Jag har haft individuella handledningssamtal med studerande idag. Tänker summera dagen genom att konstaera att: när människorna i rummet blir färre, kan de pinsamma tystnaderna växa sig större. Vi kan kalla det dagens sanning.

Helt allvarligt innehöll dagen mycket gott. Det var fint att ha tid att sitta och tala texter med mina studerande och det var roligt att få se hur mycket de vet och kan. Att jag i sociala sammanhang fungerar ungefär lika smidigt som Mr. Bean störde förvånansvärt lite. Men nog var jag medveten om min klumpighet för det. Tro inget annat.

Jag sitter i vardagsrummet och är tacksam för att jag äntligen har tid att blogga. De senaste dagarna har jag läst hundratals texter. Hundratals. Det är faktiskt ingen överdrift och faktum är att jag då jag inte har jobbat har prioriterat att sova. Det har känts förnuftigt på något vis. Just nu är jag - trots att jag egentligen inte vill ropa hej förrän jag kommit över bäcken - skitnöjd mina prestationer. Jag känner att jag arbetar utgående från mina styrkor och att också den här monsterperioden närmar sig sitt slut. Ännu återstår en lång och hektiskt vecka, men jag tror att det kommer gå vägen. Det gäller bara att ta en dag i taget.

För att fira mina stundande framgångar tänker jag skriva ett till inlägg (läs det på söndag) och vänta på de arbetsrelaterade motgångarna, som i och med min hybris garanterat kommer som ett brev på posten. De är säkert redan på väg. Återstår att se hur länge en får vänta.

Källkritik handlar om att försäkra sig om att information - särskilt sådan en gärna vill tro på - faktiskt är pålitlig. Det här är något jag regelbundet talar om med mina studerande. Jag tycker det är av yttersta vikt att de lär sig förhålla sig kritiskt till det oändliga flöde av artiklar och videor som ständigt sköljer över dem. För källkritik är en överlevnadsstrategi, något som hjälper en klara av vardagen.

Igår lyckades jag inte leva som jag lär. Helsingin sanomat publicerade en artikel om en studie som på basen av HS rubricering avslöjar att skolornas "nya" undervisningsmetoder utgör ett tydligt hot mot inlärningen (här skriver Svenska Yle om samma sak). Speciellt skadligt är det enligt artikeln att utsätta barn och unga för digitalisering och fenomenbaserad inlärning. Ett elevcentrerat arbetssätt är inte heller bra. Så står det i den text som Helsingin sanomat publicerade och jag delade trots att jag inte helt och hållet omfattade kritiken och dessutom hela tiden kände att det var något som inte kunde stämma. Artikeln handlade ju trots allt om en undersökning som kritiserar de onda utbildningspolitikerna och tjänstemännen och då måste allt som står i den trots mina dubier vara sant tyckte jag, men tji fick jag.

Bara någon timme senare läste jag en annan text som satt fingret på det jag tyckte att inte stämde. HS-artikeln låter påskina att forskningsresultaten gör gällande att det skulle finnas ett samband mellan digitalisering, fenomen- och elevbaserad undervisning och de försämrade resultaten i Pisa-mätningarna. Vidare får en som läsare intrycket att detta samband skulle synas i resultaten i de Pisa-mätningar som genomfördes mellan år 2012 och 2015 och det är här kritiken mot det "nya" blir problematisk. Det "nya" infördes och eller standardiserades i och med den nya läroplan som stegvis togs i bruk åren 2014-2016. Allra sist infördes den på högstadierna och det här innebär att de nior som deltog i Pisa år 2015 inte omfattats av de reformer som enligt artikeln i HS utgör ett hot mot inlärningen. Det är alltså i princip omöjligt att utgående från det material som tydligen använts dra sådana slutsatser som antyds i nyhetsrapporteringen. Tendetiöst är bara förnamnet.

Det fanns också annat i artikeln som jag glatt förbisåg tack vare en rågad skottkärra bekräftelsebias. Att det i artikeln berättades om lärare som gett sina elever uppgifter som får pedagogerna att framstå som fullständigt inkompetenta borde antagligen ha fått mig att haja till. Jag borde atntagligen ha reagerat på att ingen av dem som kom till tals i texten verkade ha en uppfattning om vad fenomenbaserad inlärning är eller hur en arbetar elevcentrerat, men det gjorde jag inte. Istället var jag skadeglad och njöt av insikten att de dumma beslutsfattarna bevisligen hade fattat dumma beslut. Det betraktar jag som ett personligt misslyckande, för på grund av att jag bara sådär accepterade allt jag läste tog det mig länge att ställa de frågor som hade hjälpt mig förstå: på vad beror de svagare resultaten? Vad innebär de på riktigt? Och är det inte inte ett lite för bekvämt sammanträffande att de här resultaten offentliggörs i en tid då väldigt många verkar vilja få säga att just de tycker att allehanda reformer minsann är skit?

Som pedagog vet jag att det sällan är fel på metoden, men att genomförandet kan halta. Fenomenbaserat- och elevcentrerat lärande förutsätter tydliga uppgifter, strikta ramar och ständig övervakning och handledning. Elever och studerande som arbetar på det här sättet behöver ha tillgång till lärare oftare än växande grupper och krympande budgetar  möjliggör. På riktigt är det här skon klämmer tror jag och det hade jag förstått genast om jag bara lyckats förhålla mig kritiskt till den information jag fick ta del av. 

Men, nu gick det inte så. Jag valde att tro på allt jag läste istället och helt ärligt kan jag tycka att det är lite intressant att jag kan lyckas misslyckas när det gäller något så fundamentalt och självklart som källkritik. Inte minst med tanke på att det är fråga om en färdighet jag förväntas kunna lära ut och att den källa jag glömmer kritisera behandlar ett ämne jag faktiskt vet en hel del om.

Alla dagar påminner mig om varför just jag vill vara just lärare. Vissa dagar minns jag bättre än andra. Sådana dagar är tempot lite lägre, det finns plats för diskussion och mina fantastiska studerande lyckas på minna mig om något jag helhjärtat tror på: att dagens ungdom har oändlig potential. När jag hör dem tala om saker som aldrig var ämnen när jag var ung, när de visar hur mycket de kan om gröna värderingar, medmänsklighet och jämställdhetstänk tänker jag att de här människorna kan bygga ett samhälle som kommer bli just så bra som de förtjänar. För oss som är lite äldre återstår att ge verktyg, bereda väg och lyssna.

Jag tror jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen: dagens ungdom kan rädda världen. Vårt ansvar som vuxna är att se till att det finns något kvar att rädda den dag de har makt nog att fatta viktiga beslut och påverka.

Idag var en dag som påminde mig om varför just jag vill vara just lärare.

Idag påmindes jag om att det finns en stor styrka i vår arbetsgemenskap. I snart ett halvt år har jag och några kolleger jobbat för att komma igång med ett projekt vars syfte är att stärka våra studerandes skolspråk. Den här måndagen var dagen då resten av kollegiet skulle involveras på allvar. Vi hade jobbat och förberett och var säkert alla lite nervösa och oroliga, för hur skulle vi kunna kräva eller få förvänta oss att resten av dem vi jobbar med skulle förstå att något måste göras. Alla lärare kämpar med sitt, alla har utmaningar som måste övervinnas och jag vet av erfarenhet att det ingalunda behöver vara lätt att engagera sig ens då en förstår att det verkligen behövs.

Det var en oerhörd lättnad att märka att våra kolleger tycker att detta med språket är något vi behöver ta i tu med. Folk var glada, jobbade flitigt och hade en massa fina idéer. Just idag, precis som alla andra dagar, kände jag att det finns nåd i att få jobba med just de människor jag gör.

Nu är vårt projekt på gång på allvar. Måtte i vi ro det i hamn.

Jag räknade nyss mängden inlägg i november. Det var snabbt gjort. Jag har skrivit en text. En ynka text. Det tycker jag är tragiskt. Visserligen har det funnit mängder av jobb att jobba och vagnslass med liv att leva, men ändå. Ett ynka inlägg känns ganska patetiskt.

Samtidigt säger det väl något om min vardag just nu. En vardag som till och med för mig som älskar det alldagliga i skrivande stund känns ganska intensiv.

Jag märker att jag saknar bloggandet. Det är ändå det skrivandet jag vanligtvis alltid brukar se till att hinna med. När jag prioriterar bort bloggen vet jag att jag lever ett liv med extra allt och är på gränsen för vasd jag mäktar med. Ändå känns det mesta okej. Mer än okej faktiskt.

Imorgon får jag göra en hel arbetsdag med intressanta kolleger från olika håll i landet. Vi ska fortbildas i Grankulla och det känns inte helt dumt. Det kanske bästa är ändå att jag får lämna bilen hemma och utnyttja helt vanlig kollektivtrafik. Det är lyx för en som åker två timmar privatbil så gott som varje dag kan jag berätta.

Hur tänker du förgylla din lördag?

Ibland sker fruktansvärda och oförklarliga saker. Enskilda människor tar rätten i sina egna händer och signalerar med hela sitt väsen och agerande att deras behov väger tyngre än alla andras. Att andras välfärd när som helst kan offras för ändamålen helgar medlen och allt det där, ni vet.

Idag har jag varit med om något hemskt. Jag åkte buss från Helsingfors till Borgå och på den - till min stora glädje - fullsatta bussen var det någon jävel som tyckte det var lämpligt och helt rimligt att lacka naglarna. Så medan bussen sakta men säkert gled ut ur Helsingfors lade sig en en skärande stank över hela busskabinen. Det blev svårt att andas, ögonen tårades och huvudet började värka. Mitt i allt detta satt stackas jag: svor, bet ihop och försökte jobba.

Nu är det ju nagellack inte precis terrorism, men heller ingen rimlig syssla på morgonpendeln tycker jag, som framförallt om morgnarna kan vara sjukligt känslig för diverse stickande lukter. Hinner en inte lacka hemma kan en låta bli, så enkelt är det. Andra ska inte behöva lida.

Dessutom kan starka stanker utlösa värre reaktioner än lätt illamående och irritation varför till exempel läkare undviker (starka?) parfymer har jag förstått. Att utsätta andra för diverse lukter är alltså inte bara egoistiskt och idiotiskt, utan även ansvarslöst och i värsta fall farligt, så det är bäst att låta bli. Bara så ni vet.

Vad tycker du det är okej att syssla med på en fullsatt buss?

Jag jobbar med att ändra min inställning till jobbet. Försöker påminna mig om att det också finns ett liv som förtjänar att levas. Försöker hitta ett tempo som känns som mitt eget. Jag påminner mig om att det finns ett liv som förtjänar att levas, nätter som behöver sovas och att promenader med hundarna och kvällar med M är saker som ger ork och fokus. Jag försöker hitta tillbaka till en inställning jag hade tidigare, till en tro på rutin och förmåga och kapacitet och en övertygelse om att allt nog kommer ordna sig. Jag tänker att jag tänkte rätt på den tiden då jag hade flera gränser, då allt inte handlade om att prestera. Inget är så dramatiskt som det kanske låter eller tidvis känns för faktum är att jag både kan och orkar och rent av njuter och är mer effektiv om jag inte hela tiden försöker vara perfekt.

Vad är det ens, att hela tiden prestera på maxad nivå. En illusion och en omöjlighet. Ett fullkomligt relativt koncept. Allt jag kan idag kan vara hälften av det jag kan imorgon och tvärtom. Gäller alltså att ha en fingertoppskänsla för dagsformen och vara snäll med sig själv. Att lita på att allt går bättre om en bara minns och orkar vila.

Att sådant funderar jag på just nu, mest hela tiden. Bara så ni vet.