Om svenska, finska, tvåspråkighet och kampen om tolkningsföreträde.

Publicerad 05.01.2018 kl. 22:46

Jag sitter denna fredag och funderar på debatten som i veckan blossade upp kring Chritoffer Taxells paradox (Läs mera: x, x) och tvåspråkighet och inser att den mer än någonting annat är en tävling om tolkningsföreträde. Debatten handlar på ett djupare plan om vem som har rätten att definiera vad som är finlandssvenskt och värt att uppskatta och bevara och jag tror att det är därför det blir nästan omöjligt med dialog.

Jag vet själv att jag provoceras alldeles oerhört av att tvåspråkigheten - den språkliga verklighet jag fötts i och vuxit upp med - så ofta framställs som något hotande och problematiskt. Det faktum att människor som är uppvuxna under helt andra språkliga omständigheter än jag, tar sig friheten att slå fast vilken språkighet som är den enda rätta för svenskfinland och därmed också den enda rätta för en äkta finlandssvensk känns rent ut sagt skit. Det är sådant som får mig att känna att jag - mitt yrke och mitt kulturbärande uppdrag till trots - inte vill höra till ankdammen och inte vill vara med. För mitt liv och den verklighet jag lever i är inte och har aldrig varit enspråkiga. Jag till och med känner på två språk.

Jag tror att det är svårt för en person som vuxit upp och levt stora delar av sitt liv enbart på svenska att förstå hur Finland och ankdammen ter sig ur mitt perspektiv. Precis som det är helt omöjligt för mig att veta hur det är att leva i det här landet och inte kunna finska.

Jag kan inte veta men jag kan försöka föreställa mig och jag vet att den kan vara både riktigt jävligt och fruktansvärt svårt. De år jag jobbat utanför huvudstaden har lärt mig en viss ödmjukhet inför olika former av finlandssvenskhet. Jag har varit tvungen att inse att min språkliga verklighet inte är den enda rätta eller ens den per definition bästa. Den är istället precis lika rätt eller fel, bra eller dålig som dess enspråkiga dito. Får väl vara tacksam för alla människomöten som öppnat ögon och liv jag fått blicka in i.

Ni som läst min blogg en längre tid märker kanske att min inställning till Christoffer Taxells uppfattning av verkligheten i svenskfinland har mjukats upp en hel del. Det betyder inte att jag ger honom rätt. Det kommer jag aldrig att göra. Däremot kan jag acceptera och inse att det säkert finns ställen i det här landet där det han säger är sant för många och de här personernas behov måste beaktas och deras önskemål respekteras. Jag ska inte sitta i Helsingfors och tycka i frågor som har med med till exempel Österbottniska finlandssvenskars språkliga vardag att göra. Den är jag lika obehörig att uttala mig om som de är om min.

Det jag däremot anser mig få sitta i Helsingfors och tycka är att det behövs dialog i svenskfinland. Just nu upplever jag inte att det finns någon sådan. Det finns en viss (falsk?) känsla av samhörighet som konstruerats kring ett gemensamt språk vi inte helt klarar av att enas om hur vi ska förhålla oss till, men inte så mycket mera än det.

Skulle jag få välja, skulle vi vi slopa alla föreställningar om ett enhetligt svenskfinland. Vi kommer aldrig att finna universallösningar som passar samtliga regioner helt enkelt för att det inte är samma sak att leva på svenska på alla orter där språket talas. Personligen hoppas jag på att vi blir bättre på dialog och regionala lösningar, inte minst i fråga om språken. Här kunde SFP visa vägen, men det förutsätter att partiet släpper den officiella och tillsynes blinda tilltron till den Taxellska paradoxen.

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver:
Jag uppfattar den taxellska paradoxen som en matematisk verklighet där majoriteten tar över och verkställer en språklig norm inom ett specifikt geografiskt område. Området kan vara Finland, Helsingfors eller en liten by i Österbotten. I Finland och Helsingfors är det finska som är norm och där har svenska språket svårt att hävda sig och därför behöver speciella villkor för att överleva. Om man vill att svenskan skall överleva. I en svenskspråkig by i Österbotten är det svenska som är norm och finskan som lever en undanskymd tillvaro. Finskan där har ändå en starkare ställning än finlandssvenskan i allmänhet eftersom den större enheten Finland till största delen är finskt.

Rätten att definiera sig som finlandssvensk har alla. Det räcker med att man kallar sig finlandssvensk, talar svenska och också vill att svenska språket skall fortleva. Om man sedan är enspråkigt svensk, två- eller flerspråkig spelar ingen roll.

”Hotet” med tvåspråkigheten i Finland, svenska-finska, är när finska språket uppfattas som mer ekonomiskt och funktionellt varför svenskan lämnas bort, även om man kan tala svenska. D.v.s. man använder svenskan begränsat inom t.ex. familjen men inte ute i arbetslivet. För det är arbetslivet och språket på gatan som bestämmer vilket språk som är norm inom ett geografiskt område och är inte situationen fifty-fifty så tar majoriteten (typ 70/30 eller mer) över så småningom. Här har också det större omgivande geografiska områdets språkstatus stort inflytande. Åter den taxellska paradoxen.

Själv ser jag tvåspråkighet, flerspråkighet, som en stor tillgång och en nödvändighet i dagens alltmera globaliserade verklighet. Och en dialog behövs förvisso eftersom vardagen och verkligheten ser olika ut för oss alla i Svenskfinland. Språket är en faktor, rural-urban är en annan.
PJ:s byffé - från by till fé06.01.18 kl. 11:10
Fast det är ju just det som är grejen: i huvudstadsregionen är det inte det minsta problematiskt att det är finska som gäller på de flesta arbetsplatser eller att svenskan inte är det språk som oftast hörs ute på gatan. Svenskan och de svenskspråkiga försvinner ingenstans för det och det är inte helt orimligt att tänka sig att de bör kunna finska för att klara sig på den ort de är bosatta på. Det kan ju inte vara så att vi som talar svenska vill att andra lär sig vårt modersmål så att vi kan fortsätta vara enspråkiga. Jag är beredd att hålla med Taxell såtillvida att jag tror administration och förvaltning lätt börjar fungera på ett språk om en tvåspråkig modell eftersträvas och då kommer säkert det större språket på sikt att vinna (det är migveterligen uttryckligen detta paradoxen i själva verket handlar om. Jag tror också det är viktigt att det fortsättningsvis finns till exempel svenskspråkig vård för åldringar, svenskspråkig utbildning och svenskspråkiga församlingar, kulturella organisationer och föreningar samt fritidsintressen. Allt sådant utgör grundpelare för bevarandet en livskraftig svenska. Samtidigt anser jag inte att enspråkiga lösningar behöver utesluta tvåspråkiga diton. En tvåspråkig skola i Helsingfors behöver inte nödvändigtvis vara en dålig grej eller automatiskt leda till en enspråkigt finsk miljö, men det ställer naturligtvis krav på såväl planering som lärarrekrytering. Jag tycker en tvåspråkig (finska-svenska) skola låter som en bra grej för elever som kommer från tvåspråkiga hem eller som vill lära sig terminologi också på det andra inhemska. Men, för att det ska lyckas borde det gemensamma (arbets)språket inom kollegiet vara svenska. Ett svenskspråkigt lärarrum tryggas genom att inkludera arbetsspråket i arbetsbeskrivningen och genom att medvetet rekrytera tvåspråkiga lärare. Detta tänker jag mig att skulle vara ett sätt att se till att finskan inte får övertaget i skolan för målet måste ju vara att styrka samtliga elevers språkliga identitet och att ge dem två så starka skol- och arbetsspråk som möjligt. Har för övrigt försökt hitta forskning som skulle säga något om hur sann eller osann paradoxen på ett objektivt plan är, men än så länge är resultaten magra. Råkar du ha tips?
06.01.18 21:20

 

 

 

kuva (11)

 

Länkar:

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar