Om skola, barn och att lära ut värderingar.

Jag skriver ju till och från om skola och jämställdhet. Som ni kanske märkt tycker jag själv att det är ett ämne som det är viktigt att behandla med eleverna. Frågar ni mig anser jag att feministiska värderingar och genustänk borde genomsyra all undervisning. Det är viktigt att det vi som lärare gör i skolan inte bidrar till att besfästa stereotypa könsroller och den vägen begränsar barns och ungas rörelserum. För mig är det här självklart och det är lätt att finna stöd för min åsikt i läroplanen. Jag vet ändå att alla inte tycker som jag.

Tänker på hur det alltid då någon nämner skola och feminism eller jämställdhet eller genustänk i samma mening är någon som säger att skolan absolut inte ska vara politisk eller ideologiskt och att det minsann är föräldrarnas och ingen annans uppgift att lära barnen hur de ska se på och förstå världen för fördomar och normer ska gå i arv och hör sen. Vet ni vad jag syftar på?

Nu undrar jag ändå vad ni tycker: var ska barn och unga lära sig om jämställdhet? Vems uppgift är det att forma deras världsbild och värderingar?

Publicerad 22.11.2017 kl. 19:47

Veckans bästa nyhet (hittills).

Jag har en teori som går ut på att våra beslutsfattare kommer att fortsätta åderlåta utbildningssektorn tills läget är fullständigt ohållbart och allting skiter sig. I mörka cyniska stunder har jag tänkt att det går extra lätt att spara bort ungas framtid så länge vi klarar oss bra i diverse internationella undersökningar. Därför är det alltid med stor glädje jag tar emot rapporter om oroväckande resultat i Pisa och andra undersökningar.

Eftersom jag anser svag Pisa-framgång vara av yttersta vikt med tanke på att väcka diverse flerprioriterande tjänstemän och beslutsfattare, närmade jag mig denna på ytan positiva nyhet med viss skepsis. Till min glädje märkte jag ändå att ännu en Pisa-undersökning har visat på att pojkar i den finländska skolan i oroväckande hög grad halkar efter flickorna. Må raset fortsätta och beslutsfattarna fatta.

Passade förresten på och kastade en snabb blick på kommentarsfältet och blev inte besviken. Nu vet jag att pojkarnas svaga skolframgång är feministers och allehanda kvinnliga lärares fel. Och här har jag gått och trott att det är mansbilden och föreställningen att killar ändå alltid klarar sig - som jag stött på flera gånger än jag orkar räkna på många olika arbetsplatser - som är problemet. Tänk vad fel jag haft.

Tur ändå att det finns rakryggade människor som inte skyr några medel då de tvingar världen in i former som passar in i deras egna fördomsfulla förklaringsmodeller. När man ginar lite fungerar det hur bra som helst att skylla på kvinnor och säga att läroanstalter och undervisningsmetoder är anpassade för flickor trots att ganska lite inom skolan men desto  mera hos pojkars inställning till den har förändrats sedan den tid då alla som saknade penis nekades tillträde till läroverken.

Veckans bästa nyhet hittills är alltså att Finland egentligen presterade ganska oroväckande i ännu en Pisa-mätning. Må vi klara oss illa i många fler så att beslutsfattarna äntligen börjar fatta. I väntan på det kan vi andra - framförallt vi som identifierar oss som män - försöka agera positiva förebilder för alla pojkar som inte fattar att ta skolan på tillräckligt stort allvar. På något plan är det ändå vi som fått dem att tro att det går att klara sig utan att satsa.

 

 

Publicerad 21.11.2017 kl. 23:50

Morgonjobb och viktiga pauser.

Lång dag idag. Har vaknat 6.30 och börjat jobba en timme efter det. Blev nyss klar med en bunt uppsatser och unnar mig en paus innan jag tar i tu med planerandet av morgondagens lektioner. Kan för övrigt rapportera att tidig uppståndelse med därpå följande arbetsinsats verkar vara ett vinnande koncept med tanke på våra morgontrötta hundar. Fick ha arbetsrummet för mig själv och preseterade galet mycket imorse.

Just nu snöar det utomhus. Valpen tycker det är fantastiskt. Var nyss ute med henne och medan hon lekte i snön tänkte jag på att det nog är skönt med hundar och frisk luft och motvikt till jobbet. Allt det där erbjuder välbehövliga avbrott och tillfällen att samla ens tankar.

Imorgon ska jag snacka medier och pressetik på jobbet. Det tycker jag är både viktigt och intressant. Dessutom ständigt aktuellt. Tänker att de studerande behöver få både tillfälle och verktyg att reflektera kring hur olika medier väljer vad de tar upp och varför vissa nyheter ges stor uppmärksamhet medan andra får nöja sig med mindre. Tycker själv det det ibland är svårt att förstå hur medier - till och med seriösa sådana - avgör vilka nyheter som är relevanta och frågar mig om inte relevans ibland tillåts vara det som har störst chockvärde, bekräftar flest fördomar och genererar största antal klick istället för rapportering siktar på att nå ut till och informera människor som berörs och behöver veta om att något hänt eller är på väg att ske.

Nu ska jag hursomhelst planera klart den där lektionen och sedan vara duktig och hinna sova åtta timmar på de dryga sex som återstår tills det är dags att vakna och fortsätta jobba. Ser framemot hela paketet. Gillar att jobba och sömn är typ det bästa jag vet.

Publicerad 20.11.2017 kl. 22:45

Måndagsvibbar.

Här sitter jag och rättar. Har hållit på sedan 7.30, sett dagen ljusna och njutit av lugnet i eget arbetsrum. Hittills verkar dagen ha potential.

Publicerad 20.11.2017 kl. 08:52

Skön söndag.

Idag har jag inte jobbat en sekund. Tog gårdagens humörsvängningar och samlade frustration som ett tecken på att det var läge att vila och tänka på annat än jobb. Det visade sig att metroåk med valp och sambo är bra motvikt till överdriven arbetsrelaterad duktighet. Så det har jag alltså gjort idag. Tränat kollektivtrafik med M och T, medan F har fått vila upp nerverna hemma. Att det vid ändhållplatsen bjöds på kaffe hos vänner gav upplevelsen ytterligare guldkant. Bra dag så här långt med andra ord.

Nu borde jag egentligen jobba, men det tänker jag inte göra. Har koll på morgondagens lektioner och litar på att uppsatserna finns kvar imorgon, även om jag går och lägger mig i tid utan att läsa en endaste en ikväll. Det tänker jag alltså göra. Sova gott och rätta piggt och effektivt imorgon bitti istället. Det låter som en bra plan, tycker inte du?

Publicerad 19.11.2017 kl. 21:46

Hälsningar från en lördag.

Idag har jag varit en fröjd för mina medmänniskor. Jag har varit trött, tankspridd, vresig, lättiriterad, osaklig och alltigenom underbar. Tror i och för sig att det inte är så konstigt efter att ha varit blott en dag ledig av de senaste tolv. Likväl kan jag inte skryta med att ha bidragit med ens ett uns till trivseln och mysfaktorn denna mörka lördag.

Vi har trots min svaga prestationsförmåga lyckats storhandla och få hundarna vaccinerade idag, men då ska ni veta att jag använder ordet vi på det mest generösa tänkbara sättet. Utan M och hennes förmåga att ha koll och organisera skulle inget ha hänt för jag har bidragit främst genom att köra bil och vara ivägen, vilket onekligen inte är mycket att hurra åt.

Nu ska jag ändå rycka upp mig, försöka vara närvarande och äta något gott. Tycker det är dags för det och tänker att kan jag inte bli glad kan jag åtminstone bli fet och det är inte helt fel det.

Hoppas ni haft en bättre lördag och lyckats undvika kontakt med rövhattar som undertecknad. Tack och förlåt.

Publicerad 18.11.2017 kl. 19:55

Om könsroller, skola och feminism.

I samband med att jag läser dagens goda nyhet om studerande vid ÅA som kräver större fokus på genus i lärarutbildningen, noterar jag även att det här med jämställdhetsarbete i skolan tydligen är något som för väldigt många är väldigt svårt att greppa. Feminism och könsroller är inget elever ska behöva utsättas för eller fundera på och hur ska en ens kombinera genustänk med partikelfysik frågar sig några kommentatorer samtidigt som de bevisar att de inte alls vet vad de talar om.

Så här är det: läroplanen genomsyras av ett jämställdhetstänk som i högsta grad går att beskriva som utpräglat feministiskt. Det handlar om att ifrågasätta könsroller, problematisera föreställningar manligt och kvinnligt, lämpligt och olämpligt, att öppna nya vägar och visa på möjligheter, att bredda istället för att begränsa. Att visa att också flickor kan ta plats och pojkar visa flera känslor än euforisk glädje och okontrollerad ilska, att det finns flera än bara två kön och sexualiteter och att alltid, alltid inom ramarna för läroplanen hjälpa elever bygga upp en sund självbild och -känsla. Målet är att  hjälpa alla elever och studerande att som individer hitta just sina styrkor och just sin plats i samhället. Det är ett arbete som behöver göras och utmärkt går att kombinera med ett undervisningspass om partikelfysik till exempel genom att läraren i mötet med elever och studerande undviker att bekräfta stereotypa könsroller.

Senast igår kväll hade jag förmånen att* få diskutera manlighet och feminism med ett gäng smarta unga killar som tydligt klarade av att sätta ord på de begränsningar mansrollen för med sig. De berättade om uttalade och outsagda regler, om krav och förväntningar och just sådana tankar och föreställningar som ett mer utbrett genustänk kunde slå hål på.

För mig var det nyttigt att höra hur lite som förändrats sedan jag själv gick i skolan. Det fungerade som en påminnelse om och bekräftelse av hur viktigt det är att diskutera genus och problematisera könsroller i det dagliga arbetet. För tro mig när jag säger: det finns mycket som normaliseras när det blir vardag och mängder en inte märker om en inte medvetet väljer att se.

*I ett annat sammanhang än på jobbet.

Publicerad 17.11.2017 kl. 12:36

Det överlägset dummaste jag hört och läst idag.

Hörni, jag tänkte att ni kanske är nyfikna på vad det dummaste jag hör och läst om idag är. Det är ju alltid lite festligt när någon hittar något riktigt andefattigt att begapa och begrunda. Nu finns det inget som är positivt, roligt eller kalas med det jag strax kommer berätta, men jag hävdar att det alla gånger är värt er uppmärksamhet.

Grejen är alltså den att de som utan vare sig insikt eller insyn fattar beslut om våra ungdomars framtid har berättat mera om hur de tänker försvåra och förstöra den. Det räcker inte att studentexamen ska bli avgörande med tanke på antagning till universitet och högskolor, man har även på högre ort bestämt vilka ämnen som ska väga och hur tungt de ska få göra det. Och hör och häpna: lång matematik väger tyngst och språkstudier lätt som en fjäder och till råga på allt har inte de olika institutionerna rätt att fritt välja vilka ämnen de vill beakta i samband med urvalsprocessen.

Nu tycker jag ju inte det är konstigt att ett ämne som består av flera kurser än något annat leder till de högsta antagningspoängen. Det känns faktiskt ganska rimligt. Det som däremot är sjukt och dumt och idiotiskt är att detta ena ämne ska beaktas och alltid väga tyngst oberoende vilket ämne en sökande vill studera. Följer vi utbildngsstyrelsens logik ger alltså ett L i lång matematik dig bästa tänkbara förutsättningar att klara dig i alla studier från litteratur och filosofi till medicin och matematik.

Skulle jag vara lagd åt det hållet skulle jag fråga mig vad som har föranlett matematikens särställning (det är ju inte ens ett obligatoriskt ämne). Lyckligtvis är jag inte det och nöjer mig med att förfasa mig över vad en poängsättning som placerar naturvetenskaper på topp och språk och övriga bildningsämnen på bottnen säger om de värderingar som genomsyrar vår utbildningspolitik och det som beslutsfattarna stolt kallar det nya gymnasiet. För trots att det är lätt att säga att de olika ämnena är lika viktiga så länge de omnämns i läroplanen, är det svårt att blunda för hur lågt ett ämne värderas då det per definition inte i annat än undantagsfall får väga tyngre än matematiken ens i antagningen till sådana studieinriktningar för vilka sagda ämne de facto skulle vara mera relevant. 

Jag tycker faktiskt att allt det här - påängsättning och hela urvalsreformen - är absurt. Vad tycker du?

Publicerad 16.11.2017 kl. 15:27

Boktips - The german girl.

Apropå att läsa genom att lyssna: hörde för ett tag sedan Armando Lucas Correas roman The german girl (finns på svenska med titeln Den tyska flickan) och vill tipsa om den speciell för alla er som gillade Anthony Doerrs All the light we cannot see (Allt ljus vi inte ser). Jag har så länge jag kan minnas fascinerats av berättelser som på olika sätt och ur olika perspektiv belyser livet under andra världskriget. Correas roman gör precis detta.

I centrum för handlingen som utspelar sig på två tidsplan som hela tiden rör sig närmare varandra finns Hanna Rosenthal* och Anna Rosen. Den förre flyr tillsammans med sin judiska familj Berlin år 1939 och landar på Kuba. Den senare har förlorat sin far - hannas brorson - i attacken mot World Trade Center och letar på 2010-talet tillsammans med sin mamma efter information om sin far och hans familj som hon vet väldigt lite om.

I romanen följer läsaren samtidigt Hannas flykt från Berlin och livet i exil på Kuba och Anna vars jakt efter information om pappan hon aldrig träffat leder henne och hennes mor till samma ö där Hanna fortfarande lever efter alla långa årtionden. För mig finns romanens styrka i de två tidsplanen, i de berättelser som Hanna i nutid berättar för Anna och hennes mor men som rent berättartekniskt utgör en separat handling och i Annas reflektioner utgående från berättelserna.

Med The german girl - vars titel är en anspelning på den Nazistiska propagandatidningen Das Deutsche Mädel - lyckas Armando Lucas Correa ge läsaren en inblick i de judars liv som mot förmodan lyckades ta sig ut ur nazityskland. Vi får läsa om cyanidkapslar, föräldrar som förbereder sig på det allra värsta, hopp, krossade drömmar, fattigdom och via berättaren Hanna som ledsagar oss på den farliga färden från Berlin till Kuba får vi också ta del av barnets perspektiv.

Speciellt intressant och ögonöppnande är insikten att en flykt ur Tyskland ingalunda innebar en trygg vardag någon annanstans. Merparten av judarna på Hannas fartyg nekas till exempel tillträde till Kuba och Hanna själv lyckas aldrig - trots att det ursprungligen varit meningen - ta sig vidare till New York och den lägenhet som väntar där. Istället blir det Annas pappa som långt senare och efter många om och men tar sig till USA och gör lägenheten till sitt och i förlängningen också Annas hem.

The german girl är en intressant skildring av en familjs öde i sviterna av andra världskriget. Romanens största förtjänst är att den lyckas visa på hur långtgående följder förintelsen fick också för sådana judar som lyckades fly terrorn och som sådan är berättelsen alla gånger värd att ta del av. Bra bok alltså.

Vilken är den bästa bok du läst i år, igår eller närsomhelst? Vad tycker du jag ska läsa nu? Tacksam för tips.

*Hanna byter senare efternamn för att Rosenthal är för känt och judiskt.

Publicerad 15.11.2017 kl. 20:15

Det stora skenheliga.

Låt oss idag stilla oss inför det stora skenheliga. Låt oss stanna upp och begrunda den stora lögnen som gör gällande att tid inte finns. Låt oss tala om sociala medier och deras inverkan på läsning.

Jag klagar ju sjukt ofta på att jag inte hinner läsa skönlitteratur. Det är naturligtvis inte sant. Det är skenheligt skitsnack. Jag har tid så det räcker och blir över. Det är bara det att jag väljer att använda den tiden på annat. Mest på sociala medier och på ett sätt som på intet sätt är produktivt utan snarare gör mig stressad.

Jag loggar in, publicerar, kommenterar, gillar, hänger kvar. Jag glömmer bort att logga ut.

Värst är facebook. Jag kan använda timmar på att bara sitta och vänta på att något viktigt ska hända. Utan att det någonsin gör det, utan att jag någonsin vrider ner skärmen eller tar fram boken eller drar tummen ur.

Det inte det att jag inte hinner läsa som är problemet, det är att jag är för lat för att ta mig i kragen och ge mig tid att göra det. Att så skenhelig är jag då jag klagar på att jag läser allt för litet. 

Publicerad 14.11.2017 kl. 14:04

Måndag.

Den här dagen har sugit musten ur mig. Har inga ord och inget alls att ge. Vi hörs en annan gång. Tack för att ni läser.

Publicerad 13.11.2017 kl. 17:50

Om modern pedagogik och ideologiska vägval.

Minns ni ännu hur folk för ett, två och tre år sedan förfasade sig över hur skolan skulle gå under i och med de nya läroplanerna? Minns ni att folk klagade på att de var för annorlunda, att metoderna som förespråkades var för dåliga eller orealistiska eller obeprövade och att den nya planen inte beaktade hur inlärning egentligen går till? Minns ni att det verkliga problemet verkade vara glappet mellan folks uppfattning om skola och den den verklighet som är skola idag? Jag minns och då jag tidigare idag läste om Laurin Zilliacus och Tölö svenska samskola eller "Zillen" tänkte jag på de diskussioner som fördes inför ibruktagandet av de nya planerna.

"Zillen" var en av sin tids pedagogiska föregångare. I skolan härskade en pedagogik som placerade eleven i centrum och som genom en undervisning som visade hur olika ämnen interagerar med varandra och skapar helheter strävade efter att ge de barn och unga som gick i skolan sådana färdigheter de skulle ha nytta av i livet efteråt. Ledord var helhetsbetonad undervisning och elevens egen aktivitet. Låter bekant, eller hur?

I "Zillen", en svenskspråkig Helsingforsisk privatskola grundad 1928 sysslade lärarna redan under 1920- och 30- talen med en sådan pedagogik som i våra samtida debatter kallats verklighetsfrånvänd och även annars mötts av mycken kritik. Och arbetssättet fungerade.

Texten om Laurin Zilliacus verkar bekräfta något jag alltid har vetat: bra pedagogik är sådan pedagogik som de lärare som förverkligar den tror på. "Zillen" är av allt att döma ett praktexempel på detta. Lärarna köpte Zilliacus vision och lyckades den vägen inspirera sina elever, så till den grad att jag för några år sedan som ny lärare fortfarande kunde höra äldre kolleger med värme tala om sitt forna lärosäte. Ett godkänt betyg som heter duga.

Jag har jobbat som lärare i under tio år, har följt med pedagogiska debatter lite längre än så och påstår mig ha insett en viktig sak på den tiden: pedagogiken är som modet. Den rör sig i cykler, det som är inne ett år är ute ett annat och förr eller senare landar den oundvikligen i en variation av något något som gjorts redan tidigare bara för att marknadsföra det som nytt och fräscht.

Att pedagogiken som fenomen ständigt upprepar sig är något som är ytterst viktigt att komma ihåg då vi diskuterar arbetssätt och undervisningsmetoder. Det gör det i min mening lättare att få syn på följande faktum: ett pedagogiskt vägval är också alltid ett ideologiskt ställningstagande som säger mycket om hur beslutsfattare och skolledare under olika tider anser att en lärare ska arbeta för att på bästa sätt stöda barn och unga i deras utveckling till självständiga vuxna människor.

Att pedagogiken rör sig i cykler och alltid återvänder till variationer av ett redan beprövat mönster innebär ändå att det inte finns någon entydig sanning om vad som är bra pedagogik. Det är de lärare som förverkligar pedagogiken som avgör om den fungerar. Tror de på det de gör lyckas de också sannolikt jobba för elevens bästa. Gör de det inte förvndlas vacker pedagogik till tomma ord och som vi alla vet är sådana inte värda särskilt mycket.

Att det här har jag funderat på idag. Intressant eller hur?

Ps. Rekommenderar varmt texten om "Zillen" och Laurin Zilliacus för alla, speciellt den som är intresserad av pedagogik och/ eller Helsingfors historia.

Publicerad 12.11.2017 kl. 16:10

Är en ljudbok en läst bok?

Då jag idag körde hem från ett tvådagars fortbildnings- och sammarbetskalas i Tammerfors funderade jag som vanligt på de riktigt stora frågorna i livet. På agendan den här gången var läsning, en verksamhet som gör idkaren klokare, vackrare och bättre på alla  tänkbara sätt. Dagens grubbleri handlade om ljudboken och om huruvida en kan räkna sina lyssnade böcker som lästa. Vet inte om jag kom fram till några riktigt bra svar, men skulle gärna säga ja eftersom mängden lästa ljudböcker skulle göra mig till en så oändligt mycket bättre människa.

Vad säger ni, kan en säga att en läst de böcker en lyssnat till eller skulle ni använda ett annat verb?

Publicerad 11.11.2017 kl. 20:46

Bottennapp av framtidens lärare!

Ramlade över en artikel i Vasabladet* som fick mig att fundera på i vilken mån finlandssvenska lärarstuderande bereds möjlighet att i tillräckligt hög grad eller överhuvudtaget få bekanta sig med och diskutera hur könsroller och -normer skapas. Om ni klickar på länken ovan finner ni en video som använts för att locka manliga studerande till Finlands svenska lärarstuderandeförenings herrmiddag. De revolutionerande marknadsföringsknepen? Kvinnor med strumbyxben och bara axlar.

Nu är jag antagligen fel person att bedöma i vilken mån bildmaterialet är för provokativt. Axlarna och benen är å andra sidan inte det jag i första hand uppfattar som problematiskt. Det är medlen och mekanismerna som används i marknadsföringen. Jag tycker att det är beklämmande att de unga människor som ska vara framtidens lärare inte verkar tycka det är något konstigt alls med att utnyttja kvinnokroppen för att sälja en produkt åt (förmodat brunstiga?) unga män.

Kanske det är så att det inte idag snackas alls mera jämställdhet på PF än det gjorde då jag avlade mina behörighetsgivande kurser där. Kanske könsroller, att problematisera dem och att lära sig ens grunderna om hur samhället konstruerar kön och normer är sådant som hör hemma i läroplanen men inte i lärarutbildningen. Kanske det är så att de studerande som gjort videon helt enkelt inte har fått lära sig.

Hoppas det, för videon fungerar som ett bra exempel på sådan objektifiering av kvinnokroppen som ständigt behöver motarbetas. Inte minst i skolvärlden där det senast i veckan rapporterats om att en massa elever får utstå en massa sexuella trakasserier (1, 2).

Nu skulle det gälla för de studerande som ännu inte har koll på det här med könsroller och jämställdhet att dra tummen ur och antingen kräva undervisning eller själv ta reda på. För en video som den Finlands svenska lärarstuderandeförening publicerat är på intet sätt i samklang med de ideal om jämställdhet som genomsyrar läroplanen och då tycker jag faktiskt en kan fråga sig om det är lämpligt att en förening för lärarstuderande använder den i sin marknadsföring.

Vad tycker du?

*Kolla här om videon inte fungerar.

 

Publicerad 09.11.2017 kl. 20:55

Skolsvenska och millimeterrättvisa.

Då jag läste dagens Hbl ramlade jag över en insändare i vilken skribenten på fullt allvar efterlyser millimeterrättvisa i fråga om undervisningen av det andra inhemska språket. Vi snackar alltså mängder och skribenten menar att det är orättvist att svenskspråkiga barn "måste" lära sig mera finska än de finskspråkiga svenska, för i Finland klarar en sig minsann utan att att kunna finska och hör sen. Hävdar den i Stockholm bosatta insändarskribenten som uppenbarligen anser sig veta vad han talar om. Vilket han inte gör.

Jag kan inte nog understryka hur problematiskt det är att rakt av försöka jämföra skolsvenskan med skolfinskan. Trots att kraven på undervisning i de två språken på papper kan te sig rätt lika, är det frågan om vitt skilda fenomen. Som jag ser det är de inte jämförbara. Det finns en mycket enkel anledning till detta: de svenskspråkiga behöver finskan oändligt mycket mera än de finskspråkiga behöver svenskan. Att påstå annat är att ljuga.

Jag tänker så här: så länge de som talar svenska har rätt till mycket undervisning i finska är vad som händer med skolsvenskan rätt ointressant. Det är visserligen tråkigt om de finskspråkigas möjligheter att lära sig svenska kringskärs, men det är ett ickeproblem jämfört med vad det skulle innebära om beslutsfattarna bestämde sig för att tvinga de svenskspråkiga att lära sig lika lite finska som en del finskspråkiga får lära sig svenska.

Nej tack till millimeterrättvisa i fråga om undervisningen i det andra inhemska tycker jag med andra ord. Vad tycker du?

 

 

Publicerad 08.11.2017 kl. 20:39

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar