Firar värdigt (och med god arbetsmoral).

Jag firar självständighet genom att planera kurser. Den nya perioden börjar imorgon och det gäller att vara förberedd. Medan jag jobbar blir jag varse mina arbetsmetoder. Ett element i en kurs får mig att tänka på ett annat i en annan. Jag associerar, öppnar nya flikar i webbläsarfönster, skapar nya dokument, klottar ner anteckningar och känner att jag har flyt.

Jag är en som gör många saker på en gång. Någonstans tror och hoppas jag på att det här är ett tecken på att jag börjar ha ganska bra koll på läroplaner, metoder, uppgifter och arbetssätt, men i ett ärligare hörn av mitt medvetande inser jag att en viktig orsak är att jag är rädd för att glömma något som känns intressant eller inspirerande om jag inte genast skriver upp det.

Att associera fritt och göra mycket på en gång fungerar bäst för mig. Det inför ett kreativt och spontant element i arbetsprocessen och det har visat sig att mycket av det bästa jag hittar på i undervisningsväg föds i stunder då jag bejakar dessa infall och impulser.

Jag vet inte om jag kan säga att jag jobbar mer effektivt när jag låter mig själv planera många saker på en gång, men jag kan lova att jag jobbar bättre. Inget element i mitt undervisningsämne är isolerat från ett annat och de flesta har kopplingar till så gott som allt som överhuvudtaget sker i en skola. Varför skulle jag begränsa mig?

Hur tänker förresten du som läser kring arbete och arbetsmetoder? När, var och hur jobbar du bäst och finns det en skillnad mellan att jobba bra och att jobba effektivt?

06.12.2017 kl. 12:46

Glad självständighet, liksom.

Fin dag idag. Jag har fått vara med och fira självständighet på jobbet. Det vill bli så att vi uppmärksammar dagar som den imorgon lite i förväg i skolorna. Vi får ju inte vara på jobb den dag det kalasas som mest. För mig som gillar vardag är avbrottet ovälkommet. Ändå njöt jag av dagen och festligheterna. Säkert främst för att arrangemangen var ett samarbete mellan en stor grupp lärare och studerande och för att det kändes så fantastiskt att se de unga mäkta med allt och lite till så fort vi gav dem chansen. Att jag som med åren utvecklat starkaste tänkbara aversioner mot allehanda nationalistiska yttringar* trivdes säger mycket om hur lyckad dagen var.

Skönt i alla fall att det är 6.12 imorgon. Det betyder att vi snart kan avsluta firandet av det hundraåriga Finland och ett temaår som var uttjatat långt innan det inleddes. Ikväll innan jag somnar tänker jag tänka med tacksamhet på att jag får bo i ett land som ändå när allt kommer omkring är relativt bra och på att det (förhoppningsvis) bara är en dag kvar av det mest hysteriska självständighetsvurmandet.

Säger väl mest om mig det, att jag inte känner mig hemma i att fira, men för mig är vardagen störst. Hoppas ni som tycker annorlunda än jag har kul vad ni än gör på onsdag. Jag sjäv väntar med tacksamhet på att få återvända till jobbet och mitt vanliga liv på torsdag.

*Som till exempel firandet av ett lands självständighet, för nog är det ju en nationalistisk yttring, eller?

05.12.2017 kl. 23:43

Tips efterlyses!

Bästa läsare, jag behöver er hjälp. Det är nämligen så att jag har lyssnat klart ALLA ljudböcker jag äger och förfallit till att tröstlyssna på Silmarillion. Det fungerar i och för sig helt bra så här i decembermörkret, men är från förr jättebekant med Tolkien och sugen på något nytt. 

Jag hör gärna berättelser på finska, svenska, engelska och tyska. Har ni några tips? Vilka är ljudböckerna jag absolut inte får missa?

 

04.12.2017 kl. 21:30

Söndagsstämningar.

Hurdana brukar era söndagar vara? Mina har av hävd varit fyllda av ångest och en ständigt gnagande känsla som vill påminna om att det här inte är en dag då det gäller att leva i nuet för det är viktigt att tvångsmässigt tänka på ogjort arbete och blicka framåt mot måndagen istället.

Med åren har söndagarna blivit bättre. Idag har jag till exempel varit arg i bara högst en dryg timme och har hunnit med tidningen, duellen, serier med M, femton uppsatser, lite planering och promenad i Sibbo Storskog med Freja istället.

Just nu sitter jag och funderar på en diktverkstad jag och kollegan ska leda under skolans självständighetsjippo på tisdag. Kör med arbetsrubriken Rimma som Runeberg, skriv som Södergran. Det här kommer bli stort.

03.12.2017 kl. 23:32

Fantastisk fredag.

Det har varit provvecka hela den här veckan. Det är ett intressant koncept, något jag inte är bekant med från tidigare skolor. Ger det fyra muffins av fem möjliga. Skönt med en vecka med relativt stora mängder luft i schemat och tid att planera och korrigera.

På jobbet var den här fredagen ett enda långt och produktivt möte. Fast egentligen många små. Lärde mig mycket och hade kul.

Just nu sitter jag i soffan med hundarna. Har hunnit simma, promenera, bada bastu, läsa några uppsatser och umgås med M sedan jag slutade arbeta. Det är inte helt fel.

Hur har din dag varit*?

*Eller hur hoppas du den blir om du läser först på lördag.

01.12.2017 kl. 23:48

Fina dagar som den här.

Idag har jag bara gjort saker jag aldrig gjort förut. Först hade jag en arbetsdag på extra bekvämt avstånd i Kampen. Det var debattävling och jag var på plats och handledde våra studerande som klarade sig superbt. Guldkant genast på förmiddagen med andra ord. Firade genom att promenera från Kampen till Fiskehamnen och konstaterade att byggnaderna var större och utsikten var en lite annan än den är när jag ibland lunchtid vandrar genom Borgå på jakt efter något annat än skolmat.

På kvällen åkte jag och M hem till en vän på teprövning. Det var en spännande och lärorik upplevelse. Mest imponerad var jag av en ett te med extremt rökig smak som fick mig att tänka på sommar och bastu och rökugnar.

Nu då jag sitter här och skriver har jag precis kommit in från en lång promenad med Freja, varvar ner lite och förbereder mig på att fylla diskmaskinen. Det är en kamp, varje kväll. Det sista hindret mellan mig och sängen och vila.

Känner det är dags att bestiga diskberget nu, så att jag kan gå och lägga mig sedan. Idag är en av de där dagarna då en får ligga under sängen och vara tacksam i väntan sömn.

30.11.2017 kl. 23:33

Dags att tiga och begrunda.

Idag blir det inget egentligt inlägg. Ska använda tiden till att läsa och begrunda och inte ta plats. Kan formulera tankar imorgon. Återkommer.
29.11.2017 kl. 14:28

Om skolor och sexuella trakasserier.

Apropå mansrollen: vittnesmålen om de trakasserier som skett på Övis  - en skola jag alltid uppfattat som ganska progressiv i frågor som berör jämställdhet* - och det faktum att de utförts av såväl elever som lärare vittnar om hur mycket vi ännu behöver göra i fråga som skola och jämställdhet.

Vill vi förändring måste vi börja med lärarna för de ser inte,  sedan behöver vi ta itu med pojkarna för de förstår inte - varken sin roll, att det finns gränser eller att de har ansvar - och när vi är klara med pojkarna är det dags att göra något åt hela skolan för den förmår inte. Medan vi gör allt detta ska vi komma ihåg att tala med flickorna som många gånger verkar tro eller utåt vilja visa att det de utsätts för är normalt, för de behöver inte stå ut.

Jag tror inte Övis är ett specialfall på något sätt. Jag är övertygad om att övergrepp av olika slag förekommer överallt. Skulle förvåna mig om det inte är så. Min erfarenhet säger mig nämligen att skolan som institution varken lokalt, regionalt eller nationellt är bra på att diskutera genus och jämställdhet. Att vi antingen gör det på fel sätt eller för lite eller inte alls. Att vi inte vill se eller klarar av att ta på allvar.

Under de år jag jobbat som lärare har jag hört kolleger skratta åt jämställdhetsplaner och håna jämställdhetskonsulter. Jag har fått ta del av diskussioner som avslöjat att könsroller verkligen inte anses vara något värt att problematisera och att pojkar nu en gång för alla är på ett visst sätt och flickor på ett helt annat. Jag har tagit del av sådant som säger mig att vi har en lång väg att gå.

Jag tror med andra ord inte det är läge för alla oss som inte råkar vara Övis och figurera i dagspressen idag att brösta oss. Vi är också en del av strukturen och problemet, har egen skit vi måste ta itu med och vada igenom. Lyckligtvis är läget inte hopplöst.

I alla skolor jag arbetat har jag mött elever och lärare som visar stor medvetenhet i fråga om jämstäldhet och kön, som ifrågasätter och problematiserar, tar diskussioner, motiverar och förklarar och aldrig någonsin går med på att se kön som förklaring, begränsing eller undanflykt. Det är bra.

Vi är på rätt väg. Om det skvallrar handlingskraftiga studerande vid Övis i Vasa och lärarstuderande som efterlyser mera genustänk i lärarutbildningen. Vi är på väg, men det finns mycket att göra och vi måste skynda. Nuläget duger inte. Det är alldeles uppenbart.

 

 

*De människor jag är bekant med som gått i skolan hör i medeltal till de mest medvetna  jag överhuvudtaget känner till på den här fronten.

 

 

Edit kl. 16.51: plötsligt och föga förvånande är det en massa arga röster under artikeln jag länkade till som inte förstår varför pojkarna lämnats utanför #övistoo för också pojkar trakasseras. Och ja, visst trakasseras pojkar men a) de flickor och unga kvinnor som vittnar om att de utsatts för trakasserier av sina manliga medstuderande kanske inte behöver öppna upp kampanjen för förövarna och b) det är pojkar och män som ska fixa mansrollen så varför inte börja här, till exempel genom att sluta skyffla över ansvaret för att fixa problemen på andra och själv dra tummen ur. Skulle vara ett bra första steg, eller hur?

28.11.2017 kl. 14:30

Saker våra hundar äter.

Har förstått att en del hundar är kräsna i fråga om mat. Vi har inte det problemet. De äter allt. Senast briljerade Tyra med att sluka en påse skit. Bokstavligen. Ovan en fiilisbild från veterinärjouren kl. 0.45 natten mellan måndag och tisdag.

28.11.2017 kl. 05:56

Varför vi måste fixa mansrollen.

Vet ni varför vi måste fixa mansrollen? För att män skulle må och göra så jävla mycket mindre skit om de inte tilläts växa upp i ett trångt hörn av en rutten struktur. Manlighetsnormen bidrar till allt från pojkar som inte kan läsa, till män som inte kan hålla sina fingrar i styr. Därför.

Jag klarar inte av förklara det tydligare än så. Var tycker du vi borde börja?

 

P.S. Det var meningen att det skulle bli ett längre inlägg om mansrollen idag. Det blev det inte på grund av trött hjärna. Eftersom jag ändå gärna funderar på och skriver om temat tänkte jag be dig som läser om hjälp: vad vill du läsa om manlighet och mansrollen? Är jättetacksam för frågot och förslag.

27.11.2017 kl. 23:10

Om hur jag blev intresserad av den där mansrollen.

När jag jobbade med min gradu läste jag en massa forskningsrapporter som belyste hur människor som invandrat till Sverige hade klarat av att anpassa sig till sitt nya samhälle. Rapporterna var skrivna på olika årtionden, var både översikter och inriktade på specifika tidsperioder och handlade om människor med rötter i allt från Finland till Mellanöstern. Så gott som alla sade samma sak: kvinnorna klarade sig bättre än männen. I det nya samhället kunde kvinnorna ta plats, medan männen hade svårt att hävda sig.

I en rapport läste jag att männen i allmänhet hade så svårt eftersom mansrollen inte uppdaterats och hållit jämna steg med den utveckling som präglat kvinnorollen. Denna skilnad blev särskilt påtaglig hos invandrade män eftersom de patriarkala strukturerna i det land de lämnat ofta var mer intakta än i det nya hemlandet.

Jag minns att jag efter att jag läste det där om könsroller som var i otakt började fundera på om inte samma var sant för människor med rötter i ett och samma samhälle. Plötsligt kom jag ihåg att de av mina kompisar som identifierade sig som flickor redan på högstadiet fått samlas i tjejgrupper och att de erbjudits möjlighet att problematisera och diskutera vad det innebar att vara kvinna. De hade fått höra att de kan och får göra vad de vill och att deras kön inte är och inte får vara en begränsing eller ett hinder. Något liknande hade aldrig erbjudits oss som ansåg oss vara pojkar. Och det var det här som väckte mitt intresse för mansrollen och i förlängningen för feminism. 

Så här är det: jag tror vi aldrig kommer att lyckas skapa ett jämställt samhälle om inte vi som identifierar oss som män först ser oss själva i spegeln och går till botten med mansrollen och framförallt dess destruktiva potential. Vi behöver inventera och revidera, utveckla och uppdatera. Skala bort det som begränsar och förgiftar och föra in sådant som möjliggör och luckrar upp. 

Jag tänker så här: vi mår alla bra av att inte få höra att vi inte kan eller ska för att vi är [valfritt kön]. Ska vi hålla fast vid begrepp som manlighet eller kvinnlighet* - vilket jag inte är övertygad om att vi ska - måste vi åtminstone se till att de inte åtföljs av associationer som fungerar som tvångströjor som tvingar in oss i trånga fack och begränsande former. Och här tror jag det är dags för oss som identifierar oss som män att ta lite ansvar.

Ni kanske vill höra en liten sanning? När jag talar med pojkar om vad det innebär att vara man är det väldigt få killar som kan berätta hurdan en man får vara, medan de brukar ha stenkoll på allt det som är förbjudet (att visa flera än två känslor, gilla sådant som kan anses vara kvinnligt och så, ni vet). Jag kan på basen av min begränsade erfarenhet bara gissa att det jag sett är representativt för en mycket större grupp än den jag själv kommit i kontakt med. Det skvallrar om att något är riktigt ruttet med mansrollen.

Dags alltså för oss som definierar oss själva som män att dra tummen ur och kavla upp ärmarna. Utöver att inse våra privilegier och att vara villiga avstå eller dela med oss av dem är nämligen ett reviderande och uppluckrande av alla de normer som definierar vad det är att vara man det bästa vi kan göra för jämställdheten. Tycker inte du?

*Ska vi, vad tycker du?

26.11.2017 kl. 22:47

Hur jag blev feminist.

Jag är femnist. Det är ingenting jag alltid varit och absolut inget jag kallat mig särskilt länge. Det tog många år för mig att bli bekväm med termen och ännu längre att få ett grepp om vad den verkligen betydde. Jag ville inte identifiera mig med en rörelse som sade sig jobba för jämställdhet, men tog avstamp i det ena könet. Jag var typ övertygad om att feminister ville trycka ner och hämnas på alla män, att hela ideologin var onödig och att åtminstone Finland var precis så jämställt som regeringen hävdar landet är idag. Jag hann använda hur många som helst av de argument som utnyttjas av dem som anser feminismen inte behövs innan jag såg ljuset.

Så vad hände? Det korta svaret är att jag blev intresserad av mansrollen. Jag började fundera på varför så många pojkar mår så dåligt och varför ingen någonsin diskuterat de osynliga regler som dikterar vad det innebär att vara man med mig. Antagligen gjorde jag det för att jag hela mitt liv känt att jag på sätt och vis haft svårt att vara pojke och man på det sätt som jag alltid trott att samhället förväntar sig att en ska vara. Där fanns en form som det var svårt att passa in i.

Dels har jag alltid haft många vänner som identifierar sig som kvinnor och dels har jag studerat litteratur och blivit lärare i ett ämne där väldigt få är män. Tro mig då jag säger att jag både behandlats som lite konstig och fått svara på frågor om min sexualitet* på grund att jag av allt att döma inte motsvarat normen.

I något skede började jag fundera på vad det innebär att vara man och varför ingen någonsin någonstans talat om för mig att en som identifierar sig som sådan kan vara så många olika saker. Att det inte är nödvändigt att kunna bygga, meka med motorer och ha tvättbräda för att vara manlig. Att det inte finns några förbjudna känslor. Att det inte finns något manligt och omanligt.

Sedan skrev jag en gradu i vilken jag gjorde en intersektionell studie, fick begrepp och verktyg för att förstå och analysera den verklighet jag är en del av och plötsligt kunde jag inte blunda. Jag såg könsroler och stereotypt beteende överallt, såg strukturer som gång på gång rekonstruerades i genereation efter generation och kom fram till att jag inte vill vara med. Bestämde mig för att vara en som tar diskussioner och lyfter katter på bordet istället.

Och så gjorde jag det. Framförallt i jobbet med ungdomar. Ifrågasatte och diskuterade normer, påpekade stereotypt beteende då det var destruktivt eller begränsade andras utrymme att vara sig själva, försökte uppmuntra till normkritiskt tänkande och insåg en vacker dag följande: att jag är feminist och att det inte finns något annat ord som lika bra beskriver arbete för jämställdhet.

Det var så det gick till när jag blev feminist. Hur hände det (eller hände det inte) för dig?

*Inget problem för mig att någon trott jag är bög, men tråkigt att utgå från stereotypier.

25.11.2017 kl. 22:20

Fredagsrutiner.

Hur vet ni att det är veckoslut? Vad gör ni för att få era kroppar att fatta att det är tillåtet att slappna av? Har ni några rutiner, något ni måste genomgå eller uppleva för att fatta att ni är lediga?

Frågar för jag märker att mina egna fredagsrutiner har förändrats de senaste åren. Fast det har ju livet också. Jag har blivit äldre och tröttare och mer ansvarsfull och plötsligt består en vild fredag inte av drinkar och kalas, utan av tusen lästa uppsatser, M och hundarna, bastu, och berg av pizza och chips som signalerar att helgen äntligen är här.

Spännande hur en lugn hemmakväll blivit optimal fredag. Det är inte länge sedan det hade känts som allt annat än det.

 

24.11.2017 kl. 22:44

Om framtidens gymnasium.

I dagens HBL kan vi läsa om regeringens planer att refomera gymnasiet. Igen. I ett läge då den föregående reformen knappt är genomförd och inte en enda studerande har slutfört en gymnasieutbildning enligt den läroplan som togs i bruk hösten 2016.

Att reformera i det här läget känns för en som jobbar på fältet förhastat, men diverse undersökningar visar att gymnasister mår allt sämre och det här måste åtgärdas menar undervisningsministern. Av allt att döma ska detta dock ske utan att höra de tusentals lärare och studerande som kan intyga att en stor del av illamåendet beror på att antagningsförfarandet till universitet och högskolor utvecklats och fortfarande utvecklas i en riktning, som gör att gymnasister från och med dag ett i sin nya skola är tvungna att oroa sig för hur och vart de ska komma in när de väl fått sin vita mössa.

Det är tydligen otänkbart att låta ungdomarna allmänbilda sig, njuta, mogna och reflektera under gymnasietiden för det tar på tok för länge. Som det är nu hinner folk bli 22 år gamla innan de börjar studera vid en högre utbildning och det förstår ju vem som helst* att är alltför sent. Menar beslutsfattarna. Att se sig själv i spegeln och erkänna att antagningsreformerna varit ogenomtänkta och misslyckade passar sig absolut inte.

Istället ska - enligt ministern - tvärvetenskaplighet, bred allmänbildning och ett nytt ämne som kallas elevhandledning** prioriteras. Inget fel med det. Allt det Sanni Grahn-Laasonen talar om ingår redan i läroplanen. Förutom elevhandledningen då, men vi har studiehandledning och det är säkert nästan samma sak.

Jag vill ändå påtala ett uppenbart problem i ministerns vision. Det där tvärvetenskapliga. Jag är absolut för samarbete över ämnesgränser och tycker det är roligt att hitta nya sätt att arbeta på, men jag frågar mig ändå om det är läge att satsa extra mycket på tvärvetenskaplighet i en tid då ett flertal rapporter och merparten av fältet slår larm om att allt fler ungdomar kommer till gymnasiet med allt svagare baskunskaper i bagaget. I en artikel i anslutning till den om den nya gymnasielagen kritiserar projektchef Tiina Silander från undervisnings- och kulturministeriet gymnasierna för att de inte lyckas lära sina studerande förstå saker på ett djupare plan. Jag kan inte påstå att hon har helt fel, men anser uttalandet vara problematiskt eftersom det inte tar ställning till vilka grundförutsättningarna hos de studerande varit för att utveckla ett sådant tänkande.

Jag tror vi behöver vara ärliga med oss själva en liten stund och erkänna att skolan som den är nu inte fungerar. Åtminstone inte optimalt. Vi som skattebetalare och medborgare har i årtionden utan att egentligen protestera godkänt nedskärningar som darabbat hela vår skola från småbarnspedagogik till gymnasium. Resultatet är att grundskolan på nationellt plan är långt ifrån jämlik och att våra barn och unga redan från tidig ålder ges olika teoretiska förutsättningar att klara sig i livet. Det finns stora skillnader mellan hur bra pojkar och flickor klarar sig och hur högt olika kommuner prioriterar sina skolor. Då finansiering också beror på elevantal kan stadsdel och skolans storlek dessutom spela in på dess förutsättningar att ge eleverna en likvärdig utbildning. Dessutom är läget sådant att gruppstorlekarna runtom i landet växer i takt med att finanserna krymper, det finns inga pengar för assistenter och specialundervinsingen reformerades redan för några år sedan på ett sätt som gjorde att ansvaret att agera specialpedagogiskt stöd främst landade hos den enskilda läraren. Tro mig då jag säger att allt det här märks när de unga sedan anländer i gymnasiet.

Det märks trots att mitt perspektiv är kort. Jag har jobbat i under tio år och varje år ser jag att vi behöver repetera flera baskunskaper innan vi kan börja förverkliga läroplanen. Jag såg det då jag jobbade på högstadiet och jag ser det på gymnasiet och det här är ett faktum som bara gäller att anpassa sig. Tyvärr går det inte riktigt ihop med visionen om tvärvetenskaplighet och självständighet för ingendera fungerar om inte du har en bas att stå på.

Jag tror i och för sig inte de reformer som föreslås kommer vara svåra att genomföra. Så länge vi ser till att de studerande fortfarande måste läsa viktiga allmänbildande ämnen behåller gymnasiet sin allmänbildnande karaktär och att hitta sätt att fördjupa denna är ingalunda fel. Men, reformen kommer inte att lösa ett enda av de problem undervisningsministern hoppas på att den ska göra. Det kräver andra åtgärder.

Vill vi snabbare få ut högutbildade- och välmående människor i samhället behöver vi börja med att ge dem rätt förutsättningar att klara av just det uppdraget. Det gör vi inledningsvis genom att göra antagningen till universitet och högskolor mänskligare, genom att slopa tankar på att ersätta inträdesförhör med studentexamen och genom att inte tvinga de studerande att redan på sin första dag i gymnasiet välja vad de vill rikta in sig på efteråt. En annan bra idé kan vara att låta fältet genomföra och utvärdera en reform innan vi fattar beslut om en annan.

I fortsättningen gör vi klokt i att utveckla skolan som en helhet. Vi behöver försäkra oss om att det finns en röd tråd som löper från småbarnspedagogik till student- och yrkesexamen och vi behöver skapa dialog mellan de olika stadierna för annars uppstor klyftor som blir svåra att överbygga.

Sedan tror jag också att vi som samhälle äntligen måste sätta press på beslutsfattarna och kräva att de satsar på utbildning. För det har vi inte gjort. Vi har sett på och tackat och tagit emot när vi undvikit skattehöjningar och nedskärningarna drabbat andra än oss själva. Kanske att det har varit alltför lätt att blunda för något som bara indirekt påverkar oss själva.

Nu kanske det ändå börjar vara dags för oss vuxna att ställa upp för våra barn och unga. Tycker inte du?

*Men åtminstone inte jag.

**Kan ju vara att det är en översättningsmiss. Det heter studiehandledning i gymnasiet.

 

23.11.2017 kl. 10:14

Om skola, barn och att lära ut värderingar.

Jag skriver ju till och från om skola och jämställdhet. Som ni kanske märkt tycker jag själv att det är ett ämne som det är viktigt att behandla med eleverna. Frågar ni mig anser jag att feministiska värderingar och genustänk borde genomsyra all undervisning. Det är viktigt att det vi som lärare gör i skolan inte bidrar till att besfästa stereotypa könsroller och den vägen begränsar barns och ungas rörelserum. För mig är det här självklart och det är lätt att finna stöd för min åsikt i läroplanen. Jag vet ändå att alla inte tycker som jag.

Tänker på hur det alltid då någon nämner skola och feminism eller jämställdhet eller genustänk i samma mening är någon som säger att skolan absolut inte ska vara politisk eller ideologiskt och att det minsann är föräldrarnas och ingen annans uppgift att lära barnen hur de ska se på och förstå världen för fördomar och normer ska gå i arv och hör sen. Vet ni vad jag syftar på?

Nu undrar jag ändå vad ni tycker: var ska barn och unga lära sig om jämställdhet? Vems uppgift är det att forma deras världsbild och värderingar?

22.11.2017 kl. 19:47

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. 32 år gammal, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

14.06, 14:50Läsårets tyngsta dag. av Jessika
31.05, 11:04Läsårets sista. av Emma
20.05, 08:57Vet ni vad? av Amanda