Om att prestera livet.

02.12.2018 kl. 00:08

Jag vet inte om det har att göra med att jag hela tiden blir äldre eller att allt mer i min vardag blir rutin, men jag reagerar ofta på att allt i mitt liv verkar gå mycket snabbare. Och inte nog med det. Jag märker att jag i allt högre grad blir medveten om den här hastigheten och att jag därför mitt i jäktiga perioder kan tänka att snart blir det lugnare och snart har jag tid att leva. Jag kan tycka att det känns lite perverst att tänka så, lite om att jag skulle ha bråttom att prestera mitt liv eller som att jag skulle skilja mellan arbete och liv och se de arbetsdryga perioderna som något slags transportsträckor som på något sätt är frikopplade från det liv jag lever.

Ni får ursäkta mig om ni tycker det jag skriver låter helt sjukt. Grejen är bara den att jag har börjat fråga mig om det är meningsfullt att ha så bråttom. Mitt liv händer ju här och nu och om jag bara väntar på att de stressiga perioderna ska ta slut så fort som möjligt så känns det ju lite som att jag glömmer att att leva då livet händer eller ser livet som ännu en prestation att prestera och bli klar med och jag vet inte om jag vill göra det.

Jag tycker nämligen om mitt liv och kan med handen på hjärtat intyga att jag överhuvudtaget inte har bråttom att bli klar med det. Det får gå långsamt, det ska göra det och jag vill få finnas i stunder som dröjer utan att hela tiden tänka på följande prestation eller skynda mig till nästa delmål.

De senaste veckorna och månaderna har jag allt oftare tänkt på det här med hur galet det egentligen är att hela tiden känna att livet är något en presterar. Jag har allt oftare tänkt på att jag vill finnas i små stunder också då livet skyndar förbi och det känns som att jag inte mäktar och jag har blivit allt mer övertygad om att det finns njutning och närvaro också då instinkten manar mig att hoppas att tiden skulle rinna lite fortare.

Är det här något ni andra någon gång har funderat på? Känner ni igen er eller är jag på något sätt konstig som tänker på allt det här? Lämna gärna en kommentar och berätta hur ni tänker.

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver:
Jag har tänkt mycket på det du skriver om. Vissa av dina meningar låter som något min psykoterapeut sagt mig flera gånger. Som bäst sitter jag här med en enorm arbetsmängd och tänker att livet börjar på julafton när allt detta jobb äntligen är över. Samtidigt är en period i livet slut vid julafton. Och jag är så medveten! Medveten om att jag presterar dåligt, för långsamt. Tänker att jag hunnit njuta mer om jag börjat med berget av uppsatser tidigare. Medveten om att när arbetsbördan är över är också en hel del liv över.
Du ställer en så viktig fråga, och jag har inga andra svar än att jag känner igen mig.
Ida03.12.18 kl. 11:05
Det var en fin kommentar! Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. tråkigt att du känner igen dig kanske? För det är ju inte alltid muntert att känna som vi båda uppenbarligen gör. Hoppas du belastningen till trots hittar lugn att njuta av arbetet och det övriga livet.
03.12.18 22:51

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. 32 år gammal, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer