Om det finns en sak jag inte gillar med mitt jobb är det kvällarna, lördagarna och söndagarna: dagarna och tidpunkterna då en borde ha tid för avslappning, medmänniskor och umgänge, men nästan aldrig har det.
Jag väljer regelbundet att jobba hellre än träffa vänner. Väljer att ha ork med det som gör att jag klarar följande dag, vecka eller månad. Att vägra jobba för att träffa nära och kära förvandlas nämligen snabbt till högar av olästa uppsatser och mängder av oplanerade lektioner. Det känns inte som ett hållbart alternativ. Alltså jobbar jag.
Fritiden hemma balanserar jag så att det finns maximalt med tid för hundar och M och möjligast många minuter och timmar för arbete. På fredag kväll badar jag bastu och på lördag vilar jag och undviker att tänka på jobb. Dels för att prioritera annat viktigt och dels för att hjärnan ska orka med allehanda förberedelser och eventuell korrektur på söndagen.
Det är ofta söndagarna som är de tyngsta. De är dagar som präglas av balansgång mellan att ännu få ta det lugnt och slappna av och att känna ångest och skam över ogjort arbete. Och så är de dagar som åtminstone i teorin borde innebära tid för umgänge med nära och kära, ett faktum som innebär att söndag i praktiken ofta betyder att välja bort människor (vilket jag gjorde det senast idag). Att allt i det här yrket är inte guld och gröna skogar trots att det mesta är.
Jag är inte missnöjd med mitt jobb, bara så ni vet. Bara det att jag ofta skriver om hur mycket jag gillar arbetet och att jag ibland känner jag borde nyansera lite. Att fokuset på jobb leder till att jag regelbundet känner jag måste vara en mindre bra, engagerad och närvarande vän, son och sambo grämer ibland och känns relevant att lyfta fram i sammanhanget.
Sedan är det känner jag - apropå sammanhang - viktigt att kontextualisera* lite. När jag skriver detta har jag nyss genomlevt ett julavbrott utan en enda ledig dag, ett januari med över 200 korrigerade uppsatser, en förra vecka då jag regelbundet jobbat till över två på natten och just nu ser jag framemot imorgon då jag får en bunt bestående av ca 140 textkompetenssvar. Att just nu syns det tunga extra bra och det dåliga samvetet är påtagligt.
Ändå Väntar jag med iver på eftermiddagens och kvällens planeringspass och hela nästa vecka. För det blir kul och jag är nu tydligen en gång för alla funtad på det viset. Och det dka ni veta är guldkant åtminstone i den vardag som är min.
*Det är stor fokus på kontext i den nya läroplanen i modda. Känns viktigt att nämna i sammanhanget.
Nu, efter mer än femton år som lärare, njuter jag av frukterna. Visst jobbar jag fortfarande tidvis ganska mycket, men nu är det ett val jag kan göra. Jag har alltid möjligheten att klara mig på gammalt material.
Då har jag ändå sluppit det tidsödande korrigerandet som moddan kräver.