig och informativ och jag vet inte vad och ofta presterar jag överskrifter som ingen moddalärare någonsin skulle låta sina elever eller studerande komma undan med. Det är lite pinsamt, men ganska nådigt av tmig att ha överseende med denna brist som präglar de flesta av mina texter.

Har du någonsin svårt att namnge en text?

Självständighetsdagen till ära funderar jag på det fula 612-fackeltåget som idag rinner längs min hemstads gator. Jag tänker på att nazister alltid haft en synlig roll i marschen, på att finska motståndsrörelsen var en av initiativtagarna då det ursprungligen begav sig och på att arrangörerna lyckats maskera evenemanget till något slags mysigt hem och härd-tjohej för att locka med normalt funtade och vettiga medborgare.

Eftersom introspektion är sunt funderar jag också lite på vad det är med marschen som får mig att se rött. 

Mitt främsta problem med nazimarschen är inte det att nazisterna vill ha ett Finland bara för finländare, även om jag givetvis motsätter mig idén som bygger på en historisk villfarelse om ett forntida monokulturellt folkhem. Mitt kanske största problem med manifestationen är att nazisternas uttalade mål underförstått gör anspråk på att just de skulle ha företräde, förmåga och verktyg att definiera vem, vad och hur en riktig finländare är. 

Eftersom historien har visat oss att nazister tenderar att bete sig ganska tråkigt mot dem som ifrågasätter deras definitioner eller inte passar tilltänkta mått, är jag långt ifrån säker på att vi ska ge dem några plattformar alls att stå på. Speciellt inte på självständighetsdagar.

Jag tycker inte de ska få marschera. Under inga omständigheter ska de få göra det.

Trots att väldigt få finländare är nazister har de senaste åren nämligen visat att det finns gott om främlingsfientlighet och illa dold rasism i det här landet och det är det som skrämmer mig. Där det finns främlingsfientlighet finns det grogrund för giftig nationalism och där det finns giftig nationalism finns extrema åtgärder och oåterkalleliga gärningar.

Därför tycker jag inte vi ska ge nazisterna något utrymme plats alls och därför är jag långt ifrån säker på att vi ska gå med på att se 612-marschen som ett snällt självständighetsjippo. Åtminstone inte så länge kända nazister tillåts marschera i de främsta leden.

Vad tycker du?

Alltså, det här låter säkert helt korkat, men ibland då jag undervisar hajar jag till och ser mig själv som jag tänker mig att mina studerande måste se mig och det gör mig helt sjukt självmedveten för jag ser ju inte klok ut inbillar jag mig. Jag brukar försöka rädda situationen genom att införa något slags märkligt metaperspektiv där jag kommenterar saker jag gör eller säger, vilket säkert inte hjälper utan istället gör det hela mer kondtigt. I grund och botten vill jag väl egentligen bara visa för ungdomarna att jag märker då jag säger något konstigt och att jag faktiskt hör vad som slinker ur mig och är medveten om hur mycket mina händer viftar medan jag förklarar och orerar och att jag är helt normal. Jag lovar.