Vad tidsbrist kostar mig och mina studerande.

12.04.2019 kl. 19:58

Annas kommentar till mitt föregående inlägg påminner mig om värderingar jag byggt mitt lärarskap på, men som jag under det senaste året tidvis nästan glömt bort. Så här är det:

Jag har alltid strävat efter att vara en lärare som ser sina studerande och har tid att prata och att hjälpa och att lappa trasiga självförtroenden. Det var i en sådan roll jag på min första riktiga arbetsplats växte upp och utvecklades till den lärare jag hoppas att jag är idag, och den jag hoppas jag är idag är den lärare jag allra helst vill vara. Jag har nämligen alltid varit övertygad om att studerande lär sig bäst om de känner att deras lärare litar på dem och stöder dem också då de själva inte riktigt orkar tro på att de kan. Därför har jag alltid försökt göra just det. 

Det senaste året har jag ändå tidvis känt att nya studentprov och ökad arbetsbörda har lett till att jag sysslar med något annat, och därför är något helt annat än den pedagog jag allra helst vill vara: en korrekturmaskin som helst vill stöka undan planering och undervisning för att maxa den tid som finns för att läsa, kommentera och bedöma. Det är inte okej.

Det är nämligen så här: av alla de studerande som någonsin tackat mig för mina insatser har precis noll berömt mig för exceptionell ämneskunskap eller mirakulösa undervisningsupplägg. Istället har de som tackat sagt att de har känt att jag har haft tid och bemött dem som jämlikar, att det på mina lektioner har funnits plats för dem att finnas till och växa och utvecklas både som studerande och som människor. De har uppskattat att jag valt att hinna diskutera svåra ämnen och höra vad de har att säga också då vi haft bråttom, att jag välkomnat ifrågasättande och visat förståelse för det mänskliga: fredagströttheten, rastlösheten och det faktum att det finns perioder i en människas liv då det är svårt att räcka till*.

Att jag det senaste året ofta känt att jag snarare finns till för att korrigera än för att undervisa är ett problem jag har bestämt mig för att årgärda. Exakt hur det ska gå till vet jag inte, men jag är säker på att det är viktigt att jag gör mitt yttersta för att alltid ha tid för ungdomarna och varje dag vara närvarande i det klassrum där jag trots allt har bästa chansen att stöda, uppmuntra och påverka. Det tycker jag mina studerande är värda och det tycker jag de har rätt att kräva av mig och det tycker jag att jag måste få ha förmåga att ge.

Vilka egenskaper värderar du högst hos en lärare?

 

 

*Ja, jag låter dryg och jag skryter, men jag kan intyga att jag är - och är medveten om att jag är - en högst medelmåttig pedagog. Aldrig en flashig lärare, men förhoppningsvis en trygg vuxen och medmänniska som kan mycket och kan lära sig ännu mera.

Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:
Du låter inte alls dryg! Tvärtom. Usch, jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver om den stora arbetsbördan. Den i kombination med att man är den betygssättande ledaren som eleverna kan känna är snarare ett problem i deras liv än en trygg medmänniska. Det är som att spela good cop, bad coop, på samma gång. Just därför är läraryrket varje dag en utmaning. Jag är precis som du övertygad om att elever utvecklas och lär sig allra bäst om de har en trygg relation till sin lärare och sina klasskompisar. Kom den typen av aspekter upp under din lärarutbildning? Jag har själv studerat till lärare på Södertörns högskola där vi hade massor av maktanalys och samhällsanalys som röd tråd genom utbildningen.

Anna Lindholm13.04.19 kl. 11:37
Alltså jag minns inte att vi överhuvudtaget skulle ha talat om det här under utbildningen på PF. Eller jo, vår ämnesdidaktiker som precis hade doktorerat och sedermera flyttade till Sverige och dessutom är före detta moddalärare och rektor talade om hur viktigt det är att kunna skapa en relation till ens elever och studerande, men jag tror ingen annan gjorde det. Någon diskussion om makt eller någon maktanalys förekom inte. Det enda jag var med om som ens kommer nära var då jag utsattes för en föreläsning som spårade ur och kom att handla om typ vilka maktmedel en lärare får använda (får vi använda våld för att avlägsna en besvärlig studernade från klassrummet) vilket kändes helt knäppt då jag vid det laget redan hade jobbat några år och aldrig hade stött på en situation som inte skulle ha gått att lösa genom att lyssna, ha tålamod och orka vara vänlig men bestämd (har jag fortfarande inte gjort). Jag skulle säga att min lärarutbildning egenltigen inte lärde mig något nytt. Små delar av ämnesdidaktiken och största delen av praktiken på övningsskolan var till nytta, resten korvstoppning. Jag blir ganska avis när jag läser om vad du varit med om. Ska jag vara helt ärlig så har jag lärt mig det mesta jag kan om rättvisa, pedagogik, maktbruk och bemötande genom att först gå församlingens hjälpledarutbildning och sedan jobba med unga i olika sammanhang. Jag började med konfirmandläger då jag var 15 eller 16 och höll på tillsa jag var närmare 30. Ingenting på PF kunde ha ersatt den erfarenheten, men den gjorde mig också kritisk till mycket i och med att jag såg att det fanns en hel del av det som har med interaktionen med de unga att göra som inte ens tangerades under utbildningen. Jag skulle kanske säga så här: jag såg inte väldigt många spår av läroplanens värdegrund i lärarutbildningen, vilket nog är problematiskt om vi vill ha en skola som i allt högre grad ska kännas välkomnande och trygg för våra unga.
13.04.19 21:11
Men. Jag vet inte vad jag ska säga. Blir helt nedslagen. Jag har nog haft på känn att värdegrundsarbete inte har särskilt stor plats men hoppades ändå att det fanns en liten delkurs, eller en lärarutbildare som hade värdegrund och demokratiuppdraget som sitt fokusområde. Inte konstigt då att många lärare tar till auktoritärt ledarskap i stället för pedagogiska metoder. Det är synd att det hänger så mycket på lärarens person i stället för kompetens. Men alltså när läser lärare skolans värdegrund och fördjupar sig i vad som står där och hur den kan praktiseras?
Anna Lindholm15.04.19 kl. 09:55
Vi hade några föreläsningar om läroplanen utspridda längs med studierna vill jag minnas, men tycker inte det fanns någon systematik i det hela. I samband med det diskuterades nog värdegrunden, men kanske snarare som en parentes. Tror att det högst kan handla om delar av två föreläsningar. Centralt var det inte. Å andra sidan så tyckte jag att största delen av lärarutbildningen var slöseri med tid. Jag lärde mig nästan inget. Före och efter studierna har jag arbetat med värdegrunden i sådana kollegier där den ibland prioriterats, men på många av de ställen där jag arbetat har de kollegiala värdegrundsdiskussionerna varit ganska sällsynta. Mycket verkar hänga på den enskilda läraren och min erfarenhet är att de lärare som aktivt tänker värdegrund arbetar i arbetsgemenskaper där kollegorna tillsammans skapat sig en bild av värdegrunden och åtminstone diskuterat hur den ska tillämpas på lokalt plan.
15.04.19 23:20

 

 

 

 

Hej. Jag är Rofa. Över trettio, moddalärare, bor i en stad, jobbar i en annan. Grejer.

 

Kontakta mig:
kaffepausenblogg@gmail.com

 

Länkar:

Amanda.

Andetag.

Christa.

Ellen.

Häxbrygd.

Linn Jung.

Litterarum.

Nanó.

Vanessa.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar