Gör mig till en djupfrys för det svenska språket.

Jag läste idag en nyhet som gjorde mig lite upprörd. Det handlar om den här artikeln om att Språkrådet öppnar för engelsk pluralböjning enligt mönstret story-storys i den nya upplagan av Svenska skrivregler. Skit på er säger jag.

Det är inte det att jag är emot nytänk och nyskapande och nybildningar inom språket. Allt som berikar svenskan är bra, per definition.

Men det heter berättelse och vårt språk blir inte rikare utan utarmas då vi ersätter etablerade ord och uttryck med styggelselån från engelskan och ruckar på grammatiken för att försnabba förfallet. Så är det bara.

Jag förvånas och blir lite andfådd av hur konservativ jag är, men jag förstår inte varför vi ska kapitulera inför engelskan. Bara ge upp och acceptera att den är här och att den kommer fucka upp vårt språk och det är bra för det är vackert och internationellt när det går så, typ.

Jag förstår inte, men inser samtidigt att det är bättre att ha en plan. Jag fattar att det kan finnas en idé med att ha regler, att de kan bidra till att det främmande inte tillåts påverka gräsnlöst och vet ni; när jag skriver det där sista slår det mig hur mycket min vilja att skydda svenskan mot okontrollerat utländsk inflytande påminner om rasisters vilja att stänga gränser och omslutas av egen rädsla.

Bara det att det att det i dett förra fallet faktiskt finns något att vinna på att skydda och bevara, i det senare är slutenhet enbart ett sätt att förlora. Att det har jag tänkt på idag.

Vad tycker du om engelska i svenskan? Svara ärligt.

Publicerad 22.03.2017 kl. 20:22

Bara så ni vet.

Jag har inte slutat blogga, har bara inget att säga just nu. Bara så ni vet och ifall ni har undrat.

Det har varit rätt mycket den här våren. Jobb naturligtvis, men även annat. Ett par mindre projekt, ett större. Många saker som har krävt uppmärksamhet resurser och ork.

Jag har inte slutat skriva, bara pausat frivilligt om än oplanerat. Hade inte tänkt mig ett så här långt avbrott, men så här blev det. Gillar läget för kan inte annat.

Inom kort tänker jag återvända till att skriva mer regelbundet. Säger inte ännu när, vill inte göra det för då blir bara jag och ni besvikna när det ändå inte blir som lovat.

Nu vet vi det.

Publicerad 19.03.2017 kl. 13:23

Om kreativitet.

Att blogga kräver tid. Eller lugn. Eller bägge. Ofta känner jag att jag saknar båda. Att jag inte klarar av att vara sådär spontant härlig och kreativ och sprudlande och full av idéer. Att jag inte klarar av att skapa alls.

Kanske det egentligen beror på att jag i perioder saknar disciplinen att tvinga mig att skriva. Att spana efter ämnen. Fundera på vad jag funderar på för det är ju det jag gör då jag skriver hela tiden - att göra det är att ständigt vara på jakt, och att orka med det är ibland svårt med två jobb och liv och nära och kära och medmänniskor man har alltför lite eller ingen tid alls för. Och när tiden är knapp och tempot rasande är det sunda och logiska spontana att prioritera bort det som är trivialt.

I mitt fall tär det tydligen bloggen. En grej som egentligen är bara min. Som jag gör bara för mig, för att jag får ut något av att skriva och för att jag njuter av kontakten med läsarna (och nog skriver jag ju för er och för att ni finns, skulle ju vara tråkigt att knega på annars).

Så det kanske inte är så enkelt det där med att prioritera bort bloggen. Jag tror ju inte jag vinner något på att inte skriva och texter föds inte då det finns lugn och tid utan då jag kommer ihåg att jag njuter av att skriva och därför ser till att hitta ämnen på löpande band och när jag gör det så gynnas alla (lilla hyperbolen här) av att jag bloggar.

Förresten så tror jag inte en sekund på att kreativa människor skapar spontant och genom något slags upprepade gudomliga infall. Jag tror inte det går att bli överraskningsinspirerad särskilt regelbundet. Däremot är jag övertygad om att kreativitet kräver beslutsamhet. Att påhittighet förutsätter rutiner och att idérikedom är ett resultat av medveten strävan.

Jag tror att den som vill skapa måste bestämma sig för att göra det. Varje dag sätta sig vid sin dator, ta sig till ateljéen, fatta pennan, greppa kameran och försöka se något nytt och oväntat i det som är vardagligt och bekant.

Nu säger jag inte att det är det jag gör när jag bloggar, men förstår ni vad jag menar? Saker och ting händer inte av sig själva. (Natur)begåvning* eller medfödd förmåga eller fallenhet är liksom inget att ha om en inte är beredd att förädla den.

Eller, vad tycker ni?

*Har förövrigt lite svårt för ordet naturbegåvning. Fick upp ögonen för hur det användes för att beskriva icke-vita, icke-manliga författare då jag studerade litteratur.

Publicerad 06.03.2017 kl. 21:40

Det tråkiga inlägget.

Vet ni vad? Idag har jag lärt mig själv att plasta böcker.

Eller lärt och lärt. Proceduren är ju bekant sedan lågstadiet, bara det att antalet böcker är större och kvalitetskraven högre än då. Har ju kommit upp mig i livet och är typ skolbibliotekarie nuförtiden.

Jag stannade alltså på jobbet och plastade böcker efter att alla andra gått hem. Jag plastade och plastade. Plastade tills plastet tog slut. Det var jättejobbigt, tog jättelänge och till slut var det jättefå böcker som klätts i ett skyddshölje, men jag lärde mig massor. Jag lovar.

Hade stor nytta av den supersnärtiga instruktionsvideon nedan och är övertygad om att jag kommer att ha nytta av mina nufunna skillz ännu långt framöver. Kolla in så lär du dig också.

Kommer förövrigt så fort jag trycker på publicera att ha mjölkat plastningskalaset på såväl ett blogginlägg som en instagrambild. Det säger mycket om hur händelserikt mitt liv är just nu. Det säger något om hur skönt det faktiskt är.

Publicerad 03.03.2017 kl. 23:25

Hur är det med dig?

Det har blivit mars, vi är inne i studentexamenstider och allt är ganska intensivt just nu. Det finns miljoner saker att hålla koll på, datum att minnas, tider att passa, mycket som inte riktigt får plats. Men jag vill inte klaga.

Dels är högen uppsatser som ligger på mitt bord nästan pinsamt liten i jämförelse med många andras och dels är idag en glädjens dag. Det är så mycket som är bra.

Så medan andra firar att gamla dörrar öppnats för nya människor, att världen blivit lite mera rättvis och mycket mindre trång, hurrar jag med dem och gläder mig åt det lilla som ger mitt liv guldkant just nu: stunden i roddmaskinen, den halva timmen med boken, lugnet att läsa med eftertanke, möjligheten att fokusera och friden att med gott samvete slumra medan jag låg i sängen och kollade på Friends med M.

Hur jag än mäter är idag en bra dag. Det är omöjligt att blunda för att jag just nu är ganska nöjd.

Hur är det med dig?

Publicerad 01.03.2017 kl. 22:11

Givetvis.

Givetvis är det mer sannolikt att de som besluter om nedskärningar själva inte påverkas i någon större utsträckning. Att de därför är blinda för eller inte tror på konsekvenser. Att det inte finns en uttalad konspiration. Tror alltså inte att det gör det.

Ville bara säga det för att inte framstå som helt galen. Intressant tanke det där ändå, att det alltid finns någon som gynnas, åtminstone indirekt. Tycker inte ni?

Publicerad 26.02.2017 kl. 17:20

Söndagsfundering om skola och klass.

Jag har funderat på en sak. Om välfärd är beroende av bildning, en persons bildningsgrad definieras av socioekonomisk klass, om klassresor och människors förmåga att skapa sig ett bättre liv och en lyckligare framtid är beroende av jämlik tillgång till högklassig småbarnspedagogik och grundutbildning; varför skär vi? 

Finns det typ makthavare eller samhällselit vars ekonomiska och sociala intressen på sikt gynnas av att vi månar om att inte skapa lika förutsättningar för alla? Finns det makt som fortsätter koncentreras? Vem är det som vinner på att alla förorar?

Jag undrar för jag har studerat och lärt mig att på samma sätt som forskning visar att fattigdom går i arv, visar den också att barn från vissa socioekonomiska klasser, från hem med högt utbildade föräldrar med högre bildningsgrader tenderar att klara sig bättre i skolan. Att de här barnen inte är de som brukar behöva extra stöd. Att de lider minst av att vi skär. Även om alla lider, naturligtvis.

Bara det att ingen någonsin startar från samma linje. Att vissa utan egen skuld har ett enormt försprång.

Publicerad 26.02.2017 kl. 14:01

Till alla fördomsfulla människor.

Ibland då jag läser texter, exempelvis artiklar på svenska Yle, undrar jag hur det är möjligt att en del människor lyckas avlägga högre högskoleexamen samtidigt som de håller fast vid de vidrigaste och mest ovetenskapliga av villfarelser. Inte allra minst tänker jag det idag då jag läser att tf kyrkoherden Daniel Norrback någonstans i Österbotten tror att människor kan bli "botade" från sin homosexualitet. För det är fan det han säger. Kolla själv.

Norrback säger också att han inte är emot homosexuella som människor. Att han endast anser dem vara lite sämre och mindre värda än han. Att han inte tycker de är så värdefulla som människor att de skulle vara värda samma rättigheter som han. Han säger på riktigt exakt det, trots att han på ytan låtsas säga något helt annat.

Det Norrback säger på ytan är att han inte kan godkänna homosexuellt samliv och att konservativa kristna inte tycker att homosexualitet är en värre synd än andra synder. Men de tycker att homosexualitet - en sexualitet som människor föds med - är syndigt och då inställer sig frågan: vad tycker de om att människor enligt dem väljer att leva i synd?

Jag är ledsen, men det är omöjligt att i samma andetag konstatera att man inte är emot homosexuella som människor och att man anser att de inte är värda samma rättigheter som en själv. Det är något som sitter riktigt skevt i ett sådant uttalande. Något som tyder på enfald och allvarliga brister i självdistans.

Att utgå ifrån att någon som gör något en själv inte kan acceptera per definition gör något fel och att sedan definiera detta något som synd och sedan ännu ha mage att barmhärtigt konstatera att en nog klarar av att tycka om människor trots att de väljer att vara syndiga. Det är inte att tillmäta dem samma människorvärde som en tillmäter sig själv. Det är inte att bemöta sin nästa med kärlek. Och det är bannemig inte samma sak som att säga att en har en annan åsikt eller tycker lite annorlunda än någon annnan.

Att så tycker jag. Vad tycker du?

Ps. Norrback talar också om bibeltrogna konservativa. Hurdana menar han då att de liberala är? Och hurdan är en person som är Bibeltrogen?

 

 

Publicerad 25.02.2017 kl. 12:46

Hur en undviker semesterstress.

Har egentligen en massa saker jag borde fixa under under sportlovet. En lång jävla to do-lista. Har hittills gjort noll och dessutom känt mig relativt avslappnad.

Eftersom jag vet att många andra kan ha svårt att bara ta det lugnt och njuta av ledigheten tänkte jag berätta vad som för mig är avgörande för att semestern ska bli möjligast stressfri. Jag har märkt att jag behöver två saker: förmågan att förtränga och förmågan att skjuta upp. Dessa tränar jag aktivt varje gång det är lov.

Jag undviker helt enkelt att tänka på jobb och om jag gör skriver jag helt enkelt listor på det som borde göras de närmaste dagarna och förser dessa med rubriker som säger vilken dag jag tänker göra vad samtidigt som jag ser till att rubriken inte är idag.

Rubrikerna är speciellt viktiga eftersom de underlättar uppskjutandet av jobbiga sysslor. Är rubriken torsdag är det bara att byta ut den mot till exempel fredag och vips så är schemat tomt och friheten och möjligheterna till självförverkligande och annat skuj oändliga.

Ett extra tips från coachen är att alltid ha "uppdatera to do-listan" som första syssla för varje given dag. Det gör det möjligt för en att samtidigt skjuta upp och förtränga och dessutom känna att en faktiskt åstadkommit något.

Så här brukar jag göra när jag är ledig och vet att det finns saker jag måste göra i något skede och jag egentligen vet att jag kan göra dem när som helst. Kalla det att köpa gott samvete om ni vill.

Hur gör ni då ni inte vill tänka på jobb? 

Publicerad 23.02.2017 kl. 13:35

Lov, läsning, glömska och ljusrött fluff.

Facebook frågar mig försiktigt om jag eventuellt glömt bort både bloggen och fb-sidan och om det inte bekymrar mig att folk antagligen oroar sig och undrar vad det blivit av mig och jo jag har glömt och nej jag är inte bekymrad.

Faktum är att jag då jag kom hem på fredag kopplade av och stängde ut allt som heter arbete, ansvar och prestation och iställer fokuserade på att sväva omkring inbäddad i rosa fluff och pur existens. Just nu finns jag till, äter och läser.

Och även om boken jag just nu läser är en ungdomsroman som jag knappast hade fastnat för om den inte hade en koppling till jobb och nytta så måste jag säga att den tilltalar mig. Läser alltså Född fenomenal av Josephine Bornebusch och märker att jag sugs med av berättelsen. Blir bland annat så engagerad att jag ibland blir helt förbannad på den fullkomligt subjektiva, tidvis elaka, egoistiska och helt och hållet opålitliga berättaren. Länge sedan jag känt ett sådant engagemang.

Själva romanen verkar så här långt vara en fyndig, av Anne Franks dagbok inspirerad, lek och jag skäms inte för att erkänna att jag går igång på att upptäcka de både mer och betydligt mindre diskreta referenserna. Tycker det är härligt att äntligen ha tid att läsa och lugn att inspireras.

Bara jag är klar med Bornebusch ska jag ta i tu med Amandas bok Till alla goda människor och vanliga dödliga​. Den har stått i bokhyllan sedan bokmässan och väntat. Ser verkligen framemot att äntligen få läsa den.

Bra grejer på gång här alltså. Så bra att jag glömt både blogg och jobb. Förträngt allt så effektivt att jag helt glömt bort ett par uppgifter som jag småningom måste sköta. Ska börja lite försiktigt imorgon, efter ännu en välsoven natt. En vill ju inte försoffas helt och hållet.

Publicerad 21.02.2017 kl. 22:30

Är detta normalt?

Försökte just bläddra i ett studentprov genom att svajpa uppåt med fingret. Som på en pekplatta. Vad tycker vi om det?

Slutspurtar alltså just nu med texkompetenskorrekturen och lovar jag är mer skärpt än jag kanske verkar. Dessutom lika tankspridd som alltid.

Publicerad 16.02.2017 kl. 14:54

Fjortonde i andra, en dag bland alla andra.

Noterar att det är fjortonde februari idag. En dag bland andra. En dag som inte borde vara något extra, men som får bajskant av att den underbara vardagen bryts av amerikansk och komersiell låtsashögtid. Tjugofyra timmar av påtvigad kärlekshelg som genomsyrar precis allt.

Jag har aldrig gått igång på den här dagen. Aldrig tyckt att den är speciell. Kanske att den var lite extra mycket skit alla de år jag var singel, men relevansen har varit noll hela tiden och vackert så.

Ärligt talat förstår jag inte det fina. Tycker allt känns plast och påhitt och skulle gärna lämna det vid det, men det är utmanande då en inte undkommer hysterin någonstans.

På jobbet är det fine. Jag fattar att det kan vara svårt att ducka för dagen och att det därför kan vara motiverat att göra något pedagogiskt av den istället. Och live and lett live, ni vet. Skadar ju inte mig.

Inte gör det ju mig egentligen något att alla medier svämmas över av skiten, men då det påklistrade temat också påverkar innehållet i typ allt jag hör på radio på sträckan Helsingfors-Lovisa-Helsingfors blir jag lite matt. Vad blev det av substansen?

Den här tisdagen är för mig bara ett datum bland andra. En dag som gärna skulle få vara lika vardag som övriga dagar, för jag älskar vardag och tycker det är det bästa som finns.

Dessutom: att någon säger att jag borde uppmärksamma mina nära och kära extra mycket bara sådär apropå datumet är enbart konstigt. Jag är en lika fantastisk och värdelös vän, partner och medmänniska året om. Fattas bara annat. 

Vad tycker ni om fjortonde i andra?

Ps. På bilden tacklar Freja möter Freja den här dagen precis som hon möter alla andra dagar. Genom att vara exemplariskt sällskap och stöd. Den här gången under intensiv textkompetensläsning.

Publicerad 14.02.2017 kl. 20:28

Söndag.

Fin söndag idag. Började med att bläddra igenom hela tidningen och läsa precis allt som intresserade mig medan jag drack kaffe och stördes bara av hunden som ville upp i famnen och den gav sig så fort jag gav mig och allt var frid och fröjd.

Den framgångsrika starten fyllde mig med en känsla av euforisk hybris som varade tills jag kom ihåg att det var söndag och snart måndag och oplanerade lektioner och olästa uppsatser och annat roligt började spöka både i det medvetna och det undermedvetna.

Motade söndagvåndan med en promenad. Var ute i två timmar och knäppte bland annat bilden ovan för har börjat ha kameran med mig bara för att. Fågelvägen bor vi nära centrum. Utsikten är fin.

Väl hemma blev det middag. Fryspizza. Enkelt och relativt gott. Knappast jättehälsosamt. Efter maten låg vi i sängen, kämpade mot sömnen och lyssnade på Stephen Fry som läste Harry Potter och jag tänkte att just den stunden var guld.

Just nu finns det inte särskilt mycket kvar av den här söndagen som jag strax ska avsluta genom att jobba lite. På agendan finns att planera den nya veckans lektioner, läsa några uppsatser och ögna igenom provet i textkompetens.

Inte en tråkig stund här. Hur har ni haft det?

Ps. Sov dessutom till elva idag. Bara för att, tja, försäkra mig om att inte få sömn inatt. Det ni.

Publicerad 12.02.2017 kl. 22:45

Milstolpen: jag har blivit den där läraren jag själv alltid skämdes med och skrattade åt.

Idag på jobbet skulle vi analysera hur dikt och musik samverkar och hur melodier påverkar hur vi tolkar texter. Jag var taggad, hade fångat upp den perfekta låten. En bit som veckan innan marscherat rakt in på vegatoppen.

Och senast här borde mina varningsklockor ha börjat ringa, för att Vega och ungdomar och voj vet ni vad musiken ställde till det för mig! Söta öde! I samma stund som låten satte igång blottades en sådan del av min själ som mår bäst av att existera i det fördolda. Det blev knäpptyst i rummet. Jag hörde min trovärdighet rasa. Elevernas miner frågade mig hur jag egentligen hade tänkt och vad som egentligen stod på och de tomma och uttryckslösa ansiktena skvallrade om att det här var en upplevelse som skulle komma att lämna mig ärrad för livet.

Den totala floppen förödmjukade och bäddade för dagens stora självinsikt: jag har blivit den där läraren jag själv alltid skämdes med och skrattade åt.

Inte nog med att jag går igång på vackra dikter och skum musik. Jag tycker dessutom om att kombinera de två och försöker visa mig hipp, cool och modern genom att spela upp tonsättningar av kända diktet på Youtube. Jag har blivit NOLO! Som om jag inte var det i tillräckligt hög grad förut.

Det. Är. Helt. Fantastiskt.

Och bara som ett tillägg: att kombinera musik och poesi behöver inte vara töntigt. Jag har hört att andra lyckats. Jag har förstått att de utgått från rap.

Inte Nils Fucking Ferlin.

Jag är inte alls gata.

Ps. Inget illa om Ferlin. Dikten i fråga är fantastisk.

Publicerad 07.02.2017 kl. 22:51

Om värnplikt och kvinnor och män.

Läser i tidningen att riksdagen bett huvudstaben (försvarsmakten) ta reda på hur dyrt det skulle bli att kalla både män och kvinnor på uppbåd. Det skulle bli jättedyrt konstaterar huvudstaben. Och det finns redan så många män att inga fler kvinnor behövs. Sofia Vikman från samlingspartiet tycker däremot att det är viktigt att rekrytera motiverade kvinnor för att få upp antalet motiverade beväringar. Varken huvudstaben eller Vikman anser ändå att värnplikten ska omfatta andra än män.

Det finns så jättemycket i både Vikmans och huvudstabens uttalanden som är problematiskt ur jämställdhetssynvinkel. Huvudstaben för vårt lands försvarsmakt verkar fortfarande anse att militären främst är för män och att kvinnans plats är någon annanstans, Sofia Vikman att det är helt rimligt att från statligt hål enbart på basen av kön ställa män och kvinnor i en ojämlik position. Tvinga de unga männen att kasta bort merparten av ett år av sina liv. Kategoriskt nej till allmän värnplikt för hela årskullar med andra ord.

På huvudstaben oroar man sig också för att en värnplikt som är allmän påriktigt, skulle resultera i att den pliktkänsla beväringarna idag känner i framtiden inte skulle vara lika stark.

Vilken jävla pliktkänsla? Den som på ett mycket naturligt sätt föds ur tvång och hot om fängelse?

En äkta pliktkänsla förutsätter friheten att välja och den friheten finns inte om valet står mellan värnplikt, tvångsarbete och fängelse. Kanske att den pliktkänslan enbart finns hos de beväringar som faktiskt vurmar för försvaret och de kvinnor som sökt sig dit frivilligt. Vad vet jag.

Tycker likväl vi kunde se över värnplikten. Börja med att se till att den antingen omfattar alla i en årskull eller också ingen alls. Att den är lika obligatorisk för alla. Och öka på valfriheten. Det är den sittande regeringen bra på. Det är ju typ ett ledord i deras politik. Frivillig värnplikt för både män och kvinnor. Skulle sitta bra i regeringsprogrammet bredvid all annan "valfrihet" som regeringen jobbar för. Tycker inte ni?

Ps. Jag vill ännu påpeka att jag säkert skulle ställa upp för Finland om det blev krig. Som den Sven Duva jag är. Om nu det är viktigt för någon att veta. Jag har ju avtjänat min värnplikt. Men någon pliktkänsla gentemot landet Finland vet jag inte om handlar om. Men alla de jag älskar bor här. Dem kan jag tänka mig att ställa upp för.

 

Publicerad 06.02.2017 kl. 08:18

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar