Om personlig utveckling och folk som vågar mera än jag.

Vi börjar med det viktigaste: det var debattävling idag och jag betedde mig i motsats till i fjol inte som en galen bollsportsförälder. Jag skulle inte säga att jag var lugn och sansad eller att jag satt stilla, men jag protesterade inte mot några domslut och det får jag väl erkänna är bevis på att något slags utveckling skett under det år som gått sedan senast vår skolas lag var i final. För i final var de och det kände jag att jag måste få nämna och att de var så himla bra.

Skulle jag ha varit tvungen att debattera komplicerade ämnen inför en enorm publik skulle jag antagligen ha gjort ner mig helt okontrollerat, men de här ungdomarna darrade inte på manschetten. Jag satt och såg på och kände mig stolt trots att inget av deras framgång var min förtjänst.

Det är något med att se unga människor utvecklas och ibland rent av överträffa sig själv. Det är något som är bland det bästa jag vet.

Idag var en bra dag.

16.01.2019 kl. 22:47

Dagens viktiga prestation.

Idag somnade jag i soffan medan jag läste Harry Potter. Jag har gjort en massa annat också, typ jobbat och jobbat och jobbat, men det där med Harry Potter och sömn kändes viktigast att berätta om. Det är ju faktiskt ganska sällan jag sover och första gången jag läser J.K. Rowlings mästerverk dessutom.

Vad har du åstadkommit idag?

15.01.2019 kl. 23:40

Sådant jag tänkt på idag.

Idag har jag funderat på skola och arbetsbörda. Jag har tänkt att det är ganska illa då gymnasister skriver insändare om väggar de ser rusa mot sig och att det är lite oroväckande att många av mina studerande är engagerade som aldrig för då de får skriva essä om skolstress. Det är något som är ruttet med systemet och det är detta något de som har makt att bestämma borde ta i tu med. Tyvärr vägrar de göra det. Antagligen skulle det bli för dyrt.

Tror du vi kräver för mycket av våra unga i allmänhet och våra gymnasister i synnerhet?

14.01.2019 kl. 22:33

Om unga, vuxna och klimatet.

Då jag läser rapporter om de unga som på fredagen strejkade, manifesterade, protesterade eller utmarscherade för att markera att riksdagen och regeringen, men också vi vanliga vuxna måste göra mera för klimatet innan det är för sent, blir jag överraskad. I motsats till vad jag förväntat mig svämmar inte kommentarsfälten över av negativa kommentarer. Visst kryllar det av cyniker och andra töntar bland tyckarna, men de som hyllar ungdomarnas engagemang är ofta flera och skriker högre och kväver gnällspikarna som inget vettigt har att komma med.

Det är bra att de som berömmer för en gångs skull tar nästan all luft. Medelålders klimatpassivister tar tillräckligt mycket plats redan nu. De gapar ut ovälkomna åsikter, ifrågasätter och omyndigförklarar unga som vågar formulera egna tankar, förminskar, förvrider, förvränger, men blundar för att det finns och de kanske tillhör en föräldrageneration som hellre sticker huvudet i sanden än gör något åt en värld som sannolikt kommer att stå i brand först långt efter att de som idag nöjer sig med halvmesyrer har lämnat dem.

De unga har rätt att vara arga tycker jag. De har rätt att protestera, för vi som är vuxna gör på tok för lite. Det känns skönt och tryggt att veta att det finns tonåringar som vill engagera sig, och det känns fint att det finns vuxna som vill ställa upp och försvara de unga som för en kamp som det borde vara vårt ansvar att föra.

11.01.2019 kl. 23:31

Dagens största bedrift.

Jag åkte iväg till jobbet full av falsk pondus och okuvlig vilja idag. Avfärden förutsatte en kraftansträngning i och med att morgontröttman denna torsdag visade sig vara ovanligt seg. Som en trögflytande oformlig massa rann jag genom frukost och hundpromenad ner till den parkerade bilen och iväg till jobbet. Färden från Helsingfors till Borgå var bekväm och behaglig och jag tänkte att resan skulle ha varit en njutning för min överbelastade och illa mörbultade hjärna om det inte hade vait för ett ihållande knackande ljud som verkade upstå av isbitar som studsade upp från vägytan och krossades mot underredet. Eftersom jag är begåvad klarade jag ändå av att förtränga det irriterande ljudet och till slut hade jag det riktigt mysigt inne i den varma bilen, lyckligt omedveten om att det hemska bankandet i själva verket orsakades av den värmarsladd som jag glömt att dra ut när jag rivstartade på morgonen.

Lyckligtvis körde en man in på arbetsplatsen parkering efter mig och upplyste mig om hur det stod till. Efter femtio kilometer asfalt var sladden illa tilltygad och jag mäkta generad.

När insikten sjunkit in tröstade jag mig själv och plåstrade om mitt sargade ego genom att fokusera på der positiva: åtminstone förstod jag nu varför folk tittade så konstigt på mig när jag körde om dem på motorvägen. Det är väl en guldkant det också.

10.01.2019 kl. 22:51

Dagens viktiga fråga.

Kan man bli jetlaggad av semester? Det känns åtminstone som om jullovet skulle befinna sig i en helt annan tidszon än januarivardagen, vilket den nuvarande dygnsrytmen med all önskad tydlighet bevisar. Nu vet ni det.

10.01.2019 kl. 00:01

Tisdag.

Januari hittills är kaos och lugn omvartannat, rivstartande vardag och landskap som täcks av snö. Någonstans här finns ro.

08.01.2019 kl. 23:53

Dagens stora bekymmer.

Inledningsvis måste jag erkänna en sak: rubriken är en lögn. Det jag nu tänker berätta har oroat mig redan en längre tid och nu, då årets första skoldag sakta lider mot sitt slut känns det rimligt att erkänna: jag oroar mig för min svenskas gradvisa förfall.

Ni har säkert hört att ett av de bästa sätten att stärka ens språk är att läsa mycket. Det stämmer, men det beror på vad en läser. Facklitteratur, skönlitteratur, tidskrifter, tidningar och till och med bloggar kan inspirera och forma språkligt, men det kan också - visar det sig - de texter jag läser allra mest. De texter det är mitt privilegium att få ta del av varje dag och precis hela tiden. Jag hinner knappt läsa något annat, och det märks.

Nu är inte mina studerande dåliga skribenter, men de är inte heller färdiga. Det ska de inte vara då de är under 20 år gamla. De utvecklas, gör misstag, gör om och gör rätt och bland det absolut bästa som finns är att få se deras framsteg.

Men* -  och det här undrar jag om andra moddalärare känner igen - mitt språk påverkas av att jag hela tiden strävar efter sätt att utveckla andras texter. Den konstanta kontakten med de språkfel som är en naturlig del av vilken som helst skrivande människas språkliga utveckling, gör mig allt mer blind för de fel jag själv gör.

Jag märker att jag plötsligt är osäker när jag skriver. Orföljden har jag koll på och stava kan jag då jag råkar träffa rätt tangenter, men då jag stöter på prepositioner känner jag mig ofta blind och vilsen. Jag har sett så många alternativa konstruktioner de senaste åren att jag inte längre minns vad som är rätt.

Jag sade på jobbet idag att jag känner att mitt språk är i behov av rehabilitering. Det betyder säkert att jag måste hitta tid att läsa mer än jag gör idag.

Mindre skärm och mera bok. Det kanske ska bli mitt motto för 2019. Jag tänker kalla det en språkvårdande insats och börja med att läsa Harry Potter**. Hur låter det?

 

*Vill bara påpeka att jag medvetet inleder med "men" och att jag nog vet att en inte borde.

**En serie jag för övrigt inte har läst. Vi kan kalla det kvällen riktiga bekännelse.

07.01.2019 kl. 22:00

Årets sista skoldag.

Det var årets sista skoldag idag. Nu är det dags för några lediga dagar kryddade med julstress och kantade av okorrigerade uppsatser. Eftersom jag är lärare och då jag är ledig i viss mån kan välja när och var jag jobbar, har jag bestämt mig för att vara ledig till och med nyår. Om jag sedan läser och korrigerar dagligen mellan den andra och sjätte januari borde jag klara mig med att jobba ca åtta timmar per dag. Längre än tio timmar blir arbetspassen hursomhelst inte, vilket är skönt.

Under den här sista dagen före avbrottet har jag hunnit med mycket. Jag har hunnit vakna strax efter fem, åka hemifrån strax efter sex och simma två kilometer innan klockan hunnit bli åtta. Jag har ätit tre frukostar (en omgång smörgåsar, två tallrikar gröt), druckit kaffe, varit på julfest och suttit hemma i soffan och saknat syfte.

Eftersom M är hos sina föräldrar just nu och dessutom har Tyra med sig, tänker jag efter att jag skrivit det här inlägget koppla Freja och gå ut på en riktigt lång promenad. Månne inte det ska hjälpa mig slappna av och landa i ledigheten. Vi får åtminstone hoppas på det.

Har ni haft en fin fredag?

21.12.2018 kl. 19:00

Om att lyssna på unga.

Känner ni igen det här: först klagar vuxna på att unga inte engagerar sig i samhällsfrågor. Det sägs att det är eländigt med dagens ungdom som varken röstar i val eller tittar upp från sina konstiga små skärmar. Sedan sker något, ungdomarna hittar en fråga som känns viktig och väljer att engagera sig bara för att få höra att de gör det på fel sätt och att de ändå ingenting vet om ämnet som dessutom inte är särskilt viktigt, och visst borde de veta sin plats, dagens ungdom.

I Grankulla har ett gäng studerande vid det lokala gymnasiet bestämt sig för att strejka för klimatet. De väljer att göra det för att vi som är vuxna inte gör nog, för att vi inte bryr oss tillräckligt och för att den planet som är lika mycket deras som vår hotar gå under för att vi som är vuxna har behandlat den så illa. De här ungdomarna verkar brinna för sin sak. De vill påverka, de vill bidra och vad får de höra: att de ska sluta gnälla om småsaker, hållas på skolbänken och lära sig om riktiga problem istället.

Stora delar av kommentarsfältet under Yles artikel om ämnet osar av illa dolt förakt mot dessa ungdomar som på allvar täcks tro att de kan åstadkomma något. För det förstår ju vem som helst att de inte kan menar kommentatorerna som dessutom vet att de studerande inte lär sig något om klimatförändring under alla sina år vid gymnasiet.

Som lärare kan jag ju inte offentligt rekommendera skolk ens för att delta i en viktig demonstration. Ändå tycker jag uttryckligen som lärare att det är fantastiskt att unga vill engagera sig och påverka det samhälle de lever i. Som lärare fylls jag också av helig vrede när vuxna människor säger unga att de inte kan åstadkomma och antyder att deras engagemang saknar värde.

Som lärare och vuxen som varje dag får jobba med ungdomar kan jag inte nog understryka hur viktigt det är att vi tar vara på varje liten gnista och glöd som tänds hos våra unga. Då de tar ställning och säger att något är viktigt är vår uppgift att lyssna och ställa frågor och stöda och vägleda. Vi ska inte förminska, förlöjliga eller tysta ner. Det har vi inte råd med. Det är inte bara dagens ungdom som behöver ett samhälle där de är beredda att engagera sig i viktiga gemensamma frågor. Det är inte bara de själva som är beroende av att de som är unga idag lär sig tro på sin förmåga att påverka hur världen ser ut imorgon.

Du och jag - alla vi som är vuxna - behöver dem också. Att påstå annat är att fara fram med osanning.

20.12.2018 kl. 15:55

En sista reflektion angående svenska klubben och Lucia.

En sista reflektion angående svenska klubben och Lucia: då jag läser kommentarerna under yle-artikeln reagerar jag på att flera av dem som skriver verkar helt blinda för den maktobalans som präglar den situation som beskrivs i artikeln. För dem tycks det kvitta att svenska klubben är lika med gubbar med makt, att folkhälsan är en av svenskfinlands mäktigaste organisationer och att Lucia med tärnor är människor i gymnasieåldern, människor som på intet sätt kan förväntas besitta en sådan livs- eller arbetserfarenhet som lätt låter dem avgöra vad de kan och inte kan förväntas gå med på då de på order av sin uppdragsgivare uppträder vid olika tillställningar.

I kommentarsfältet antyds det att de utsatta överreagerar. En säger rakt ut att det är på de lussandes ansvar att sätta gränser och säga ifrån. För typ inte alla män och vad kan folkhälsan göra.

Nå, fast vad. Folkhälsan har vetat att varna dem som ska uppträda på svenska klubben. Det säger faktiskt mer än mycket om vem som borde tagit ansvar, men låtit bli för att i stället normalisera svineri.

Vad signalerar folkhälsan annat än att gubbarnas beteende är okej och något som bara bör accepteras då de medvetet skickar ett gäng unga till ett ställe där de vet att det finns risk för övergrepp? Det har jag funderat på idag.

19.12.2018 kl. 17:45

Om gubbklubbars rätt till Lucia.

Idag är jag besviken på Folkhälsan. Organisationen gavs en gyllene chans att markera att pengar och makt inte ger män rätten att bete sig som svin, men i stället valde de en linje som signalerar att det fyrk gubbarna sitter på alla gånger är mer värt än de unga kvinnor som utsatts för kränkande beteende.

Jag antar att ni har läst om vad gubbarna på svenska klubben brukar syssla med under Lucia? Om inte ska ni göra det nu. Åtminstone jag tycker nämligen Yles artikel är festlig, även om det nog måste erkännas att en del av behållningen finns i att texten bekräftar alla de fördomar jag haft mot föreningar med fallos som främsta krav för medlemskap.

Det som slår mig och som gör mig besviken är inte i första hand det att typen från svenska klubben inte verkar ta problemet på något allvar alls. Jag hade inte förväntat mig något annat. Däremot kan jag tycka är att den överslätande ton som präglar Folkhälsans representants uttalanden är lite beklämmande, speciellt om en beaktar att det sliskiga beteendet inte verkar leda till några riktiga åtgärder alls.

Det är lite tråkigt att Folkhälsan inte väljer att visa ryggrad. De kunde välja att inte besöka klubben alls. Nu går de istället med på något slags inte alla män-argumentation för att på ort och ställe samla in pengar som de gubbar som vill donera nog kunde fyrka ut via andra kanaler också.

För let's face it: det känns inte helt okej att en organisation som borde vara respektabel utnyttjar unga kvinnor för att mjölka pengar ur gamla män år 2018. Eller, vad tycker du?

18.12.2018 kl. 10:35

Sjukt avslappnad och helt vidrigt harmonisk.

Jag brukar föreställa mig att promenader - särskilt de på kvällen - med hundarna är idylliska och avslappnande tillställningar. Jag brukar se framemot dem längs med dagen och drömma om att i lugn takt få traska runt granskapet, låta hundarna snusa spännande meddelanden medan jag själv får ordning på mina tankar. Allt det här är naturligtvis självbedrägeri om en råkar äga två terriers av vilka den ena är smått neurotisk och den andra ännu inte har förstått vad det egentligen innebär att gå i koppel.

Jag glömmer ibland hur länge det tog för Freja att förstå hur hon skulle bete sig på promenader. Lyckligtvis finns Tyra som helt tydligt se det som sin uppgift att regelbundet påminna om att det nog tog längre för Freja att lära sig än jag helst vill komma ihåg.

Vi promenerade i ungefär fem kilometer ikväll. Under den knappa timme vår promenad tog tror jag inte det gick en minut utan att Tyra hittade något nytt och spännande. Hon drog och störtade och slet och prövade grundligt mina nerver medan jag gick bredvid och gjorde mitt bästa för att vara lugn och konsekvent. Det överraskande bra.

Väl hemma kände jag mig lugn och harmoniskt. Åtminstone drömde jag om att få göra det.

13.12.2018 kl. 23:39

Dötid.

Ibland innebär arbetspendeln dötid som jag i mån av möjlighet fyller med små arbetsuppgifter, egentid och blogg. Bland det bästa jag vet är att läsa bort de tomma timmar som uppstår då den billigaste bussen går på tok för tidigt i förhållande till när min första lektion börjar. Att läsning i cafémiljö dessutom kan räknas som jobb och därför inte bara är bildande utan även skapar mervärde i form av möjligt undervisningsmaterial och potentiella lektionsupplägg är guldkant och vardagslyx och allt annat än dumt.

Just nu läser jag (fortfarande) Johannes Ekholms  Kärlek liksom. Får väl erkänna att jag gillar den mer än jag trodde ja skulle göra. Dessutom är den ett praktexempel på sådant berättande som jag i högre grad borde behandla på lektionerna.

Jag prokrastinerar och alla vinner. Hur sjukt är inte det?

12.12.2018 kl. 09:59

Pinsamma stavfel och imponerande inkompetenser.

Vad är det värsta en lärare kan göra mot kolleger, studerande och vårdnadshavare? Antagligen något lite värre än det jag gjort mig skyldig till, även om jag kan tycka att det jag åstadkommit är illa nog för en moddalärare. Åtminstone tror jag vi kan slå fast att mottagarnas förtroende för min yrkesskunskap inte styrktes av att jag i ett meddelande till ALLA studerande, ALLA vårdnadshavare och ALLA kolleger skrev att det nu är möjligt att beställa häftiga "muynkjackor och tredniga tydgkassar" och dessutom underströk mitt slarv genom att placera samtliga stavfel som förekommer i texten i en och samma förbannade mening. Jag kan intyga att det hettade om kinderna när en vänlig själ idag upplyste mig om vilken klåpare jag är.

Har du varit med om något pinsamt eller festligt eller både och på sistone?

11.12.2018 kl. 17:46

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. Över trettio, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar