Terror på bussen.

Ibland sker fruktansvärda och oförklarliga saker. Enskilda människor tar rätten i sina egna händer och signalerar med hela sitt väsen och agerande att deras behov väger tyngre än alla andras. Att andras välfärd när som helst kan offras för ändamålen helgar medlen och allt det där, ni vet.

Idag har jag varit med om något hemskt. Jag åkte buss från Helsingfors till Borgå och på den - till min stora glädje - fullsatta bussen var det någon jävel som tyckte det var lämpligt och helt rimligt att lacka naglarna. Så medan bussen sakta men säkert gled ut ur Helsingfors lade sig en en skärande stank över hela busskabinen. Det blev svårt att andas, ögonen tårades och huvudet började värka. Mitt i allt detta satt stackas jag: svor, bet ihop och försökte jobba.

Nu är det ju nagellack inte precis terrorism, men heller ingen rimlig syssla på morgonpendeln tycker jag, som framförallt om morgnarna kan vara sjukligt känslig för diverse stickande lukter. Hinner en inte lacka hemma kan en låta bli, så enkelt är det. Andra ska inte behöva lida.

Dessutom kan starka stanker utlösa värre reaktioner än lätt illamående och irritation varför till exempel läkare undviker (starka?) parfymer har jag förstått. Att utsätta andra för diverse lukter är alltså inte bara egoistiskt och idiotiskt, utan även ansvarslöst och i värsta fall farligt, så det är bäst att låta bli. Bara så ni vet.

Vad tycker du det är okej att syssla med på en fullsatt buss?

29.10.2018 kl. 10:36

De bortglömda böckernas gravkammare.

Inatt tar jag med stort vemod avsked av de bortglömdaböckernas gravkammare. Carlos Ruiz Zafóns bokserie har varit en ständig följeslagare och litterär höjdpunkt genom hela mitt vuxna liv. Hans berättelser hör till dem som fått mig att önska att också jag en dag ska lära mig och våga skriva. Det känns lite tomt just nu. Som om jag avslutat ett kapitel och inte helt vet hur jag ska gå vidare. Vad ska jag läsa nu?

27.10.2018 kl. 01:16

Ett snabbt hej före läggdags.

Jag jobbar med att ändra min inställning till jobbet. Försöker påminna mig om att det också finns ett liv som förtjänar att levas. Försöker hitta ett tempo som känns som mitt eget. Jag påminner mig om att det finns ett liv som förtjänar att levas, nätter som behöver sovas och att promenader med hundarna och kvällar med M är saker som ger ork och fokus. Jag försöker hitta tillbaka till en inställning jag hade tidigare, till en tro på rutin och förmåga och kapacitet och en övertygelse om att allt nog kommer ordna sig. Jag tänker att jag tänkte rätt på den tiden då jag hade flera gränser, då allt inte handlade om att prestera. Inget är så dramatiskt som det kanske låter eller tidvis känns för faktum är att jag både kan och orkar och rent av njuter och är mer effektiv om jag inte hela tiden försöker vara perfekt.

Vad är det ens, att hela tiden prestera på maxad nivå. En illusion och en omöjlighet. Ett fullkomligt relativt koncept. Allt jag kan idag kan vara hälften av det jag kan imorgon och tvärtom. Gäller alltså att ha en fingertoppskänsla för dagsformen och vara snäll med sig själv. Att lita på att allt går bättre om en bara minns och orkar vila.

Att sådant funderar jag på just nu, mest hela tiden. Bara så ni vet.

26.10.2018 kl. 00:49

Hinna jobba, sova och leva.

Höstlovet var nyttigt. I och för sig var det svårt att inte tänka på jobb hela tiden, men jag känner att jag tänkte konstruktivt. Jag tänkte mycket och analyserade mitt sätt att arbeta och konstaterade att jag inte kommer orka om jag fortsätter som jag gjort hittills. Jag har hela hösten prioriterat jobbet och prestationerna och inser nu att jag har tänkt fel. Det kan inte vara meningen att slita dygnet runt och jag fattar ju att jag inte gör någon nytta om jag bränner ut mig. Någonstans mellan torsdag och fredag bestämde jag mig därför för att tänka om och skapa ramar som tillåter mig ta hand om mig själv och mitt välmående. Tror att både jag och mina studerande vinner på det i längden. Målet är att hinna jobba, sova och leva.

Jag tror det kommer bli bra och hoppas att min nya inställning ska hjälpa mig ställa rimligare krav på de ungdomar jag jobbar med. De måste ju också orka, tänker jag.

24.10.2018 kl. 00:28

Vad jag tänker på just nu.

Klockan är 17.15, 25, 30. Jag sitter på bussen från Borgå till Helsingfors. Har sällskap av ett stycke busschauför och en ynka medpassagerare. Det är glest i leden. Jag sitter längst bak i busen och hädar genom att fråga mig hur många mänskor som borde välja buss för att planeten skulle vinna på att de lämnar bilarna hemma. Något säger mig att tre personer i ett gigantiskt vrålåk inte räcker. Vad tror du?

22.10.2018 kl. 17:14

Nästan totalt och fullkomligt zen.

Jag sitter på en klippa och drömmer skärgårdsdrömmar. Medan hundarna nosar och snusar tänker jag på att de två faren som öppnar sig framför mig är viktiga delar av min ungdoms landskap. Bortom horisonten finns sommarholmen som formade mig och där jag en gång för flera år sedan träffade M. Just nu är jag ganska harmonisk, har nästan inte bråttom. Bara hundarnas sporadiska rörelser bryter mot lugnet och utgör ett välkommet hinder för totalt och fullkomligt zen.

19.10.2018 kl. 12:35

Inre och yttre dimma.

Idag har det varit dimmigt. Både helt konkret och fysiskt men också inombords. Det har känts som att jag vandrat i dimma och helt saknat fokus. Det är sjukt irriterande, men säkert ett tecken på att kroppen och hjärnan redan inställt sig på höstlov. Jag har hittat till semestertröttheten och bestämt mig för att fylla det långa veckoslutet med få men realistiska planer. Det tror jag är smart.

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på hur jag talar om skolarbetet med mina studerande. Jag har funderat på hur jag ska tala om att det är viktigt att ta det på allvar, samtidigt som jag får dem att förstå att uppgifterna aldrig är så på allvar att det är värt att bränna ut sig på grund av dem. Jag tänker nämligen så här: är jag trött så är de också det, de arbetar sannolikt mer ån jag, och ingen av oss vinner om orken plötsligt tryter.

Har du någonsin upplevt att skolarbetet känts övermäktigt? Vilket stöd skulle du ha önskat dig av din lärare?

18.10.2018 kl. 00:01

Bara så ni vet.

Idag har jag träffat fina vänner och en några veckor gammal krabat, badat bastu, åkt metro, njutit av häng med M och läst en och en halv bok. Känns som ett helt okej saldo en tisdag som denna.

Att de två böckerna dessutom är bra, sådana jag sett framemot att läsa och relevanta med tanke på jobbet känns som en trippelseger, minst.

Ulla Donners Spleenish läste jag medan jag åkte buss och metro från Degerö till Mattby. Jag njöt stort och skrattade högt vilket fick dem av mina medpassagerare som lyckades titta upp från sina skärmar att se lite förbryllat på mig. De måste ha tyckt jag var konstig som läste en bok och dessutom verkade ha roligt. Den andra boken, Någon hatar oss igen av Sonja Ahlfors, Joanna Wingren och Johan Isaksson läste jag hälften av på vägen hem. Den är också skitbra och snabbläst vilket känns välkommet mitt i vardagsstöket.a

En annan sak som är välkommen är höstlovet. Det börjar på torsdag, vilket känns fint men också lite pinsamt med tanke på hur många av de studerande jag ska träffa imorgon jag önskade trevlig ledighet idag. Jag har pinsamt bra koll, men det kvittar. Har bestämt mig för att fira snälla veckan och vara nådig mot mig de tre dagar arbetsveckan varar.

Just nu sitter jag på balkongen och njuter av lugnet, den milda natten och vetskapen om en sen väckning imorgon. Tänker på att vi nu fått ha Tyra hos oss i ett drygt år och känner att jag har det ganska bra. Bara så ni vet.

 

16.10.2018 kl. 23:51

Ganska mycket måndag idag.

Idag var en dag då bra nog fick räcka. Lektionerna gick planenligt, allt som skulle göras blev gjort, men absolut ingenting ville lyfta. Jag saknade det där lilla extra, den där närvaron som gör att jag känner att jag fungerar på optimal nivå. Kroppen var på jobb men fokuset var delvis någon annanstans. Det märktes att mina studerande märkte att det var så, men vet ni vad? Jag väljer att vara nöjd. Jag tar min oförmåga att landa i vardagen som ett tecken på framgångsrik vila och succéartat veckoslut. Avkopplingen har gjort sitt och det är minsann inte fel.

Har ni någonsin dagar då ni inte förmår ge järnet?

15.10.2018 kl. 22:57

Soffhäng och långpromenad.

Det här veckoslutet har jag inte jobbat alls. Helgen har med andra ord varit en framgångssaga utan like. Detta faktum har jag idag firat med soffhäng och långpromenad. Se bildbevis nedan och notera gärna den vackra ö vi fått att bo på och de skithäftiga hörselskydden jag använder för att inte komma av mig då jag läser.

14.10.2018 kl. 22:58

För att den gett mig en grund att stå på.

Vet ni, jag ställer upp i församlingsvalet och hoppas att bli invald i församlingsrådet i min nuvarande hemförsamling Matteus i Helsingfors. För er som har följt med mina utläggningar om hur jag har helt för mycket jobb låter det här kanske helt vansinnigt, men faktum är att just mängden jobb är en av mina viktigaste drivkrafter. Jag tycker nämligen att det måste vara okej att låta mitt liv innehålla också annat än jobb. Jag kan kyrkan, jag vet något om hur församlingar fungerar och jag känner att jag har något att ge. Därför valde jag efter lång tvekan och många uppskattade övertalningsförsök att ställa upp.

Den andra viktiga drivkraften är att jag vill ge något tillbaka åt den kyrka som på många sätt gjort mig till den människa och den lärare jag är idag. Faktum är att den pedagogiska verktygslåda jag har störst nytta av i mitt arbete, den utbildning och erfarenhet som gett mig rutin och en trygg grund att stå på i mitt yrke, har mycket mera med min barndomsförsamlings hjälpledarutbildning och konfirmandläger att göra, än den någonsin kommer att ha med akademiska studier eller pedagogiska fakulteter. Kyrkan har gett mig en något stabilt att stå på och det är jag oändligt tacksam för.

Jag vet också att kyrkan gör mycket gott på många olika plan. Den bemöter barn, unga och äldre. Den öppnar sina dörrar för människor i nöd, tar hand om utstötta, ensamma och asylsökande. Ser och hör dem som andra ignorerar. Det är klart jag vill vara med på ett hörn.

Har du ett förhållande till församlingen eller kyrkan?

12.10.2018 kl. 00:08

Något annat än jobb, jobb, jobb.

Idag gjorde jag en kort dag på jobbet. Solen sken och jag bestämde mig för att åka hem och ta med hundarna ut i ljuset. Det lyckades sådär. Medan jag satt i bilen byttes solsken mot solnedgång och promenad mot att snubbla i mörker. Jag är åndå nöjd. Det känns bra att ha prioriterat hälsan och välmåendet och att åtminstone en stund ha fyllt livet med annat än jobb, jobb, jobb. Dessutom tycker jag kvällen var ganska vacker.

10.10.2018 kl. 20:29

Om gnällblogg och arbetsbelastning.

Jag har märkt att tonen här på bloggen har varit onödigt negativ på sistone. Vad kan jag säga om det? Kanske att det reflekterar mitt allmänna mående och sinnestillstånd. Jag skriver nästan uteslutande om jobb och sådant med en tydlig koppling till jobbet och fingertoppskänslan är att inläggen i allt högre grad präglas av trötthet, uppgivenhet och pessimism. Att säga att min vanliga varma och optimistiska hållning till allt som har med arbete att göra ersatts av en viss cynism känns inte som en underdrift. Det är ganska mycket just nu, helt för mycket och hela tiden och jag märker att jag har svårt att förhålla mig till det.

Jag håller fast vid att jag har världens bästa jobb, drömjobbet, ett jobb jag har arbetat hårt för att få. Det finns inte miljoner lediga platser för alla lärare i alla ämnen och av pedagoger som specialiserat sig på modersmål och litteratur finns det sjukt många av. Jag har aldrig sökt ett lektorat utan att det samtidigt funnits minst tjugo andra sökande, det har aldrig hänt att inte över tio av oss som sökt jobbet varit behöriga och det här innebär att jag inser och känner att jag borde vara tacksam, att jag är tacksam och att jag på alla sätt vill visa att jag är värd förtroendet. Därför tar det emot att erkänna och acceptera att jag måste kräva mindre av mig själv, att jag ibland måste acceptera att tillräckligt bra är mindre än perfekt, mindre än jag i vanliga fall skulle vara nöjd med.

Det är naturligtvis de nya texttyperna vi jobbar med i år som är den stora boven. Det har under mina snart tio år som lärare aldrig tagit så länge som det tar idag att läsa en enskild text. Jag känner att jag är på väg att hitta strategier, sätt att hantera det som är för mycket. Jag tror att jag är nära att hitta en kompromiss jag kan vara nöjd med. Men, lätt är det inte och väntan känns lång.

Idag tyckte jag att jag gjorde en kort dag. Jag kom iväg från jobbet redan klockan fyra, hade gjort åtta timmar och tyckte att jag hade gott om tid att vila upp mig innan jag inleder kvällspasset. Jag räknade med att hinna ladda upp hjärnan medan jag promenerar med hundarna, ligger på soffan och lagar mat.

I skrivande stund samlar jag ork att vara kreativ. Jag har lektioner som jag måste få fason på innan morgondagen, vaga tankar som måste ta form ikväll så att jag hinner konkretisera och finslipa imorgon. Jag tror det ska gå bra, men får väl medge att jag är lite skeptisk.

Hur står det till med dig denna regniga tisdag?

09.10.2018 kl. 22:56

Dagens heta bloggtips.

Hej! Bara ett snabbt bloggtips idag: Kugge skriver om jobb och att vara snäll mot sig själv, något jag själv kämpar med. Jag tycker ämnet är jätteintressant då jag själv har ett jobb som i princip helt saknar fasta arbetstider. Att sätta gränser och barmhärtig mot mig själv är något jag absolut inte kan. Faktiskt så till den milda grad att min dåvarande chef för ett par år sedan i samband med ett utvecklingssamtal konstaterade att det här med att ge mig själv tid att vila är det jag mest behöver bli bättre på.

Om jag har blivit bättre då? Nå, jag lär mig.

Är du bra på att sätta gränser?

 

08.10.2018 kl. 23:39

Dagens stora bragd.

Jag har läst alla studentexamensaktiga texter jag fått att bedöma den här perioden. Jag ville bara ni skulle veta det. Med alla alster som ingick i kursproven blev det ungefär trehundrafemtio uppsatser av varierande längd och art. Just nu sitter jag på balkongen och myser åt insikten att jag äntligen är nästan klar med den här galna perioden. Imorgon är det kursutvärderingsdag och mellan varven ska jag ännu hinna med en bunt dikter och några få enkla analyser. Det kommer gå och det känns bra.

Samtidigt blandas förtjusningen jag känner med oro och lätt besvikelse. Jag vet att mängden material och den ständiga brådskan leder till att jag oundvikligen blir tvungen att tumma på mina ideal. För jag har läst, kommenterar och bedömt varenda dag de senaste fem eller sex veckorna och trots det satt jag imorse med tre obedömda prov som jag visste att jag måste hinna med den här veckan. Hundrafemtio texter har jag läst idag. Varit tvungen att lita på att bedömningskriterierna sitter i ryggmärgen och att erfarenhet och magkänsla går att lita på.

Ändå tycker jag att jag klarade av att ge varje text den tid de förtjänar, att jag han med både om- och eftertanke. Kursproven brukar jag nämligen inte kommentera. Jag koncentrerar handledningen till en motsvarande text som skrivs under kursen. Och ja, jag får helt enkelt lita på att det blir bra.

04.10.2018 kl. 22:46

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. Över trettio, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

20.03, 09:41Pauser. av Amadanda
29.01, 15:01Rapport från dagar som gått. av Språklärare
23.01, 19:26Tuff tisdag. av Fager Dam