Om att jobba läng(r)e (än ett år) på samma ställe.

Den senaste veckan har jag funderat mycket på jobb, föga förvånande. Jag har tänkt på hur det är att få jobba mer än ett år på samma ställe, hur det känns att få uppleva kontinuitet.

Skönt, lyxigt. De är de första, mest naturliga svaren. Det är en förmån att få ha en arbetsplats utan uttalat bäst före- datum. Men, det känns också skrämmande, för det är stort och mycket är nytt och sådant jag aldrig gjort tidigare och ännu mera är obekvämt på ett ganska bra sätt.

Under det senaste halvåret har jag många gånger tänkt att jag inte vet och att jag inte kan. Tänkt tankar som på sin höjd varit halvsanningar och främst sprungna ur den frustration som föds ur insikten att jag ännu inte hunnit bli särskilt rutinerad.

Så här är det: jag är - vågar jag ödmjukt påstå - ganska bra på att arbeta ett år på ett ställe för det har jag hunnit göra några gånger tidigare. Jag är däremot inte ännu särskilt bra på att jobba flera år på ett ställe för hittills har jag bara gjort det på deltid, vilket inte gett mig samma rutin som kontinuitet och heltid alldeles säkert kommer att göra.

Jag är ute på okänt vatten just nu. Varje dag blottas en ny lucka som beror på bristande erfarenhet och varje dag sätter jag igång med att fylla de luckor som dykt upp med den nya erfarenhet jag samlat på mig. Jag lär mig. Hela tiden. Processen kan ibland kännas påfrestande, men den är alltid intressant.

I ärlighetens namn måste detta ändå sägas; det är frustrerande att plötsligt märka att man kan konstigt lite om ett jobb man trott sig vara ganska bra på.

Det är också nyttigt; det är sunt att ibland påminnas om hur det känns att inte behärska något, att inte förstå eller veta hur man gör. Och det är skönt att märka att okunskapen fortfarande tänder glöd och jävlaranamma. Att viljan finns att bevisa att jag kan och den blinda tilltron till att jag kommer klara av*.

Är något av det jag nyss beskrivit överraskande? Nej. Det är förväntat och naturligt, sådant jag visste om och tänkte på redan i fjol. Ändå har jag låtit mig bli överrumplad. Kanske föga förvånande.

Är det någon som har liknande erfarenheter?

 

*Trots lång karriär(heh) och hög ålder (31 om mindre än en vecka - heheh). Lät visst lite patetisk där.

 

Publicerad 14.01.2017 kl. 22:46

Om att läsa och inte läsa skönlitteratur.

Hela den här veckan har jag funderat på det där med att jag inte egentligen läste någon skönlitteratur alls under jullovet. Det beror nog på att skönlitteratur under läsåret oftast är lika med jobb och jobb ska en inte syssla med när en är ledig*.  Om det inte är sommarlov förstås. På sommarlov ska en nollställa, utveckla och njuta. Då läser jag precis vad jag vill.

Under andra ledigheter än sommarlovet läser jag det jag mäktar med och även om det inte alltid är skönlitteratur är det okej, för att läsa till exempel populärvetenskap, biografier, historiker och olika former av facklitteratur är fullgoda sätt att fly vardagen de gånger den känns alltför mörk eller grå. Det är också billigare än att resa till södern.

Så är det å andra sidan inte en helt dum grej att skönlitteratur känns som jobb. Det betyder ju att jag kan läsa när som helst och alltid med gott samvete. Under de perioder jag jobbar har jag alltid en roman med mig. Jag läser när jag väntar, när jag pausar, när jag behöver nollställa, vila, andas eller fokusera om. Jag läser alltid med gott samvete för i och med att skönlitteratur är jobb är det heller aldrig bort från något annat - förutsatt att jag väljer att regelbundet läsa sådant med koppling till det jag arbetar med**. Vilket jag gör. Inte hela tiden, men ofta och dessutom hänger all litteratur åtminstone indirekt ihop med det jag jobbar med.

Med andra ord och närmare eftertanke verkar det alltså vara så att jag då jag är ledig undviker att läsa skönlitteratur för att det känns som jobb, medan jag under de perioder jag arbetar gärna läser skönlitteratur både på fritiden och under arbetsdagen*** för att det är en ickejobbig form av jobb som jag alltid vinner på att syssla med och som samtidigt hjälper mig slappna av. Det här får mig att i viss mån känna mig som en vinnare. Det är en ovan men ganska skön känsla.

 

*Vilket också påpekades i en kommentar till det ursprungliga inlägget.

**Oftast läser jag flera böcker samtidigt. Helst en av eget intresse och en som jag vill veta om jag kan rekommendera åt eller läsa tillsammans med eleverna.

***För att undvika missförstånd vill jag understryka att dessa avbrott inte sker under lektionstid. Förutom då eleverna läser klassuppsättning. Då händer det att jag läser samma bok som de för att jag tycker det är viktigt att visa exempel.

Merparten av det arbete jag utför utanför klassrummet gör jag hemma och hemma känns det naturligt att pausläsa.

Publicerad 13.01.2017 kl. 22:39

Dagens fina upplevelse.

Besökte Kiasma med ett par kurser från kvällsjobbet idag. Det var lätt en av läsårets gemytligaste upplevelser. Dels är det alltid kul att gå på utställning och dels - och kanske framförallt - är det lyxigt att få chansen att ungås med de studerande utanför klassrummet och under ledigare former.

Naturligtvis var det också intressant att se hur gruppen fungerade utanför skolan, men det och allt det andra positiva var egentligen bara bonus, välkomna bieffekter av min egentliga plan; att försöka koppla den bildanalys vi jobbar med på lektionerna till något riktigt och konkret i samhället utanför. Att visa att det vi gör på timmarna kan ge verktyg som hjälper en förstå.

Vi kommer naturligtvis att bearbeta besöket på de kommande lektionerna. Min fromma förhoppning är att det arbetet ytterligare konkretiserar sambandet mellan det teoretiska i skolan och den konkreta, praktiska, handgripliga konsten vi tog del av på museet.

Blir det inte som jag hoppats är det ingen katastrof. Saker jag såg vittnade om att besöket hursomhelst var något annat än misslyckat.

 

Publicerad 12.01.2017 kl. 22:17

Hur slappnar ni av?

Hur brukar ni göra när ni vill varva ner efter jobbet?

Frågar för jag har haft en sjukt fin, givande, lång och hektisk dag. På jobbet njöt jag av lektionerna och efteråt lyckades jag stöka undan sådant jag borde stökat undan för länge sedan men låtit bli på grund av typ lättja eller tafatthett eller bristande initiativförmåga, ärligt talat.

Hur som helst kände jag mig prima när jag stack från jobbet och nästan pigg nästan hela den dryga timmen på motorvägen mellan arbetskommunen och hemstaden och det var ju både vackert och bra. Väl hemma insåg jag ändå att hjärnan fortfarande var i full gång och att jag hade svårt att landa. Så jag gjorde det enda vettiga. Bredde en smörgås.

Efter det åt jag den. Kollade ett avsnitt Bones med M och gick ut på en promenad som blev både lång och rask. Nu bloggar jag och sedan ska jag avsluta dagen genom att läsa ett par sidor om infrastrukturen på Vårdö*. Räknar med att sova riktigt gott efter det. Känner mig redan ganska lugn.

Hur brukar ni göra när ni behöver slappna av?

*Vårdö i Helsingfors, inte Åland. Den där skärgårdsboken jag skrev om tidigare. Ni vet.

 

 

Publicerad 11.01.2017 kl. 22:34

Jag jag jag.

Alltså det här med att blogga är nog ett sällan skådat navelskåderi. Har ni tänkt på det. Det är bara jag jag jag hela tiden. Jag har tänkt och jag har gjort och jag har haft och jag har sett och jag och jag och jag.

Ta detta som ett uttryck för min egen frustration över mitt alldeles egna bloggande. Den aldrig sinande subjektiviteten. 

Tycker inte JAG skrivit något vettigt på länge. Bara jag jag jag och jag.

Den här tanken slog mig då JAG stod och väntade på spårvagnen och skissade på ett inlägg i vilket JAG var huvudperson och jag sket i den texten och skrev den här istället vilket gör det jag skriver just nu sådär sexigt meta för jag sitter i en spårvagn och skriver om att jag skriver och HUR djupt in i naveln skådar jag inte nu.

Å andra sidan skriver jag åtminstone vilket är positivt. Inte en dag utan rad eller nulla dies sine linea som jag idag på jobbet lärde mig att det heter på latin. 

Visste ni och tycker ni någonsin att blogg lätt blir rätt subjektivt?

 

Publicerad 10.01.2017 kl. 21:03

Idag.

Idag har jag jobbat. På distans och för allt vad tygen håller. Kvart före nio på morgonen satt jag mig vid köksbordet och satte igång. Kvart över nio på kvällen var jag klar.

Jag har planerat, korrigerat och organiserat. Läst läroplaner, skaffat koll, varit tacksam och tänkt att undervisningsfria måndagar är lyx.

Imorgon får jag äntligen träffa eleverna och kollegerna och stå i klassrum. Finnas i mitt element och bara njuta. Det kommer bli jättebra.

Hur har er dag varit?

Publicerad 09.01.2017 kl. 21:21

Jullovet då jag skulle läsa sjuka mängder skönlitteratur.

Det här skulle bli jullovet då jag läser sjuka mängder skönlitteratur och är sådär underbart kulturell (igen). Istället blev ledigheten en orgie i julmat, choklad, ostar och dekadens (igen) och inte en enda roman, novell eller dikt blev läst (igen).

Det finns ett mönster här för så brukar det gå varje jullov. Jag tror jag ska mäkta med en massa och mäktar till slut med väldigt litet av det jag tänkt mig. Ofta med något helt annat istället.

I år har det andra varit att läsa en historik om det förfallna och i dagens läge eventuellt redan rivna villaområdet på Kronberget ett stenkast från var vi bor. Efter att jag läst ut den boken har jag fortsatt knarka lokalhistoria i bokform genom att läsa om villalivet i Helsingfors östra skärgård. Sjukt intressant.

Nu ska jag strax avsluta jullovet genom att äta lite överbliven ost och choklad, dricka kaffe och läsa om livet på några närbelägna holmar och öar på herrgårdarnas, torpens och de första sommarvillornas tid. Bara för att jag kan.

Vad sysslar ni med just nu?

Publicerad 08.01.2017 kl. 19:53

Att inte jobba.

Jag har inte gjort något idag. Inte den här veckan heller för den delen. Inte om vi föreställer oss att göra är lika med jobb vilket vi gör eftersom jag säger det är så. Idag och hela den här veckan har jag alltså inte gjort någonting och det betraktar jag som en stor seger för ursprungligen hade jag tänkt mig att jag skulle börja jobba redan på måndag. Komma igång, stöka undan. Ni vet.

Men kroppen och hjärnan och förnuftet och högre makter och fast vad ville annat och således har jag använt den sista jullovsveckan till att (upp)leva istället för att arbeta. Jag har fått vara med om en hel massa; allt från att hänga med M:s guddotter, till att träffa vänner jag ser allt för sällan och uppleva hur det känns när man har det riktigt bra men något fattas för att den där viktigaste typen råkar finnas någon annanstans.

Att vara närvarande hemma, sätta gränser och vila då jag har chansen är något jag vet att jag behöver bli bättre på. Stora delar av jullovet har jag tvingat mig själv att inte ta itu med något. Jag har inte låtit mig själv arbeta för mängden saker jag påriktigt kan åstadkomma när skolan är stängd är rätt begränsad. Det finns nästan inget som inte kan vänta till måndag och det lilla hinner jag med på söndag.

Så en seger alltså, speciellt den här veckan; att jag har lyckats sätta gränser och faktiskt gett mig tid att vila. Nu ser jag redan otåligt framemot att få sätta igång på måndag. Det kommer bli så bra!

Publicerad 06.01.2017 kl. 23:49

Ännu om centrumbiblioteket.

Apropå centrumbiblioteket; visst verkar det bli en vacker och inspirerande byggnad? Ett som när som helst mäter sig med Helsingfors univeritets huvudbibliotek som jag stordiggar och Grimm-biblioteket i Berlin. Fast det kanske blir lite mindre. Vet inte säkert för jag är kass på dimensioner.
Publicerad 03.01.2017 kl. 18:37

Oodi - det sämsta biblioteksnamnet någonsin?

Läste just att Helsingfors nya centrumbibliotek ska heta Oodi. På finska. Endast och enbart. Lika enspråkigt som Posti fast mycket sämre. För vad säger namnet egentligen om institutionen? Ingenting.

Naturligtvis är det en massa finlandssvenskar som dragit vagnlass med ärtor i näsan* för att biblioteket bara ska ha ett finskspråkigt namn och det kanske är rätt och riktigt, men det är också att rejält missa kärnan i problemet; att det namn juryn vaskat fram bland över 2000 förslag är riktigt riktigt riktigt dåligt.

Namnet innehåller tydligen inte ens ordet bibliotek. Vad berättar det då för en oinvigd? Och hur är det meningen att vi för människor från andra orter- och länder ska förklara varför Oodi heter som det gör och hur beslutsfattarna tänkte då de gav vårt moderna centrumbibliotek ett namn som på intet sätt beskriver dess verksamhet?

Jag föreställer mig att en möjlig presentation av biblioteket och framförallt dess namn kunde låta ungefär så här: det var en jury bestående av fisförnäma människor som satt och byggde fisförnäma åsnebryggor till fisförnäm antik kultur och valde att ge biblioteket ett fisförnämt namn som de flesta människor på sin höjd associerar till något gammalt och fisförnämt men nästan aldrig till litteratur och helt säkert inte till bibliotek.

Möjligtvis kunde en samtidigt konstatera att juryn i sin kärlek till det abstrakta också ratade alltför konkreta och logiska namnförslag som "Kivi-kirjasto, Kivi-biblioteket" som ju genom sin direkta koppling till såväl institutionens kärnverksamhet som vårt lands litteraturhistoria samt sin språkneutralitet var helt otänkbart. Därmed anslöt de sig de sig till en i vårt land alltmer etablerad namgivningstradition; en som går ut på att ge viktiga institutioner namn som till synes saknar koppling till det de sysslar med.

Jag är upprörd. Är du?

 

*För eventuella svenska läsare: blivit skitupprörda.

Edit 18.17: enligt den här artikeln i HS kommer centrumbibliotekets officiella namn vara Helsingfors centrumbibliotek Oodi och samma på finska. Denna information har jag dock inte funnit på centrumbibliotekets egen webplats.

Publicerad 03.01.2017 kl. 13:00

Människor som vi.

Idag på vägen hem stannade vi för att handla. Vi behövde inte många saker så jag sprang till butiken medan de andra väntade i bilen. När jag hittat allt på köplistan, betalat och tagit mig ut genom dörren såg jag en man sitta lutad mot husväggen mittemot affären. Jag registrerade knappt det jag såg, men nog mannens toma blick. Jag stannade inte. Ingen gjorde det.

Det var ändå något som skavde och ju närmare bilen jag kom desto mer frågade jag mig om mannen överhuvudtaget var vid liv. För att skaka av mig osäkerheten berättade jag om vad jag sett samtidigt som jag styrde ut ur parkeringen.

Lyckligtvis gjorde jag det för strax efter att jag talat till punkt såg M till att jag parkerade bilen och vi båda lagade oss iväg för att kolla att allt stod rätt till med mannen. Medan M talade med honom ringde jag nödcentralen för det var uppenbart att något var fel. Under den tid vi stod där var det inte en enda person som stannade för att kolla om allt var okej.

*******************************************************************

Medan vi närmade oss mannen hade jag haft tid att iaktta hur folk reagerade på honom. De flesta tittade bort, vissa stirrade och grimaserade i avsmak. Inte en själ stannade.

Också jag ville blunda, för om ingen annan reagerar så kanske det inte finns något att reagera på, försökte jag intala mig trots att jag visste bättre.

En trettioårig man med tom blick satt lutad mot väggen ute i kylan mitt i ett köpcentrum. Varför ville ingen hjälpa?

*******************************************************************

Antagligen var mannens utseende inte till hans fördel. Hans kläder var slitna och smutsiga, han själv likaså. Han satt omringad av sina egna spyor.

Av allt att döma är det väldigt lite som krävs för att vi ska sluta se våra medmänniskor som lika likvärdiga i praktiken som vi gärna anser dem vara i teorin.

Ändå är de här människorna lika värdefulla som vi. De är många gånger jävligt obekväma att möta, men de är bannemig lika värdefulla. Därför är det vidrigt att vi som både medmänniskor och samhälle väljer att titta bort medan andra går under i sin egen smuts.

*******************************************************************

Allt var inte okej med mannen. M lyckades få honom att prata och skratta, men det var uppenbart att allt inte var okej. Trots att han genast kom på benen då han fick veta att nödcentralen skickar någon för att kolla hans mående, var allt inte okej.

Och vad säger det egentligen om samhället att en person i nöd till synes till varje pris vill undvika kontakt med myndigheterna?

 

 

Publicerad 02.01.2017 kl. 23:35

Nyårstjohej.

Vi har firat nyår hemma. Hunden, M och jag. Tempot har varit ungefär som på bilden, programmet soffa, böcker och film.

Och så har vi ätit ost. Förätit oss. Mig åtminstone. Att vara bakis på ost är bland det värsta jag vet, men dagen var en succé. På alla sätt.

Har ni haft det bra?

Publicerad 01.01.2017 kl. 00:08

Död, djur och Downton Abbey.

Jag är en person som är känslig på det sättet att jag blir tårögd då något fint, vackert, sorgligt eller på annat vis sentimentalt händer i filmer eller böcker. Nyss då jag kollade Downton Abbey fällde jag en liten tår då det blev klart att familjens hund var påväg att dö. Det här fick mig att tänka på att det sker mycket mer sällan att jag blir ledsen då människor dör på film vilket kanske kan framstå som både osympatiskt och osentimentalt.

Jag har svårt att säga vad det här beror på. Kanske är det för att jag själv har en hund och kan föreställa mig hur hemskt det skulle vara om den gick bort, kanske har det att göra med att jag skonats från det mesta som heter död, eller så är det helt enkelt något som sitter snett längst ner i min nattsvarta själ. Känns jättesvårt att veta säkert.

Vet ni vad jag talar om?

Publicerad 30.12.2016 kl. 23:29

Fet, seg och lat.

Jag vet att ni är många som otåligt har gått omkring och väntat på att min julpaus äntligen ska ta slut. Nå, nu behöver ni inte vänta längre, för här är jag. Lite mer utvilad, ganska mycket mer orutinerad men i stort sett likadan som senast.

Nu kanske ni alltid har undrat vad alla lärare sysslar med då de är lediga. Har ni det?

Jag kan naturligtvis bara tala för egen del, men så här är det och jag lovar att det är sant: vi ligger i soffan och äter choklad, läser böcker och kollar på Netflix. Blir tjocka. Fast framförallt det sista kan jag inte svära på att gäller för någon annan än mig.

Mitt jullov har varit och är fortsättningsvis som ett sluttande plan och en spiraltrappa längs vilken jag kanar ner i en avgrund av frosseri och allmän dekadens.

Lättja är ett ord som beskriver mig och min tillvaro ganska bra just nu. Det finns en massa saker jag varken orkar med eller bryr mig om att göra. Bland annat det mesta som inte involverar att sitta i soffan och äte.

Jag har till exempel slutat använda skor. Jag orkar inte knyta snören. Istället går jag i stövlar. De är mer användarvänliga och fungerar i medeltal lika bra eller dåligt i vilket väder och sammanhang som helst.

Jullovet så här långt har alltså främst gjort mig lat. Eventuellt lite utvilad. Definitivt riktigt pösig. Det har varit en succé!

Hoppas ni också har haft det bra.

 

Publicerad 29.12.2016 kl. 22:26

Två år med hund.

Idag har det gått två år sedan F flyttade in hos oss. På många sätt har de varit de två bästa åren i mitt vuxna liv. En massa pusselbitar har fallit på plats. Jag känner mig mer hel än jag kan minnas att jag någonsin gjort. Jag älskar att jag får dela mitt liv med M.

Imorgon firar vi jul tillsammans. Jag, M och hunden. Vi tre. Det är stort, nästan ofattbart. Jag känner mig tacksam.

Nu stillar jag mig och skiftar fokus till det som är viktigt. Vi ses igen efter jul.

Hoppas också du får ha det riktigt riktigt bra!

 

 

Publicerad 23.12.2016 kl. 22:29

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar: