JAG HAR SÅ MÅNGA FRÅGOR!

I dagens HBL står det att en svenskspråkig Helsingforsskola snart ska börja undervisa på engelska och jag har SÅ MÅNGA FRÅGOR! Till exempel: varför är en tvåspråkig skolgång på svenska och engelska ok då en motsvarande på svenska och finska inte är det? Och hur blir det med skolspråket - det eleverna ändå behöver för att överleva andra stadiet - om upp till 50 procent av undervisningen ska gå på engelska? Vi vet ju att svenskan som det är för många är en stor utmaning och något som står mellan dem och skolframgång och fortsatta studier. Hur tänker man stöda svenskan och utvecklandet av en tillräcklig begreppsapparat om hälften av undervisningen sker på ett främmande språk.

Dessutom: snackar vi svenska och domänförlust är engelskan ett betydligt större hot än finskan. Jag kan tycka att det känns lite makabert att vi är villiga att ge så mycket plats åt ett helt främmande språk i en miljö där våra unga borde få satsa på att utveckla ett starkt och bärande skolspråk.

P.s. Jag inser att jag nu motsätter mig tvåspråkiga skolor och språkkombinationen svenska- engelska med ungefär samma patos som jag försvarat kombinationen svenska- finska. Kanske att det aktuella förslaget hjälper mig se fenomenet tvåspråkig skola i ett lite annat ljus. 

Samtidigt är det så att jag inte ser finskan som ett (riktigt) hot mot svenska, medan jag nog uppfattar engelskan som ett sådant. Det bidrar också till inkonsekventa åsikter och skenhelighet i just den här frågan.

21.04.2018 kl. 09:45

Lördagsbilder.

Jag cyklade omkring på Degerö idag och såg olecisterner, en rolig sandgrop, Sveaborg och södra Helsingfors. Det var kul.

14.04.2018 kl. 23:05

Eller kanske alla egentligen hela tiden bara hyllar alla lärare.

Eller så känns det bara som att folk hela tiden är kritiska. Kanske de som uttalar sig alltid hyllar det som redan är bra och vi lärare bara missar det positiva för att vi redan står och spänner kroppen och stålsätter oss för att ta emot nästa ödeläggande stöt mot vår ykesidentitet. Vad vet jag.

Bara det att jag har världens bästa jobb och att det irriterar mig att beslutsfattarna inte verkar tycka det jag och andra lärare jobbar med är något värt att satsa på. En sån sak vet jag.

09.04.2018 kl. 06:25

En iakttagelse med anknytning till förra inlägget.

En iakttagelse med anknytning till förra inlägget: det blir snabbt svårt att förankra reformer om den retorik som ska övertyga folk att förnya bygger på att det inte finns just något som är bra i det gamla. Jag tror alltid folk är mer öppna för utveckling om man börjar med att identifiera och ta vara på det som redan är bra. Lite märkligt faktiskt att så få politiker, konsulter och läroplansförfattare verkar ha koll på så här grundläggande grejer då de uttalar sig i det offentliga rummet.

08.04.2018 kl. 22:17

Om varför den finska skolan bara blir sämre.

Idag läser jag röster om läraryrket. I Hbl fastnar jag för rubriken Lärare: Nedskärningar ger sämre resultat och tar del av en artikel som handlar om att lärarfacket OAJ gjort en undersökning och kommit fram till något som närmast framstår som en självklarhet: att undervisningen lider då resurserna krymper i takt med att arbetsuppgifterna blir flera.

Jag läser också Arno Kotros kolumn Meistä tuli liian kilttejä (på svenska ungefär: Vi blev för snälla) i vilken han kommenterar retoriken kring utbildningen i Finland - ni vet, den som lägger skuld för alla den finska skolans misslyckanden på den lärarkår som gjort vår skola till den bästa i världen, medan de politiker som står enbart för nedskärningar får all ära för framgångarna - och tänker att det ligger något i det Kotro säger.

Då Kotro till exempel skriver om konsulter som utan någon som helst kunskap om vare sig läroplaner eller skolvardag föreläser om allt som är fel med undersviningen, kan jag inte annat än nicka igenkännande och tänka på alla timmar och dagar som de senaste åren slösats på att lyssna på den ena oinvigda idioten efter den andra som uppenbarligen sett sin chans att tjäna en hacka på att skolan med våld ska reformeras. Och jag tänker att det är tragiskt att dessa konsulter tillåts ta plats.

Och apropå artikeln i Hbl och OAJ:s undersökning tänker jag på att jag tror på många av de arbetssätt som förespråkas i den nya läroplanen. Jag tror på mindre katederundervisning, jag tror på mångsidig undervisningsmetodik, jag tror på att jobba digitalt då det är motiverat och ger mervärde och jag tror på att handleda hellre än att föreläsa (och jag vet att inget av detta är nytt).

Dessutom har jag egentligen alltid jobbat på ungefär just det sätt som det nu talas för och inte minst därför kan det kännas lite kränkande att folk som uppenbarligen saknar insyn i skolvärlden tar sig friheten att upplysa oss om vad vi gör fel. Framförallt som de som upplyser ofta är samma personer som ställer flera och större krav utan att skjuta till resurser.

Ett praktexempel är kravet på ett mer handledande lärarskap. Att handleda och ha tid för individen är en av hörnstenarna i min lärarroll. Det är så jag vill jobba och därför kan jag bli frustrerad då indexbundna hyror och andra kostnader på många håll innebär att den budjet som på papper är oförändrad i praktiken hela tiden ger sämre förutsättningar att erbjuda högklassig undervisning. Då trenden nationellt verkar vara att spara pengar genom att förstora undervisningsgrupper oroar jag mig för hur jag och alla andra som jobbar med undervisning ska orka och hinna arbeta på ett sätt som vi vill och tror på och som dessutom är i samklang med de krav som ställs på oss i läroplaner och andra styrdokument.

Jag har absolut inget emot att reformera och tror på att förnya så länge det görs för att utveckla, men reformer måste vara genomtänkta och de måste få kosta pengar och vara värda långsiktiga investeringar. Annars är de inga reformer, utan billigt politiskt poängplockeri i stil med det vår regering och inte minst vår nuvarande undervisningsminister gärna verkar syssla med - till synes utan någon som helst insyn i skolvärlden - och sådant spel har jag inget till övers för.

 

P.s. Sedan är jag också kritisk till tanken att det skulle finnas rätt eller fel sätt att undervisa. Jag tycker till exempel illa om att det i debatten ofta skapas en motsättning mellan att föreläsa och att handleda. En lärare måste utgå från sina styrkor för att nå sina elever och studerande och det sker aldrig om inte läraren får jobba på ett sätt hen själv tror på. 

 

07.04.2018 kl. 13:38

Dagens sanning(ish).

Jag markerar aldrig stavfel då en studerande skriver sannfinländarna med litet s i en uppsats av något slag.
06.04.2018 kl. 12:23

Det jag funderat på idag.

Jag har hela dagen idag funderat på vad jag ska tycka om Jan Vapaavuoris och Helsingfors stadsfullmäktiges offensiv mot vård- och landskapsvansinnet? Jag har ju - trots att jag i vanliga fall känner starkaste tänkbara avsmak för hans parti - svårt att inte beundra Borgmästaren som säger exakt det jag som Helsingforsare vill höra och dessutom i motsats till sina partikamrater i regeringen har ryggrad nog att säga åt de onda centerpartisterna att de är dumma i huvet.

Är jag ett offer för populism?

05.04.2018 kl. 22:52

Några boktips på Edith Södergrans födelsedag.

Jag har fått ge boktips på Ratatas framsida. Det blev de tre böckerna nedan. Vad tycker du om mina val och vilka böcker skulle du ha tipsat om ifall du fått chansen?

Kampen om Edith av Agneta Rahikainen

Det är den 4 april, Edith Södergrans födelsedag, då jag skriver det här, så det känns lämpligt att tipsa om en av de bästa södergranbiografier (och biografier i allmänhet) jag någonsin läst. I sin bok Kampen om Edith gör Agneta Rahikainen – till synes en gång för alla - upp med myten om Edith Södergran som en fattig och sjuk naturbegåvning som uteslutande diktar om sin trängda belägenhet. Med boken sällar sig Rahikainen till den skara litteraturvetare som i sin forskning fokuserar på Södergrans obestridliga begåvning, istället för att som hennes tidigaste biografer reducera henne till något slags kvinnligt naturbarn – ett öde som många skrivande kvinnor utsatts för av de män som gett sig själva makten att avgöra vad som är konst och vad som inte är det.

Kampen om Edith är lätt att närma sig och erbjuder sund eskapism för den som vill fly till en annan tid och ta del av ett spännande människoöde.

Samlade dikter av Edith Södergran

Jag försöker inte göra det lätt för mig, jag lovar. Tycker bara att dikter är en bra grej och vad skulle passa bättre att kombinera med en södergranbiografi än Edith Södergrans Samlade dikter. I just den här samlingen ingår typ allt Södergran någonsin har skrivit och gett ut och den ger därför en bra bild av varför Södergran är en av våra absolut största författare.

Dessutom är lyrik en bra genre för den som har ont om tid. En hinner alltid läsa en dikt, också under perioder då det finns på tok för lite tid för att njuta av att läsa romaner eller noveller. Jag läste själv Södergrans Samlade dikter under en ovanligt stressig period och njöt stort av de skönlitterära pauser verket bjöd på. Tyckte dessutom det var intressant att märka att de flesta av dikterna fortfarande kändes aktuella och gick att känna igen sig i.

 

Arthur Conan Doyle’s Sherlock Holmes – the definitive audio collection inläst av Stephen Fry

Jag lyssnar på en massa ljudböcker nuförtiden och vill passa på att tipsa om Arthur Conan Doyle’s Sherlock Holmes – the definitive audio collection inläst av Stephen Fry. Utöver att Frys röst kanske är en av de mest behagliga någonsin bjuder boken på en imponerande samling av Arthur Conan Doyle’s berättelser om mästerdetektiven Sherlock Holmes. Jag är själv inne på det tredje äventyret och skulle kanske beskriva boken som något slags trygghetsläsning eller -lyssning: en vet ju vad en får då en väljer Sherlock Holmes. Samtidigt hittar jag som inte läst verken tidigare hela tiden likheter och tydliga beröringspunkter mellan Conan Doyle’s original och tv-serierna Sherlock och Elementary som jag blivit lite besatt av på senare år. Att hitta kopplingarna blir ett eget slags detektivarbete och det är både fascinerande och underhållande.

Så är det ju inte alls fel att Stephen Fry verkar fullkomligt förälskad i berättelserna om mästerdetektiven Holmes. Mellan de olika äventyren i samlingen står Fry för förord i vilka han kort presenterar det aktuella mysteriet, kontextualiserar, bjuder på trivia och kopplar till samtid. Visste ni till exempel att Hugh Lauries karaktär Gregory House i tv-serien House i och med sitt sätt att diagnostisera sjukdomar har en uppenbar förebild i Conan Doyle’s detektiv och dennes sätt att lösa brott? Det tycker jag är fascinerande.

04.04.2018 kl. 21:33

Påskstämningar.

Det är påsklov. Jag vägrar prestera. Istället sover jag tills valpen kräver att få gå ut, dricker ämbar med kaffe, balkonghänger med hundar som älskar sol, lagar mat och kollar filmer och somnar i soffan med M. Har tid.

Jag promenerar mycket. Hundarna följer med mig tillsammans och var för sig och jag märker att de plötsligt beter sig bättre än de gjort på länge. Antagligen märker de att jag är närvarande och mår bra.

På långfredagen gör jag och Freja en riktigt lång promenad. Vi tar oss till den del av ön där vi en gång bodde. Vi promenerar i parker, vandrar genom skogar och räknar villor på Kronberget och tycker det är tragiskt att bara Hällebo står kvar.

När vi traskar hemåt tänker jag att det känns som om jag passerat en avgörande vändpunkt av något slag. Det är skönt att igen ha tid att andas fritt och djupt och att få hinna stanna upp och njuta av våren.

31.03.2018 kl. 18:32

Dagens tanke.

Jag läser och läser om modiga gymnasister som i USA kräver skärpta vapenlagar och trygga skolmiljöer. De ställer rimliga krav och någonstans tänker jag att lyssnar inte politikerna på dem nu så bevisar det en gång för alla att beslutsfattare aldrig någonsin lyssnar på eller bryr sig om unga. Åtminstone inte på riktigt.

Det är i och för sig inget utpräglat amerikanskt fenomen.

 

27.03.2018 kl. 22:05

Sådant jag tänkt på men inte hunnit skriva om.

Det har gått så länge sedan jag skrev mitt senaste riktiga inlägg att jag är lite rädd för att ha glömt hur man gör. Att jag inlett det här inlägget på minst tio olika prutthurtiga sätt och sedan raderat skvallrar om mängden skrivkramp som får plats i min kropp. Det ryms liksom ganska mycket oskriven text, förträngda tankar och uppdämd frustration i min lekamen.

Hursomhelst - jag har alltså inte glömt att jag har en blogg, jag har bara förträngt den. Jag har haft idéer och drömt om att skriva varje dag - så fort jag får en lugn stund - men när jag väl haft tid har jag saknat ork och fokus.

Det känns som min hjärna de senaste veckorna förvandlats till en mycket mer oformlig degklump än den vanligtvis är och det här har gjort det svårt att koncentrera sig på allt och allra mest på det som inte är jobb. Att jag så här plötsligt förlorat all förmåga att fungera som en normal människa beror naturligtvis på studentskrivningarna och den diet av kaffe och utebliven sömn som åtminstone för min del årligen förknippas med de prov jag bedömer.

I år har det dessutom varit extra stressigt. Det beror inte på mängden essäer och textkompetenssvar jag fått bedöma, utan på det faktum att studentexamensnämnden först i januari lyckades offentliggöra bedömningskriterierna för det nya prov i modersmål och litteratur som kommer skrivas från och med nästa höst. Av kriterierna framagår bland annat att den rekommenderade längden för det nya provet i skrivkompetens, som alltså ersätter det nuvarande essäprovet, är dubbelt så lång som nämnden ursprungligen låtit förstå.

Mera text innebär mera arbete och då de nya texterna dessutom korrigeras och kommenteras digitalt - i mitt fall på Word - kan jag meddela att det nu tar mig åtminstone en halvtimme att bedöma en text och att det är mycket jämfört med den kvart det tog tidigare. Läser en omkring hundra texter under en period blir skillnaden ganska många timmar.

Alla dessa texter hänger naturligtvis ihop med mitt uteblivna bloggande. Grejen är nämnligen den att efter att jag förra söndagen blev klar med att bedöma examinandernas essäer har jag tagit itu med de sjuttio skrivkompetenssvar som jag lyckats samla på mig medan jag varit tvungen att prioritera studentproven.

Att de studerande skriver intressanta texter, att det på riktigt är ett privilegium att få ta del av deras tankar och att det digitala arbetssättet möjliggör tydligare och mer precis respons än tidigare innebär att den stora arbetsbördan inte leder till att arbetet känns meningslöst och det är bra. Samtidigt vet jag att det inte bådar gott när släkt, vänner, hundarna och M börjar kännas som sysslor som också på kvällar och veckoslut snabbt måste stökas undan så att jag ska ha tid att koncentrera mig på det som är viktigt på riktigt.

Det här är första gången under de snart åtta år jag jobbat som lärare som jag är orolig för att på sikt inte räcka till. Tidigare har arbetsmängden varit stor i perioder och det har varit lätt att skaka av sig eventuell oro och trötthet eftersom det varit självklart att tempot efter ett tag blir lugnare. Nu fördubblas mängden text vi som moddalärare ska hinna kommentera och bedöma, vi ska utföra arbetet på platformer som är optimerade för något helt annat än skolarbete och allt ska genomföras med samma resurser som tidigare. På något sätt känns det hopplöst.

Antagligen beror ju känslan av hopplöshet på att den senaste månaden varit extremt tung och självklart kommer arbetet bli lättare när (eller om) vi får tillgång till bättre verktyg och blir vana att läsa texter på över tusen ord på skärm. Jag tror och hoppas till exempel att jag i framtiden ska kunna bedöma en text på 20-30 minuter istället för 30-45 och det skulle redan betyda mycket. Ändå märker jag att jag ibland kan känna mig lite oduglig då jag inte verkar hinna med något som de på utbildningsstyrelsen och studentexamensnämnden verkar anse att jag självklart borde mäkta med, vilket jag också gör men just nu på bekostnad av annat.

Mitt i min upplevda oduglighet märker jag att jag egentligen undrar om jag är ensam om att ibland känna mig otillräcklig. Jag frågar mig om det bara är jag som är illa förberedd på de nya studentproven, om det bara är jag som upplever att de nya examensgenrerna innebär sjuka mängder text eller om det är så att många andra moddalärare känner på samma sätt och att det finns en risk för att hela vårt skrå ska komma till korta. Vad tor du?

 

24.03.2018 kl. 11:24

Måndagsstämning.

Ikväll sitter jag i soffan och lyssnar på Kom ti byin på repeat och planerar lektioner. Jag har äntligen bedömt alla studentprov och känner att det kommer bli skönt att helhjärtat få satsa på helt vanlig undervisning igen. Imorgon ska vi analysera KAJ-låten. Bara så ni vet.

19.03.2018 kl. 23:36

Om gratis utbildning på andra stadiet.

Tycker ni att utbildningen på andra stadiet borde göras helt gratis för alla? Jag märker nämligen att jag har svårt att formulera en åsikt i frågan och det känns förvirrande.

På ETT principiellt plan anser jag att det är självklart att gymnasiet och yrkesskolan ska vara gratis och att utrustning och läromedel ska vara en del av det kostnadsfria paketet. I min värld är en jämlik tillgång till utbildning en större demokratifråga än de flesta andra. Bildningen är hörnstenen i och nyckeln till ett mer jämställt och rättvist samhälle.

På ETT ANNAT, mer cyniskt principiellt plan frågar jag mig vem som ska stå för kostnaderna och från vilken budget pengarna ska tas. Jag frågar mig också hur det blir med läromedlen: i vilken mån är det rimligt att tänka sig att förlagsverksamheten i Finland i allt högre grad ska finansieras av staten/ kommunerna/ landskapen och i förlängningen skattebetalarna? Vad sker med prissättningen i ett land (för att inte tala om ett svenskfinland) där det är tunnsått med läromedelsproducenter och konkurensen i det närmaste är obefintlig? Påverkas kvaliteten?

Enligt undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen (källor: x, x) skulle kostnaderna för gratis utbildning på andra stadiet uppgå till cirka hundra miljoner euro per år. Det är hundra miljoner pengar som jag undrar var de ska komma ifrån. Tänker staten stå för kostnaderna eller skjuts räkningen över på de enskilda utbildningsanordnarna? Svaret på frågan är för mig helt avgörande då jag försöker bilda mig en uppfattning om huruvida det är en bra idé att göra undervisningen på andra stadiet helt gratis eller inte.

Skjuter staten till pengar för att möjliggöra reformen är allt frid och fröjd och de enskilda utbildningsanordnarna slipper förstora undervisningsgrupper och sparka lärare för att ha råd med de kontinuerliga utgifter som digitala läromedel och ny it-utrustning innebär. Går det däremot som jag tror det antagligen kommer att gå: att regeringen stiftar en lag som tvingar utbildningsanordnarna att själva stå för kostnaderna, är det en dödsstöt för den relativt fina gymnasie- och yrkesutbildning vi kan och får erbjuda våra unga idag.

Personligen tycker jag att det skulle vara vettigare att utveckla studiestödssystemet för studier på andra stadiet, kanske så att den valda utbildningen och till exempel byte av boningsort på grund av studier i högre grad skulle beaktas då bidrag beviljas. Men, det kanske inte är kostnadseffektivt.

Det är helt uppenbart att vårt nuvarande system inte fungerar optimalt och att något måste göras för att öka tillgången till studier på andra stadiet. Att alla inte har råd att utbilda sig efter grundskolan är inte hållbart. Ändå måste jag i ärlighetens namn erkänna att jag inte är helt övertygad om att andra stadiet ska vara helt gratis för helt alla.

Jag tror att ett helt kostnadsfritt andra stadium leder till helt sjuka kostnader för helt fel instanser och jag är helt säker på att det på sikt leder till sämre utbildning för alla potentiella studerande. Vad tror du?

11.03.2018 kl. 11:41

En kvinnodagsfundering.

Jag gjorde HBL:s kvinnodagsfrågesport med en grupp studerande imorse. Det var lärorikt och quizet som visade rätt alternativ så fort en svarat fungerade som ett bra diskussionsunderlag. Under lektionen kunde vi till exempel tillsammans utgående från frågesporten fundera på hur sjukt det är att ett land som kriminaliserat våldtäkt inom äktenskapet så sent som 1994 ofta verkar uppfatta sig själv som något slags jämställdhetens härold och fanbärare.

Ju mer jag tänker på det desto mer frågar jag mig om det faktum att vi lyckats göra vårt land mera jämställt under 1900-talet faktiskt är något vi som samhälle ska vara särskilt stolta över. Jag menar, folk här uppfattade ju kvinnor som relativt omyndiga och oförmögna under ganska många århundraden. Att vi så sent som 1901 gav kvinnor tillträde till högre utbildning, först 1906 gick in för allmän och lika rösträtt och 1919 lät gifta kvinnor själva välja om de vill jobba säger väl mera om mäns vidriga människosyn än om vårt fantastiska jämställda samhälle, tänker jag. 

Så som samhälle vet jag verkligen inte om vi har anledning att brösta oss. Men vi får vara tacksamma: för vårt sena uppvaknande i början av 1900-talet, för alla de kvinnor som orkat kämpa för lika rättigheter och för alla dem vi får kämpa med idag.

08.03.2018 kl. 10:31

Apropå 8.3.

Med åren har jag gått från "vi behöver ingen kvinnodag" till "det suger att vi fortfarande behöver en kvinnodag". Också det en utveckling.
08.03.2018 kl. 06:00

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. 32 år gammal, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

18.09, 16:16Om ord som lämnar spår. av Nomy
14.09, 19:16Vad är en bra lärare? av Pensionerad lärare
14.09, 07:54Vad är en bra lärare? av Alva