Om livshantering och inlärningsstrategier.

Ibland funderar jag på om mina livshanteringsstrategier har en hämmande effekt på mina medmänniskor. Jag gör det särskilt ofta då jag är med om diverse fortbildningar och föreläsningar med anknytning till jobbet. Det är inte så att jag har något emot att få lyssna, men de strategier jag tillämpar för att maximera nyttan av dylika tillställningar är inte alla gånger sådana som dränker min omgivning i positivitet.

När det gäller pedagogik och didaktik har jag vanligtvis en ganska klar uppfattning om vad jag behöver. Det här leder till att jag behandlar föreläsningar som jag behandlar böcker. Jag lyssnar efter det som känns relevant och zonar ut då föreläsaren behandlar ämnen som skulle ingå i de kapitel jag skulle skumma igenom eller bläddra förbi om de ingick i en bok om ämnet. Dessutom sitter jag och ifrågasätter och kritiserar, bryter ner och sållar fram det jag behöver. Det övriga är bara en ljudmatta, ett bakgrundssus som filtreras bort medan jag koncentrerar mig på annat.

När jag studerade pedagogik och utsattes för ett otal substansfattiga föreläsningar lärde jag mig att jobba med annat då det som sades var bekant eller alltför irrelevant. Den vanan lever kvar. Det märkte jag senast idag då vi på jobbet gästades av en svensk föreläsare med stor sakkunskap om sådant vi i som jobbar i den finska skolan verkligen behöver lära oss mera om.

På hemvägen tänkte jag att jag nog måtte ha verkat mindre engagerad och intresserad än jag verkligen var. Jag var som vanligt snabbare på att hitta brister än förtjänster, men trots det sprudlade jag av idéer. Dessutom fick jag svar på några frågor som jag inte ens helt och hållet visste om att jag hade.

Just nu sitter jag i soffan och ser många möjligheter. Föreläsningen var varken substansfattig eller ointressant. Snarare lämnade den mig inspirerad. Det finns en lucka i mitt sätt att jobba som jag tror jag kan fylla med något av det jag lärde mig idag. Lyckas det kan jag stöda mina studerande och hjälpa dem utvecklas till bättre och mer självsäkra skribenter och det är inte helt lite. I grund och botten är det ju precis det hela mitt jobb handlar om.

27.08.2018 kl. 22:09

En scen ur min arbetsdag.

 

Jag steg just upp från min stol i arbetsrummet, gick in i lärarrummet, såg en påslagen bryggare och lät mig förföras av den rykande pannan med flytande svart guld. När jag sedan någon sekund senare stod i köket och fyllde min stora gula kopp med hett dagsfärskt kaffe, tänkte jag att det nog antagligen inte var en längtan efter koffein som fick mig att lämna den bekväma stolen vid skrivbordet. Vad som orsakade det ursprungliga uppbrottet hade jag däremot inte långre någon aning om.

23.08.2018 kl. 10:40

Vissa dagar undrar jag...

Vissa dagar undrar jag vad mina studerande ser när de ser mig. På lektionerna känner jag mig som ett kaotiskt yrväder och känner att min oändliga tankspriddhet får mig att verka mer oorganiserad än jag egentligen är. För i själva verket brukar jag ha full koll, förbereda mig noga, men det händer ibland när jag haft lite för många lektioner under en lite för hektisk dag att min hjärna börjar leka assosiationsleken med de ämnen jag vill ta upp och leder mig på omvägar som åtminstone jag tror att tidvis gör det svårt för vissa att skönja målet.

Mitt mål är att hjälpa och stöda. Jag vill alla mina studerande väl. Jag undrar ibland om jag lyckas förmedla det, att jag faktiskt bryr mig.

Vem ser mina studerande när de utsätts för mina lektioner? Ser de någon som gärna är engagerad i deras inlärning, som vill att de ska lyckas? Ser de någon som är lätt att närma sig och som verkligen förstår att skolan och livet ibland kan bli för mycket? Ser de en som ser också dem som känne sig osynliga? Det undrar jag ibland.

Om svaret på ens en del av mina frågor är ja, vågar jag tro att jag gör något rätt.

23.08.2018 kl. 00:14

Jag reagerar, men jag förvånas inte.

Idag på jobbet talar jag om källkritik med mina studerande. När jag kommer hem halkar jag på en tweet av den sannfinländska politikern och låtsasläraren Laura Huhtasaari. Hon frågar sig hur det kommer sig att ett gäng demonstranter under årsdagen för terrordådet i Åbo skanderat antinazistiska slagord istället för att ropa ut sitt hat mot terroristerna. På ett inte särskilt elegant sätt väljer Huhtasaari att förbise det faktum att nordiska motståndsrörelsen samtidigt ordnade en nazistisk demonstration och att bilder på töntar med viftande naziarmar cirkulerar i diverse medier. Jag reagerar, men jag förvånas inte.

Huhtasaari är så genomskinlig. Hennes mål är knappast att problematisera, utan snarare att fiska röster bland dem som ser nazister som något helt rimligt och fosterländskt, men uppfattar dem som står för öppenhet och medmänsklighet som ett hot mot det finska samhället.

Jag märker att det är många som har reagerat på Huhtasaaris utspel. Ett flertal sakliga röster upplyser henne om den vidriga grupperingens vidriga demonstration och framhåller att det är ganska naturligt att folk reagerar då skalliga män med löjliga flaggor försöker kapa en minnesdag och använda den för att främja sina egna äckliga syften.

Många andra menar att motdemonstranterna - de som inte vill se nazister marschera på våra gator - vanhelgar minnet av alla de människor som mördades av en enskild galning en hemsk dag för ett år sedan. Nazisterna motsätter sig terrorism, säger de, medan de som demonstrerar mot nazister enligt dem försvarar allt det som är ont i samhället. Jag reagerar, men jag förvånas inte.

Lite skrämmande kan jag ändå tycka att det är med den historielöshet som Huhtasaaris anhängare ger uttryck för. Deras oförmåga till källkritik gör mig både mörkrädd och mållös. Många av dem som kommenterar verkar på fullt allvar tro att nordiska motståndsrörelsen bara vil hedra offren, att de inte har några baktankar och att det inte är något konstigt med att de valt att koncentrera sitt heilande till Åbo under just den dag då staden minns de medborgare den förlorat. Jag reagerar, men jag förvånas inte.

Lite orolig är jag i alla fall. Någonstans har vi misslyckats om mängder av finska medborgare tycker att galna nazister är ett mindre problem än ofarliga flyktingar. Något har vi förlorat om det enda som förenar för många är hatet mot dem som är annorlunda.

Jag reagerar, men jag förvånas inte.

21.08.2018 kl. 23:08

Min motstridiga måndag.

Har ni dagar då ni känner att ni saknar ett visst flyt? Dagar då ni trots att ni har stenkoll på vad ni vill göra inte hittar rätt känsloläge för att leverera på den nivå ni skulle vilja? Jag har sådana dagar ibland. Dagar då rätt känsloläge inte vill infinna sig och till och med det nästintill perfekt planerade bara blir halvbra, ljummet och oinspirerande. Sådana dagar är ganska besvärliga om en råkar jobba som lärare.

Vanligtvis infinner den rätta känslan senast när jag kliver in i klassrummet. När de studerande har hittat sina platser och jag har inlett lektionen brukar jag glida in i ett tillstånd av lugn närvaro. När jag undervisar är jag helt fokuserad på det jag gör, det finns bara där och då och den känslan älskar jag.

Men, sedan finns det dagar då jag känner att något fattas, att jag inte är så inspirerad eller intresserad som jag egentligen borde vara. Dagar då jag märker att det gäller att bita ihop och forcera.

Idag var en sådan dag. Jag kände det redan på vägen till jobbet, visste att idag blir svår. Den känslan plågade mig genom den första lektionen, men efter det hände något underbart. Vi fick problem med tekniken. Varken jag eller mina studerande kom åt de digitala hjälpmedel jag hade tänkt använda i undervisningen och jag blev tvungen att tänka om.

Visste ni att en egentligen inte behöver så hemskt mycket för att åstadkomma en helt skaplig lektion. Några utskrifter, anteckningsmaterial och en penna av något slag att skriva på tavlan med räcker mer än väl.

Det var en ganska skön upplevelse att för första gången på länge få leverera en mer eller mindre analog lektion. Det kändes skönt att påminnas om att det som utgör kärnan i själva undervisningsverksamheten egentligen har förändrats väldigt lite, trots den myckenhet av tekniska hjälpmedel vi fått fylla klassrummen med de senaste åren. Att möjliggöra dialog, möten, upptäckter och insikter är fortsättningsvis det viktigaste. Det är bara medlen som växlar och utvecklas.

När allt kommer omkring blev min måndag en riktigt bra arbetsdag.

20.08.2018 kl. 22:46

Rapport från ett veckoslut som gått.

Det är märkligt hur mycket en kan behöva helg efter en första arbetsvecka. Det härliga kaoset när alla studerande äntligen anländer suger musten ur en och på fredagen känns det i regel skönt att landa i soffan och bara vara. Min fredagkväll var med andra ord allt annat än spännande.

Vildare blev det på lördagen då jag evakuerade mig och hundarna för att möjliggöra M:s Ikeasnickrande. I vår familj är det jag som i regel har hand om maten och köket, medan hon bygger och fixar. Jag packade alltså hundarna i bilen och åkte österut till Nordsjö, gick omkring på stränderna och i skogen och konstaterade att hösten obönhörligen är på väg. Vackert så. Vi såg bland annat stavgångare, nakenbadare och en ensam fotograf.

Idag har vi ätit brunch med vänner, hängt hemma och försoffat oss. Jag har fått precis det veckoslut jag behövde och känner nu att det är hög tid för måndag och jobb.

Hurdan har din helg varit?

19.08.2018 kl. 23:48

Ett litet förtydligande.

Idag har jag funderat på om gårdagens inlägg kräver ett litet förtydligande. Jag undrar om man kan få intrycket att jag tycker det är grundskolan som är problemet, att det undervisningen på årskurs 1-9 som orsakar de problem många studerande tampas med på gymnasiet. Så är naturligtvis inte fallet, åtminstone inte i fråga om modersmålsämnet.

Det stora problemet är att gymnasiet i allmänhet och moddan i synnerhet verkar utvecklas i en helt annan riktning än gymnasiet. Studentprovet i modersmål och litteratur, spöket som styr undervisningen har gjorts svårare, mer krävande, mer akademiskt. Målet verkar vara att de studerande då de lämnar gymnasiet ska lära sig sådant som på min tid presenterades först universitetets kurs om akademiskt skrivande.

Den utveckling som sätter sin prägel på mitt undervisningsämne är helt i linje med den maniska ovilja att ge unga tid att utvecklas och upptäcka världen i egen takt som på senare år genomsyrat allt läroplansarbete och alla utbildningspolitiska beslut. De med makten verkar anse att det är för dyrt att låta unga mogna, att det är bättre att tvinga in i en form och in på en bana, än att ge tid att hitta rätt. Det kan jag tycka är fruktansvärt.

Unga kan mycket, mer än vi tror. Om vi ger dem ansvar och möjlighet att bevisa sitt kunnande kommer de att överträffa våra förväntningar gång på gång. Det här innebär ändå inte att vi kan tvinga fram utveckling. Vissa processer måste få ta tid.

Språkutvecklingen är en av dessa processer. Att det ibland eller rent av ofta är bättre att skynda långsamt märks tydligt i mitt undervisningsämne. Förmågan att utnyttja ett språk utvecklas i olika takt hos olika individer, och för en del tar det längre att forma sitt språk till ett verktyg som tillåter dem analysera, tolka och abstrahera. Att beslutsfattarna vägrar inse och acceptera detta är tragiskt. Och ytterst tråkigt för alla dem som tvingas känna att de inte kan, trots att de säkert skulle kunna om de bara fick lite mera tid på sig att lära sig.

Det är alltså inte grundskolan som är problemet. Problemet är att många unga inte har kapacitet att mogna och utvecklas i den takt gymnasiet signalerar att de borde göra. Problemet är alltså beslutsfattarna och en utbildningspolitik i vilken pedagogiska och utvecklingspsykologiska principer är av underordnad betydelse i förhållande till ekonomiska ideal. Det kan jag tycka är ganska tråkigt.

17.08.2018 kl. 00:29

Nytt läsår, gamla utmaningar.

Idag hade jag läsårets första lektioner. Jag började mjukt med fyra stycken på en dag. Det är lika med fem timmar undervisning och ungefär hundra studerande. Det var roligt, men också lite utmattande. Ska jag vara helt ärlig blir jag lite mosig av att försöka hålla koll på innehållet på fyra olika kurser och att behålla fokus genom hela dagen är utmanande. Likväl är det skönt att vara igång. Jag gillar vardag och att semestra blir snabbt lite enformigt.

De senaste veckorna har jag försökt identifiera utmaningar för läsåret. Den största är fortsättningsvis att hitta sätt att stöda de studerandes skrivutveckling och hjälpa dem hitta strategier för att förbättra språk och överleva studentexamen. Det finns en och bara en riktigt bra lösning: att skriva mera än vi gör just nu. Tyvärr är just den lösningen inget riktigt alternativ, för de studerande skriver redan nu flera texter än åtminstone jag egentligen har tid att läsa och dessutom är läroplanen så full av stoff som ska hinnas med att det inte går att satsa på att skriva mycket utan att välja bort något annat viktigt.

Ibland känner jag att jag vill göra uppror. Min inre anarkist höjer rösten och uppmanar mig att skita i läroplanen och fokusera på det jag vet att de studerande mest behöver: tid att dröja vid sina texter, att bearbeta dem och i lugn takt få utvecklas till de självsäkra och skickliga skribenter som var och en av dem har potential att bli. Språket är ändå det bästa verktyg jag kan ge dem med tanke på framtida liv och fortsatta akademiska utmaningar.

Samtidigt skulle ett beslut att prioritera skrivandet framom allt annat innebära att ge avkall på mycket av det som sätter sin prägel på själva undervisningsämnet. Vad skulle modersmål och litteratur vara utan litteraturen, de historiska perspektiven, allt det som bidrar till formandet av en egen språklig och kulturell identitet? Inte jättemycket tycker jag.

I år, då studentexamensnämnden introducerar ett nytt och sjukt krävande prov i modersmål och litteratur känns de utmaningar som har att göra med skrivutveckling särskilt påtagliga. De studerande som tar studenten det här läsåret ska skriva texter som är längre och mer krävande än de någonsin varit förut. Detta i det enda ämne de inte kan välja bort då de skriver studenten, det enda ämne som beaktas vid antagningen till all fortsatt utbildning. Dessa höjda krav ställs dessutom på dem i en tid då ungdomar i hela Finland enligt många undersökningar lämnar grundskolan med ett allt svagare skolspråk i bagaget. 

Jag kan tycka att det är ganska fult gjort mot våra unga. Det är både oförskämt och orättvist att samma beslutsfattare som gör sitt bästa för att åderlåta utbildningen i hela landet, inte drar sig för att kräva mera av dem som drabbas av deras dåliga beslut. Beslutsfattarna borde ju veta att det inte finns resurser att hjälpa alla dem som behöver stöd, att skolorna är tvungna att prioritera dem med de svåraste utmaningarna. Det är ju beslutsfattarna själva som har farit iväg med pengarna.

Fast de kanske inte bryr sig så mycket om konsekvenserna. det är de kortsiktiga besparingarna som räknas. Landets ekonomi måste balanseras och som vanligt är det de unga som får betala notan.

 

15.08.2018 kl. 23:47

Om att ta jobbet med sig hem.

Vissa kvällar är det inte så farligt att ha ett jobb som följer med en hem. Ikväll har jag till exempel varit tvungen att läsa skönlitteratur i ett par timmar. Det är inte alls så dumt. Jag njuter mer än när jag förirrar mig på sociala medier och förlorar timmar på att uppdatera facebook eller slösurfa på instagram.

Jag har överlag försökt byta digitalt mot analogt på sistone, helt enkelt för att jag märkt att jag blir lite trött av det flöde av ohejdade impulser som den digitala världen medför. Om jag däremot lämnar telefonen i ett annat rum och ger mig tid att slukas av böcker eller egna texter känner jag att mina sinnen vilar, hjärnan varvar ner och kroppen återhämtar sig.

Jag märker för övrigt att jag läser snabbare nu än jag gjorde för bara ett halvt år sedan, att jag inte lika ofta behöver backa i texten, läsa om, att jag inte tappar fokus som jag gjorde förr. Nu läser jag allt oftare lika koncentrerat som jag gjorde då jag studerade litteratur, före allehanda mediala plattformar och applikationer stal min uppmärksamhet och fick mig att tappa läslusten.

Jag vet inte exakt vad denna utveckling innebär eller beror på, men jag tror att den är bra. Någon annan som har experimenterat med att begränsa sin skärmtid?

14.08.2018 kl. 23:38

En lukt av höst.

Då jag vaknade idag kände jag att något hade förändrats. Ute med hundarna såg jag vissna blommor och fallna löv. Luften luktade höst och stora förhoppningar. I det ännu svaga och ganska kalla morgonljuset åkte jag till Borgå och terminens första riktiga arbetsdag. Det kändes bra att träffa arbetskamrater, att skvallra och snacka jobb.

Imorgon kommer de studerande. Jag ska vara handledare för en grupp, min första helt egna. Det känns stort och spännande. Jag hoppas jag ska duga och att vi får ett riktigt bra år.

13.08.2018 kl. 21:13

Skyhög töntfaktor?

Jag och M gjorde något lite sjukt igår. Vi ställde oss i en vansinnigt lång kö och väntade tillsammans med allt från businessmänniskor till avdankade festprissar på att få köpa muminmuggar. Dörrarna till popup-affären i köpcentret i centrala Helsingfors öppnade vid midnatt natten mellan onsdag och torsdag och när vi väl hittade vår plats i ledet ringlade sig kön från Simonsgatans och Mannerheimvägens korsning ända till Kalevagatan. Den som någon gång besökt Helsingfors vet att det är fråga om en inte alldeles obetydlig sträcka.

Det var en märklig upplevelse att stå i kön. Intressant att se hur Tove Jansson och Mumin berör och samlar människor. Efteråt funderade vi en del på hur vi skulle förhålla oss till det vi varit med om, eller kanske snarare det vi gjort.

Är det för töntigt att köa i timmar för att få köpa en kopp? Är det att gå över en gräns? Vi enades båda om att vi aldrig skulle komma på tanken att göra något liknande om det handlade om gratis ämbar elle biobiljetter, men Mumin kändes helt okej. Och som ni ser på bilden är jag mer än mycket nöjd med den nya koppen.

Hur som helst utlöste köandet en liten existentiell kris. Är även detta jag? Är jag faktiskt en som ställer sig i kö, trotsar nyfikna turister och fotokåta fyllon och stolt accepterar att de som raglar förbi skrattar åt min uppenbara töntighet. Tydligen. Och varför inte, egentligen.

Dagen idag var av det tyngre slaget. Åtminstone inledningsvis. Den korta nattsömnen gjorde sitt och det tog mig evigheter att krypa upp ur sängen. När jag väl lyckade var jag ändå nöjd. Det var vackert väder, M skulle ut till en holme med några vänner och jag passade på att packa med hundarna och ta mig till Nybondas i Nordsjö där jag inrättade tillfälligt kontor på en klippa vid stranden. Jag ska jobba med Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse på en av höstens kurser och jag passade på att komma igång med en genomläsning för att kunna hitta ingångar till olika undervisningasmoment. Efter att ha läst nästan en tredjedel av boken är jag övertygad om att jag valt rätt roman.

Att hänga på klipporna var inte alls dumt. Jag drack mitt medhavda kaffe och kände ett visst obehag för getingarna som flockade sig kring mig, men njöt samtidigt av att få blicka på hundarna som gottade sig i solen.

I skrivande stund sitter jag ute på balkongen och njuter av en av årets sista bekymmerslösa sommarkvällar. Jag ska strax rigga upp ficklampan som belyser mitt läsande och plöja igenom ytterligare några sidor Atwood. Det känns inte alls fel.

Har du haft en bra dag?

09.08.2018 kl. 23:51

Lägesrapport.

Beklagar att det varit lite tyst här på bloggen. I helgen var jag på svensexa i Tallin och hade jätteroligt med sjukt trevliga typer och efter det äventyret har jag varit sjukt trött. Tydligen kan en bli hur bakis som helst helt utan att dricka. Det blev två väldigt korta nätter och dessa har följts av två väldigt sega dagar, men med handen på hjärtat vågar jag intyga att det äventyret var värt allt efterföljande lidande.

Jag har fått vara ganska tacksam för att ha M i mitt liv de senaste dagarna. Mitt humör har varit något ojämnt, och mina försök att komma igång med arbetet inför det nya läsåret har gjort väldigt lite för att muntra upp mig. Just nu känns allt ganska oformligt och stort och jag ser hemskt mycket framemot att få börja jobba på riktigt nästa vecka. När de studerande kommer och det blir dags att börja undervisa får en ta en dag i taget, vilket hjälper åtminstone mig att fokusera och känna att jag klarar av.

Nog för att jag vet att jag klarar av, känner jag att jag behöver säga. Jag har reviderat alla kursplaner och märker att jag börjar veta vad som krävs för att kurserna ska bli åtminstone okej och allra helst bra. Det ska bli riktigt kul att få träffa alla nya och gamla ungdomar när de dyker upp nästa vecka.

Innan det blir dags för undervisning ska jag ännu planera lektioner, förbereda klassrum och lära mig sova tillräckligt om nätterna. Har stort förtroende för att allt förutom det sista kommer gå hur lätt som helst.

Imorgon går bilen till arbetsstaden senast klockan åtta. Det ni. 

08.08.2018 kl. 00:38

Dagens viktiga existentiella fråga.

Jag skulle vilja veta vad ni tror om en sak jag har funderat ganska mycket på. Jag vet egentligen inte vad det är som fått mig att undra, men jag är nyfiken på när människor blir varse sin egen felbarhet och ofullkomlighet och om alla ens blir det.

Jag tänker till exempel på kristna som är snabba att döma och därmed kan verka självgoda. Jag tänker också på människor som ibland frågat mig varför jag inte dricker alkohol och sedan lyssnat på svaret med en min som avslöjar att de är övertygade om att de själva aldrig skulle kunna råka ut för något liknande. Jag tänker alltså på det att vi väl som människor när vi är barn och unga är övertygade om att vi är mer eller mindre genomgoda och jag tänker på att det åtminstone enligt min erfarenhet är en illusion som i något skede kommer krossas.

När förstår vi som människor att till exempel idiotiska gärningar, felbeslut, missbruksproblematik och saker som går emot allt vi står för inte bara är något som finns utanför oss, utan att potentialen till ondska - i brist på bättre ord - också finns inom oss? När fattar vi att vi inte är bättre eller mera värda än någon annan, att vi inte är i en ställning att döma bara för att vi lyckats leva ett liv som ur vårt eget perspektiv är mera helgjutet och gott än någon annans? När går det upp för oss att det aldrig har funnits något som garanterar att vi kommer få ha det bra, att vår personlighet har fått stöd av gynsamma omständigheter och slumpen?

Är jag konstig som undrar?

Jag frågar för att jag själv så många gånger har haft tillfälle att få möta min egen ofullkomlighet. Jag kan till exempel skönja en väg jag kunde ha kommit att gå om jag inte valt bort alkoholen, jag kan ibland ute på stan, på tidningssidor och forskningsrapporter möta skuggan eller vålnaden av den jag kunde ha blivit. Och jag tänker ofta att jag är tacksam för insikten. Att den är den stora lärdomen, det goda som mina erfarenheter ändå utmynnat i: viljan och i allt högre grad även förmågan att bemöta människor som har det svårt, att känna empati hellre en avsmak eller oförmåga att förstå.

På något vis föreställer jag mig att det jag lärt mig via långa och tidvis hemska omvägar, borde gå att lära sig och förstå bara genom att leva. Du ska väl inte själv behöva drabbas av motgångar eller av dig själv, för att kunna förstå att det du uppfattar som ont, fult eller svagt inte är något som bara andra sysslar med eller råkar ut för. Förstår ni vad jag menar?

 

03.08.2018 kl. 20:02

Minns ni?

Minns ni att jag för ett par dagar sedan skröt om att jag gjort en anteckning om några förändringar jag vill göra på en kurs nu på hösten? Idag hittade jag exakt samma anteckning i ett dokument från maj. Vad lär vi oss av detta? Att jag är en glömsk, tankspridd och reformkåt individ. Fast det visste vi ju redan, egentligen.

02.08.2018 kl. 16:28

En lite bättre onsdag.

Onsdagen var alla gånger en bättre dag än tisdagen. På jobbfronten lyckades jag skapa ordning i ett kaos som bestod av hundratals oorganiserade filer. Nu känner jag att jag verkligen kan börja från ett tomt bord, vilket säkerligen kommer underlätta planeringen.

Jag hade också lyckats lämna trotsålderstrilskandet bakom mig, var i högsta allmänhet på gott humör och skjutsade M till Blåbärslandet där hon skulle träffa en vän. Själv lämnade jag bilen på parkeringen och promenerade in till centrum.

Eftersom jag är en lycklig ägare av ett museikort, bestämde jag mig för att traska till Kiasma och se vad de har att erbjuda. Den moderna konsten var den här gången lite för modern för mig, men jag tilltalades av en flotte som någon byggt av tomma ölburkar och sedan seglat från Porkala till Estland och av Greyson Perrys ryor.

På det hela taget var min onsdag en succé. Hoppas din dag också var det.

02.08.2018 kl. 01:27

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. 32 år gammal, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer