Stackars jag.

Har ni någonsin ätit så mycket att ni inte längre klarar av att tänka? Frågar för att min plan för ikväll var att vara riktigt riktigt kreativ och typ skriva en roman och blogga om fina och livsviktiga saker. Men, så var vi strax innan det blev kväll ute och åt födelsedagsmiddag för att sent omsider fira att jag blivit ännu mer gammal för ett tag sedan och hur det gick till vete fan men det blev så att jag gjorde mig skyldig till lite hederlig dekadens och typ världsrekord i frosseri och som det är nu gör det ont att andas och sitta i soffan och så ser jag knappt tangentbordet och skärmen när jag skriver utan anar dem någonstans bakom min mage vilket onekligen får mig att känna mig lite fet. Det är verkligen jättesynd om mig.

Det är inte alls lätt att leva i välfärd och överflöd.

Publicerad 28.01.2017 kl. 21:33

Bara så ni vet.

Igår blev det inget inlägg. Hade fullt upp med annat och noll ork och den tid jag kunde ha använt till att blogga använde jag till att ligga i sängen och vila och kolla netflix med M. Ett val jag är nöjd med. Ett moget beslut som dikterades av omständigheterna. Jag var jättetrött.

Ville bara säga det ifall någon trodde att jag slutat blogga för gott. Jag har inte. Ni får spara jublet och segervrålen till en annan gång. Bara så ni vet.

Publicerad 28.01.2017 kl. 12:49

Om att vara lärare på sociala medier.

Läste ett intressant inlägg hos Cindy nyss och började fundera på om och hur det att jag finns på sociala medier och att eleverna således lätt kan hitta mycket om mig har påverkat mitt arbete som lärare. Det enkla svaret är att det inte gjort det just alls. Och om det har, har det faktum att elever hittat mig på instagram eller i bloggosfären enbart haft en positiv effekt. Skulle förklara det så att det typ har gjort mig mer mänsklig i deras ögon.

När det kommer till bloggen är det så här: jag är ganska säker på att ingen av mina elever läser trots att många har upptäckt (här har ni världens bästa chans att motbevisa mig ;). Jag tror inte de orkar. Det enda jag hört elever säga om bloggen är att jag skriver om jättekonstiga grejer. Vi intresserar oss sannolikt för såpass olika saker då vi hänger på nätet, att min blogg för dem framstår som riktigt ointressant. Vackert så.

På Instagram är det däremot flera som följer. Jag vet det för jag ser när de gillar. Tycker det är bra att elever ser att jag diggar hundar, språk och läsning och antar att de också är nyfikna på samma ämnen eftersom bilder ibland gett upphov till diskussioner. Och det är ju bara jättekul.

Jag ser personligen bara positiva saker med att elever hittar mig på sociala medier för fynden väcker frågor som ibland föder diskussioner som i bästa fall ger upohov till insikter och sår frön för djupare förståelse. Och så sänker de trösklar och bygger broar, kanske viktigast av allt.

Jag har med andra ord en väldigt oproblematisk syn på det här med elever som googlar mig och hittar min blogg och min instagram och fast vad. Den inställningen är ett resultat av långa tankeprocesser, mogna överväganden och mängder av gång på gång på gång omprövade inställningar.

Jag har hittat fram till det som känns rätt för mig och det gör mig glad. Samtidigt vet jag att det finns många som inte riktigt vet vad de ska tycka. Som undrar hur de ska göra. Ämnet är inte lätt och jag har full förståelse för de lärare som oroar sig för vad eleverna ska tänka eller annars känner sig obekväma.

Må de finna sin väg!

Publicerad 26.01.2017 kl. 22:45

Ögonblicksbild 25.1.2017.

Under dagens längsta promenad stannar jag och hunden på en strand i en vik som på sommaren är förbjuden för fyrfota vänner och medan isen knakar och F nosar tänker jag på Tove Jansson och hennes Trollvinter och alla aviga och oönskade knytt som på vintern är lite mer tillåtna och välkomna att synas och ta plats än annars och som därför vågar krypa fram ur sina hål och njuta av världen och livet och finnas till en aning också de.

Vad den tanken har med mig och hunden att göra vet jag dock inte.

Publicerad 25.01.2017 kl. 17:59

Världens bästa grej.

Världens bästa grej just nu är ljudböcker. Den enkla men geniala lösningen på alla de problem som uppstår då jag konstant prioriterar annat än läsning. Vilket ju ger mej typ miljoner minuspoäng i moddalärarbörsen*.

Hur som helst har jag upptäckt relativt nyligen insett vilket genialt medium ljudboken är. Jag menar, jag kan lyssna när jag kör bil, när jag diskar, när jag är ute med hunden och när jag gör i princip vad som helst som inte förutsätter att jag kommunicerar. Hur sjukt bra är inte det?

Nå helt jätte. Idag har jag börjar lyssna på The two towers, det vill säga andra delen i Lord of the Rings- trilogin och jag fullkomligt älskar att höra någon annan läsa min favoritberättelse för mig.

Fick faktiskt en ganska bra avslutning på dagen i och med den nya boken idag. Det var bara jag, hunden, mannen med den vackra rösten och en lugn promenad ute i den friska luften. Skönt.

Nu ska jag vara lite ansvarsfull och lägga mig i god tid. Att sådant.

*Här föreställer jag mig något i stil med House Cup i Harry och en skäggig rektor som för hela kollegiet berättar att jag läst för få böcker och varit till skam för mitt lärarlag och mina ämneskolleger och typ bara säger minus tusen poäng Gryffindor medan jag krymper, sjunker genom golvet och försvinner.

Publicerad 24.01.2017 kl. 23:44

Om beroenden.

Fin dag idag. Mycket innehåll. Noterar att en påfallande mängd bloggare skriver om rökning och beroende och hur bli kvitt bägge. Själv har jag varit på en diskussionskväll om alkohol ikväll vilket var intressant och dessutom får agera åsnebrygga till viktigare ämnen, för idag gjorde jag något för första gången.

Apropå beroenden satte jag mig i en situation jag inte hade kontroll över och där jag omöjligen kunde gardera mig för eventuella obekväma frågor. Jag talade om alkohol (alltså med andra människor, inte så att jag föreläste eller något) och det jag varit med om, vågade dela med mig och tror åtminstone själv att jag gjorde det ärligt och vet ni, det var inte alls svårt.

Kanske berodde det på att sammanhanget var tryggt (församlingen), att människorna var trevliga, att M var där och att jag var mentalt förberedd. Eller kanske att jag helt enkelt har hunnit tänka tillräckligt och lyckats ge mig nog med tid för att hinna lära känna mig sjäv lite bättre, men vad det än berodde på blev resultatet att jag njöt av min tillvaro och inte alls kände mig obekväm trots att samtalet kretsade kring just alkohol, levnadsvanor och beroende.

För övrigt noterar jag att det i diskussionen om rökning förekommer olika åsikter, motpoler med nästan helt motsatt syn på rätta sätt och metoder. Och ärligt talat tror jag vi oavsett åsikt bör vara försiktiga med att dela ut råd utgående från våra egna erfarenheter. Beroenden och hur vi fungerar tillsammans med och i förhållande till dem ser så olika ut från fall till fall.

En sak jag själv på grund av mina personliga erfarenheter ändå försöker komma ihåg är följande; det är viktigt att till varje pris undvika att orsaka skam hos en som tampas med ett beroende. Hen har sannolikt byggt upp mekanismer som hjälper att hantera svåra känslor och det är fullt möjligt att mekanismerna och beroendet är en och samma sak. Då kan ett välment men felformulerat gott råd stjälpa mer än det hjälper.

Min personliga erfarenhet är att en kan behöva vara både sträng och kärleksfull mot sig själv om en vill bli kvitt ett beroende. Men det behöver inte gälla för alla. För mig fungerade det att bara sluta, fast det är egentligen en oärlig förenkling, för först skedde en minskning som resulterade i att viljan att helt sluta växte fram.

Så för mig var det inte bara en sak som till slut fungerade, utan en blandning av många olika grejer. Samma gäller med rökandet som jag fortfarande ägnar mig åt några gånger varje år, typ en handfull.

Kanske fungerar samma som fungerar för mig också för andra. Kanske inte. Jag misstänker att det enda som med säkerhet fungerar är att pröva sig fram.

Vet en inte var en ska börja finns hjälp att få. Det är aldrig fel att fråga någon som vet, som kanske rent av har relevant utbildning.

Likväl tror jag det är viktigt att vi blir varse om våra beroenden, talar om dem och gör oss av med dem vi bedömer vara skadliga. Och att vi stöder dem som väljer att sluta, som konstaterat att nu får det vara nog.

*Vilket jag är övertygad om att det i fråga om alkohol gör ganska ofta och nästan oavsett hur mycket vi konsumerar, att mekanismerna inte är så annorlunda än med tobak, men det är ett ämne för ett annat inlägg.

Publicerad 23.01.2017 kl. 22:26

Konstigt är det i alla fall.

Efter inlägget igår satt jag en lång stund och funderade på varför det var så svårt att skriva. Kom fram till att det där med tro känns ganska personligt. Att jag känner mig blottad och ganska osäker varje gång jag väljer att tala om det offentligt. Varför har jag ingen aning om.

Tänker kanske att jag omedelbart blir stämplad eller placerad i ett fack när när jag avslöjar mina kopplingar till kyrkan. Att en massa människor med ens "vet" precis hurdan jag är, för alla har vi väl en uppfattning om hurdan en person som är öppen om att vara kristen är. Lite konstig om hen inte råkar jobba för firman i fråga.

Nu inser jag att det här sannolikt är något som existerar främst i mitt eget huvud. En fördom om andras fördomar som jag byggt upp i min egen osäkerhet. Det är också därför jag vill skriva om det här, för att själv få se hur fånig jag är.

För så här är det: församlingen och kyrkan har funnits i mitt liv sedan jag var riktigt liten. Att vara med är inget jag någonsin aktivt reflekterat över. Det har varit självklart.

Det har också varit nyttigt. Utan alla år som hjälpledare och erfarenheten från Ungdomens kyrkodagar hade jag knappast haft lika lätt att hitta rätt yrke. Också själva jobbet skulle ha varit mycket svårare. Det absolut mesta av allt det jag kan om hur en är med ungdomar eller jobbar i stora kollegier har jag nämligen lärt mig, inte på PF, men på min barndomsförsamlings enorma konfirmandläger med upp till 70 deltagare och en ledarstab på omkring 30.

Och med tanke på allt det där nyttiga och lärorika och fantastiska och det faktum att jag i flera år skrev för kyrkans blogg Andetag, är det ju förbannat märkligt att det ska vara så svårt för mig att tala om tro på min egen blogg. Kanske det helt enkelt handlar om sammanhanget. Att kontexten känns onaturlig eller fel.

Konstigt är det i alla fall.

Publicerad 22.01.2017 kl. 22:15

Feministisk lördag.

Vet ni vad jag har gjort idag? Jag har besökt ett av mina favoritställen - eller kanske snarare en av mina favoritgrejer - Ungdomens Kyrkodagar eller UK på Lärkkulla i Karis. Genomgående bra grejer den här lördagen alltså.

Nu är det så att jag är för gammal för att själv få delta för det blir en efter att en nått 30-strecket vilket för min del var för ett år sedan. Idag var jag ändå och tittade in och det berodde på att jag skulle leda en workshop om feminism för män* tillsammans med en cool och proffsig typ** som hade tagit initiativ till att ordna programpunkten.

I två timmar fick vi diskutera feminism med en grupp som bestod av ungefär lika många killar som tjejer i olika åldrar och jag hoppas helhjärtat att de gillade det ens nästan lika mycket som jag. För vet ni, det var så sjukt kul att få snacka med människor som var skärpta och engagerade, nyfikna och intresserade.

Mängden smarta frågor och kloka iakttagelser bekräftade det jag redan visste: på många sätt är världen trots all skit vi ständigt ser i media och runt omkring oss en vacker plats med oändlig potential. Och det finns mycket mycket gott som motvikt till allt det onda.

Det kändes lite extra att få tala om jämställdhet på just UK. Jag har själv ett ganska långt förflutet där. De människor jag har mött och de diskussioner jag tagit del av under alla långa helger i Karis (och ibland på andra håll i svenskfinland) har format mig, påverkat mina värderingar och gjort mig till den jag är. Både som kristen och som person (om det nu alls går att skilja på tro och människa).

Det känns värdefullt att ha fått diskutera feminism i den kristna kontext som varit nästan allra viktigast för mig de senaste åren. Inte minst med tanke på de relativt tydliga patriarkala strukturer som finns inbyggda i den religion jag bekänner mig till och vilka jag tror det är viktigt att vi ständigt problematiserar.

Ni vet, på samma sätt som kristna också annars ständigt är tvungna att förhålla sig till olika element i kristendomen eller feminister till allt det som kallas feminism.

Eller? Vad tycker ni?

*Titeln för workshopen var "Feminism för riktiga män". Vad tycker ni om det?

**Och som jag desvärre har glömt att fråga hur jag ska/ får skriva om på bloggen, därav den smidiga omskrivningen.

Publicerad 21.01.2017 kl. 22:13

Lärorika dagar, pizza och veckans stora seger.

Funderade vidare på det där svåra jag skrev om igår och kunde konstatera att det var en av de många viktiga delar av lärarjobbet som knappt tangerades under studierna. Skönt såtillvida att det innebär att jag ännu har mycket att lära mig. Det rimmar väl med detta läsår som jag säkert i framtiden kommer minnas som mer läro- än framgångsrikt, för trots den positiva trenden just nu kvarstår faktum: utveckling är och har varit nyckelordet. Inget fel med det.

Idag har varit en fin och lärorik dag och mot förmodan har jag rott i land med allt det ambitiösa jag hade på agendan i morse. Som den största framgången betraktar jag den gigantiska pizza jag käkade medan jag M och F hängde i soffan och kollade på Netflix. Att vi hade tid att umgås en stund var guld. En riktig belöning efter en tung vecka.

För att ingen ska tro att jag är lat vill jag ännu påpeka att jag har slöjobbat lite efter att både M och F somnade, den ena i soffan och den andra på en dyna på golvet. Jag har fixat saker som måste göras men kräver noll sinnesnärvaro. Känns lämpligt att sköta sådant en kvälls som denna. Det hjälper mig varva ner.

Vad brukar du göra på en fredag kväll? Vad har du gjort idag?

 

Publicerad 20.01.2017 kl. 23:15

Bland det svåraste som finns.

Har födelsedag idag. 31 är visuellt en större chock än 30. Talet ett (1) säger att en gräns överskridits på riktigt men varken att inse, förstå eller acceptera är bland det svåraste som finns.

Bland det svåraste finns det jag grubblar över just idag, nämligen den balansgång mellan att ställa krav, lära ut ansvarstagande, möjliggöra misslyckanden och ändå ge tillräckligt mycket stöd som jag tror är bekant för de flesta grundskollärare.

Vad lär sig elever som aldrig i tid lämnar in uppgifter om vi som vuxna skyddar dem från besvikelser och hela tiden ger dem nya chanser istället för att låta dem ta konsekvenser? Vilken blir effekten på sikt om jag gång på gång påminner, springer efter och bönar och ber om att få in texter? Vilka färdigheter för det riktiga livet lär sig eleverna om jag med vett och vilja minimerar varje chans till mislyckanden?

Det här har jag funderat på lika länge som jag har jobbat som lärare. Inte minst på grund av den uppenbara motpolen till alla de där frågorna: vad händer om jag slutar tjata? Idealläget skulle vara att eleverna lärde sig ansvarstagande, men det är ingalunda självklart att det blir så och det är där det blir problematiskt.

Som lärare i grundskolan är min uppgift att fostra individer som klarar sig i det samhälle som finns utanför skolans trygga väggar. Individer som är initiativrika, ansvarsfulla och självständiga. Men, det är också min uppgift att se till att ingen blir efter och så länge det handlar om dem som finner mitt ämne lite utmanande är det inte alls svårt att veta vad jag ska göra, men när det kommer till dem som saknar motivation och vägrar låmna in uppgifter är det inte längre lika lätt att veta vad som är rätt. Det är något av det svåraste som finns.

Vad tycker du som läser? Ska läraren mata och tjata eller helt enkelt tillåta misslyckanden och besvikelser, kanske rent av tvinga fram viljan att ta ansvar? Finns det ens ett rätt svar på den frågan?

 

Publicerad 19.01.2017 kl. 20:35

Ett försiktigt men tacksamt hej.

Nu tänker jag passa på att ropa lite hej förrän jag klarat mig hela vägen över bäcken. Här står eller svävar jag nämligen mitt i luften och veckan med minst sagt ambitiöst program är ungefär halvvägs och jag känner mig lite sliten men mera lycklig. Idag har jag undervisat, utrett, suttit på möte och varit med om världens största föräldrakväll och allt det här har gett mig ork inför slutet av veckan som till sin utformning är minst lika ambitiös som inledningen.

Ikväll var tredje kvällen i rad jag kom hem efter nio. På agendan finns minst en till likadan afton och utöver det ska jag vara med och leda en workshop i Karis på lördag. Visst känner jag av arbetsbördan och framförallt all den tid jag inte är hemma.

Åndå känns det bra just nu. Tillräckligt så för att våga ett försiktigt hej och unna sig att njuta av att redan vara halvvägs över bäcken.

Nu gäller bara att hoppas jag inte får sota för min hybris.

Publicerad 18.01.2017 kl. 22:08

Ögonblicksbild.

Det har varit en hektisk dag idag. Nedan en ögonblicksbild som i mitt tycke fångar stämningen ganska väl.

I trafikljusen på väg mellan jobben blir jag jättestörd på mannen i bilen bredvid som sitter och trummar i otakt med musiken. Eftersom jag är lite trött och dessutom helt saknar rytmsinne tar det skitlänge innan jag fattar att han antagligen har svårt att hålla takten för att han inte alls lyssnar på samma låt som jag. 

Efteråt känner jag mig som en vinnare. Det har varit en bra dag. På riktigt.

Nu ska jag klämma i mig lite makaronilåda, laga mig ut med hunden och lyssna på Ted och Kaj-podden.

Publicerad 17.01.2017 kl. 21:12

Tusen tack!

Tusen tack till er alla som bidrog med värdefulla kommentarer igår. Vi hade stor glädje av dem då vi planerade på kvällen.

Jag kommer att svara personligen på varje kommentar så fort jag har tid att formulera något vettigt, men ville ta chansen att säga redan nu berätta att era bidrag uppskattas.

Ha en bra dag!

Publicerad 17.01.2017 kl. 08:58

Hjälp mig med en jätteviktigt grej - hur ska man tala om feminism med pojkar?

Hej på er alla, hoppas ni fått en bra start på dagen! Nu är det så att jag behöver er hjälp med en grej. Jag ska i helgen vara med om att leda en workshop om feminism. I målgruppen finns främst pojkar och män och andra personer som vill veta eller vill diskutera varför och på vilket feminism är något som berör oss alla oavsett kön och varför den således också är en riktigt bra grej för killar och män (om ni tillåter mig vara riktigt binär en liten stund).

Vad tycker ni vi borde tala om?

Jag efterlyser alltså tankar och åsikter, rädslor och fördomar. Om du vill hjälpa till kan du göra det genom att besvara en eller alla av frågorna nedan eller genom att helt enkelt lämna en fritt formulerad kommentar.

1. Vad är feminism?

2. Vad betyder ordet feminism för dig?

3. Vad har du hört andra säga om feminism?

4. Kan en man vara feminist?

Vill ännu påpeka att jag frågar för att få höra möjligast många olika åsikter. Detta innebär att svar av alla de slag bejakas. Diskussion är tillåten, till och med önskvärd. Personangrepp och andra kränkningar är naturligtvis inte välkomna.

 

Publicerad 16.01.2017 kl. 07:58

Khemiri och allt jag inte minns.

Okej, för att ytterligare bevisa min långsamma lästakt i fråga om skönlitteratur ska jag berätta om en lite pinsam grej. Jag läser - FORTFARANDE (har gjort det i cirka fyra månader nu) - Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns. Kommer liksom ingen vart.

Då jag tidigare idag än en gång öppnade boken och försökte traggla mig igenom den påmindes jag om en av de saker jag går igång på i Khemiris författarskap: att han gång på gång skriver in sig själv i sina romaner. Ni som har läst vet vad jag menar: i typ varendaste en av hans romaner finns den där något udda, halvt osynliga karaktären som ofta är granne och alltid författare med halvtunisisk eller  halvsvensk bakgrund. Känner ni igen det här?

Allt jag inte minns är det den fiktiva författaren. Karaktären som är närvarande hela tiden men samtidigt nästan helt osynlig. Som så gott som aldrig - bara ytterst sällan - låter sin röst höras i romanen, men som ändå är kanske viktigast, för utan de anteckningar och den bok den fiktiva författaren skriver skulle jag som fysisk läsare inte ha någon bok att läsa och på något plan kan jag tycka att det här är ganska smart.

Samtidigt måste jag erkänna att jag inte riktigt förstår varför Khemiri alltid inkluderar sig själv i sina romaner. Är det ett statement av något slag, ett tecken på narcissism eller en berättarteknisk lek? Jag vet inte och det fascinerar mig.

Och nu då jag sagt det jag vill säga om min långsamma lästakt och det faktum att Khemiri brukar skriva in sig i sina böcker, måste jag säga en annan sak som ni som gillar allt han skriver kanske inte kommer att tycka om: trots att hans romaner är bra och har vunnit priser tycker jag inte han i någon av dem får till samma språkliga, stilistiska och berättartekniska skärpa som han gör i sina noveller.

Det är sällan jag blir jätteimponerad av vad han gör i romanerna. Allt jag inte minns är till exempel berättartekniskt jätteambitiös men det är något i handlingen som haltar och gör att jag inte hänförs på samma sätt som då jag läser hans noveller.

I dem finns allt jag gillar i hans författarskap, allt det där som får mig att gapa av förundran, jubla och lyfta på hatten: berättarglädjen, det nyskapande men ändå precisa språkliga uttrycket, den suveräna dramaturgin.

Har ni till exempel läst"Standardlängden av ett mirakel" (en text som helt saknar punkter), eller "Jag ringer mina bröder"* (tidningstexten, inte boken, i vilken Khemiri visar att vi alla kan falla offer för fördomar, även våra egna), eller "Spöket Milton" (mobbning) eller "Kontrollera allt radera" (mental ohälsa)? Dem diggar jag.

Det här är naturligtvis min subjektiva åsikt, men jag tycker novellen är Khemiris paradgenre. Hans noveller får mig alltid att kippa efter andan av förtjusning, att vilja bli författare och framförallt önska att jag kunde skriva som han. Det ger novellerna ett avsevärt bättre betyg än lästiden på fyra månader ger romanen Allt jag inte minns.

Vad tycker ni om Khemiri?

*DN har tydligen infört betalvägg. Vilken besvikelse.

Publicerad 15.01.2017 kl. 21:49

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar: