Om obligatorisk skolsvenska.

Jag har med intresse följt med diskussionen om regeringens besut att experimentera med den obligatoriska skolsvenskan. På ett personligt plan har jag full förståelse både för dem som tycker det är rimligt att experimentera och dem som tycker att ett dylikt försök är en farlig väg att gå. Är ju relativt flerspråkig själv. Och helt tvåspråkig på båda inhemska. Säkert därför jag inte är upprörd, alls, egentligen.

Förutom att beslutet betyder att de övriga regeringspartierna tyckte det var okej att låta sannfinländarna bestämma i en fråga som är jätteviktig för en del av landets befolkning. Bevisar väl bara att regeringen helt saknar skrupler, att inte heller samlingspartiet eller centern är något att lita på. Om nu någon trodde något annat.

Hur som helst har jag mest varit road av diskussionen kring beslutet. Argumentationen är tidvis så undermålig från båda hållen. Tänkte passa på att lista mina tre favoritargument, för listor är kul, eller?

1. Sannfinländarnas och svenskhatarnas käpphäst: svenska gör det omöjligt för finskspråkiga barn att lära sig andra språk.

Argumentet är roligt för att det är så fel. Tvärtemot vad folk som vill förbjuda obligatorisk skolsvenska påstår, visar forskning att ju flera språk vi kan, desto lättare har vi att lära oss ytterligare några.

2. Motargumentet till det föregående: att de finska eleverna fördummas och deras språkinlärning per automatik hämmas om de inte läser svenska.

Argumentet håller inte eftersom de finskspråkiga elever som omfattas av experimentet ska erbjudas möjlighet att läsa ett annat språk. Det blir bara svenskan som faller bort.

3. Rättviseargumentet: om inte de finskspråkiga behöver läsa svenska, måste de svenskspråkiga befrias från obligatorisk finska.

Det här argumentet bara håller inte. Det är också jättedumt. Finlandssvenskarna skulle förlora dubbelt på att inte läsa finska. Det vill vi inte. Ju. Bara att hoppas att politikerna aldrig tar till en så andefattig lösning. 

Utöver de ovan listade argumenten har jag stött på standardargumentet om service på svenska. Har alltid haft svårt med det eftersom jag alltid automatiskt der för mig att det handlar om att alltför få expediter på Stockmanns talar svenska nuförtiden. Fattar dock att det är fråga om annat och tycker egentligen att de som protesterar har en poäng på just den här punkten.

Publicerad 26.04.2017 kl. 22:52

Saker jag tänkt på idag.

Jag har funderat på mängder av sjukt stora och extremt viktiga saker idag. Nedan har jag listat och rangordnat de tankar jag tycker är så tunga att även du behöver tänka dem.

1. Planerna på att förkorta provtiden i studentexamen. Kommer leda till att moddan förlorar åtta och övriga ämnen två timmar provtid. Rimligt.

Dessutom vill man slopa mellandagar. För att göra examen mindre påfrestande och stressig för de studerande. Hur tänkte de där?

Skitsnack säger jag. Det är allmänt känt att studentexamen kostar många pengar att ordna och jag har svårt att tro att en tätare tdtabell med kortare prov skulle medföra annat positivt (?) än att kalaset kostar mindre att ordna.

Slut för studentexamen som trovärdigt och behörighetsgivande prov om förslaget går igenom med andra ord.

2.  Samlingspartiet får i Helsingfors utöver borgmästarposten den biträdande borgmästartjänst som innebär ansvar för fostran och utbildning. Lär bli trångt i de redan överfulla skolorna och magra år för barn och unga i huvudstaden. 

Dags att ta farväl av den högklassiga och ens skenbart jämlika småbarnspedagogiken och bildningen i Helsingfors?*

3. Som det är nu är det nästan omöjligt att bli tvungen att gå om en klass i grundskolan. Vad säger detta om skolan? Hur påverkas skolans trovärdighet?

Det är säkert stigmatiserande att gå om en klass, men knappast heller optimalt att flyttas upp gång på gång och samtidigt i allt högre grad halka efter. Forskning visar att det är bättre att inte gå om, men det gäller rimligtvis inom rådande system. Borde vi bygga upp ett helt nytt istället?

4. Jag promenerar sjukt mycket mindre nu då jag inte längre bor och jobbar i centrum och istället bilar till arbetsplatsen i Lovisa varje dag. Var bara inne på ett möte idag, promenerade Kampen-Tölö-järnvägsstationen. Sammanlagt  tre-fyra kilometer och under hälften av det jag brukade promenera vanliga vardagar då jag rörde mig mellan olika ställen inne i stan**.

Det här har jag alltså tänkt på idag. Jag blir jätteglad om du tänker lite på något av eller allt detta och kort berättar vad du kommit fram till. Ha det bra!

 

 

*Okej, den här tanken är ganska Helsingforscentrerad. Du som kommer från annan ort kan ju reflektera en stund över en hurdan utbildningspolitik du önskar dig.

**Den här tanken behöver du nödvändigtvis tänka så mycket på.

 

Publicerad 24.04.2017 kl. 21:24

Att dra tummen ur.

Elever, politiker och andra förståsigpåare brukar tala om hur viktigt det är att barn och unga i grundskolan lär sig sådant de har nytta av i det riktiga livet. Jag tänker ofta att skolan här stupar på startstrecket genom att misslyckas med att lära eleverna det mest grundläggande: förmågan att dra tummen ur och göra.

Paradoxalt nog är detta - misstänker jag - åtminstone i viss mån ett resultat av de krav som ställs på undervisningen: att allt ska vara nyttigt, intressant, roligt, spännande och det genast från första början. För barn älskar att börja skolan, men vad händer sedan?

Utan att alls vilja nedvärdera lustlärandet vill jag hävda att det dagens unga mest behöver lära sig i skolan är uthållighet; en sorts förmåga att acceptera att en del saker tar längre att lära sig, en tro på att övning ger färdighet och en beredskap att fortsätta försöka också de gånger det inte genast blir rätt.

För vet ni vad? Under de år jag jobbat som lärare är det här den största förändringen jag märkt: att allt fler elever och studerande ger upp genast då något känns svårt eller ointressant. Varför det blivit så vet jag inte, men jag är rätt övertygad om att förmågan att ge upp snabbt inte är en egenskap som värderas särskilt högt på arbetsmarknaden.

En möjlig förklaring tänker jag är att vi helt enkelt har skapat ett system där de som inte har lust att utföra sina uppgifter kommer undan med det. Lärarna i grunskolan har en skyldighet att se till att ingen blir efter och den skyldigheten leder i praktiken till att alla tänkbara riktiga konsekvenser uteblir.

Jag måste naturligtvis erkänna att också jag verkar inom systemet och såldedes är en del av problemet. Jag ger stöd och tilläggstid åt elever som inte lämnar in uppgifter. Jag skickar meddelanden på Wilma, jag bönar och jag ber och jag glömmer att kräva att eleven själv tar initiativ och samtidigt som jag gör detta tänker jag: är det så här de tror det kommer att fungera på gymnasiet, universitetet, i arbetslivet?

Jag förstår att grundskolan ska fostra. Jag fattar att lärarna har ansvar för elevernas lärande och jag håller med om att ingen ska lämnas ensam med sina problem. Det är självklart att det ska vara så. Lärarna finns till för eleverna, fattas bara annat.

Ändå undrar jag ofta när vi gick in för att vaddera världen på ett sätt som gör att våra barn och unga i fråga om skolframgång sällan stöter på riktiga motgångar, blir tvungna att handskas med äkta besvikelser eller stöter på verkliga konsekvenser. Varför har vi gått med på att göra så?

Är det för att det varken finns tid för att tillåta misslyckanden eller nog med resurser och medmänsklig värme för att hjälpa elever repa sig från och lära sig av dessa? Jag bara undrar och har gjort det sedan det första året jag jobbade som lärare. Det var ganska nyligen, men det var inte igår.

Vet ni förresten hur ofta elever stannar på klassen? Nå typ ALDRIG. Och helt säkert beror det inte i första hand på att det inte finns elever som skulle må bra av att göra det.

Tid kostar och på kort sikt är det för dyrt att låta en ung människa som inte hänger med utvecklas i en takt hen mår bra av. Så enkelt är det. Samtidigt får skolan helst inte kosta. Åtminstone ska den vara så kostnadseffektiv och snabb som möjligt och då finns det helt enkelt varken tid eller resurser att lära dem som behöver det mest att själv ta ansvar och initiativ.

Jag märker att jag i allt högre grad börjar uppfatta många av de åtgärder som på papper finns till för att stöda eleverna, som saker som görs för att spara pengar och snabbt skyffla vidare barnen till följande stadium. En dylik cynism är naturligtvis inte konstruktiv, men den bottnar i en ärlig känsla av vanmakt.

Jag tänker ofta att det måste finnas ett bättre sätt. Det kan ju inte vara omöjligt att skapa en skola där allt fler istället för allt färre elever lär sig ta initiativ och ansvar. För jag har inte tappat tron på grundskolan. Jag gillar mitt jobb och tror på de unga jag möter varje vecka. Det finns så mycket potential hos dem, så mycket de drömmer om, så mycket de kan bli.

Det är bara det att jag tror skolan kunde ge dem bättre verktyg. Och att jag tror att skolan i många fall idag inte har möjlighet att göra det. Är alltså lite frustrerad.

Vi måste bli bättre på att ge ungdomar rätt slags stöd. Vi måste lära dem stå stadigt och stå själva. Vi måste lära dem uthållighet, en vilja att ta ansvar och en förmåga att själv ta initiativ. Vi måste lära varje elev att dra tummen ur, bita ihop och fixa också det som inte i stunden känns mest roligt eller mest intressant.

Det om något en kunskap de unga kommer att ha både nytta och glädje av då de väl inleder det riktiga livet.

Hur exakt vi ska gå till väga vet jag inte.

Publicerad 23.04.2017 kl. 14:39

Hundparkshäng.

 

En fördel med att inte längre jobba kväll - är ju klar både för läsåret och tillsvidare - är att jag orkar med liv också efter jobbet. Än så länge handlar det inte om något jättemycket eller jätteregelbundet, men sitter i skrivande stund andra kvällen i rad i hundparken och njuter av den solnedgången. Det är kanske inte mycket, men det är något. Efter två veckor med ojobbade aftnar kan jag bara konstatera att det här med att stanna hemma efter att man kommit hem från jobbet verkar vara ett ganska lyckat koncept.

Publicerad 19.04.2017 kl. 19:37

Veckans lärdom.

När jag var på fortbildning på måndag lärde jag mig något som jag tyckte var intressant: i Sverige skulle varken lärarna, facket eller någon annan med koppling till skolan gå med på att fortbildning sker utanför arbetstid. Det lät intressant och verkade ha något med yrkesstolthet att göra.

Den svenska föreläsaren kommenterade det finska systemet med fortbildning på lördagar* och vardagar klockan 15-18 på ett sätt som röjde en viss föraktfull förundran över hur lågt kompetensutveckling för lärare värderas av de finska beslutsfattarna. Hon verkade antyda vi prioriterar fel i det här landet.

Jag själv var bara glad för att jag fick ta del av en jättebra föreläsning. Och även om det föreläsaren sade om fortbildning utanför reguljär arbetstid inte var mer än en parentes, tycker jag det finns en intressant krock mellan två olika perspektiv här någonstans. Exakt vilka dessa perspektiv är och vilket av dem som är mer rätt har jag svårt att säga, men tycker det är intressant och värdefullt att fundera på.

Vad tycker du? Ska fortbildning ska ske under eller efter arbetstid?

*Minns inte om föreläsaren uttryckligen nämnde lördagar i sin kritik, men det ingår liksom i systemet här.

Publicerad 12.04.2017 kl. 06:00

En dag utan lektioner.

Jag har varit lektionsfri idag. Det är jättebehändigt att ha en sådan dag varje vecka om en som jag råkar arbeta i en kommun som ligger omkring hundra kilometer från ens hemdörr. Att kunna stanna hemma sparar pengar, bensin och tid. Dessutom gör det vardagen lite mindre splittrad, då jag om jag så vill kan sitta och planera och läsa elevtexter från morgon till kväll, vilket jag faktiskt ganska ofta gör.

Ännu mer ofta utnyttjar jag och njuter av den frihet som underviningsfriheten innebär. Jag passar på att lägga upp dagen på ett sätt som passar mitt naturligaste sätt att arbeta. Är det sol och vackert väder är jag ute i naturen med hunden på dagen och sitter och jobbar vid köksbordet på kvällen. Det har jag gjort idag.

Jag har promenerat aderton kilometer med Freja, läst två buntar elevtexter, slagit fast ett par vitsord, planerat och nu senast sneglat på Kaj Korkea-ahos Onda boken men valt att kolla på fotboll istället.

Mitt jobb rymmer stora mängder arbete, men också en hel del frihet. Det är typ inte svårt att orka alls.

Har jag sagt att jag är nöjd med mitt yrkesval?

Publicerad 11.04.2017 kl. 22:46

Ett måndagsinlägg.

Måndag 10.4.2017. Snart tio dagar sedan jag senast loggade in. Känner att jag börjat kräva kvalitet av inläggen på ett sätt som hämmar skrivandet. Tänker mer på vad andra vill läsa än vad jag själv vill skriva och det är sällan bra. Brukar resultera i dåliga texter. Kanske därför jag låtit bloggen ligga. För speciellt mycket på gång just nu har jag inte.

Snarare är jag mitt i en period efter en period då det varit väldigt mycket av väldigt mycket på väldigt många fronter. Har rott i land ett gigantiskt projekt, läst klart jättemånga elevtexter och under den senaste veckan undervisat sista gången på ett ställe, tagit del av ett heldagsseminarium och hört en jättebra föreläsning om genrepedagogik.

Och så har jag känt mig lite tom. Säkert därför jag inte haft så mycket att säga heller. För att jag inte orkat formulera texter eller tänka sammanhängande tankar. Har inte haft lust för det ens.

Nu är det ändå ljusare. Vår, sol, fågelkvitter, pollen, regeringspartier som gått back i kommunalval och annat bra skit. Livet ler.

 

 

Publicerad 10.04.2017 kl. 22:32

Om deportationer och medmänsklighet.

Ikväll följer jag en diskussionstråd på facebook. Det är några präster som upplyser om deportation och samlar folk till demonstration på flygfältet. Väcker diskussion och organiserar transporter. Själva ska de delta iklädda prästdräkt. Planet som tar de asylsökande - vissa med aktiva processer i bagaget (säger andrahandsuppgifter) - tillbaka till ett otryggt hemland lyfter 23 eller kanske redan 21 så det gäller att vara i tid. Fullastade bilar är påväg från olika håll i svenskfinland. De deporterade ska veta att de inte är ensam.

Det finns mycket som är värdefullt i tråden. Värme, medmänsklighet, hopp. Ett engagemang jag känt till men knappast förstått. Det finns gott i människan, många människor som gör bra saker i Finland.

Samtidigt gör dessa bevis på det mänskliga goda allt det onda som är på väg att ske så mycket mer obegripligt, för kontrasten är vansinnig. Hur kan vi i vårt överflöd skicka människor till en säker död? Hur kan vi som ändå har det så otroligt bra?

Och hur är det möjligt att vi i ett land vars befolkning visar en så uppenbar vilja att hjälpa som nation är beredda att agera så hjärtlöst. Det finns så otroligt mycket här jag inte klarar av att förstå.

Hur täcks beslutsfattarna? Varför är jag och så många andra så tysta? Vi är så många som borde skärpa oss.

Därför vill jag säga detta: om du är eller var på flygfältet för att visa att det migrationsverket gör inte är okej vill jag tacka dig för ditt engagemang! Tack för att du ställer upp! Tack för att du visar att vi inte alla godkänner!

Publicerad 03.04.2017 kl. 21:15

Lördag.

Hittills idag har jag kokat kaffe på gammal sump och försökt rosta bröd i vattenkokaren. Känner att jag är på hugget.

Hur har din dag börjat?

Publicerad 01.04.2017 kl. 08:22

Bilder från promenader bland övergivna byggnader och föremål.

Hade ingen undervisning på dagsjobbet idag så passade på att göra en upptäcktsfärd i östra Helsingfors med hunden. Hade inte stenkoll på var vi befann oss hela tiden, men tydligen började vi på gränsen till Nordsjö varefter vi irrade långa vägar in i Östersundom och det Helsingfors som en gång var Sibbo. På vägen såg vi övergivna hus och lador och halkade mitt i skogen på stenfoten till en övergiven byggnad eller anläggning av något slag. Vet inte vad stället heter för det står inte på kartan, tyvärr.

Mitt i skogen stod en konstig betongkonstruktion, ett schakt av något slag. Högst upp på det fanns ett galler som jag gissar ska hindra folk att falla ner, men det är fullt möjligt att jag har fel. Runt omkring på området stod en massa stolpar av den sort som har taggtråd högst upp, ni vet. Tyvärr såg stolparna inte bra ut på bild.

Bredvid den märkliga konstruktionen låg en grop full av vatten. Det synns inte så bra på bilden men klippväggen på den motsatta stranden är helt rak och formad av människohänder. Tyckte det här var spännande och funderade en hel del på en hurdan anläggning det var som en gång stått vid gropen.

En bit från gropen låg resterna av en annan byggnad. Samtliga kvarlevande väggar pryddes av konst.

Det låg en massa spännande saker och skräpade i naturen. Inte minst det här ämbaret. Sköldpaddan säger mig att vi inte är de förtsta som stöter på just det här föremålet.

En bit längre fram och så gott som i Östersundom hittade vi en gammal stuga eller ett skjul och en skylt som predikade åt oss om omvändelse.

Alldeles intill stugan hittade vi en gammal postlåda. Jag tilltalades av målfärgen som lossade i flagor och av föremålet som på ett väldigt konkret sätt vittnade om avfolkning och liv inte längre finns.

Kort efter att jag knäppte den sista bilden gick vi vilse och tog oss till Husö och halvvägs till Ribbingö innan vi förstod att vända om. Allt som allt en lyckad promenad. 17 kilometer blev slutsumman. Inte alls illa tycker jag.

Vad har du gjort idag?

Publicerad 30.03.2017 kl. 22:30

Några toppar från dagen som gått.

Jag har fört en liten kamp med universum idag. Jag tror båda vann men vägen har känts lång.

Först vaknade jag helt osannolikt trött och osammanhängande och hade svårt att alls ta mig till jobbet. Inte för att jag hade något emot att åka, utan för att jag var som en trögflytande vätska och samma fenomen fortsatte dagen ut.

Jag tänkte, talade och rörde mig som i slowmotion och tankens och kroppens slöhet ledde till ofrivillig spydighet och en tröja som dränktes i kaffe på grund av klarade inte av att göra två saker på en gång. Hällde en stor mängd kaffe förbi munnen.

Fulbordade den framgångsrika arbetsdagen genom att åstadkomma ett ljudligt RITSCH när jag satte mig i bilen. Adjö byxor med andra ord.

Måste säga att jag är tacksam över med åldern avtagande kroppskomplex, för ett yngre jag skulle ha svårare med den förändring som skett efter att jag började bila 200 kilometer till jobbet istället för att promenera cirka 5. Är mer omfångsrik idag än för två år sedan. Så är det bara.

Sade jag förresten redan att jag, väl hemma, höll på att försova mig från vår bastutur för att jag låg och snarkade i soffan. Dessutom det.

Hur har ni haft det idag?

Publicerad 29.03.2017 kl. 22:30

Mitt kommunalval 2017 - satsa på bildning!

Vet ni vad? Jag har aldrig i mitt liv fyllt i en blogglista. Det här är min första och den dök upp lämpligt för igår satt jag faktiskt och skissade på ett inlägg om kommunalvalet och kom ingenvart. Sevendays lista om kommunalvalet är bra. Lovar. Så här tänker jag:

1. När jag hör ordet politik tänker jag...

på något trögt, svårt och oöverskådligt. Något som borde bana väg för kompromisser och gyllene medelvägar, men ofta istället verkar vara ställningskrig och en tummelplats för vita kränkta män med sårbara egon och utpräglad oförmåga att omvärdera ståndpunkter.

Jag tänker också ofta på att allt vi gör är politik. Att mitt yrkesval, viljan att följa en läroplan, möta elever, ge verktyg, skapa jämlika förutsättningar är politiska ställningstaganden. Att varje gång jag ställer mig i ett klassrum är en politisk handling.

Tänker ganska lite på partipolitik förutom då jag tänker på sagda män. Har i viss mån tappat tron på den biten av systemet och sörjer det ibland. Vill hitta individer som är starka nog att bära partier med sunda värderingar och nedslås ibland av insikten att även poltik mest verkar handla om pengar.

Tydligen tänker jag inte jättekonstruktiva tankar när jag hör ordet politik.

2. Jag tror att unga avstår från att rösta, eftersom...

samhället i årtionden signalerat att deras röster och behov inte räknas. Se bara på hur vi behandlar vårt utbildningssystem från småbarnspedagogik till universitet och högskolor. Vi raserar det vi byggt upp och sparar där det svider minst för oss själva. Det kostar alltid mindre att stänga skolor än att höja skatter och ungas hälsa och tillräcklig elevvårdspersonal väger lätt då skattelättnader ligger i den andra vågskålen.

Ja och sedan går vi ju åt allt det där som är viktigt för barn och unga långt innan de själva är gamla nog att bli hörda i frågor som påverkar dem. Det kanske inte gör under för förmågan att tro på systemet tänker jag.

3. När jag väljer min kandidat inför valet brukar jag tänka på...

kandidatens ålder och värderingar. Det är viktigt att det är någon som jobbar för jämställdhet, som bryr sig om minoriteter och som helhjärtat tror på bildningens och utbildningens potential att skapa ett bättre samhälle. Eftersom det alltid finns en chans att kandidaten inte blir invald, måste den tillhöra ett parti vars värderingar jag kan stå för.

Ja och språket är på sätt och vis en ickefråga för mig. En så dålig finlandssvensk och moddalärare är jag. SFP lyckades i min hemstad nyligen med konststycket att låta bli att grunda en splitterny lågstadieskola i en splitterny stadsdel, bara för att en gammal skola absolut måste bevaras och till slut landade man på en kompromiss som garanterat på sikt ändå kommer visa sig vara ohållbar. Tror faktiskt partiet förlorade min röst senast där.

Är också för vänster för att vara bekväm med att rösta svenskt. Dessutom det.

4. Om jag skulle få driva en valkampanj skulle jag...

säkert göra på tok för lite. Har faktiskt lite svårt att se mig i den rollen, men gissar jag skulle satsa på den biten som syns på sociala medier. Köra blogg, instagram, twitter, snapchat och video och hoppas på att jag blir sedd av tillräckligt många potentiella väljare.

5. Om jag skulle få ändra på något i mitt närsamhälle skulle jag ändra på...

skolornas budjetar. Skulle börja med att se till att hyresnivåerna hålls på en sådan nivå att kommunen också har råd att betala lön åt de människor som jobbar i byggnaderna. Så skulle jag satsa på riktiga saker, anställa så många vuxna att alla barn och unga får känna att de blir sedda. Hosta fram fyrk som förvandlar ungdomsgarantin till något annat än en kosmetisk åtgärd som bara ser bra ut på ett papper.

Jag skulle satsa blint på småbarnspedagogik och utbildning, inte nöja mig med att mycket här är bättre än på andra håll i landet och lita på att facit kommer visa att jag valt rätt. Fast på precis samma sak litar säkert de som just nu sitter vid makten. Det är ju lite det som är grejen med politik.

Att så funderade jag. Som ni märker fokuserar jag mycket på bildning. Det beror på att det inte kommer finnas så mycket annat kvar för de flesta kommuner att bestämma över när alla reformer är genomförda. Daghem, skola, institut, fritidsverksamhet, museer och bibliotek; det är saker jag tycker ni ska tänka på innan ni väljer kandidat.

Publicerad 27.03.2017 kl. 21:55

Om lärare och stress.

Läste en intressant artikel på Yle nyss. Den handlar om vad lärare blir stressade av. Jag känner igen mycket. Kanske mest det som inte ens sägs riktigt rakt ut, men antyds hela tiden. Det finns för lite tid. Ofta är det så.

Det finns mycket som ska göras som måste göras just där och då och de som bestämmer om ekonomi och resurser* gör väldigt lite eller ingenting alls med tanke på elevers bästa verkar det som. Viktiga reformer ses som möjligheter att spara pengar och utvecklingspotential förvandlas till potentiella katastrofer.

Att gå in för att inkludera elever med specialbehov i vanliga klasser samtidigt som man decimerade assitentresursen är något av det i särklass mest idiotiska som gjorts i den finska skolan. Det är också ett ypperligt exempel på hur något som på ytan ser ut som bra pedagogik, under den polerade fasaden inte är annat än en sparåtgärd.

Det har gått tre år sedan jag blev utexaminerad. Sju år sedan jag började jobba som lärare. Jag har hunnit jobba i två kommuner. Arbetet är annorlunda nu än då. Det är för all del inte bara negativt, men jag skulle kunna leva utan den smärta och frustration jag känner över varje ung människa jag mött och möter som inte får det stöd de skulle behöva av samhället. Jag skulle kunna leva utan vetskapen att stödet uteblir för att det anses för dyrt. Det skulle vara skönt att tro att samhället skulle se de pengar som satsas på en utslagningshotad ung människa som en sund investering, en satsning på framtiden. Det skulle antagligen på sikt också vara kostnadseffektivt. Vad vet jag.

Jag lever bra som det är nu också. Det är inte det.

Det går ingen nöd på mig, men jag blir stressad av allt det jag inte kan påverka. Mest det. Och av det som ibland känns som ständig tidsbrist.

Visst, långa ledigheter och tid för återhämtning, vilket kommentatorer under själva artikeln och på facebook lyfter fram. Kommentatorer som vet bäst.

Jag jobbar söndag till fredag, sex till åtta timmar på dagen och två till fyra timmar på kvällen, försöker vila på lördagen de veckor jag har tid. Varje ledighet under och mellan terminerna används åtminstone delvis till att läsa och korrigera elevtexter, till att planera och att lära mig sjäv nytt. Sommarlovet inleder jag med en period på tre till fyra veckor då jag läser på och försöker täppa de kunskapsluckor jag upptäckt under läsåret. Fortbildar mig på grund av yrkesstolthet och intresse och passion och annat tjafs, ni vet. Senast två veckor före höstterminen är igång är jag igång med att planera det nya läsåret.

Det här är världens bästa jobb och jag har valt det själv. Jag klagar inte på arbetsmängden. Åtminstone försöker jag att inte göra det för jag tycker om det jag gör och jag vet att folk på andra branscher jobbar minst lika mycket. Jag vet att lärare inte är ensamma om att jobba varje dag och dygnet runt, så jag försöker att inte jämföra mig med andra.

Inte minst därför tycker jag det är märkligt att det inte går att diskutera lärarjobb och stressnivåer utan att någon påpekar att arbetsdagarna minsann är korta och ledigheterna långa och hur täcks dessa latmaskar och parasiter gnälla. Det gör mig lite ledsen, för visst fan är det viktigt att tala om att allt fler lärare mår dåligt på jobbet. De är ju småbarnspedagogerna och lärarna som tar hand om samhällets barn och unga. Det måste diskuteras.

Det är en diskussion som handlar om hur högt vi värderar barnen, hur viktig vi anser deras framtid vara. Så är det tyvärr så att det antagligen finns en ganska stark korrelans mellan vilka förutsättningar undervisningspersonalen ges att sköta sitt arbete, hur sagda personal mår och hur våra barn och unga klarar sig först på daghem och i skola och sedan i framtiden.

Att i det här sammanhanget lyfta fram hur lite man tror lärare jobbar under sommaren är att snedvrida en viktig diskussion. Det är också nedvärderande, på samma sätt som det skulle vara det om jag som lärare skulle påstå att det är lätt att jobba på lager för att det inte går att ta arbetet med sig hem, att direktörsjobb inte är belastande för att man kan ha andra att göra det man inte har lust för eller att det är skönt och bekymmerslöst att vara arbetslös. Vilket jag inte skulle, för tror inte det är så och vet noll om det jag talar om. Och så är det ju ganska kränkande att uttala sig om saker man saknar all insyn i. Dessutom det.

*Politikerna.

Publicerad 25.03.2017 kl. 14:17

Stämningsbild en torsdagkväll.

Pynjar med detta just nu. Bedömer essäprov. En liten oansenlig bunt. Stämningen är på topp och blicken fäst vid mållinjen.

Publicerad 23.03.2017 kl. 22:13

Gör mig till en djupfrys för det svenska språket.

Jag läste idag en nyhet som gjorde mig lite upprörd. Det handlar om den här artikeln om att Språkrådet öppnar för engelsk pluralböjning enligt mönstret story-storys i den nya upplagan av Svenska skrivregler. Skit på er säger jag.

Det är inte det att jag är emot nytänk och nyskapande och nybildningar inom språket. Allt som berikar svenskan är bra, per definition.

Men det heter berättelse och vårt språk blir inte rikare utan utarmas då vi ersätter etablerade ord och uttryck med styggelselån från engelskan och ruckar på grammatiken för att försnabba förfallet. Så är det bara.

Jag förvånas och blir lite andfådd av hur konservativ jag är, men jag förstår inte varför vi ska kapitulera inför engelskan. Bara ge upp och acceptera att den är här och att den kommer fucka upp vårt språk och det är bra för det är vackert och internationellt när det går så, typ.

Jag förstår inte, men inser samtidigt att det är bättre att ha en plan. Jag fattar att det kan finnas en idé med att ha regler, att de kan bidra till att det främmande inte tillåts påverka gräsnlöst och vet ni; när jag skriver det där sista slår det mig hur mycket min vilja att skydda svenskan mot okontrollerat utländsk inflytande påminner om rasisters vilja att stänga gränser och omslutas av egen rädsla.

Bara det att det att det i dett förra fallet faktiskt finns något att vinna på att skydda och bevara, i det senare är slutenhet enbart ett sätt att förlora. Att det har jag tänkt på idag.

Vad tycker du om engelska i svenskan? Svara ärligt.

Publicerad 22.03.2017 kl. 20:22

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar