Om att skriva skönlitterärt.

Publicerad 15.06.2017 kl. 23:59

Idag har jag roat mig genom att testa en skrivuppgift som jag hittade online för att se om den är något för mig och mina framtida studerande. Uppgiften går ut på att skriva en kort skönlitterär berättelse. Texten får bestå av bara ett stycke eller vara högst en sida lång. Kolla Erkka Mykkänens ursprungliga instruktioner (på finska) här.

Jag tyckte uppgiften var rolig. Eller ärligt talat tyckte jag det var roligt att försöka skriva skönlitterärt, för det är något jag sällan låter mig göra. Det är en av de där grejerna som jag tycker jag kan för dåligt för att det ens ska gå att försöka utan att det blir pinsamt. Vilket ju om något är pinsamt, för jag är ju både moddalärare och litteraturvetare och någonstans borde det sänka tröskeln, men av någon anledning gör det den bara högre.

Jag skulle säkert kunna använda ett helt blogginlägg (eller flera) till att analysera mina hämningar och reda ut vad de beror på, men ska inte tråka ut er. I all enkelhet tror jag det handlar om att språket och skönlitteratur är något jag förväntar mig att jag ska behärska och då har jag svårt att förhålla mig till att jag inte klarar av att leverera färdiga produkter när jag skriver fiktion. Andra genrer brukar i regel inte vålla mig problem, så varför ska det här vara så svårt.

Alltså blir det pinsamt att ens försöka och då kan det faktiskt kännas befriande att intala sig att en testar något för jobbet och samtidigt ge sig själv ett svepskäl för att skriva. För på riktigt är det så här: jag såg Mykkänens uppgift för någon vecka sedan och har sedan dess gått omkring och väntat på en lungn stund och en chans att prova på den. Inte för jobbet - att uppgiften kan bli bra där är en positiv bieffekt - utan för att jag tycker om att skriva.

Jag älskar rushen då en smakar på formuleringar och är på gränsen till det där stora flytet, när pusselbitarna precis är påväg att falla på plats och helheten redan går att skönja och skrivandet plötsligt går av bara farten en bara kör. Det är få känslor som går upp mot den och allt skrivande fungerar så för mig.

Det var det som fick mig att i slutet av gymnasiet veta att jag vill jobba med språket som verktyg. Det är det som drev mig i studierna vid universitetet, som fick mig att kämpa för att utvecklas i mitt akademiska skrivande och det är det som driver mig till att skriva alla slags texter idag.

Det är så förbannat befriande att skriva.

När jag skriver glömmer jag bort tid och rum. Jag glömmer bort hämningar och självkritik och bara njuter. Känslan när jag utmanar och övervinner mig själv är som ett rus och i då jag sitter och skriver kvittar det fullständigt att slutresultatet kan bli precis vad som helst. Det finns en glädje i själva hantverket och för det mesta är det nog för mig.

Alltså har jag i dag testat en uppgift som jag tyckte verkade intressant. Jag gjorde det för att jag själv ville, hade kul och kan glatt meddela att jag dessutom antagligen kommer ha glädje av uppgiften i mitt arbete som lärare. Det är inte helt illa.

Vad har ni sysslar med på sistone?

 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver?

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer