Bara så ni vet.

Det är ganska mycket just nu. Främst jobb, jobb och jobb. Det finns en risk att inläggen blir korta och få den närmaste tiden. Tack för att ni förstår.
21.01.2019 kl. 23:19

33.

Jag fyllde år på lördag. Jag firade med hundhäng, friluftsiv och arbete och ärligt talat skulle jag väl knappast nämna att jag blivit ännu mer medelålders om det inte var för att det känns så underbart att martyra.

Att läsa uppsatser hela födelsedagen kändes inte precis som kalas, men det gick och speciellt efter att M bestämt sig för att hålla mig sällskap i arbetsrummet. Där satt vi sedan tillsammans - jag rättade och hon målade - och hade de ungefär så mysigt som vi överhuvudtaget kunde ha det.

På det hela taget var lördagen ingen särskilt dålig dag.

20.01.2019 kl. 00:36

En viktig fråga.

Är det illa om jag inte markerar fel då mina studerande skriver sannfinländarna med litet s?
19.01.2019 kl. 18:09

Ett snabbt hej.

Idag har varit glädje, fart, yrsel och uteblivet snökaos. Jag har försökt och lyckats hinna med mera än vad som egentligen borde vara möjligt och jag hävdar bestämt att jag inte är självgod då jag påstår att det jag företagit mig dessutom har gått oförtjänt bra.

Nyss hemkommer efter öppet hus på jobbet och ett snabbt kvällste tänker jag nu fylla diskmaskinen, rasta hundarna och somna efter att jag läst tre ord Harry Potter. Det kommer bli så bra!

 

17.01.2019 kl. 22:47

Om personlig utveckling och folk som vågar mera än jag.

Vi börjar med det viktigaste: det var debattävling idag och jag betedde mig i motsats till i fjol inte som en galen bollsportsförälder. Jag skulle inte säga att jag var lugn och sansad eller att jag satt stilla, men jag protesterade inte mot några domslut och det får jag väl erkänna är bevis på att något slags utveckling skett under det år som gått sedan senast vår skolas lag var i final. För i final var de och det kände jag att jag måste få nämna och att de var så himla bra.

Skulle jag ha varit tvungen att debattera komplicerade ämnen inför en enorm publik skulle jag antagligen ha gjort ner mig helt okontrollerat, men de här ungdomarna darrade inte på manschetten. Jag satt och såg på och kände mig stolt trots att inget av deras framgång var min förtjänst.

Det är något med att se unga människor utvecklas och ibland rent av överträffa sig själv. Det är något som är bland det bästa jag vet.

Idag var en bra dag.

16.01.2019 kl. 22:47

Dagens viktiga prestation.

Idag somnade jag i soffan medan jag läste Harry Potter. Jag har gjort en massa annat också, typ jobbat och jobbat och jobbat, men det där med Harry Potter och sömn kändes viktigast att berätta om. Det är ju faktiskt ganska sällan jag sover och första gången jag läser J.K. Rowlings mästerverk dessutom.

Vad har du åstadkommit idag?

15.01.2019 kl. 23:40

Sådant jag tänkt på idag.

Idag har jag funderat på skola och arbetsbörda. Jag har tänkt att det är ganska illa då gymnasister skriver insändare om väggar de ser rusa mot sig och att det är lite oroväckande att många av mina studerande är engagerade som aldrig för då de får skriva essä om skolstress. Det är något som är ruttet med systemet och det är detta något de som har makt att bestämma borde ta i tu med. Tyvärr vägrar de göra det. Antagligen skulle det bli för dyrt.

Tror du vi kräver för mycket av våra unga i allmänhet och våra gymnasister i synnerhet?

14.01.2019 kl. 22:33

Om unga, vuxna och klimatet.

Då jag läser rapporter om de unga som på fredagen strejkade, manifesterade, protesterade eller utmarscherade för att markera att riksdagen och regeringen, men också vi vanliga vuxna måste göra mera för klimatet innan det är för sent, blir jag överraskad. I motsats till vad jag förväntat mig svämmar inte kommentarsfälten över av negativa kommentarer. Visst kryllar det av cyniker och andra töntar bland tyckarna, men de som hyllar ungdomarnas engagemang är ofta flera och skriker högre och kväver gnällspikarna som inget vettigt har att komma med.

Det är bra att de som berömmer för en gångs skull tar nästan all luft. Medelålders klimatpassivister tar tillräckligt mycket plats redan nu. De gapar ut ovälkomna åsikter, ifrågasätter och omyndigförklarar unga som vågar formulera egna tankar, förminskar, förvrider, förvränger, men blundar för att det finns och de kanske tillhör en föräldrageneration som hellre sticker huvudet i sanden än gör något åt en värld som sannolikt kommer att stå i brand först långt efter att de som idag nöjer sig med halvmesyrer har lämnat dem.

De unga har rätt att vara arga tycker jag. De har rätt att protestera, för vi som är vuxna gör på tok för lite. Det känns skönt och tryggt att veta att det finns tonåringar som vill engagera sig, och det känns fint att det finns vuxna som vill ställa upp och försvara de unga som för en kamp som det borde vara vårt ansvar att föra.

11.01.2019 kl. 23:31

Dagens största bedrift.

Jag åkte iväg till jobbet full av falsk pondus och okuvlig vilja idag. Avfärden förutsatte en kraftansträngning i och med att morgontröttman denna torsdag visade sig vara ovanligt seg. Som en trögflytande oformlig massa rann jag genom frukost och hundpromenad ner till den parkerade bilen och iväg till jobbet. Färden från Helsingfors till Borgå var bekväm och behaglig och jag tänkte att resan skulle ha varit en njutning för min överbelastade och illa mörbultade hjärna om det inte hade vait för ett ihållande knackande ljud som verkade upstå av isbitar som studsade upp från vägytan och krossades mot underredet. Eftersom jag är begåvad klarade jag ändå av att förtränga det irriterande ljudet och till slut hade jag det riktigt mysigt inne i den varma bilen, lyckligt omedveten om att det hemska bankandet i själva verket orsakades av den värmarsladd som jag glömt att dra ut när jag rivstartade på morgonen.

Lyckligtvis körde en man in på arbetsplatsen parkering efter mig och upplyste mig om hur det stod till. Efter femtio kilometer asfalt var sladden illa tilltygad och jag mäkta generad.

När insikten sjunkit in tröstade jag mig själv och plåstrade om mitt sargade ego genom att fokusera på der positiva: åtminstone förstod jag nu varför folk tittade så konstigt på mig när jag körde om dem på motorvägen. Det är väl en guldkant det också.

10.01.2019 kl. 22:51

Dagens viktiga fråga.

Kan man bli jetlaggad av semester? Det känns åtminstone som om jullovet skulle befinna sig i en helt annan tidszon än januarivardagen, vilket den nuvarande dygnsrytmen med all önskad tydlighet bevisar. Nu vet ni det.

10.01.2019 kl. 00:01

Tisdag.

Januari hittills är kaos och lugn omvartannat, rivstartande vardag och landskap som täcks av snö. Någonstans här finns ro.

08.01.2019 kl. 23:53

Dagens stora bekymmer.

Inledningsvis måste jag erkänna en sak: rubriken är en lögn. Det jag nu tänker berätta har oroat mig redan en längre tid och nu, då årets första skoldag sakta lider mot sitt slut känns det rimligt att erkänna: jag oroar mig för min svenskas gradvisa förfall.

Ni har säkert hört att ett av de bästa sätten att stärka ens språk är att läsa mycket. Det stämmer, men det beror på vad en läser. Facklitteratur, skönlitteratur, tidskrifter, tidningar och till och med bloggar kan inspirera och forma språkligt, men det kan också - visar det sig - de texter jag läser allra mest. De texter det är mitt privilegium att få ta del av varje dag och precis hela tiden. Jag hinner knappt läsa något annat, och det märks.

Nu är inte mina studerande dåliga skribenter, men de är inte heller färdiga. Det ska de inte vara då de är under 20 år gamla. De utvecklas, gör misstag, gör om och gör rätt och bland det absolut bästa som finns är att få se deras framsteg.

Men* -  och det här undrar jag om andra moddalärare känner igen - mitt språk påverkas av att jag hela tiden strävar efter sätt att utveckla andras texter. Den konstanta kontakten med de språkfel som är en naturlig del av vilken som helst skrivande människas språkliga utveckling, gör mig allt mer blind för de fel jag själv gör.

Jag märker att jag plötsligt är osäker när jag skriver. Orföljden har jag koll på och stava kan jag då jag råkar träffa rätt tangenter, men då jag stöter på prepositioner känner jag mig ofta blind och vilsen. Jag har sett så många alternativa konstruktioner de senaste åren att jag inte längre minns vad som är rätt.

Jag sade på jobbet idag att jag känner att mitt språk är i behov av rehabilitering. Det betyder säkert att jag måste hitta tid att läsa mer än jag gör idag.

Mindre skärm och mera bok. Det kanske ska bli mitt motto för 2019. Jag tänker kalla det en språkvårdande insats och börja med att läsa Harry Potter**. Hur låter det?

 

*Vill bara påpeka att jag medvetet inleder med "men" och att jag nog vet att en inte borde.

**En serie jag för övrigt inte har läst. Vi kan kalla det kvällen riktiga bekännelse.

07.01.2019 kl. 22:00

Årets sista skoldag.

Det var årets sista skoldag idag. Nu är det dags för några lediga dagar kryddade med julstress och kantade av okorrigerade uppsatser. Eftersom jag är lärare och då jag är ledig i viss mån kan välja när och var jag jobbar, har jag bestämt mig för att vara ledig till och med nyår. Om jag sedan läser och korrigerar dagligen mellan den andra och sjätte januari borde jag klara mig med att jobba ca åtta timmar per dag. Längre än tio timmar blir arbetspassen hursomhelst inte, vilket är skönt.

Under den här sista dagen före avbrottet har jag hunnit med mycket. Jag har hunnit vakna strax efter fem, åka hemifrån strax efter sex och simma två kilometer innan klockan hunnit bli åtta. Jag har ätit tre frukostar (en omgång smörgåsar, två tallrikar gröt), druckit kaffe, varit på julfest och suttit hemma i soffan och saknat syfte.

Eftersom M är hos sina föräldrar just nu och dessutom har Tyra med sig, tänker jag efter att jag skrivit det här inlägget koppla Freja och gå ut på en riktigt lång promenad. Månne inte det ska hjälpa mig slappna av och landa i ledigheten. Vi får åtminstone hoppas på det.

Har ni haft en fin fredag?

21.12.2018 kl. 19:00

Om att lyssna på unga.

Känner ni igen det här: först klagar vuxna på att unga inte engagerar sig i samhällsfrågor. Det sägs att det är eländigt med dagens ungdom som varken röstar i val eller tittar upp från sina konstiga små skärmar. Sedan sker något, ungdomarna hittar en fråga som känns viktig och väljer att engagera sig bara för att få höra att de gör det på fel sätt och att de ändå ingenting vet om ämnet som dessutom inte är särskilt viktigt, och visst borde de veta sin plats, dagens ungdom.

I Grankulla har ett gäng studerande vid det lokala gymnasiet bestämt sig för att strejka för klimatet. De väljer att göra det för att vi som är vuxna inte gör nog, för att vi inte bryr oss tillräckligt och för att den planet som är lika mycket deras som vår hotar gå under för att vi som är vuxna har behandlat den så illa. De här ungdomarna verkar brinna för sin sak. De vill påverka, de vill bidra och vad får de höra: att de ska sluta gnälla om småsaker, hållas på skolbänken och lära sig om riktiga problem istället.

Stora delar av kommentarsfältet under Yles artikel om ämnet osar av illa dolt förakt mot dessa ungdomar som på allvar täcks tro att de kan åstadkomma något. För det förstår ju vem som helst att de inte kan menar kommentatorerna som dessutom vet att de studerande inte lär sig något om klimatförändring under alla sina år vid gymnasiet.

Som lärare kan jag ju inte offentligt rekommendera skolk ens för att delta i en viktig demonstration. Ändå tycker jag uttryckligen som lärare att det är fantastiskt att unga vill engagera sig och påverka det samhälle de lever i. Som lärare fylls jag också av helig vrede när vuxna människor säger unga att de inte kan åstadkomma och antyder att deras engagemang saknar värde.

Som lärare och vuxen som varje dag får jobba med ungdomar kan jag inte nog understryka hur viktigt det är att vi tar vara på varje liten gnista och glöd som tänds hos våra unga. Då de tar ställning och säger att något är viktigt är vår uppgift att lyssna och ställa frågor och stöda och vägleda. Vi ska inte förminska, förlöjliga eller tysta ner. Det har vi inte råd med. Det är inte bara dagens ungdom som behöver ett samhälle där de är beredda att engagera sig i viktiga gemensamma frågor. Det är inte bara de själva som är beroende av att de som är unga idag lär sig tro på sin förmåga att påverka hur världen ser ut imorgon.

Du och jag - alla vi som är vuxna - behöver dem också. Att påstå annat är att fara fram med osanning.

20.12.2018 kl. 15:55

En sista reflektion angående svenska klubben och Lucia.

En sista reflektion angående svenska klubben och Lucia: då jag läser kommentarerna under yle-artikeln reagerar jag på att flera av dem som skriver verkar helt blinda för den maktobalans som präglar den situation som beskrivs i artikeln. För dem tycks det kvitta att svenska klubben är lika med gubbar med makt, att folkhälsan är en av svenskfinlands mäktigaste organisationer och att Lucia med tärnor är människor i gymnasieåldern, människor som på intet sätt kan förväntas besitta en sådan livs- eller arbetserfarenhet som lätt låter dem avgöra vad de kan och inte kan förväntas gå med på då de på order av sin uppdragsgivare uppträder vid olika tillställningar.

I kommentarsfältet antyds det att de utsatta överreagerar. En säger rakt ut att det är på de lussandes ansvar att sätta gränser och säga ifrån. För typ inte alla män och vad kan folkhälsan göra.

Nå, fast vad. Folkhälsan har vetat att varna dem som ska uppträda på svenska klubben. Det säger faktiskt mer än mycket om vem som borde tagit ansvar, men låtit bli för att i stället normalisera svineri.

Vad signalerar folkhälsan annat än att gubbarnas beteende är okej och något som bara bör accepteras då de medvetet skickar ett gäng unga till ett ställe där de vet att det finns risk för övergrepp? Det har jag funderat på idag.

19.12.2018 kl. 17:45

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. Över trettio, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

06.06, 16:41Game of Thrones. av Petra
03.06, 08:02Slutetpåläsåretångesten. av Pensionerad lärare
26.04, 14:00Game of Thrones. av Karolina