Om att överplanera.

På bilden ser ni Freja som precis släckt sin törst med havsvatten. Vet inte vad det säger om henne, men knappast får hon beröm för att vara smart.

Idag har förövrigt varit en bra dag. Jag har hunnit simma, göra en lång promenad med hunden och se två avsnitt av ett program vi båda gillar tillsammans med M. Idag har varit en dag då det funnits tid. Det är skönt.

Jag har förresten kollat på mina lektionsplaner för veckan och kommit fram till att det finns en chans att jag tagit emot det nya jobbet med lite för stor iver. Planeringen skvallrar visserligen om en viss entusiasm, men att använda femton sidor och över fyratusen ord på att planera en veckas lektioner; är det normalt? Det är typ mer text än vad jag lyckades krysta ur mig för min kandidatavhandling. En mängd text som var ganska stor en gång i tiden med andra ord.

Nu kan jag ju i och för sig inte påstå att jag har någon aning om hur noggrant andra lärare planerar, så jag bara antar att jag gjort ganska mycket. Jag vet nämligen att jag brukar planera grundligt och att femton sidor trots det känns enormt. Kan väl vara att jag upptäckt orsaken till att det känts så svårt för mig att improvisera, vara spontan, och följa mina instinkter i klassrummet. Har ju inte precis lämnat plats för utsvävningar och sådant i planeringen.

Avslutningsvis vill jag gärna ställa ett par frågor till alla lärare som eventuellt läser den här bloggen: hur mycket planerar ni? Blir det många ord, sidor och timmar för er också?

Tacksam för svar.

Publicerad 23.08.2017 kl. 22:55

Rapport från ett nattligt Degerö.

Jag sitter ute med hunden och njuter av tystnaden. Har knegat på till strax före tolv och känner att det räcker för idag. Ska bli skönt med lite sömn. 

Kan för övrigt meddela att jag trivs jättebra på det nya jobbet och egentligen bara vill planera och undervisa hela tiden. Att ganska bra grejer på gång på just nu.

Bortsett från att jag inte alltid är så närvarande hemma och gärna skulle ha mera tid för både M och F då. På den fronten vill jag gärna skärpa mig. Litar på att det kommer ske snart.

 

Publicerad 22.08.2017 kl. 23:57

Dramaturgiskt snusk.

 

Låt mig förgylla er morgon med en berättelse från igår:

Klockan är 22.35 på torsdag. Jag sitter uppe och googlar frenetiskt. Genomgången av den dramaturgiska kurvan tidigare på dagen har varit en flopp och jag har bestämt mig för att hitta en version av modellen som mina studerande har mera nytta av. Efter ett tag hittar jag den på bilden ovan, klickar mig till hemsidan och stöter på ett ord som i det sammanhang det används i mina öron klingar lite säreget. Funderar en stund på att bra berättelser i och för sig kan vara upphetsande, men kanske inte på det sätt som ordet jag hittat verkar signalera. Drar moget slutsatsen att skribenten antagligen är ett pucko, fnissar ännu mer moget åt ordet utlösning och minns plötsligt att jag själv varit med om detta. Omvärderar snabbt min åsikt om skribenten. Det är uppenbart att allt är bildens fel och att den som ett dåligt inflytande på folk.

Publicerad 18.08.2017 kl. 00:49

Om digitaliseringen av studentprovet i modersmål och litteratur.

En intressant utmaning när en arbetar på gymnasienivå är arbetet med studentexamen. Just nu är den utmaningen i mitt ämne om möjligt mer spännande än någonsin. Studentprovet i modersmål och litteratur kommer att reformeras. Det ska bli digitalt och modernt och fint och fantastiskt. Hemskt mycket mer verkar ingen veta om det nya provet och det är där det blir riktigt fascinerande.

Kan ni gissa hur många gånger nervösa förstaklassister har frågat mig om det nya studentprovet? Kan ni föreställa er hur lugnande och trovärdig jag känt mig när jag sagt att ingen vet, men att det nog lär klarna tills de skriver? (tips: inte jätte).

Jag tänker ibland att det nog måste vara något slags bottennapp att det inte ett drygt år före det första digitala provet i modersmål finns några tydliga besked om hur provet kommer se ut. Någonstans finns också ett demokratiproblem, för den första kullen som skriver det digitala provet är tvungna att göra det stödda av lärare som gissar sig fram till hur provet eventuellt kan tänkas se ut. Trots att lärarnas gissningar baserar sig på kunskap och de bitar av information om det nya provet som sipprat ut är läget utmanande och åtminstone jag har svårt att se hur provet ska kunna ge en rättvis bild av den första kullens kunskaper, i synnerhet i framtiden då deras betyg ställs mot de kullars som skrivit provet efter dem.

Och apropå demokratiproblem: visste ni om att man på finskt håll som bäst utvecklar en webbplattform ägnad uteslutande åt det digitala studentprovet i modersmål och litteratur. Den blir som en virtuell träningsmiljö. Vet ni när motsvarande tjänst lanseras på svenska? Aldrig. Finns inga planer. Kommer inte att ske.

Borde säkert ringa Kulturfonden och be dem rädda svenskfinland igen. Eller, vad tror du?

Ps. Det finns en koppling mellan bilden och pedagogik. Någon som vet vilken den är?

 

 

Publicerad 17.08.2017 kl. 19:52

Hur gick det sen?

Jag överlevde första dagen med riktig undervisning. Kände mig inte det minsta nervös en enda gång, men var det uppenbarligen i alla fall. Jag hade tre lektioner och tre gånger lämnade jag lärarrummet utan föremål eller rekvisita som nödvändigtvis skulle behövas på lektionen. Sammanlagt blev det tre oplanerade resor upp för trapporna och två tjocka pappersbuntar och en tung väska som behövde släpas ner till klassrummet. Ja dessutom hade jag glömt att det var skolfoto och att också lärarna skulle fotograferas. Blev hämtad från lektionen av en kollega. Jag måtte ha gjort ett samlat intryck på de studerande.

Hursomhelst hade jag roligt. Efter en ganska stel och trevande början kom jag igång, kände mig mindre rostig och allt mera hemma i det nya klassrummet. Om jag njöt? Ja, det gjorde jag. Stundvis. Påmindes om varför det här jobbet och att arbeta med ungdomar är det bästa som finns*. Åkte hem med ett stort leende på läpparna.

Nu sitter jag hemma, dricker kaffe och är taggad. Det blir kul att få åka till jobbet imorgon igen. Innan jag kan göra det måste jag planera en lektion. Ska bara hämta M från jobbet och få igång hjärnan först. Småpotatis, men det känns jobbigt att tänka på att tänka. Måste säkert försöka samla mig lite först.

Det blir sjukt bra det här.

 

 

*Varning för lite subjektiv åsikt här. 

Publicerad 16.08.2017 kl. 19:20

Tisdagstankar.

 

Freja sitter på bordet och spanar ut genom fönstret medan jag jobbar. I motsats till mig verkar hon ha lätt att fokusera. En hare äter gräs på gården, där är någon med en cykel och långt borta skäller en hund. Allt det här har Freja koll på.

Just nu avundas jag henne lite. Min hjärna är en enda röra av planer, tankar som inte får plats, som saknar skärpa och tvinnas samman i en härva som tidvis verkar omöjlig att reda upp.

Jag ska introducera tre kurser imorgon. Mina första på det nya jobbet. Det är inget problem, alls. Jag har vana och rutin. Ändå överplanerar jag. Övertänker. Överanalyserar allt. Sådan är jag.

Lektionerna imorgon betyder mycket för mig. Jag har blivit vald bland många, jag känner mig privilegierad och jag vill visa att jag är värd förtroendet.

Jag har läst mina planer och vet att de håller. Det är bara det att jag vill göra ännu mera. Sätta hjul i rörelse. Sätta igång. Att se alla studerande idag och bli presenterad för dem gjorde noll för att dämpa den ivern. 

Återstår väl bara att vänta på morgondagen.

Publicerad 15.08.2017 kl. 21:18

Det ödmjuka inlägget.

Jag har bytt jobb och skola, är gymnasielärare, kan kalla mig lektor och har fått ett eget klassrum med tavla, pulpeter och allt. Vissa skulle kanske säga att jag uppnått ett mål. Det känns omöjligt att påstå annat än att jag känner mig ganska viktig och speciell*just nu.

Så mycket mer har jag inte att säga för stunden. Fixar inte att forma meningar. Ni får nöja er med att begrunda den vackra bilden ovan så återgår jag till att planera. För imorgon kommer de studerande och det om något är roligt.

*Fast på ett ödmjukt sätt.

Publicerad 14.08.2017 kl. 18:40

Om vaccinationsmotståndare.

Jag lärde mig något nytt i helgen. Provocerad av ihåliga och undermåliga argument, foliehattar och en förnuftsvidrig misstro mot forskning och erkända auktoriteter lät jag mig dras med i en debatt om vaccination. Så nära vaccinationsmotståndare hade jag dittills aldrig kommit och upplevelsen var såväl ögonöppnande som obehaglig och väckte som sådan en del tankar.

För det första tror jag mig nu förstå hur människor kan komma fram till att det är en dålig idé att låta vaccinera sina barn och fullt ut tro att de väljer rätt, trots att deras beslut varken är rationellt eller förnuftigt. Många av dem som argumeterar mot vaccin verkar själva ha eller åtmintone känna ett vaccinskadat barn.

Om en på nära håll ser en kär människa lida på grund av att den hör till den lilla grupp människor som tyvärr får biverkningar av ett vaccin, är det naturligt att en i fortsättningen förhåller sig skeptiskt till sagda läkemedel. Det är också mänskligt och förståeligt att en väljer att inte låta vaccinera sina egna barn.

Däremot blir ett dylikt beslut inte rationellt eller logiskt bara för att det är begripligt. Ens egen personliga erfarenhet väger på ett objektivt plan inte tyngre än vetenskapen, hur tung, stark eller sann ens känsla än är.

Jag vet att det här låter kallt, men om en beaktar den överväldigande massa bevis som talar för att vaccinationer är bra grejer, blir det snabbt uppenbart att det aldrig under normala omständigheter är rationellt att låta bli att vaccinera ett barn. Risken för biverkningar borde väga lätt i jämförelse med det skydd vaccin ger såväl ens egna barn och andras.

Och jag inser ju att det är just det som är grejen: att vaccinmotståndare inte tänker rationellt. De är av en eller annan orsak skrämda. De är mer rädda för att det egna barnet ska drabbas av biverkningar än dö av mässling eller någon annan sjukdom vi trodde var utrotad för länge sedan. De låter känslorna styra och låter sig via olika kanaler övertygas om att det de känner är det enda sanna. 

Det är faktiskt en av de saker som provocerar mig alldeles ofantligt; att vaccinationsmotståndare levererar känsloargument på löpande band och försöker framföra dessa som om de vore fakta. Samtidigt både beter och uttalar de sig som om de sett ett ljus som alla stackare som "blint" tror på vetenskapen ännu inte har skådat. Något som av fler än bara en anledning tål att ifrågasättas.

För okej, att inte tro på vetenskap och forskning fattar alla att inte är långt ifrån enfald, men när jag läser vad och hur vaccinmotståndare skriver märker jag att jag plötsligt har väldigt många frågor. Jag frågar mig till exempel om förmågan att förstå det lästa är på samma nivå som förmågan att producera text och formulera sammanhängande meningar. Jag frågar mig om vaccinmotståndarna i så fall har förutsättningar att tillgodogöra sig den information de hänvisar till, om de klarar av att förstå både på djupet och på bredden och om de överhuvudtaget har kapacitet att förhålla sig kritiskt till det de läser. Någonstans tänker jag nämligen att den tvärsäkerhet vaccinmotståndarnas uttalanden osar av inte kan bero på annat än en kombination av övertro på den egna förmågan och en blindhet för ens begränsningar.

Som ni märker lärde jag mig mycket av debatten. Må det vara till nytta i framtiden. Jag vill avsluta med ett fint citat av en av vaccinationsmotståndarna.

"Faktaresistens kommer bli människans undergång.”

 

Låt det sjunka in. Begrunda mängden ofrivillig självironi och ha en fortsatt fin måndag.

Publicerad 07.08.2017 kl. 17:24

Om skillnaden mellan att förstå och att förstå.

Idag vill jag höra era tankar om en sak jag märker att jag funderar allt mera på. Grejen är alltså den att jag gång på gång ser ett fenomen upprepa sig i diskussionstrådar online; det handlar om personer som till synes talar om samma sak, men som i själva verket betraktar det de talar om ur vitt skilda perspektiv.

Tänker inte minst på de MÅNGA trådar jag läst igenom på feministiska forum och bloggar, på personer jag antar är män och kvinnor som talar förbi varandra på grund av infallsvinklar som inte möts. Det är svårt att exakt sätta fingret på var det skaver, men någonstans i kärnan av den samlade problematiken finns det lilla ordet "förstå" och det faktum att den ena parten i diskussionen är privilegierad på ett sätt som gör att hen inte kan utsättas för det fenomen som diskuteras.

Ett favoritexempel är män som säger att de förstår "vad sexism är". Ett uttalande som i den ungefärligt citerade ordalydelsen kan vara både helt sant och fullkomligt falskt. Sant såtillvida att vem som helst kan ta till sig och förstå en vetenskaplig beskrivning av fenomenet sexism. Falskt för att förmågan att ta till sig nämnda beskrivning ofta verkar förknippas med vanföreställningen, att teoretisk kunskap ger tillgång till den subjektiv erfarenhet.

Det är här någonstans jag tror det ofta skär sig, när personer med olika positioner inom en maktstruktur diskuterar fenomen som mer eller mindre uteslutande drabbar dem med mindre makt. Då en person med makt väljer att förstå utan att definiera vad hen förstår, väljer hen samtidigt att ge sig själv tolkningsföreträde. Resultatet blir att rådande hierarkier befästs, att de utsatta tystas och deras problem nonchaleras. Det här gäller lika mycket när män förstår sexism, som när regeringen förstår fattigdom och utsatthet.

I grund och botten handlar det kanske i de bägge nyss nämnda fallen om att de med makt inte ser sin egen position och sina egna privilegier. Detta leder i sin tur till att de blir blinda för sin egen roll i upprätthållandet av olika problem, att eventuella åtgärder för att lösa dessa problem tas på måfå och att det till sist och syverne är slumpen som avgör om åtgärderna bär frukt.

En förutsättning för att kunna hänga med i en diskussion är att en på ett teoretiskt plan förstår det fenomen som diskuteras. Är fenomenet ett problem som en inte själv drabbas av eller påverkas av gör en klokt i att lyssna på dem som har förstahandserfarenhet av det som diskuteras. Har en tur kan en som är privilegierad på det här sättet - genom att läsa på och lyssna - få tillgång till kunskap om hur strukturellt förtryck fungerar och inom ramarna för sin egen empatiska förmåga bilda sig en uppfattning om varför sagda förtryck bör motarbetas.

Det är ändå viktigt att komma ihåg att hur mycket en än lyssnar och läser går det inte att förstå hur det känns att utsättas för sådant strukturellt förtryck en inte är i en position att uppleva. Är man funtad så att man anser sig vara bra på att förstå, kan det här vara svårt att begripa och ta till sig.

Och det är faktiskt här jag behöver er hjälp. För i mitt jobb ingår att lära unga diskutera och debattera, att lära dem lyssna, höra och förstå, att stöda dem så att de lär sig bilda egna uppfattningar. De unga behöver lära sig att olika diskussioner har olika dynamik och att man ibland måste ha tålamod att tiga och lyssna för att den som aldrig får tala ska få en chans att berätta.

Jag har gedigen teoretisk kunskap om hur detta bör gå till, men är ändå nyfiken på era tankar och tips. Vet nämligen att bland er som läser finns annan och minst lika stor kunskap. Hur skulle ni göra föra att skapa och fostra till ett jämställt och rättvist diskussionsklimat? Har ni några knep ni använder för att åskådliggöra att vi nästan aldrig går in i en diskussion på exakt lika villkor? Hur skulle ni förklara att det finns en skillnad mellan att förstå och förstå, att det finns gränser för hur mycket en kan begripa med tillgång till enbart teoretisk kunskap?

Tacksam för svar!

Publicerad 17.07.2017 kl. 11:55

Lärarna jag minns.

Efter att jag skrev inlägget igår började jag fundera på vilka lärare jag minns, hur de påverkat mig och hur jag präglats av att ha kommit i kontakt med dem. Jag tänkte på alla de fina typer jag fått träffa och lära känna både under skoltiden och efteråt. Var jag än rört mig har jag mött människor som är stora pedagoger, som brinner för sina ämnen, som älskar kontakten till dem de undervisar och som verkligen lägger ned sin själ i sitt arbete.

Jag minns högstadiet och honom som så fullt ut levde sig in i sin undervisning att han förvandlades till Columbus och Napoleon. Minns henne som såg att jag kämpade, honom som var lätt att närma sig, och läraren som krävde, krävde och krävde och till slut sänkte mitt vitsord för att visa att jag nog kan bättre.

Från gymnasiet minns jag honom vars kroppspråk var så starkt att han kunde kontrollera ett helt klassrum och med enkla gester uppmärksamma dem som otåligt viskade bakom hans rygg. Jag minns henne som sa att jag hade ett vackert språk fast jag egentligen inte kunde skriva. Och så minns jag henne som vågade förvänta sig mera av mig, som gång på gång läste mina klumpiga och överbearbetade texter, tog dem på allvar, hjälpte mig utvecklas och tände den gnista som till slut kom att föra mig dit jag är idag.

Från studietiden minns jag många föreläsare som var lysande berättare, jag minns lärare av vilka jag lärde mig enkla och effektiva grupparbetsmetoder, professorer som mästerligt ledde litterära diskussioner, jag minns frågor som stäldes och hurdana svar som krävdes. Jag minns handledaren på Övis som valde att visa på mina styrkor och lärarutbildaren som var enormt närvarande och nyfiken och därför lyckades skapa kontakt till varje människa hon mötte.

Efter studietiden har jag fått jobba med kolleger som kompromisslöst eftersträvar bästa möjliga undervisning, som kräver det samma av sina arbetskamrater, som brinner och jobbar för att utveckla sina skolor. Jag har fått arbeta med människor som kan mera eller tänker annorlunda än jag och jag har fått lära mig massor.

De lärare jag minns har präglat mig och format mig till den lärare jag är idag. Jag har plockat bitar här och där, lånat metoder och material, provat mig fram och tagit vara på det som passar min personlighet och stöder min undervisning.

Den kanske viktigaste insikten för mig har varit att jag varken behöver eller förväntas vara eller undervisa som någon annan. Visst finns det beprövade arbetssätt och undervisningsmetoder, men för att jag ska kunna vara ett så bra stöd som möjligt för mina studerande måste mitt sätt att jobba vara ett jag tror på och känner mig bekväm med.

Jag vet vilket det sättet är just nu. Det är en summa av tidigare lärare, kolleger och erfarenheter. Av allt det jag sett och tagit åt mig av alla de människor jag fått lära mig av och arbeta med.

Tror faktiskt aldrig jag mött en lärare jag inte lärt mig något av. Har du?

Publicerad 13.07.2017 kl. 21:54

Om "Alla tiders lärare".

 

De senaste dagarna har jag med visst intresse följt med Svenska yles satsning "Alla tiders lärare: Lärarna vi minns" där läsare får lyfta fram lärare som gjort intryck på dem under skoltiden. Jag fascineras av fenomenet, dels på grund av dess socialpornografiska och reality-tv-aktiga natur och dels för att det hela på sätt och vis påminner om en stipendieutdelning i det att åtminstone jag i smyg hoppas på att någon ska ropa upp mitt namn. Voyeurism och en rågad skopa fåfänga är alltså det som ger upphov till intresset, men kan detta leda till djupare insikter?

Jag tycker Yles satsning som fenomen öppnar för sund självransakan inte minst för att det tvingar mig ta ställning till vad det är som fascinerar. På ytan är det vem som lyfts fram och om jag råkar vara en av dem (voyeurism och fåfänga), men på ett djupare plan är jag intresserad av att veta vad det är som folk kommer ihåg. Det är ju inte så att läsarnas minnen och hälsningar innehåller jättedetaljerade analyser av de olika lärarnas pedagogiska styrkor och svagheter, men en del guldkorn, fina insikter och allmänna tendenser står att finna i berättelserna.

Jag tänker att det för mig som ung lärare är lärorikt att ta del av dessa berättelser. Det är fint att märka att de lärare som gjort avtryck verkar ha gjort det med relativt små medel, de har gjort enkla saker och gjort dem bra: sett eleverna, gett av sin tid, av sig själva, varit intresserade av sitt ämne, ännu mer intresserade av eleverna och alltid måna om att ge de barn och unga de undervisar de allra bästa förutsättningar de kan. De har gjort sjukt mycket och det minsta som kan förväntas av dem på en och samma gång.

Det känns bra att märka att det som verkar utmärka de lärare som lyfts fram är att de i praktiken lyckats omsätta sådant, som allmänt anses vara god praxis. De uppmärksammas för att de har gjort samma saker som alla lärare gör eller försöker göra på jobbet varje dag (och såtillvida kanske berättelserna och exemplen kunde vara anonyma). I kommentarsfältet finner jag missunsamma tungor som tänker i liknande banor som jag och kanske öppnar detta för en annan stipendieutdelningsparallell, men jag väljer att se det hela ur ett annat perspektiv.

Dels tänker jag att de lärare som figurerar i Yle-artikeln säkert är värda all beröm och dels att läsarnas berättelser säger något om ett hur viktigt jobb lärarna utför. Som jag ser det talar läsarnas berättelser om att det jobb lärare gör uppskattas, även om vi som dagligen möter elever i klassrummen mer sällan får ta del av den positiva responsen den bekräftelse den innebär.

Så för egen del tackar jag Yle för en positiv satsning, men hoppas samtidigt att nästa steg kommer vara att granska beslutsfattarnas uppenbara ovilja att satsa på utbildning.

Avslutningsvis och apropå ingenting alls: vad tycker du om Yles satsning och hurdan var din bästa lärare? Frågar på grund av att jag gärna vill lära mig eller inse något nytt.

Publicerad 12.07.2017 kl. 13:45

Om att fostra ansvarsfulla skribenter och feminism som gått för långt.

Jag stötte tidigare i veckan på en språkligt och innehållsmässigt ganska klen kolumn som nyligen publicerats i Vasabladet. Texten innehåller svag argumentation, påhittade problem, sakfel och kan sammanfattas med orden feminismen har gått för långt.

Eftersom kolumnen är kort och spretig och dessutom inlåst bakom Vasabladets betalvägg ska jag med hjälp av ett par citat försöka förklara vad som skaver mest för mig. För bekvämlighetens skull presenteras citaten i form av en lista.

1. "En av de minoriteter som idag inte vågar säga hur de känner är den arbetande vita, heterosexuella, medelåldersmannen."

En av de teser som drivs allra starkast i kolumnen är att feminismens framfart lett till att en ny utsatt minoritet - den vita, heterosexuella, arbetande medelåldersmannen - skapats. Det här stämmer ju inte överhuvudtaget. Dels bygger tesen på det falska antagandet att det de facto skett en avgörande maktförskjutning i samhället och dels på ren och skär lögn, för den arbetande, vita, heterosexuella, medelåldersmannen kan väl knappast räknas som minoritet hur än en mäter.

Allt det ovannämnda är självklart. Lika klart torde det vara att vårt samhälle faktiskt rymmer en allt större skara män i alla åldrar som i allt högre grad far illa. Av någon outgrundlig anledning är det män som är experter på att bli utslagna och män som är experter på att slå ut. Det här kunde skribenten ta fasta på, för här finns en uppgift för den arbetande, vita, medelåldersmannen. Den som nog varken är minoritet eller särskilt utsatt.

Körsbäret på tårtan? Det faktum att skribenten missar att feminismen i sin strävan efter jämställdhet och att bryta patriarkala maktstrukturer hela tiden jobbar för att också de utsatta männen ska få det lite bättre. De enda som förlorar är män med olika former av makt och privilegier och dessa är hur som helst tvungna att dela med sig av det de har om vi på allvar vill få till stånd ett jämställt samhälle.

2. "I det avseendet kan man kanske rent av kalla Donald Trump en feminist."

Nej. Det går inte att göra. Inte i något avseende, inte under några omständigheter.

3. "Feminism utövar maktkritik, och när det görs väl är maktkritiken helt oumbärlig för samhället. Men när maktkritiken går för långt kan man också hamna i nya diken."

Feminismen har gått för långt med andra ord. Det kan skribenten i och för sig få tycka för för tycker gör en i en kolumn, men kanske att de på redaktionen kunde ha varit lite mera på hugget i fråga om just den här formuleringen, framförallt då det av de föregående meningarna blir uppenbart att problemet är att den vita mannens röst blivit svagare till följd av att de tidigare nedtystade har fått en stämma.

Maktkritik kan inte gå för långt. Inte heller feminism.

4. "Humanioravetenskaper" och "samhällsklassen" "skåpkonservativa"

Det råder en påtaglig begreppslig förvirring i kolumnen. Humaniora heter humanistiska vetenskaper och skåpkonservativa är en grupp människor och ingen samhällsklass. Skulle kanske vara rimligt att någon kollade igenom språket också i unga kolumnisters texter.

Utöver det redan sagda upplever jag som arbetande, vit, heterosexuell och i allt högre grad medelåldersman att jag inte alls är utsatt i den bemärkelsen kolumnisten verkar vilja påskina. Just jag är typ inte utsatt alls, är definitivt inte i minoritet.

I både riksdag och regering företräds jag av i huvudsak män, gubbar som jag inte röstat på, men som på något vänster hela tiden lyckas fatta beslut och stifta lagar som trots att de ofa är dåliga, ändå är lite bättre för mig än för andra som inte befinner sig i samma privilegierade position som jag. Så på det viset är inte jag särskilt utsatt.

Samma gubbar - inte feminister -fattar också de beslut som leder till att allt fler män får det allt sämre. Med tanke på det fungerar det ganska illa att säga att det är feminismen som gått för långt. Kanske snarare att de arbetande vita männen är för bra på att bevaka sina privilegier. Bara som en tanke.

Det är problematiskt att Vasabladet publicerar en kolumn som nästan inte verkar innehålla ett uns fakta. Än mer problematiskt att samma text innehåller mängder av sakfel. Här tycker jag någon kunde ha ingripit och sett till att åtminstone de mest uppenbara felaktigheterna hade korrigerats, för i den form texten gavs ut är den rent kvalitativt ingen höjdare.

Det är beundransvärt att Vasabladet vågar ge unga en röst för de blir sällan hörda, men med valet att göra det följer också ansvaret att fostra de unga till ansvarsfulla skribenter. Sådana som inte hittar på sakargument för att stöda teser som inte håller. I fråga om just den här texten har redaktionen kanske inte lyckats så bra med just den biten.

Publicerad 09.07.2017 kl. 21:50

Om dumma frågor och riktigt dumma svar.

Hej på er! Idag tänkte jag tala om något riktigt vidrigt. Vet ni när något känns väldigt viktigt för er och någon som tar sig tolkningsföreträde säger något riktigt, riktigt sjukt och låter det vara representativt för det jättejätteviktiga?

Just nu tänker jag till exempel på Kristian Nyman som i regel bloggar ur sitt personliga kristna perspektiv och som i detta inlägg skriver att det är väldigt sannolikt att det finns ett samband mellan den tragiska bussolyckan i Tyskland och att landet valde att legalisera samkönade äktenskap. Nyman som sedan längre ner i ett svar till en kommentar har mage att påstå att han inte alls sagt att olyckan enligt honom kan ses som Guds straff. Allt detta i ett inlägg som vinjetteras med hjälp av följande påstådda (läsar?)fråga: "Varför hände det ingen storolycka efter att vi här i Finland införde samkönade äktenskap?"

Själva inlägget består av vaga utläggningar om "Guds tålamod och barmhärtighet" för att sedan mer eller mindre utmynna i följande rader som trots att skribenten hävdar annat, blir till det som kommer att definiera hela texten:

"Sedan, och det är också viktigt att poängtera, kan vi förstås inte med säkerhet veta att den olycka som idag drabbade Tyskland faktiskt är en följd av att landet valde att deformera äktenskapsinstitutionen. Det är möjligt, ja kanske t.o.m. troligt, men vi vet inte med säkerhet. "

Faktum är att trots att Nyman nämner såväl finsk riksdag som tysk förbundsdag, så är textens udd inte riktad mot lagstiftarna. Faktiskt är min bedömning att det inte skulle vara helt fel att påstå att texten saknar såväl udd som tydlig fokus.

Det som Kristian Nyman med all önskad tydlighet gör är att han i sin text antyder att det finns en gräns för Guds tålamod och att han anser det är sannolikt att Tyskarna överträtt den. Nyman så gott som konstaterar att olyckan i Tyskland är ett resultat av att Gud fått nog. Det är hans åsikt och den borde han kunna stå för. Vilket han på basen av kommentarssvaren helst inte gör.

Hursomhelst, ni som följt med den här bloggen en längre tid och kanske läst Andetag har antagligen snappat upp att jag hör till kyrkan och uppfattar mig som kristen. I den egenskapen är det tungt för mig att läsa texter som de Kristian Nyman levererar.

Texterna är absolut inte jobbiga för att jag skulle uppfatta dem som något slags obekväma sanningar. De är besvärliga för att de påminner mig om att den tro jag väljer att bekänna mig till, rymmer mängder av tolkningar och infallsvinklar, vilka jag inte kan identifiera mig med och vilka dessutom rimmar väldigt illa med den kristna fostran jag fått och den kyrka jag känner mig hemma i.

Av alla de härliga människor som format min tro har jag lärt mig att Gud avstod från att straffa i och med att Jesus dog på korset. Att kristendomen handlar om nåd och kärlek och att en inte alldeles oviktig del av paketet är att människor inte behöver gå omkring och vara rädda för att Gud när som helst kan bestraffa dem*.

Så det känns lite obekvämt och beklämmande att märka att någon som åtminstone på ytan verkar dela min tro, verkar ha lärt sig något helt annat. Minst sagt. Känner ett stort behov att skrika "INTE ALLA KRISTNA!!!", fullt medveten om att det ropet är ungefär lika trovärdigt som det uttryck det parafraserar.

Låt det ändå bli sagt: Kristian Nymans tolkning av bussolyckan i Tyskland är helt oförenlig med min Gudsbild. Straff och hämnd är inte element i den kristna fostran jag fått. I det ljuset har jag väldigt svårt att tolka Nymans inlägg som något annat än ett dumt svar på en synnerligen dum fråga.

*Åtminstone inte genom bråd död, omöjlga motgångar eller förstörelse modell Sodom och Gomorra.

 

Publicerad 06.07.2017 kl. 21:28

Det substanslösa inlägget.

Bilderna ovan är från den del av söndagens cykeltur då det fortfarande var spännande och fyllt av upptäckarglädje att vara halvt vilse i Esbo. Högst upp Villa Elfvik och sedan en övergiven och igenbommad byggnad som jag antar visar upp spår av en huvudstadsregion som knappt längre finns.

Den sista bilden är tagen då jag söndagscyklat i ungefär tjugofem kilometer och dessutom hunnit med kaffepaus hos mamma och pappa. Efter den sista bilden blev det trettio kilometer till. Njöt av tjugo av dem, var trött i fem och led sedan hela vägen hem.

På måndagen led jag av något som på väldigt många sätt påminde om att vara bakis*. Var jättetrött, hungrig och irriterad.

Så väldigt mycket mer har det inte hänt de senaste dagarna. Vi har hälsat på hos vänner, målat (om) väggar, sett vårt gamla kök rivas och tagit det lugnt.

Dessutom har jag läst. Har haft lugn och ro och äntligen hunnit. Njuter som bäst av Sirpa Kähkönens Graniittimies, en fascinerande skönlitterär skildring om finnar som flyttade till St Petersburg efter den ryska revolutionen och det finska inbördeskriget.

Har också reagerat på att läsandet går ovanligt långsamt, men det är stoff för ett annat inlägg.

Hur här det med er? Har ni någonsin blivit bakis efter av att  motionera?

 

*Som jag minns att det var. 

Publicerad 04.07.2017 kl. 21:37

Fläckiga vitstrukna väggar.

Idag har jag än en gång bevisat att jag gjorde det enda rätta då jag för 16 år sedan valde att trotsa elevhandledaren som tyckte gymnasiet inte var rätt ställe för mig och att jag borde överväga ett praktiskt yrke istället. Idag har jag målat väggar.

Jag och M ska om några veckor flytta in i vår nya lägenhet. Just nu håller vi på och renoverar lite. Piffar upp ytor och byter ut kök. I allt det här kommer M:s styrkor fram, medan mina inte direkt gör det. Jag är bra på att bära och mejla och kommunicera med olika instanser, men där tar det slut.

Den här veckan har vi målat. Vanligtvis är det M som håller i penseln och jag som hjälper till så gott jag kan. Arbetsfördelningen är vald på goda grunder. För att lägenheten den här gången är större och för att jag tycker att alla borde lära sig måla väggar, bestämde vi oss ändå för att jag skulle måla ett av rummen. I teorin var det här ett bra beslut.

I praktiken skulle det dock visa sig vara ödesdigert. Vårt val ledde inte till så hemskt mycket annat än väldigt konkreta och handgripliga bevis på att elevhandledaren på högstadiet hade fel. Rummet blev ganska fläckigt. Tur ändå att jag valde gymnasiet och tur att åtminstone en av oss är skitbra på att måla. Morgondagen börjar med att förstöra bevis.

Nu vet ni det!

Publicerad 29.06.2017 kl. 21:06

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar