Lite mera om sommarprojektet.

10.07.2018 kl. 23:23

Jag märker att berättelsen blir roligare och roligare att skriva. För en gångs skull har jag inte ställt upp några mål. Jag vet inte var jag kommer landa när jag väl skrivit klart och det känns befriande på något sätt, att inte vara låst i en föreställning om hur texten borde vara eller vad den borde mynna ut i. Jag har en vag föreställning, en idé jag inte riktigt får grepp om, men precis som Kugge sade i en kommentar till det föregående inlägget känns det som att riktningen blir tydligare i takt med att sidorna blir flera och plötsligt sugs jag in i texten och vill veta vad som händer med karaktärerna och handlingen men jag kan inte för det måste jag krysta ur mig innan jag kan få reda på och helt ärligt är just det så häftigt och roligt att jag tänker ropa hej trots att jag inte ens ser någon bäck, för varför inte njuta så länge det varar.

Nämnde jag förresten att jag skriver på papper i en liten svart anteckningsbok av ett märke som marknadsför sig genom att namedroppa storheter som Hemingway och Picasso? Inte, nå nu gjorde jag. Om vi ändå en stund väljer att skita i det pretentiösa i mitt val av häfte vill jag gärna dela med mig av en av de stora fördelar jag upptäckt med att begagna papper och penna: det går inte att hejvilt backa i texten och bara ändra på det som inte känns bra och det känns befriande för då kan jag fokusera på att skriva och tänka att bearbeta kan jag göra i ett senare skede när det faktiskt finns något att jobba med.

Jag märker att jag använder ordet befriande ganska ofta (befriande, befriande, befriande) och kanske är det så att det är just den känslan som dominerar just nu. Jag har gett mig friheten att skriva om vad jag vill och att göra det hur jag vill och valt ett sätt att göra det på som åtminstone för stunden tränger undan den hämmande självkritiken och prestationskraven och hjälper mig acceptera att den text som till synes bara flödar ur mig verkligen inte är perfekt.

För perfekt är den ju inte. Litteraturvetare som jag är har jag läst läst allt för många fantastiska alster och samlat på mig alltför många nyttiga verktyg för att inte genast inse min fullkomliga kasshet, men det kvittar. Jag njuter av hantverket och av att försöka bli bättre på det. Det enda som hjälper är precis som Kugge och Emma sade i sina kommentarer till det förra inlägget att skriva, skriva och skriva. Ingen blir mästarer utan träning. Det vet jag.

Jag har varit dålig på att skriva precis alla texttyper som jag med tiden lärt mig behärska. När jag började på uni visste jag inget om att skriva akademiskt, när jag skrev min första arbetsansökan hade jag ingen aning om hur en borde göra...ni fattar galoppen?

Jag har idag funderat en hel del på varför det är så svårt för mig att skriva just fiktivt eller skönlitterärt och jag tror jag vet var skon klämmer. Det är friheten som känns skrämmande, för även om också skönlitterära genrer har konventioner, finns inga tydliga regler eller schabloner.

Om någon säger att jag ska skriva en akademisk text, en rapport, en insändare eller varför inte ett reportage vet jag mer eller mindre vad som förväntas av mig. Det finns tydliga modeller och trots att innehållet varierar är ramarna oftast likartade. Samma gäller inte fiktiva texter.

Visst finns det ju modeller. Det finns oändligt mycket att se upp till och låta sig inspireras av men den uniforma inramningen lyser med sin frånvaro. Trots att det alldeles utmärkt går att få syn på skönlitterära trender och typ namnge kompositionsmodeller finns det inget sätt att skriva som är mest rätt. Det är svårt och lite skrämmande för det innebär att varje skribent måste hitta ett eget uttryck och en form som passar just hen, men samtidigt är det ju därför litteraturen ständigt kan fängsla och överraska, för trots att allt redan är gjort dyker det upp folk som kan trollbinda genom att göra det bekanta till sitt genom att anpassa det till sitt eget sätt att skriva och berätta och den vägen skapa något alldeles nytt.

Okej, nu märker jag att jag börjar vara lite uppe i varv här. Jag är ju ingen skönlitterär författare och ser mig heller inte som en sådan, men ärligt talat drömmer jag om att dessa inte är oföränderliga faktum. Jag vill så gärna få ge ut en bok någon gång i framtiden. Därför tror jag på mitt sommarprojekt. Det är lärorikt och nyttigt och ger mig något meningsfullt och stimulerande att syssla med varje dag. Dessutom är det inte precis förkrossande att märka att jag inte är bra på något jag egentligen inte tränat alls på. Jag lär ju mig hela tiden.

Det bästa jag lärt mig hittills är att låta berättelsen utvecklas utan att fästa mig vid en viss målbild. Det känns som en stor och viktig insikt (som jag fått hjälp med att förstå av en vän som också tycker om och är mycket bättre än jag på att skriva). Nu återstår bara att bli mästare på det där med att skapa trovärdiga händelseförlopp, måla autentiska miljöer och ge karatärer personlighet och djup. Småpotatis.

Ni kan tryggt räkna med att jag romandebuterar någon gång på 2040-talet. Håll andan tills dess. Det kommer bli stort!

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver:

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. 32 år gammal, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar