Ett oroat inlägg om världens kanske viktigaste ämne.

Publicerad 21.12.2017 kl. 22:59

Vad tänker du på då du hör ordparet modersmål och litteratur? Det här har jag funderat på hela dagen idag. Jag själv tänker på gymnasietiden, skrivandet, upptäckarglädjen och den ständiga jakten på den egna rösten. Jag tänker på en tid då en i stundenten bara skrev en materialbaserad- och en fri uppsats och jag tänker på hur det upplägget i motsats till dagens variant medförde att det skönlitterära och kreativa skrivandet alltid låg nära till hands.

Idag finns det i moddan väldigt lite plats för allt det där som i gymnasiet gjorde att jag blev kär i ämnet. Den krassa realiteten är att studentexamen i allt högre grad har kommit att styra och definiera innehållet i undervisningen och att detta bara kommer bli värre i takt med att regeringen, universiteten och högskolorna driver igenom sin idiotiska antagningsreform och studentexamensnämnden tar i bruk sitt nya prov i modersmål och litteratur.

Jag känner ibland en uppriktig oro för att gymnasiet ska förvandlas till en enda lång prepkurs för människor som ännu inte är mogna att välja vilken bana de borde satsa på. I den här utvecklingen kommer det nya studentprovet i modda spela en central roll, då det i skenbar symbios med de makthavandes effektivitetskåta framtidsvisioner stadigt ställer fokus på det analytiska och akademiska och helt nonchalerar det kreativa och skönlitterära.

Med detta inte sagt att jag tycker provet är dåligt. Det gör jag inte. På basen av det jag hört och vet verkar vårt nya studentprov bli det bästa hittills. Det är bara det att det också kommer att vara det kanske mest krävande någonsin och att detta oundvikligen kommer få följder med tanke på vilken syn på skönlitteratur vi på gymnasiet kommer ha möjlighet att lära ut.

En snabb blick på läroplanen bekräftar än tydligare varthän det barkar. I hela läroplanen för ämnet svenska och litteratur (det heter moddan nuförtiden) nämns kreativt skrivande en enda gång. I en enda mening nämns det att de studerande som en liten del av en futtig kurs ska få syssla med något som ens kan liknas vid att producera skönlitteratur. Utrymmet för upptäckter, experiment och kreativitet är ytterst begränsat. Det är ganska bedrövligt.

Jag skriver inte det här för att jag tror mig leva mitt i något slags dystopi. Jag älskar fortfarande mitt ämne och tycker det är en ynnest att få undervisa i det. Det är bara det att jag ser en del hotbilder och känner ett behov att förhålla mig till dem. Jag är till exempel orolig för att skönlitteraturen håller på att reduceras till enbart ett analysobjekt och skrivandet till målmedveten produktion av torrt akademiskt tjafs. Den utvecklingen vill jag inte bidra till.

Jag vill hitta sätt att kombinera det analytiska och det skönlitterära, skapa plats för upplevelser och kreativitet. Något jag tror så gott som alla moddalärare kämpar med. Jag vet inte ännu exakt hur det kommer gå till, men tänker att det är viktigt att försöka se det som var bra förr och det som är bra nu och hitta sätt att kombinera dessa, för att ge de studerande något som kommer att vara bra sedan när de tagit studenten och kanske avlagt en ytterligare examen. Det bara måste gå.

Känns i sammanhanget som en fördel att jag går igång på dylika utmaningar. Jag älskar hur kreativ en får vara då en hittar lösningar till dem.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar