Splittring, stress och bortkastad tid.

Jag har märkt att jag har allt mindre tid för sådant jag tycker är viktigt. Under den del av året jag jobbar har det här varit lätt att bortförklara med ökat ansvar och fler arbetsuppgifter, men på något sätt håller de förklaringarna inte då jag på sommarlovet har svårt att ta mig tid att läsa skönlitteratur eller hinna ut på långpromenader med hunden.

De senaste dagarna och veckorna har jag i allt högre grad lagt märke till hur mycket tid som går åt till att hänga på sociala medier. Jag hinner inte ut med hunden för att jag är upptagen med att uppdatera facebook eller instagram, hinner inte läsa för att jag bara måste klicka på ännu en länk och lägger mig inte i tid för att jag bara måste få till ett blogginlägg.

Därför har jag bestämt mig för att sätta gränser. Inga sociala medier före klockan 12 på dagen och inga efter klockan 22 på kvällen. Och då kan man ju som M nyss mycket riktigt påpekade tycka det är lite konstigt att jag sitter och bloggar klockan 8.37 på morgonen, men kanske att bloggen kan få vara okej på förmiddagen. Den brukar ändå i regel ge mig mer än den tar. 

Tycker ändå det är rimligt att begränsa somehänget. Har ett minne av att Amanda gjorde något liknande för något år sedan och var nöjd (vilket ärligt talat också bidrar till att jag vill pröva). Dessutom tänker jag att det jag inte hinner med under de tio timmar jag är okej med att titta in på sociala medier är sådant jag antingen inte behöver hinna med eller som jag kan göra senare.

Förr tyckte jag att datorn och sociala medier hjälpte mig slappna av, men nu tror jag de bidrar till att jag känner mig splittrad. När jag känner splittrad blir jag stressad och när jag är stressad har jag svårt att hinna. Dags alltså att testa på något nytt.

Dags också att erkänna att bloggandet i framtiden får ske mellan klockan 12 och 22 precis som allt annat. Det stjäl tid av annat som känns viktigare på morgonen, till exempel hunden.

Hur mycket hänger ni på sociala medier? Någon annan som sett sig tvungen att begränsa?

Publicerad 28.06.2017 kl. 08:21

Ganska mycket på gång just nu.

Ganska mycket på gång just nu. Har varit ledig i en dryg vecka tänkte jag säga, men det stämmer inte för den rätta mängden är två. Under den tiden har jag hunnit sluta på två arbetsplatser, tjuvstarta på en ny, köpa lägenhet, tvätta väggar, dra ut spikar, fira möhippa, köpa duschskåp, köpa kök och läsa lite i diverse romaner även om det sistnämnda oftast lett till att jag somnat med näsan i boken.

Har däremot inte direkt haft tid att tänk på jobb. Inte förrän idag.

Idag har jag läst sista prov och sista uppsatser och skickat in några sista vitsord och kan nu konstatera att jag är färdig och helt klar att gå vidare. Vackert så.

Gå vidare betyder just nu att fortsätta spackla och måla och fixa i den nya lägenheten och i det här skedet känns det minst sagt rimligt att erkänna en sak: när det kommer till att renovera, till att tvätta väggar, spackla, måla och bygga har jag väldigt lite att komma med. Det är M som styr och ställer. Det är hon som har imponerande bra koll på allt som ska göras, på hur och i vilken ordning det ska ske.

Jag hjälper till och försöker hänga med så gott det går. Sköter korrespondensen med dem det behöver korresponderas med. Undviker att göra skada. 

Kan med handen på hjärtat säga att sommaren så här långt är väldigt annorlunda än i fjol. På ett bra sätt.

Någon annan som just nu flyttar, renoverar eller bygger? Går det bra?

Publicerad 20.06.2017 kl. 21:52

FML.

Var tvungen att mejla på engelska nyss. Blev ganska bra tycker jag. Speciellt avslutningen med "Kind retards". FML.
Publicerad 19.06.2017 kl. 10:11

Hunden, havet och jag.

Jag är vid stranden och blickar över havet in mot stadens centrum. Ibland finns det fiskare på de här klipporna, men idag är det bara hunden, havet och jag. Vi sitter här och nosar på vinden som doftar tång och löfte om regn, räknar fritidsbåtarna som glider förbi sakta mak och njuter av det varma vädret.

Jag tänker på att det snart blir bastu, på att turen på fredagkväll och parkeringsplatsen var de två första sakerna jag ordnade för den nya lägenheten. På hur just de två sakerna kändes viktiga första steg på vägen till att göra tre rum och kök till hem. Det är konstigt hur små saker kan vara viktiga.

Ikväll blir det provbad och lite pizza. Fredagsbubblet skiter vi i. Känns som ett bra sätt att inleda veckoslutet.

Publicerad 16.06.2017 kl. 18:24

Om att skriva skönlitterärt.

Idag har jag roat mig genom att testa en skrivuppgift som jag hittade online för att se om den är något för mig och mina framtida studerande. Uppgiften går ut på att skriva en kort skönlitterär berättelse. Texten får bestå av bara ett stycke eller vara högst en sida lång. Kolla Erkka Mykkänens ursprungliga instruktioner (på finska) här.

Jag tyckte uppgiften var rolig. Eller ärligt talat tyckte jag det var roligt att försöka skriva skönlitterärt, för det är något jag sällan låter mig göra. Det är en av de där grejerna som jag tycker jag kan för dåligt för att det ens ska gå att försöka utan att det blir pinsamt. Vilket ju om något är pinsamt, för jag är ju både moddalärare och litteraturvetare och någonstans borde det sänka tröskeln, men av någon anledning gör det den bara högre.

Jag skulle säkert kunna använda ett helt blogginlägg (eller flera) till att analysera mina hämningar och reda ut vad de beror på, men ska inte tråka ut er. I all enkelhet tror jag det handlar om att språket och skönlitteratur är något jag förväntar mig att jag ska behärska och då har jag svårt att förhålla mig till att jag inte klarar av att leverera färdiga produkter när jag skriver fiktion. Andra genrer brukar i regel inte vålla mig problem, så varför ska det här vara så svårt.

Alltså blir det pinsamt att ens försöka och då kan det faktiskt kännas befriande att intala sig att en testar något för jobbet och samtidigt ge sig själv ett svepskäl för att skriva. För på riktigt är det så här: jag såg Mykkänens uppgift för någon vecka sedan och har sedan dess gått omkring och väntat på en lungn stund och en chans att prova på den. Inte för jobbet - att uppgiften kan bli bra där är en positiv bieffekt - utan för att jag tycker om att skriva.

Jag älskar rushen då en smakar på formuleringar och är på gränsen till det där stora flytet, när pusselbitarna precis är påväg att falla på plats och helheten redan går att skönja och skrivandet plötsligt går av bara farten en bara kör. Det är få känslor som går upp mot den och allt skrivande fungerar så för mig.

Det var det som fick mig att i slutet av gymnasiet veta att jag vill jobba med språket som verktyg. Det är det som drev mig i studierna vid universitetet, som fick mig att kämpa för att utvecklas i mitt akademiska skrivande och det är det som driver mig till att skriva alla slags texter idag.

Det är så förbannat befriande att skriva.

När jag skriver glömmer jag bort tid och rum. Jag glömmer bort hämningar och självkritik och bara njuter. Känslan när jag utmanar och övervinner mig själv är som ett rus och i då jag sitter och skriver kvittar det fullständigt att slutresultatet kan bli precis vad som helst. Det finns en glädje i själva hantverket och för det mesta är det nog för mig.

Alltså har jag i dag testat en uppgift som jag tyckte verkade intressant. Jag gjorde det för att jag själv ville, hade kul och kan glatt meddela att jag dessutom antagligen kommer ha glädje av uppgiften i mitt arbete som lärare. Det är inte helt illa.

Vad har ni sysslar med på sistone?

 

Publicerad 15.06.2017 kl. 23:59

Om Onda boken.

Kul att märka att många verkar ha gillat Onda boken. Känns på något vis bra att märka att den tydligen bara inte råkade falla mig i smaken. Fint inte minst för att jag har ganska höga tankar om Kaj Korkea-aho. Har förljt med honom sedan Radio Pleppo och lyssnar på hans och Teds pod varje vecka (typ veckans höjdpunkt för mig).
Publicerad 15.06.2017 kl. 08:23

Semestervibbar.

I slutet av terminen kände jag mig matt och urvriden. Samtidigt kände jag att hjärnan fortfarande jobbade på högvarv och att det potentiellt skulle bli svårt att trappa ner. Lyckligtvis är jag en företagsam och lösningsinriktad individ som vet bot på problem. Så jag självmedicinerade. Skaffade mig projekt. Ett som är helt mitt eget och ett som oundvikligen kommer rinna över även på M.

Så fort jag inlett sommaravbrottet gjorde jag två saker. Jag köpte boken Kohti kokonaisvaltaista tulkintaa och jag köpte en lägenhet.

Boken är det mer personliga projektet och lovar verktyg inför digitaliseringen av studentprovet. I den har jag än så länge bara bläddrat och vet inte så mycket mer än att den verkar lovande och jag ser framemot att ta i tu med den.

Det jag vet lite mera om är lägenheten. Den blir vårt stora gemensamma projekt den här sommaren. Vi ska måla väggar, byta kök, packa och flytta.

I alla frågor som rör det fysiska arbete i lägenheten rör vi oss en bra bit utanför min bekvämlighetszon. Jag är inte praktiskt lagd, alls. Det är bara att erkänna. Därför vet jag heller inte ännu om pysslet med lägenheten är avslappnande och utgör en bra motvikt till undervisningsarbetet, eller om det bara är stressigt på ett helt nytt sätt.

Lyckligtvis har jag M som klarar av typ allt praktiskt hon bestämmer sig. Dett känns bra när någon kan och vet. Själv får jag vara med på ett hörn, lära mig nytt och njuta av det bästa med att renovera och fixa upp; hur det känns när en främmande lägenhet förvandlas till ett eget hem.

Publicerad 14.06.2017 kl. 23:58

Dagens djupa fundering.

"Those who can't do, teach" sägs det ibland om lärare och det förstår ju alla vad det betyder.

Nu undrar jag - i all ödmjukhet - vad det skulle betyda om folk trodde samma gällde för präster. Typ "those who can't do, preach".

Vad skulle det vara som är underförstått att präster inte kan? Tycker frågan är sjukt fascinerande. 

Gissingar?

Publicerad 14.06.2017 kl. 06:27

Bakvänt.

Känns ju för övrigt lite bakvänt att jag sitter här och dissar Onda boken när min högsta önskan är att lära mig skriva skönlitterärt. Skulle ju själv aldrig ha klarat av att skriva den boken.

Publicerad 14.06.2017 kl. 00:44

Vad tycker ni om Onda boken?

Läste häromdagen ut Kaj Korkea-ahos Onda boken (jag är sent ute, jag vet) och vet ni vad? Jag är besviken. Efter Gräset är mörkare på andra sidan hade jag skyhöga förväntningar och dem når romanen inte upp till.

Eftersom jag vet att boken då den kom ut fick jättefina recensioner och att den har översatts till en massa olika språk antar jag att mitt subjektiva ogillande handlar om preferenser. Är ändå nyfiken på om någon annan reagerat på samma som jag, så hojta gärna till om du känner igen dig.

Först och främst måste jag konstatera att det är få saker som tilltalar mig så mycket som skönlitteratur som handlar om skönlitteratur och böcker med makt och magiska eller mystiska krafter. Onda boken borde ha varit perfekt för mig och det kanske är just här skon klämmer.

Eftersom temat för romanen är ett jag älskar* är risken överhängande att jag har en allt för bestämd åsikt om hur berättelsen borde vara uppbygd. När strukturen och intrigen sedan visar sig vara en annan än jag väntat mig blir jag besviken och får svårt att ta mig vidare. Det här är det första hindret, ett inbyggt sådant som jag har svårt att komma över och som gör det svårt för mig att gilla boken.

Jag vill nämligen ha den där mystiska jävla boken i berättelsens absoluta centrum. Jag vill att allt ska kretsa kring den, vill veta allt om det fiktiva innehållet och den fiktiva författaren och vad det är som ger boken sina krafter. Jag vill ha något starkt, uråldrigt, magiskt, medryckande och i den här romanen hittar jag det inte.

Istället hittar jag en massa olika spår som är svåra att följa. Det händer för mycket. Romanen saknar fokus. Lite som att den vill för mycket. Boken rymmer skickliga skildringar av såväl relationer som studieliv, den lyfter fram viktiga teman, belyser samhälleliga problem, men den kommer aldrig till skott. Hur jag än försöker går jag inte igång på den.

Förstå mig inte fel. Jag tycker romanen på många plan är skickligt konstruerad. Jag har alltid beundrat Korkea-ahos hantverk och förmåga att väva samman olika trådar och få dem att skapa en helhet. Hans karaktärer känns alltid äkta och mänskliga, och i den här romanen känns såväl de som miljöerna och många av händelserna autentiska, trygga och bekanta. Jag tycker om människorna och världen Korkea-aho skapar, men av någon anledning sugs jag inte in iden.

Och så tycker jag boken plötsligt tar slut just när den kommit igång. Jag hade gärna läst 100 sidor till, hade gärna sett lite detektivarbete, inser i skrivande stund att jag gärna hade sett en annan roman.

Och då har vi nått kärnan i problemet. Onda boken - det är inte du, det är jag. Det är min oförmåga att släppa mina förväntningar, min låsthet vid hur jag tycker du borde vara, min fåfänga som får mig att känna mig dum då jag inte ser det andra ser. För ni andra ser en massa jag inte gör, eller hur?

Kan ni inte berätta för mig hur ni läst boken, öppna upp den för mig?

*Tänk BoktjuvenVindens skugga, Dumasklubben.

Publicerad 13.06.2017 kl. 22:10

Mot nya utmaningar.

Ända sedan jag skrev mitt senaste inlägg för typ tre veckor sedan har jag tänkt på att jag i det låter som om jag helt saknar intresse för mitt arbete. Och visst, lite så var det då för tre veckor sedan. Allt som behövde hinnas under läsåret var hunnet och jag själv var allt mer medveten om att jag inte kommer återvända till någondera av mina två skolor på hösten. Så ja, jag var omotiverad, men det är bara en del av sanningen.

Jag var också mån om att inte ta ut mig totalt innan slutet. Det var en medveten strategi, för jag har slutat på arbetsplatser tidigare och jag har facit på hand. Jag vet att jag hatar när saker tar slut. Avsked och brott med det bekanta och trygga förlamar mig och sätter igång känslostormar till och me de gånger det trygga inte är något att hänga i julgranen. Den här våren lämnade jag samtidigt de två bästa arbetsplatser jag någonsin haft. Jag visste att det inte skulle bli lätt.

Jag var riktigt trött den sista veckan på jobbet. Förra veckan tidvis ännu tröttare. Jag har i perioder nätt och jämnt orkat gå ut med hunden. Har mest tröstätit och försökt hantera de olika avsluten och min stadigt växande kroppshydda. Samtidigt har jag börjat återhämta mig. Märkt att jag blivit mindre utmattad för var dag som gått.

Nu, då den första sommaravbrottsveckan är avklarad ser jag redan otåligt framemot hösten och det nya jobbet. Hur sjukt det än låter. Jag vill börja jobba. Helst genast. För jag har fått lektorat, ska jobba på gymnasium och det är så coolt så jag blir lite stum.

Bloggen tänker jag förresten också blåsa liv i.

Det ni.

Publicerad 12.06.2017 kl. 06:26

Hårt och långsamt.

Eftersom jag vet att ni alla säkert undrar vad det hänt med mig så tänkte jag passa på att berätta att jag inte har bloggat för att jag varit upptagen med - trumvirvlar, pukor och trumpeter - nå ingenting alls. Jag är lika slapp och oförmögen som alltid och just nu syns det bäst på bloggen. Har åstadkommit noll på den här fronten, vilket i viss mån verkar vara melodin också på en hel massa andra fronter.

Jag kommer byta jobb från och med hösten och faktum är att just nu går all min energi åt till att uppnå en ens rimligt acceptabel nivå av prestation och professionalitet på mina olika arbetsplatser. Det är inte alltid lätt, för det jag i praktiken gör är slutspurtar, pustar ut och blickar vidare, allt på en och samma gång. Lite obekvämt, men jättekiva. Tro mig.

Det går alltså lite hårt och långsamt för mig just nu, om nu någon undrade.

Hur är det med er?

Publicerad 23.05.2017 kl. 22:27

Hopp.

Trots eller kanske på grund av mitt dystra inlägg om jubileumsåret igår, vill jag understryka att jag ju tror att det alltid finns hopp. Bara det att det inte finns så fruktansvärt mycket av den varan just nu. Däremot finns det mycket gott i det förflutna, mycket gott i det fördolda och oändlig potential till gott i framtiden. Det finns hopp. Alltid.

Det får vi aldrig glömma.

Publicerad 09.05.2017 kl. 18:20

Om jubileumsår och ishockey-VM.

Sitter i soffan och pöser i efterdyningarna av ännu en katastrofal prestation av det finska hockeylandslaget och slås av hur passande det är att lejonen råkar underprestera i VM just i år. Det här är liksom året då vi som nation trots vårt hundraårsjubileum har absolut noll saker att hurra åt och att inte ens hockeyn ger oss anledning att fira understryker på något vis hur hopplöst allt är just nu.

Någon annan som tänkt på samma sak?

Publicerad 08.05.2017 kl. 23:58

Ett försvarstal för läskompetens, källkritik, modersmålsundervisning och vaccin.

Först lyssnade jag på Ted och Kaj och hörde om ett inlägg jag missat, sedan tittade jag in hos Linn och läste en välformulerad och intressant text (den jag inte märkt innan) i vilken hon delar med sig av sina tankar om dna-screening, vacciner och gruppimmunitet.

Allra sist läste jag kommentarerna till inlägget och tänkte att alla som vill se konkreta exempel som bevisar att vi inte får skära mera i utbildning och att moddan är ett ämne vi måste satsa mera inte mindre på bör bekanta sig med det KOMMENTARSFÄLT jag nyss plöjt igenom. Mängden samlad okunskap och obefintlig läskompetens som en genast hittar hos vaccinmotståndarna är frapperande. Här finns exempel på folk som inte förstår bildspråk eller abstrakta formuleringar, som saknar känsla för ironi, förmåga att läsa mellan raderna och varje tillstymmelse till källkritik. 

Det är en absurd upplevelse att bevittna folk som uppenbarligen inte klarar av att ta åt sig innehållet i ett blogginlägg eller nyanserna i en kommentar till det samma, åberopa "medicinska" publikationer i ett försök att kullkasta vedertagna fakta och ifrågasätta rekommendationer från myndigheter. Då redan bipackssedeln och dess många finesser för vissa av vaccinmotståndarna verkar vara ett oöverkomligt hinder, inställer sig osökt frågan om personer med en dylik läskompetens har förmåga att förstå och kritiskt bedöma innehållet i texter som är eller gör anspråk på att vara vetenskapliga.

Jag kollade förresten på måfå några av de "trovärdiga" källor vaccinmotståndarna länkade till i kommentarerna. Hur många tror ni hade någon som helst koppling till ett universitet, en högskola eller någon annan trovärdig forskningsinstitution? Nå just det. Noll stycken. Inte en enda av de texter jag kollade (fast kanske jag bara kollade fel).

Hur som helst tycker jag här finns något som känns ganska obehagligt. Att folk tydligen är beredda att tro på så gott som vad som helst och att det finns så uppenbara brister i så grundläggande kompetenser.

Så gott folk: läs högt för era barn, lär dem att tänka kritiskt och lär dem bedöma källors trovärdighet. Det måste vi i skolan också göra. Det måste vi alla uppenbarligen bli bättre på. Jag tror det typ är avgörande för mänsklighetens fortlevnad.

 

Publicerad 27.04.2017 kl. 22:47

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar