Sådant jag tänkt på men inte hunnit skriva om.

24.03.2018 kl. 11:24

Det har gått så länge sedan jag skrev mitt senaste riktiga inlägg att jag är lite rädd för att ha glömt hur man gör. Att jag inlett det här inlägget på minst tio olika prutthurtiga sätt och sedan raderat skvallrar om mängden skrivkramp som får plats i min kropp. Det ryms liksom ganska mycket oskriven text, förträngda tankar och uppdämd frustration i min lekamen.

Hursomhelst - jag har alltså inte glömt att jag har en blogg, jag har bara förträngt den. Jag har haft idéer och drömt om att skriva varje dag - så fort jag får en lugn stund - men när jag väl haft tid har jag saknat ork och fokus.

Det känns som min hjärna de senaste veckorna förvandlats till en mycket mer oformlig degklump än den vanligtvis är och det här har gjort det svårt att koncentrera sig på allt och allra mest på det som inte är jobb. Att jag så här plötsligt förlorat all förmåga att fungera som en normal människa beror naturligtvis på studentskrivningarna och den diet av kaffe och utebliven sömn som åtminstone för min del årligen förknippas med de prov jag bedömer.

I år har det dessutom varit extra stressigt. Det beror inte på mängden essäer och textkompetenssvar jag fått bedöma, utan på det faktum att studentexamensnämnden först i januari lyckades offentliggöra bedömningskriterierna för det nya prov i modersmål och litteratur som kommer skrivas från och med nästa höst. Av kriterierna framagår bland annat att den rekommenderade längden för det nya provet i skrivkompetens, som alltså ersätter det nuvarande essäprovet, är dubbelt så lång som nämnden ursprungligen låtit förstå.

Mera text innebär mera arbete och då de nya texterna dessutom korrigeras och kommenteras digitalt - i mitt fall på Word - kan jag meddela att det nu tar mig åtminstone en halvtimme att bedöma en text och att det är mycket jämfört med den kvart det tog tidigare. Läser en omkring hundra texter under en period blir skillnaden ganska många timmar.

Alla dessa texter hänger naturligtvis ihop med mitt uteblivna bloggande. Grejen är nämnligen den att efter att jag förra söndagen blev klar med att bedöma examinandernas essäer har jag tagit itu med de sjuttio skrivkompetenssvar som jag lyckats samla på mig medan jag varit tvungen att prioritera studentproven.

Att de studerande skriver intressanta texter, att det på riktigt är ett privilegium att få ta del av deras tankar och att det digitala arbetssättet möjliggör tydligare och mer precis respons än tidigare innebär att den stora arbetsbördan inte leder till att arbetet känns meningslöst och det är bra. Samtidigt vet jag att det inte bådar gott när släkt, vänner, hundarna och M börjar kännas som sysslor som också på kvällar och veckoslut snabbt måste stökas undan så att jag ska ha tid att koncentrera mig på det som är viktigt på riktigt.

Det här är första gången under de snart åtta år jag jobbat som lärare som jag är orolig för att på sikt inte räcka till. Tidigare har arbetsmängden varit stor i perioder och det har varit lätt att skaka av sig eventuell oro och trötthet eftersom det varit självklart att tempot efter ett tag blir lugnare. Nu fördubblas mängden text vi som moddalärare ska hinna kommentera och bedöma, vi ska utföra arbetet på platformer som är optimerade för något helt annat än skolarbete och allt ska genomföras med samma resurser som tidigare. På något sätt känns det hopplöst.

Antagligen beror ju känslan av hopplöshet på att den senaste månaden varit extremt tung och självklart kommer arbetet bli lättare när (eller om) vi får tillgång till bättre verktyg och blir vana att läsa texter på över tusen ord på skärm. Jag tror och hoppas till exempel att jag i framtiden ska kunna bedöma en text på 20-30 minuter istället för 30-45 och det skulle redan betyda mycket. Ändå märker jag att jag ibland kan känna mig lite oduglig då jag inte verkar hinna med något som de på utbildningsstyrelsen och studentexamensnämnden verkar anse att jag självklart borde mäkta med, vilket jag också gör men just nu på bekostnad av annat.

Mitt i min upplevda oduglighet märker jag att jag egentligen undrar om jag är ensam om att ibland känna mig otillräcklig. Jag frågar mig om det bara är jag som är illa förberedd på de nya studentproven, om det bara är jag som upplever att de nya examensgenrerna innebär sjuka mängder text eller om det är så att många andra moddalärare känner på samma sätt och att det finns en risk för att hela vårt skrå ska komma till korta. Vad tor du?

 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. 32 år gammal, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer