Saker som gör det svårt att motarbeta mobbning.

12.08.2016 kl. 21:35

Ni som tittar in regelbundet vet antagligen att jag är ganska intresserad, snudd på besatt av mobbning. Under de år jag jobbat med barn och unga, som hjälpledare, barnledare och lärare - och elev för den delen - på alla stadier av grundskolan har jag vid upprepade tillfällen kommit i kontakt med fenomenet. Jag har i många olika sammanhang, i olika egenskaper haft möjlighet att följa med hur olika instanser - främst skolor - arbetar för att motarbeta mobbning och jag har haft tillfälle att tala med barn och unga och ta del av deras syn på fenomenet och deras tankar om varför just problemet mobbning är så svårt att komma åt.

Så, var är det skon klämmer, varför är det så svårt att motarbeta mobbning? Här kommer några iakktagelser.

Först de som kanske känns självklara:

1. Barn och unga förstår inte vad mobbning är.

2. De som gör kan inte se sig själv som (potentiella) mobbare för mobba är något andra gör.

3. Det beteende som någon uppfattar som mobbning är internaliserat i den grupp den utsatta är del av, vilket leder till att de som mobbar inte förstår vad de sysslar med och att den mobbade allt för länge tonar ner sina negativa upplevelser.

4. Vuxna ser inte mobbning. Vi gör det inte. Vi kan (och ska) kommentera allt suspekt beteende vi ser, men vi är inte bra på att identifiera mobbning. Varken vi som jobbar i skolor, eller vi som ser ungdomar umgås på sin fritid.

5. De unga litar inte på lärarnas förmåga att lösa problemet. Jag har upprepade gånger hört ungdomar säga att det inte är lönt att berätta om mobbning för att ingen ändå gör något åt saken. (FATTA ett hur gigantiskt problem det här är).

Sedan ännu några punkter som kanske är mindre självklara:

1. Mobbning är ett fenomen som måste motarbetas systematiskt, men lärare får i regel inte uttryckligen betalt för att arbeta med att reda ut mobbningsfall. Det här beror på att det anses vara på alla lärares ansvar att motarbeta mobbning och att denna skyldighet ingår i de tre timmar samplaneringstid per vecka lärarna redan får betalt för. Tre timmar som utöver mobbningen omfattar en massa annan planering och till exempel kontakt med vårdnadshavare och ordnandet av diverse evenemang.

2. Att alla ansvarar för att motarbeta mobbning leder till att ingen tar ansvar för att göra det. Jag har i så gott som varje skola jag arbetat, vid något tillfälle hört någon säga något i stil med att vi inte behöver en grupp som arbetar med mobbningsfrågor eftersom det A) inte förekommer mobbning i skolan* eller B) är på alla lärares ansvar att motarbeta mobbning.

3. Tre timmar per vecka räcker inte för att komma åt mobbning. Inte ens nästan. Och om alla lärare ska göra detta på sin samplaneringstid kanske de kan ställa upp med 15-30 minuter per vecka. Det blir varken bra eller systematiskt. 

4. Att lärare inte får betalt och att verksamhet vars syfte är att motarbeta mobbning därmed inte prioriteras ekonomiskt verkar vara en tröskelfråga.

5. Rutinerna kring mobbning är oklara eller ofullständiga, eleverna känner inte till utredningsprocessen.

Det här är alltså några av de problem jag lagt märke till i mitt arbete. Eftersom jag på mitt jobb idag arbetar en hel del med mobbningsfrågor, tänkte jag följa upp det här inlägget med ett om hur en kan göra för att försöka komma åt mobbning trots alla utmaningar.

Hur låter det?

*För övrigt hoppas jag det är själklart att det här påståendet är helt orimligt. Det finns inte en skola där mobbning inte förekommer.

Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver:
Bra inlägg! Vill gärna ha uppföljningsinlägget :)
cindy13.08.16 kl. 09:53
Tack! Det blev ett till inlägg :)
14.08.16 00:17
Mycket bra inlägg!
Tänkte själv tillbaka till min tid i högstadiet (som elev) och jag kommer ihåg att KiVa-koulu introducerades när jag gick i sjuan. Det kändes onödigt och tråkigt, för att ingen blev ju mobbad i vår skola (mycket liten skola). Detta var min åsikt, för att jag såg aldrig mobbning hända, sådan mobbning som jag var lärd att uppmärksamma. Det var inte före jag gick i nian och var vänelev/stödelev som jag insåg hur mycket mobbning som pågick på skoltid o skolområde. I den skolan jag gick så var lärarna mycket engagerade och "offrade" sin egen tid till mobbningsfall och att motverka mobbning, vilket är ju fel, de borde få betalt för sådant. Om jag nu tänker på denna situation, var lärarna var som sagt engagerade och verkligen brydde sig, och ändå uppstod det mobbningsfall så börjar jag undra att hur mycket mer det borde satsas på att förhindra och förebygga mobbning...
Ronja13.08.16 kl. 14:21
Mycket, om vi verkligen vill komma åt problemet. Men så har ju skolor olika förutsättningar att komma åt problemet också. Det kan hänga på allt från svag ekonomi till personalbrist. Själv tänker jag att det mer än om pengar, handlar om att skapa förutsättningar. Å andra sidan skapas förutsättningar ofta med hjälp av pengar. KiVa är ett bra projekt och de första åren finansierades ju projektet av staten(?) vilket ledde till att de ansvariga lärarna fick ersättning för arbetet. Det får de inte längre. KiVa omfattar såväl förebyggande verksamhet som en ganska bra utredningsmodell, men det krävs tid för att genomföra programmet. Tid är ofta en bristvara i skolvärlden. Så just i fråga om mobbning tror jag att kombinationen ingen tid och inga pengar är ödesdiger. Känner för övrigt igen det där med att inte se att folk blir mobbade. Har först som vuxen insett att en av mina klasskamrater antagligen utsattes för mobbning av en del av oss killar på klassen.
14.08.16 00:26

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. Över trettio, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar