Om lycka, framgång och hårt arbete.

Publicerad 03.10.2017 kl. 22:53

Idag har jag funderat en del på det här med att var och en är sin egen lyckas smed. Det finns många orsaker till detta - bland annat att två texter på temat lycka ingick i höstens essäprov och att textkompetensen innehöll en om framgång - men den allra viktigaste är nog att jag ju äldre jag blir i allt högre grad blir övertygad om att det där påståendet inte stämmer, alls.

Var och en är inte sin egen lyckas smed. De flesta saknar förutsättningar att vara det. Många smider och smider och misslyckas trots bästa förutsättningar, andra står i fel kö då verktygen delas ut och ingen når framgång utan stora mängder hjälp och en rågad skottkärra tur.

Ju äldre jag blir, desto mer tänker jag att det finns något falskt i hur vi hanterar framgång och att detta på ett grundläggande sätt snedvrider vår uppfattning om vad vi förtjänar och inte förtjänar. Då vi märker att vi är de som råkat få och därför har i överflöd, väljer vi att se vårt eget hårda arbete som ensam förklaring och samtidigt blunda för slumpen. Vi gör detta trots att vi innerst inne vet att vi råkat befinna oss på rätt ställe vid rätt tidpunkt eller haft lyckan att få röra oss i rätta kretsar, känna rätta människor eller födas i rätta familjer. Det finns något fruktansvärt arrogant i föreställningen att ens framgång till hundra procent är välförtjänt och uteslutande kan förklaras med hårt arbete. Det tycker åtminstone jag och gör det naturligtvis för att jag själv i mitt liv märkt att det inte är så.

Till mina stora framgångar i livet räknar jag att jag alltid haft jobb och att jag alltid fått jobba på ställen jag trivts och utvecklats på. Nästan varje gång jag fått en tjänst har det funnits andra kvalificerade som blivit utan. Personer som sökt samma jobb, förberett sig för samma arbetsintervju och använt precis lika mycket tid som jag på att försäkra sig om att göra ett gott intryck.

Naturligtvis har jag jobbat hårt för att nå den framgång jag nått*, men jag har också råkat vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt och jag har råkat ha tur. Förbannat mycket tur.

Ta mitt första lärarjobb till exempel. Det fick jag då jag ännu studerade och långt innan jag tagit kandidaten och jag fick det bara för att en person som precis anställt mig kände en annan person som precis blivit utan moddalärare. Min splitternya chef sammanförde mig med min blivande chef och akut behov av personal mötte akut behov an inkomster och ledde till ett sjuårigt arbetsförhållande som lade grunden för hela min lärarbana. Och helt ärligt har jag svårt att se vad det var annat än slump och ren och skär tur som ledde till att jag fick den platsen och erfarenheten.

Om jag granskar mitt liv objektivt märker jag att det kantas av många liknande incidenter. Händelser som bortom all tvekan skvallrar om att jag haft lyckan på min sida. Att jag fått träffa rätt människor, vara på rätt ställe och födas i rätt familj. De här är något jag inte vill glömma. Tror nämligen att glömmer jag förvandlas jag till en hård och kall skit som tycker att var och en är sin egen lyckas smed och att fattiga får skylla sig själv. Sådana villfarelser har jag inte tid för.

Min samlade livserfarenhet har alltså lärt mig detta: hur mycket framgångsrika människor än jobbar kan de aldrig förklara sin framgång enbart med hårt arbete. Det finns nämligen alltid hur många som helst som sliter precis lika hårt utan att någonsin få utdelning och detta bevisar mer än - eller åtminstone lika mycket som - något annat att ingen någonsin till hundra procent kan vara sin egen lyckas smed.

Håller du med?

*Om jag mäter på min egen skala skulle jag säga att det för mig är en stor framgång att få vara moddalärare.

 

Kommentarer (3)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:
Jag har aldrig gillat "var man är sin egen lyckas smed", för det insinuerar att vi inte alls bör ta hand om varandra. Tänk t.ex flyktingarna som kommer hit. Att säga till dem att "var man är sin egen lyckas smed" så insinuerar att de inte får känna sig nere att deras hem är sönderbombade. "Kom igen, gaska upp er och GÖR något för att bli lyckliga!"
För säkert hade många där det helt bra innan skit började hända och de fick fly hit.

Samma med människor jag känner som studerade något i många år, för att bli till något. Och sen PANG: en sjukdom! Så de kunde inte längre jobba! Hade de räknat in det i sin plan, eller vadå?

Också det att "egen lyckas smed", insinuerar att människan har en förmåga att hela tiden, 24 / 7 vara fullkomligt lycklig. Vilket ingen människa kan vara, för det finns alltid småsaker att grubbla på och småsaker som stör oss, oberoende hur mycket vi vill neka det. Jag har träffat människor som på sina bloggar ger sken av att vara solstrålar, men som IRL är samma sorts gnällspikar man möter vid morgonkaffet.
Lille John04.10.17 kl. 16:03
Känner igen allt det du beskriver och tänker att det är bland annat allt det där en tar avstånd till då en konstaterar att var och en är sin egen lyckas smed. Precis som du säger är det ett sätt att skuldbelägga dem som har det svårt. Lite som ett maktmedel och ett sätt att två ens händer och frigöra sig från kollektivt ansvar.
04.10.17 21:34
Jag har använd uttrycket "sin egen lyckas smed" omvänt. Inte så att du måste jobba dig till framgång utan att du på ett sätt måste vända din sits till din lycka. Det finns all för mycket marr och gnäll och martyrskap. Antingen måste du skapa din lycka där du står eller jobba dig fram till en annan sits. Att bara sitta och järma gör ju varken dig själv glad eller skapar förutsättningar för framgång. På det sättet är var och en _sin egen lyckas smed_ anser jag.
Malin08.10.17 kl. 08:12
Förstår ju nog vad du menar och vet dessutom som lärare att en av de viktigaste egenskaperna i fråga om att nå framgång är uthållighet. Nyckeln till lycka då kanske att känna sig själv, sina drömmar och förutsättningar och den vägen få reda på vad lycka är för en själv. Tolkar jag dig helt fel om jag förstår det som att det är ungefär det här du menar då du säger att en "måste vända sin sits till sin lycka"? Jag håller nog fast vid att det är svårt att vara sin egen lyckas smed, för det finns en oändlig mängd variabler vi inte har kontroll över. Senast vid födseln börjar turen spela in då den familj vi föds in i - vare sig vi vill det eller inte - kommer att påverka våra förutsättningar i livet. Så rullar det på efter det. Naturligtvis hjälper det inte att vara passiv, men hur vara aktiv om du växer upp i förhållanden som lär dig att inget du gör kommer förändra dina förutsättningar? För mig handlar det kanske mest om att vara medveten om människors förutsättningar, det att vi inte startar från samma linje och att en del har ett sjukt försprång innan tävlingen någonsin hunnit komma igång. Men naturligtvis tror jag vi som individer kan bli bättre på såväl lycka som framgång om vi lär oss förstå och acceptera våra egna förutsättningar och inser att det är vi själva som definierar vad lycka och framgång är för oss. (Beklagar om mitt svar är spretigt och obegripligt. Din kommentar väcker så många tankar. :)
08.10.17 21:06
Tack för detta! Håller med till hundra procent och känner igen mig i att ha haft mycket tur! Det kunde faktiskt ha gått lite hur som helst.

Tack annars för dina alltid lika intressanta inlägg!
Anne18.10.17 kl. 17:43
Tack själv! Blir så glad av din fina kommentar. :)
20.10.17 23:16

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar