Dagens roliga insikt.

Vet ni vad jag gjorde igår? Jag satt till klockan två på natten och läste mina studerandes texter om - trumvirvel, pukor och trumpeter - fenomenet sömnbrist och allt det kan leda till. Håll med om att det är ganska roligt, och möjligtvis lite perverst.
03.10.2018 kl. 23:06

Extremt trött och otroligt lat.

Här sitter jag i mitt arbetsrum och läser uppsatser. Medan regnet trummar mot fönsterblecket pustar jag ut genom att ögna igenom en artikel om grå övertid. Suckar av lättnad då jag inser att jag som lärare inte kan drabbas av fenomenet. För mig gäller devisen GET SHIT DONE. Att alltid bli klar i tid är det enda som räknas.

Mitt kollektivavtal beaktar inga faktorer som påverkar mängden arbete*. Jag skulle få samma lön för att undervisa grupper på tio eller femton studerande som jag får nu då ungdomarna till antalet är tjugofem eller trettio. Mängden arbete som måste utföras långt efter att jag jobbat åtta timmar per dag eller fyrtio per vecka har ingen inverkan på mina inkomster. Jag är lyckligt lottad på det viset.

Det är med glädje och stor tacksamhet jag betraktar kommentarsfältet under artikeln. Jag blir rörd av att det där finns så många fina och engagerade människor som verkligen har satt sig in i hur lärarlivet ser ut. Samtidigt får jag lite dåligt samvete. Borde jag veta mera om vad det innebär att vara företagare eller hur det känns att jobba med något riktigt? Kanske det.

Nu måste jag hur som helst fortsätta läsa uppsatser.

 

*Förutom undervisningsämne och -stadium då.

02.10.2018 kl. 23:09

Skulle du klara av det nya studentprovet i modersmål och litteratur?

Jag har skrivit en hel del om hur krävande det nya studentprovet i modersmål och litteratur är. Om någon av er som läser har frågat sig HUR svårt det egentligen kan vara rekommenderar jag att ni går in HÄR och HÄR och funderar på i vilket skede ni själva nådde en sådan nivå i ert skrivande att ni hade klarat av proven. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag med de färdigheter mina egna gymnasiestudier gav mig inte skulle ha haft en chans att klara av proven före mitt första eller andra år på uni.

HÄR kan ni bekanta er med bedömningskriterierna. De är en aning kryptiska, eller hur?

Skulle du bli student om du skulle skriva moddan i år? Handen på hjärtat nu.

01.10.2018 kl. 23:56

Är tydligen ingen vän av gratis läromedel.

Hela dagen idag har jag funderat på vad beslutet att bjuda gymnasister i Helsingfors på gratis läromedel betyder. Jag har undrat om det är ett trick för att locka väljare till de partier som drivit frågan och jag har frågat mig om det är meningen att vi ska förstå det så att andra satsningar på utbildning uteblir för att politisk vilja saknas.

Betyder beslutet till exempel att det nog skulle finnas fyrk för att höja barnträdgårdslärarlönerna till en nivå som gör att folk kan leva i Helsingfors, men att staden varken bryr sig om barn eller anställda? Betyder det att större undervisningsgrupper inte är ett måste utan spariver och ideologi?

Yle rapporterar ju om att summan motsvarar fyrahundra lärarlöner och driftskostnaderna för fem gymnasier. Därför har jag som pedagog svårt att inte fråga mig om inte de tjugo miljonerna skulle göra större nytta någon annanstans. 

Skolor och daghem i hela staden längtar efter fler vuxna, fler människor som kan se våra barn och unga. I det läget känns det vansinnigt att bränna miljoner på läromedel som många ändå har råd med.

Kanske att ett bättre beslut hade varit att rikta resurserna och utveckla studiestödet för dem som av någon anledning inte har råd. Eller? Vad tycker du?

28.09.2018 kl. 01:09

Om gratis läromedel för gymnasister och utbildningspolitik i Helsingfors.

Jag läste nyss på Facebook att stadsfullmäktige i Helsingfors har beslutat att bjuda samtliga gymnasister i staden på gratis läromedel. Ett synnerligen viktigt beslut och en nyhet vars trovärdighet jag inte har någon anledning att tvivla på. Det var nämligen den gröna stadsfullmäktigeledamoten Emma Kari som berättade om beslutet på sin facebooksida.

Samtidigt som beslutet är glädjande, är det också oroväckande. Det kan hända att jag har gått och blivit cynisk, men det första jag gjorde efter att ha läst nyheten var att undra hur staden har tänkt täcka denna nya utgift. Enligt Yle huvudstadsregionen handlar det om en summa som motsvarar årslönen för fyrahundra lärare och årsbudgeten för fem gymnasier. Det är alltså fråga om sjuka mängder pengar. Att skolorna ska få tilläggsfinansiering på obestämd tid känns osannolikt. Snarare lär det väl som vanligt bli fråga om att använda befintliga medel som flyttas från ett konto till ett annat, vilket oundvikligen leder till besparingar någonstans  där det egentligen inte finns någonting att ta. Med andra ord blir det ändå på ett eller annat sätt våra ungdomar som betalar priset.

Jag hoppas jag har fel. Jag hoppas Helsingfors modigt vill gå i bräschen för en utbildning som får kosta. Jag hoppas att de gratis läromedlen inte leder till indragna tjänster och ökade gruppstorlekar. Men jag tvivlar, för vad är sannolikheten att en stad där en utbildningsbudget utan tydliga nedskärningar i åratal betraktats som en seger, plötsligt skulle vara beredd att strö ut pengar över sina ungdomar och skolor?

Väldigt liten tänker jag, men jag hoppas jag har fel. För har jag rätt är beslutet inget annat än en illa polerad yta, ett försök att dölja det som gömmer sig bakom en relativt vacker fasad.

 

 

Edit 23.07: Lade till en länk till Yleartikeln, information om kostnader och en kommentar till dessa.

26.09.2018 kl. 22:26

Nytt, spännande och lite skrämmande.

Idag skrevs det första studentexamensprovet i skrivkompetens någonsin. Det var med stor nyfickenhet och en inte alldeles liten gnutta skräck jag läste igenom uppgifterna och klickade upp materialen på lärardatorn i provlokalen. Mitt första, spontana intryck var att provet var svårt, mycket mer krävande än något de examinander som idag skrev någonsin stött på under sin tid vid gymnasiet.

Efter att jag ikväll tagit en ytterligare titt på ämnena och materialet kan jag inget annat än beundra dessa ungdomar som vågar ge sig i kast med något som den föregående läroplanen - den de följt under hela sin gymnasietid - egentligen inte förberett dem för. Att finna sig i att vara provkanin för studentexamensnämnden kräver mod. Att inte bli avskräckt av nya utmaningar är en bragd i sig. Jag kan inget annat än lyfta på hatten och hoppas att det går vägen. Snudd på orimliga utmaningar till trots.

 

25.09.2018 kl. 22:32

Hur mycket jobbar ni när ni jobbar mycket?

Just nu lever jag dagar och veckor då jag av envishet eller nåd får räcka till och duga mer än jag egentligen mäktar. Det är studentexamenstider och förra veckan var läsårets första som landade på rejält över femtio timmar. Hela hösten har jag lyckats låta bli att ta arbetet med mig hem. Jag har gjort långa timmar, men klarat av att hålla mig omkring eller precis under femtiotimmarssträcket. Det har känts rimligt. Det gör det egentligen fortfarande. Jag orkar, jag klarar av och jag känner mig inte fruktansvärt tankspridd. Samtidigt märker jag att jag är bekymrad.

Jag oroar mig för att jag har jobbat i under tio år och till och med mitt korta perspektiv säger mig att arbetsmängden ständigt ökar. Från och med i höst har vi ett nytt studentprov i modersmål och litteratur och det provet för med sig nya, längre, mer invecklade texter. Jag har fått förklarat för mig att provet i mitt ämne har gjorts mer krävande för att det i högre grad ska tillmötesgå de behov universitet och högskolor har gett uttryck för, behov som stavas att vilja spara tid och resurser genom att i möjligast hög grad slippa utbilda studerande i akademiskt skrivande. Så har det sagts mig. 

Mitt ämne ska ge färdigheter för fortsatta studier och det är precis som det ska. Jag önskar inget mindre.

Samtidigt förundras jag över att ingen verkar ha tänkt på att dubbelt längre och mycket mer invecklade texter också tar avsevärt längre att korrigera och bedöma. Då jag tidigare kunde läsa, kommentera och bedöma vilken text som helst på högst tjugp minuter, behöver jag nuförtiden ofta åtminstone en halv timme för att bli klar med en text. Att en enskild uppsats tar närmare en timme i anspråk är inget direkt undantag. För en som läser mellan två- och trehundra texter under en period på sex veckor blir det snabbt många och långa arbetstimmar.

Det är inte så att jag är missnöjd. Att få läsa mina studerandes texter är ett privilegium. Att få se dem utvecklas är något ännu ännu större. Dessutom jobbar jag i en kommun där folk verkar anse att utbildning får kosta. Alla är inte lika lyckligt lottade.

Därför oroat jag mig. Mitt i alla reformer och all politisk spariver frågar jag mig ibland om det är någon på Arkadiabacken som tänker på att de beslut som fattas där innebär att arbetsbördan ökar någon annanstans. Jag undrar om de som drar upp riktlinjerna för utbildningen i det här landet alls tänker på att varje sent de sparar, kostar våra unga delar av deras framtid. Jag undrar och inser att jag begränsad makt att påverka. Gräver där jag står och jobbar lite till istället.

Hur mycket jobbar ni när ni jobbar riktigt mycket?

24.09.2018 kl. 23:25

Om onödiga investeringar.

På vägen hem från jobbet idag ägnade jag mig åt ett av mina käraste fredagsnöjen, att lyssna på Eftersnack. De talade bland annat om det såkallade entimmeståget mellan Helsingfors och Åbo, vilket enligt uppgifter i en kolumn i dagens Västra Nyland ska klara av att transportera folk mellan de två städerna så snabbt som på en och en halv timme. Fråga inte mig hur den matematiken går ihop.

Hursomhelst, berättade en av programvärdarna att den nya förbindelsen skulle vara femton minuter snabbare och komma att kosta en och en halv miljard. Det är hundra miljoner per insparad minut. I programmet undrade de om det här verkligen är en vettig investering, och kom väl fram till att det skulle vara förnuftigare att satsa på befintlig infrastruktur. Jag håller med.

Dessutom frågar jag mig - det var faktiskt min första tanke när jag hörde om priset per minut - om inte ett kostnadseffektivt alternativ för VR vore att se till att de nuvarande tågen alltid går i tid. Det finns säkert över femton minuter knappa in under många dagar av året bara genom att undvika förseningar. Åtminstone jag stör mig mera på att en tågresa som borde ta en timme och tre kvart ganska ofta har förvandlats till tre eller fyra timmar, än på att resan inte tar en och en halv timme.

De överblivna miljardera kunde sedan med fördel investeras i utbildning och till exempel nya barnsjukhus. Eller, vad tycker du?

21.09.2018 kl. 22:10

Lugnet innan jag drar tummen ur.

Jag sitter i hundparken och följer med när Freja och Tyra leker. Njuter en stund av tystnaden och lugnet. Det har varit långa dagar på sistone. Hundarna har fått nöja sig med korta promenader. Skönt att se dem få lite motion.

Hemma väntar en digital hög studentprov. De första av sitt slag. Ett ansvar jag aktivt försöker förtränga. Inte för att provet eller texterna är dåliga eller onda, men för att jag kan känna att jag har tillräckligt att läsa som det är.

Ännu en kort stund tänker jag njuta av lugnet. Vila innan jag går hem och drar tummen ur.

20.09.2018 kl. 19:12

Om småbarnspedagogik och människor som gör ett jobb som är viktigare än andras.

Idag tänker jag på förskolan och den kompetterande dagvården på Drumsö i Helsingfors där knapp personal utan stöd från vare sig högre tjänstemän eller beslutsfattare kämpar för att ge de barn de fått förmånen att undervisa en dräglig vardag. Jag tänker på att dräglig måste kännas som att tumma på ideal och att tvingas till en sur och dyrköpt kompromiss. Jag tänker på hur tragiskt det är att min stad bränner ut människor som älskar sitt jobb och jag tänker på hur vidrigt det är att två människor när det varit som värst tvingats ansvara för 63 barn. Hör ni hur sjukt det låter?

Medan jag läser om utmaningarna på Drumsö tänker jag på lokalpolitiker som skryter med att staden minsann inte tummat den subjektiva rätten till dagvård, men samtidigt hymlar med att de ökat gruppstorlekar. Jag tänker också på hemliga överenskommelser med grannkommuner, på avtal vars enda syfte varit att hålla barnträdgårdslärarlöner i regionen på en absolut miniminivå och jag tänker på den högre tjänstemannen som i en intervju för Yle verkar tycka att det är orättvist att småbarnspedagogiken i Helsingfors fått så mycket negativ publicitet i medierna.

Någonstans frågar jag mig också hur länge vi tror att vi har råd att trampa på dem som ska ta hand om våra barn. Jag frågar mig hur länge det är meningen att folk ska orka jobba för löner som knappt räcker till hyra och mat och jag undrar hur länge det ska ta för oss att förstå att en personal som mår illa inte fostrar välmående barn.

Framför mig ser jag också den kedja som börjar med småbarnspedagogik och leder till avgångsbetyg efter avslutad grundskola, och jag frågar mig hur resurserna någonsin ska räcka till någonstans om inte ens den första länken får vara stark nog att hålla. Det är skamligt att vi som samhälle inte vill göra mera för våra minsta.

Målet med all utbildning borde vara att hjälpa de barn och unga som tar del av den bli bättre än vi någonsin varit, än vi någonsin fått förutsättningar att vara. Om något i samhället borde få kosta är det undervisning i allmänhet och småbarnspedagogik i all synnerhet. Det anser åtminstone jag.

Vad tycker du?

 

19.09.2018 kl. 22:54

Framtidspedagogik.

Idag var jag lite vilse i veckan och bestämde mig för att min sista grupp kunde få ta del av morgondagens lektion, REDAN IDAG! Kanske inte så hejsan som det låter, då en massa viktiga mellansteg glömdes bort.

Jag känner mig som en riktig framgångshistoria!

18.09.2018 kl. 15:03

Idag har jag varit duktig.

Idag har jag varit duktig. Är det okej att säga så? Jag kom till jobbet lite efter åtta på morgonen och packade ihop och åkte hem lite efter åtta på kvällen. Gjorde egentligen bara det jag behövde, stannade fyra timmar efter att allt annat var gjort för att hinna läsa några uppsatser.

Det blev åtta stycken. Åtta på fyra timmar. Det låter lite men är en ungefär maximal prestation. Jag vill ju läsa med eftertanke, försöka ge respons som inte bara pekar på fel utan även lyfter fram styrkor och hjälper de studerande bygga vidare på de kunskaper de samlat på sig.

Det händer att jag undrar om de har någon nytta av allt mitt slit. Om någon har något att vinna på alla timmar jag gör. Jag hoppas det jag gör har betydelse, att ens någon ser en framkomlig väg och tror på att hen kan göra framsteg.

Nu är jag inte utmattad. Jag tvivlar inte på mig själv. Det är bara det att en sällan får respons och ibland får vänta länge på att se framsteg. Jag vet och jag litar ändå på att alla jag undervisar kan utvecklas. Skulle jag inte göra det skulle jag lika gärna kunna ge upp. Det ser jag ingen orsak att göra.

Istället sitter jag på balkongen och njuter av svalkan, dricker ett glas saft och tänker på morgondagen. Det kommer bli många fina möten, många chanser att handleda, göra bättre och jag känner att jag kanske, trots allt, räcker till.

Frågar ni er någonsin varför ni gör det ni gör?

 

P.s. Jag lovar att jag älskar mitt jobb och att jag inte genomgår någon existentiell kris, om nu någon undrar. Det har bara varit en lång dag.

17.09.2018 kl. 23:19

Vad är en bra lärare?

Hurdan är en bra lärare? Vad kan en person som kan undervisa och inspirera? Vilka färdigheter behöver en som varje dag jobbar med ungdomar, som har getts förmånen och det oerhörda ansvaret att forma liv?

Jag har alltid tänkt att en bra lärare är en som ser barn och unga, som kompromisslöst placerar sina elevers och studerandes behov först, som är på de ungas sida i en värld där ingen säkerhet finns att någon annan nödvändigtvis är det. Jag har alltid tänkt att en bra lärare är en som tycker om de människor hen undervisar, som ser rätten att göra det som ett privilegium.

Allt det här hade jag tänkt långt innan jag inledde de studier som gav mig behörighet att undervisa och där lärarens elevsyn på sin höjd var en parentes.

Varje gång jag tänker på mina lärarstudier blir jag arg. Faktiskt. Jag blir fortfarande förbannad för att de gav mig så lite och för att de krävde så oerhört mycket tid. Jag har ännu inte förlåtit det som då kallades PF för alla substanslösa föreläsningar, all fullkomlig ovilja till flexibilitet och den frapparenda låga akademiska nivån jämfört med mitt eget Helsingfors universitet.

Det sjuka är att det är många som har upplevt de studier de utsatts för i Vasa på ett liknande sätt som jag. Senast idag påmindes jag om detta faktum då jag och en kollega jämförde erfarenheter och österbottniska trauman. Vi mindes mycket som ännu idag känns ganska bedrövligt.

Givetvis är jag inte rättvis i min kritik. När jag väl kom så långt i min utbildning att det blev dags för behörighetsgivande pedagogiska studier hade jag redan jobbat med barn och unga i över tio år, jag hade undervisat i fyra eller fem. De studierna var inte avsedda för mig, målgruppen var inte människor som hade en uppfattning om vad det blivande jobbet innebar eller vad det kunde betyda att jobba med att utbilda unga och barn. Ofta upplevde jag att det inte var meningen att en skulle ifrågasätta eller kräva, att det blev dålig stämning när jag problematiserade och vägrade svälja.

Och därför undrar jag nu idag: hurdan är en duktig lärare? Vad krävs för att en som undervisar ska vara bra? På de frågorna svarade inte min utbildning. Den gjorde det inte, trots att jag tydligt minns att den gjorde anspråk på att veta. 

13.09.2018 kl. 23:32

Om det mäktiga i att misslyckas.

Ellen skriver om misslyckanden, ett ämne jag på grund av mitt jobb funderar ganska mycket på, och jag tycker hon har rätt då hon säger att vi är alldeles för rädda för att misslyckas. Jag tänker ofta i samma banor då jag möter ungdomar som lamslås av oväntade resultat och efter bara något enstaka försök intalar sig att de inte kan istället för att se att de har alla förutsättningar att lära sig.

Jag tror att en del av problemet är hur vi talar om misslyckanden. Inte minst hur vi gör det inom skolan, den verklighet som är mest min. Inom den institutionen är mitt intryck att vi antingen curlar för mycket eller lämnar barn och unga för ensamma med sina tillkortakommanden och att vi dessutom ofta gör både och. Till slut lär de sig att det är en oerhörd skam att misslyckas men att nederlagen inte leder till några konsekvenser. Det kan jag tycka är ganska problematiskt.

Skulle jag få välja skulle vi ändra på hur vi i skolan och samhället talar om misslyckanden. Vi skulle avdramatisera att inte lyckas, se varje nederlag som en möjlighet att lära oss något nytt. Vi skulle visa sa att utebliven framgång är en chans att göra bättre, att göra om.

Som enskild lärare gör jag det jag kan. Jag försöker se det positiva i varje motgång, försöker visa på vägar där den unga bara ser återvändsgränder. Jag vet att kolleger i hela landet gör likadant, men det räcker inte.

För att lyckas med att avdramatisera misslyckanden skulle vi behöva lite stöd av våra beslutsfattare. Vi skulle behöva politiker som inser att strukturer som signalerar att femtonåringar som inte vet vad de vill bli som stora genom fel kursval kan förstöra sin framtid, är dåliga strukturer. Vi skulle behöva människor med makt som inser att antagningsreformer som leder till att dagsform och studentexamensresultat kan stänga högskoledörrar är dåliga reformer. Vi skulle behöva en regering som ser unga som mera än bara en utgiftspost. Och så skulle vi behöva en skola som har råd och resurser att låta barn och unga möta riktiga motgångar och att hjälpa dem hitta vägar vidare innan allt redan är för sen.

Just nu är jag inte övertygad om att vi i samhället har särskilt många strukturer som gynnar de unga. Vi har inte ett system som tillåter misslyckanden och erbjuder andra chanser. Vi har ett system som signalerar att unga som inte genast vet vad de vill göra när de är stora är misslyckade parasiter. Försök nu sedan växa och våga under sådana omständigheter. Det kan inte vara lätt.

Eller, vad tror du? Hur ser du på misslyckanden och motgångar? Är det något vi bör undvika till varje pris eller något vi kan lära oss något av?

13.09.2018 kl. 00:06

Om skolmat och sexuella trakasserier.

Idag tänker jag på en undersökning som visar att alltför många unga i sina skolor utsätts för sexuella trakasserier och på rektorn som jämför övergrepp med skolmat och konstaterar att det bara är att uthärda. Jag tänker också på en rad i en av artiklarna jag läser som gör gällande att vi fortfarande utbildar lärare som i sin utbildning inget får lära sig om jämställdhet, och jag undrar när vi på ett nationellt, mer övergripande plan tänker skapa strukturer som gör det möjligt att på riktigt komma åt övergrepp.

Jag tänker på att skolan borde vara ett tryggt ställe. På att den för sjukt många unga är motsatsen, och jag frågar mig hur det kommer sig att så många vuxna i skolor i hela landet verkar villiga att blunda för all den skit som kantar deras vardag.

Jag tänker också att den där rektorn på sätt och vis har rätt, men att hans jämförelse haltar. Sexuella trakasserier är faktiskt som skolmat, men som skolmat då den är som värst: ibland serveras vi sådant som vi varken kan eller behöver svälja. Och ingen ska komma och säga att det bara är att uthärda.

 

P.s. Lägger till länkar till artiklarna snarast. Funktionen finns inte för den som telefonbloggar.

12.09.2018 kl. 00:13

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. Över trettio, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

20.03, 09:41Pauser. av Amadanda
29.01, 15:01Rapport från dagar som gått. av Språklärare
23.01, 19:26Tuff tisdag. av Fager Dam