Om nykterhet och alkohol.

Just den här helgen känns det rimligt att skriva om alkohol, för midsommar är för många synonymt med fylla och jag kan mycket väl föreställa mig att det har hänt att en och annan skålat lite mera än nödvändigt just det här veckoslutet. Kanske har just du som läser en när och kär du oroar dig för, kanske du själv redan en längre tid frågat dig själv varför just du alltid verkar ta åtminstone ett glas för mycket, och kanske du just nu går och funderar på vad just du kan göra för att hjälpa hjälpa dig själv eller någon du tycker mycket om. Eftersom alkoholproblem är lite tabu och mycket svåra att tala om tänker jag dela med mig av mina erfarenheter i hopp om att kanske just du kan få idéer eller svar på någon av de allra hemligaste frågor du allra helst undviker att ställa.

Jag har varit nykter den här midsommaren. Jag har faktiskt varit nykter de senaste tre åren. Jag ser det inte som en prestation, men ska jag vara helt ärlig är min nykterhet kanske den enda sak jag uppnått i mitt liv som får mig att känna mig nästan oförskämt stolt. Alla jag älskar intygar att jag har all anledning att göra det.

Jag slutade dricka alkohol för att jag drack på tok för mycket. Först drack jag för ofta och sedan för mycket och till slut både och. Innan jag lade av försökte jag i ett par år tygla mitt intag genom att räkna portioner och ha vita veckor och månader och det var en lärorik process som tillät mig upptäcka några saker som var av avgörande betydelse för det beslut jag till slut kom att fatta.

Jag märkte bland annat att jag varje gång efter en vit period var tvungen att övertyga mig själv om att det var okej att dricka, att jag kunde känna ångest i flera dagar efter att bara ha druckit en öl och att jag trots att jag lyckats inbilla mig annat egentligen aldrig på förhand kunde veta hur många portioner alkohol jag skulle komma att dricka innan en kväll på krogen var över. Inget av det här fick mig att känna mig som en god människa, inget av det sade mig att jag borde fortsätta dricka alkohol.

Det som avgjorde var ändå att jag en vacker dag insåg hur djupt de människor jag älskade mest påverkades av mitt sätt att leva och hur mycket fyllan och den påföljande ångesten begränsade mitt liv. Jag isolerade mig, var rädd för min telefon, för samtal och meddelanden, klarade i perioder inte av att se mig själv eller medmänniskor i ögonen, skämdes hela tiden. Till slut förstod jag att jag måste välja: alkoholen eller ett liv jag själv vill leva. Valet var självklart och beslutet det lättaste jag någonsin fattat. Och jag lyckades.

Jag vill inte nedvärdera min egen insats, men faktum är att utan M hade allt varit mycket svårare, snudd på omöjligt. Hon möjliggjorde min nykterhet och mitt odrickande genom att tydligt signalera att hon inte gillade att jag blev full utan att för den skull döma mig som människa. Det är jag övertygad om att var helt avgörande, att den viktigaste människan i mitt liv såg mig och mitt problem som två skilda saker. Det skapade en grund och gav mig en plattform från vilken jag kunde ta sats och tackla de utmaningar som stod mellan mig och ett lyckligt liv.

Mina vänner var* också viktiga fast det förstod jag inte genast. När jag väl hade förstått hur jag egentligen hade levt de föregående åren var jag länge övertygad om att ingen av dem ville ha något med mig att göra. Det tog mig ett halvt år av skam och isolation innan jag vågade erkänna för dem att jag hade slutat dricka - att erkänna det var ju att erkänna att jag misslyckats med något varje vuxen människa borde klara av och det var inte alldeles lätt att göra det. Fatta lättnaden när responsen bestod av uppmuntran och idel pepp och att de välkomnade mig tillbaka.

Idag är mitt liv bättre på precis alla tänkbara sätt. Jag litar på mig själv och min nykterhet och ser i mig själv dag för dag mera av den idealistiska 15-åring som en gång för länge sedan - före alkoholen - slog fast hurdan jag vill vara som människa. Det låter kanske konstigt, men på sätt och vis känner jag att jag idag är mer jag än jag varit på många, många år. Det känns ganska bra.

Jag tror för övrigt att nykterhet är både personligt och individuellt. Det som fungerar för en människa fungerar inte för en annan och de som mår bra med sin konsumtion har all rätt att göra det (jag vill inte moralpredika här). Jag tänker ändå att det för dig som kanske redan funderat en del på din egen eller en när och kär människas alkoholkonsumtion kan vara intressant att ta del av några principer som hjälpte mig få syn på och åtgärda min alkoholkonsumtion:

 

  1. Begränsa ditt alkoholintag. Drick mindre och mer sällan. Det hjälper dig få syn på hur du själv påverkas av din konsumtion och kan dessutom hjälpa dig förstå om du påverkas av att andra dricker i din närhet.
     
  2. Jämför dig inte med andra. Du hittar alltid någon som dricker mera än du, men det säger egentligen ingenting om ditt eget drickande.
     
  3. Hitta någon att tala med. Terapeuter och människor som känt dig länge och väl är bra typer att ha i sina liv.
     
  4. Låt det ta tid. Det kan vara att du måste lära känna dig själv lite innan du vågar umgås med dina vänner. Det är helt okej.

Hoppas någon av er som läser har glädje av inlägget! Och om någon efter att ha läst ser mig i ett helt nytt ljus vill jag säga: ha överseende. Jag är den jag är och känner varken skam eller stolthet för det. Lite tacksamhet försöker jag ändå känna. Mina erfarenheter har format mig och gjort mig till den jag är idag.

 

 

 

 

*OCH ÄR PRECIS HELA TIDEN!!!

24.06.2018 kl. 17:26

Semesterseg.

Plötsligt inser jag att det gått nästan två veckor sedan mitt senaste inlägg. Jag har inte märkt att det blivit så många dagar, har faktiskt inte märkt hemskt mycket alls. Jag har haft fullt upp med att vila. Jag har sovit och sovit och hur mycket jag än sover känns det som om jag aldrig hinner sova nog, bli harmonisk, utvilad och pigg. Faktiskt känner jag mig inte alls zen, bara rastlös och tidvis lite frustrerad. Jag kan uppleva att jag borde prestera trots att det inget finns jag behöver göra. Kan känna mig onyttig och oproduktiv och malplacerad i viloläge.

Antagligen är jag fortfarande utmattad efter läsåret. Det blev ganska många timmar jobb under höst- och vårterminen, tillräckligt många för 50 arbetsveckor om en räknar med att jobba 38 timmar per vecka*. Jag har jobbat 38 veckor och alltså i snitt arbetat 50 timmar per vecka**.Det här råkar jag veta för att jag nyligen räknade ut att jag under det senaste läsåret använt ungefär 36 timmar per vecka bara till att undervisa och att läsa, kommentera och bedöma texter. Lägger en möten, lektionsplanering, samplanering, kontakt med kolleger och studerande, korrektur av studentexamen, fortbildningar, samarbeten med andra skolor och kommuner, KiKy och allt möjligt annat kul till ekvationen blir dagarna väldigt snabbt väldigt långa. Och många. Jag har jobbat så gott som varje söndag det senaste året, bara för att hinna. Lördagarna har jag ofta lyckats freda.

Den som gissar att jag inte skäms alls för att mitt sommarlov är så oförskämt långt gissar helt helt rätt. Jag tycker jag både har förtjänat- och behöver det. Det lär ju ta minst tre månader att återhämta sig från en burnout. Då tycker jag lärarnas två känns hur rimliga som helst. Jag kan nämligen känna att åtminstone jag flörtar med utmattning och att gå i väggen mest hela tiden och det är sannolikt inte helt okej. 

Själva semestern har för övrigt hittills inte varit speciellt skit på något sätt. I mina mer harmoniska stunder har jag njutit. När rastlösheten släppt och jag inte känt av bråttom har jag varit lugn och glad och typ ett med universum. Det finns något stort i att ha tid för släkt och vänner och liv, och något mäktigt i att faktiskt hinna vara närvarande med hundar, hem och M.

Just nu är livet ganska skönt. Bara så ni vet.

 

*Är det inte typ så mycket en jobbar om en har normal arbetstid? Jag har dålig koll då jag nästan bara jobbat på branscher med obegränsad arbetstid.

 

**Får nästan fel i huvet av hur fint det är att talen 38 och 50 liksom bara byter plats med varandra där. Hur sjukt är inte det!

21.06.2018 kl. 19:49

Många sena dueller.

Duellen hör till våra stora söndagsnöjen. Vi missar aldrig en. Inte i normala fall åtminstone. Bunten på bilden skvallrar om bråda tider och fyra tvekamper som fått vänta på bättre dagar. Den här våren har vi inte hunnit i en hel månad och det är mycket kan jag berätta. Lyckligtvis blir frågesporter inte gamla och denna lugna söndag har jag och M frossat i trivial kunskap och quizzat som aldrig förr och det är inte fel. 

Vilket är ditt bästa söndagsnöje?

10.06.2018 kl. 22:19

Många veckor till höst.

Hur mycket jag än gillar att jobba, måste jag erkänna att det är lite skönt med semester. Jag funderade en stund på det här med arbete och vila då jag snörvlade omkring med hundarna tidigare idag. Kom fram till att jag redan längtar till hösten, klassrummet, kollegerna, ungdomarna och undervisningen, men att jag sannolikt behöver en paus för att igen kunna vara den lärare jag vill när läsåret kör igång på hösten. Då får jag dessutom vara handledare för en helt egen grupp och det är ju ganska spännande det.

Nu är det ändå semester, det är många veckor till hösten och ikväll tänker jag koncentrera mig på att halvvaken snora i soffan och egna mig åt lite sund självömkan. Det är det enda rimliga under rådande omständigheter.

08.06.2018 kl. 18:35

Sommar och snor!

Så var läsårets sista hela dag över. Nu återstår bara lite e-postmöte imorgon innan jag helhjärtat kan njuta av semestern. Fram till dess tänker jag fira sommar och flunsa och tycka pikulite synd om stackars mig som får gå om kring och manssnora när jag äntligen får vara ledig och fri.

07.06.2018 kl. 15:57

Semestertakt.

Det är juni. Jag jobbar ännu några dagar. Mycket viktigt ska planeras inför hösten och kommande läsår. Takten är lugnare nu. Arbetet fokuserat. Vi gör en sak i taget. Högst två och jag känner mig mer samlad än splittrad.

Efter jobbet promenerar jag och Freja i timmar efter timmar. Vi njuter av hav och solnedgångar och cyklister som inte behöver skällas på medan M och valpen svirat på stan på spännande äventyr.

Hemma är det organiserat kaos och högar som skvallrar om hektiska gångna veckor och uppskruvat tempo. Hemma finns också tid och närhet och tecken som viskar löften om varmt lugn och lediga sommardagar och någonstans känner jag att precis allt kommer att bli både fint och bra

05.06.2018 kl. 23:57

Klädd i uppskattning.

Jag är en som hatar att saker tar slut. Läsår är saker och som sådana inga undantag. Efter att den blomstertid kommit och och sången om studenternas lyckliga dag klingat ut finns det alltid ett gäng som lämnar skolan och sätter punkt för en viktig period i sina egna och lärarnas liv.

Mitt i sorgen och tomheten jag kände efter att alla våra studenter fått sina vita mössor och insikten om att något nu oåterkalleligen förändrats började sjunka in, hände något som gav dagen en guldkant. Medan jag rastlöst ältade min melankoli kom ett par glada typer fram till mig och gav mig den finaste gåva jag någonsin fått under den tid jag varit modersmålslärare. Jag tror inte jag i situationen klarade av att förklara hur rörd jag blev, men det var inte lite.

De två studenterna hade räknat ut att jag gillar randiga plagg av ett visst företag och i smyg kontaktat M för att få reda på rätt storlek. Och vet ni, om inte det detektivarbetet känns som ett godkänt betyg för det gångna läsåret gör inget det. Jag kan intyga att den del av mig som behöver ständig bekräftelse har mått väldigt bra idag.

Kanske är det min inre narcissist som talar nu, men det känns jättebra att veta att det har betytt något för någon att få ha just mig som lärare. Det är skönt att veta att jag kan vara viktig för mina studerande, även om den känslan har väldigt lite att göra med varför jag en gång valde att satsa på läraryrket.

Gåvan är den randiga tröjan jag har på mig på bilderna. Dessutom fick jag ett fint kort. Ser ni hur glad jag blev? Leendet vill inte lämna mina läppar.

03.06.2018 kl. 22:34

Läsårets sista.

Jag ber att få meddela att jag har slagit läger i arbetsrummet och är i färd med att läsa läsårets sista textbunt. Snart upphör undervisningen och det blir dags att planera lite och sedan ta sommarlov. Då semesterna strax hägrar vill jag bjuda er på en liten sanning om hur lärarlivet har påverkat mig.

Jag tror inte på kalenderåret. Jag har hela mitt liv - frånsett några sommarjobb - följt en årsrytm som på ett eller annat sätt är knuten till skolåret. Det betyder att mitt år börjar i augusti och tar slutar i juni med ett märkligt uppehåll eller vakuum under sommarmånaderna. Då jag talar om förra året eller nästa år tänker jag inte kalender utan en serie terminer med avbrott då barn och unga behöver få vila, ladda batterier och göra annat än mögla i klassrum.

Jag vet inte om detta är normalt.

30.05.2018 kl. 23:20

Världens sämsta husse?

Oftast då jag skriver om våra hundar har vi varit på idylliska promenader och njutit av väder och vind. Framförallt så här års händer det ändå att ljumma sommarkvällar och vacker värme och sol innebär allt annat än harmoni. Freja - vår äldre hund - får fel i huvet då hon ser cyklar och mopeder och när årstiden påbjuder att allehanda tvåhjulingar ska rulla på alla världens vägar utan någon som helst hejd blir lugna promenader snabbt kaotiska strapatser som min majmosiga lärarhjärna har extremt svårt att mäkta med. Vår härliga hund förvandlas till ett pucko, valpen till ett bihang eller en passagerare och jag till världens sämsta hundägare.

Just nu sitter vi på en sommarvarm klippa och lapar sol, men vägen hit kantades av stor dramatik. Aldrig är jag så dålig husse och värdelös hundägare som då cyklar, mopeder och motorcyklar susar förbi oss i rasande fart och Freja förvandlas till ett ylande nervknippe.

Jag vet att jag borde vara lugn, men blir ofta självmedveten och irtiterad istället. Och det märker Freja. Det är som om kopplet skulle vara en telegrafledning längs med vilken mina känslor förmedlas till hunden och förstärker hennes idiotiska beteende. Sedan går det som det går.

Jag har idag både ryckt i kopplet och rutit till trots att jag vet att det inte hjälper. Sett människors menande blickar och i ännu högre känt grad att jag måste visa att jag visst kan prestera en hundpromenad. Hur oändligt dumt är inte det?

Jag vet ju nog efter tre år precis vad som krävs för att promenaderna ska bli trevliga för alla inblandade. Att hålla dem riktigt korta då det är vår och jag är trött och stressad är regel nummer ett. Det är också den punkt jag misslyckades på idag.

Just nu är det skönt i solen.

29.05.2018 kl. 18:58

Vad vill just du att jag ska skriva om.

När jag förra fredagen snackade blogg med Amanda på Hanaholmen tror jag att jag sade något om att jag delvis skriver för att kunna hjälpa mina studerande. De behöver kunna formulera sig skitsnabbt också då de helt saknar inspiration* och då känns det rimligt att jag åtminstone ibland kräver samma sak av mig själv.

Ikväll då jag läste mina studerandes texter i den nya studentexamensgenren skrivkompetens påmindes jag om vad jag hävde ur mig på Hanaholmen. Det slog mig att jag aldrig någonsin behövt skriva en sådan text själv, men att jag kanske borde och av den insikten föddes följande idé: att ni som läser kanske kunde hjälpa mig hitta på ett ämne att skriva om.

Provet fungerar alltså så att de studerande får några ganska allmänt formulerade ämnen - typ "Unga och läsning" - och en uppsättning texter av vilka de måste använda minst två. Sedan ska de på sex timmar skriva en text som är ca 6000 tecken lång.

Jag vill gärna se om jag klarar av det jag kräver av mina studerande och blivande examinander, men jag behöver er hjälp. Föreslå gärna ämnen eller texter. Jag tar tacksamt emot allt från materiallänkar till ord och hela meningar som beskriver ämnen ni gärna vill läsa om.

Vad vill just du att jag ska skriva om?

 

 

P.s. Det går givetvis bra att bara önska sig vanliga inlägg om vad som helst också.

*Det där med inspiration stal jag av Amanda.

24.05.2018 kl. 23:33

En lite mer manisk måndag.

Intresseklubben kan anteckna att jag kom hem från jobbet för en halv timme sedan. Jag är en av de lärare som handleder årsboksredaktionen och våra studerandes alster ska gå i tryck imorgon bitti. Layouten blev klar i morse och efter det återstod bara att läsa korrektur och det var vi - jag och mina två kolleger - helt enkelt tvungna att göra idag. Om jag är helt ärlig måste jag väl erkänna att det kändes ganska uppfriskande att jobba för att möta en deadline av det här slaget för omväxlingens skull.

Vad arbetet beträffar är det på något vis lite upphetsande och förvirrande tider just nu. Jag kan bli sjukt uppspelt då jag tänker på sommarlovet som hägrar i horisonten, men också känna mig en gnutta uppgiven då jag tänker på det träsk av essäer och andra texter jag borde vada igenom innan två veckor har gått och sommaravbrottet sätter stopp för all den den arbetstid jag just nu känner jag är i störst behov av.

Fast vet ni vad? Jag har sovit på veckoslutet och det gör att inget just nu känns övermäktigt. Bara lite överväldigande, och det känner jag att jag klarar av att leva med. Alla gånger gör jag det.

22.05.2018 kl. 00:22

Vårens vildaste vecka.

Jag har hunnit med mycket den här veckan. Mycket mera än rampfebersfredagar och berg av lästa texter. Tisdag och onsdag var jag på arbetsresa till Sverige. Jag fick besöka Uppsala och Stockholm tillsammans med en litterturkurs och det var sjukt skoj.

Det var full vår och nästan sommar i Sverige vilket jag dokumenterade i Uppsala, men inte i Stockholm för där besökte vi fotografiska och min telefonkamera drabbades av mindervärdeskomplex.

Uppsala är väl ändå vackert? Vi såg en gammal stad, vackra byggnader, blommor, en domkyrka, ett universitet, en botanisk trädgård och ett slott.

Någonstans kan jag känna att jag avundas vår västra granne som får stoltsera med fina hus och en arkitektur som präglas av såväl ålder som värdighet. Varför har vi inget sådant i Finland?

20.05.2018 kl. 06:53

Språkfel, språkvård och rampfeber.

Jag inledde den här arbetsveckan med att bli akut medveten om ett språkfel jag alltid gör då jag talar och avslutade den genom att snacka blogg och språk och lärarskap inför en publik på 160 människor av vilka 120 procent talar bättre svenska än jag. Lyckligtvis snackade jag med Amanda, för där jag var sjukt nervös och ett med min rampfeber, var hon lika lika sansad och välformulerad som hon alltid är på sin blogg och det hjälpte mig över den värsta paniken och mot slutet - då vi diskuterade på scen och svarade på frågor från publiken - tror jag att jag faktiskt också lyckades leverera något av värde och det kändes fint.

För vet ni vad? Jag har alltid avskytt att tala inför publik och trots att mitt eget inlägg var långt ifrån perfekt och kanske till och med en god bit från bra så lyckades jag idag med något jag aldrig någonsin ens hade vågat försöka mig på för fem, tio eller femton år sedan. Jag stod på scen och jag talade. Det gick ibland hackigt, det kändes som om rösten inte ville bära, men jag vågade.

Och precis som Amanda säger är det viktigt att vi som lärare ibland tvingar oss själva att våga. Inte minst med tanke på hur ofta vi kräver att våra studerande gör just det.

 

18.05.2018 kl. 23:08

Om tråkiga rubriker.

Det här inläggets rubrik ska läsas som en kommentar till den rubrik som pryder det föregående.

P.s. Känner mig fyndig och stolt som lyckades skriva ett så här kreativt och påhittigt inlägg.

12.05.2018 kl. 19:30

Om mobbning.

Jag sitter och läser studerandes texter. Läser smarta texter, långa texter, imponerande texter. Läser texter om vänskap, ensamhet, mobbning. Stannar upp och funderar en stund på det sista temat. Tänker som jag ofta gjort att vi är så tandlösa inför fenomenet för att vi tenderar ställa oss själva utanför problemet. Kanske för att det är mänskligt att automatiskt göra just det.

Det medmänskliga vore att göra precis tvärtom.

12.05.2018 kl. 16:00

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. 32 år gammal, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer