Att rubricera.

Att döpa texter måste vara bland det svåraste som finns. En rubrik ska vara klatschig och informativ och jag vet inte vad och ofta presterar jag överskrifter som ingen moddalärare någonsin skulle låta sina elever eller studerande komma undan med. Det är lite pinsamt, men ganska nådigt av tmig att ha överseende med denna brist som präglar de flesta av mina texter.

Har du någonsin svårt att namnge en text?

 

11.12.2018 kl. 05:45

Att välja vardag.

Idag har jag gjort mycket men inte åstadkommit något. Jag har köpt luciakrona och simmat fler kilometrar än jag tänkt mig, men utöver det har egentligen inget spännande inträffat. Jag har ätit gröt, druckit kaffe och undervisat. Presterat rutin och vardag och njutit av det. Jag tror inte på att lyxa till vardagen genom att göra något extra. Jag tror att rutinen ger guldkant och mervärde och livar upp det gråa med möten, färgklickar och liv. Också den här måndagen har rymt mycket fint. I vår lägenhet har M julpyntat och att få komma hem till henne och hundarna är kanske det allra bästa som hänt mig  idag.

Har du haft en fin måndag?

 

Bild: M.
10.12.2018 kl. 21:30

Självständighetsfunderingar.

Självständighetsdagen till ära funderar jag på det fula 612-fackeltåget som idag rinner längs min hemstads gator. Jag tänker på att nazister alltid haft en synlig roll i marschen, på att finska motståndsrörelsen var en av initiativtagarna då det ursprungligen begav sig och på att arrangörerna lyckats maskera evenemanget till något slags mysigt hem och härd-tjohej för att locka med normalt funtade och vettiga medborgare.

Eftersom introspektion är sunt funderar jag också lite på vad det är med marschen som får mig att se rött. 

Mitt främsta problem med nazimarschen är inte det att nazisterna vill ha ett Finland bara för finländare, även om jag givetvis motsätter mig idén som bygger på en historisk villfarelse om ett forntida monokulturellt folkhem. Mitt kanske största problem med manifestationen är att nazisternas uttalade mål underförstått gör anspråk på att just de skulle ha företräde, förmåga och verktyg att definiera vem, vad och hur en riktig finländare är. 

Eftersom historien har visat oss att nazister tenderar att bete sig ganska tråkigt mot dem som ifrågasätter deras definitioner eller inte passar tilltänkta mått, är jag långt ifrån säker på att vi ska ge dem några plattformar alls att stå på. Speciellt inte på självständighetsdagar.

Jag tycker inte de ska få marschera. Under inga omständigheter ska de få göra det.

Trots att väldigt få finländare är nazister har de senaste åren nämligen visat att det finns gott om främlingsfientlighet och illa dold rasism i det här landet och det är det som skrämmer mig. Där det finns främlingsfientlighet finns det grogrund för giftig nationalism och där det finns giftig nationalism finns extrema åtgärder och oåterkalleliga gärningar.

Därför tycker jag inte vi ska ge nazisterna något utrymme plats alls och därför är jag långt ifrån säker på att vi ska gå med på att se 612-marschen som ett snällt självständighetsjippo. Åtminstone inte så länge kända nazister tillåts marschera i de främsta leden.

Vad tycker du?

06.12.2018 kl. 15:43

Öroninflammationer, choklad och låsta dörrar.

Idag började med en spännande upptäckt: valpen hade lyckats dra på sig en öroninflammation och något måste göras. Lyckligtvis insåg vi snabbt att min första lektion började först klockan elva och att jag således hade gott om tid att skrida till verket och utföra en förstå antiinflammatorisk åtgärd genom i form av ett veterinärbesök, vilket jag också gjorde. Efter att ha tagit en snabb titt på Tyra skrev läkaren en saftig nota ett recept och jag och hunden åkte vidare till apoteket. Vid det här laget hade jag sedan länge insett att jag skulle få glömma min supergröna bussfärd till Borgå och åka bil istället.

För att trösta mitt sargade duktighetssamvete bestämde jag mig för att jag skulle simma efter jobbet bara för att under dagen ha presterat något annat än arbete. När jag väl kom till simhallen och ville slänga mig i bassängen möttes jag av undantagstillstånd och låsta dörrar för det är ju klart att allt stänger tidigare dagen innan självständighetsdag.

Gudskelov har jag många strängar på min lyra och väl hemma kompenserade jag för den uteblivna motionen genom att äta upp min sorg och frustration. Den smakade choklad och digestivekex och tvingade mig att ifrågasätta mina livsval: kanske att de sunda vanorna och meningen med livet i bland gömmer sig någonstans djupt bland soffdynorna eller längst nere i chipspåsen? 

05.12.2018 kl. 23:20

Jag är helt normal. Jag lovar.

Alltså, det här låter säkert helt korkat, men ibland då jag undervisar hajar jag till och ser mig själv som jag tänker mig att mina studerande måste se mig och det gör mig helt sjukt självmedveten för jag ser ju inte klok ut inbillar jag mig. Jag brukar försöka rädda situationen genom att införa något slags märkligt metaperspektiv där jag kommenterar saker jag gör eller säger, vilket säkert inte hjälper utan istället gör det hela mer kondtigt. I grund och botten vill jag väl egentligen bara visa för ungdomarna att jag märker då jag säger något konstigt och att jag faktiskt hör vad som slinker ur mig och är medveten om hur mycket mina händer viftar medan jag förklarar och orerar och att jag är helt normal. Jag lovar.

04.12.2018 kl. 18:36

Om kolloidalt silver, vaccinmotstånd och faktaresistens.

Vad får en människa att medvetet truga gift på andra människor? Hur försvarar en sådan människa beslutet att i värsta fall riskera en medmänniskas liv och hälsa? Hur kan någon tro en kvacksalvare som misstänkligör vetenskap och i samma andetag påstår att cancer går att bota med lite vattenreningsmedel? Hur rutten måste man vara för att vilja sko sig på andras motgångar och hur djup är den tragedi som gör en villig att svälja alla tänkbara lögner? Yles rapportering om debatten om kolloidalt silver i Sverige (och lite i Österbotten) väcker många frågor.

Dessvärre saknar jag svar. Då jag lyssnar på inslagen och läser artikeln blir jag mest häpen. Jag fattar inte hur de ovetenskapligas argument kan bita på någon publik alls. Å andra sidan har samma mottaglighet förundrat också tidigare, inte minst i samband med diverse ankdammsgräl om både vaccin och just kolloidalt silver.

Som modersmålslärare baxnar jag varje gång jag försöker läsa mig in på dessa debatter och ställs inför den kompakta faktaresistens och den totala brist på källkritik som präglar de teflonbepansrade vetenskapsförnekarnas hela argumentation. De som har bestämt sig för att tro på att silvervatten är hälsosamt eller vaccin skadligt verkar helt oemottagliga för saklig argumentation och vetenskapliga fakta. Istället delar de ohämmat länkar till uppenbart vinklade studier eller kommer med anekdotisk bevisföring om en eller annan släkting som minsann inte var vaccinerad mot mässling men nog överlevde sin cancer tackvare ett stadigt intag av vattenreningsmedel.

Det kan vara att jag blandar ihop två debatter där ovan, men ni ser säkert problemet och förstår antagligen vad jag menar. Det är konstigt att vuxna människor väljer att falla för sagor om mirakelpreparat eller påhittade hotbilder trots att det finns forskning som visar att de tänkt fel och att det feltänket riskerar skada dem själva, och i värsta fall oskyldiga människor i deras omgivning.

Jag kanske inte borde säga det här, men jag kan inte låta bli: i egenskap av en som jobbar med ungdomar och regelbundet får beundra deras förmåga till källkritik, har jag faktiskt svårt att begripa hur vuxna människor kan falla för lögner som vilken som helst grundskoleelev i det här landet skulle genomskåda.

Jag har svårt att föreställa mig den osäkerhet och de personliga tragedier som gör en människa mottaglig för dessa falska budskap, men jag är säker på att sorgen och rädslan finns där. Det måste finnas något irrationellt som driver folk till att riskera sina egna, sina barns eller oskyldiga medmänniskors liv. Det måste finnas en orsak, för annars förstår jag ingenting alls.

Personligen tycker jag ändå de som blundar för borde tänka om och tänka rätt. Oberoende av orsak borde åtminstone de som vägrar vaccin göra det. För många oskyldiga barns hälsa står på spel där och det är inte okej.

Däremot tycker jag egentligen inte något alls om vuxna människors bruk av kolloidalt silver. Eller snarare är det inte min sak att göra det. Hur mycket jag än inte förstår är det inte min plats att uppmana till avhållsamhet. Jag får helt enkelt nöja mig med att baxna inför faktaresistenta teflonytor och fortsätta uttrycka min bestörtning över folks oförmåga till källkritik. Vackert så.

 

03.12.2018 kl. 20:33

Tydliga utvecklingsmål.

Efter grundlig analys av diverse enkätsvar, direkt respons, omfattande empiri och växande frustration har jag kommit underfund med att min användarvänlighet lider av att jag får för lite sömn. Därför har jag för den nya undervisningsperiod som inleds imorgon ställt upp ett enkelt och tydligt utvecklingsmål: att sova mera. Detta mål ämnar jag uppnå genom att dagligen gå och lägga mig senast tolv. Alltså typ nu. Godnatt.

02.12.2018 kl. 23:59

Om att prestera livet.

Jag vet inte om det har att göra med att jag hela tiden blir äldre eller att allt mer i min vardag blir rutin, men jag reagerar ofta på att allt i mitt liv verkar gå mycket snabbare. Och inte nog med det. Jag märker att jag i allt högre grad blir medveten om den här hastigheten och att jag därför mitt i jäktiga perioder kan tänka att snart blir det lugnare och snart har jag tid att leva. Jag kan tycka att det känns lite perverst att tänka så, lite om att jag skulle ha bråttom att prestera mitt liv eller som att jag skulle skilja mellan arbete och liv och se de arbetsdryga perioderna som något slags transportsträckor som på något sätt är frikopplade från det liv jag lever.

Ni får ursäkta mig om ni tycker det jag skriver låter helt sjukt. Grejen är bara den att jag har börjat fråga mig om det är meningsfullt att ha så bråttom. Mitt liv händer ju här och nu och om jag bara väntar på att de stressiga perioderna ska ta slut så fort som möjligt så känns det ju lite som att jag glömmer att att leva då livet händer eller ser livet som ännu en prestation att prestera och bli klar med och jag vet inte om jag vill göra det.

Jag tycker nämligen om mitt liv och kan med handen på hjärtat intyga att jag överhuvudtaget inte har bråttom att bli klar med det. Det får gå långsamt, det ska göra det och jag vill få finnas i stunder som dröjer utan att hela tiden tänka på följande prestation eller skynda mig till nästa delmål.

De senaste veckorna och månaderna har jag allt oftare tänkt på det här med hur galet det egentligen är att hela tiden känna att livet är något en presterar. Jag har allt oftare tänkt på att jag vill finnas i små stunder också då livet skyndar förbi och det känns som att jag inte mäktar och jag har blivit allt mer övertygad om att det finns njutning och närvaro också då instinkten manar mig att hoppas att tiden skulle rinna lite fortare.

Är det här något ni andra någon gång har funderat på? Känner ni igen er eller är jag på något sätt konstig som tänker på allt det här? Lämna gärna en kommentar och berätta hur ni tänker.

02.12.2018 kl. 00:08

Startsträckor.

En sak som skrivandet under studietiden och korrigerandet i arbetslivet har gemensamt är de oändliga startsträckorna. De är sjukt långa. Jag kan sitta och prokrastinera i timmar och evigheter utan att komma till skott och när jag sedan börjar jobba går allt ganska lätt. Så här sitter jag nu, i arbetsrummet i sällskap av en sovande hund och väntar på att saker ska börja hända.

Brukar du ha svårt att komma igång?

26.11.2018 kl. 20:37

Dagens sanning.

Jag har haft individuella handledningssamtal med studerande idag. Tänker summera dagen genom att konstaera att: när människorna i rummet blir färre, kan de pinsamma tystnaderna växa sig större. Vi kan kalla det dagens sanning.

Helt allvarligt innehöll dagen mycket gott. Det var fint att ha tid att sitta och tala texter med mina studerande och det var roligt att få se hur mycket de vet och kan. Att jag i sociala sammanhang fungerar ungefär lika smidigt som Mr. Bean störde förvånansvärt lite. Men nog var jag medveten om min klumpighet för det. Tro inget annat.

 

26.11.2018 kl. 14:39

Comeback och tillbakablickar.

För en vecka sedan blev jag invald i församlingsrådet i Matteus församling. Det känns stort. För att fira min comback till kyrkligt beslutsfattande tänkte jag egna ett inlägg åt några av de texter jag skrev då jag senast var förtroendevald och dessutom bloggade för kyrkan på Andetag. Faktum är nämligen att jag njöt av uppdraget och plattformen och att jag dessutom tycker att jag skrev ganska bra. Därför tänker jag nedan lista några texter som jag på ett eller annat sätt kommer ihåg.

  1. En text jag fortfarande tycker är rolig.
    Ett tag efter att vi skaffat vår första hund skrev jag en text om hur neurotisk jag är. Den är lika sann nu som då, och ganska rolig om jag får säga det själv.
  2. En text om hur religionen är roten till allt ont.
    Mängder av skrivfel i den här, men jag tycker ändå den fortfarande är läsvärd och ganska aktuell.
  3. En text om hur rasister i sitt har utgår från en falsk premiss.
    Jag lät mig inspireras av min gradulitteratur och skrev en text om hur den monokultur till exempel sannfinländarna och de blå vill försvara aldrig har existerat.
  4. Två texter som ledde till storm i kommentarsfältet.
    Jag tycker jag skötte mig ganska bra. Kolla själv (1, 2).
  5. Två jättebra texter om mobbning.
    Den här tycker jag ni ska läsa. Står fortfarande för varje ord (vilket jag i regel gör). Och sedan tycker jag ni ska läsa den här.
  6. Ett inlägg vars ton jag kanske ångrar.
    Då jag skrev det här inlägget var jag trött på att en och samma person som titulerade sig pastor ständigt uttalade sig nedlåtande i de otaliga insändare han skickade in till Hbl. Dessutom var jag arg på att han gav sig tolkningsföreträde i frågor jag tyckte han inte ägde något. Om jag skulle få skriva om inlägget i dag skulle jag nog hålla mig till att tillrättavisa och kritisera åsikter, inte gå åt honom so m person så hårt. Å andra sidan var det många som tackade mig för texten, så något gjorde jag väl rätt också.

Jag blir jätteglad om ni tar er tid att läsa ens något av inläggen och hoppas ni hittar något ni tycker om.

Ps. Bilden är lånad från bloggen Andetag.

25.11.2018 kl. 09:02

Det gäller att ta en dag i taget.

Jag sitter i vardagsrummet och är tacksam för att jag äntligen har tid att blogga. De senaste dagarna har jag läst hundratals texter. Hundratals. Det är faktiskt ingen överdrift och faktum är att jag då jag inte har jobbat har prioriterat att sova. Det har känts förnuftigt på något vis. Just nu är jag - trots att jag egentligen inte vill ropa hej förrän jag kommit över bäcken - skitnöjd mina prestationer. Jag känner att jag arbetar utgående från mina styrkor och att också den här monsterperioden närmar sig sitt slut. Ännu återstår en lång och hektiskt vecka, men jag tror att det kommer gå vägen. Det gäller bara att ta en dag i taget.

För att fira mina stundande framgångar tänker jag skriva ett till inlägg (läs det på söndag) och vänta på de arbetsrelaterade motgångarna, som i och med min hybris garanterat kommer som ett brev på posten. De är säkert redan på väg. Återstår att se hur länge en får vänta.

25.11.2018 kl. 00:02

Hurdant är ett meningsfullt liv?

Vad behöver du för att känna att en dag innehåller annat meningsfullt än jobb och plikter? Idag kom jag hem, slängde mig i soffan och åt för mycket medan vi kollade på en serie som var ny någon gång på nittiotalet och till slut somnade. Jag har också läst lite och nu ska jag strax gå ut på promenad. Jag är inte säker på att min kväll osar mening.

Jag kan ibland känna mig lite misslyckad eller uppleva att jag borde vilja mera för att jag sällan åstadkommer annat än ungefär just det jag åstadkommit idag och dessutom känner mig ganska nöjd med det. Andra verkar orka och vilja göra så mycket mera. Träffa människor, se och uppleva saker. Göra sådant som samhället omkring anser vara meningsfullt. 

Jag gör inte det. Jag lever vardag och det är olika nyanser av grått med tillfälliga färgklickar, inte spänning men trygghet och rutin och känsla av mening. Det är det jag behöver för att må bra.

Ändå händer det ibland när flödet med texter och bilder på sociala medier sköljer över mig att jag undrar om jag borde göra mera. Finns det ett projekt JAG som jag bara inte fattar att förverkliga.

Vad behöver du för att känna att du lever ett meningsfullt liv och hur ser ett sådant liv ut?

20.11.2018 kl. 21:50

Om källkritik.

Källkritik handlar om att försäkra sig om att information - särskilt sådan en gärna vill tro på - faktiskt är pålitlig. Det här är något jag regelbundet talar om med mina studerande. Jag tycker det är av yttersta vikt att de lär sig förhålla sig kritiskt till det oändliga flöde av artiklar och videor som ständigt sköljer över dem. För källkritik är en överlevnadsstrategi, något som hjälper en klara av vardagen.

Igår lyckades jag inte leva som jag lär. Helsingin sanomat publicerade en artikel om en studie som på basen av HS rubricering avslöjar att skolornas "nya" undervisningsmetoder utgör ett tydligt hot mot inlärningen (här skriver Svenska Yle om samma sak). Speciellt skadligt är det enligt artikeln att utsätta barn och unga för digitalisering och fenomenbaserad inlärning. Ett elevcentrerat arbetssätt är inte heller bra. Så står det i den text som Helsingin sanomat publicerade och jag delade trots att jag inte helt och hållet omfattade kritiken och dessutom hela tiden kände att det var något som inte kunde stämma. Artikeln handlade ju trots allt om en undersökning som kritiserar de onda utbildningspolitikerna och tjänstemännen och då måste allt som står i den trots mina dubier vara sant tyckte jag, men tji fick jag.

Bara någon timme senare läste jag en annan text som satt fingret på det jag tyckte att inte stämde. HS-artikeln låter påskina att forskningsresultaten gör gällande att det skulle finnas ett samband mellan digitalisering, fenomen- och elevbaserad undervisning och de försämrade resultaten i Pisa-mätningarna. Vidare får en som läsare intrycket att detta samband skulle synas i resultaten i de Pisa-mätningar som genomfördes mellan år 2012 och 2015 och det är här kritiken mot det "nya" blir problematisk. Det "nya" infördes och eller standardiserades i och med den nya läroplan som stegvis togs i bruk åren 2014-2016. Allra sist infördes den på högstadierna och det här innebär att de nior som deltog i Pisa år 2015 inte omfattats av de reformer som enligt artikeln i HS utgör ett hot mot inlärningen. Det är alltså i princip omöjligt att utgående från det material som tydligen använts dra sådana slutsatser som antyds i nyhetsrapporteringen. Tendetiöst är bara förnamnet.

Det fanns också annat i artikeln som jag glatt förbisåg tack vare en rågad skottkärra bekräftelsebias. Att det i artikeln berättades om lärare som gett sina elever uppgifter som får pedagogerna att framstå som fullständigt inkompetenta borde antagligen ha fått mig att haja till. Jag borde atntagligen ha reagerat på att ingen av dem som kom till tals i texten verkade ha en uppfattning om vad fenomenbaserad inlärning är eller hur en arbetar elevcentrerat, men det gjorde jag inte. Istället var jag skadeglad och njöt av insikten att de dumma beslutsfattarna bevisligen hade fattat dumma beslut. Det betraktar jag som ett personligt misslyckande, för på grund av att jag bara sådär accepterade allt jag läste tog det mig länge att ställa de frågor som hade hjälpt mig förstå: på vad beror de svagare resultaten? Vad innebär de på riktigt? Och är det inte inte ett lite för bekvämt sammanträffande att de här resultaten offentliggörs i en tid då väldigt många verkar vilja få säga att just de tycker att allehanda reformer minsann är skit?

Som pedagog vet jag att det sällan är fel på metoden, men att genomförandet kan halta. Fenomenbaserat- och elevcentrerat lärande förutsätter tydliga uppgifter, strikta ramar och ständig övervakning och handledning. Elever och studerande som arbetar på det här sättet behöver ha tillgång till lärare oftare än växande grupper och krympande budgetar  möjliggör. På riktigt är det här skon klämmer tror jag och det hade jag förstått genast om jag bara lyckats förhålla mig kritiskt till den information jag fick ta del av. 

Men, nu gick det inte så. Jag valde att tro på allt jag läste istället och helt ärligt kan jag tycka att det är lite intressant att jag kan lyckas misslyckas när det gäller något så fundamentalt och självklart som källkritik. Inte minst med tanke på att det är fråga om en färdighet jag förväntas kunna lära ut och att den källa jag glömmer kritisera behandlar ett ämne jag faktiskt vet en hel del om.

 

19.11.2018 kl. 16:43

Kärlek liksom.

Jag slöläser Johannes Ekholms Kärlek liksom och märker att jag fascineras av boken, njuter av läsningen. Ärligt talat är jag lite förvånad, på ett precis lika ärligt sätt som jag alltid är när jag läser böcker som känns sådär överhajpade och som låter lite bättre än de rimligtvis kan vara. Jag säger inte att det här är det bästa jag läst på länge, men det är något jag fastnar för. Kanske är det samtidsskildringen, problematiserandet av mansrollen eller det starka metaperspektivet som tilltalar mig. Jag vet inte så noga, men får väl erkänna att jag känner igen mig i mycket och njuter mera än jag hade trott och det är ju alltid positivt när något överträffar ens förväntningar.

Egentligen ville jag läsa boken för att kunna använda den på en kurs, men det blev inte av. Åtminstone inte i år. Tiden räckte inte till och jag tänker att det kanske är lika så bra. För nu kan jag läsa för läsandets skull, utan att tänka på jobb och prestationer samtidigt som jag vet att jag nästa år kan damma av romanen och använda den som ett exempel på ett relativt nytt sätt att berätta.

Jag slöläser, njuter och presterar i smyg. Vinner då jag inte ens försöker. Det är inte helt fel.

16.11.2018 kl. 23:54

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. Över trettio, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar