Söndagsstämning.

Okej, tydligen tog jag i onödigt hårt då jag mjukstartade läsåret igår. Detta trots att jag ju verkligen inte gjorde nästan någonting.

Hela den här tisdagen har känts som en söndag och som vi ju alla vet är söndagarna veckans värsta dagar. De är dagar som handlar om att aldrig kunna slappna av och ständigt vara medveten om att det snart är dags att jobba igen. Undrar om resten av mitt sommarlov tänker vara en evighetssöndag. Hoppas inte, för jag har ingen lust att sitta och stressa över att snart vara tvungen att återvända till ett jobb jag verkligen tycker om. Dessutom känns det lite väl tidigt att sörja en ledighet som inte på nära nejder är över.

Hur brukar ni hantera vetskapen om att semestern snart ska ta slut?

31.07.2018 kl. 22:51

Första arbetsdagen.

Idag har jag både mentalt och rent praktiskt återvänt till jobbet. Lite. Ganska försiktigt. Jag har mjukstartat genom att ladda batteriet på arbetsdatorn. Jag har loggat in, kollat uppdateringar och bytt lösenord. Som körsbär på tårtan har jag dessutom gjort en anteckning om ett par förändringar jag vill göra på en terminens första kurser. Det tycker jag är nog arbete för en dag. Det är en dag imorgon också och just nu finns det ännu gott om tid. Bråttom och stress hinner en med sedan, under hösten, vintern och våren.

30.07.2018 kl. 22:56

Om böcker som slukar mig.

Har ni någonin läst böcker av Carlos Ruiz Zafón? Han är en av mina favoritförfattare. Kanske den av våra samtida jag gillar allra mest. Inte för att han nödvändigtvis skriver så jättestor litteratur, men för att han skriver böcker som gång på gång lyckas fånga min uppmärksamhet och som får mig att känna att det är böckerna som slukar mig och inte tvärtom.

Det första jag läste av honom var Vindens skugga. Efter det har jag slukat allt av honom jag lyckats lägga vantarna på och på alla språk jag behärskar. Berättelserna har fungerat lika bra oberoende av översättning och också i det finns det något som ändå känns ganska imponerande.

Just nu sitter jag och läser Andarnas labyrint. Den sista delen i serien om de förlorade böckernas gravkammare, och jag hänförs totalt av hans förmåga att väva fram komplexa historier i vilka olika världar och tidsplan vävs samman och bildar historier som känns både fascinerande och trovärdiga.

Och så kretsar ju allt kring böcker, mysterier och något som hela tiden verkar röra sig på gränsen till det övernaturliga. Karaktärerna rör sig i historiska miljöer, främst i ett Barcelona som jag själv bara en gång besökt kort, men som Zafóns böcker har gjort till en av de städer som jag finner mest fascinerande.

Jag har svårt att beskriva läsupplevelsen, men jag njuter, förtrollas och blir lite rädd när jag tar dela av de mystiska händelseförlopp min favoritförfattare lyckas skapa. Och de där händelserna, de är faktiskt ibland ganska skrämmande. Ofta då jag läser känner jag att pulsen stiger och är det riktigt läskigt händer det att jag hoppar till då jag ser min egen skugga och får svårt att sova om nätterna.

Igår då jag var ensam hemma över natten och kanske läste lite väl långt in på natten var jag faktiskt tvungen att försäkra mig om att ha lamporna tända och hundarna nära innan jag gick och la mig. Så paranoid blev jag av berättelsen.

Så hur är det med er, har ni någonsin läst något av Carlos Ruiz Zafón?

30.07.2018 kl. 00:39

Ensam hemma.

Jag sitter ensam i en tom lägenhet. Eller nej, det där var både överdramatiskt och falskt. Jag sitter i en onödigt het lägenhet tillsammans med två hundar, svettdrypande armhålor och ett ostädat kök. M är ute i skärgården med ett par vänner, ska stanna där en natt. Jag har hela lägenheten för mig själv, vilket händer ganska sällan. Som alltid när tillräckligt lång tid har förlöpt sedan jag senast har övernattat på annat ställe än M hade jag också den här gången sett framemot den totala tystnaden och tänkt att det ska bli skönt med lite egentid. Den joddlande frihetskänslan och sprudlande ensamhetseuforin varade i ett par timmar. Det brukar de göra innan de övergår i något slags meningslöshetens apati och jag förvandlas till en oformlig klump av ensamhet som sitter i soffan och äter glass med bara händerna rakt ur paketet och tycker oändligt mycket synd om mig själv. Det är typ det jag gör just nu.

Eller ja, exakt så är det ju inte heller, men ni fattar. Det är konstigt att vara för sig själv när en nästan aldrig är det. Tystnaden känns onaturlig och alla ljud huset utstöter mer påtagliga. Och så är det ju så att jag vanligtvis bara saknar något när jag och M är isär. När vi är på samma ställe har jag allt jag behöver och ibland så det räcker och blir över. Det är så jag vill ha det.

Nu tänker jag ändå rycka upp mig och röja köket, koka kaffe och läsa och skriva. Klämma i mig allt ohälsosamt jag hittar i skafferiet och försöka njuta lite. Identtifierar mig starkt med huvudpersonen i den här serien av Basse Nyberg, och helt ärligt så känns det inte alls helt fel.

Vad gör ni läsare denna överhettade lördag?

 

28.07.2018 kl. 18:13

Rapport från en händelselös dag.

Klockan är mycket. Jag sitter på balkongen och ser på månen som forfarande är lite röd. Känner att jag vill berätta om den här dagen, som har varit en bra dag trots att inget egentligen har hänt. Eller jo, jag har röjt i arbetsrummet. Det rum som vi hela sommaren har tänkt städa. Rummet med de ouppackade flyttlådorna som i ett år har väntat på att vi ska ha tid. Det har inte känt så viktigt, att packa upp. Vi har vilat och laddat batterier istället. Nu har jag skapat lite ordning, tömt arbetsbordet och skapat fysiska ytor som tillåter mig inleda arbetet med det nya läsåret. Det känns bra.

Ännu bättre känns det att jag får fira att jag fortfarande är ledig tillsamman med M och våra hundar. Vi trivs bäst i varandras sällskap och har fått njuta av tillvaron i en hel lång sommar. Visserligen är ingen av oss skapt för värme och de senaste veckornas tropiska hetta har varit något av en plåga, men jag klagar inte. Så länge jag får dela varadag och utmanande väderförhållanden med M är jag nöjd. Bara en sån sak.

28.07.2018 kl. 01:56

En pedagogisk (?) fundering.

Jag har i snart ett år gått omkring med en vag känsla av att jag är på väg att inse något stort. Känslan har inte lämnat mig och epifanin låter följaktligen vänta på sig. De senaste dagarna har ändå grubbleriet som förväntas leda till uppenbarelsen återvänt.

Det handlar om jobb, naturligtvis. Pedagogik (eller är det snarare didaktik?). Jag vill hitta en hållbar lösning på ett ständigt problem: den evinnerliga tidsbristen. Den verkar bli mer akut varje år och det händer ofta att jag funderar på om jag med våld ska försöka hinna med allt som står i läroplanen eller om jag istället borde satsa på att stöda utvecklandet av de färdigheter som förutsätts för att mina studerande ska klara av studentexamen. Jag tror mig veta att det är ett val som väldigt många lärare i modersmål och litteratur regelbundet ställs inför. Själv brukar jag välja att satsa på studentexamen, tänker nämligen att allmänbildningen antagligen tröstar ganska lite om ens språk inte räcker till att få avgångsbetyg.

Det som skulle behövas är ett pedagogiskt trollspö som tillåter mig göra både och, vilket för övrigt är det jag tror min insikt ska komma att handla om: hur jag ska jobba för att hinna med allt som stipuleras i läroplanen och samtidigt ha tid att fördjupa, utveckla och stöda. Jag tror epifanin kommer anta formen av en uppgiftsbeskrivning och att den formuleringen kommer att vara av en art som leder till att mina studerande förvärvar basfärdigheter, allmänbildning och spetskompetens alltmedan de författar en enkel liten text. Låter lätt som en plätt eller hur?

 

26.07.2018 kl. 20:37

Vinden vänder.

Vi närmar oss augusti och jag känner hur vinden vänder. Den viskar att semestern närmar sig sitt slut. Intuitivt, utan eget initiativ eller engagemang skiftar jag fokus till kurser, lektionsplaner och skola. Summerar lärdomar och förbereder mig för nya utmaningar. Stålsätter mig för korridorer som saknar välkända ansikten och bereder ytor för nya bekantskaper. Ett nytt läsår är på väg och jag tänker att jag ska vara bättre i år. Mera tillgänglig. Mera närvarande. Mera jag. En lärare med extra allt. Känner att det här kan bli riktigt, riktigt bra.

25.07.2018 kl. 23:25

Hemester.

Den här sommaren semestrar vi främst hemma i Helsingfors. Många dagar är semestrandet så lokalt att vi egentligen inte lämnar vår lägenhet för annat än att rasta hundar eller jaga något att äta. Idag tog vi ändå hemestrandet till en lite högre nivå och åkte på turistkryssning i Helsingfors östra skärgård tillsammans med mina föräldrar och min bror. Temat var spritsmuggling och erfarenheten positiv. Har alltid tänkt att det är lite töntigt att turista i ens egen hemstad, men det är det ju inte alls. Båten får dessutom plusspoäng för att den befann sig ute på ett svalkande hav där vinden tidvis fläktade behagligt.

Väl hemma satte vi oss på balkongen som inte längre var svettig, kletig och het av överdådigt solgass och pustade ut en stund. Drack lite cola och filosoferade medan hundarna roterade från famn till famn.

Jag tänker faktiskt hänga på balkongen resten av kvällen. Där finns soffa, lugn och en läslampa som jag med hjälp av en genialisk konstruktion har lyckats rigga upp trots svåra omständigheter och materialets motstånd (jag har med andra ord hängt upp en gammal ficklampa på väggen med hjälp av ett lika gammalt snöre). Dessutom har jag Carlos Ruiz Zafóns senaste som jag köpte igår och har svårt att lägga ifrån mig, så jag har egentligen inget annat val. Jag måste läsa. Det är mitt öde ikväll.

Har du gjort eller läst något spännande idag?

 

24.07.2018 kl. 23:24

Jaga vatten.

På fredagen slukade jag en bok för första gången på oändliga evigheter. Det har säkert inte hänt sedan studietiden att jag lustläst en hel roman bara för att den är så bra, men nu hände det alltså. Ellen Strömbergs Jaga vatten fångade mig helt och jag gömde mig på balkongen och satt och smygläste in på småtimmarna.

Jag är inte helt säker på varför jag gillar boken så mycket. Det är kanske det att den är så relaterbar. Strömberg lyckas enligt mig fånga något mänskligt om uppväxt, utveckling och vilsenhet och att törsta efter svar på svåra frågor. Karaktärerna och de inbördes relationerna är trovärdiga och det starka bärande berättarjaget påminner mig i sin nakna ärlighet stundvis om det jag gillar hos makarna Tikkanen.

Har du inte läst Jaga vatten tycker jag du ska göra det nu. Helt på riktigt.

23.07.2018 kl. 21:02

En kort fortsättning på gårdagens inlägg.

Jag känner att gårdagens inlägg tarvar en fortsättning eller nyansering. Jag funderar tidvis mycket på vad det är som gör att diskussionen mellan olika människor som kallar sig kristna så lätt blir så låst och inflammerad, gissar på att problemen beror på att diskussionen handlar om något så fundamentalt som tro.

Jag kan faktiskt - i ärlighetens namn - förstå den oro eller rädsla som de som är övertygade om att de tror rätt och vet vad som är sant känner då de möts av en värld som är stadd i ständig förändring. Att se sådant som de med ett tusentals år gammalt facit på hand anser sig veta är vidrigt och fel normaliseras måste rimligtvis kännas obehagligt och skrämmande. Att någon säger att en annan tolkning är möjlig måste vara svårt att svälja och acceptera.

Jag förstår också att de som vill fördöma och förkasta knappast vill göra illa. Det är bara så det blir, en tragiskt följd av att de håller fast vid det de upplever är ett enda rätt sätt att tro. Mitt intryck är att de som säger att till exempel homosexualitet är fel, gör det övertygade om att de gör Guds vilja. Att de typ utgår från att en högre makt talar genom dem.

Att jag förstår innebär inte att jag godkänner. Unga (och säkert även äldre) människor tar skada när dessa självutnämnda orakel talar och fördömer. Därför tror jag det är viktigt att ifrågasätta och problematisera, hoppas att de en dag får upp ögonen för hur mycket illa det gör. Men långsamt går det och jag skönjer en viss ovilja att se ljuset.

 

 

23.07.2018 kl. 16:35

Om Bibeln, kristendom och homosexualitet.

Ikväll har jag följt med och deltagit i en diskussion om kristendom och homosexualitet. Som alltid då jag följer med argumentationen i dylika diskussioner tyckte jag även idag mig kunna skönja ett inte litet mått av skenhelighet, dubbelmoral och (omedvetet) anspråk på tolkningsföreträde hos dem som tycker annorlunda än jag och alltså med Bibeln som främsta vapen och slagträ vill fördöma homosexualitet och i förlängningen samkönade äktenskap.

Det jag tycker är frapperande är att samma människor som anser att det som i Bibeln sägs om samkönade förhållanden varken rymmer minsta mått av tolkning eller kräver ett uns av kontextualisering, gärna kontextualiserar bort annat som står i den goda boken och inte faller dem i smaken. De delar av budskapet som inte är förenliga med de bokstavstrognas och konservativas världsbild säger de att de inte behöver ta så ordagrant eftersom samhället faktiskt var annorlunda då Bibeln skrevs än det är nu, och att fenomen och gärningar som påbjuds eller fördöms därför inte är jämförbara med motsvarande fenomen som existerar idag.  Självmotsägelserna haglar och de rättrogna är tillsynes blinda för hur korkat de argumenterar.

Nu är jag ingen stor Bibelkännare och kan därför inte med Bibeln som slagträ kullkasta alla motpartens argument. Däremot kan jag peka på brister i argumentationen. Om hela försvaret av ens egen hållning bygger på en tendentiös tolkning och en blind tro på att det i texten som bekräftar ens egna fördomar är det enda rätta, vilar ens resonemang och ens bevisföring på en allt annat än stabil grund.

En läsning är en tolkning och en tolkning kan aldrig vara helt objektiv. Om en person som hängivet försvarar en tolkning är blind för sin egen subjektivitet är hen en svag och okritisk läsare.

Det verkar krylla av sådana läsare bland de mest tvärsäkra och bokstavstrogna bibeltydarna. Ärligt talat vet jag inte vad jag tycker om det, men frågar mig ibland om deras sätt att tolka inte gör anspråk på en överlägsen förmåga att tyda Guds ord och om detta anspråk inte i så fall gränsar till högfärd. Jag kan tycka att det gör, men är inte i ställning att kasta några stenar. Därför väljer jag hellre att iaktta fenomenet och begapa folks enfald.

Jag tycker naturligtvis det är både skit och fel att många människor tvingas lida och utstå övergrepp på grund av någras präktiga och självbelåtna tolkningar och utalanden. Jag kan sakna ett mått av kristenhet, ödmjukhet och medmänsklighet där. Och anser att jag får säga att jag gör eftersom många som kritiserat min hållning* och tycker annorlunda än jag, vid upprepade tillfällen har ansett sig vara i en ställning att ifrågasätta min tro och säga att jag inte är kristen på ritkigt. Vilket känts både kränkande och knäckande kan jag berätta för den som eventuellt vill veta.

Jag undrar ibland om diskussionen skulle bli bättre om de tvärsäkra insåg sina begränsningar och den ogenerade subjektiviteten i sina egna tolkningar. Skulle diskussionen bli mer konstruktiv? Jag betvivlar det och frågar mig samtidigt vem som framstår som självgod och högfärdig i det här lilla inlägget.

*Men inte i diskussionen jag hänvisar till i inledningen.

21.07.2018 kl. 22:56

Om mitt livs första (?)* gång på sommarteater.

Jag försöker formulera ett inlägg om gårdagens sommarteaterbesök, men jag vet inte var jag ska börja. Hur göra när mängden intryck är överväldigande och orden saknas för att göra upplevelsen rättvisa.

Jag kanske borde börja med att säga att vi såg Ronja Rövardotter på Lurens sommarteater igår. Det känns ganska självklart, men vad säger jag sedan. Ska jag berätta om vridscenen som luktade tjära och olja och Borgbacken, om det vackra vädret, den livslevande hästen, alla forna elever, skådespelarprestationerna eller pjäsen som helhet?

Åtminstone njöt jag. Scenografin var fin och maskeringen (heter det så?) så bra att jag fick kämpa och kisa och ändå var det nästintill omöjligt att känna igen bekanta ansikten. Jag gillade sången, berättelsen och skådespelarprestationerna. Rumpnissarna som spelades av riktigt unga skådespelare hörde till favoriterna.

Och alla ungdomarna på scenen, de ansikten jag kände igen från klassrum där jag en gång stått. Det kändes på något vis som ett stort privilegium att få se dem lyckas och stråla och ta plats i ett helt annat sammanhang.

Det blev ganska många känslor under gårdagens föreställning och jag måste erkänna att det i viss mån får mig att ifrågasätta min objektivitet. Aldrig någonsin har jag varit opartisk när forna elever är inblandade, aldrig någonsin har jag inte hejat på dem och jag kan lova att också detta omdöme om pjäsen helt saknar neutralitet.

Jag täcks ändå hävda att Lurens är värt ett besök och att den som väljer att se Ronja Rövardotter inte kommer bli besviken. Så lita på mig trots att jag precis sade att det inte är något som lönar sig att göra. Jodå?

 

*Det kan ju hända att jag varit på sommarteater som barn, men glömt bort. Jag vet inte. Åtminstone verkar upplevelsen inte ha gjort något bestående intryck i så fall.

20.07.2018 kl. 12:41

Vad är det bästa du misslyckats med?

Jag läste igår Julias och Linns inlägg om misslyckanden och kände genast att här har vi ett ämne jag vet både ett och annat om. När det kommer till att misslyckas är jag något av en erfarenhetsexpert och eftersom jag precis som Linn och Julia tycker det blir lite väl mycket fokus på enbart solskenshistorier på sociala medier tänker även jag berätta om några av mina finaste fiaskon.

Ärligt talat tycker jag ju det är bra, nyttigt och nödvändigt att misslyckas ibland. Vi kan lära oss av våra misslyckanden, förutsatt att vi lär oss hantera dem* och vi inte inbillar oss att alla andra alltid lyckas på första försöket vill säga. Hur som helst tänker jag kära läsare, bjuda er på några misslyckanden som påverkat mitt liv och ständigt präglar min vardag.

1. Att jag blev utan studieplats (två gånger) och aldrig fick chansen att studera journalistik

Det här var i själva verket en bra grej, trots att jag kände mig riktigt förbannat misslyckad efter två misslyckad försök att komma in på Soc&kom. Att alla vänner dessutom verkade ha hittat rätt och levde lyxikt studieliv förstärkte misären.

Ett år efter det andra misslyckandet kom jag in på både teologiska i Åbo och Nordica i Helsinfors. Jag valde litteraturen och lärarbanan och har inte ångrat det en gång, inte ens under mörka februarinätter då högar av studentexamensprov gör sitt bästa för att utplåna orken och släcka livslusten för till och med den delen av mitt jobb gillar jag.

2. Att jag aldrig riktigt lyckats tygla mitt temperament eller skapa mig själv sunda och regelbundna levnadsvanor

De här två sakerna går hand i hand och påverkar min omgivning mer än de påverkar mig själv. Framför allt hemma kan jag vara lynnig och reagera starkt om någon hindrar mig från att hålla fast vid mina rutiner (de som ska bidra till sunda levnadsvanor), trots att dessa egentligen sällan är rutiner i den bemärkelsen att de genomförs vid ett specifikt klockslag utan snarare fixa idéer som måste få ta plats varje dag för att jag sedan ska kunna koncentrera mig på annat. Mitt liv är en kamp med mig själv.

3. Att jag aldrig lärt mig small talk

Jag har aldrig förstått varför en ska slösa syre på att käfta om väder och vind och oväsentligheter. Jag blir jätteobekväm i sådana situationer. Med närmare eftertanke blir jag jätteobekväm i många spontana sociala situationer i vilka jag snabbt borde hitta på något lämpligt att säga. Jag är de pinsamma tystnadernas man. Det är lite besvärligt.

4. Alla skrivfel på min blogg

Jag verkar aldrig lyckas skriva ett inlägg som helt saknar stavfel, borttappade ord eller bokstäver som hamnat fel. Det irriterar mig. En moddalärare borde kunna bättre.

5. Att jag aldrig lär mig att den sista metron går redan 23.30

Är det här ens ett misslyckande? Jag tyckeråtminstone det är det.

Senast igår åkte jag nattbuss till östra Helsingfors för att jag inte klarar av att förstå att den enda metron i en region med kring en miljon invånare slutar gå före tolv på natten. Det är egentligen helt sjukt tycker jag. Vad var vitsen med att plöja ner miljarder i västmetron om de förbannade tågen ändå aldrig går då man behöver dem.

Här är alltså några grejer jag betraktar som misslyckande. Vad är det bästa du någonsin misslyckats med?

 

*Här en grundkompetens allt för få barn och unga besitter, kanske för att vi vuxna curlar och beskyddar då vi borde låta de små liven ta emot nödvändiga stötar.

19.07.2018 kl. 15:18

Om att slösa tid på romaner.

Hur mycket tid brukar ni ge en roman innan ni ger upp? När är det okej att erkänna att författaren misslyckats eller att en själv nu helt enkelt inte lyckas se det stora i den kritikerrosade bästsäljaren eller klassikern? Hur många sidor eller timmar brukar ni ge en bok innan ni konstaterar att den inte är värd er tid?

Jag frågar för att jag efter flera dagars velande äntligen har kommit fram till att Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz  helt enkelt inte är något jag vill slösa en enda sekund till av mitt sommarlov på. Tänk att det skulle ta mera än halva semestern för mig att komma fram till det. Då har jag inte förmått läsa mera en tio sidor i taget och inte en enda gång har jag känt mig inspirerad eller engagerad eller ens igen mig i de gamla Berlinmiljöer som efter all tid jag tillbringat i staden borde kännas åtminstone vagt bekanta.

Problemet är inte tyskan (valde ju att försöka traggla mig igenom boken för att hålla det språket vid liv). Jag förstår det jag läser sånär som på något enstaka ord här och där så det är inget problem. Problemet är det dötråkiga berättargreppet och som påminner om greppet i James Joyce Ulysses som jag hatade så mycket att jag gav upp efter att ha läst typ 350 sidor av 800 och handlingen fortfarande inte hade kommit igång.

För den som är nyfiken på exakt vad det är jag inte kan med i berättargreppet i de två romanerna, kan jag berätta att det är det faktum att speciellt huvudpersonerna tillåts associera fritt och att deras tankeflöden ges orimligt mycket plats. Det gör berättelsen skittråkig och händelseförloppet oengagerande och långsamt. Åtminstone är det så jag upplever det.

Hur mycket tid brukar ni ge en roman innan ni ger upp och vad gör att ni tappar intresset?

18.07.2018 kl. 16:11

Om värmeböljor, svett och frustration.

Hör ni, nu måste vi snacka allvar en liten stund. Vad tycker ni om den här värmeböljan? Är det skönt att det är så varmt eller blir det rent av lite för mycket av det goda? Jag märker nämligen att den höga temperaturen gör mig till en ganska tråkig typ. Jag sover dåligt och vakar då det är svalt och den onda cirkeln är ett faktum. Om morgnarna längre och längre i sängen och när jag väl lyckas stiga upp känns det som att det är lite för varmt för att göra någonting alls. Hettan gör mig dessutom så hängig att jag inte ens riktigt klarar av det som inte kräver fysisk ansträngning och jag stör mig på hur passiv jag är. Täcks inte heller motarbeta tristessen genom att ta hundarna på längre promenader, för lider jag så lider antagligen även de. Jag märker att jag för att kompensera gör mig besatt av det jag på något sätt klarar av  att prestera och då blir det roliga också just en prestation och hur kul är egentligen det?

Hur påverkas ni av värmen?

17.07.2018 kl. 21:42

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. 32 år gammal, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer