Om varför feminismen har en självskriven plats i skolvärlden.

Idag funderar jag på skola och feminism. Jag gör det för att jag nyss läst Linas inlägg/insändare som tangerar samma ämne.

I sitt inlägg diskuterar Lina framgångsrika flickor och pojkar som inte klarar skolan alls lika bra och någonstans i den här diskussionen är det något som får mig att haja till. För det som i stunden för mig blir helt uppenbart är att feminismen, dess kamp för jämställdhet och allt det positiva den medfört för flickorna är en starkt bidragande orsak till att just flickorna klarar sig så bra i skolan idag (okej, det här visste jag redan, den riktiga insikten kommer snart).

Och varför inte pojkarna då? För att de då det begav sig inte såg att jämställdhet är som något som gynnar dem? För att många pojkar och män fortfarande uttalar ordet feminism som om det var en svordom? För att framförallt vi med penis fortfarande lever kvar i en förlägad könsmaktordning? Jag vet inte, men som ni märker är de möjliga svaren allt annat än få.

Det som jag däremot vet är att riktig förändring alltid startar inifrån en individ och att det är något som i stor skala enbart är möjligt om flera individer samtidigt bejakar möjligheten att utvecklas. För att detta ska kunna ske behövs både verktyg och yttre stimuli och i det här hänseendet är feminism något som borde omfatta alla män.

Feminismen erbjuder de verktyg pojkar och män behöver då de bearbetar sin självbild och sin uppfattning om manlighet. Den hjälper åskådliggöra strukturer och förstå privilegier och den är absolut nödvändig om vi på allvar vill ge alla våra barn, oavsett kön, likvärdiga möjligheter att klara sig i livet*.

De första som behöver skaffa sig tillgång till de verktyg feminismen erbjuder är vi, de vuxna männen, för det är vi som behöver tala om manlighet med pojkarna. Det är vi som behöver förklara att jämställdhet är en bra grej och vi som behöver ge pojkarna verktyg att skapa sig en sund självbild, inte minst genom att ifrågasätta och utvidga rådande mansbilder och -roller för de är nu en gång för alla va de är, snäva och alltmer osunda.

Varför feminismen har en självskriven roll i skolan? För att det rådande mansidealet - det våra pojkar strävar efter att nå - av allt att döma även rymmer ett bildningsförakt och en uppfattning om att det är coolt att inte vara smart, eller kanske snarare att inte framstå som skolsmart och det här är missförhållanden vi absolut behöver komma åt. Och kanske ännu mera för att våra pojkar behöver lära sig tänka feministiskt.

Feminismen ger oss verktyg att bearbeta vår självbild, den lär oss att jämställdhet gynnar alla eftersom jämställdhet är något som inte tvingar in i formar utan leder till rätta platser, som öppnar könade dörrar och möjliggör lyckligare liv. Det här har feminismen gjort för flickorna, det här vill den göra för pojkarna, det är hög tid att också vi hakar på. Gör vi inte det, förstår vi inte att jämställdhet gynnar alla, kommer många dörrar att hållas stängda, många yrken nästintill förbjudna och många framtida vuxna män låsta i en könsroll de inte kommer till rätta med.

Därför har feminismen en självskriven roll i skolan, för att den alla gånger ger mer än den tar (av till exempel pojkarnas privilegier) och för att den alltid vill skapa förutsättningar för alla människor att existera på lika villkor. Och för att det är något vi alla vinner på.

*I just det här sammanhanget beaktar jag inte socioekonomisk klass eller etnicitet, även om dessa är faktorer som även de bidrar till att ingen skolelev startar från exakt samma stratgrop.

 

Publicerad 19.12.2016 kl. 15:34

Veckans kortaste dag.

Söndag. Veckans kortaste dag. Dagen då jag på något oförklarligt vänster lyckas semestersova till klockan tolv bara för att panikvakna och inse att den nya arbetsveckan börjar om bara några timmar och det finns tusen mysighetssaker och tusen praktiskhetssaker och minst en miljon arbetssaker jag vill, borde eller helt enkelt måste hinna med innan klockan blir måndag och det blir dags att börja jobba igen.

Så här inför julen kan jag tipsa om ett bra sätt att få veckans kortaste dag att kännas ännu kortare; kör lite julshopping, för det har jag gjort idag och jag kan berätta att tiden bara flyger iväg och plötsligt är klockan fem före ett och här sitter jag och drar den mogna slutsatsen att det klokaste jag kan göra är att blogga.

För vilken ansvarsfull lärare sitter och bedömer uppsatser klockan mitt i natten bara för att hen tycker hen borde. Vilken elev skulle tycka det är ansvarsfullt av läraren att göra så?

Publicerad 19.12.2016 kl. 00:55

Om vänner.

Idag hinner jag inte skriva något långt inlägg för vi ska ut och svira, träffa vänner. En syssla det blivit påtagligt lite av de senaste åren, faktiskt i den grad lite att det ibland gett mig dåligt samvete. 

Det finns människor jag tänker på varje vecka men aldrig ringer och jag märker att jag ofta undrar om det här med att i perioder mer eller mindre tappa kontakten till sina vänner är något som hör ihop med vissa livsskeden. Är det så att det finns tider då en har så mycket annat med jobb och hem och liv att en helt enkelt blir tvungen att prioritera och lita på att vännerna nog finns kvar och förstår?

Jag har blivit fruktansvärt dålig på att hålla kontakt till mina vänner, men ikväll tänker jag ikväll avbryta misskötseln av allehanda kamratförhållanden och bara njuta. För idag ska vi på kalas och där finns vänner. Facebook säger så.

Hur är det med er: hur ofta träffar ni era vänner, har också ni perioder och vad tänker ni göra ilväll?

Publicerad 17.12.2016 kl. 17:49

En fredagkväll, den vildaste.

Idag kom jag hem från jobbet, satte mig i fåtöljen och läste ut Naondel. Mer än så har jag inte gjort, mer än det här tänker jag inte skriva, för i min värld är det fortfarande fredag och jag har annat att göra och njuta av.

Frågor på det?

Publicerad 17.12.2016 kl. 00:15

Om (ansvarslösa) pojkar, skola och krav.

Vet ni, det var något som blev kvar och skavde efter gårdagens inlägg om pojkar och skola. Att jag inte lyckas sätta fingret på vad det är i den spiral av misslyckanden som många pojkar genomlever som slutligen leder till utslagning och radikalisering. Jag lyckas inte ens peka ut vad som sätter igång den där förbannade spiralen. Och trots att jag vet att typ ingen vet och trots att någon säkert skulle säga att det finns lika många lösningar som det finns pojkar så är det förbannat frustreande.

Något inom mig skriker att det måste finnas en gemensam nämnare, något som leder till att pojkar klarar av att vara slöa och ansvarslösa lustvarelser. Och vet ni vad jag tror att det är?

Jag tror det är det faktum att vi ständigt sopar banan för pojkarna. Hela jävla samhället curlar för dem. Vi röjer hinder, skyddar från konsekvenser och gör saker för dem som de abslut borde lära sig göra själva.

Samtidigt lär sig flickorna att  reda sig själva för de är redan från början självgående och när har någon någonsin på riktigt fäst lika stor uppmärksamhet vid flickornas behov som vi nu fäster vid pojkarnas problem. Vi kräver helt enkelt att flickorna klarar sig själv, för de stackars pojkarnas skull.

Och det är ju det här som är själva kärnan i problemet: att vi har blivit hel fucking dåliga på att ställa krav på pojkar. Jag säger vi för min fingertoppskänsla är att det handlar om samhället i allmänhet, men jag skulle lika gärna kunna säga vi och avse skolan för det är den jag vet mest om.

Skolan vågar inte ställa krav. Skolan sopar banan och torkar stjärten, ger chans på chans och ser till att det aldrig blir några konsekvenser för sådana är varken kostnadseffektiva eller särskilt bekväma för personalen att tackla.

Det kanske är här den där spiralen har sin början: i den fasta förvissningen om att pojkars handlingar inte har konsekvenser och att allt nog fixar sig på ett eller annat sätt.

Den dag pojkarna inser att världen inte fungerar som de trott kommer de bli besvikna och känna sig lurade och menar jag, ta de första trevande stegen på den stig som leder till utslagning och i allra värsta fall radikalisering.

Pojkarna får inte vika in på den stigen, vi måste till varje pris hindra dem. Ett första steg kunde vara att ställa riktiga krav på pojkarna och samtidigt visa att det blir konsekvenser om det de gör inte motsvarar kraven.

Som ni märker har jag inga svar; jag anser att vi måste fortsätta tala om pojkarna, men det räcker inte att bara prata, vi måste också se till att tala om rätt saker.

Eller, är jag helt ute och skidar? Vad skulle du göra med pojkarna?

 

 

 

Publicerad 15.12.2016 kl. 23:11

Om pojkar och skola och män.

Jag vill inleda med att tipsa om en av de viktigare texterna jag har läst idag, Fritjof Sahlströms kolumn "Vi behöver prata om pojkarna". Den ska ni läsa och efter det ska vi alla följa Sahlströms råd. Jag kan börja.

Jag kan börja med att konstatera att jag känner igen den verklighet Sahlström beskriver. Jag har på nära håll sett pojkar som är mindre motiverade och intresserade än flickor, jag är bekant med det allt större och ofta uppenbara kunskapsglappet mellan mellan killar och tjejer och då Sahlström konstaterar att "[d]et är ur högen med tappat sug som det växer rakade huvuden med kängor och bomberjacka" så vet jag att påståendet inte är taget ur luften. Det är en verklig utveckling han beskriver.

Och kanske just för att det är så märker jag att jag hakar upp mig på något Sahlström säger i slutet av sin text: att han menar att vi för att förstå var skon klämmer borde sätta oss "vid pojkarnas köksbord". Jag håller med, för det är främst där och av varandra och i skolan pojkarna lär sig vad det innebär att vara man och det här är något vi absolut behöver diskutera.

Vi behöver diskutera hur vi uppfostrar pojkar till män. Det har vi behövt göra redan länge för de problem vi har nu har inte skapats över en natt. Vi måste snacka förebilder och bemötande och vilka beteendemönster vi förstärker hos just pojkarna. För vi behandlar inte pojkar på samma sätt som vi behandlar flickor och här finns något som inte alls är okej.

Helt ärligt: vi har ett problem med mansrollen. Den stampar på stället eller utvecklas åtminstone inte i samma takt som vår uppfattning om vad allt det kan innebära att vara kvinna. Jag tror inte vi män alla gånger har accepterat att samma regler som gäller för kvinnor idag gäller även för oss. Vi är helt oförmögna att avstå från våra privilegier.

Hur ska de pojkar som uppfostras i en tradition av manlighet som hittills hunnit påfallande kort från idealet om den riktiga mannen som alltid reder sig själv i sin roll som familjens överhuvud och försörjare, någonsin kunna acceptera att de på dagisar och i klassrum plötsligt behandlas och bemöts på samma sätt som flickorna. Hur ska de här killarna klara av att acceptera eller ens förstå att samma krav ställs på dem?

Min erfarenhet är nämligen att pojkar i skolan instinktivt upplever att de blir orättvist behandlade om de tillåts lika lite utrymme att stöka som flickorna. För att inte tala om hur svårt de har att förhålla sig till situationer där flickor tillåts utnyttja samma utrymme som pojkarna själva vanligtvis tar utan att fråga om lov.

Det verkar hos pojkarna finnas en vanföreställning om att reglerna är strängare för dem än för flickorna, en vanföreställning som förstärks varje gång samma krav ställs på en hel grupp, medan sanningen sannolikt är den direkt motsatta: att alla vi som har att göra med pojkar medan de växer upp medvetet eller omedvetet uppfostrar dem till att tro att de nog kommer klara sig, att ogenomtänkta handlingar, oförmåga att ta ansvar och olust att utföra uppgifter är sådant som inte kommer straffa sig senare i livet.

Och det här syns: i form av sämre skolprestationer, större sociala problem och en ökad risk att bli utslagen. För att inte tala om det där med rakade huvuden och bombarjackor.

Så ja, jag håller till hundra procent med om det Fritjof Sahlström säger: vi måste tala om pojkarna. Men jag tycker vi behöver tala om mera än det. Vi behöver en aktiv diskussion om vad det innebär att vara man för vi måste komma åt de delar av vår mansbild som gör att vi av en eller annan anledning uppfostrar våra pojkar till människo människor med allt svagare förutsättningar att klara sig i livet.

Publicerad 14.12.2016 kl. 22:45

Fråga.

Inte för att jag själv skulle syssla med det här men, brukar ni någonsin sitta och hetsuppdatera era favoritbloggar i hopp om att ett nytt inlägg ska ha dykt upp? Är det inte en lite konstig grej att syssla med?

 

 

Publicerad 14.12.2016 kl. 10:39

Pissljummen och medioker.

Idag har jag varit halvbra. Pissljummen och medioker. Inget av det jag företagit mig har gått perfekt. En del har gått allt annat än, men efter en tvåtimmars nattsömn känns i medeltal hundra procent medelmåttig som en inte alldeles liten seger, en som jag är villig att både välkomna och omfamna.

Jag har kanske inte varit mitt bästa jag idag. Det kan hända att jag tappat trådar mitt i meningar, glömt namn, varit tankspridd, zonat ut och utgjort en inte alldeles obetydlig fara för mina medtrafikanter.

Men jag har överlevt.

Såväl dagens arbete och utmaningar som nattens korrekturkalas. Jag har bedömt klart för ett tag nu, kan pusta ut. Det är ändå det enda som räknas.

Publicerad 13.12.2016 kl. 23:32

Det kanske mest överambitiösa.

Om ni har en stund tid vill jag gärna berätta för ett om det kanske mest överambitiösa projekt jag varit inblandad i den här hösten. Ett projekt som utmynnade i en bunt texter som jag har haft glädjen att sitta och läsa idag, texter som jag med handen på hjärtat måste säga att både imponerar och inspirerar.

För ibland blir det så att mina elever överraskar mig fullkomligt. Att de ser, förstår och känner sådant som jag i min vildaste fantasi inte klarat av att förutse. Att de visar på en mognad jag aldrig kunnat förutspå.

Grejen är nämligen den att mina elever som ett resultat av min ständiga vilja att finna nya lärmiljöer har träffat och intervjuat seniorer på lokala äldreboenden. De har satt sig ner, lyssnat, antecknat och lärt sig. Mer än jag hade förväntat mig.

Min plan var att eleverna skulle lära sig om att intervjua, om att skriva journalistiskt och något om hurdant det förr i tiden varit att leva som svenskspråkig i deras och seniorernas gemensamma hemkommun.

Och visst har de lärt sig om allt det där verkar det som. Men de har också lärt sig mycket mera, för ungdomar är skärpta och den som lyssnar på en som levt länge har oändligt mycket att lära.

Det här är lätt det mest ambitiösa projekt jag varit med om. Det har krävt tid och planering och koordinering. Att ha koll på ett sätt som inte hör till mina styrkor. Jag vet med facit på hand att det finns mycket jag kunde ha gjort bättre. Mycket sådant jag inte viste förut, men har lärt mig under själva processen.

Det här är lätt det mest ambitiösa projekt jag varit med om. Det blev inte helt som jag tänkt mig, på många sätt blev det mycket bättre. En sådan där grej där jag mest bara fick vara med och imponeras av alla inblandade*.

Det ni. Jag har världens bästa jobb.

*Nånejnå, ibland var det grymt stressigt också, men jag lärde mig massor!

Publicerad 12.12.2016 kl. 21:40

Det tråkiga inlägget.

Idag blir den första dagen på ett tag då jag inte skriver ett "riktigt" inlägg. Ett sådant med "substans". För idag har på alla  tänkbara sätt varit en högst omärklig dag. En dag som nästan uteslutande har handlat om att kurera flunsa.

Har inte företagit mig något mer krävande än att gå några rundor med hunden och käka hämtmat, ligga i soffan och se på film (Jane Eyre) med M och läsa tidning och roman med mig själv.

Nu ska jag hastigt fixa en grej för jobbet imorgon, koka en kopp te och krypa tillbaks under filten med hunden F och romanen Naondel. Låter antagligen lika tråkigt som det är lyxigt.

Men hej, tråk är en lyxvara vi har för lite av har jag förstått. Så varsågod: tråket i det här inlägget bjuder jag på, helt gratis!

 

Publicerad 11.12.2016 kl. 22:35

Hur vet ni att ni gör rätt i att publicera det ni skriver?

Brukar ni fundera på varför ni skriver era inlägg? Nu tänker jag inte i första hand på vad som driver er att blogga, utan är främst nyfiken på om ni tillämpar någon form av moraliskt regelverk på ert skrivande. Hur ofta brukar ni granska era motiv och fundera på om en text verkligen är värd att publicera? Hur vet ni om den är det? I vilka situationer upplever ni att det här är något ni behöver fundera på? Tycker ni att det alls är det?

I mitt fall är det så att jag börjar grubbla över moral och motiv i det skede jag vet att det jag skriver kommer att kännas väldigt obekvämt för någon, att det finns risk för att någon tar illa upp, blir sårad eller känner sig uthängd.

Jag tror att jag grubblar då jag gör eftersom jag vet att samma text som sannolikt sårar någon precis lika sannolikt kommer locka många läsare. Och om jag vet att det jag publicerar sannolikt kommer att såra är det extremt viktigt för mig att själv kunna tro på att jag inte publicerar för att i första hand få uppmärksamhet. Jag behöver tro på att det finns någon bland dem som läser som kanske behöver höra just det jag har att säga.

Det är länge sedan jag reflekterat över det här senast. Det måste ha varit då jag ännu skrev för Andetag, för då bloggade jag för kyrkan och skrev ofta om ämnen jag visste att många tyckte helt olika om än jag, så varje gång jag talade för jämlik äktenskapslagstiftning (X, X), allas rätt att adoptera (X) eller ens pronomenet hen (X) ifrågasatte jag mina motiv, frågade mig om jag lockades att skriva enbart av alla klick och all uppmärksamhet som hägrade i horisonten eller om jag faktiskt trodde på det jag hade att säga och tyckte att det var viktigt att det blev sagt. Hade svaret på någon av de två senare frågorna någonsin varit nej hade jag låtit bli att publicera.

Det är länge sedan jag funderat på det här senast, men igår då jag skrev inlägget om att göra sig förstådd märkte jag att jag ifrågasatte mina motiv. Jag visste att Ida-Marie skulle läsa och att sannolikheten var stor att det inte skulle kännas bra för henne att ta del av det jag skrev.

Så jag funderade och övervägde, granskade mina motiv och fann att de höll.

Det främsta motivet var att jag trodde på det jag hade att säga och på det sätt jag sade det på. Jag valde medvetet att främst hålla mig till Ida-Maries inlägg och att undvika att kommentera annat än innehållet i det och de kommentarer och andra texter det gett upphov till. Med andra ord visste jag att jag inte skrev för att sätta på plats eller såra.

Det andra motivet var att det var viktigt för mig att säga ifrån. ZiiO är så vitt jag kan förstå en av de större bloggarna i svenskfinland och Ida-Marie en person med en hel del inflytande. Det är många som läst hennes inlägg och läst det på samma sätt som jag och jag ville visa att den läsningen höll och att det var helt okej att bli sårad av det hon skrev trots att hennes avsikt inte var att såra. All eventuell uppmärksamhet kändes ärligt talat ganska oviktig i sammanhanget och faktiskt så var det därför jag visste att inlägget var okej att publicera.

Så här gör alltså jag då jag skriver om något svårt: granskar och ifrågasätter mina motiv för att försäkra mig om att det jag skriver är något jag kan och vill stå för (och läser texten några gånger innan jag publicerar).

Hur brukar ni göra?

Publicerad 10.12.2016 kl. 22:40

Om att göra sig förstådd.

Vet ni vad jag har funderat på hela dagen idag? Nå den där diskussionen om psykisk ohälsa som startades av ZiiOs inlägg förstås. Jag har läst och läst om inlägget flera gånger, kollat kommentarer och inlägg av dem som backar ZiiO, gått tillbaka till det ursprungliga inlägget och försökt hitta den åsikt som enligt många är den som ska vara central i den text som startat debatten: en vilja att problematisera en uppfattad tendens till oförsiktig begreppsanvändning i fråga om psykisk ohälsa.

Och vet ni, den åsikten uttalas inte i själva inlägget - den sägs aldrig rakt ut*. Den kommer fram först i kommentarer och inlägg som backar det ursprungliga inlägget och det får mig att tänka att det bara är de som har en tämligen likadartad refernsram som ZiiO själv som som ser och förstår den implicita intentionen.

Vi andra - jag själv inräknad - får nöja oss med det som står skrivet och det begränsar tyvärr våra möjligheter att förstå texten som annat än ett ifrågasättande av legitimiteten i människors upplevelser av psykiskt illamående. Inlägget uttrycker en misstro mot folks förmåga att tolka och förstå sina egna känslor, för hur annars ska vi tolka en mening som "[n]är jag läser om eller någon säger att de har psykisk ohälsa, så känner jag bara att det är något de säger för att de själva upplever det så". Jag har väldigt svårt att hitta andra infallsvinklar och då är det ju på sätt och vis en ganska stor del av mitt jobb att förstå olika sorters texter.

Inte minst därför har jag funderat mycket på ZiiOs inlägg och diskussionen kring det. För att det fascinerar mig att så många av oss tolkar innehållet på så diametralt olika sätt.

Eftersom jag anser mig besitta ett visst mått av expertis då det kommer till att hitta sådant i texter som gör det svårt för en tilltänkt mottagare att förstå dem på ett sätt som avsändaren tänkt sig, vill jag visa på ett par punkter som jag tror ställer till det då det kommer till främst innehållet i just ZiiOs inlägg.

1. Vagheten

Då en skriver om ett känsligt ämne och vet om att en är ute på djupt vatten måste en vara mån om att uttrycka sig så precist som möjligt. Bra frågor att ha i åtanke då en skriver om vad som helst är: vad? Var? När? Hur? Tydlighet är av yttersta vikt.

Argumentationen i Ziios inlägg bygger på svepande generaliseringar. Vi får inte veta i vilka situationer det påstådda missbruket av begrepp med anknytning till psykisk ohälsa äger rum, vi får veta ungefär vad som görs men inte var, när eller hur. Det här leder till att budskapet blir ganska allmänt och och luddigt och att vi tolkar det utgående från våra egna referensramar. Kolla in Cindys inlägg för ett exempel på en möjlig referensram.

2. Ordvalen

Varje ord och varje uttryck bär på en laddning. De ord vi väljer säger något om våra värderingar och ett felvalt ord eller uttryck kan leda till att vi till slut säger något vi egentligen inte menar eller vill stå för.

ZiiOs inlägg innehåller uttrycket "lätt lösning" och i texterna kring det förekommer ord som "svepskäl", "ursäkt", "täckmantel", "modeord" och "modegrej". Då dessa ord och uttryck används i samband med att folks sätt att tala om mental ohälsa kommenteras blir de extremt värdeladdade, faktiskt till den grad att det blir nästan omöjligt att tolka dem som annat än värderande, nedlåtande och anklagande. Och det här är problematiskt.

Så här gör jag alltså när jag försöker förstå vad det är som skaver. Jag bryter ner och analyserar, letar reda på det som gör att jag uppfattar och tolkar på ett visst sätt. Så här har jag funderat kring ZiiOs inlägg.

Vad skulle jag då ha önskat mig mera av? Konkreta exempel. Sådana skulle ha gjort det lättare att undvika missförstånd. Knappast skulle exemplen ha fått mig att ändra åsikt, men de kanske hade hjälpt mig förstå utgångspunkten för argumentationen lite bättre. Och jag är säker på att de skulle ha tonat ner den värderande, nedlåtande och anklagande tonen i de svepande generaliseringarna. För texten var ju inte avsedd att såra, det sägs tydligt i den.

Nu blir texten tyvärr aldrig så konkret att det skulle finnas något handgripligt att ta ställning till, så det blir omöjligt att kommentera annat än det svepande och generaliserande. Och åtminstone det är både osakligt och sårande.

Så jag håller ändå fast vid min läsning. Jag står med dem som uppfattar texten som ett angrepp mot människor som tampas med olika former av psykisk ohälsa, som reagerar på att den ifrågasätter autenticiteten och legitimiteten i folks känslor, som uppfattar den som värderande. För ser vi till det som står skrivet är den läsningen den mest hållbara och objektiva.

Det säger jag utan att alls ta ställning till författarens intentioner. För på basen av texten i inlägget kan jag inte göra anspråk på att veta särskilt mycket om dem.

Jag vill ännu avsluta med en eloge till ZiiO som med det här inlägget visar att hon verkligen lyssnat. Det tycker jag är starkt gjort, för det är ingalunda lätt. Tack för mig.

*Ni får gärna motbesvisa mig med ett citat till exempel.

Publicerad 09.12.2016 kl. 20:15

Om hur vi talar om psykisk ohälsa.

Jag har träffat och träffar i olika sammanhang en hel del människor som lider av olika former av psykisk ohälsa. Vet ni vad ingen av dem någonsin sagt mig: att det är för lätt att tala om det de lider av. Jag har aldrig hört någon av dem klaga på att tröskeln att erkänna att de mår illa är för låg. Däremot har jag mött flackande blickar, skam och osäkerhet.

Och vet ni vad? I de här sammanhangen har jag alltid vunnit på att kunna nämna att jag har egen erfarenhet*, på att våga vara öppen om att jag varit med om och kunna säga att "också jag" och "det är bra att tala med proffs" och "ibland blir det så" och "det är helt okej". Och jag har märkt att min förmåga att vara öppen har underlättat för andra. Det är inte minst på grund av just den här erfarenheten som jag tycker det är så himla viktigt att tala om psykisk hälsa. För att det blir lättare när folk märker att de inte är ensamma med sina problem. Att också andra kämpar och håller uppe fasader. 

Och på ett personligt plan tycker jag det är viktigt att tala om det här för att jag fortfarande alltid använder omskrivningen "tala med proffs" istället för att säga som det heter på riktigt. Och vad tror vi det kan tänkas bero på?

Inte på att tröskeln att tala skulle kännas låg eller ämnet jättetryggt åtminstone.

All erfarenhet jag har av psykisk ohälsa, all kontakt jag haft med fenomenet, säger mig att det här är ett ämne vi borde våga tala mera, inte mindre om. Jag är övertygad om att det är viktigt att vi ställer frågor, att vi gör oss bättre på att förstå, maximerar vår potential till empati. Det gör vi genom att lyssna på sådana som vet mera än vi.

Därför förhåller jag mig med blandade känslor till Ziios inlägg här. Dels bejakar jag initiativet till diskussion (finns mycket konstruktivt och bra i den diskussion som pågår i kommentarsfältet), dels känner jag mig främmande inför det sätt att tala om psykisk ohälsa som förekommer i inlägget och då framförallt ifrågasättandet av legitimiteten i människors upplevelser av psykiskt illamående.

Det ska vi helst aldrig göra. Framförallt inte i tider då allt fler unga och äldre riskerar att få det allt tuffare att få den hjälp de behöver och har rätt till och allt fler människor i arbetsför ålder riskerar gå in i väggen på grund av att tröskeln att dra i handbromsen fortfarande är på tok för hög.

*Om detta kanske kan anses vara relevant information i sammanhanget. Har dock aldrig haft diagnos eller behövt medicin, eller behövt gå långa sjok hos proffs vilket också känns viktigt att påpeka och samtidigt säger något om hur stigmatiserande jag tyvärr fortfarande tycker det är att alls tala om ämnet.

Andra som bloggat om detta: Linnea, Julie, Jennie och Ellen.

Publicerad 08.12.2016 kl. 18:23

Dagens stora insikt.

Vet ni, jag har igen förstått innebörden i något jag vetat om hur länge som helst; nämligen att vi européer aldrig har upptäckt en enda jävla kontinent. Eller kanske Antarktis för den har väl aldrig varit bebodd. Men inte Afrika, inte Asien och definitivt inte Amerika. Det här är så självklart att jag inte fattar hur jag inte har lyckats förstå det tidigare.

Det fanns ju människor på alla de där kontinenterna långt innan vi européer med våra västerländska världshärskarperspektiv trängde in i dem. Det var bara det att vi kom med vapen och makt och förtryck och kuvade (det här visste jag alltså), att vi inte betraktade de människor som redan fanns som likvärdiga utan såg oss själva och vår erfarenhet som det per definition mänskliga (det visse jag också) och att det av det följde och därför passade in i vårt narrativ att lögnaktigt påstå att det var vi som upptäckte (här började insikten) och förbisåg alla dem som redan bodde på de kontinenter vi erövrade (här sjönk den in).

Naturligtvis behövde jag hjälp för att nå denna insikt. Allt började med att jag läste den här artikeln. Läs du också!

Publicerad 08.12.2016 kl. 10:45

612.

Apropå självständighetsdagar, demonstrationer och fackeltåg igår: är det bara jag som automatiskt förknippar rörelser med en sifferkombinationer som enda namn med fascism och nazism?

Gissar att svaret på min fråga är nej.

Därför tycker jag det är värt att en kort stund begrunda den "politiskt obundna"* 612-rörelsen som både fackelmarscherade och självständighetsfirade igår. På vår självständighetsdag. Vars datum de har kapat för sina politiskt obundna och oideologiska** syften.

Så här är det: bara någon som inte bryr sig om att kolla upp fakta kan tro att 612-rörelsen, dess evenemang eller dess fackeltåg är politiskt obundna eller fria från osunda nationalistiska ideologier***. De kan bedyra sin obundenhet i all oändlighet men faktum är att de är politiska och de tar ställning.

För hur politiskt obunden - och det här säger de sig uttryckligen vara - är en organisation som väljer att bjuda in ordföranden för Suomen Sisu i Lappland som huvudtalare på sitt självständighetsdagsevenemang? Hur opolitiskt är det att erbjuda en platform för en person som tillhör samma organisation som i sitt medlemsregister stoltserar med politiska tungviktare [sic!] med namn som Halla-aho, Immonen och Hirvisaari? Nå inte jätte. Inte på någondera punkten. Inte på något sätt.

Och mindre politiskt verkar organisationen inte efter att en snabbt googlat namnet på talaren och hittat till hans blogg. Tuukka Kuru är långt ifrån politiskt obunden. Redan de första inläggen genomsyras av ett ideologiskt tänk som får åtminstone mig att känna att det är tragiskt att en organisation som påstår sig inte syssla med politik**** väljer att låta en person med hans åsikter och värderingar vara huvudtalare på sitt självständighetsdagsevenemang.

Kan det vara så att rörelsen i sin enfald inte uppfattar nationalismen som en politisk ideologi? Att de ser den som ren och obefläckad, inte snudd på motbjudande?

Tanken känns inte omöjlig. Det finns nämligen mycket annat som tyder på att den politiskt obundna***** 612-rörelsen inte har något särskilt bra grepp om vad allt som kan uppfattas som politiskt.

Vi kan för enkelhetens skull hoppa över det mest uppenbara - att man kallar sig nationalistisk - och gå vidare till likaså självklara politiska handlingar: att man väljer att inte fördöma utan välkomna föreningar som Nordiska motståndsrörelsen eller Suomen Sisu. Att man istället för att ta avstånd öppnar dörrar och erbjuder platformer och sedan gömmer sig bakom förbjudna politiska symboler.

När jag tänker på 612-rörelsen, på fackeltåg genom min hemstad, vandalism vid hjälltegravar blir jag kallsvettig, spyfärdig, äcklad och helt och hållet matt.

Hur täcks de?

Fy fan.

*Bullshit.

**Bullshit!

***Bullshit!!!

****BULLSHIT!

*****BULLSHIT!!!

Publicerad 07.12.2016 kl. 23:30

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

Senaste kommentarer