Om traditioner och att ifrågasätta dem.

Publicerad 05.11.2017 kl. 21:48

Diskussionen om fars dag tidigare i veckan påminde mig om en sak jag ibland funderar på: varför är det så svårt att kritiskt granska traditioner? Varför känns det ibland nästan omöjligt att att diskutera hur vi uppmärksammar årligen återkommande fenomen? Vad är det som gör orden "vi har alltid gjort på det här viset" till en trollformel som ogiltigförklarar all kritik och gör alla frågor överflödiga?

Som person har jag ett problematiskt förhållande till traditioner och institutioner. Det vill jag inte hymla med. Skolvärlden, min värld, kryllar av exempel på saker som görs för att de alltid gjorts och olika evenemang som tagits in som engångsföreteelser och varit så uppskattade att de sedan blivit återkommande inslag*. Jag har som yngre jobbat i skolor där det inte passat sig att ifrågasätta traditioner, ens då den som instiftat dem för länge sedan slutat eller gått i pension. Sådant har jag alltid haft lite svårt att svälja.

Sedan har jag givetvis också varit en som försvarat traditioner och krävt att saker ska vara som de alltid har varit. Jag är paradoxal på det viset. De gånger det skett har min reaktion varit emotionellt betingad och förknippad med en känsla av att något som är oerhört viktigt för mig riskerar att gå förlorat. Jag har alltså tänkt i första hand på vad som är viktigt för mig.

Nu undrar jag om det är så här det fungerar med diverse saker vi kallar traditioner; att den största drivkraften för oss då vi vill bevara dem är att de är viktiga för oss själva? Att vi är övertygade om att det faktum att vi själva uppskattar dessa fenomen ger dem något slags universalvärde trots att så inte är fallet?

Vad tror ni? Försvarar vi traditioner för att de är vitkiga för oss själva, gör vi det för att vi tänker på andra eller är jag helt enkelt en surpuppa med attitydproblem?

Tacksam för svar!

 

*Läs Annika Luthers fantastiska roman Lärarrummet. Hon beskriver fenomenet alldeles utmärkt.

Kommentarer (3)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:
Vi tenderar försvara de traditioner som vi upplever som viktiga för oss själva. Det finns ofta en emotionell koppling till traditioner och traditioner ger trygghet eftersom det är något bekant och återkommande som ger ordning i tillvaron. Jag tycker det är viktigt att ifrågasätta traditioner, varför vi håller fast vid dem, vem som får vara med (vem får inte vara med), vad traditionens syfte är etc. Hälsar folkloristen
Karin06.11.17 kl. 11:32
Tack för din kommentar! Bra det där med att fråga sig om syfte och att fundera på vem som får och inte får vara med och varför. Och visst är det som du säger med att traditioner ger rutin och trygghet, men - kanske en underlig fråga - hur vet man att man är del av det kollektiv som får njuta av den trygghetskänsla en tradition innebär?
06.11.17 21:00
Mänskan är emot föränring från naturen. Men vad skall vi göra med dom dagarna om traditionen tas bort?

Med fars dag är väl största juttun att det är ett problem med fars dag, inte med mors dag. Ändra på allt om ena skall ändras.
D06.11.17 kl. 11:33
Hitta på nya? Inte vet jag. Tycker det är helt vettigt att se på olika traditioner och fundera på vilka som är värda att hålla fast vid och vilka inte. Fast där beror väl resultatet på vem som kollar. Med fars dag blev det dumt på grund av hur medierna rapporterade. De två av fyrahundra dagisar (ett ligger tvåhundra meter från oss ungefär) som hade bestämt sig för att tala om närstående dag hade (enligt information i vår stadsdelsgrupp på fb) i god tid informerat om förändringen och skrivit att de tillämpar samma praxis på mors dag. Sedan skulle de väl ändå pyssla, vilket jag förstått är mycket jobbigare för de barn vars förälder t.ex. dött, men det är en helt annan diskussion.
06.11.17 21:05
Är inte helt säker på att jag förstår din fråga, men jag skulle säga att man är en del av sagda kollektiv om man kan känna sig trygg och njuter av traditionen. Du är utanför (för att du kanske inte släpps in av en eller annan orsak) om du inte känner traditionen som något som tillför trygghet utan kanske snarare understryker ett utanförskap.
Karin08.11.17 kl. 22:45
Det var verkligen en underlig fråga. Minns att jag visste exakt vad jag undrade då jag ställde den, men nu minns jag inte längre. Tror det hade något att göra med att jag funderade på hur en blir del av ett kollektiv. Förlåt för dålig fråga och tack för bra svar.
09.11.17 21:41

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar