Om gubbklubbars rätt till Lucia.

Idag är jag besviken på Folkhälsan. Organisationen gavs en gyllene chans att markera att pengar och makt inte ger män rätten att bete sig som svin, men i stället valde de en linje som signalerar att det fyrk gubbarna sitter på alla gånger är mer värt än de unga kvinnor som utsatts för kränkande beteende.

Jag antar att ni har läst om vad gubbarna på svenska klubben brukar syssla med under Lucia? Om inte ska ni göra det nu. Åtminstone jag tycker nämligen Yles artikel är festlig, även om det nog måste erkännas att en del av behållningen finns i att texten bekräftar alla de fördomar jag haft mot föreningar med fallos som främsta krav för medlemskap.

Det som slår mig och som gör mig besviken är inte i första hand det att typen från svenska klubben inte verkar ta problemet på något allvar alls. Jag hade inte förväntat mig något annat. Däremot kan jag tycka är att den överslätande ton som präglar Folkhälsans representants uttalanden är lite beklämmande, speciellt om en beaktar att det sliskiga beteendet inte verkar leda till några riktiga åtgärder alls.

Det är lite tråkigt att Folkhälsan inte väljer att visa ryggrad. De kunde välja att inte besöka klubben alls. Nu går de istället med på något slags inte alla män-argumentation för att på ort och ställe samla in pengar som de gubbar som vill donera nog kunde fyrka ut via andra kanaler också.

För let's face it: det känns inte helt okej att en organisation som borde vara respektabel utnyttjar unga kvinnor för att mjölka pengar ur gamla män år 2018. Eller, vad tycker du?

18.12.2018 kl. 10:35

Sjukt avslappnad och helt vidrigt harmonisk.

Jag brukar föreställa mig att promenader - särskilt de på kvällen - med hundarna är idylliska och avslappnande tillställningar. Jag brukar se framemot dem längs med dagen och drömma om att i lugn takt få traska runt granskapet, låta hundarna snusa spännande meddelanden medan jag själv får ordning på mina tankar. Allt det här är naturligtvis självbedrägeri om en råkar äga två terriers av vilka den ena är smått neurotisk och den andra ännu inte har förstått vad det egentligen innebär att gå i koppel.

Jag glömmer ibland hur länge det tog för Freja att förstå hur hon skulle bete sig på promenader. Lyckligtvis finns Tyra som helt tydligt se det som sin uppgift att regelbundet påminna om att det nog tog längre för Freja att lära sig än jag helst vill komma ihåg.

Vi promenerade i ungefär fem kilometer ikväll. Under den knappa timme vår promenad tog tror jag inte det gick en minut utan att Tyra hittade något nytt och spännande. Hon drog och störtade och slet och prövade grundligt mina nerver medan jag gick bredvid och gjorde mitt bästa för att vara lugn och konsekvent. Det överraskande bra.

Väl hemma kände jag mig lugn och harmoniskt. Åtminstone drömde jag om att få göra det.

13.12.2018 kl. 23:39

Dötid.

Ibland innebär arbetspendeln dötid som jag i mån av möjlighet fyller med små arbetsuppgifter, egentid och blogg. Bland det bästa jag vet är att läsa bort de tomma timmar som uppstår då den billigaste bussen går på tok för tidigt i förhållande till när min första lektion börjar. Att läsning i cafémiljö dessutom kan räknas som jobb och därför inte bara är bildande utan även skapar mervärde i form av möjligt undervisningsmaterial och potentiella lektionsupplägg är guldkant och vardagslyx och allt annat än dumt.

Just nu läser jag (fortfarande) Johannes Ekholms  Kärlek liksom. Får väl erkänna att jag gillar den mer än jag trodde ja skulle göra. Dessutom är den ett praktexempel på sådant berättande som jag i högre grad borde behandla på lektionerna.

Jag prokrastinerar och alla vinner. Hur sjukt är inte det?

12.12.2018 kl. 09:59

Pinsamma stavfel och imponerande inkompetenser.

Vad är det värsta en lärare kan göra mot kolleger, studerande och vårdnadshavare? Antagligen något lite värre än det jag gjort mig skyldig till, även om jag kan tycka att det jag åstadkommit är illa nog för en moddalärare. Åtminstone tror jag vi kan slå fast att mottagarnas förtroende för min yrkesskunskap inte styrktes av att jag i ett meddelande till ALLA studerande, ALLA vårdnadshavare och ALLA kolleger skrev att det nu är möjligt att beställa häftiga "muynkjackor och tredniga tydgkassar" och dessutom underströk mitt slarv genom att placera samtliga stavfel som förekommer i texten i en och samma förbannade mening. Jag kan intyga att det hettade om kinderna när en vänlig själ idag upplyste mig om vilken klåpare jag är.

Har du varit med om något pinsamt eller festligt eller både och på sistone?

11.12.2018 kl. 17:46

Att rubricera.

Att döpa texter måste vara bland det svåraste som finns. En rubrik ska vara klatschig och informativ och jag vet inte vad och ofta presterar jag överskrifter som ingen moddalärare någonsin skulle låta sina elever eller studerande komma undan med. Det är lite pinsamt, men ganska nådigt av tmig att ha överseende med denna brist som präglar de flesta av mina texter.

Har du någonsin svårt att namnge en text?

 

11.12.2018 kl. 05:45

Att välja vardag.

Idag har jag gjort mycket men inte åstadkommit något. Jag har köpt luciakrona och simmat fler kilometrar än jag tänkt mig, men utöver det har egentligen inget spännande inträffat. Jag har ätit gröt, druckit kaffe och undervisat. Presterat rutin och vardag och njutit av det. Jag tror inte på att lyxa till vardagen genom att göra något extra. Jag tror att rutinen ger guldkant och mervärde och livar upp det gråa med möten, färgklickar och liv. Också den här måndagen har rymt mycket fint. I vår lägenhet har M julpyntat och att få komma hem till henne och hundarna är kanske det allra bästa som hänt mig  idag.

Har du haft en fin måndag?

 

Bild: M.
10.12.2018 kl. 21:30

Självständighetsfunderingar.

Självständighetsdagen till ära funderar jag på det fula 612-fackeltåget som idag rinner längs min hemstads gator. Jag tänker på att nazister alltid haft en synlig roll i marschen, på att finska motståndsrörelsen var en av initiativtagarna då det ursprungligen begav sig och på att arrangörerna lyckats maskera evenemanget till något slags mysigt hem och härd-tjohej för att locka med normalt funtade och vettiga medborgare.

Eftersom introspektion är sunt funderar jag också lite på vad det är med marschen som får mig att se rött. 

Mitt främsta problem med nazimarschen är inte det att nazisterna vill ha ett Finland bara för finländare, även om jag givetvis motsätter mig idén som bygger på en historisk villfarelse om ett forntida monokulturellt folkhem. Mitt kanske största problem med manifestationen är att nazisternas uttalade mål underförstått gör anspråk på att just de skulle ha företräde, förmåga och verktyg att definiera vem, vad och hur en riktig finländare är. 

Eftersom historien har visat oss att nazister tenderar att bete sig ganska tråkigt mot dem som ifrågasätter deras definitioner eller inte passar tilltänkta mått, är jag långt ifrån säker på att vi ska ge dem några plattformar alls att stå på. Speciellt inte på självständighetsdagar.

Jag tycker inte de ska få marschera. Under inga omständigheter ska de få göra det.

Trots att väldigt få finländare är nazister har de senaste åren nämligen visat att det finns gott om främlingsfientlighet och illa dold rasism i det här landet och det är det som skrämmer mig. Där det finns främlingsfientlighet finns det grogrund för giftig nationalism och där det finns giftig nationalism finns extrema åtgärder och oåterkalleliga gärningar.

Därför tycker jag inte vi ska ge nazisterna något utrymme plats alls och därför är jag långt ifrån säker på att vi ska gå med på att se 612-marschen som ett snällt självständighetsjippo. Åtminstone inte så länge kända nazister tillåts marschera i de främsta leden.

Vad tycker du?

06.12.2018 kl. 15:43

Öroninflammationer, choklad och låsta dörrar.

Idag började med en spännande upptäckt: valpen hade lyckats dra på sig en öroninflammation och något måste göras. Lyckligtvis insåg vi snabbt att min första lektion började först klockan elva och att jag således hade gott om tid att skrida till verket och utföra en förstå antiinflammatorisk åtgärd genom i form av ett veterinärbesök, vilket jag också gjorde. Efter att ha tagit en snabb titt på Tyra skrev läkaren en saftig nota ett recept och jag och hunden åkte vidare till apoteket. Vid det här laget hade jag sedan länge insett att jag skulle få glömma min supergröna bussfärd till Borgå och åka bil istället.

För att trösta mitt sargade duktighetssamvete bestämde jag mig för att jag skulle simma efter jobbet bara för att under dagen ha presterat något annat än arbete. När jag väl kom till simhallen och ville slänga mig i bassängen möttes jag av undantagstillstånd och låsta dörrar för det är ju klart att allt stänger tidigare dagen innan självständighetsdag.

Gudskelov har jag många strängar på min lyra och väl hemma kompenserade jag för den uteblivna motionen genom att äta upp min sorg och frustration. Den smakade choklad och digestivekex och tvingade mig att ifrågasätta mina livsval: kanske att de sunda vanorna och meningen med livet i bland gömmer sig någonstans djupt bland soffdynorna eller längst nere i chipspåsen? 

05.12.2018 kl. 23:20

Jag är helt normal. Jag lovar.

Alltså, det här låter säkert helt korkat, men ibland då jag undervisar hajar jag till och ser mig själv som jag tänker mig att mina studerande måste se mig och det gör mig helt sjukt självmedveten för jag ser ju inte klok ut inbillar jag mig. Jag brukar försöka rädda situationen genom att införa något slags märkligt metaperspektiv där jag kommenterar saker jag gör eller säger, vilket säkert inte hjälper utan istället gör det hela mer kondtigt. I grund och botten vill jag väl egentligen bara visa för ungdomarna att jag märker då jag säger något konstigt och att jag faktiskt hör vad som slinker ur mig och är medveten om hur mycket mina händer viftar medan jag förklarar och orerar och att jag är helt normal. Jag lovar.

04.12.2018 kl. 18:36

Om kolloidalt silver, vaccinmotstånd och faktaresistens.

Vad får en människa att medvetet truga gift på andra människor? Hur försvarar en sådan människa beslutet att i värsta fall riskera en medmänniskas liv och hälsa? Hur kan någon tro en kvacksalvare som misstänkligör vetenskap och i samma andetag påstår att cancer går att bota med lite vattenreningsmedel? Hur rutten måste man vara för att vilja sko sig på andras motgångar och hur djup är den tragedi som gör en villig att svälja alla tänkbara lögner? Yles rapportering om debatten om kolloidalt silver i Sverige (och lite i Österbotten) väcker många frågor.

Dessvärre saknar jag svar. Då jag lyssnar på inslagen och läser artikeln blir jag mest häpen. Jag fattar inte hur de ovetenskapligas argument kan bita på någon publik alls. Å andra sidan har samma mottaglighet förundrat också tidigare, inte minst i samband med diverse ankdammsgräl om både vaccin och just kolloidalt silver.

Som modersmålslärare baxnar jag varje gång jag försöker läsa mig in på dessa debatter och ställs inför den kompakta faktaresistens och den totala brist på källkritik som präglar de teflonbepansrade vetenskapsförnekarnas hela argumentation. De som har bestämt sig för att tro på att silvervatten är hälsosamt eller vaccin skadligt verkar helt oemottagliga för saklig argumentation och vetenskapliga fakta. Istället delar de ohämmat länkar till uppenbart vinklade studier eller kommer med anekdotisk bevisföring om en eller annan släkting som minsann inte var vaccinerad mot mässling men nog överlevde sin cancer tackvare ett stadigt intag av vattenreningsmedel.

Det kan vara att jag blandar ihop två debatter där ovan, men ni ser säkert problemet och förstår antagligen vad jag menar. Det är konstigt att vuxna människor väljer att falla för sagor om mirakelpreparat eller påhittade hotbilder trots att det finns forskning som visar att de tänkt fel och att det feltänket riskerar skada dem själva, och i värsta fall oskyldiga människor i deras omgivning.

Jag kanske inte borde säga det här, men jag kan inte låta bli: i egenskap av en som jobbar med ungdomar och regelbundet får beundra deras förmåga till källkritik, har jag faktiskt svårt att begripa hur vuxna människor kan falla för lögner som vilken som helst grundskoleelev i det här landet skulle genomskåda.

Jag har svårt att föreställa mig den osäkerhet och de personliga tragedier som gör en människa mottaglig för dessa falska budskap, men jag är säker på att sorgen och rädslan finns där. Det måste finnas något irrationellt som driver folk till att riskera sina egna, sina barns eller oskyldiga medmänniskors liv. Det måste finnas en orsak, för annars förstår jag ingenting alls.

Personligen tycker jag ändå de som blundar för borde tänka om och tänka rätt. Oberoende av orsak borde åtminstone de som vägrar vaccin göra det. För många oskyldiga barns hälsa står på spel där och det är inte okej.

Däremot tycker jag egentligen inte något alls om vuxna människors bruk av kolloidalt silver. Eller snarare är det inte min sak att göra det. Hur mycket jag än inte förstår är det inte min plats att uppmana till avhållsamhet. Jag får helt enkelt nöja mig med att baxna inför faktaresistenta teflonytor och fortsätta uttrycka min bestörtning över folks oförmåga till källkritik. Vackert så.

 

03.12.2018 kl. 20:33

Tydliga utvecklingsmål.

Efter grundlig analys av diverse enkätsvar, direkt respons, omfattande empiri och växande frustration har jag kommit underfund med att min användarvänlighet lider av att jag får för lite sömn. Därför har jag för den nya undervisningsperiod som inleds imorgon ställt upp ett enkelt och tydligt utvecklingsmål: att sova mera. Detta mål ämnar jag uppnå genom att dagligen gå och lägga mig senast tolv. Alltså typ nu. Godnatt.

02.12.2018 kl. 23:59

Om att prestera livet.

Jag vet inte om det har att göra med att jag hela tiden blir äldre eller att allt mer i min vardag blir rutin, men jag reagerar ofta på att allt i mitt liv verkar gå mycket snabbare. Och inte nog med det. Jag märker att jag i allt högre grad blir medveten om den här hastigheten och att jag därför mitt i jäktiga perioder kan tänka att snart blir det lugnare och snart har jag tid att leva. Jag kan tycka att det känns lite perverst att tänka så, lite om att jag skulle ha bråttom att prestera mitt liv eller som att jag skulle skilja mellan arbete och liv och se de arbetsdryga perioderna som något slags transportsträckor som på något sätt är frikopplade från det liv jag lever.

Ni får ursäkta mig om ni tycker det jag skriver låter helt sjukt. Grejen är bara den att jag har börjat fråga mig om det är meningsfullt att ha så bråttom. Mitt liv händer ju här och nu och om jag bara väntar på att de stressiga perioderna ska ta slut så fort som möjligt så känns det ju lite som att jag glömmer att att leva då livet händer eller ser livet som ännu en prestation att prestera och bli klar med och jag vet inte om jag vill göra det.

Jag tycker nämligen om mitt liv och kan med handen på hjärtat intyga att jag överhuvudtaget inte har bråttom att bli klar med det. Det får gå långsamt, det ska göra det och jag vill få finnas i stunder som dröjer utan att hela tiden tänka på följande prestation eller skynda mig till nästa delmål.

De senaste veckorna och månaderna har jag allt oftare tänkt på det här med hur galet det egentligen är att hela tiden känna att livet är något en presterar. Jag har allt oftare tänkt på att jag vill finnas i små stunder också då livet skyndar förbi och det känns som att jag inte mäktar och jag har blivit allt mer övertygad om att det finns njutning och närvaro också då instinkten manar mig att hoppas att tiden skulle rinna lite fortare.

Är det här något ni andra någon gång har funderat på? Känner ni igen er eller är jag på något sätt konstig som tänker på allt det här? Lämna gärna en kommentar och berätta hur ni tänker.

02.12.2018 kl. 00:08

Startsträckor.

En sak som skrivandet under studietiden och korrigerandet i arbetslivet har gemensamt är de oändliga startsträckorna. De är sjukt långa. Jag kan sitta och prokrastinera i timmar och evigheter utan att komma till skott och när jag sedan börjar jobba går allt ganska lätt. Så här sitter jag nu, i arbetsrummet i sällskap av en sovande hund och väntar på att saker ska börja hända.

Brukar du ha svårt att komma igång?

26.11.2018 kl. 20:37

Dagens sanning.

Jag har haft individuella handledningssamtal med studerande idag. Tänker summera dagen genom att konstaera att: när människorna i rummet blir färre, kan de pinsamma tystnaderna växa sig större. Vi kan kalla det dagens sanning.

Helt allvarligt innehöll dagen mycket gott. Det var fint att ha tid att sitta och tala texter med mina studerande och det var roligt att få se hur mycket de vet och kan. Att jag i sociala sammanhang fungerar ungefär lika smidigt som Mr. Bean störde förvånansvärt lite. Men nog var jag medveten om min klumpighet för det. Tro inget annat.

 

26.11.2018 kl. 14:39

Comeback och tillbakablickar.

För en vecka sedan blev jag invald i församlingsrådet i Matteus församling. Det känns stort. För att fira min comback till kyrkligt beslutsfattande tänkte jag egna ett inlägg åt några av de texter jag skrev då jag senast var förtroendevald och dessutom bloggade för kyrkan på Andetag. Faktum är nämligen att jag njöt av uppdraget och plattformen och att jag dessutom tycker att jag skrev ganska bra. Därför tänker jag nedan lista några texter som jag på ett eller annat sätt kommer ihåg.

  1. En text jag fortfarande tycker är rolig.
    Ett tag efter att vi skaffat vår första hund skrev jag en text om hur neurotisk jag är. Den är lika sann nu som då, och ganska rolig om jag får säga det själv.
  2. En text om hur religionen är roten till allt ont.
    Mängder av skrivfel i den här, men jag tycker ändå den fortfarande är läsvärd och ganska aktuell.
  3. En text om hur rasister i sitt har utgår från en falsk premiss.
    Jag lät mig inspireras av min gradulitteratur och skrev en text om hur den monokultur till exempel sannfinländarna och de blå vill försvara aldrig har existerat.
  4. Två texter som ledde till storm i kommentarsfältet.
    Jag tycker jag skötte mig ganska bra. Kolla själv (1, 2).
  5. Två jättebra texter om mobbning.
    Den här tycker jag ni ska läsa. Står fortfarande för varje ord (vilket jag i regel gör). Och sedan tycker jag ni ska läsa den här.
  6. Ett inlägg vars ton jag kanske ångrar.
    Då jag skrev det här inlägget var jag trött på att en och samma person som titulerade sig pastor ständigt uttalade sig nedlåtande i de otaliga insändare han skickade in till Hbl. Dessutom var jag arg på att han gav sig tolkningsföreträde i frågor jag tyckte han inte ägde något. Om jag skulle få skriva om inlägget i dag skulle jag nog hålla mig till att tillrättavisa och kritisera åsikter, inte gå åt honom so m person så hårt. Å andra sidan var det många som tackade mig för texten, så något gjorde jag väl rätt också.

Jag blir jätteglad om ni tar er tid att läsa ens något av inläggen och hoppas ni hittar något ni tycker om.

Ps. Bilden är lånad från bloggen Andetag.

25.11.2018 kl. 09:02

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. Över trettio, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

06.06, 16:41Game of Thrones. av Petra
03.06, 08:02Slutetpåläsåretångesten. av Pensionerad lärare
26.04, 14:00Game of Thrones. av Karolina