Om att fostra ansvarsfulla skribenter och feminism som gått för långt.

Publicerad 09.07.2017 kl. 21:50

Jag stötte tidigare i veckan på en språkligt och innehållsmässigt ganska klen kolumn som nyligen publicerats i Vasabladet. Texten innehåller svag argumentation, påhittade problem, sakfel och kan sammanfattas med orden feminismen har gått för långt.

Eftersom kolumnen är kort och spretig och dessutom inlåst bakom Vasabladets betalvägg ska jag med hjälp av ett par citat försöka förklara vad som skaver mest för mig. För bekvämlighetens skull presenteras citaten i form av en lista.

1. "En av de minoriteter som idag inte vågar säga hur de känner är den arbetande vita, heterosexuella, medelåldersmannen."

En av de teser som drivs allra starkast i kolumnen är att feminismens framfart lett till att en ny utsatt minoritet - den vita, heterosexuella, arbetande medelåldersmannen - skapats. Det här stämmer ju inte överhuvudtaget. Dels bygger tesen på det falska antagandet att det de facto skett en avgörande maktförskjutning i samhället och dels på ren och skär lögn, för den arbetande, vita, heterosexuella, medelåldersmannen kan väl knappast räknas som minoritet hur än en mäter.

Allt det ovannämnda är självklart. Lika klart torde det vara att vårt samhälle faktiskt rymmer en allt större skara män i alla åldrar som i allt högre grad far illa. Av någon outgrundlig anledning är det män som är experter på att bli utslagna och män som är experter på att slå ut. Det här kunde skribenten ta fasta på, för här finns en uppgift för den arbetande, vita, medelåldersmannen. Den som nog varken är minoritet eller särskilt utsatt.

Körsbäret på tårtan? Det faktum att skribenten missar att feminismen i sin strävan efter jämställdhet och att bryta patriarkala maktstrukturer hela tiden jobbar för att också de utsatta männen ska få det lite bättre. De enda som förlorar är män med olika former av makt och privilegier och dessa är hur som helst tvungna att dela med sig av det de har om vi på allvar vill få till stånd ett jämställt samhälle.

2. "I det avseendet kan man kanske rent av kalla Donald Trump en feminist."

Nej. Det går inte att göra. Inte i något avseende, inte under några omständigheter.

3. "Feminism utövar maktkritik, och när det görs väl är maktkritiken helt oumbärlig för samhället. Men när maktkritiken går för långt kan man också hamna i nya diken."

Feminismen har gått för långt med andra ord. Det kan skribenten i och för sig få tycka för för tycker gör en i en kolumn, men kanske att de på redaktionen kunde ha varit lite mera på hugget i fråga om just den här formuleringen, framförallt då det av de föregående meningarna blir uppenbart att problemet är att den vita mannens röst blivit svagare till följd av att de tidigare nedtystade har fått en stämma.

Maktkritik kan inte gå för långt. Inte heller feminism.

4. "Humanioravetenskaper" och "samhällsklassen" "skåpkonservativa"

Det råder en påtaglig begreppslig förvirring i kolumnen. Humaniora heter humanistiska vetenskaper och skåpkonservativa är en grupp människor och ingen samhällsklass. Skulle kanske vara rimligt att någon kollade igenom språket också i unga kolumnisters texter.

Utöver det redan sagda upplever jag som arbetande, vit, heterosexuell och i allt högre grad medelåldersman att jag inte alls är utsatt i den bemärkelsen kolumnisten verkar vilja påskina. Just jag är typ inte utsatt alls, är definitivt inte i minoritet.

I både riksdag och regering företräds jag av i huvudsak män, gubbar som jag inte röstat på, men som på något vänster hela tiden lyckas fatta beslut och stifta lagar som trots att de ofa är dåliga, ändå är lite bättre för mig än för andra som inte befinner sig i samma privilegierade position som jag. Så på det viset är inte jag särskilt utsatt.

Samma gubbar - inte feminister -fattar också de beslut som leder till att allt fler män får det allt sämre. Med tanke på det fungerar det ganska illa att säga att det är feminismen som gått för långt. Kanske snarare att de arbetande vita männen är för bra på att bevaka sina privilegier. Bara som en tanke.

Det är problematiskt att Vasabladet publicerar en kolumn som nästan inte verkar innehålla ett uns fakta. Än mer problematiskt att samma text innehåller mängder av sakfel. Här tycker jag någon kunde ha ingripit och sett till att åtminstone de mest uppenbara felaktigheterna hade korrigerats, för i den form texten gavs ut är den rent kvalitativt ingen höjdare.

Det är beundransvärt att Vasabladet vågar ge unga en röst för de blir sällan hörda, men med valet att göra det följer också ansvaret att fostra de unga till ansvarsfulla skribenter. Sådana som inte hittar på sakargument för att stöda teser som inte håller. I fråga om just den här texten har redaktionen kanske inte lyckats så bra med just den biten.

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver?
Välskriven kritik! Tack!
Eva10.07.17 kl. 19:11
Tack själv! :)
10.07.17 20:40

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar: