Om det mäktiga i att misslyckas.

13.09.2018 kl. 00:06

Ellen skriver om misslyckanden, ett ämne jag på grund av mitt jobb funderar ganska mycket på, och jag tycker hon har rätt då hon säger att vi är alldeles för rädda för att misslyckas. Jag tänker ofta i samma banor då jag möter ungdomar som lamslås av oväntade resultat och efter bara något enstaka försök intalar sig att de inte kan istället för att se att de har alla förutsättningar att lära sig.

Jag tror att en del av problemet är hur vi talar om misslyckanden. Inte minst hur vi gör det inom skolan, den verklighet som är mest min. Inom den institutionen är mitt intryck att vi antingen curlar för mycket eller lämnar barn och unga för ensamma med sina tillkortakommanden och att vi dessutom ofta gör både och. Till slut lär de sig att det är en oerhörd skam att misslyckas men att nederlagen inte leder till några konsekvenser. Det kan jag tycka är ganska problematiskt.

Skulle jag få välja skulle vi ändra på hur vi i skolan och samhället talar om misslyckanden. Vi skulle avdramatisera att inte lyckas, se varje nederlag som en möjlighet att lära oss något nytt. Vi skulle visa sa att utebliven framgång är en chans att göra bättre, att göra om.

Som enskild lärare gör jag det jag kan. Jag försöker se det positiva i varje motgång, försöker visa på vägar där den unga bara ser återvändsgränder. Jag vet att kolleger i hela landet gör likadant, men det räcker inte.

För att lyckas med att avdramatisera misslyckanden skulle vi behöva lite stöd av våra beslutsfattare. Vi skulle behöva politiker som inser att strukturer som signalerar att femtonåringar som inte vet vad de vill bli som stora genom fel kursval kan förstöra sin framtid, är dåliga strukturer. Vi skulle behöva människor med makt som inser att antagningsreformer som leder till att dagsform och studentexamensresultat kan stänga högskoledörrar är dåliga reformer. Vi skulle behöva en regering som ser unga som mera än bara en utgiftspost. Och så skulle vi behöva en skola som har råd och resurser att låta barn och unga möta riktiga motgångar och att hjälpa dem hitta vägar vidare innan allt redan är för sen.

Just nu är jag inte övertygad om att vi i samhället har särskilt många strukturer som gynnar de unga. Vi har inte ett system som tillåter misslyckanden och erbjuder andra chanser. Vi har ett system som signalerar att unga som inte genast vet vad de vill göra när de är stora är misslyckade parasiter. Försök nu sedan växa och våga under sådana omständigheter. Det kan inte vara lätt.

Eller, vad tror du? Hur ser du på misslyckanden och motgångar? Är det något vi bör undvika till varje pris eller något vi kan lära oss något av?

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver:

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. 32 år gammal, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer