Det svåra ordet konservativ.

Visste du att ordet konservativ kan betyda många olika saker när en talar om kyrka och kristendom och att det därför är ganska problematiskt? Jag är ganska övertygad om att varken förläldern som intevjuades eller journalisten som skrev Hbl-artikeln jag länkade till igår kände till detta faktum. En person eller församling kan vara liturgiskt konservativ, vilket innebär att det finns en vilja att förverkliga olika förättningar på ett traditionellt, kanske lite gammalmodigt sätt. En person eller församling kan också vara teologiskt eller värdemässigt konservativ, vilket till exempel kan betyda att man väljer att tolka Bibeln så ordagrant som möjligt och benhårt håller fast vid de värderingar man tycker sig utläsa ur den heliga skrift. För den här typen av konservativa är det inte alls ovanligt att till exempel döma människor som lever ut en enligt dem onaturlig sexuell läggning till helvetet eller försöker bota dem genom bön.

Det här är viktigt att känna till tycker jag, för gör en inte det kan det lätt leda till missförstånd. Till exempel kan en genom att läsa hbl-artikeln lätt få intrycket att Johannes församlings förkärlek för traditionell, i vissa fall urgammal liturgi är lika med unkna värderingar och konservativ teologi. Detta ger i sin tur en antydan om att församlingar som inte är lika fästa vid form och formulär också skulle vara liberalare i sina värderingar och sin teologi. Så är naturligtvis inte fallet.

Min erfarenhet är att hur en församlings andakter och gudstjänster ser ut rent liturgiskt säger väldigt lite om huruvida synen på teologi eller värdegrund är konservativ eller liberal. Till exempel vågar jag påstå att just Johannes församling beträffande värderingar hör till de mer liberala, trots att liturgin på till exempel konfirmandläger kan framstå som rätt konservativ och ålderdomlig. Nästan alla andliga övergrepp jag utsatts för har däremot ägt rum på andakter eller gudstjänster som liturgiskt kunde beskrivas som fria eller liberala.

Därför vill jag påstå att liturgisk form egentligen säger väldigt lite om en församlings värderingar. Vill en få grepp om hur en församling positionerar sig i olika värdefrågor, hur bra den är på att välkomna och bemöta medmänniskor och hur den vill tala om Gud och tro gäller det att fästa sin uppmärksamhet vid det som sägs på sammankomsterna.

Några frågor en kan ställa  sig själv då en iakttar olika sammankomster är till exempel: betonas synden eller förlåtelsen? Manipuleras åhörarna på något vis? Innehåller sammankomsterna regelbundna inslag med personer som berättar om hur skit allt varit och hur livet saknat mening och hur de levt i ondska innan de hittat sin tro? Framställs livet utan tro som något fult? Erbjuds Gud som en quick fix på åhörarnas problem och brister? Misstänkliggörs andra sätt att fira gudstjänst eller andakt? Öpnnas det för flera olika sätt att tolka det stora budskapet, eller verkar den som leder sammankomsten vilja ge sken av att just hen råkar sitta med facit på hand och verkar hen anse att det är hens uppgift att döma?

Vad skulle du vilja veta om en församling du eller ditt barn vill vara en aktiv medlem av?

 

16.07.2018 kl. 00:29

Om andakter, konfirmander och mångfald.

Vad minns du från ditt eget skribaläger? Minns du berörande andakter, samvaron eller kanske törsten efter att bli bekant med en högre sanning? Är du kanske en av dem som lämnade lägret och kände dig lite besviken? Eller är du en av dem som åkte för att det hörde till och kanske fann ett sammanhang eller istället upplevde att hela excersisen kändes mer eller mindre meningslös?

Jag frågar för att jag nyss läste ett intressant inlägg av Markus på bloggen Andetag. I sin text funderar han utgående från en artikel i Hbl (artikeln i sig är ingen höjdare) på församlingar och det andaktsliv dessa bjuder sina ungdomar på under konfirmandtiden. Artikeln han hänvisar till handlar om en familj som haft svårt att förhålla sig till andakterna på min gamla hemförsamlings skribaläger och jag tycker Markus kommer med några riktigt bra poänger.

Som ni kanske vet har jag och kyrkan ett förflutet. Jag är uppvuxen i Johannes församling som artikeln delvis handlar om. På församlingens skribaläger har man av hävd firat en form av andakter som kallas tideböner (och som jag i ärlighetens namn tycker riktigt bra om). Under mina år som aktiv medlem i församlingen och mina över tio år som ledare på dess konfirmandläger fick jag se hur tidebönerna utvecklades till de "välregisserade shower" som Markus talar om i sitt inlägg.

Jag var med som vuxen ledare då bugandet som nämns i Hbl-artikeln, klockringning och nattvardsgång infördes som element i andaktsformen och jag minns hur fel det kändes och hur jag vägrade göra med. Jag minns också att jag i princip var den enda av ungdomarna som tilläts välja och att jag som säsongsanställd inte upplevde mig vara i en ställning att öppet ifrågasätta eller kritisera förfarandet (även om - vilket bör nämnas - teologerna tog sig god tid att privat diskutera, förklara och motivera då jag hade frågor om formatet som jag behövde få svar på). Jag minns också att det var en andaktsform som gällde och att det bara var för oss ungdomar som ibland önskade diversitet att finna oss i det.

Nu har jag för många års erfanhet av arbete på Lekholmen*  - som Markus också nämner i sitt inlägg - för att tro att Johannes församling är den enda i Finland som erbjuder relativ monotoni i andaktsväg. Så gott som alla församlingar vars lägerandakter jag har besökt verkar utgå från något slags basformat. Hos vissa är mångfalden vad innehåll och budskap beträffar större än hos andra, men många gånger är ramarna rätt lika. Att säga att andaktslivet på lägren varier mera mellan de olika församlingarna än inom den egna gemenskapen är en underdrift av rang. Precis som Markus säger är detta ett problem, inte minst om målet med lägren är att kyrkan som helhet med hjälp av dem ska locka nya aktiva medlemmar. För vad händer om budskapet paketeras på ett sådant sätt att mottagaren upplever att det är irrelevant? Och hur lyckat är det om mångfalden i det andaktsliv du erbjuds chansen att ta del av begränsas av den församling du råkar hamna på läger med? Det tycker jag är frågor som är värda att fundera på.

En annan sak som jag med erfarenhet av andaktslivet på ett otal församlingars skribaläger tycker tål att fundera på är vad de ungas vårdnadshavare egentligen vet om hur det går till på andakterna. Hur mycket känner de till? Hur mycket borde de veta?

Utöver korstecken, klockringning, rökelse och bugningar har jag under mina år på Lekholmen fått ta del av en massa andra bra och dåliga andakter. Jag har varit med om andakter som har berört och andakter som lämnat åhörarna fullkomligt kalla. Jag har hört intressanta tal och utsatts för predikningar som gränsar till andligt våld. Jag har njutit och jag har känt mig riktigt riktigt obekväm.

Allt som oftast har andakterna varit alldeles bra, men det finns många undantag. Unga andaktsledare har inte alltid varit mogna sin uppgift och kanske blottat lite för mycket av sig själva eller manat fram känslor av skuld och skam hos andra. Jag har varit med om att bocka och buga och känt mig precis lika hemma som då församlingen uppmanats att dansa och vifta. Det har hänt att jag hört präster ryta till åt unga för att de är just unga, och att jag sett unga ledare ligga i bänken eller rulla på golvet och stöna oh Gud och oh Jesus på sätt som inte överensstämmer med min uppfattning om och erfarenhet av vad det innebär att utöva tro, och jag har frågat mig hur konfirmanderna upplever ledarnas beteende. Det har hänt att jag som ändå har en hel del skinn på näsan känt mig fullkomligt malplacerad i de sammanhang jag hamnat i och det har hänt att jag har undrat vad vårnadshavarna skulle säga om de såg sina barn just där och just då. Jag gissar att långt ifrån alla skulle vara begeistrade.

Personligen tycker jag - precis som Markus - inte det finns en andaktsform som är överlägsen en annan. Människor är olika och då behöver andakterna också vara det. Däremot tycker jag församlingarna kunde göra mera för att öppna upp andaktslivet på lägren för vårdnadshavarna - jag vet att det finns församlingar som jobbar mycket med detta - eftersom det uppenbarligen förekommer att föräldrar känner sig lurade.

Oavsett andaktsform kunde man säkert också göra mera för att involvera ungdomarna och göra budskapet relevant för dem. Ett bra sätt är att försöka förankra budskapet i ungdomarnas verklighet och att ge dem en chans att vara med och utforma istället för att bara medverka. Det gör en församling jag en gång hade förmånen att jobba för och ungdomarna där var så engagerade att jag lånat idéer av dem och utnyttjat dem på jobbet**.

Lite knepigt det här med andakter på skribaläger tycker jag. Hur upplevde du andaktslivet på ditt eget läger?

 

 

*Helsingfors svenskspråkiga församlingars lägergård.

**Vill här passa på att nämna att mina tio år som ledare på Johannes församling lärde mig mer om pedagogik och att arbeta med ungdomar, än jag någonsin fick lära mig på PF. Utan den erfarenheten skulle jag inte vara den lärare jag är idag och det är inte alldeles lite att vara tacksam för.

15.07.2018 kl. 02:09

Om Sherlock Holmes, könsroller och tv-serien Elementary.

Apropå gårdagens inlägg om Sherlock Holmes. En sak jag reagerat på medan jag lyssnat på inläsningen av Arthur Conan Doyles original är att den stora detektiven i de ursprungliga verken framstår som något av en misogyn jävel. Jag inser naturligtvis att det är en viss epoks kvinnosyn som reflekteras på boksidorna, men blir ibland illa berörd och överraskad av hur karaktärerna förminskar kvinnor till enkla känslodrivna varelser.

Ska jag ge ett helt rättvist omdöme om serien Elementary som jag lovordade i mitt senaste inlägg, känner jag att jag måste påpeka att den problematiska kvinnosynen åtminstone i viss mån fått följa med till den samtida tv-serien. Visserligen är Watson kvinna och seriens Holmes kommer med tiden att behandla henne som nästintill jämlik, men det finns något som skaver.

Serien reproducerar könsroller. Sherlock Holmes i Jonny Lee Millers tappning är åtminstone inledningsvis en addikt och en mansbebis som inte ensam klarar av att sköta om sin nykterhet. Lucy Lius doktor Watson är i sin tur den varma och empatiska kvinna vars ansvar det blir att ta hand om den stackars addikten. Elementary bjuder alltså på en man vars navel hela världen snurrar kring och en kvinna som vårdar och tar hand om mannen. Det känns lite bakvänt.

Jag är inte heller helt övertygad om att alla de fritidsintressen som Holmes ägnar sig åt i serien är helt okej. Han ser till exempel sex som ett sätt att träna och slappna av och har således samlag med kvinnor i första hand för att komma i form och klara av att tänka klart. Helt okej så länge kvinnorna är med på lika villkor, men åtminstone jag har fått intrycket att Jonny Lee Millers karaktär ibland väljer att betala för sin hobby och då kan jag tycka det går för långt. För ser han sex som en hobby förvandlas framförallt de betalda kvinnorna till utrystning och visst tycker ni också att det är lite sjukt?

Någon annan som kollar på serien och kanske har tänkt på samma sak?

14.07.2018 kl. 00:53

Berättelser som skänker tröst.

Har ni tv-serier ni kolla om och om igen? Finns det karaktärer ni identifierar er med och händelseförlopp som tröstar eller inspirerar så mycket att ni känner ett sug efter att få återupptäcka dem gång på gång på gång? Jag hade flera sådana serier när jag var yngre, men på senare år känner jag att jag har haft svårt att hitta rätt. En serie jag ändå ofta återvänder till är CBS-produktionen Elementary som baserar sig på Arthur Conan Doyles böcker om Scherlock Holmes.

För er som inte är bekanta med serien ska jag kanske berätta att skaparna har valt flytta händelserna från det sena 1800- och tidiga 1900-talets London till ett samtida New York dit huvudpersonen Sherlock Holmes har rymt i sviterna av ett drågberoende som hotat förstöra både hans liv och hans karriär. Som stöd i kampen för nykterhet har han en kvinnlig doktor Watson som under seriens gång utvecklas till en detektiv i sin egen rätt och i allt högre grad blir lik den Watson som figurer i Conan Doyles ursprungliga verk.

Jag upptäckte serien ungefär samtidigt som jag valde att lämna alkoholen. Antagligen är det åtminstone delvi därför serien har blivit så viktig för mig. Det kanske låter konstigt, men det kändes stort att få se en fiktiv karaktär kämpa och försöka komma till rätta med liknande erfarenheter som jag själv. Det betydde något att Holmes kunde lämna allt det destruktiva och skapa sig ett fungerande liv. Kanske gav det mig hopp, för det allra första helnyktra året kändes tidvis ganska dystert och hopplöst. Samtidigt fann jag, precis som Holmes en trygghet i vardagen och en visshet om att hur svårt det än känns just nu är det alltid oändligt mycket bättre än det var då när ingenting alls var bra.

Den här sommaren har jag återvänt till serien. Det som är annorlunda är att min fascination den här gånge inte har haft något med alkohol eller destruktivt beteende att göra. Jag har varit nyfiken på berättelserna. Jag har ju tidigare skrivit att jag för tillfället lyssnar på en samling av Arthur Conan Doyles texter om Sherlock Holmes inläst av Stephen Fry och faktum är att ljudboken har gjort mig vetgirig och väckt en lust att ta reda på i vilken grad CBS-serien skiljer sig från originalet.

Skillnaderna är många men de är nödvändiga. Det verkar som om de som skapat serien Elementary snarare har lånat idéer och teman än hela berättelser från Conan Doyles original. I serien förekommer titlar och händelseförlopp som är bekanta från böckerna, men innehållet är anpassat till en samtida värld.

Det viktigaste är ändå intakt. Sherlock Holmes är fortfarande ofattbart intelligent och begåvad och karaktärern har fått behålla många av de drag som är typiska för den Holmes läsaren möter i böckerna. Dynamiken med Watson finns där och är fortfarande ett av de element som bär hela serien. Holmes anlitar fortfarande sina "irregulars", medarbetarna som med specialkunnande eller förmåga att smälta in i massan hjälper Holmes lösa mysterier. Den stora fienden är fortfarande Moriarty.

Det stora för mig är trots allt det andra det djupt mänskliga som genomsyrar serien. Jag berörs av den uppenbara sårbarheten i Jonny Lee Millers version av Sherlock Holmes och tilltalas av vänskapen mellan honom och Lucy Lius genomkloka och empatiska Watson. Jag gillar att beroendet inte framställs som något enkelt och att svaghet framställs som något naturligt snarare än skamligt. Jag gillar att allt inte är svartvitt, att Holmes trots sina brister på många sätt är en god människa, att hans problem nog tillåts kasta en skugga över honom men aldrig definiera honom och att människor som drivits till desperata handlingar inte karrikerat porträtteras som antingen goda eller onda.

Kanske är det det mänskliga och ständigt relevanta som gör mig så nyfiken på de olika versionerna av Sherlock Holmes. Det finns något tidlöst i berättelserna, något som förmår fånga ens uppmärksamhet och väcker viljan att ständigt få veta mera. För mig är serien Elementary ett av de främsta bevisen på hur välrustad Conan Doyles detektiv är att motstå tidens tand, men precis som Stephen Fry säger i förordet till den samling berättelser om Holmes jag fortfarande lyssnar på kryllar samtida deckarserier av bevis på att Conan Doyles tidlösa detektiv fortfarande inspirerar.

Vilka serier återvänder du ständigt till?

 

13.07.2018 kl. 00:44

Jag är en som njuter av nätter.

Jag är en som njuter av nätter. Jag njuter av lugnet när alla andra har lagt sig, allt är tyst och jag en stund får känna att jag är ensam i världen. Sommartid blir stillheten speciellt påtaglig. Kanske för att jag är ledig och inte behöver vakna tidigt som alla de anständiga människor som fortfarande jobbar och drömmer om semester och för att de som kan och vill har flytt staden och rest till sommarställen på landet eller semesterparadis på helt andra breddgrader. Just nu sitter jag på balkongen. Den äldre hunden har somnat bredvid mig. Jag räknar upplysta fönster och konstaterar att alla andra i huset verkar sova. Det enda ljudet är det ständiga bruset från Österleden. Det är alltid någon som är på väg någonstans och ljudet från trafiken är ljudet av liv som påminner mig om att staden aldrig sover, aldrig stannar upp och den insikten är skön på något sätt. Det är en vacker sommarnatt och jag har det bra.

12.07.2018 kl. 01:11

Lite mera om sommarprojektet.

Jag märker att berättelsen blir roligare och roligare att skriva. För en gångs skull har jag inte ställt upp några mål. Jag vet inte var jag kommer landa när jag väl skrivit klart och det känns befriande på något sätt, att inte vara låst i en föreställning om hur texten borde vara eller vad den borde mynna ut i. Jag har en vag föreställning, en idé jag inte riktigt får grepp om, men precis som Kugge sade i en kommentar till det föregående inlägget känns det som att riktningen blir tydligare i takt med att sidorna blir flera och plötsligt sugs jag in i texten och vill veta vad som händer med karaktärerna och handlingen men jag kan inte för det måste jag krysta ur mig innan jag kan få reda på och helt ärligt är just det så häftigt och roligt att jag tänker ropa hej trots att jag inte ens ser någon bäck, för varför inte njuta så länge det varar.

Nämnde jag förresten att jag skriver på papper i en liten svart anteckningsbok av ett märke som marknadsför sig genom att namedroppa storheter som Hemingway och Picasso? Inte, nå nu gjorde jag. Om vi ändå en stund väljer att skita i det pretentiösa i mitt val av häfte vill jag gärna dela med mig av en av de stora fördelar jag upptäckt med att begagna papper och penna: det går inte att hejvilt backa i texten och bara ändra på det som inte känns bra och det känns befriande för då kan jag fokusera på att skriva och tänka att bearbeta kan jag göra i ett senare skede när det faktiskt finns något att jobba med.

Jag märker att jag använder ordet befriande ganska ofta (befriande, befriande, befriande) och kanske är det så att det är just den känslan som dominerar just nu. Jag har gett mig friheten att skriva om vad jag vill och att göra det hur jag vill och valt ett sätt att göra det på som åtminstone för stunden tränger undan den hämmande självkritiken och prestationskraven och hjälper mig acceptera att den text som till synes bara flödar ur mig verkligen inte är perfekt.

För perfekt är den ju inte. Litteraturvetare som jag är har jag läst läst allt för många fantastiska alster och samlat på mig alltför många nyttiga verktyg för att inte genast inse min fullkomliga kasshet, men det kvittar. Jag njuter av hantverket och av att försöka bli bättre på det. Det enda som hjälper är precis som Kugge och Emma sade i sina kommentarer till det förra inlägget att skriva, skriva och skriva. Ingen blir mästarer utan träning. Det vet jag.

Jag har varit dålig på att skriva precis alla texttyper som jag med tiden lärt mig behärska. När jag började på uni visste jag inget om att skriva akademiskt, när jag skrev min första arbetsansökan hade jag ingen aning om hur en borde göra...ni fattar galoppen?

Jag har idag funderat en hel del på varför det är så svårt för mig att skriva just fiktivt eller skönlitterärt och jag tror jag vet var skon klämmer. Det är friheten som känns skrämmande, för även om också skönlitterära genrer har konventioner, finns inga tydliga regler eller schabloner.

Om någon säger att jag ska skriva en akademisk text, en rapport, en insändare eller varför inte ett reportage vet jag mer eller mindre vad som förväntas av mig. Det finns tydliga modeller och trots att innehållet varierar är ramarna oftast likartade. Samma gäller inte fiktiva texter.

Visst finns det ju modeller. Det finns oändligt mycket att se upp till och låta sig inspireras av men den uniforma inramningen lyser med sin frånvaro. Trots att det alldeles utmärkt går att få syn på skönlitterära trender och typ namnge kompositionsmodeller finns det inget sätt att skriva som är mest rätt. Det är svårt och lite skrämmande för det innebär att varje skribent måste hitta ett eget uttryck och en form som passar just hen, men samtidigt är det ju därför litteraturen ständigt kan fängsla och överraska, för trots att allt redan är gjort dyker det upp folk som kan trollbinda genom att göra det bekanta till sitt genom att anpassa det till sitt eget sätt att skriva och berätta och den vägen skapa något alldeles nytt.

Okej, nu märker jag att jag börjar vara lite uppe i varv här. Jag är ju ingen skönlitterär författare och ser mig heller inte som en sådan, men ärligt talat drömmer jag om att dessa inte är oföränderliga faktum. Jag vill så gärna få ge ut en bok någon gång i framtiden. Därför tror jag på mitt sommarprojekt. Det är lärorikt och nyttigt och ger mig något meningsfullt och stimulerande att syssla med varje dag. Dessutom är det inte precis förkrossande att märka att jag inte är bra på något jag egentligen inte tränat alls på. Jag lär ju mig hela tiden.

Det bästa jag lärt mig hittills är att låta berättelsen utvecklas utan att fästa mig vid en viss målbild. Det känns som en stor och viktig insikt (som jag fått hjälp med att förstå av en vän som också tycker om och är mycket bättre än jag på att skriva). Nu återstår bara att bli mästare på det där med att skapa trovärdiga händelseförlopp, måla autentiska miljöer och ge karatärer personlighet och djup. Småpotatis.

Ni kan tryggt räkna med att jag romandebuterar någon gång på 2040-talet. Håll andan tills dess. Det kommer bli stort!

10.07.2018 kl. 23:23

Årets sommarprojekt - tips efterlyses.

Vi är snart i mitten av juli. Jag märker att min lärarsommar har nått den kritiska punkt där jag börjar ha svårt med att gå helt sysslolös. Visserligen är kalendern inte helt tom. Det finns vissa saker som ska göras, bröllop och andra tillställningar som ska besökas och flyttlådor som måste packas upp för att lägenhetens fulla potential ska kunna utnyttjas, men jag märker att jag behöver mera. Jag märker att jag behöver positiv stimulans och en sak jag aktivt försöker göra är att byta skärm mot papper, digitalt mot analogt för att låta mina sinnen vila och kreativiteten flöda.

Som ett led i kampen mot sommartristessen har jag bestämt mig för att en gång för alla göra slag i saken och försöka skriva en längre berättelse. Inte en roman och inte heller en novell, men en längre fiktiv text som kan fungera som övning för den dag då jag äntligen lyckas dra tummen ur och bestämmer mig för att skriva något skönlitterärt. Jag intalar mig också att jag genom att skriva berättelsen kan hitta sätt att stöda mina studerande om det någon gång i en (förhoppningsvis inte för) avlägsen framtid blir möjligt att skriva kreativt på gymnasienivå igen.

Jag har alltså börjat skriva. Jag skriver på papper i ett litet svart anteckningsblock. Jag skriver några sidor varje dag och jag märker att jag egentligen inte har någon aning om vad jag sysslar med. Jag vet inte hur man gör för att skapa långa, sammanhängande och intressanta berättelser. Det är en förbryllande upptäckt.

Jag har studerat litteratur vid två universitet, jag vet hur en gör för att analysera hur karaktärer, miljöer och hela berättelser är strukturerade. Jag kan plocka ett skönlitterärt verk i små delar och upptäcka samband som många andra inte skulle se. Jag kan analysera, tolka och dra slutsatser, men jag saknar förmågan att konstruera. Jag kan montera ner, men inte bygga upp. Det känns som en lucka i min allmänbildning.

Därför undrar jag: hur gör ni som skriver skönlitteratur? Var hittar ni er inspiration och var hittar ni tips om metoder som hjälper er att konstruera trovärdiga berättelser, skapa autentiska miljöer och ge karaktärer djup? Läser ni bloggar, hittar ni kunskap på Youtube, bläddrar ni i böcker eller är ni alla autodidakter? Hur vet ni hur ni ska gå till väga?

Dela gärna med er av era bästa tips. Jag är intresserad av allt från skrivövningar, till författarbloggar och alla slags guider en kan tänkas hitta online eller på ett bibliotek någonstans. Hjälp mig så lovar jag att den kunskap jag får ta del av på ett eller annat sätt blir till nytta för aspirerande skribenter och andra litteraturintresserade jag kommer i kontakt med i min vardag som lärare och människa.

09.07.2018 kl. 23:44

Sjukt.

Om någon för tio år sedan skulle ha sagt att jag i en inte för avlägsen framtid kommer att ha sambo och två hundar skulle jag ha trott att den människan ljuger. Den lyckan fanns liksom inte på kartan på den tiden. Hade någon sagt att mitt högsta semesternöje kommer vara att att dokumentera hundarnas strapatser hade jag säkert tyckt att det låter tragiskt. Tänk ändå att en kan ha så fel och att livet ständigt kan överraska på så oändligt många oanat underbara sätt. Det är helt sjukt egentligen.
06.07.2018 kl. 16:14

Stämningsbilder - Freja jagar bubblor.

Idag är härligt händelselös. Det mest spännande som händer är hundar och vattenlekar. Båda dokumenteras noga. Bjuder därför på bildserien Freja jagar bubblor. Njut.

06.07.2018 kl. 12:59

Här är ganska bra.

Vi har tagit oss ut till stugan. Det är intressant att byta en lunk mot en annan, två hundar mot tre och ett par människor mot flera. Varje ställe har sin egen rytm och varje omställning förutsätter sin egen anpassning. Det är varken dåligt eller bra, det är bara så det är. Efter en första trevande natt mellan nya lakan har det varit dags att äta, läsa, vila och återupptäcka holmens undangömda skrymslen. Utan att alls skryta eller överdriva är det lätt att konstatera att här är ganska bra.

05.07.2018 kl. 13:48

Är detta semester?

I början av juni är jag plötsligt så upptagen med att semestra och göra ingenting att jag glömmer bort att jag har en blogg. Jag är totalt oproduktiv. Somnar vid morgonkaffet. Läser tidningar i timtal. Påbörjar böcker utan stt läsa ut dem. Prokrastinerar bort hela dagar. Det är med nöd och näppe jag minns att det finns hundar som måste rastas och trots att jag äter när jag har lust snarare än då jag behöver har jag svårt att komma ihåg att riktiga måltider är nyttiga och att glass och choklad alldeles utmärkt går att ersätta med näringsrik mat. Är denna oändliga stiltje det som kallas semester? Är det så här det ska vara? Får en ha det så här?

04.07.2018 kl. 01:06

Hur många språk talar du?

Hur många språk kan du? Jag kan fyra så bra att jag klarar av att läsa, tala och skriva (jag läser på några till). Mina fyra ”starka” språk är finska, svenska engelska och tyska även om framförallt det sistnämnda snarare fungerar som ett verktyg för målmedveten kommunikation än ett medium för manifestationer av vältalighet.

Tyska har alltid varit mitt svagaste språk. Jag läser det gärna och talar hellre än grammatikaliskt korrekt. Förstår mig bättre på det infernaliska verbradandet än på det oändliga niandet och tror jag med tiden gjort mig skyldig till en och annan oartighet då jag som inbiten nordbo duat då jag borde ha niat (för hemma hos oss niar vi i regel bara clowner som i brist på äkta trovärdighet och auktoritet på konstgjord väg vill tvinga oss att visa respekt). Men, jag kan tyska. Åtminstone har jag glatt levt i tron att jag gör det. När jag nyligen skulle hjälpa ett tyskt par hitta från Västra hamnen till en adress i norra Helsingfors upptäckte jag ändå att mina färdigheter eventuellt rostat något. Dags alltså för en aktion för att rädda tyskan.

Den här veckan har jag tagit itu med att äntligen läsa Alfred Döblins klassiker Berlin Alexanderplatz på originalspråket. För det mesta har det gått bra. Jag förstår det mesta, känner igen och påminns om ord och uttryck och fattar -som alltid - noll om hur der, die och das fungerar. Läsandet går som vanligt med andra ord. Det är egentligen bara då författaren låter karaktärerna tala något jag identifierar som gammal berlinsk (arbetar)slang jag har lite svårt att hänga.

För det mesta påminns jag ändå bara om hur roligt det är att kunna språk och hur spännande det är att ta del av nya berättelser. Döblins roman verkar också helt okej, även om jag misstänker att en del av behållningen finns i de miljöer och gatunamn som susar förbi och påminner mig om den tid jag själv bodde i den tyska huvudstaden.

Hur många språk kan du och vad gör du för att hålla de mer sällan behövda vid liv?

 

29.06.2018 kl. 15:02

Tack för senast!

Tusen tack till er alla som läste, gillade och kommenterade mitt föregående inlägg. Tack också till alla er som valde att gilla eller följa sidan i samband med att ni gav en tumme åt texten. Ni är alla guld värda och bara det att jag vet att ni finns motiverar mig att skriva mera!

Det känns annars konstigt det där, att be folk gilla ens fb-sida. Jag har alltid - såväl på jobbet som privat - haft som princip att bjuda in folka att gilla en aktuell sida då ett inlägg får större spridning. På jobbet har det aldrig varit svårt, det är ju inte jag utan firman som ber besökarna gilla och följa. Följaktligen är det inte heller jag som gör ett stort nummer av att jaghar en fb-sida och då litar jag på att Jante fattar att hållas på behörigt avstånd.

När det gäller den personliga bloggen och dess fb-sida händer det däremot regelbundet att det känns lite pirrigt att försöka locka följare. Jag kan oroa mig lite för att uppfattas som besvärlig då jag skickar ut inbjudningar åt höger och vänster för vem är egentligen jag att tycka att jag skriver så bra att alla borde läsa.

Nå, jag är en som gillar att skriva. Jag är en som gillar det mera ju flera som läser och kommenterar och därför tycker jag det kan vara värt att lite truga bloggen och fb-sidan ibland. Har du redan gillat Kaffepausen på Facebook?

Gör det. Nu.

26.06.2018 kl. 22:48

Om nykterhet och alkohol.

Just den här helgen känns det rimligt att skriva om alkohol, för midsommar är för många synonymt med fylla och jag kan mycket väl föreställa mig att det har hänt att en och annan skålat lite mera än nödvändigt just det här veckoslutet. Kanske har just du som läser en när och kär du oroar dig för, kanske du själv redan en längre tid frågat dig själv varför just du alltid verkar ta åtminstone ett glas för mycket, och kanske du just nu går och funderar på vad just du kan göra för att hjälpa hjälpa dig själv eller någon du tycker mycket om. Eftersom alkoholproblem är lite tabu och mycket svåra att tala om tänker jag dela med mig av mina erfarenheter i hopp om att kanske just du kan få idéer eller svar på någon av de allra hemligaste frågor du allra helst undviker att ställa.

Jag har varit nykter den här midsommaren. Jag har faktiskt varit nykter de senaste tre åren. Jag ser det inte som en prestation, men ska jag vara helt ärlig är min nykterhet kanske den enda sak jag uppnått i mitt liv som får mig att känna mig nästan oförskämt stolt. Alla jag älskar intygar att jag har all anledning att göra det.

Jag slutade dricka alkohol för att jag drack på tok för mycket. Först drack jag för ofta och sedan för mycket och till slut både och. Innan jag lade av försökte jag i ett par år tygla mitt intag genom att räkna portioner och ha vita veckor och månader och det var en lärorik process som tillät mig upptäcka några saker som var av avgörande betydelse för det beslut jag till slut kom att fatta.

Jag märkte bland annat att jag varje gång efter en vit period var tvungen att övertyga mig själv om att det var okej att dricka, att jag kunde känna ångest i flera dagar efter att bara ha druckit en öl och att jag trots att jag lyckats inbilla mig annat egentligen aldrig på förhand kunde veta hur många portioner alkohol jag skulle komma att dricka innan en kväll på krogen var över. Inget av det här fick mig att känna mig som en god människa, inget av det sade mig att jag borde fortsätta dricka alkohol.

Det som avgjorde var ändå att jag en vacker dag insåg hur djupt de människor jag älskade mest påverkades av mitt sätt att leva och hur mycket fyllan och den påföljande ångesten begränsade mitt liv. Jag isolerade mig, var rädd för min telefon, för samtal och meddelanden, klarade i perioder inte av att se mig själv eller medmänniskor i ögonen, skämdes hela tiden. Till slut förstod jag att jag måste välja: alkoholen eller ett liv jag själv vill leva. Valet var självklart och beslutet det lättaste jag någonsin fattat. Och jag lyckades.

Jag vill inte nedvärdera min egen insats, men faktum är att utan M hade allt varit mycket svårare, snudd på omöjligt. Hon möjliggjorde min nykterhet och mitt odrickande genom att tydligt signalera att hon inte gillade att jag blev full utan att för den skull döma mig som människa. Det är jag övertygad om att var helt avgörande, att den viktigaste människan i mitt liv såg mig och mitt problem som två skilda saker. Det skapade en grund och gav mig en plattform från vilken jag kunde ta sats och tackla de utmaningar som stod mellan mig och ett lyckligt liv.

Mina vänner var* också viktiga fast det förstod jag inte genast. När jag väl hade förstått hur jag egentligen hade levt de föregående åren var jag länge övertygad om att ingen av dem ville ha något med mig att göra. Det tog mig ett halvt år av skam och isolation innan jag vågade erkänna för dem att jag hade slutat dricka - att erkänna det var ju att erkänna att jag misslyckats med något varje vuxen människa borde klara av och det var inte alldeles lätt att göra det. Fatta lättnaden när responsen bestod av uppmuntran och idel pepp och att de välkomnade mig tillbaka.

Idag är mitt liv bättre på precis alla tänkbara sätt. Jag litar på mig själv och min nykterhet och ser i mig själv dag för dag mera av den idealistiska 15-åring som en gång för länge sedan - före alkoholen - slog fast hurdan jag vill vara som människa. Det låter kanske konstigt, men på sätt och vis känner jag att jag idag är mer jag än jag varit på många, många år. Det känns ganska bra.

Jag tror för övrigt att nykterhet är både personligt och individuellt. Det som fungerar för en människa fungerar inte för en annan och de som mår bra med sin konsumtion har all rätt att göra det (jag vill inte moralpredika här). Jag tänker ändå att det för dig som kanske redan funderat en del på din egen eller en när och kär människas alkoholkonsumtion kan vara intressant att ta del av några principer som hjälpte mig få syn på och åtgärda min alkoholkonsumtion:

 

  1. Begränsa ditt alkoholintag. Drick mindre och mer sällan. Det hjälper dig få syn på hur du själv påverkas av din konsumtion och kan dessutom hjälpa dig förstå om du påverkas av att andra dricker i din närhet.
     
  2. Jämför dig inte med andra. Du hittar alltid någon som dricker mera än du, men det säger egentligen ingenting om ditt eget drickande.
     
  3. Hitta någon att tala med. Terapeuter och människor som känt dig länge och väl är bra typer att ha i sina liv.
     
  4. Låt det ta tid. Det kan vara att du måste lära känna dig själv lite innan du vågar umgås med dina vänner. Det är helt okej.

Hoppas någon av er som läser har glädje av inlägget! Och om någon efter att ha läst ser mig i ett helt nytt ljus vill jag säga: ha överseende. Jag är den jag är och känner varken skam eller stolthet för det. Lite tacksamhet försöker jag ändå känna. Mina erfarenheter har format mig och gjort mig till den jag är idag.

 

 

 

 

*OCH ÄR PRECIS HELA TIDEN!!!

24.06.2018 kl. 17:26

Semesterseg.

Plötsligt inser jag att det gått nästan två veckor sedan mitt senaste inlägg. Jag har inte märkt att det blivit så många dagar, har faktiskt inte märkt hemskt mycket alls. Jag har haft fullt upp med att vila. Jag har sovit och sovit och hur mycket jag än sover känns det som om jag aldrig hinner sova nog, bli harmonisk, utvilad och pigg. Faktiskt känner jag mig inte alls zen, bara rastlös och tidvis lite frustrerad. Jag kan uppleva att jag borde prestera trots att det inget finns jag behöver göra. Kan känna mig onyttig och oproduktiv och malplacerad i viloläge.

Antagligen är jag fortfarande utmattad efter läsåret. Det blev ganska många timmar jobb under höst- och vårterminen, tillräckligt många för 50 arbetsveckor om en räknar med att jobba 38 timmar per vecka*. Jag har jobbat 38 veckor och alltså i snitt arbetat 50 timmar per vecka**.Det här råkar jag veta för att jag nyligen räknade ut att jag under det senaste läsåret använt ungefär 36 timmar per vecka bara till att undervisa och att läsa, kommentera och bedöma texter. Lägger en möten, lektionsplanering, samplanering, kontakt med kolleger och studerande, korrektur av studentexamen, fortbildningar, samarbeten med andra skolor och kommuner, KiKy och allt möjligt annat kul till ekvationen blir dagarna väldigt snabbt väldigt långa. Och många. Jag har jobbat så gott som varje söndag det senaste året, bara för att hinna. Lördagarna har jag ofta lyckats freda.

Den som gissar att jag inte skäms alls för att mitt sommarlov är så oförskämt långt gissar helt helt rätt. Jag tycker jag både har förtjänat- och behöver det. Det lär ju ta minst tre månader att återhämta sig från en burnout. Då tycker jag lärarnas två känns hur rimliga som helst. Jag kan nämligen känna att åtminstone jag flörtar med utmattning och att gå i väggen mest hela tiden och det är sannolikt inte helt okej. 

Själva semestern har för övrigt hittills inte varit speciellt skit på något sätt. I mina mer harmoniska stunder har jag njutit. När rastlösheten släppt och jag inte känt av bråttom har jag varit lugn och glad och typ ett med universum. Det finns något stort i att ha tid för släkt och vänner och liv, och något mäktigt i att faktiskt hinna vara närvarande med hundar, hem och M.

Just nu är livet ganska skönt. Bara så ni vet.

 

*Är det inte typ så mycket en jobbar om en har normal arbetstid? Jag har dålig koll då jag nästan bara jobbat på branscher med obegränsad arbetstid.

 

**Får nästan fel i huvet av hur fint det är att talen 38 och 50 liksom bara byter plats med varandra där. Hur sjukt är inte det!

21.06.2018 kl. 19:49

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. 32 år gammal, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

18.09, 16:16Om ord som lämnar spår. av Nomy
14.09, 19:16Vad är en bra lärare? av Pensionerad lärare
14.09, 07:54Vad är en bra lärare? av Alva