Ett fint minne.

Publicerad 27.08.2017 kl. 22:20

Nyss då jag var i färd med att planera ett undervisningspass om poesi slog det mig att vi ju under lärarpraktiken lyckades få till en ganska lyckad lektion om ämnet. Inspirerad av detta minne och det faktum att min hjärna för en gångs skull valde att vara på alerten då det gäller kavlade jag upp ärmarna och började bläddra i mitt arkiv. Det jag hittade var en lektionsplan med ett tydligt definierat mål. Ta en stund och njut av briljansen i citatet nedan:

Mål: att eleverna genom sina muntliga framföranden uppnår en djupare förståelse av poesins väsen. Uppgiften ska hjälpa eleverna till insikt om att poesi är roligt, att det muntliga framförandet är av betydelse för förståelsen av det budskap en dikt vill kommunicera och att lyriken som genre inte är något som är förbehållet en unken intellektuell elit. Med hjälp av uppgiften vill vi sänka den tröskel många elever måste ta sig över för att kunna ta åt sig och tolka poesi.

Jag är inte helt säker på vilket budskap den här arkivpärlan förmedlar. Det jag vet är att någonstans mellan raderna läser jag om trötthet och uppgivenhet inför allt det som kändes meningslöst. Jag minns lärarutbildningen - föreläsningarna och praktiken - som en period då jag ifrågasatte det mesta och då alltför mycket av det vi som blivande lärare utsattes för höll en alltför låg nivå*.

Jag minns också att jag tyckte det var idiotiskt att våra handledare krävde att vi skulle formulera mål för vår undervisning. Jag förstod inte poängen (vilket torde synas i det citerade stycket). Jag antar jag tyckte det räckte att vi själva visste vart vi var påväg.

Med facit på hand vet jag att jag åtminstone delvis tyckte fel. Att handledarna krävde att jag inför varje lektion definierade ett tydligt mål hjälpte mig fokusera och hitta både riktning och röd tråd i undervisningen. Idag inleder jag varje lektionsplan genom att för mig själv definiera tema och mål. När jag vet vart jag vill komma, är det lätt att bygga vidare.

Det kändes på många plan roligt att hitta den gamla lektionsplanen. Inte minst för att den påminner mig om att jag faktiskt lärde mig något nyttigt våren 2014. Det är en skön kontrast till det jag vanligtvis minns från lärarutbildningen: oändliga timmar av substanslösa föreläsningar och mängder av uppsattser som tog länge att skriva och lärde en ingenting.

*Vill påpeka att praktiken och övningslektionerna inte hörde till det som kändes meningslöst.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar