Dagens viktiga existentiella fråga.

03.08.2018 kl. 20:02

Jag skulle vilja veta vad ni tror om en sak jag har funderat ganska mycket på. Jag vet egentligen inte vad det är som fått mig att undra, men jag är nyfiken på när människor blir varse sin egen felbarhet och ofullkomlighet och om alla ens blir det.

Jag tänker till exempel på kristna som är snabba att döma och därmed kan verka självgoda. Jag tänker också på människor som ibland frågat mig varför jag inte dricker alkohol och sedan lyssnat på svaret med en min som avslöjar att de är övertygade om att de själva aldrig skulle kunna råka ut för något liknande. Jag tänker alltså på det att vi väl som människor när vi är barn och unga är övertygade om att vi är mer eller mindre genomgoda och jag tänker på att det åtminstone enligt min erfarenhet är en illusion som i något skede kommer krossas.

När förstår vi som människor att till exempel idiotiska gärningar, felbeslut, missbruksproblematik och saker som går emot allt vi står för inte bara är något som finns utanför oss, utan att potentialen till ondska - i brist på bättre ord - också finns inom oss? När fattar vi att vi inte är bättre eller mera värda än någon annan, att vi inte är i en ställning att döma bara för att vi lyckats leva ett liv som ur vårt eget perspektiv är mera helgjutet och gott än någon annans? När går det upp för oss att det aldrig har funnits något som garanterar att vi kommer få ha det bra, att vår personlighet har fått stöd av gynsamma omständigheter och slumpen?

Är jag konstig som undrar?

Jag frågar för att jag själv så många gånger har haft tillfälle att få möta min egen ofullkomlighet. Jag kan till exempel skönja en väg jag kunde ha kommit att gå om jag inte valt bort alkoholen, jag kan ibland ute på stan, på tidningssidor och forskningsrapporter möta skuggan eller vålnaden av den jag kunde ha blivit. Och jag tänker ofta att jag är tacksam för insikten. Att den är den stora lärdomen, det goda som mina erfarenheter ändå utmynnat i: viljan och i allt högre grad även förmågan att bemöta människor som har det svårt, att känna empati hellre en avsmak eller oförmåga att förstå.

På något vis föreställer jag mig att det jag lärt mig via långa och tidvis hemska omvägar, borde gå att lära sig och förstå bara genom att leva. Du ska väl inte själv behöva drabbas av motgångar eller av dig själv, för att kunna förstå att det du uppfattar som ont, fult eller svagt inte är något som bara andra sysslar med eller råkar ut för. Förstår ni vad jag menar?

 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. Över trettio, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

06.06, 16:41Game of Thrones. av Petra
03.06, 08:02Slutetpåläsåretångesten. av Pensionerad lärare
26.04, 14:00Game of Thrones. av Karolina