Idag hade jag läsårets första lektioner. Jag började mjukt med fyra stycken på en dag. Det är lika med fem timmar undervisning och ungefär hundra studerande. Det var roligt, men också lite utmattande. Ska jag vara helt ärlig blir jag lite mosig av att försöka hålla koll på innehållet på fyra olika kurser och att behålla fokus genom hela dagen är utmanande. Likväl är det skönt att vara igång. Jag gillar vardag och att semestra blir snabbt lite enformigt.
De senaste veckorna har jag försökt identifiera utmaningar för läsåret. Den största är fortsättningsvis att hitta sätt att stöda de studerandes skrivutveckling och hjälpa dem hitta strategier för att förbättra språk och överleva studentexamen. Det finns en och bara en riktigt bra lösning: att skriva mera än vi gör just nu. Tyvärr är just den lösningen inget riktigt alternativ, för de studerande skriver redan nu flera texter än åtminstone jag egentligen har tid att läsa och dessutom är läroplanen så full av stoff som ska hinnas med att det inte går att satsa på att skriva mycket utan att välja bort något annat viktigt.
Ibland känner jag att jag vill göra uppror. Min inre anarkist höjer rösten och uppmanar mig att skita i läroplanen och fokusera på det jag vet att de studerande mest behöver: tid att dröja vid sina texter, att bearbeta dem och i lugn takt få utvecklas till de självsäkra och skickliga skribenter som var och en av dem har potential att bli. Språket är ändå det bästa verktyg jag kan ge dem med tanke på framtida liv och fortsatta akademiska utmaningar.
Samtidigt skulle ett beslut att prioritera skrivandet framom allt annat innebära att ge avkall på mycket av det som sätter sin prägel på själva undervisningsämnet. Vad skulle modersmål och litteratur vara utan litteraturen, de historiska perspektiven, allt det som bidrar till formandet av en egen språklig och kulturell identitet? Inte jättemycket tycker jag.
I år, då studentexamensnämnden introducerar ett nytt och sjukt krävande prov i modersmål och litteratur känns de utmaningar som har att göra med skrivutveckling särskilt påtagliga. De studerande som tar studenten det här läsåret ska skriva texter som är längre och mer krävande än de någonsin varit förut. Detta i det enda ämne de inte kan välja bort då de skriver studenten, det enda ämne som beaktas vid antagningen till all fortsatt utbildning. Dessa höjda krav ställs dessutom på dem i en tid då ungdomar i hela Finland enligt många undersökningar lämnar grundskolan med ett allt svagare skolspråk i bagaget.
Jag kan tycka att det är ganska fult gjort mot våra unga. Det är både oförskämt och orättvist att samma beslutsfattare som gör sitt bästa för att åderlåta utbildningen i hela landet, inte drar sig för att kräva mera av dem som drabbas av deras dåliga beslut. Beslutsfattarna borde ju veta att det inte finns resurser att hjälpa alla dem som behöver stöd, att skolorna är tvungna att prioritera dem med de svåraste utmaningarna. Det är ju beslutsfattarna själva som har farit iväg med pengarna.
Fast de kanske inte bryr sig så mycket om konsekvenserna. det är de kortsiktiga besparingarna som räknas. Landets ekonomi måste balanseras och som vanligt är det de unga som får betala notan.
