Veckans mörkaste dag.

Jag är så fruktansvärt besviken jut nu. Har precis tagit del av dagens överlägset sämsta nyhet: att Finland fortfrande placerar sig bland de fem bästa länderna i Pisa-mätningen. Detta trots att resultaten för de finska elevernas del fortfarande rasar och att ojämlikheten mellan de finska skolorna fortsätter att öka.

I åratal har jag enträget hoppats på, bönat och bett att Finland äntligen ska rasa i Pisa-rankingen. Att det sätt på vilket regering efter regering konsekvent våldfört sig på vårt skolsystem, vår världsbästa grundskola, äntligen ska ge avkastning och på ett påtagligt sätt synas i statistiken. Men icke.

Istället landar Finland på en respektabel placering som  om vi nöjer oss med att betrakta bara ytan ger vid hand att vi inte har något att oroa oss för och att inga åtgärder krävs. Om vi däremot bemödar oss att ens snegla under ytan kommer vi snart att märka att läget är snudd på katastrofalt.

Resultaten i Pisa-undersökningen talar sitt klara språk och på basen av det jag läst talar de om följande saker:

  1. Klyftorna mellan pojkar och flickor ökar. Samtidigt som flickorna klarar sig allt bättre går det allt sämre för pojkarna och risken för att allt fler av dem faller mellan fogarna i eller helt landar utanför systemet redan under och senast strax efter grundskolan blir bara större och större. Det här är sjukt illa, för vet ni vad? Det finns inget riktigt bra system för att fånga upp de här killarna efter grundskolan. Faktiskt så borde grundskolan vara det där systemet! Men vi väljer att spara, fortsättningsvis.

    Naturligtvis gäller samma för de flickor som inte klarar sig, även om det just nu är pojkarna som är sämst i det här sammanhanget.
     
  2. Klyftorna mellan regionerna blir allt större. Överlag klarar sig städerna bättre och huvudstadsreginonen bäst. I praktiken betyder detta att vi genom att inte satsa på grundskolan minskar och minimerar möjligheterna till social rörlighet. Samtidigt undergräver vi en av grundskolans främsta mål och förtjänster: förmågan att ge alla barn, oavsett socioekonomisk bakgrund ens relativt jämlika möjligheter att klara sig i livet. Som det är nu väljer vi aktivt att inte överbygga klyftorna mellan samhällsklasserna för att i stället befästa och bekräfta de strukturer som gör att fattigdom, rikedom och bildningsnivå går i arv. Och vem gynnar det i det långa loppet?

Jag tycker utvecklingen är minst sagt oroväckande. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de senaste resultaten inte säger något om hur de nedskärningar som gjorts och görs nu kommer att påverka de barn som drabbas hårdast av dem. De resultat som publicerats idag talar om hur våra femtonåringar påverkats av nedskärningarna de senaste tio åren. De säger väldigt lite om hur katastrofala följderna blir för de barn vars hela tid i grundskolan kommer att präglas och fläckas av den katastrofala och skandalösa utbildningspolitik den nuvarande regeringen gör sig skyldig till.

Men hej, vi blev åtminstone femte. Ännu har vi råd att spara. Jag har fullt förtroende för att regeringen Sipilä kommer att göra just det.

Att grattis bara Finland. Vi som levt under dina första hundra år får vara tacksamma för att ha upplevt din blomstringstid.

De kommande generationerna får klara sig själv.

Publicerad 06.12.2016 kl. 14:23

Okej WTF betyder det där ens?

Okej, så ni vet hur jag igår skröt om hur mitt bloggande blivit mer strukturerat nu då jag skriver ett inlägg per dag. Jag borde vetat att jag kommer få ångra den självgodheten. Satt nyss och bläddrade igenom de där berömda bloggidéerna som bara flockar sig kring mig och som jag samlar i mitt lilla svarta moleskine häfte. LOL, nej, samlar dem i min telefon.

Den enda oanvända idén jag hittade var denna från 21.11.2016: "skulle jättegärna vara antietablissemang men samtidigt är jag ju en del av etablissemanget för hallå - lärare*!"...

Okej WTF betyder det där ens? Tankar? Förslag? Jag är öppen för allt.

Gissar själv att jag en kort stund har uppfattat mig som något slags anarkistiskt superhjälte som ska rädda världen genom att trotsa systemet. Men det är inte alls jag.

I regel tor jag på systemet. Jag föredrar att verka inom det. Och kanske det är kärnan i idén ovan: att jag bör vara medveten om att jag verkar inom en maktstruktur. Och att jag är en av dem med makt.

Eller, tror du på systemet och vad tror du att jag menade?

*Är en ens del av ett etablissemang som lärare?

 

 

 

Publicerad 05.12.2016 kl. 23:18

Ett inlägg per dag.

För en knapp månad sedan bestämde jag mig för att skriva minst ett inlägg per dag. För det mesta tycker jag det har gått bra. Jag anser på riktigt att de allra flesta inläggen har varit helt ok. Tillräckligt bra. Jag kan inte påstå att jag känt någon press att skriva, tvärtom har det känts skönt att veta att jag valt att få blogga, minst en gång varje dag.

Det enda jag saknar lite är det spontana. Eller, vet inte om jag saknar det så mycket som jag oroar mig för att ha blivit mindre spontan. Då jag skriver varje dag sker det mer sällan att jag lämnar allt jag håller på med och sätter mig ner för att skriva det där stora världsförändrande inlägget utgående från ett plötsligt infall. Mitt skrivande har blivit mer planerat och strukturerat.

Det har blivit så att jag samlar infall längs med dagen och skriver så fort jag får en chans. Det känns onekligen mindre spontant, mindre gudomlig insikt och inspiration, mindre instinkt. Men mycket mer genomtänkt då de allra sämsta idéerna ratas efter att ha fått mogna en stund.

Har också tänkt att det kanske inte alls är vardagligheten som gör att jag känner mig mindre inspirerad och spontan. Det kan vara annat. Till exempel att både jag och min hjärna är trötta. Det är mycket på gång just nu. Mycket som gör mig splittrad. Tusen järn i elden. Ni vet.

Med tanke på allt det där som splittrar, det som gör det svårt för mig att samla mina tankar, är det inte alls så dumt att ha en blogg och ett inlägg per dag att få fokusera på. Det är ganska skönt, faktiskt, tycker jag.

Publicerad 04.12.2016 kl. 07:30

Vad jag har gjort idag?

Vad jag har gjort idag? Nästan ingenting och det har känts underbart.

Jag har sovit mycket. Mest hela tiden. Så fort jag har stannat upp har jag somnat. Sovit tupplur ett tiotal gånger, inte valt att göra det en enda av dem.

En gång kollade vi på Netflix. Snark.

En annan låg vi i sängen och talade. Snark.

Resten av gångerna grep jag stunden och läste vidare i min roman. Snark.

Har mest sovit under de tusen tupplurarnas dag. Min läsning har lidit av det men jag har mått bra. Inte en enda gång har jag haft dåligt samvete för att inte prestera, inte en enda gång har jag ångrat att jag gett mig själv tid att vila.

 

Publicerad 03.12.2016 kl. 22:47

Förmågan att skriva kort.

Jag skriver nästan bara långa texter nuförtiden. Det är länge sedan det bara blev ett stycke, några fåniga rader, något kärnfullt och koncist. Så känns det i alla fall. Undrar om jag förlorat förmågan att uttrycka mig kort och om jag samtidigt förlorat något av mig själv, av den jag är. För också just det här kan en fundera på om en vill.

Vad tänker du på?

Publicerad 02.12.2016 kl. 22:23

Stor i Ryssland!

Jag märkte nyss att jag de tre senaste dagarna har haft sjukt många besök på bloggen. Sjukt många fler än vanliga dagar då jag (lovar att) det också är sjukt många som tittar in. Jättehejsan tänkte jag och highfiveade mig själv för det var uppenbart att min blogg nu blivit stor.

Jag bestämde mig prompt för att onanera lite till min egen förträfflighet* och gotta mig genom att dyka djupare in i statistiken. Bara för att omedelbart bli besviken. Att säga att mitt uppblåsta ego fick sig en törn är att säga för lite. Orden räcker inte till.

Så här är det: jag har av allt att döma lyckats attrahera ganska otippade typer till min blogg. Av allt att döma är Kaffepausen THE SHIT i staden Samara i Ryssland just nu. Av den sjuka mängden nya läsare kommer en överväldigande majoritet från denna ort vars existens jag visserligen känt till men helt lyckats glömma bort.

Naturligtvis fattar jag att det inte finns hundratals riktiga människor i Samara som läser min blogg [BRÖL]. Det är klart att jag inte är stor i Ryssland [snyft] och några hundra skulle hursomhelst inte räcka till för att vara det.

När allt kommer omkring är hela det här inlägget bara en patetisk åsnebrygga och transportsträcka som ska föra mig till det jag egentligen vill säga med inlägget, nämligen att: jag har märkt att jag fått en del helt riktiga nya läsare de senaste veckorna och månaderna. Faktiskt har mängden läsare nästan fördubblats och det gör mig så himla glad att ni alla hittat hit.

Tackar så ödmjukt. Kul att ni vill läsa! Men, vilka är ni egentligen? Ni får så gärna berätta om ni vill, har alltid undrat.

 

*Okej, inser att två gånger på en höst är mycket för det uttrycket. Får vara sista gången på ett tag jag använder det nu.

Publicerad 02.12.2016 kl. 21:55

En dag utan andningspauser.

Alltså vet ni vad det här blir till ingenting jag hade en jättefin anekdot jag ville berätta om hur jag somnade i soffan med min bok igår kväll och som ett resultat av tuppluren vaknade mitt i natten och var tvungen att jobba till två för att så hade jag bestämt och vaknade sex och hade en av de där morgnarna då jag var sen redan då jag vaknade och febrilt försökte hinna i fatt tidsskillnaden jag lyckats skapa men istället tappade jag bort en halv timme någonstans och blev upprörd och stressad och onödigt medveten om att jag hade bråttom och att det nu var läge att skynda vilket i sin tur ledde till att allt bara gick långsammare och jag var lite sen till jobbet och inte riktigt på hugget och dagen kunde ha utmynnat i katastrof och varit riktigt besvärlig och tung om inte jag blivit pigg och engagerad så fort jag gick in klassrummet och såg eleverna och om inte det hade fortsatt så  hela dagen förutom stunderna mellan lektionerna och arbetsplatserna då jag mest var stirrig vilket jag i och för sig tycker är naturligt då en jobbar från åtta till åtta och apropå det så har det varit en lång dag så nu sätter jag punkt säger tack och går och lägger mig.

Hur har din dag varit?

Publicerad 01.12.2016 kl. 23:47

Att vara medveten om positioner och privilegier, eller: sparkar vi inte alla neråt? En kort studie i makt.

Hej jag har funderat på en grej. Ni vet när vi ofta är ganska snabba att kalla dem rasister som uttalar sig rasistiskt om till exempel flyktingar och andra invandrare? Ni vet hur vi brukar ha ganska låg tröskel att stämpla dem som otacksamma eller missunsamma eller dumma eller obildade eller främlingsfientliga? Jag tror att ni gör.

Jag tror också att ni vet att vi som stämplar ofta har det bättre än de vi stämplar och att vi kanske inte tänker på det så ofta som vi borde. Helt ärligt: brukar ni fundera på ur vilken position ni uttalar er, vilken er samhälleliga ställning är i förhållande till dem ni dömer? Åtmistone jag gör det allt för sällan.

Samtidigt vet jag att det här är frågor vi måste tänka på och ta ställning till, för det handlar om makt och vi har en tendens att blunda för vår egna och anklaga dem som uttalar sig rasistiskt för att sparka neråt och ge sig på de svagaste i samhället.

Då inställer sig frågan: vad gör vi själva? Kan vi påstå att vi är bättre? Handen på hjärtat nu.

Jag tänker så här: det är inte orimligt att säga att oviljan att dela med sig av sina privilegier är något som genomsyrar precis hela vårt samhälle. Den är en egenskap som är kännetecknande för alla samhällsgrupper, börjande från dem som har det allra bäst. Och vet ni vad? Vi sparkar alla åtminstone neråt. Ibland då vi kommer ihåg och inte är upptagna med att slicka, sparkar vi uppåt också, men vi sparkar alltid neråt. Av detta följer att vi i något skede kommer ner till sådana samhälleliga grupperingar som inte har andra att sparka på än de som kommer utifrån och det är ju absolut inget konstigt med det.

För vi är ganska dåliga på att dela med oss av våra privilegier samtidigt som vi är rätt bra på att fånga upp orättvisor som drabbar oss själva. Och det kanske inte är orimligt att tänka att de motsättningar som leder till rasism inte alls skapats av dem som nu uttalar sig rasistiskt*, att det de sysslar med istället åtminstone delvis är ett resultat av vår ovilja att dela med oss av vårt överflöd. Förstår ni vad jag menar?

*Menar inte sannfinländarna nu, de skapar ela tiden förutsättningar för rasism, men tänk på vilken position de gör det ur.

 

Publicerad 30.11.2016 kl. 08:28

Om att planera lektioner men aldrig följa planer.

Vet ni vad? Efter magplasket jag skrev om förra veckan satte jag mig vid skrivbordet och tänkte om. Hela upplägget, alla prioriteringar och tyngdpunkter. Allt. Skapade ny ryggrad och byggde ny struktur och hittade ny tro och såg framför mig att det blev bra.

Idag inledde jag två nya kurser och ledde - enligt min högst objektiva mening - två av höstens bästa undervisningspass. Vi snackar lektioner som både blickade framåt och kopplade bakåt, rörde sig horisontellt och vertiklat och typ tredimensionellt och som för mig som lärare kändes riktigt riktigt bra. Allt tack vare planeringen.

Det var faktiskt det jag tänkte när jag satt ensam i klassrummet efter den sista lektionen. Att jag älskar att planera.

Att tänka igenom en lektion på förhand, att ha en plan som täcker alla eventualiteter och helt saknar luckor, som beaktar varje behov och redogör för varje steg och som i sin fullkomlighet uppfyller och överträffar alla de krav den mest anala handledaren på Övis någonsin lyckades hitta på att ställa på mig. Det är det bästa jag vet.

Jag njuter av att planera och älskar noggranna och detaljerade planer, men jag tror jag aldrig någonsin har följt en av mina egna planer till punkt och pricka.

Det är inte därför jag planerar. Jag planerar för att bygga ramar och skapa riktning, för att åstadkomma tryggt manöverutrymme. Ju mer och ju bättre jag planerar, desto större frihet har jag att avvika och stanna upp vid sådant som intresserar mig och eleverna. Så länge jag vet vartåt jag är påväg kommer vi att nå vårt mål. Så är det och så har jag alltid tänkt.

Minns att väldigt många lärarutbildare tänkte annorlunda. Att de brukade påpeka att jag gång på gång avvek från någon av de hundratals minutplaner jag skapade enkom för dem och aldrig hade för avsikt att följa.

Det var bara en som sade att jag inte borde tänka så mycket på tiden. Henne valde jag att lyssna på, det lät som ett sunt råd. Och vet ni, mina lektioner brukar hålla tiden och vi brukar hinna med allt jag har tänkt. Inte för att jag alltid håller mig till planen, utan för att jag har planerat så bra att jag har råd att improvisera och avvika.

Det ni. Det är det bästa jag vet.

Publicerad 29.11.2016 kl. 23:20

Skam gör ingen nykter.

Jag dricker ju inte alkohol, så det här angår egentligen inte mig, men eftersom jag tycker diskussionen om folks dryckesvanor är intressant tänker jag bidra med några tankar.

Har nyligen läst bland annnat den här samt en intressant tråd på facebook och kommit fram till att jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om att det snart ska vara tillåtet att sälja lite starkare alkoholdrycker i matbutikerna. Det enda jag vet säkert är att jag har svårt att se det som ett problem eller tro att vi finländare som ett resultat kommer att bli allt mer alkoholiserade.

Jag har de senaste åren med glädje följt med rapporteringen om hur unga dricker allt mindre. Jag har med beundran hört unga bekräfta rapporteringen och just nu tänker jag att hos de unga har vi gjort något rätt och det är knappast frågan om ökad reglering.

Eftersom tonåringar i alla tider har druckit trots att det varit förbjudet, antar åtminstone jag att vi har blivit bättre på sådan förebyggande verksamhet som inte demoniserar, men sakligt upplyser om alkoholens skadeverkningar. Jag vill tro att det är därför ungdomar dricker mindre, för jag har svårt att tro att det skulle vara svårare idag än då jag var ung att som minderårig få tag på sprit. Fast vad vet jag.

Egentligen tänker jag mig väl närmast att tillräcklig information och upplysning, ökad kunskap om riskbeteende, varningsklockor och faktorer som kan bidra till alkoholproblem eller alkoholism är en ganska konstruktiv väg att gå. Jag tror aldrig att vi når hem till vare sig dem med alkoholproblem eller dem som riskerar utveckla sådana genom att demonisera dem som dricker för mycket eller själva alkoholen.

De som har problem vet nog om dem, eller också förnekar de dem. Oavsett kommer inga ögon vilja se och inga öron ha lust att höra om vi fortsätter att lasta skam på de axlar som redan tyngs av plågade samveten. Få missbrukare vill se sanningen i vitögat och erkänna fakta. Än färre om de först får höra att de och deras livsstil är skit.

Sedan kan jag också tycka att vi behöver diskutera vems sak det är att säga att någon annan har ett problem. Vem är det som definierar och var går gränsen. Och finns det överhuvudtaget ett problem om ingen tar skada?

Jag vill påstå att svaret på den sista frågan är nej. Det finns inget problem så länge ingen tar skada. I de fallen vill jag hävda att det är individens eget val att fylla sitt liv med sådant hen upplever att hen mår bra av. Och trots att objektiv forskning kanske säger annat om välmående, har varken jag eller du något att säga till om så länge det bara handlar om att vi kanske inte håller med om en viss livsstil. Jag gör mina val och andra gör sina och det vill jag respektera.

När jobb, barn, nära och kära lider är situationen givetvis en annan. Då finns det mycket som talar för att vi som medmänniskor har en skyldighet att ingripa. Respektfullt, kärleksfullt och medvetet. Utan att döma. På ett sätt som visar att vi bryr oss och klarar av att göra det utan att för den skull se ner på den med problem.

Nu kanske ni undrar varför jag som inte ens dricker funderar så mycket på hur vi talar om alkoholbruk. Eller?

Svaret är enkelt: det har att göra med att också jag påverkas av diskussionen och hur den påverkar människor i min omgivning. Det händer ibland att jag märker att folk inte vet hur de ska förhålla sig till mitt ickedrickande. Att jag ser att min alkoholfrihet gör dem självmedvetna.

Jag märker det och frågar mig om det kan finnas ett samband mellan hur vi talar om alkohol idag och hur folk reagerar på min alkoholfrihet. Kan det vara så att folk typ tror att jag sitter där med min lightcola och dömer den som vågar ta sig en öl? Kan det vara så att de tror jag blir besvärad?

Jag funderar en hel del på det där eftersom jag ju överhuvudtaget inte bryr mig vad andra dricker så länge de står ut med mig. Det är ju mig och inte andra som jag har kommit fram till att alkohol inte passar. Jag har absolut inget intresse at döma någon, det är inte min plats och det finns ett otal argument för att jag inte är rätt person.

Hursomhelst tänker jag så här: hur vi i samhället talar om alkohol påverkar oss alla. Om vi själva dricker spelar en underordnad roll i det sammanhanget. Därför kanske vi borde se över hur vi för diskussionen om alkohol. Om målet är att nå ut till dem som mår dåligt på grund av sin konsumtion, kan metoden inte vara att demonisera, förakta och förödmjuka. Skam gör ingen nykter.

Eller? Vad tycker du?

 

Publicerad 28.11.2016 kl. 06:30

Mardrömssoppan.

Minns ni den där soppan jag berättade om igår. Den jag skulle koka mitt i natten så att vi skulle ha något att äta idag. Den luktade så illa att den gav M mardrömmar. Och en fruktansvärd huvudvärk.

Hela dagen idag har hon gått omkring och talat om mardrömssoppan och vägrat ens smaka på den. Så medan jag var modig och prövade åt hon en smörgås och jag kan med handen på hjärtat säga att hon var den som drog det längre strået. Inte minst som jag som ett led i kampen mot matsvinn lär få äta mardrömssoppa resten av veckan.

Att glad första advent bara.

Har för övrigt haft tid att kolla in Meeri Koutaniemi och Mona Hatoum på Kiasma idag. Ska besöka utställningen med ett par gymnasiekurser har jag tänkt och ville se hur den var innan jag släpar mina studerande dit. Blev inte besviken.

Framförallt Koutaniemis utställning "Efter ondskan" som behandlar teman som syraattacker, könsstympning och flyktingskap var gripande och kommer att fungera som ett utmärkt tillägg till kurserna. Inte minst som konstnären dels beskriver fenomenen på ett allmänt plan, men även ger offren ett ansikte genom de personer som får agera subjekt i hennes fotografier. Lönar sig att besöka utställningen med andra ord.

Hur har din söndag varit?

 

Publicerad 27.11.2016 kl. 20:03

Perfekt lördag.

 

Har haft en perfekt lördag idag. Sovit länge, läst HELA tidningen och gjort en lång promenad med Freja. Haft besök av dammsugarförsäljare, fått sängar och soffor grundligt rengjorda, ätit gott, hängt i hundpark med M, ätit mera och somnat i soffan.

Nu bloggar jag och dricker kaffe, ska strax ge M en fotmassage* och sedan koka soppa så vi har något att äta imorgon.

På hela dagen har jag inte gjort en enda produktiv sak, inget med koppling till arbetet, inget som känns, luktar eller ser ut som jobb. Min hjärna andas. Precis så känns det. Perfekt.

Hur har ni haft det?

*Är det här en konstig sak att berätta?

Publicerad 26.11.2016 kl. 21:18

Apropå bloggar och manlighet.

Apropå bloggar och manlighet eller kanske bloggar och finskhet: det kändes helt sjukt pinsamt att gå ut med att jag har skapat en facebooksida för min blogg häromdagen.

Kanske det har något att göra med könsroller, kanske jantelagar eller eventuellt mitt egna allt annat än oproblematiska förhållande till bloggosfären. Känner att det finns regler jag inte riktigt har ett grepp om, saker jag borde förstå att inte göra och pinsamheter jag borde fatta att undvika. Men dum som jag är bloggar jag på.

Det händer ibland att jag går omkring och förväntar mig att någon snart kommer att komma och upplysa mig om att jag skriver i fel medium, eller om fel ämnen och att det faktiskt inte är någon som vill associeras med mig för min blogg är tråkig och intetsägande och mörk och konstig och så är den lite lönnfet och osäker och omanlig och luktar svett och har dålig andedräkt. Det händer med andra ord att jag förväntar mig att bloggosfären och bekantskapskretsen ska fungera lite som ett högstadium, om ni förstår vad jag menar.

Älskar för övrigt jämförelsen med högstadium som jag tror jag snott av Ellen eller Linn eller båda och som jag tycker funkar lika bra då en talar om vuxenlivet som om bloggosfären. Jag kan ofta känna en oro för att folk online eller irl går omkring och skrattar bakom ryggen på mig för att de tycker att jag är lite pinsam och att min blogg är ännu mera pinsam och egentligen och i själva verket skyller jag allt på mansrollen för min blogg är cool och inte alls pinig och jag bryr mig inte ens och hör sen!

Men ärligt: den enda orsaken till att jag startade facebooksidan är att jag vill nå fler besökare. Det är roligare att skriva då flera läser. Det är lättare att diskutera om någon kommenterar. Och naturligtvis: det är skönt med lite bekräftelse.

Det känns faktiskt lite mindre pinisamt nu då jag skrivit det här.

Publicerad 26.11.2016 kl. 07:17

Om manliga badvakter.

Har lite halvt följt med diskussionen om manliga badvakter på Georgsgatans simhall* och tycker den är intressant för att folk inte alls verkar förstår problemet. Kolla exempelvis kommentarerna till artikeln här.

Jag tycker det är frapperande att så många vill göra det här till något slags skum jämställdhetsdiskussion i vilken männen plötsligt är offren och kvinnorna jobbiga då de säger ifrån och täcks klaga. Det är konstigt för det funkar inte överhuvudtaget att lägga skulden på dem som känner sig obekväma och det finns faktiskt ingen orsak att försvara de manliga badvakterna, för vet ni vad? Det handlar egentligen inte om dem eller något de gjort.

Det handlar om alla män. Precis alla. Oss. Och skulle vi på riktigt vara intresserade av att reda ut var skon klämmer skulle vi börja där, i de associationer en simövervakande man - som ju borde innebära trygghet - väcker hos dem som simmar och i vad dessa beror på. Vår första fråga borde handla om varför det faktum att badvakterna är män får de kvinnliga simhallsbesökarna att känna sig obekväma eller otrygga.

Istället för att lägga skulden på kvinnorna borde vi erkänna att det finns en struktur. Acceptera att problemet vare sig vi vill det eller inte är vi eller åtminstone en del av oss och det faktum att vi i alla tider har sexualiserat och objektifierat och på andra sätt våldfört oss på kvinnokroppen.

Det är knappast det att badvakterna ser kvinnorna som ger upphov till känslan av obehag. Det är att de är män och att en del av deras arbetsuppgifter går ut på att typ stirra på dem som badar. Det är blicken som många förknippar med annat än trygghet.

Antar jag, för jag kan inte veta. Jag har inte tillgång till upplevelsen och associationerna. Kommer inte längre här än min empati klarar av att sträcka sig. Inte långt med andra ord.

Jag vet att jag därför kanske borde ha låtit bli att skriva, men jag lyckades inte motstå frestelsen. Någonstans är hela den här diskussionen ett sådant praktexempel på vad sexualisering och objektifiering och strukturer och maktobalans och ojämlikhet leder till. Och sådant är ju bara så sjukt intressant.

*Georgsgatans simhall är alltså ett ställe där folk badar nakna. Det är tradition, hör till. Har alltid varit så. Därför badar män och kvinnor skilt. Därför är det här ett riktigt problem.

Publicerad 25.11.2016 kl. 21:18

Ett riktigt magplask.

Har ni någonsin bestämt er för att pröva på att göra något på ett helt nytt sätt och efteråt konstaterat att ni misslyckats fullständigt, att det ni försökt er på utmynnat i katastrof. Med facit på hand och en hastig blick på mina prestationer under den kurs jag senast ledde kan jag idag, med sänkt haka och flackande blick konstatera att åtminstone jag tydligen har. Att det blev ett riktigt magplask.

Då jag planerade kursen valde jag att bygga upp den kring ett arbetssätt jag redan tidigt i karriären valt bort för att jag märkt att det inte passar mig. Jag valde medvetet att jobba på ett sätt som inte alls är mitt och med siktet delvis ställt på helt andra mål än de strikt taget pedagogiska. Det var ett försök att utveckla mina egna färdigheter. Jag ville testa, ville se om det skulle gynna mina studerande att jobba på ett annat vis än det jag brukar. Jag experimenterade, det sket sig och någonstans tänker jag att jag borde vetat bättre.

För helt ärligt: jag trodde inte på det sätt jag valt att arbeta på. Inte ens från första början gjorde jag det. Hade bara fått för mig att jag vill pröva på något nytt. Kanske tänkt att jag skulle lära mig något. Och visst lärde jag mig.

Jag lärde mig att det finns fel sätt att stiga utanför bekvämlighetszoner på. Jag lärde mig att en kan stiga för långt och snubbla eller helt tappa fästet. Jag lärde mig att en kan gå vilse och att utveckling som sker utanför bekvämlighetszoner ibland är obekväm eftersom den sker genom att göra misstag på misstag på misstag. Och jag lärde mig att en för att bli bättre ibland måste sträcka sig för långt framåt, för att till slut förstå att blicka bakåt och åter finna sina styrkor.

För vet ni vad? Jag har förstått att det finns ett arbetssätt som inte alls fungerar för mig, som jag inte tror på och som jag därför inte behöver försöka förverkliga. Jag vet att jag egentligen visste det här för länge sedan, men nu har jag prövat och fått det bekräftat. Det är bra för nu kan jag gå vidare.

Jag har faktiskt redan börjat. För finns det något bra i det här misslyckandet så är det att det öppnade mina ögon för sådant som skavt redan en längre tid. Plötsligt ser jag de där bristerna i mitt arbetssätt som jag varit blind för så länge jag bara ångat på och nöjt mig med att det mesta fungerar relativt bra, så länge jag varit tillfreds med att främst utveckla mina styrkor. Nu vet jag bättre.

Idag inledde jag kursens sista lektion genom att erkänna för de studerande att kursen inte fungerat alls. Att jag tänkt fel och är tvungen att tänka om. Och vet ni, det var en otrolig lättnad att kunna göra det. För mina studerande är smarta, de har märkt, vi har alla vetat och jag har plågats av insikten.

Nu vet jag bättre.

Publicerad 24.11.2016 kl. 21:00

 

 

 

kuva (11)

Länkar:

Senaste kommentarer

26.03, 23:11Om lärare och stress. av Anna La
26.03, 19:40Om lärare och stress. av Johanna
26.03, 13:26Om lärare och stress. av Också moddelärare