Tydliga utvecklingsmål.

Efter grundlig analys av diverse enkätsvar, direkt respons, omfattande empiri och växande frustration har jag kommit underfund med att min användarvänlighet lider av att jag får för lite sömn. Därför har jag för den nya undervisningsperiod som inleds imorgon ställt upp ett enkelt och tydligt utvecklingsmål: att sova mera. Detta mål ämnar jag uppnå genom att dagligen gå och lägga mig senast tolv. Alltså typ nu. Godnatt.

02.12.2018 kl. 23:59

Om att prestera livet.

Jag vet inte om det har att göra med att jag hela tiden blir äldre eller att allt mer i min vardag blir rutin, men jag reagerar ofta på att allt i mitt liv verkar gå mycket snabbare. Och inte nog med det. Jag märker att jag i allt högre grad blir medveten om den här hastigheten och att jag därför mitt i jäktiga perioder kan tänka att snart blir det lugnare och snart har jag tid att leva. Jag kan tycka att det känns lite perverst att tänka så, lite om att jag skulle ha bråttom att prestera mitt liv eller som att jag skulle skilja mellan arbete och liv och se de arbetsdryga perioderna som något slags transportsträckor som på något sätt är frikopplade från det liv jag lever.

Ni får ursäkta mig om ni tycker det jag skriver låter helt sjukt. Grejen är bara den att jag har börjat fråga mig om det är meningsfullt att ha så bråttom. Mitt liv händer ju här och nu och om jag bara väntar på att de stressiga perioderna ska ta slut så fort som möjligt så känns det ju lite som att jag glömmer att att leva då livet händer eller ser livet som ännu en prestation att prestera och bli klar med och jag vet inte om jag vill göra det.

Jag tycker nämligen om mitt liv och kan med handen på hjärtat intyga att jag överhuvudtaget inte har bråttom att bli klar med det. Det får gå långsamt, det ska göra det och jag vill få finnas i stunder som dröjer utan att hela tiden tänka på följande prestation eller skynda mig till nästa delmål.

De senaste veckorna och månaderna har jag allt oftare tänkt på det här med hur galet det egentligen är att hela tiden känna att livet är något en presterar. Jag har allt oftare tänkt på att jag vill finnas i små stunder också då livet skyndar förbi och det känns som att jag inte mäktar och jag har blivit allt mer övertygad om att det finns njutning och närvaro också då instinkten manar mig att hoppas att tiden skulle rinna lite fortare.

Är det här något ni andra någon gång har funderat på? Känner ni igen er eller är jag på något sätt konstig som tänker på allt det här? Lämna gärna en kommentar och berätta hur ni tänker.

02.12.2018 kl. 00:08

Startsträckor.

En sak som skrivandet under studietiden och korrigerandet i arbetslivet har gemensamt är de oändliga startsträckorna. De är sjukt långa. Jag kan sitta och prokrastinera i timmar och evigheter utan att komma till skott och när jag sedan börjar jobba går allt ganska lätt. Så här sitter jag nu, i arbetsrummet i sällskap av en sovande hund och väntar på att saker ska börja hända.

Brukar du ha svårt att komma igång?

26.11.2018 kl. 20:37

Dagens sanning.

Jag har haft individuella handledningssamtal med studerande idag. Tänker summera dagen genom att konstaera att: när människorna i rummet blir färre, kan de pinsamma tystnaderna växa sig större. Vi kan kalla det dagens sanning.

Helt allvarligt innehöll dagen mycket gott. Det var fint att ha tid att sitta och tala texter med mina studerande och det var roligt att få se hur mycket de vet och kan. Att jag i sociala sammanhang fungerar ungefär lika smidigt som Mr. Bean störde förvånansvärt lite. Men nog var jag medveten om min klumpighet för det. Tro inget annat.

 

26.11.2018 kl. 14:39

Comeback och tillbakablickar.

För en vecka sedan blev jag invald i församlingsrådet i Matteus församling. Det känns stort. För att fira min comback till kyrkligt beslutsfattande tänkte jag egna ett inlägg åt några av de texter jag skrev då jag senast var förtroendevald och dessutom bloggade för kyrkan på Andetag. Faktum är nämligen att jag njöt av uppdraget och plattformen och att jag dessutom tycker att jag skrev ganska bra. Därför tänker jag nedan lista några texter som jag på ett eller annat sätt kommer ihåg.

  1. En text jag fortfarande tycker är rolig.
    Ett tag efter att vi skaffat vår första hund skrev jag en text om hur neurotisk jag är. Den är lika sann nu som då, och ganska rolig om jag får säga det själv.
  2. En text om hur religionen är roten till allt ont.
    Mängder av skrivfel i den här, men jag tycker ändå den fortfarande är läsvärd och ganska aktuell.
  3. En text om hur rasister i sitt har utgår från en falsk premiss.
    Jag lät mig inspireras av min gradulitteratur och skrev en text om hur den monokultur till exempel sannfinländarna och de blå vill försvara aldrig har existerat.
  4. Två texter som ledde till storm i kommentarsfältet.
    Jag tycker jag skötte mig ganska bra. Kolla själv (1, 2).
  5. Två jättebra texter om mobbning.
    Den här tycker jag ni ska läsa. Står fortfarande för varje ord (vilket jag i regel gör). Och sedan tycker jag ni ska läsa den här.
  6. Ett inlägg vars ton jag kanske ångrar.
    Då jag skrev det här inlägget var jag trött på att en och samma person som titulerade sig pastor ständigt uttalade sig nedlåtande i de otaliga insändare han skickade in till Hbl. Dessutom var jag arg på att han gav sig tolkningsföreträde i frågor jag tyckte han inte ägde något. Om jag skulle få skriva om inlägget i dag skulle jag nog hålla mig till att tillrättavisa och kritisera åsikter, inte gå åt honom so m person så hårt. Å andra sidan var det många som tackade mig för texten, så något gjorde jag väl rätt också.

Jag blir jätteglad om ni tar er tid att läsa ens något av inläggen och hoppas ni hittar något ni tycker om.

Ps. Bilden är lånad från bloggen Andetag.

25.11.2018 kl. 09:02

Det gäller att ta en dag i taget.

Jag sitter i vardagsrummet och är tacksam för att jag äntligen har tid att blogga. De senaste dagarna har jag läst hundratals texter. Hundratals. Det är faktiskt ingen överdrift och faktum är att jag då jag inte har jobbat har prioriterat att sova. Det har känts förnuftigt på något vis. Just nu är jag - trots att jag egentligen inte vill ropa hej förrän jag kommit över bäcken - skitnöjd mina prestationer. Jag känner att jag arbetar utgående från mina styrkor och att också den här monsterperioden närmar sig sitt slut. Ännu återstår en lång och hektiskt vecka, men jag tror att det kommer gå vägen. Det gäller bara att ta en dag i taget.

För att fira mina stundande framgångar tänker jag skriva ett till inlägg (läs det på söndag) och vänta på de arbetsrelaterade motgångarna, som i och med min hybris garanterat kommer som ett brev på posten. De är säkert redan på väg. Återstår att se hur länge en får vänta.

25.11.2018 kl. 00:02

Hurdant är ett meningsfullt liv?

Vad behöver du för att känna att en dag innehåller annat meningsfullt än jobb och plikter? Idag kom jag hem, slängde mig i soffan och åt för mycket medan vi kollade på en serie som var ny någon gång på nittiotalet och till slut somnade. Jag har också läst lite och nu ska jag strax gå ut på promenad. Jag är inte säker på att min kväll osar mening.

Jag kan ibland känna mig lite misslyckad eller uppleva att jag borde vilja mera för att jag sällan åstadkommer annat än ungefär just det jag åstadkommit idag och dessutom känner mig ganska nöjd med det. Andra verkar orka och vilja göra så mycket mera. Träffa människor, se och uppleva saker. Göra sådant som samhället omkring anser vara meningsfullt. 

Jag gör inte det. Jag lever vardag och det är olika nyanser av grått med tillfälliga färgklickar, inte spänning men trygghet och rutin och känsla av mening. Det är det jag behöver för att må bra.

Ändå händer det ibland när flödet med texter och bilder på sociala medier sköljer över mig att jag undrar om jag borde göra mera. Finns det ett projekt JAG som jag bara inte fattar att förverkliga.

Vad behöver du för att känna att du lever ett meningsfullt liv och hur ser ett sådant liv ut?

20.11.2018 kl. 21:50

Om källkritik.

Källkritik handlar om att försäkra sig om att information - särskilt sådan en gärna vill tro på - faktiskt är pålitlig. Det här är något jag regelbundet talar om med mina studerande. Jag tycker det är av yttersta vikt att de lär sig förhålla sig kritiskt till det oändliga flöde av artiklar och videor som ständigt sköljer över dem. För källkritik är en överlevnadsstrategi, något som hjälper en klara av vardagen.

Igår lyckades jag inte leva som jag lär. Helsingin sanomat publicerade en artikel om en studie som på basen av HS rubricering avslöjar att skolornas "nya" undervisningsmetoder utgör ett tydligt hot mot inlärningen (här skriver Svenska Yle om samma sak). Speciellt skadligt är det enligt artikeln att utsätta barn och unga för digitalisering och fenomenbaserad inlärning. Ett elevcentrerat arbetssätt är inte heller bra. Så står det i den text som Helsingin sanomat publicerade och jag delade trots att jag inte helt och hållet omfattade kritiken och dessutom hela tiden kände att det var något som inte kunde stämma. Artikeln handlade ju trots allt om en undersökning som kritiserar de onda utbildningspolitikerna och tjänstemännen och då måste allt som står i den trots mina dubier vara sant tyckte jag, men tji fick jag.

Bara någon timme senare läste jag en annan text som satt fingret på det jag tyckte att inte stämde. HS-artikeln låter påskina att forskningsresultaten gör gällande att det skulle finnas ett samband mellan digitalisering, fenomen- och elevbaserad undervisning och de försämrade resultaten i Pisa-mätningarna. Vidare får en som läsare intrycket att detta samband skulle synas i resultaten i de Pisa-mätningar som genomfördes mellan år 2012 och 2015 och det är här kritiken mot det "nya" blir problematisk. Det "nya" infördes och eller standardiserades i och med den nya läroplan som stegvis togs i bruk åren 2014-2016. Allra sist infördes den på högstadierna och det här innebär att de nior som deltog i Pisa år 2015 inte omfattats av de reformer som enligt artikeln i HS utgör ett hot mot inlärningen. Det är alltså i princip omöjligt att utgående från det material som tydligen använts dra sådana slutsatser som antyds i nyhetsrapporteringen. Tendetiöst är bara förnamnet.

Det fanns också annat i artikeln som jag glatt förbisåg tack vare en rågad skottkärra bekräftelsebias. Att det i artikeln berättades om lärare som gett sina elever uppgifter som får pedagogerna att framstå som fullständigt inkompetenta borde antagligen ha fått mig att haja till. Jag borde atntagligen ha reagerat på att ingen av dem som kom till tals i texten verkade ha en uppfattning om vad fenomenbaserad inlärning är eller hur en arbetar elevcentrerat, men det gjorde jag inte. Istället var jag skadeglad och njöt av insikten att de dumma beslutsfattarna bevisligen hade fattat dumma beslut. Det betraktar jag som ett personligt misslyckande, för på grund av att jag bara sådär accepterade allt jag läste tog det mig länge att ställa de frågor som hade hjälpt mig förstå: på vad beror de svagare resultaten? Vad innebär de på riktigt? Och är det inte inte ett lite för bekvämt sammanträffande att de här resultaten offentliggörs i en tid då väldigt många verkar vilja få säga att just de tycker att allehanda reformer minsann är skit?

Som pedagog vet jag att det sällan är fel på metoden, men att genomförandet kan halta. Fenomenbaserat- och elevcentrerat lärande förutsätter tydliga uppgifter, strikta ramar och ständig övervakning och handledning. Elever och studerande som arbetar på det här sättet behöver ha tillgång till lärare oftare än växande grupper och krympande budgetar  möjliggör. På riktigt är det här skon klämmer tror jag och det hade jag förstått genast om jag bara lyckats förhålla mig kritiskt till den information jag fick ta del av. 

Men, nu gick det inte så. Jag valde att tro på allt jag läste istället och helt ärligt kan jag tycka att det är lite intressant att jag kan lyckas misslyckas när det gäller något så fundamentalt och självklart som källkritik. Inte minst med tanke på att det är fråga om en färdighet jag förväntas kunna lära ut och att den källa jag glömmer kritisera behandlar ett ämne jag faktiskt vet en hel del om.

 

19.11.2018 kl. 16:43

Kärlek liksom.

Jag slöläser Johannes Ekholms Kärlek liksom och märker att jag fascineras av boken, njuter av läsningen. Ärligt talat är jag lite förvånad, på ett precis lika ärligt sätt som jag alltid är när jag läser böcker som känns sådär överhajpade och som låter lite bättre än de rimligtvis kan vara. Jag säger inte att det här är det bästa jag läst på länge, men det är något jag fastnar för. Kanske är det samtidsskildringen, problematiserandet av mansrollen eller det starka metaperspektivet som tilltalar mig. Jag vet inte så noga, men får väl erkänna att jag känner igen mig i mycket och njuter mera än jag hade trott och det är ju alltid positivt när något överträffar ens förväntningar.

Egentligen ville jag läsa boken för att kunna använda den på en kurs, men det blev inte av. Åtminstone inte i år. Tiden räckte inte till och jag tänker att det kanske är lika så bra. För nu kan jag läsa för läsandets skull, utan att tänka på jobb och prestationer samtidigt som jag vet att jag nästa år kan damma av romanen och använda den som ett exempel på ett relativt nytt sätt att berätta.

Jag slöläser, njuter och presterar i smyg. Vinner då jag inte ens försöker. Det är inte helt fel.

16.11.2018 kl. 23:54

Vissa dagar minns jag bättre än andra.

Alla dagar påminner mig om varför just jag vill vara just lärare. Vissa dagar minns jag bättre än andra. Sådana dagar är tempot lite lägre, det finns plats för diskussion och mina fantastiska studerande lyckas på minna mig om något jag helhjärtat tror på: att dagens ungdom har oändlig potential. När jag hör dem tala om saker som aldrig var ämnen när jag var ung, när de visar hur mycket de kan om gröna värderingar, medmänsklighet och jämställdhetstänk tänker jag att de här människorna kan bygga ett samhälle som kommer bli just så bra som de förtjänar. För oss som är lite äldre återstår att ge verktyg, bereda väg och lyssna.

Jag tror jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen: dagens ungdom kan rädda världen. Vårt ansvar som vuxna är att se till att det finns något kvar att rädda den dag de har makt nog att fatta viktiga beslut och påverka.

Idag var en dag som påminde mig om varför just jag vill vara just lärare.

16.11.2018 kl. 00:11

En framgångshistoria utan like.

Idag har jag hunnit med allt jag hade bestämt mig för att jag skulle ha tid för. Jag har jobbat på buss trots att det är trångt och någon kroppsdel alltid är i vägen. Jag har druckit kaffe. Jag har läst alla de texter som absolut måste läsas till och med imorgon och jag har dessutom klarat av att umgås lite med människor i min närhet. På det hela taget har dagen alltså varit en sällan skådad succé. Ville bara säga det.

Har ni haft en bra dag?

14.11.2018 kl. 23:26

Om det fina med min arbetsgemenskap.

Idag påmindes jag om att det finns en stor styrka i vår arbetsgemenskap. I snart ett halvt år har jag och några kolleger jobbat för att komma igång med ett projekt vars syfte är att stärka våra studerandes skolspråk. Den här måndagen var dagen då resten av kollegiet skulle involveras på allvar. Vi hade jobbat och förberett och var säkert alla lite nervösa och oroliga, för hur skulle vi kunna kräva eller få förvänta oss att resten av dem vi jobbar med skulle förstå att något måste göras. Alla lärare kämpar med sitt, alla har utmaningar som måste övervinnas och jag vet av erfarenhet att det ingalunda behöver vara lätt att engagera sig ens då en förstår att det verkligen behövs.

Det var en oerhörd lättnad att märka att våra kolleger tycker att detta med språket är något vi behöver ta i tu med. Folk var glada, jobbade flitigt och hade en massa fina idéer. Just idag, precis som alla andra dagar, kände jag att det finns nåd i att få jobba med just de människor jag gör.

Nu är vårt projekt på gång på allvar. Måtte i vi ro det i hamn.

12.11.2018 kl. 23:56

Lite rikare idag än igår.

Jag har fått vara med om mycket fint idag. Tidigt på morgonen åkte jag till Grankulla där jag tillsammans med mitt kollegium och lärare från alla håll i landet skulle fortbildas. Temat var utvärdering och föreläsaren som arrangörerna hade bokat talade om saker som jag hade tänkt men inte nödvändigtvis lyckats klä i ord.

Det var skönt att märka att jag har tänkt helt rätt och är på god väg med mycket, trots att det säkert finns mängder jag ännu behöver utveckla. Att det faktiskt kändes som en belöning att få jobba just den här lördagen är väl ungefär det bästa tänkbara omdömet jag kan ge om evenemanget.

På väg hem talade jag med M som undrade om vi inte borde gå på koncert i vår hemförsamling. Det tyckte jag inte lät alldeles dumt och efter en snabb hundpromenad styrde vi stegen mot Matteus församling.

Evenemanget Colors in the dark som handlade om psykisk hälsa var en fantastisk upplevelse. Arrangörerna hade samlat ihop en bunt intressanta artister och ställde dessutom upp med en kör som (om jag förstått rätt) grundats enkom för kvällens tillställning. Syftet med koncerten var att väcka uppmärksamhet och samla in pengar för välgörenhet och jag får väl erkänna att jag som inte i vanliga fall blir särskilt rörd av musik, blev lite tårögd av alla fina framträdanden.

Det bästa var ändå, tycker jag, att evenemanget var så välbesökt. Mängden folk som vällde in i salen var så stor att utrymmet nästan blev för litet. Det har jag nästan aldrig upplevt i en kyrka, kan jag berätta för den som eventuellt undrar.

Nu laddar jag upp för läggdags. Jag känner mig ganska harmonisk, tacksam och två fina upplevelser rikare.

Hur var din lördag?

11.11.2018 kl. 00:07

Om häftiga helgplaner.

Jag räknade nyss mängden inlägg i november. Det var snabbt gjort. Jag har skrivit en text. En ynka text. Det tycker jag är tragiskt. Visserligen har det funnit mängder av jobb att jobba och vagnslass med liv att leva, men ändå. Ett ynka inlägg känns ganska patetiskt.

Samtidigt säger det väl något om min vardag just nu. En vardag som till och med för mig som älskar det alldagliga i skrivande stund känns ganska intensiv.

Jag märker att jag saknar bloggandet. Det är ändå det skrivandet jag vanligtvis alltid brukar se till att hinna med. När jag prioriterar bort bloggen vet jag att jag lever ett liv med extra allt och är på gränsen för vasd jag mäktar med. Ändå känns det mesta okej. Mer än okej faktiskt.

Imorgon får jag göra en hel arbetsdag med intressanta kolleger från olika håll i landet. Vi ska fortbildas i Grankulla och det känns inte helt dumt. Det kanske bästa är ändå att jag får lämna bilen hemma och utnyttja helt vanlig kollektivtrafik. Det är lyx för en som åker två timmar privatbil så gott som varje dag kan jag berätta.

Hur tänker du förgylla din lördag?

09.11.2018 kl. 22:57

Vad kallas det när...?

Vad kallas det när din hund sticker nosen i diarré i precis samma stund som du tänker att din morgon förlöpt ovanligt smidigt?

Är det ödet eller livets perversa sensmoral?

07.11.2018 kl. 10:28

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. Över trettio, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

20.03, 09:41Pauser. av Amadanda
29.01, 15:01Rapport från dagar som gått. av Språklärare
23.01, 19:26Tuff tisdag. av Fager Dam