Lektionsplaneringslimbot (eller oförmågan att dra tummen ur).

Ville bara meddela att klockan är 21.38 och att jag redan druckit en hel kopp kaffe och läst ett jätteintressant blogginlägg (läs det*), men att inspirationen att planera klart mina lektioner ännu inte har infunnit sig. Jag vet vad jag vill göra, men får inte tummen ur. Den sitter fast precis som jag själv. Är typ vilse på webben och hittar inte ut.

(HJÄLP?)

Tycker förövrigt att ni påriktigt ska läsa inlägget jag länkar till ovan. Det är en abiturient som berättar om hur det är att vara gymnasist år 2017. Här finns mycket som vi som tagit får examen tidigare har anledning att begrunda. När ni läst klart kan ni läsa detta inlägg där en lärare ger sin syn på samma fenomen. Ni kommer tycka de är de bästa inlägg ni läst idag. Jag lovar och svär!

*Gör det nu!

Publicerad 31.08.2017 kl. 21:38

Om gubbar och handdukar och lakan.

Jag läser tidiningen och noterar att jämställdhetsombudsmannen kräver att Finlayson ändrar sin marknadsföringskampanj, den som tar avstamp i löneskillnaden mellan kvinnor och män och utmynnar i en prissättning som utgår från kundens kön. Medan jag skummar genom artikeln tänker jag att det minsann inte tar länge för en bunt vita kränkta män att åstadkomma förändring och frågar mig hur länge det skulle ta för oss att överbygga lönegapet om dessa gubbar valde att fokusera på något riktigt och viktigt istället för att slösa tid och energi på totala oväsentligheter.

För gubbar har makt. Fortfarande har de alltför mycket av den varan och av någon underllig anledning verkar makten gå i arv från äldre gubbar till yngre som sedan fortsätter producera samma ojämlika maktstrukturer samtidigt som de säger att vårt samhälle minsann är ett jämställt ett. Tänk bara på regeringen Sipilä till exempel.

Tror inte ni att alla de gubbar som är totalt överrepresenterade i maktens korridorer och diverse ledande positioner ganska lätt kunde få till stånd lika löner för lika arbete om de bara ville? Om alla gubbar och alla vita kränkta män engagerade sig för jämställdhet i lönefrågan på samma sätt som de engagerade sig för att själva få rabatt på handdukar och lakan skulle lönegapet vara en lätt match. Det tror åtminstone jag.

Vad tror du?

 

 

Publicerad 31.08.2017 kl. 09:00

Vad jag läser just nu.

På bilden ser ni mig stunden jag inser hur hur svartvit jag är idag och hur väl min bok matchar min outfit. Notera gärna att till och med håret uttrycker förvånad förrvirring.

De som vet har redan märkt att jag inte är någon skönlitteraturens hipster, för har helt klart inte läst Yahya Hassan före han var cool eller ens då det begav sig. Han har däremot funnits på min läslista sedan jag hörde talas om honom för något år sedan och eftersom jag just nu har svårt att hinna läsa romaner, bestämde jag mig för att läsa honom istället.

Än så länge är jag inte helt såld. Hassans dikter tilltalar mig visserligen. Berättartekniken, det råa språket och de makabra scenerna fascinerar och det finns något som får mig att osökt associera till Märta Tikkanen och en Århundradets kärlekssaga driven till sin spets, men det finns också något som skaver. Kanske är det en viss ojämnhet som spökar i bakgrunden, eller också något slags hemlig besvikelse för att boken trots allt inte verkar leva upp till all hype. Tänker läsa vidare trots det, för helt värdelös är luntan inte.

Vad läser du just nu?

Publicerad 30.08.2017 kl. 19:21

Om att göra tillräckligt.

När läsåret började bestämde jag mig för att det här skulle bli året då jag bokför min arbetstid. Det hade något med att mäta effektivitet och duktighet att göra. Hursomhelst: idag när jag var ute med hunden bestämde jag mig för att trots allt avstå från exercisen.

Att räkna timmar fungerar inte för mig. Det leder bara till att jag gör just det: räknar timmar och fokuserar på att jobba möjligast mycket istället för möjligast bra. Då inställer sig frågan: vad är det jag får betalt för?

Jag tycker om att jobba och gillar det jag gör. Jag har aldrig någonsin räknat timmar. Inte när jag vakat nätter och korrigerat studentprov, inte när alla kvällar gått åt till att läsa elevtexter och inte när varje söndag gått åt till att förbereda följande veckas lektioner.

Efter promenaden och den stora insikten tänker jag så här: om jag accepterar att jag har ett jobb som alltid följer mig hem och ibland förutsätter att jag jobbar nästan alla tider på dygnet, måste jag väl bannemig klara av att tillåta mig göra lite mindre de perioder då det inte finns fullt så mycket att göra.

Tänker att det är så det fungerar på andra arbetsplatser också. Knappast jobbar någon någonstans exakt åtta timmar exakt varje dag. Och knappast är all tid en tillbringar på jobbet effektiv arbetstid. Eller?

 

Publicerad 29.08.2017 kl. 17:45

Ett fint minne.

Nyss då jag var i färd med att planera ett undervisningspass om poesi slog det mig att vi ju under lärarpraktiken lyckades få till en ganska lyckad lektion om ämnet. Inspirerad av detta minne och det faktum att min hjärna för en gångs skull valde att vara på alerten då det gäller kavlade jag upp ärmarna och började bläddra i mitt arkiv. Det jag hittade var en lektionsplan med ett tydligt definierat mål. Ta en stund och njut av briljansen i citatet nedan:

Mål: att eleverna genom sina muntliga framföranden uppnår en djupare förståelse av poesins väsen. Uppgiften ska hjälpa eleverna till insikt om att poesi är roligt, att det muntliga framförandet är av betydelse för förståelsen av det budskap en dikt vill kommunicera och att lyriken som genre inte är något som är förbehållet en unken intellektuell elit. Med hjälp av uppgiften vill vi sänka den tröskel många elever måste ta sig över för att kunna ta åt sig och tolka poesi.

Jag är inte helt säker på vilket budskap den här arkivpärlan förmedlar. Det jag vet är att någonstans mellan raderna läser jag om trötthet och uppgivenhet inför allt det som kändes meningslöst. Jag minns lärarutbildningen - föreläsningarna och praktiken - som en period då jag ifrågasatte det mesta och då alltför mycket av det vi som blivande lärare utsattes för höll en alltför låg nivå*.

Jag minns också att jag tyckte det var idiotiskt att våra handledare krävde att vi skulle formulera mål för vår undervisning. Jag förstod inte poängen (vilket torde synas i det citerade stycket). Jag antar jag tyckte det räckte att vi själva visste vart vi var påväg.

Med facit på hand vet jag att jag åtminstone delvis tyckte fel. Att handledarna krävde att jag inför varje lektion definierade ett tydligt mål hjälpte mig fokusera och hitta både riktning och röd tråd i undervisningen. Idag inleder jag varje lektionsplan genom att för mig själv definiera tema och mål. När jag vet vart jag vill komma, är det lätt att bygga vidare.

Det kändes på många plan roligt att hitta den gamla lektionsplanen. Inte minst för att den påminner mig om att jag faktiskt lärde mig något nyttigt våren 2014. Det är en skön kontrast till det jag vanligtvis minns från lärarutbildningen: oändliga timmar av substanslösa föreläsningar och mängder av uppsattser som tog länge att skriva och lärde en ingenting.

*Vill påpeka att praktiken och övningslektionerna inte hörde till det som kändes meningslöst.

Publicerad 27.08.2017 kl. 22:20

Om motion.

Jag simmar nästan varje morgon nuförtiden. Det finns en simhall alldeles nära skolan, så jag brukar ta mig ett bad innan jag börjar jobba. Det är en bra rutin.

Ju mer jag jobbar och ju mer fokus arbetet kräver, desto viktigare märker jag att motionen blir. I bassängen rinner stress, nervositet och trötthet av en och det som blir kvar är ett slags samlad koncentration.

Det låter kanske som om jag tar i, men när jag rör på mig regelbundet blir jag en bättre människa.

På samma sätt som simningen hjälper mig orka genom dagen, hjälper promenaderna med hunden mig varva ner. Det är något med takten, i stegen och att rytmiskt röra på benen som gör att virrvarret av tankar bantas ner till en hanterlig massa som det är behagligt att möta.

Just nu står jag under ett träd i en hundpark och ser på när Freja vaktar en katt som lojt strövar förbi på andra sidan stängslet. Det regnar men både jag och hunden verkar njuta av stämningen och situationen.

Hur gör du för att samla dig och för att varva ner?

 

Publicerad 25.08.2017 kl. 17:57

Om att överplanera.

På bilden ser ni Freja som precis släckt sin törst med havsvatten. Vet inte vad det säger om henne, men knappast får hon beröm för att vara smart.

Idag har förövrigt varit en bra dag. Jag har hunnit simma, göra en lång promenad med hunden och se två avsnitt av ett program vi båda gillar tillsammans med M. Idag har varit en dag då det funnits tid. Det är skönt.

Jag har förresten kollat på mina lektionsplaner för veckan och kommit fram till att det finns en chans att jag tagit emot det nya jobbet med lite för stor iver. Planeringen skvallrar visserligen om en viss entusiasm, men att använda femton sidor och över fyratusen ord på att planera en veckas lektioner; är det normalt? Det är typ mer text än vad jag lyckades krysta ur mig för min kandidatavhandling. En mängd text som var ganska stor en gång i tiden med andra ord.

Nu kan jag ju i och för sig inte påstå att jag har någon aning om hur noggrant andra lärare planerar, så jag bara antar att jag gjort ganska mycket. Jag vet nämligen att jag brukar planera grundligt och att femton sidor trots det känns enormt. Kan väl vara att jag upptäckt orsaken till att det känts så svårt för mig att improvisera, vara spontan, och följa mina instinkter i klassrummet. Har ju inte precis lämnat plats för utsvävningar och sådant i planeringen.

Avslutningsvis vill jag gärna ställa ett par frågor till alla lärare som eventuellt läser den här bloggen: hur mycket planerar ni? Blir det många ord, sidor och timmar för er också?

Tacksam för svar.

Publicerad 23.08.2017 kl. 22:55

Rapport från ett nattligt Degerö.

Jag sitter ute med hunden och njuter av tystnaden. Har knegat på till strax före tolv och känner att det räcker för idag. Ska bli skönt med lite sömn. 

Kan för övrigt meddela att jag trivs jättebra på det nya jobbet och egentligen bara vill planera och undervisa hela tiden. Att ganska bra grejer på gång på just nu.

Bortsett från att jag inte alltid är så närvarande hemma och gärna skulle ha mera tid för både M och F då. På den fronten vill jag gärna skärpa mig. Litar på att det kommer ske snart.

 

Publicerad 22.08.2017 kl. 23:57

Dramaturgiskt snusk.

 

Låt mig förgylla er morgon med en berättelse från igår:

Klockan är 22.35 på torsdag. Jag sitter uppe och googlar frenetiskt. Genomgången av den dramaturgiska kurvan tidigare på dagen har varit en flopp och jag har bestämt mig för att hitta en version av modellen som mina studerande har mera nytta av. Efter ett tag hittar jag den på bilden ovan, klickar mig till hemsidan och stöter på ett ord som i det sammanhang det används i mina öron klingar lite säreget. Funderar en stund på att bra berättelser i och för sig kan vara upphetsande, men kanske inte på det sätt som ordet jag hittat verkar signalera. Drar moget slutsatsen att skribenten antagligen är ett pucko, fnissar ännu mer moget åt ordet utlösning och minns plötsligt att jag själv varit med om detta. Omvärderar snabbt min åsikt om skribenten. Det är uppenbart att allt är bildens fel och att den som ett dåligt inflytande på folk.

Publicerad 18.08.2017 kl. 00:49

Om digitaliseringen av studentprovet i modersmål och litteratur.

En intressant utmaning när en arbetar på gymnasienivå är arbetet med studentexamen. Just nu är den utmaningen i mitt ämne om möjligt mer spännande än någonsin. Studentprovet i modersmål och litteratur kommer att reformeras. Det ska bli digitalt och modernt och fint och fantastiskt. Hemskt mycket mer verkar ingen veta om det nya provet och det är där det blir riktigt fascinerande.

Kan ni gissa hur många gånger nervösa förstaklassister har frågat mig om det nya studentprovet? Kan ni föreställa er hur lugnande och trovärdig jag känt mig när jag sagt att ingen vet, men att det nog lär klarna tills de skriver? (tips: inte jätte).

Jag tänker ibland att det nog måste vara något slags bottennapp att det inte ett drygt år före det första digitala provet i modersmål finns några tydliga besked om hur provet kommer se ut. Någonstans finns också ett demokratiproblem, för den första kullen som skriver det digitala provet är tvungna att göra det stödda av lärare som gissar sig fram till hur provet eventuellt kan tänkas se ut. Trots att lärarnas gissningar baserar sig på kunskap och de bitar av information om det nya provet som sipprat ut är läget utmanande och åtminstone jag har svårt att se hur provet ska kunna ge en rättvis bild av den första kullens kunskaper, i synnerhet i framtiden då deras betyg ställs mot de kullars som skrivit provet efter dem.

Och apropå demokratiproblem: visste ni om att man på finskt håll som bäst utvecklar en webbplattform ägnad uteslutande åt det digitala studentprovet i modersmål och litteratur. Den blir som en virtuell träningsmiljö. Vet ni när motsvarande tjänst lanseras på svenska? Aldrig. Finns inga planer. Kommer inte att ske.

Borde säkert ringa Kulturfonden och be dem rädda svenskfinland igen. Eller, vad tror du?

Ps. Det finns en koppling mellan bilden och pedagogik. Någon som vet vilken den är?

 

 

Publicerad 17.08.2017 kl. 19:52

Hur gick det sen?

Jag överlevde första dagen med riktig undervisning. Kände mig inte det minsta nervös en enda gång, men var det uppenbarligen i alla fall. Jag hade tre lektioner och tre gånger lämnade jag lärarrummet utan föremål eller rekvisita som nödvändigtvis skulle behövas på lektionen. Sammanlagt blev det tre oplanerade resor upp för trapporna och två tjocka pappersbuntar och en tung väska som behövde släpas ner till klassrummet. Ja dessutom hade jag glömt att det var skolfoto och att också lärarna skulle fotograferas. Blev hämtad från lektionen av en kollega. Jag måtte ha gjort ett samlat intryck på de studerande.

Hursomhelst hade jag roligt. Efter en ganska stel och trevande början kom jag igång, kände mig mindre rostig och allt mera hemma i det nya klassrummet. Om jag njöt? Ja, det gjorde jag. Stundvis. Påmindes om varför det här jobbet och att arbeta med ungdomar är det bästa som finns*. Åkte hem med ett stort leende på läpparna.

Nu sitter jag hemma, dricker kaffe och är taggad. Det blir kul att få åka till jobbet imorgon igen. Innan jag kan göra det måste jag planera en lektion. Ska bara hämta M från jobbet och få igång hjärnan först. Småpotatis, men det känns jobbigt att tänka på att tänka. Måste säkert försöka samla mig lite först.

Det blir sjukt bra det här.

 

 

*Varning för lite subjektiv åsikt här. 

Publicerad 16.08.2017 kl. 19:20

Tisdagstankar.

 

Freja sitter på bordet och spanar ut genom fönstret medan jag jobbar. I motsats till mig verkar hon ha lätt att fokusera. En hare äter gräs på gården, där är någon med en cykel och långt borta skäller en hund. Allt det här har Freja koll på.

Just nu avundas jag henne lite. Min hjärna är en enda röra av planer, tankar som inte får plats, som saknar skärpa och tvinnas samman i en härva som tidvis verkar omöjlig att reda upp.

Jag ska introducera tre kurser imorgon. Mina första på det nya jobbet. Det är inget problem, alls. Jag har vana och rutin. Ändå överplanerar jag. Övertänker. Överanalyserar allt. Sådan är jag.

Lektionerna imorgon betyder mycket för mig. Jag har blivit vald bland många, jag känner mig privilegierad och jag vill visa att jag är värd förtroendet.

Jag har läst mina planer och vet att de håller. Det är bara det att jag vill göra ännu mera. Sätta hjul i rörelse. Sätta igång. Att se alla studerande idag och bli presenterad för dem gjorde noll för att dämpa den ivern. 

Återstår väl bara att vänta på morgondagen.

Publicerad 15.08.2017 kl. 21:18

Det ödmjuka inlägget.

Jag har bytt jobb och skola, är gymnasielärare, kan kalla mig lektor och har fått ett eget klassrum med tavla, pulpeter och allt. Vissa skulle kanske säga att jag uppnått ett mål. Det känns omöjligt att påstå annat än att jag känner mig ganska viktig och speciell*just nu.

Så mycket mer har jag inte att säga för stunden. Fixar inte att forma meningar. Ni får nöja er med att begrunda den vackra bilden ovan så återgår jag till att planera. För imorgon kommer de studerande och det om något är roligt.

*Fast på ett ödmjukt sätt.

Publicerad 14.08.2017 kl. 18:40

Om vaccinationsmotståndare.

Jag lärde mig något nytt i helgen. Provocerad av ihåliga och undermåliga argument, foliehattar och en förnuftsvidrig misstro mot forskning och erkända auktoriteter lät jag mig dras med i en debatt om vaccination. Så nära vaccinationsmotståndare hade jag dittills aldrig kommit och upplevelsen var såväl ögonöppnande som obehaglig och väckte som sådan en del tankar.

För det första tror jag mig nu förstå hur människor kan komma fram till att det är en dålig idé att låta vaccinera sina barn och fullt ut tro att de väljer rätt, trots att deras beslut varken är rationellt eller förnuftigt. Många av dem som argumeterar mot vaccin verkar själva ha eller åtmintone känna ett vaccinskadat barn.

Om en på nära håll ser en kär människa lida på grund av att den hör till den lilla grupp människor som tyvärr får biverkningar av ett vaccin, är det naturligt att en i fortsättningen förhåller sig skeptiskt till sagda läkemedel. Det är också mänskligt och förståeligt att en väljer att inte låta vaccinera sina egna barn.

Däremot blir ett dylikt beslut inte rationellt eller logiskt bara för att det är begripligt. Ens egen personliga erfarenhet väger på ett objektivt plan inte tyngre än vetenskapen, hur tung, stark eller sann ens känsla än är.

Jag vet att det här låter kallt, men om en beaktar den överväldigande massa bevis som talar för att vaccinationer är bra grejer, blir det snabbt uppenbart att det aldrig under normala omständigheter är rationellt att låta bli att vaccinera ett barn. Risken för biverkningar borde väga lätt i jämförelse med det skydd vaccin ger såväl ens egna barn och andras.

Och jag inser ju att det är just det som är grejen: att vaccinmotståndare inte tänker rationellt. De är av en eller annan orsak skrämda. De är mer rädda för att det egna barnet ska drabbas av biverkningar än dö av mässling eller någon annan sjukdom vi trodde var utrotad för länge sedan. De låter känslorna styra och låter sig via olika kanaler övertygas om att det de känner är det enda sanna. 

Det är faktiskt en av de saker som provocerar mig alldeles ofantligt; att vaccinationsmotståndare levererar känsloargument på löpande band och försöker framföra dessa som om de vore fakta. Samtidigt både beter och uttalar de sig som om de sett ett ljus som alla stackare som "blint" tror på vetenskapen ännu inte har skådat. Något som av fler än bara en anledning tål att ifrågasättas.

För okej, att inte tro på vetenskap och forskning fattar alla att inte är långt ifrån enfald, men när jag läser vad och hur vaccinmotståndare skriver märker jag att jag plötsligt har väldigt många frågor. Jag frågar mig till exempel om förmågan att förstå det lästa är på samma nivå som förmågan att producera text och formulera sammanhängande meningar. Jag frågar mig om vaccinmotståndarna i så fall har förutsättningar att tillgodogöra sig den information de hänvisar till, om de klarar av att förstå både på djupet och på bredden och om de överhuvudtaget har kapacitet att förhålla sig kritiskt till det de läser. Någonstans tänker jag nämligen att den tvärsäkerhet vaccinmotståndarnas uttalanden osar av inte kan bero på annat än en kombination av övertro på den egna förmågan och en blindhet för ens begränsningar.

Som ni märker lärde jag mig mycket av debatten. Må det vara till nytta i framtiden. Jag vill avsluta med ett fint citat av en av vaccinationsmotståndarna.

"Faktaresistens kommer bli människans undergång.”

 

Låt det sjunka in. Begrunda mängden ofrivillig självironi och ha en fortsatt fin måndag.

Publicerad 07.08.2017 kl. 17:24

Om skillnaden mellan att förstå och att förstå.

Idag vill jag höra era tankar om en sak jag märker att jag funderar allt mera på. Grejen är alltså den att jag gång på gång ser ett fenomen upprepa sig i diskussionstrådar online; det handlar om personer som till synes talar om samma sak, men som i själva verket betraktar det de talar om ur vitt skilda perspektiv.

Tänker inte minst på de MÅNGA trådar jag läst igenom på feministiska forum och bloggar, på personer jag antar är män och kvinnor som talar förbi varandra på grund av infallsvinklar som inte möts. Det är svårt att exakt sätta fingret på var det skaver, men någonstans i kärnan av den samlade problematiken finns det lilla ordet "förstå" och det faktum att den ena parten i diskussionen är privilegierad på ett sätt som gör att hen inte kan utsättas för det fenomen som diskuteras.

Ett favoritexempel är män som säger att de förstår "vad sexism är". Ett uttalande som i den ungefärligt citerade ordalydelsen kan vara både helt sant och fullkomligt falskt. Sant såtillvida att vem som helst kan ta till sig och förstå en vetenskaplig beskrivning av fenomenet sexism. Falskt för att förmågan att ta till sig nämnda beskrivning ofta verkar förknippas med vanföreställningen, att teoretisk kunskap ger tillgång till den subjektiv erfarenhet.

Det är här någonstans jag tror det ofta skär sig, när personer med olika positioner inom en maktstruktur diskuterar fenomen som mer eller mindre uteslutande drabbar dem med mindre makt. Då en person med makt väljer att förstå utan att definiera vad hen förstår, väljer hen samtidigt att ge sig själv tolkningsföreträde. Resultatet blir att rådande hierarkier befästs, att de utsatta tystas och deras problem nonchaleras. Det här gäller lika mycket när män förstår sexism, som när regeringen förstår fattigdom och utsatthet.

I grund och botten handlar det kanske i de bägge nyss nämnda fallen om att de med makt inte ser sin egen position och sina egna privilegier. Detta leder i sin tur till att de blir blinda för sin egen roll i upprätthållandet av olika problem, att eventuella åtgärder för att lösa dessa problem tas på måfå och att det till sist och syverne är slumpen som avgör om åtgärderna bär frukt.

En förutsättning för att kunna hänga med i en diskussion är att en på ett teoretiskt plan förstår det fenomen som diskuteras. Är fenomenet ett problem som en inte själv drabbas av eller påverkas av gör en klokt i att lyssna på dem som har förstahandserfarenhet av det som diskuteras. Har en tur kan en som är privilegierad på det här sättet - genom att läsa på och lyssna - få tillgång till kunskap om hur strukturellt förtryck fungerar och inom ramarna för sin egen empatiska förmåga bilda sig en uppfattning om varför sagda förtryck bör motarbetas.

Det är ändå viktigt att komma ihåg att hur mycket en än lyssnar och läser går det inte att förstå hur det känns att utsättas för sådant strukturellt förtryck en inte är i en position att uppleva. Är man funtad så att man anser sig vara bra på att förstå, kan det här vara svårt att begripa och ta till sig.

Och det är faktiskt här jag behöver er hjälp. För i mitt jobb ingår att lära unga diskutera och debattera, att lära dem lyssna, höra och förstå, att stöda dem så att de lär sig bilda egna uppfattningar. De unga behöver lära sig att olika diskussioner har olika dynamik och att man ibland måste ha tålamod att tiga och lyssna för att den som aldrig får tala ska få en chans att berätta.

Jag har gedigen teoretisk kunskap om hur detta bör gå till, men är ändå nyfiken på era tankar och tips. Vet nämligen att bland er som läser finns annan och minst lika stor kunskap. Hur skulle ni göra föra att skapa och fostra till ett jämställt och rättvist diskussionsklimat? Har ni några knep ni använder för att åskådliggöra att vi nästan aldrig går in i en diskussion på exakt lika villkor? Hur skulle ni förklara att det finns en skillnad mellan att förstå och förstå, att det finns gränser för hur mycket en kan begripa med tillgång till enbart teoretisk kunskap?

Tacksam för svar!

Publicerad 17.07.2017 kl. 11:55

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar