Om modern pedagogik och ideologiska vägval.

Publicerad 12.11.2017 kl. 16:10

Minns ni ännu hur folk för ett, två och tre år sedan förfasade sig över hur skolan skulle gå under i och med de nya läroplanerna? Minns ni att folk klagade på att de var för annorlunda, att metoderna som förespråkades var för dåliga eller orealistiska eller obeprövade och att den nya planen inte beaktade hur inlärning egentligen går till? Minns ni att det verkliga problemet verkade vara glappet mellan folks uppfattning om skola och den den verklighet som är skola idag? Jag minns och då jag tidigare idag läste om Laurin Zilliacus och Tölö svenska samskola eller "Zillen" tänkte jag på de diskussioner som fördes inför ibruktagandet av de nya planerna.

"Zillen" var en av sin tids pedagogiska föregångare. I skolan härskade en pedagogik som placerade eleven i centrum och som genom en undervisning som visade hur olika ämnen interagerar med varandra och skapar helheter strävade efter att ge de barn och unga som gick i skolan sådana färdigheter de skulle ha nytta av i livet efteråt. Ledord var helhetsbetonad undervisning och elevens egen aktivitet. Låter bekant, eller hur?

I "Zillen", en svenskspråkig Helsingforsisk privatskola grundad 1928 sysslade lärarna redan under 1920- och 30- talen med en sådan pedagogik som i våra samtida debatter kallats verklighetsfrånvänd och även annars mötts av mycken kritik. Och arbetssättet fungerade.

Texten om Laurin Zilliacus verkar bekräfta något jag alltid har vetat: bra pedagogik är sådan pedagogik som de lärare som förverkligar den tror på. "Zillen" är av allt att döma ett praktexempel på detta. Lärarna köpte Zilliacus vision och lyckades den vägen inspirera sina elever, så till den grad att jag för några år sedan som ny lärare fortfarande kunde höra äldre kolleger med värme tala om sitt forna lärosäte. Ett godkänt betyg som heter duga.

Jag har jobbat som lärare i under tio år, har följt med pedagogiska debatter lite längre än så och påstår mig ha insett en viktig sak på den tiden: pedagogiken är som modet. Den rör sig i cykler, det som är inne ett år är ute ett annat och förr eller senare landar den oundvikligen i en variation av något något som gjorts redan tidigare bara för att marknadsföra det som nytt och fräscht.

Att pedagogiken som fenomen ständigt upprepar sig är något som är ytterst viktigt att komma ihåg då vi diskuterar arbetssätt och undervisningsmetoder. Det gör det i min mening lättare att få syn på följande faktum: ett pedagogiskt vägval är också alltid ett ideologiskt ställningstagande som säger mycket om hur beslutsfattare och skolledare under olika tider anser att en lärare ska arbeta för att på bästa sätt stöda barn och unga i deras utveckling till självständiga vuxna människor.

Att pedagogiken rör sig i cykler och alltid återvänder till variationer av ett redan beprövat mönster innebär ändå att det inte finns någon entydig sanning om vad som är bra pedagogik. Det är de lärare som förverkligar pedagogiken som avgör om den fungerar. Tror de på det de gör lyckas de också sannolikt jobba för elevens bästa. Gör de det inte förvndlas vacker pedagogik till tomma ord och som vi alla vet är sådana inte värda särskilt mycket.

Att det här har jag funderat på idag. Intressant eller hur?

Ps. Rekommenderar varmt texten om "Zillen" och Laurin Zilliacus för alla, speciellt den som är intresserad av pedagogik och/ eller Helsingfors historia.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar