Om sådant jag tycker är viktigt och sådant som gör mig glad.

26.01.2018 kl. 22:28

Idag då jag efter fullbordad arbetsvecka var och simmade av mig * tänkte jag på att jag har världens bästa jobb. Idag var abiturienternas sista vanliga skoldag och de firade genom att klä ut sig till lärare. På vägen till dagens första lektion möttes jag av två glada typer i randiga marimekkotröjor som ropade ”VI E DU!!!” Jag kände mig ganska sjukt viktig och hedrad i den stunden och konstaterade att det vissa dagar går nästan oförskämt lätt att gilla sin arbetsplats.  Var bara att klistra på ett leende och njuta av resten av dagen efter det. Kanske jag har gjort något rätt eller klär mig på ett sådant sätt som är lätt att efterlikna.

Apropå sista riktiga skoldag och stundande jätteviktiga prov förresten: under alla de år jag jobbat som lärare har jag sett studerande stressa för studentexamen. Den här hösten har oron av någon anledning känts speciellt påtaglig, kanske för att jag sett den i en ny miljö, eller kanske för att vår skitregering gör sitt bästa för att skapa oro och utplåna allt som heter framtidstro hos våra unga. 

Det kvittar egentligen varför, men faktum är att då jag på jobbet ser och i tidningar läser om unga som överväldigas av livets viktigaste prov hittills känner jag ett växande behov att få säga: det kommer gå bra. Ni kommer klara er.

Och dessutom: hur det går för er i studentexamen säger inget om hurdana ni är som människor. Censorerna ser inte er. De vet inte att den av er som får ett A i matte kan lysa upp ett helt rum med sitt leende, att den som hudar i franska kan smitta vem som helst med sitt kluckande skratt eller att den av er som underpresterar i realen eller finskan eller tyskan  eller moddan är varm, stark, sympatisk, empatisk, kan läsa situationer och ser precis när någon behöver en bekräftande nick, en stöttande kram eller en tröstande arm som håller om ett par gråtguppande axlar. Men det gör vi som får vara era lärare. Vi får se glimtar av allt det där varje dag. Det är ett privilegium, men också varför jag ibland kan avsky att bedöma prov och ge betyg. De fångar aldrig allt det där som inte går att mäta med en siffra och är därför det jag älskar minst i mitt arbete.

 

*Fick in världens humblebrag där tycker jag. Märkte ni?

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. 32 år gammal, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer